Lithuanian “būti” with the infinitive as a modal expression and its Latvian counterparts

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA XLIV (2001), 71–87 Litauiskans būti med infinitiv som modalt uttryck och dess lettiska motsvarigheter AXEL HOLVOET Litauiska språkinstitutet, Vilnius I baltiska språk används numera būti + infinitiv som en modal konstruktion som uttrycker nödvändighet. Den utvecklades ur en existentiell konstruktion med būti, utvidgad med en infinitiv som uttrycker avsikt (namas yra statyti ’det finns ett hus att bygga’ → ’ett hus kan/bör byggas’). Denna konstruktion, som ursprungligen var tvetydig mellan möjlighet och nödvändighet, kom senare att specialiseras till betydelsen nödvändighet. Den ursprungliga nominativformen med būti omtolkades som objekt och ersattes med ackusativ. Medan typen som uttrycker nödvändighet är produktiv i både litauiska och lettiska, har endast litauiskan bevarat den ursprungliga konstruktionen med nominativ som uttryck för möjlighet (man namai matyti ’jag kan se huset’). Lettiska motsvarigheter till denna konstruktion nämns ibland i litteraturen, men de representerar en annan syntaktisk typ som är en innovation i lettiskan: den kännetecknas av nominativ i stället för den ursprungliga dativen för agenten/modalsubjektet och av en annan negationsstatus: zirgam vezumu nepavilkt → zirgs vezumu ne pavilkt. 1. KONSTRUKTIONEN būti + INFINITIV I LITTERATUREN Användningen av baltiskt būti och slavoniskt byti med infinitiv som uttryck för möjlighet eller nödvändighet är välkänd. I grammatiker liksom i monografier om historisk och synkron syntax hänvisas det ibland till konstruktionen på samma sätt som här (dvs. som en konstruktion med verbet ’vara’); exempelvis skriver Miklosich (1926: 859): ’das subjectlose verbum substantivum bezeichnet in verbindung mit einem infinitiv die notwendigkeit oder möglichkeit und negativ die physische oder moralische unmöglichkeit einer handlung’. En liknande redogörelse finns hos Brugmann (1916: 923–926). I andra fall leder avsaknaden av ett uttryckligt presensverb (estb, yra, ir etc.) till att författarna som behandlar den aktuella typen kallar den ett exempel på predikativ infinitiv (för lettiska, jfr Endzelin 1951: 991; för litauiska, jfr Ulvydas, ed., 1976: 323)1. Om det, vid sidan av en konstruktion 1 I vissa arbeten (främst ryska) förbises inte den grundläggande strukturella identiteten mellan konstruktioner med och utan uttryckliga former av verbet ’vara’, men båda beskrivs som exempel på en ’självständig infinitiv’ (jfr Borkovskij, ed., 1978: 278–283). En sådan behandling tycks bygga på antagandet att preteritum- och futurumformerna av verbet byti som används med infinitiv inte är förekomster av ett självständigt verb utan endast tempusmarkörer. 72 | AXEL HOLVOET tion utan uttryckligt presens av ’vara’ finns en jämförbar konstruktion med en uttrycklig tempusform (säg litauiska Man buvo eiti ’jag måste gå/skulle ha gått’ vid sidan av Man važiuoti ’jag måste/bör gå’), är det tydligt att den förra måste innehålla en nollrealisering av tredje personens presensform av ’vara’ (denna nollrealisering är ett välkänt drag i både de levande baltiska språken och flera slaviska språk), och att vi har att göra med varianter av en och samma konstruktion snarare än två olika konstruktioner. Alla tempusformer används dock inte med samma regelbundenhet (konstruktionen kan till exempel i praktiken vara begränsad till presens, dvs. varianten utan uttrycklig form av ’vara’); dessutom kan ytterligare funktionella skillnader uppstå och skymma den grundläggande identiteten mellan de konstruktioner som innehåller någon form av verbet ’vara’ och dem som saknar en sådan2. För litauiskans del drar både Palionis (1972) och Ambrazas (1995) slutsatsen att det inte finns någon anledning att skilja de två typerna åt. Med andra ord bör man važiuoti strukturellt tolkas som man (yra) važiuoti (för fornryska framhölls detta redan av Potebnja 1958: 394). Ett annat skäl till att vissa varianter av den typ som diskuteras här ibland betraktas som självständiga konstruktioner är att objekt förekommer i olika kasusformer. I litauiska (och som en kvarleva i lettiska) och i vissa slaviska dialekter finner vi ett nominativobjekt vid sidan av ett ackusativobjekt tillsammans med infinitiven: man namai statyti vid sidan av man namus statyti ’jag måste bygga ett hus/bör bygga ett hus’ (exemplen som används för att representera dessa mönster är hämtade från Ambrazas 1995). Om nominativ tolkas som subjekt och ackusativ som objekt (vilket på sätt och vis är riktigt, men innebär att företeelser från olika stadier av språkutvecklingen jämställs, eftersom en ursprunglig omtolkning av subjekt som objekt är inblandad här, v. infra), finns det inget sätt att redogöra för båda typerna på ett likartat sätt. Detta fick Fraenkel (1928: 118–119) att hävda att infinitiven ataiti in kaip bua iam ataiti är subjekt till būti, medan infinitiven i iumus bus rustas sudas pas Diewa kelti uttrycker ett predikat, vars subjekt är sudas (Fraenkel 1928: 14; båda exemplen är från Wolfenbüttelpostillan, utan exakt hänvisning). Tolkningen av infinitiven som subjekt till būti (föreslagen av Fraenkel för kaip bua iam ataiti) kan inte vara en korrekt beskrivning av det äldsta stadiet av den konstruktion som behandlas här, eftersom den baltiska och slaviska infinitiven ursprungligen var dativ av ett verbalsubstantiv på -ti- och dess ursprungliga användningsområde därför var begränsat till det som numera beskrivs som infinitiv för att uttrycka avsikt. När man rekonstruerar de äldsta stadierna av baltiska infinitivkonstruktioner bör man alltid vara medveten om infinitivens relativt sena uppkomst som verbform och om det spektrum av möjliga syntaktiska funktioner som infinitiven ursprungligen kunde ha i kraft av sin morfologiska karaktär, nämligen som dativ av ett verbalsubstantiv. Närhelst en infinitiv fungerar som subjekt i betydelsen att den intar platsen för ett nominativsubjekt (som i Turėti daug dėdžių [...] nemažą garbės ir malonumo ’att ha många farbröder... är ingen ringa ära och glädje’ – Vaižgantas, citerad i Ulvydas, ed., 1976: 292), är detta ett relativt sent utvecklingsskede. Ambrazas (1995) distinguishes, within the syntactic type under consideration here, two subtypes: (man) yra / Ø / buvo / bus namai matyti and (man) yra / Ø / buvo / bus namai 2 Som ett exempel kan man nämna den funktionella skillnaden mellan konstruktioner med en nollform av verbet ’vara’ (presensformer) och sådana med futurumformen būs i lettiska (v. infra). LITAUISKANS b6bti MED INFINITIV 73 statyti. Med den baltiska infinitivens ursprung