Dialect, standard and tradition in Latgallian hand-written literature

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XLII (2000) Anna STAFECKA Latvijas Universitātes Latviešu valodas institūts, Rīga Dialekt, norm och tradition i Latgales handskrivna litteratur Under andra hälften av 1800-talet, efter att det polska upproret slagits ned i Latgale (liksom i Litauen), rådde tryckförbud i hela fyrtio år. Medan litauerna kunde trycka böcker i Lillitauen, som inte omfattades av förbudet, och i hemlighet föra in dem i övriga Litauen, befann sig de lettiska invånarna i Latgale i en betydligt svårare situation. Även om tryckförbudet inte berörde Lettlands övriga regioner (Kurzeme och Vidzeme), trycktes inga böcker på latgaliska där, eftersom invånarna i Latgale eller – som området kallades då – guvernementet Vitebsk och lettarna i de övriga regionerna skildes åt inte bara av en administrativ gräns, utan också av mycket olika dialekter. På dessa grundvalar hade två skriftspråkstraditioner utvecklats (medeldialekten som grund för det lettiska skriftspråket i låglandet och höglandsdialekten, eller överlettiska dialekten, som grund för det latgaliska skriftspråket), liksom olika skriftsystem (gotiska bokstäver i det lettiska skriftspråket i låglandet och latinska bokstäver i det överlettiska skriftspråket) och, naturligtvis, tillhörighet till olika konfessioner (katoliker i Latgale och lutheraner i övriga Lettland). Några latgaliska böcker trycktes utomlands (i Holland, Tyskland, Sverige och Finland) och smugglades in i Latgale¹. De var mycket dyra, och den bonde som längtade efter att bli befriad från livegenskapen² saknade medel att köpa dem. Men bön- och sångböcker var oumbärliga; utan dem var böndernas andliga liv otänkbart. Därför bevarades omsorgsfullt de äldre böcker som hade tryckts före tryckförbudet, enstaka slitna sidor skrevs av för hand och efter hand även hela böcker. Oftast var det bönböcker, senare också praktiska råd till bönder och folkloristiskt material, mer sällan originalverk av författarna själva. Allt fler böcker skrevs av för hand och bands in. Därigenom kan vi i dag tala om en hel period i det latgaliska skriftspråkets och litteraturens historia – den handskrivna litteraturen under tryckförbudstiden³, skapad av lettiska bönder i Latgale, som vanligtvis själva saknade skolutbildning. 1 Latgalīšu grōmotu izstōdes materiāli. M. Apela un S. Seila sakōrtojumā. – Rēzekne, 1936, 24. 2 Latgalē dzimtbūšana tika atcelta tikai 1861. gadā (tāpat kā Krievijā), pārējos Latvijas novados tā bija atcelta jau agrāk: Kurzemē – 1817. gadā, Vidzemē – 1819. gadā. 3 Plašāk par to: Rupains O. Tautas rakstnieki un grōmotu pārrakstītōji drukas aizlieguma laikā. – Rokstu krōjums latgaļu drukas aizlieguma atcelšonas 40 godu atcerei, Daugavpils, 1944, 190–204. 128 För närvarande känner man till namnen på omkring 15 bokavskrivare4, men de var betydligt fler; även i dag hittar man fortfarande bevarade handskrivna böcker5. Den handskrivna litteraturen blomstrade, som bokhistorikern Aleksejs Apinis har konstaterat, främst i centrala Latgale – i delar av distrikten Rēzekne och Ludza (i Barkava, Varakļāni, Gaigalava, Nautrēni och Makašāni). Intressant nog konstaterades just i de socknar där bokavskrivare var verksamma en relativt hög läskunnighet omkring år 1900 (35 år efter att tryckförbudet infördes). Bland de lettiska bönderna i Latgale var den 76,5%, medan den i de närliggande socknarna, där handskriven litteratur inte var utbredd, endast var 39,2%6. När man granskar flera handskrivna böcker är det omöjligt att undgå den stora likheten i såväl språkligt uttryck som skrivtradition. Det är naturligt, eftersom de handskrivna böckerna inte uppstod ur intet – sedan början av 1700-talet har det funnits en överlettisk, eller latgalisk, skrivtradition, grundad på sydlatgaliska dialekter och starkt påverkad av det lettiska skriftspråket i låglandet och andra språk (särskilt polska). Den hade