i åtanke analyserar han konstruktionen (man) yra / / buvo / bus namai matyti som en utvidgad variant av en konstruktion med ett substantiviskt verb och ett nominativsubjekt. Nominativsubjektet omtolkades senare och började fungera som infinitivens objekt. Detta är en av källorna till det nominativobjekt som är karakteristiskt för infinitivkonstruktioner i baltiska språk. Ersättandet av nominativobjektet med ett ackusativobjekt gav upphov till den nyare varianten (man) yra / / buvo / bus namus statyti. Vid sidan av de ovan nämnda modellerna med transitiva verb diskuterar Ambrazas en modell med intransitiva verb: (man) yra / / buvo / bus eiti. Denna modell är utan tvivel av senare ursprung och måste ha utvecklats utifrån den transitiva modellen efter att omtolkningen ägt rum. Ambrazas redogörelse för denna process som ett fall av omtolkning (som i huvudsak återspeglar Brugmann 1916: 925) är mycket övertygande, även om alternativa förklaringar också har framförts: Timberlake (1974) förklarar nominativobjektet som en areal konvergens som förenar finsk-ugriska språk, baltiska språk och nordryska. Som Ambrazas har påpekat står dessa två förklaringar inte nödvändigtvis i motsats till varandra. Ambrazas rekonstruktion är ändå den mest sannolika förklaringen till detta uttryck för nödvändighet, eftersom en konstruktion som innehåller verbet ’vara’ i kombination med en infinitiv som uttrycker avsikt, eller någon motsvarande konstruktion som uttrycker avsikt, är ett vanligt sätt att uttrycka möjlighet och/eller nödvändighet, jfr engelska what is to be done, tyska die Frage ist nicht zu lf6sen etc.). Vi kan anta att sådana konstruktioner har sitt ursprung i existentiella konstruktioner och därefter omtolkas som modala, dvs. att den ursprungliga modellen är yra namai statyti / matyti, vilket skulle betyda ungefär ’det finns ett hus att se/bygga’. Med andra ord var namai ursprungligen subjekt i en existentiell konstruktion. Timberlakes hypotes behövs därför inte så mycket för att förklara ursprunget till användningen av nominativ som för att förklara att nominativformen behölls efter att konstruktionen hade omtolkats som ett modalt uttryck, dvs. att den behölls i ett skede då nominativsubjektet hade blivit ett nominativobjekt. Och det är precis den roll som Ambrazas (1997: 99) tillskriver det finska substratet/adstratet. 2. PROBLEMET MED b6bti SOM MODALT VERB Även om förändringen i nominativens status i namai yra statyti (dvs. dess omtolkning som nominativobjekt och dess slutliga ersättning med ett ackusativobjekt) är tydlig, har litteraturen hittills inte ägnat någon uppmärksamhet åt förändringarna i verbet ’vara’. Ursprungligen var det ett substantiviskt verb som uttryckte ett existentiellt predikat. Före omtolkningen av nominativsubjektet som objekt måste det ha funnits en period då satsens ursprungliga syntaktiska struktur bibehölls, men en förskjutning redan hade skett i den semantiska strukturen, så att hela konstruktionen hade fått betydelsen av ett uttryck för möjlighet eller nödvändighet. En liknande situation kan observeras i fråga om andra konstruktioner som har utvecklat eller håller på att utveckla en modal betydelse. Så har till exempel en modal betydelse (avsaknad av nödvändighet) utvecklats i baltiska och slaviska konstruktioner där en infinitivisk relativsats fogas till det underförstådda subjektet i en existentiell konstruktion. Litauiska n1ra ko skaityti, lettiska nav ko las2t betyder ’det finns inget att läsa’, men också ’det är ingen idé att läsa (något eller någon viss text)’. 74 | AXEL HOLVOET Den senare tolkningen leder till att denna konstruktion används i modal funktion, varvid relativpronomenet förlorar sin grammatiska relation som infinitivens objekt skaiytyti, lasīt och infinitiven kan få ett eget objekt: Nēra ko skaiytyti tokių knygų, Nav ko lasīt tādas grāmatas3. Införandet av ett objekt (skilt från relativpronomenet) till infinitiven är ett exempel på aktualisering som följer på den modala omtolkningen av konstruktionen. De fall där inget nytt objekt införs trots att infinitiven är transitiv (delvis till följd av ellips, t.ex. nėra ko skaiytyti ’det finns inget att läsa’ eller ’det är ingen idé att läsa [den]’, dvs. boken som just nämndes) är nu syntaktiskt tvetydiga, men det måste uppenbarligen ha funnits ett mellanliggande skede, före de syntaktiska förändringarna, då endast en betydelseförskjutning hade ägt rum. En liknande situation kan rekonstrueras för namai statyti ’det finns ett hus att bygga’, ’ett hus måste byggas’. Denna nya modala betydelse ledde i sin tur till en syntaktisk omtolkning, så att yra började fungera som ett uttryck för modalitet, dvs. som ett modalt predikat vars argument utgjordes av den inbäddade strukturen [namai statyti]; detta ledde i sin tur till att namai omtolkades som ett nominativobjekt och slutligen ersattes med ackusativ. Processen är helt parallell med den som gäller verbet turėti ’ha’. Vi kan anta att konstruktionen turiu duonos valgyti ursprungligen också innehöll en dativ som uttryckte avsikt: ’jag har bröd att äta’ → ’jag måste äta bröd’. Faktum är att den ursprungliga betydelsen (som förutsätter segmenteringen [(turiu duonos) valgyti])) fortfarande förekommer sida vid sida med den nya ([turiu [duonos valgyti]]). Numera tillskrivs turėti betydelsen av ett modalt verb (’måste, bör’) som en separat betydelse vid sidan av den grundläggande possessiva betydelsen, och med tanke på den grundläggande semantiska likheten mellan ’habeo’ och ’mihi est’ (som bör beskrivas som syntaktiska konverser, vilket Benveniste 1966 framhåller) bör det också vara möjligt att tillskriva ’vara’ en motsvarande modal betydelse. Tolkningen av būti som ett modalt verb kräver naturligtvis ytterligare förklaring. Verbet turėti motsvarar våra föreställningar om modala verb eftersom det uppvisar vissa drag som kännetecknar det som i generativ grammatik beskrivs som AUX-komponenten, dvs. det står så att säga åtskilt från satsens syntaktiska struktur och påverkar den inte. I denna bemärkelse liknar det en tempus- och modusmarkör, och tempus och modus uttrycks faktiskt ofta även med hjälp av hjälpverb. Här kan vi alltså tala om ett modalt hjälpverb. Fallet med būti är uppenbarligen annorlunda, eftersom det tycks påverka den syntaktiska strukturen. Kraven och konventionerna som hör samman med det generativa beskrivningssättet är emellertid inte relevanta här. Ett modalt verb representerar typiskt ett modalt predikat med ett propositionellt argument, vars syntaktiska representation är en inbäddad sats. Jag utgår här från att ett sådant predikat kan påverka tilldelningen av kasusformer. Det bör noteras