också ett skriftsystem och en användning av morfologiska former som i viss mån redan hade stabiliserats, med normer som vuxit fram spontant. Samtidigt är det viktigt att beakta påverkan från bokavskrivarnas och författarnas modersmålsdialekter, eftersom skaparna av den handskrivna litteraturen själva var lettiska bönder (till skillnad från författarna till tryckta böcker, som huvudsakligen var av annan etnisk härkomst), och de vanligtvis bodde kvar på samma plats. Därför innehåller källorna till den handskrivna litteraturen ofta belägg för enskilda dialekter. Eftersom samspelet mellan författarens modersmålsdialekt, norm och tradition bäst framträder i verk med profant innehåll (texter med religiöst innehåll är vanligen avskrifter av äldre tryckta latgaliska bön- och sångböcker eller översättningar från polska), ska vi undersöka detta i verk av den mest framstående företrädaren för Latgales handskrivna bokproduktion, bonden Andriva Jūrdža från Zaļmuiža, eller Nautrēni socken7, där texter av profant slag utgör en ganska stor andel. Andrivs Jūrdžs (1845–1925) skolā nebija mācījies, lasīt viņu bija iemācījusi māte. A. Jūrdžs pašmācības ceļā bija iemācījies rakstīt un apguvis krievu, poļu, lietuviešu, nedaudz arī latīņu 4 Apiņis A., Klekere I., Limane L. Rakstītājs no Nautrēniem. Andriva Jūrdža dzīve un veikums, Rīga, 1989, 13. 5 Nesen apzinātas ännu två handskrivna bön- och sångböcker, som enligt skillnaderna i handskrifterna verkar ha haft flera avskrivare, se: Cirša L. Drukas aizlieguma laika oriģinālmateriāli BFPC fondos. – Integrācijas problēmas mūsdienās. Starptautiskās zinātniskās konferences materiāli, Rēzekne, 1999, 4–6. 6 Apiņis A. Neprasot atļauju. Latviešu rokraksta literatūra 18. un 19. gadsimtā, Rīga, 1987, 162. 7 A. Jūrdžas bidrag till bokväsendet och litteraturen har vid flera tillfällen behandlats i tämligen omfattande publikationer, se till exempel Apiņis A. Latviešu grāmatniecība, Rīga, 1977, 220–222.; Apiņis A. Neprasot atļauju. Latviešu rokraksta literatūra 18. un 19. gadsimtā, Rīga, 1987,156–179.; Apiņis A., Klekere I., Limane L. Rakstītājs no Nautrēniem, Rīga, 1989, 136. 129 språk, behärskade även gotiska bokstäver och läste publikationer från Nederländerna. Andrivs Jūrdžs har skrivit mer än 20 tjocka volymer, några på upp till omkring 1 000 sidor, liksom tunnare häften och enskilda blad⁸. Tyvärr förstördes det mesta i en brand. De bevarade böckerna finns på Lettlands nationalbiblioteks vetenskapliga avdelning för sällsynta böcker och manuskript och på Lettlands akademiska biblioteks avdelning för manuskript och sällsynta böcker. Andriva Jūrdžs bidrag till litteraturen och bokutgivningens historia har i dag främst kulturhistorisk betydelse, men under tryckförbudet spelade det en stor roll i regionens litterära liv. I dag är de manuskript som A. Jūrdžs lämnade efter sig betydelsefulla just ur språklig synvinkel, även om de inte på något sätt bör bedömas okritiskt. De återspeglar tydligt i vilken utsträckning den rådande skriftspråkstraditionen, det vill säga de tryckta böckernas språk, och spontant framvuxna normer påverkade språket i handskrivna böcker, samt hur textförfattaren och avskrivaren förhöll sig till de skriftspråkliga företeelser som inte kännetecknar hans hembygdsdialekt. Samtidigt är det viktigt att uppmärksamma dialektens inverkan på manuskriptspråket, särskilt med tanke på att A. Jūrdžs hembygdsdialekt skiljer sig ganska markant från dialekterna i södra Latgale, vilka ligger till grund för det latgalliska skriftspråket. För att följa samspelet mellan dialekt och skriftspråkets normer och traditioner i A. Jūrdžs verk ska vi granska tre av hans viktigaste verk, tillkomna under olika tidsperioder (A. Jūrdžs skrev även efter att tryckförbudet hade upphävts). Det rör sig om en samling världsliga texter, skriven omkring 1870⁹, ”Parunu woceleytē”, skriven omkring 1910¹⁰, samt två kalendrar med titeln ”Myužeygays kalinders” – från 1907¹¹ och 