att ett sådant antagande är nödvändigt om vi ska kunna redogöra för den lettiska debitivens syntaktiska egenskaper: detta är en form vars funktion är rent modal, dvs. den uttrycker ett modalt predikat. Den förändrar emellertid tilldelningen av kasusformer. Systemet av modala predikat (till skillnad från satsmodalitet) grundar sig på de centrala betydelserna nödvändighet och möjlighet. Egentliga modala verb tenderar att vara specialiserade i 3Jfr. även ryska нечего читать такие книги, där det negerade substantiviska verbet нет har smält samman med relativpronomenet till vad som numera i just denna användning betraktas som ett predikativt uttryck med betydelsen ’det är ingen idé (att göra något)’. LITHUANIAN būti WITH THE INFINITIVE 75 uttrycker antingen nödvändighet eller möjlighet. Dessa två modala betydelser hänger naturligtvis samman på flera sätt genom negationens inverkan. Särskilt bör följande ekvivalenser observeras: ‘□¬p’ = ‘¬◇p’ (‘det är nödvändigt att inte¬p’ = ‘det är omöjligt att p’) ‘¬□¬p’ = ‘◇p’ (‘det är inte nödvändigt att inte¬p’ = ‘det är möjligt att p’) Även om språk tenderar att uppvisa olika formella begränsningar när det gäller att införa negation i konstruktioner med modala verb, finns det i princip möjlighet att lägga till en negation antingen till det modala verbet (EXTERN NEGATION) eller till infinitiven (INTERN NEGATION), vilket följande litauiska exempel illustrerar: jis negali ateiti (‘¬◇p’) ‘det är omöjligt för honom att komma’ ‘/det är omöjligt att han kommer’ jis gali neateiti (‘◇¬p’) ‘det är möjligt för honom att inte komma’ ‘/det är möjligt att han inte kommer’ jis negali neateiti (‘¬◇¬p’) ‘det är omöjligt för honom att inte komma’ ‘/det är omöjligt att han inte kommer’ Med nödvändighetsuttryck kan negationen emellertid ofta internaliseras, dvs. formellt fogas till det modala verbet men semantiskt tolkas som om den hörde till infinitiven; exempelvis är den strukturella betydelsen av jis neturi ateiti ‘¬□¬p’, dvs. ‘det är inte nödvändigt för honom att komma’ = ‘han behöver inte komma’, men uttrycket kan också betyda ‘□¬p’, dvs. ‘det är nödvändigt för honom att inte komma’, ‘han bör inte komma’. Utöver de modala verb som kortfattat karaktäriserats här kan vi nämna en rad alternativa sätt att uttrycka nödvändighet och möjlighet. På latin uttrycks nödvändighet till exempel ofta med en konstruktion med predikativ gerundiv: Karthago delenda est ‘Karthago bör förstöras’. En strukturell och funktionell motsvarighet till den latinska konstruktionen med predikativ gerundiv är den lettiska konstruktionen med presens passiv particip: Siens ir pļaujams ‘höet måste slås’. Den lettiska konstruktionen är intressant eftersom den kan tjäna som exempel på ett uttryck som är tvetydigt mellan nödvändighet och möjlighet. Ett particip, eller mer precist (eftersom den rent participiella användningen av denna form är sällsynt), ett verbalt adjektiv på -ms, betecknar en allmän benägenhet hos ett objekt att utsättas för en viss typ av handling, men den exakta tolkningen av denna benägenhet som möjlighet (‘som kan slås’) eller nödvändighet (‘som måste slås’) är kontextberoende. Denna obestämdhet kvarstår i de fall där det verbala adjektivet används i en kopulakonstruktion, och Siens ir pļaujams kan också ha båda betydelserna, såväl möjlighet som nödvändighet. När det gäller konstruktioner med verbet ‘vara’ och en infinitiv som uttrycker avsikt beläggs en liknande modal vaghet i flera språk; jämför tyska Die Frage ist zu lösen ‘Problemet kan lösas’ eller ‘Problemet måste lösas’. Att sådana konstruktioner specialiseras som uttryck för nödvändighet hänger sannolikt samman med att de i allt högre grad grammatikaliseras. Det är troligen på detta sätt man bör förklara specialiseringen av den latinska konstruktionen med predikativ gerundiv som ett sätt att uttrycka nödvändighet. Den lettiska konstruktionen med presens 76 | AXEL HOLVOET passiva particip verkar genomgå en liknande process. I de fall där konstruktionen med passivt particip är kopulär är den också tvetydig mellan möjlighet och nödvändighet, men när den upphör att vara kopulär och börjar fungera som en egentlig MODALKONSTRUKTION återstår endast nödvändighetsläsningen. Så är fallet när en konstruktion av denna typ bildas av ett intransitivt verb, så att det inte finns något nominativsubjekt och konstruktionen därför inte längre kan tolkas som kopulär: Ikviens jau zināja, kurā baznīcā viņam ejams (P. Rozītis) ‘Men var och en av dem visste till vilken kyrka han skulle gå’. Det går att finna fler exempel på modala konstruktioner som ursprungligen är tvetydiga mellan nödvändighet och möjlighet och senare genomgår en specialisering4. De konstruktioner som diskuteras i denna artikel är ett sådant exempel. 3. TVÅ STADIER I GRAMMATIKALISERINGEN AV būti + INFINITIV SOM EN MODAL KONSTRUKTION De baltiska konstruktionerna med būti och infinitiv tycks bekräfta föreställningen om en ursprungligen odifferentierad konstruktion, mottaglig för en dubbel modal tolkning (möjlighet eller nödvändighet), som utvecklas mot en modalt entydig konstruktion som endast uttrycker nödvändighet. Förekomster med betydelsen möjlighet bör tolkas som residuala och improduktiva. Jag inleder min framställning med lettiska, där de konstruktioner som diskuteras här är vanligare än i litauiska (även om de också uppvisar spår av vissa nya, specifikt lettiska utvecklingar, som diskuteras nedan). I litauiska är konstruktioner med uttryckliga former av būti numera exceptionella; de är väl belagda i Bretkūnas skrifter (jfr Palionis 1972: 125–126). I Lettiska akademins grammatik (1959: 622) sägs de ”besläktade betydelserna” oundviklighet och omöjlighet uttryckas med predikativ infinitiv. Följande exempel citeras: (1) Ātrāk par nākamo pavasari... naudu neredzēt. ”Före nästa vår finns det inget hopp om att få se några pengar”. (2) Jums manu ilgu mūžam nesaprast. (Rainis) ”Ni kommer aldrig att förstå min längtan”. Det är tydligt att vi här inte har att göra med två besläktade men åtskilda konstruktioner, vilket akademigrammatikens formulering tycks antyda. Två olika formuleringar är naturligtvis möjliga, eftersom omöjligheten av p också kan formuleras som oundvikligheten av ¬p. Om vi nu antar att de konstruktioner som citeras här är exempel på būt med infinitiv snarare än självständiga predikativa infinitiver, tyder förekomsten av negation med infinitiven på att vi har att göra med en intern negation, och att ’¬◊p’ (’det är omöjligt att p’) uttrycks som ’□¬p’ (’det är nödvändigt att inte ¬p’), och att Naturligtvis innebär detta inte att sådana modalt vaga konstruktioner nödvändigtvis måste genomgå en sådan