1916¹². Det bör påpekas att många texter (särskilt ordspråk och talesätt) återkommer. Även om Andrivs Jūrdžs skriftspråk har sina rötter i det övre lettiska, eller latgalliska, skriftspråk som rådde före tryckförbudet, är det ändå omöjligt att förbise att stavningen huvudsakligen bygger på stavningen i latgalliska böcker från början av 1800-talet, snarare än på källor från mitten av seklet, vilket man annars kunde förvänta sig. Kanske beror det på inflytandet från äldre bönböcker, där stavningstraditionen från seklets början följdes ganska konsekvent. Även om stavningen är tämligen inkonsekvent, förekommer ändå i A. Jūrdžs handskrivna böcker en relativt exakt markering av vokallängd med cirkumflex (ˆ) över vokalbokstaven (särskilt i lokativändelsen, till exempel rukā, pūrs, walsteybā). Cirkumflexen sätts vanligen också över bokstaven o när den betecknar diftongen [uo], till exempel mōte, kōzas, och över e när den betecknar diftongen ie, till exempel wēju, pēŗts. Mer sällan markeras vokallängd eller diftong med akut accent (´) över vokal- 8 Sīkāk par to: Apinis A. Latviešu grāmatniecība, Rīga, 1977, 221. 9 Förvaras på Lettlands akademiska biblioteks avdelning för manuskript och sällsynta böcker (signum Jūrdžs A. I). 10 Finns på Lettlands nationalbiblioteks vetenskapliga avdelning för sällsynta böcker och manuskript, signum R. 2, 1, 6. 11 Där, signum R. 2, 1, 7. 12 Där, signum R. 2, 1, 4. 130 ljudet [skaņa] med bokstaven, till exempel bērzenia, utrō. I A. Jūrdžas handskrifter skrivs den andra komponenten i diftongerna [ai], [ei] och [oi] endast med y (inte j, som i verk från mitten av 1800-talet, till exempel G. Manteifels kalendrar) – mayze, sweteybu, batynoy. Ibland förekommer en fonetisk stavningsprincip, som till exempel i auksts ’hög’, sotc [-ts] ’kall’, actoy ’lämnar’. Konsonanterna i A. Jūrdžas handskrifter återges enligt polsk stavningspraxis. De så kallade digraferna cz och sz används för att beteckna konsonanterna [č] och [š], och konsonanten [ž] betecknas med ž. I kalendern från 1916 används däremot konsekvent konsonantbokstäverna č och š, liksom ž. Detta kan man förvissa sig om genom att jämföra kalendrarna från 1907 och 1916, som innehåller många texter med helt identiskt innehåll. Några exempel: I 1907 års kalender: I 1916 års kalender: puczias ’blommor’ pučias zacci ’harar’ zači szudi ’i dag’ šudin celsz ’väg’ väg meža meža žygli žygli Jāpiebilst, ka šāds līdzskaņu apzīmējums proponēts 1908. gada iznākušajā O. Skrindas gramatikā, kas ir pirmā normatīvā latgaliešu gramatika un atspoguļo 20. gadsimta sākumā izveidotās latgaliešu ortogrāfijas komisijas pirmo sēžu lēmumus13. Tas liecina, ka A. Jūrdžs ir sekojis arī sava laika rakstības normēšanai un pieņemtās normas respektējis. Toties skaņas [ļ] un [ļ] A. Jūrdža rokrakstos konsekventi turpinātas apzīmēt ar ł un l, varbūt arī tāpēc, ka normatīvajā gramatikā tās netiek šķirtas – gan [ļ], gan [ļ] apzīmētas tikai ar l. Samspelet mellan dialekterna och den rådande skrivtraditionen framträder tydligt i användningen av morfologiska former och i ordförrådet. Det starka inflytandet från den nedre lettiska skrivtraditionen, som kännetecknar den äldre perioden av det latgaliska skriftspråket, märks också i A. Jūrdžs handskrifter. Detta är särskilt tydligt i de avskrivna texterna, både från latgaliska skriftliga källor (främst bönböcker) och från nedre lettiska publikationer (folkvisor, ordspråk). I handskrivna böcker stöter man därför till exempel på ändelsen -enis, -ene, som inte är typisk för Latgales dialekter, till exempel draudzene; mirā ar sowu likteni; ändelserna -as, -es för femininum i genitiv singularis samt nominativ och ackusativ pluralis, såsom dinas, saknes; tredje personens pronomen viņš, viņa, ikviens, ikviena, till exempel strodoy w i n i a wasareniu; del i k w i n a; i k k o t r u din. Inte sällan finner man också lexem som inte är typiska för Latgales dialekter, till exempel nikod weytulā naaug kiršu (i dialekten višņu) u gas; meytas grob (i dialekten kaš) sinu; atnōcie (i dialekten atguoja) mums sweycynotu; nōcit (i dialekten eite), barn, škotā! 