specialisering, eller att de nödvändigtvis måste utvecklas till uttryck för nödvändighet snarare än möjlighet. Den tyska ”modala infinitiven” (ist zu lösen) visar exempelvis inga tecken på att utvecklas i någondera riktningen: den förefaller vara helt stabil som uttryck för antingen möjlighet eller nödvändighet (jfr Van der Auwera & Plungian 1998: 100–103). LITHUANIAN būti WITH THE INFINITIVE | 77 Betydelsen av verbet būti i [BŪT] + NEG-INF är alltså nödvändighet, inte möjlighet. (1) och (2) representerar således samma konstruktion som uttrycker nödvändighet som (3): (3) Ai vecais bāleliņ, Tev manam tēvam būt, Tev manim zirgu pirkt, Tev atvest līgaviņu. ”Åh, min äldre bror, du ska vara en far för mig, du ska köpa en häst åt mig och föra hit en brud [åt mig]” (BW 13796) När negationen läggs till det modala verbet būt kan man teoretiskt förvänta sig två betydelser: ”¬□p” eller, med sänkt eller internaliserad negation, ”□¬p”. I de fall där verbet uttrycks explicit är det dock endast den senare betydelsen som är belagd: (4) Nevienam svēšam nebīj redzēt, ka Slaucēja madāma ēda [...] (R. Blaumanis) ”Ingen främling skulle se madam Slaucēja äta [...].” (5) Tev nebūs raudāt, mīļā dvēsele... (Rainis, citerad efter Bergmane e.a., 1959: 623) ”Du får/behöver inte gråta, min kära själ.” Formell anknytning av negationen till infinitiven (*tev būs neraudāt) verkar inte vara belagd, och är uppenbart överflödig eftersom den motsvarande betydelsen uttrycks med konstruktionen där negationen sänks (tev nebūs raudāt). Å andra sidan har den senare konstruktionen ingen motsvarighet i presens: det finns ingen konstruktion *Tev nav raudāt ”du bör inte gråta”. I den betydelse som vi skulle förvänta oss att en sådan konstruktion har (om hänsyn tas till negationssänkningen), används alltid futurum av būt. Här har uppenbarligen en specialisering av tempusformer ägt rum i de negerade konstruktionerna. Användningen av futurumformen būs i konstruktioner som Tev nebūs zagt ”Du skall inte stjäla” är inte semantiskt motiverad, eftersom denna modalitet i ett generaliserande påstående om deontisk nödvändighet normalt inte betraktas som något som uppstår i framtiden utan att omfatta talögonblicket; modalverbets futurum används normalt endast vid dynamisk modalitet (jfr Du bör inte stjäla kontra Du kommer att behöva stjäla). Uppenbarligen har negerat futurum trängt undan negerat presens i deontisk betydelse. I presens är endast intern negation möjlig. Denna fördelning av deontiska och dynamiska betydelser har uppenbarligen spridit sig från de negerade konstruktionerna till de jakande, så att Tev būs strādāt ”Du bör arbeta” nu också är specialiserat på deontisk betydelse5. Litauiskan tycks ha samma mönster med negation. Negationen kan läggas till būti som modalverb; betydelsen är deontisk och tolkas som ”□¬p” (med negationssänkning). Hela konstruktionen är inte längre produktiv i modern litauiska. I följande exempel betyder nebuvo ”man borde inte ha”: (6) Kaip nuseidau nuo žirgelio, nebuvo vadinti, kaip įėjau į seklyčią, nebuvo sodinti. (Ambrazas 1995: 94) 5 I äldre lettiska grammatikor beskrivs būs med infinitiv ibland som en futurumimperativ, jfr Andronov (1999: 161–163). 78 | AXEL HOLVOET ”När jag steg av min häst borde du inte ha bjudit in mig, och när jag kom in i ditt hus borde du inte ha erbjudit mig en sittplats”. När negationen är intern är betydelsen dynamisk, och ’□¬p’ används för att uttrycka omöjlighet (’¬◇p’). Negationen läggs då till infinitiven, och verbet ’vara’ har ingen synlig realisering: det finns därför ingen möjlighet till tempusvariation. I litauisk grammatik beskrivs konstruktionen som en med predikativ infinitiv (jfr Ulvydas, ed., 1976: 323): (7) Seserys atšoko: jo (žalčio) nebįsvaryt! (Salomeja Nėris, citerad efter Ulvydas, ed., 1976: 323) ’Systrarna ryggade tillbaka: gräsormen gick inte längre att driva bort’. (8) Arkliui nepavykti vežimo. ’Hästen kan inte dra vagnen’. En omöjlighetsläsning kan naturligtvis bara förekomma om negationen är en VERBALFRASNEGATION, inte om dess räckvidd inte alls omfattar verbfrasen. I (9) är negationen till exempel intern i den meningen att den inte hör till modalverbet (det outtalade verbet būti), men den har endast adverbialet visuomet inom sin räckvidd, inte verbet: (9) Ne visuomet gi ir mums jungą vilkti. (A. Vienuolis, citerad efter Ulvydas, ed., 1976: 616) ’Och vi kommer inte heller alltid att behöva dra oket’. Medan betydelsen omöjlighet kan härledas ur nödvändighet på det sätt som beskrivits ovan, kan möjlighet uppenbarligen inte det. Därför kan modalverbet būti(i) ’måste’ inte ingå i konstruktioner av typen namai matyti, eller också måste detta verb tillskrivas ytterligare en betydelse, nämligen möjlighet. Men det finns förmodligen ingen anledning att göra det. Typen namai matyti har såväl syntaktiska som semantiska särdrag: det viktigaste av dessa är att nominativ konsekvent bevaras (Ambrazas 1995: 90). Eftersom nominativ representerar ett äldre stadium i utvecklingen av de konstruktioner som behandlas här, verkar det rimligt att anta att denna konstruktions modala betydelse också representerar ett äldre stadium i dess grammatikaliseringsprocess som modaluttryck. Tvetydighet mellan möjlighet och nödvändighet är inte vanlig i specialiserade lexikala modalitetsuttryck, det vill säga i modalverb. Den tycks däremot känneteckna olika konstruktioner i det inledande skedet av deras grammatikalisering i modal funktion. Det konstaterades ovan att typen yra namai matyti / statyti måste ha uppstått som en existentiell konstruktion: ’Det finns ett hus att bygga/se’. Så länge konstruktionen fortsatte att vara existentiell var den också tvetydig i fråga om modal betydelse: yra namai statyti kunde betyda ’det finns ett hus som ska byggas’, medan yra namai matyti samtidigt kunde tolkas som ’det finns ett hus att se’, det vill säga ’ett hus kan ses’. I ett senare skede, när den modala betydelsen hade blivit dominerande och namai statyti tolkades som en inbäddad infinitivfras (med nominativobjekt), undanröjdes denna tvetydighet till förmån för betydelsen nödvändighet. Som parallell kan vi anföra de lettiska konstruktionerna med presens passiv LITHUANIAN būti WITH THE INFINITIVE 79 particip som nämndes ovan: i sin ursprungliga form (som kopulakonstruktioner) är de tvetydiga mellan möjlighet och nödvändighet, men i ett mer framskridet grammatikaliseringsstadium specialiseras de på betydelsen nödvändighet. Typen namai matyti är alltså en kvarleva, och detta återspeglas också i de lexikala begränsningar den är underkastad: typen verkar numera vara begränsad till en liten grupp verb för sinnesförnimmelse6. For Latvian, Endzelin (1951: 992) cites one example that can be compared to the Lithuanian type namai matyti: (10) pazīt man(i) brāļu māsas: pilni pirksti gredzentiņu BW 6259, 4 ”Jag kan känna igen mina släktingars systrar: deras fingrar är fulla av ringar”. Denna typ är, liksom den motsvarande litauiska konstruktionen, en relikt ur funktionell synvinkel: den ursprungliga betydelsen av möjlighet finns kvar hos ett (eller möjligen några få) verb som uttrycker sinnesförnimmelse eller kognition. I lettiskan har konstruktionen helt försvunnit ur det moderna språket, medan dess litauiska motsvarighet, trots att den numera är föremål för lexikala begränsningar, fortfarande är fullt levande. Syntaktiskt har den lettiska konstruktionen assimilerats till den produktiva typ som uttrycker nödvändighet, och nominativ har ersatts med ackusativ, vilket inte framgår av (10) men visas av de andra varianterna av BW 6259 (t.ex. pazīt bija kunga riju ’man kunde känna igen godsägarens lada’; pazīt man brāļa māsu ’jag kan känna igen min släktings syster’) liksom av andra kontexter (pazīt bija pora egli melnajām skujinām ’man kunde känna igen granen som växte på sumpig mark på dess svarta barr’). Denna assimilation har inte ägt rum i litauiskan, där nominativ bevaras i den kvarlevande typen som uttrycker möjlighet. 4. SÄREGEN UTVECKLING I LETTISKAN Exempel (10), som citerades ovan, är en exakt motsvarighet till den kvarlevande litauiska typ som uttrycker möjlighet. Men Mühlenbach (Endzelin & Mühlenbach 1928: 194) och Endzelin (1951: 992) citerar en hel serie exempel som påstås motsvara typen namai matyti. Bland dessa är endast (10) jakande och kan rimligen tolkas som uttryck för möjlighet. De återstående exemplen är alla nekande, så det finns ingen anledning att skilja dem från konstruktioner som (1–2), vilka faktiskt uttrycker betydelsen nödvändighet. Anledningen till att de nämns tillsammans med användningen av pazīt i (10) är att de också innehåller perceptionsverb. Vid närmare granskning är dock de lettiska konstruktionerna, 6 Även i slaviska språk kan man finna vissa spår av begränsningen av byti + infinitiv som uttryck för möjlighet till verb för sinnesförnimmelse. För fornryska, jfr Borkovskij, red. (1978: 280). I polskan används de ursprungliga infinitiverna widać ’man kan se’, słychać ’man kan höra’, czuć ’man kan känna lukt av’, znać ’man kan märka’ fortfarande tillsammans med być ’vara’ (som utelämnas i presens), som i widać było ’man kunde se’ osv. De visar att den ursprungliga nominativformen har ersatts med ackusativ, t.ex. słychać muzykę ’musik hörs, kan höras’. Synkront betraktas de dock inte längre som infinitiver, delvis eftersom de verb som de härleds från (widać, słychać) har fallit ur bruk. I modern polsk grammatik beskrivs widać och słychać som oböjliga verb som använder być som hjälpverb för tempus och modus. 80 | AXEL HOLVOET eller åtminstone en del av dem, tycks vara av en annan karaktär. Vi ser en ytlig likhet med (10) i: (11) ķēniņa dēla ne redzēt, ne dzirdēt ’Prinsen syns eller hörs ingenstans’. (12) no tās reizes vilku ne redzēt, ne dzirdēt ’Från den tiden och framåt syntes eller hördes vargen inte’. (13) sauli nekur manīt ’Solen syns ingenstans’. (14) uzsviedis tik augsti, ka gandrīz ne saredzēt ’Han kastade upp den så högt att den knappt syntes.’ Dessa konstruktioner är av mycket särpräglad karaktär i jämförelse med (1, 2) och (10). Det påfallande är att i (11–12) och (14) finns ingen negation som är fogad till verbet. I (13) skulle vi förvänta oss nemanīt snarare än manīt (jfr es viņu nekur nemanīja) och i stället för ne saredzēt ([neˈsaredzēt]) i (14) skulle vi förvänta oss nesaredzēt ([ˈnesaredzēt]). Negationen gäller satsen och borde därför vara proklitisk⁷ och fogas till verbet, som i fallet med neredzēt i (1) och nesaprast i (2). Detta är inte den enda oregelbundenheten. Mest förbryllande är användningen av kasusformer. (10) har ett dativsubjekt, precis som (1) och (2). Men det finns konstruktioner där en nominativform förekommer och som semantiskt inte fungerar som infinitivens objekt (som i den litauiska konstruktionen jau namai matyti) utan som dess agent. Jag citerar åter de relevanta exemplen från Endzelin (1951: 992): (15) zirgs tādu vezumu neparko pavilkt ’Det finns ingen möjlighet för hästen att flytta en sådan kärra från platsen’. (16) ķēniņa dēli... tuvumā ne rādīties ’Det kan inte komma på fråga att prinsarna kommer i närheten av platsen’. Om (11–14) strukturellt motsvarar den litauiska konstruktionen jau namai matyti, där agenten, om den uttrycks explicit, endast kan stå i dativ (man bus namai statyti), förväntar vi oss då också att agenten till infinitiven står i dativ. Om så är fallet måste vi skilja typen (15–16) från den typ som representeras i (11–14). Men har vi verkligen fog för att skilja dessa två konstruktionsgrupper i lettiskan? Observera att det finns fall där inget explicit nominativsubjekt i agentrollen förekommer, men där appositionerna till det ”nollställda subjektet” ändå står i nominativ: (17) det fanns ett badhus där man sent på kvällen inte ens kunde tänka sig att visa sig ensam ‘Det fanns ett badhus där man inte ens kunde tänka sig att gå dit ensam sent på kvällen’. 7 Här innebär, liksom i många andra fall, inte proklitisk att ordet är obetonat. Den lettiska satsnegationen bildar en accentuell enhet tillsammans med verbet, och eftersom betoningen normalt ligger på den första stavelsen i en sådan enhet, är det i själva verket negationen som är betonad. LITHUANIAN būti WITH THE INFINITIVE 81 Nominativen viens pats (i stället för vienam pašam) visar tydligt att det rör sig om ett NOMINATIVT NOLLSUBJEKT: om det uttrycktes öppet skulle det stå i nominativ, precis som agenten i den litauiska konstruktionen jau namai matyti, om den uttrycktes, skulle stå i dativ. I båda fallen tycks ett nollsubjekt förekomma i stället för ett öppet subjekt för att ange att agenten är generisk, dvs. namai matyti betyder ’vem som helst kan se huset’, och lettiska ne domāt betyder ’man skulle inte ens kunna drömma om att göra något, man skulle inte ens kunna överväga att göra något’. Ett specifikt (icke-generiskt) subjekt skulle uppenbarligen stå i nominativ, vilket skulle ge (18), en struktur analog med (15–16): (18) ķēniņa dēls... ne domāt viens pats rādīties Och en fullständig syntaktisk representation av (17) bör ta hänsyn till förekomsten av ett nollsubjekt markerat som nominativ (subjektet saknar ytlig realisering men medför att nominativ snarare än dativ används som kasus för kongruensen hos det predikativa nominalet): ∅nom att inte tänka, att visa sig ensam För den litauiska konstruktionen skulle vi däremot kunna föreslå en abstrakt modell av följande slag: ∅dat namai matyti Nu står det klart att vi för (11) måste anta en underliggande struktur som är helt annorlunda än den litauiska konstruktionens, nämligen: ∅nom kungasonen varken se eller höra Det är sant att bland de exempel med nollsubjekt som Endzelin citerar är det bara ett, nämligen (17), som innehåller syntaktiska belägg för ett nominativt nollsubjekt. I andra exempel, såsom (13) och (14), har vi endast indirekta belägg, i den meningen att negationens placering och status gör det möjligt att identifiera dessa satser som tillhörande samma typ som (17) och därför också samma typ som (15) och (16). En sådan slutsats förefaller inte obefogad, eftersom alla exemplen antyder ett nära samband mellan negationens placering och status å ena sidan och det nominativa subjektet å andra sidan. Sambandets natur diskuteras nedan. Frågan som ska besvaras här är om satser av denna typ, som är helt okända i litauiskan (liksom i de slaviska språken), historiskt är förbundna med den litauiska typen (man) namai matyti eller om de utgör en helt självständig utveckling i lettiskan. Med tanke på den övergripande funktionella likheten ligger det nära till hands att anta att den lettiska typen uppstod ur en äldre typ som motsvarade den litauiska, där en agent med infinitiv kunde uttryckas i dativ. Det som uppenbarligen gav upphov till satstypen med nominativt subjekt var en omanalys av varianten med en 82 | AXEL HOLVOET generiskt nollsubjekt: ∅dat omanalyserades som ∅nom, varefter explicita subjekt i nominativ kunde införas. Denna omanalys av nollsubjektet som nominativ (dvs. ett nollsubjekt som upptar platsen för ett nominativsubjekt och bestämmer nominativ som kasus för predikatsnominalens kongruens) är utan tvivel förbunden med framväxten av generiska singulara nollsubjekt, ett drag som är karakteristiskt för lettiskan och saknar motsvarighet i litauiskan. Lettiska nollsubjekt behandlas i Holvoet (1995), men huvudpunkterna bör kort upprepas här. Både litauiskan och lettiskan har indefinita nollsubjekt, dvs. konstruktioner där positionen för ett nominativsubjekt med en personlig verbform lämnas obesatt, och subjektet tolkas som indefinit men referentiellt, t.ex. kur (∅nom) medžius kerta, ten skiedros lekia, lett. kur (∅nom) malku cērt, skaidas lec. Men lettiskan skiljer mellan två slags indefinita subjekt: det ena är syntaktiskt pluralt8 och betecknar ett referentiellt subjekt (typiskt en grupp personer); det andra är syntaktiskt singulariskt och betecknar ett icke-referentiellt (generiskt) subjekt. Ett sådant generiskt singulariskt nollsubjekt används ofta med ett modalt verb som varēt ’kunna, ha förmåga’, som illustreras i (19). Observera att nollsubjektet vid kongruens fungerar som ett maskulint singulariskt nominativsubjekt (jfr maskulin singular nominativ traks). (19) Varēja traks palikt no dusmām. (A. Eglītis) ’Man kunde ha blivit rasande av ilska’. Det är tänkbart att singulariska nollsubjekt av detta slag utvidgade sin räckvidd till konstruktionen būt + infinitiv, vilket gav upphov till en strukturell modell som den som illustreras i (11–14). Ytterligare en egenhet i denna process kräver en syntaktisk förklaring: negationens förbryllande funktion. Som vi ser i exemplen ovan är de alla på något sätt negativa, men negationstypen skiljer sig från vad man skulle förvänta sig utifrån exempel som (1) och (2). Typen med dativsubjekt (den som har strukturella motsvarigheter i litauiskan) har en normal proklitisk negation knuten till infinitiven (neredzēt, nesaprast). Varför har vi Zirgs tādu vezumu ne pavilkt snarare än *Zirgs tādu vezumu 'nepavilkt med en proklitisk negation? Denna negation liknar den emfatiska negationen ne ’inte ens, inte så mycket som’, som illustreras i Kārlēnu nevarēja vairs ne pazīt ’Det var omöjligt att ens känna igen lille Kārlis’. Men den emfatiska negativa partikeln ne används bara om en normal (proklitisk) negation också fogas till verbet (neteica ne vārda ’sa inte ett ord’), eller till huvudverbet om partikeln ne fogas till en inbäddad infinitiv (nevarēja ne pazīt ’kunde inte ens känna igen’). Dessutom kan inget spår av en emfatiskt negativ partikel upptäckas i (13). Det är därför svårt att förklara negationens funktion i (11–14), om vi inte antar att den är knuten till något abstrakt verb som inte förekommer i ytstrukturen: zirgs ne-∅ pavilkt vezumu. När ett indefinit pronomen eller korrelativt adverb förekommer knyts negationen till detta, som i (13) och (15). Att nollsubjektet är syntaktiskt pluralt framgår av participformen i sammansatta verbformer, t.ex. Mani apzagaši ’De rånade mig’, ’Jag blev rånad’. I de flesta fall går singulariska och plurala nollsubjekt inte formellt att skilja åt, eftersom tredje personens singular- och pluralformer är homonyma, men skillnaden mellan de båda typerna av nollsubjekt visar sig i fall av nominal kongruens. LITHUANIAN būti WITH THE INFINITIVE | 83 En möjlig förklaring skulle kunna vara följande. Först bör det påpekas att en konstruktion med dativ fortfarande förekommer i nutida lettiska. Den illustreras ovan i (2). Dess underliggande struktur skulle kunna återges på följande sätt9 (observera att huvudsatsen innehåller ett modalt verb med nollrealisering – ett modalt verb som vi identifierar med verbet būt och som vi tillskriver den lexikala betydelsen ’vara nödvändig): I den varieteten där dativen ersattes med nominativ ersattes verbet būt som modalt verb med ett annat abstrakt modalt verb med nollrealisering, som skiljer sig från būt i fråga om syntaktiska egenskaper: med būt står det modala subjektet (personen som är föremål för en nödvändighet) i dativ; det abstrakta modala verb som efterträdde būt kombineras med ett modalt subjekt i nominativ. I detta avseende fungerar det som ett modalt verb såsom varēt ’kunna, ha förmåga’. I detta skede har negationen höjts, dvs. den intar den position som är reserverad för det modala verbet och fungerar som en yttre negation. Detta modala verb måste glossas ’kunna, ha förmåga’, eftersom betydelsen av omöjlighet inte längre kan härledas ur nödvändighet när negationen är yttre. Denna höjning måste antas eftersom en negation som tillskrivs den inbäddade satsen (en inre negation) borde ha den form som är karakteristisk för satsnegation, dvs. den borde vara proklitiskt knuten till infinitiven. Reglerna för negationens placering i de fall där ett indefinit pronomen eller adverb förekommer är desamma som i konstruktioner med ett explicit modalt verb (Sauli nevar nekur 9 I denna tentativa återgivning av den underliggande syntaktiska strukturen tilldelas dativsubjektet matrissatsen, och det antas att infinitivens subjekt stryks eftersom det har samma referent som dativsubjektet i huvudsatsen. Det skulle också vara möjligt att tilldela det den inbäddade satsen och anta att det modala predikatet bara har ett propositionellt argument. Båda valen är mer eller mindre godtyckliga, och detsamma kan sägas om andra opersonliga modala verb såsom vajadzēt: I Tam vajag notikt ’Detta måste hända’ kan vi antingen anta att dativen styrs av vajag (som i Man vajag naudas ’Jag behöver pengar’) eller återger infinitivens subjekt. 