13 Skrinda O. Latvišu woludas gramatika, Piterburgā, 1908, 6. 131 A. Jūrdžs skriftspråk är emellertid betydelsefullt just genom att det återger lokala språkdrag som inte kännetecknar de latgaliska böcker som gavs ut före tryckförbudet. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt varianter av morfologiska drag vars användning i dialekterna är relativt stabil. Här kan flera grupper urskiljas. 1. Morfologiska drag som förekommer över ett stort område av Latgales dialekter (även i Sydlatgales dialekter), men som inte har blivit norm i skriftspråket. Först bör nämnas ändelserna -is, -ys för femininum i nominativ singularis samt nominativ och ackusativ pluralis, vilka förekommer ganska ofta i A. Jūrdžs handskrifter vid sidan av ändelserna -as, -es som inte är typiska för dialekterna, till exempel saula saknis bahynoy; dzidit, meytas, upis motā; gudreyba miālis gotā; pakryta pi zemis; nawajag mayzis est; tay motkys pityktu; diel eyksys dzieywes. Supinum används ganska ofta i Andrivs Jūrdžs handskrifter; det är inte typiskt för språket i tryckta latgaliska böcker, även om det fortfarande används i ett stort område av dialekterna, till exempel igoja krugā porgutātu; nuskrin padia wartus; kotnā kōpu es dzīdōtu; idama sina kostu. I en av de första handskrivna böckerna finns dock en rättelse av författaren – goja gutatu, där den sista bokstaven u har strukits, uppenbarligen eftersom han var medveten om att den inte riktigt överensstämde med skrivtraditionen. I A. Jūrdžs senare handskrivna böcker blir supinumanvändningen vanligare. 2. Morfologiska drag som inte är typiska för Sydlatgales dialekter och därför inte har blivit en del av den latgaliska skrivspråkstraditionen. Det handlar om en rad särdrag som kännetecknar Latgales centrala och östra dialekter och som också förekommer sporadiskt i tryckta latgaliska böcker. Först bör nämnas det reflexiva formantet -sa- (-za-) hos verb avledda med prefix. Även om A. Jūrdžs handskrifter ofta uppvisar både den variant av -sa- (-za-) som är typisk för tryckta latgaliska böcker och kännetecknar södra Latgales dialekter, och -si-, som är ganska vanligt i bönböcker (apsižaloy, atsidu d. tml.), dominerar i senare verk (särskilt i 1916 års kalender) redan användningen av -sa- (-za-), som kännetecknar de centrala (däribland A. Jūrdžs egen dialekt) och östra dialekterna i Latgale, till exempel nazadzen, nazawer, pazacatusia, apsawyłtkusia. Även verbens tredje person singularis presensformer, som numera används ganska utbrett i dialekterna men förekommer sällan i tryckta böcker, används ofta i A. Jūrdžs handskrifter, till exempel atskria žubia; pūces niwinas naradzīā; snigā turiā; gayli dzidō taktenā. I A. Jūrdžs handskrifter (särskilt i hans egna verk) förekommer de prefix som är typiska för dialekten, pra (pro-) och roz-, till exempel por itu progojušū godu; nu miga prozamudusia; roztrence wusżku munu pulceniu; adbalš plaši rozaskrin. Men även i en och samma mening förekommer både det för dialekten typiska prefixet pra- och det som överensstämmer med skriftspråket, pār (por-): Atmine nu porgojušōm bādu dinom, atmine nu progojušom taymes dinom. 132 I handskrifter förekommer ofta även adjektiv med det slaviska suffixet -ink-, till exempel, moziņks pulcens meytu dzid; tik jauninka meytinia; dreyza un wiglinka; dorba daudz jaunim un wacinkim, vilka också är utbredda i nutida dialekter. Vissa adjektiv (liksom räkneord och pronomen) med den karakteristiska ändelsen -īs i Latgales centrala, östra och norra dialekter har också påträffats, till exempel kudīs ’den magre’ mīrs irā toboks nekay žyrnō ’den feta’ nataysnyeba; även kurīs, utrīs. I de flesta fall används dock, uppenbarligen under inflytande av den rådande skrivtraditionen, ändelsen -ais i kalendern, till exempel wacays gods; skaytleytoys ’läsare’ mitays; sokamais wōrds; jaunays orojens. Man kan också nämna användningen av kasusformer av personliga pronomen som är karakteristiska för A. Jūrdžis hembygd och de omgivande dialekterna, såsom pimini myusus wyssod, Diws myusim pagrīž por sweteybu, kad Diwa pi myusu nawa, något som generellt sett inte är karakteristiskt för tryckta latgaliska böcker. I handskrifterna konstateras också framtida particip som är karakteristiska för dialekter och har inskottet -k-, såsom den som ska haden som ska tapengarna samt det oböjliga participet med -īt (-eit): rusatt göra’ det där, vilka endast sporadiskt är belagda i tryckta böcker. 3. Morfologiska företeelser som numera är på väg att försvinna eller har försvunnit i A. Jūrdžis hembygd (liksom i de närmaste omgivande dialekterna), men som är vitt spridda i handskrivna böcker. Så har man till exempel i den nutida Nautrēni-dialekten endast sporadiskt kunnat belägga verbens presensformer med konsonanten [!] framför ändelsen i den äldsta generationens tal, exempelvis smukays kucensz zidla; gulbieys gulla azarā; kur laudim natryukstla mayzias; stōwla, rukas satykdama. En liknande situation gäller verbens konjunktivformer med -m- och olika ändelser för varje person, till exempel pisyuteytum dzismiu un stostu; kad wysas tōs bādas un nataymies saraustumem; uz kotna myužeybas izkop tumem; kab poši nabyutumiat tisoti; kab tu piečok nabyutumi apsmits; abgodotum ikšan sirdies. På samma sätt har man i den nutida Nautrēni-dialekten endast sporadiskt kunnat belägga verbstammar i förfluten tid på -avā- i den äldsta generationens tal; de förekommer tämligen ofta i handskrifter, till exempel nu jo naudas dabowis; raudowu dinas, naktes; kotpowi Diwam; naesim damoksowuszy; naesmu sarekinowis. Det förekommer emellertid också felaktigt bildade particip i förfluten tid enligt detta mönster, såsom nu moju beja izgowis, och därutöver används intill dem även preteritumformer med -āj- (-uoj-), till exempel izwaycoja; dauzi pastrodoja. Detta väcker tvivel om en mer utbredd och stabil användning av preteritumstammar på -avā- i Nautrēni-dialekten även för hundra år sedan. Däremot förekommer den atematiska tredje person singularis presensformen av verben iet och duot, iem (īm), duom (dūm), som inte alls är belagd i den nutida Nautrēni-dialekten, ganska ofta i A. Jūrdžis handskrifter, till exempel lepn ieyba im pa priszku, tutayk kauns im pakaļā; tupi tay im gonus; graks smidamis i jim, bet raudodams i z im; tels cela gobots jo im; iz dum pi weyra. 133 Som försvunna i dagens Nautrānu-dialekt betraktas de pronomen som förekommer mycket ofta i A. Jūrdžis handskrifter: seykurs ’var och en, varje’ och kažns ’var och en’, till exempel Diws pasorgoy s e w k u r u kristievtu cytwaku; na s i a w k u r u dinu to motia lieynikus ’pannkakor’ cap; nawajag pec s e w k u r a uda sist; nu invadnika un nu skaudeybas s e w k u r a m ir jociš; s e w k u r a m cytwakam ir sows guds; nowie ar iskapti pi s e w k u r a steydzas; k a ž n u stund i, k a ž n u din; kōzas, delen, šugod byus k a ž n e j a m puikem. Särskilt bör också nämnas de snävt lokala fonetiska särdrag som sporadiskt har noterats i A. Jūrdžis handskrifter och som än i dag gör det lätt att känna igen talare av Nautrānu-dialekten. Detta är först och främst ai › ei i orden kei ’hur’ och keids ’vilken, vad för slags’. Även i A. Jūrdžis handskrifter läser vi: k e i m o s a n u m a n i s a c i d a l e j o s; as k i e y r a d z u, byus gotodni ’hungriga’ pahykuši; stopins ’törst’ n a s k e y t s winiu jamia. Ett annat språkligt särdrag i Nautrānuområdet är diftongen uo › oi, till exempel toboik, runoit. Även ordet kamandawoit förekommer sporadiskt i handskriften. Det har dock uppenbarligen inte någon vidare spridning i handskriftsböckerna, också därför att diftongen [uo] vanligen betecknas med o eller ô såväl i tryckta som i handskrivna böcker. Även en [a]-omljudsföreteelse har noterats, som fortfarande finns i ordet apse: kay e p s i s topa. Alla de nämnda fonetiska företeelserna förekommer i A. Jūrdžis tidiga verk (vanligen i direkt tal i sagor) eller i brev. I senare verk har författaren uppenbarligen medvetet undvikit dem och följt skrivtraditionen. Genom att följa samspelet mellan dialekten och skriftspråksnormerna i Andriva (sic) Jūrdžis handskrivna böcker kan vi dra slutsatsen att författaren gradvis utvecklade en egen individuell skrivtradition, där återgivningen av företeelser i modersmålets dialekt fick allt större utrymme. Det bör åter påminnas om att under tryckförbudet skapades den handskrivna litteraturen av bönderna själva i Latgale, vilket säkerställde kontinuiteten i den latgalliska skriften och litteraturprocessen samt bevarandet av den lettiska identiteten under tryckförbudet. Dialekt, norm och tradition i den latgalliska handskriftslitteraturen Santrauka Under andra hälften av förra århundradet rådde tryckförbud i Lettland, liksom i Litauen. Eftersom de få böcker som hade getts ut utomlands och smugglats in i Latgale inte kunde tillgodose böndernas behov, började bönder skriva av böcker; till en början kopierade de bönböcker och psalmböcker. Så småningom utvidgades avskrivandets funktioner – även skrifter av världslig karaktär, råd till bönder och folkloristiskt material skrevs av för hand, och handskrivna kalendrar sammanställdes. Därför kan man tala om en hel period i historien om det latgalliska skriftspråket – handskriftsböckernas period. Artikeln behandlar Latgales handskrivna litteratur ur ett lingvistiskt perspektiv och tar upp verk av den mest framstående bokavskrivaren i Latgale, Andrivs Jūrdžis (1845–1925). Den latgalliska skriftspråkstradition som uppstod före tryckförbudsperioden undersöks, liksom förhållandet mellan de normer för språket som spontant växte fram och modersmålets dialekt. Det undersökta materialet gör det möjligt att dra slutsatsen att Andrivui Jūrdžis kännetecknas av ett eget individuellt skrivsätt och en egen tradition, i vilken ett betydande 134 inflytande från modersmålets dialekt kan skönjas. Det bör påminnas om att författarna till de latgalliska böcker som gavs ut före tryckförbudet till största delen var personer av annan etnicitet, medan den handskrivna litteraturen skapades av lettiska bondefamiljer i Latgale själva, vilket säkerställde kontinuiteten i den latgalliska stavningen och litteraturprocessen. DIALEKT, STANDARD OCH TRADITION I LATGALISK HANDSKRIVEN LITTERATUR Sammanfattning Vid slutet av 1800-talet drabbades letter i Latgale (liksom litauer) av förbudet mot det latinska alfabetet. Några böcker på latgalliska trycktes utanför regionen och kom sedan till Latgale som smuggelgods. Böckerna var mycket dyra och kunde inte helt tillgodose behovet. Snart dök det upp några människor, enkla latgalliska bönder, som för hand kopierade bönböcker, katekeser och praktiska råd. Även handskrivna kalendrar sammanställdes. Därför kan vi tala om en hel period i det latgalliska skriftspråkets historia – den handskrivna litteraturen. Denna artikel behandlar handskriven litteratur ur en språkvetenskaplig synvinkel genom att analysera verk av en av de berömda handskrivarna, Andrivs Jūrdžs (1845–1925). Samspelet mellan det latgalliska skriftspråk som hade formats före tryckförbudet, dess spontana tendenser till standardisering och påverkan från författarens modersmål har undersökts grundligt. Det analyserade materialet gör det möjligt att dra slutsatsen att Andrivs Jūrdžs skapade en egen individuell skrivtradition – närmare den egna dialekten. Det bör nämnas att författarna till de latgalliska böcker som gavs ut före förbudet inte var letter, men att en tradition av handskriven litteratur odlades av lettiska bönder, som därigenom säkerställde kontinuiteten i den inhemska litterära traditionen. Anna STAFECKA Latvijas Universitātes Latviešu valodas institūts Akadēmijas lauk. 1 LV-1050, Rīga, Latvia El. pastas [email protected] Mottagen 1999 06 01 135