84 | AXEL HOLVOET manīt), men det finns uppenbarligen en regel om utelämning som eliminerar en av negationerna, därav Sauli nekur manīt i stället för *Sauli nekur ne manīt. Men om en omanalys av denna typ verkligen ägde rum i den satskonstruktion som motsvarar litauiska arkliui vežimo nepavilkti, varför behölls då den ursprungliga modellen (med dativsubjekt) vid sidan av den nya typen (med nominativsubjekt)? En möjlig förklaring skulle kunna vara att den nya konstruktionen inte i alla avseenden var funktionellt likvärdig med den gamla. Endzelin nämner faktiskt konstruktionen SUBJ + ne + INF två gånger, utan att ta ställning till frågan om det kunde finnas något samband mellan de båda användningarna10. Förutom konstruktionerna som uttrycker möjlighet nämns den också i samband med den narrativa infinitiven (Endzelin 1951: 991). Den narrativa infinitiven ersätter en finit verbform (preteritum) med ett nominativsubjekt, t.ex. (20) Šis... tūlin no dūkstes ārā, zirgam mugurā un skriet nu uz mājām (folksaga) ”Han hoppade ut ur kärret, satte sig upp på hästen och galopperade hem.” Men Endzelin tillägger att ”det finns också fall där verbet хотеть kan läggas till i en rysk översättning” („citūr infinitīvam krievu tulkojumā var priekšā likt verbu хотеть“) (Endzelin 1951: 991), och han ger följande exempel: (21) Brencis bija tāds pamulkis, un māte neparko viņu laist (folksaga) ”Brencis var en rätt enfaldig typ, och hans mor ville absolut inte låta honom gå.” (22) izteic visu, kā noticis, ķēniņš gandrīz ne ticēt (folksaga) ”Han berättar allt precis som det hände, och kungen vill inte tro det.” (23) saukuši, lai nevedot..., bet jaunkungi ne dzirdēt (folksaga) ”De ropade att de inte ville bli förda med, men de unga herrarna ville inte lyssna.” Som framgår är denna typ, vad de formella dragen beträffar, helt identisk med den typ som diskuterats ovan och som sades uttrycka (o)möjlighet. Den skiljer sig dock från den narrativa infinitiv som exemplifieras i (20) genom att en negation obligatoriskt måste förekomma. Denna negation motsvarar exakt den negation som vi ser i de ovan nämnda konstruktionerna som uttrycker omöjlighet, nämligen att den (åtminstone formellt) är identisk med den emfatiska, icke-proklitiska negationen ne ”inte ens”. Sättet på vilket båda konstruktionerna, den som uttrycker vilja och den som uttrycker omöjlighet, presenteras tyder på att Endzelin inte hade några svårigheter att avgöra vilken typ han hade att göra med. Är skillnaden verkligen så tydlig? Kan man utan tvivel fastställa att ķēniņš ne ticēt i (22) betyder ”vill inte tro” snarare än ”kan inte tro”? Troligen inte, eftersom det inte finns några formella skillnader som hör samman med någon av dessa tolkningar. Om båda tolkningarna är möjliga är konstruktionen uppenbarligen tvetydig. I andra fall är endast en tolkning godtagbar, 10 Unlike Mühlenbach (Endzelin & Mühlenbach 1928: 195), who cites the volitional type in close connection with the type allegedly expressing possibility, without suggesting a link with the narrative uses of the infinitive. LITHUANIAN būti WITH THE INFINITIVE 85 t.ex. är det i (23) endast ’skulle inte lyssna’ som är begripligt. Det verkar alltså finnas en syntaktisk modell (SUBJnom + ne + INF) som i princip är tvetydig mellan negativ vilja och omöjlighet. Vilken av de två tolkningarna som är lämplig kan vanligen avgöras utifrån kontexten, men det finns förmodligen inga formella kriterier som möjliggör disambiguering. Naturligtvis måste man ställa frågan om det inte finns ett genetiskt samband mellan den volitionella typ som illustreras i (21–23) och den narrativa typ som illustreras i (20), såsom Endzelin antyder (om än inte uttryckligen). I så fall skulle det inte finnas någon anledning att anta en omanalys av det slag som föreslagits ovan. Typen med nominativt subjekt skulle ha utvecklats ur den narrativa infinitiven, som också är väl belagd i andra språk. I Endzelins framställning antyds ett samband mellan den narrativa infinitiven och den volitionella typen av förekomsten av vad som verkar vara en övergångstyp: i följande exempel hävdar Endzelin (1951: 991) att infinitiven betecknar en avsedd handling, inte en handling som faktiskt utförts: (24) Skrien divas stirnas; dēli tūlīn šaut, bet stirnas lūdzās. ’Två rådjur sprang förbi; sönerna skulle just skjuta, men rådjuren började be om nåd’. Man skulle i princip kunna tänka sig att en volitionell betydelse utvecklades ur den narrativa infinitiven, som beskriver en ”avsedd handling”, men i så fall hade man väntat sig att en jakande typ först skulle ha utvecklats, med en negativ variant som en möjlig senare utveckling. Den volitionella typen verkar i själva verket vara uteslutande negativ. En negativ narrativ infinitiv är knappast tänkbar, och därför är ett samband mellan den volitionella typen och den narrativa infinitiven åtminstone problematiskt. Dessutom finns det, även om vi antar att den volitionella typen *dēli nešaut ’sönerna ville inte skjuta’ har existerat, fortfarande ingen förklaring till typen med nominativa nollsubjekt, eftersom konstruktioner med nominativa nollsubjekt som uttrycker negativ vilja inte är belagda: den enda belagda typen uttrycker omöjlighet. Vi är därför tvungna att söka ett samband med den andra meningstypen som exakt motsvarar modellen ’SUBJnom + ne + INF’, nämligen den som uttrycker omöjlighet. Det är svårt att avgöra om konstruktionerna med den narrativa infinitiven kan ha tillhandahållit en modell för ombildningen av konstruktioner som ursprungligen kännetecknades av användningen av ett dativsubjekt. Om något inflytande förekom kan det ha bestått i att en meningstyp uppkom där ett syntaktiskt nollsubjekt ersatte ett modalt verb: zēni šaut ’Och sedan började pojkarna skjuta’. zēni ∅ šaut ’Och sedan ville pojkarna börja skjuta’. Men att gå ännu längre och anta att typen som uttrycker omöjlighet också har utvecklats ur den narrativa typen verkar obefogat, eftersom det trots allt finns en nära likhet och en funktionell motsvarighet mellan de två typer som uttrycker omöjlighet, nämligen: (a) zirgam vezumu nepavilkt (med proklitisk negation) 86 | AXEL HOLVOET (b) zirgs vezumu ne pavilkt (med icke-proklitisk negation) ’Hästen kan inte dra vagnen’. Jag antar därför att (a) och (b) är genetiskt besläktade, dvs. jag antar att (b) har uppstått ur (a), en process som vissa andra konstruktioner, vilka inte är genetiskt besläktade med (a), kan ha bidragit till vad gäller konstruktionens formella uppbyggnad och dess oväntade volitionella läsning. Ytterligare en punkt bör tas upp här i fråga om den relativa kronologin. Observera att för att substitutionsprocessen Ønom för Ødat skulle kunna äga rum, måste den syntaktiska position som ursprungligen var reserverad för nominativ som uttryckte handlingens objekt (som i Lith. namai matyti) först frigöras. Med andra ord måste ersättningen av den ursprungliga nominativ som fortfarande finns kvar i den litauiska typen man (yra) namai statyti med ackusativ (som i Lith. man (yra) namus statyti) ha fullbordats innan en ny nominativ nominalfras introducerades. Detta innebär att syntaktiskt sett kunde ingen konstruktion av typen namai matyti ha bevarats som en distinkt resttyp vid sidan av de grammatikaliserade nödvändighetsuttrycken när omanalysen Ødat som Ønom ägde rum. Semantiskt tycks vissa spår av den ursprungliga vagheten hos den typ som representeras av Lith. namai matyti ha bevarats, om pazīt i (10) uttrycker möjlighet. Som nämnts ovan bevarades den ursprungliga konstruktionen med dativ vid sidan av den nya. Det vi ser är en syntaktisk struktur som delas upp i två separata strukturer, snarare än att en struktur utvecklas till en annan. För att den ursprungliga konstruktionen skulle bestå måste den nya skilja sig tillräckligt från den, både formellt och funktionellt. Skillnaderna kan sammanfattas på följande sätt: (1) kasusmarkering (nominativ gentemot dativ), (2) negationens status (icke-proklitisk), (3) semantisk vaghet (omöjlighet eller negativ vilja i motsats till omöjlighet som den enda möjliga läsningen), (4) det kan möjligen också finnas skillnader, inom den övergripande betydelsen av omöjlighet, mellan flera typer av modalitet som kanske kan uttryckas av den nya typen men inte av den gamla, eller tvärtom; detta måste dock undersökas separat. 5. SLUTSATSER Konstruktionen som diskuteras i denna artikel är ett gemensamt drag hos litauiskan och lettiskan. Dess äldsta form finns endast bevarad i litauiskan: det är en konstruktion med ett nominativsubjekt, använd tillsammans med det substantiva verbet och en infinitiv för att uttrycka ändamål: namai (yra) statyti ’huset ska byggas’. Denna konstruktion var modalitetsmässigt vag mellan möjlighet och nödvändighet, en egenskap som ofta förekommer i modala konstruktioner baserade på ’vara’ med infinitiv i flera europeiska språk. Konstruktionens användning för att uttrycka möjlighet är en syntaktisk relikt, huvudsakligen bevarad i litauiskan och föremål för lexikala begränsningar (perceptionsverb, som i namai matyti ’huset kan ses’). Under konstruktionens fortsatta utveckling började būti fungera som ett modalt verb som uteslutande uttrycker nödvändighet, och detta är den enda produktiva användningen i historisk tid. Det finns inte längre någon möjlighetstolkning, utan endast en omöjlighetstolkning som följer av nödvändighet (’□¬p’ = ’¬◇p’). En syntaktisk följd av denna process var omanalysen av nominativ som infinitivens objekt och dess ersättning med ackusativ (även om litauiskan som en rest har bevarat nominativobjektet). LITHUANIAN būti WITH THE INFINITIVE 87 Inom området för negerade konstruktioner som uttrycker omöjlighet uppvisar lettiskan också en egenartad utveckling som inte är belagd i litauiskan, nämligen framväxten av konstruktioner med nominativsubjekt i stället för dativsubjekt, t.ex. zings vezumu nepavilkt i stället för zirgam vezumu nepavilkt. Denna konstruktion kännetecknas också av vissa egenheter i hur negationen fungerar. Mekanismen bakom dess uppkomst är inte klarlagd. De flesta konstruktioner som i litteraturen anförs som motsvarigheter till den litauiska konstruktionen som uttrycker möjlighet (namai matyti) hör i själva verket till denna typ och bör skiljas från de litauiska konstruktionerna, från vilka de strukturellt skiljer sig, som en innovation. Det är viktigt att notera detta i samband med den litauiska typen namai matyti, eftersom forskare som baserat sina lettiska data på Mühlenbachs och Endzelins publikationer (jfr t.ex. Ambrazas 1995: 90) har vilseletts att tro att det inte finns någon grundläggande skillnad mellan de litauiska och lettiska konstruktionerna som uttrycker (o)möjlighet. REFERENCES AMBRAZAS, V. 1995: Lietuvių kalbos bendraties konstrukcijų raida. Lietuvių kalbotyros klausimai 33, 74–109. AMBRAZAS, V. 1997: Lietuvių kalbos papildinio vardininko su bendratimi kilmė. Lietuvių kalbotyros klausimai 38, 93–103. ANDRONOV, A. 1999: „Vajadžibas izteiksme“ latviešu valodas gramatiskajā tradīcijā (jeb The fluctuating fortunes of the Latvian debitive). Baltu filoloģija 8, 1998, 154–177. AUWERA, J. VAN DER, PLUNGIAN, V. A. 1998: Modality’s semantic map. Linguistic Typology 2, 79–124. BENVENISTE, E. 1966: ‘Etre’ et ‘avoir’ dans leurs fonctions linguistiques. Bulletin de la Société de Linguistique de Paris LV, 1960; here cited after: Problèmes de linguistique générale, Paris: Gallimard, 187–207. BORKOVSKIJ, V. I., red. 1978: Историческая грамматика русского языка. Синтаксис. Простое предложение. Москва: Наука. BRUGMANN, K. 1916: Vergleichende Laut-, Stammbildungs- und Flexionslehre [...] der indogermanischen Sprachen. II. Lehre von den Wortformen und ihrem Gebrauch. 3/2, Strassburg: Trübner. ENDZELĪNS, J. 1951: Latviešu valodas gramatika, Rīga: Latvijas valsts izdevniecība. ENDZELĪNS, J., MÜHLENBACHS, K. 1928: Latviešu gramatika. 4. iespiedums, Rīga: Valters un Rapa. FRAENKEL, E. 1928: Syntax der litauischen Kasus, Kaunas: Valstybės spaustuvė. HOLVOET, A. 1995: Indefinite zero subjects in Latvian. Linguistica Baltica 4, 153–161. MIKLOSICH, F. 1926: Vergleichende Grammatik der slavischen Sprachen. IV. Syntax. Manuldruck der Erstausgabe von 1868–1874, Heidelberg: Carl Winter. PALIONIS, J. 1972: Über einen Typ des Infinitivsatzes im Litauischen. Baltistica, I priedas, 125–129. POTEBNJA, A. A. 1958: Из записок по русской грамматике. Том I–II. Общая редакция... В. И. Борковского, Москва: Государственное учебно-педагогическое издательство. TIMBERLAKE, A. 1974: The nominative object in Slavic, Baltic and West Finnic, München: Sagner. (Slavistische Beiträge, 82.) ULVYDAS, K. ed. 1976: Lietuvių kalbos gramatika 3. Sintaksė, Vilnius: Mokslas. Axel Holvoet Lietuvių kalbos institutas Antakalnio g. 6, 2055 Vilnius, Lietuva [email protected] Gauta 2001 05 26