Sociolingvistinis žvilgsnis į XVI–XVII a. Rytų Lietuvos antroponimiją

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA XLV (2001), 39–61 Ett sociolingvistiskt perspektiv på antroponymien i östra Litauen under 1500- och 1600-talen Laima Grumadienė Institutet för litauiska språket, Vilnius På grundval av en analys av personnamn som antecknats i Linkmenys domstolsprotokoll från 1554 och 1636 (östra Litauen) föreslås att en mekanism för ruthenisering kan ha varit verksam i det nuvarande Litauens länder åtminstone från 1500-talet och framåt, liknande den poloniseringsprocess som senare ägde rum. Ruthenska, den talade varieteten av språket vid storfurstliga kansliet, kan ha spritts bland adeln som en statussymbol. Denna process kan också ha påverkat en del av bondebefolkningen. Att förkortade former av kristna namn kan förekomma både i litauisk och slavisk gestalt visar att båda måste ha varit i bruk: detta kan inte tillskrivas skrivarsed. Det innebär att det på 1500-talet kan ha funnits centra för litauisk-ruthensk tvåspråkighet långt norr om den litauisk-ruthenska språkgränsen. Om så är fallet måste vår syn på hur (en del av) slavicismerna infördes i de östlitauiska dialekterna revideras: de kan ha införts tillsammans med nya inslag i vardagslivet, under inflytande av den skrivna (särskilt kyrkslaviska) traditionen eller till följd av tvåspråkighetens spridning från 1500-talet och framåt. 1. OM DEN SOCIOLINGVISTISKA SITUATIONEN När man diskuterar fonetiska förändringar i det litauiska språket eller i enskilda dialekter, särskilt de östra, från flera århundraden tillbaka, är det allmänt erkänt att ”de mycket nära och gamla kontakterna med östslaverna och all slags blandning inte kan ha varit utan inflytande på det litauiska språkets utveckling” (Zinkevičius 1987: 68). Det är vanligt att förklara uppkomsten av en stor del av de lexikala slavicismerna med kulturernas samspel och civilisationens utveckling, det vill säga som benämningar på NYHETER med lånade ord eller ordagranna översättningar. I sådana fall krävs inte särskilt nära och aktiva kontakter; lånorden kan spridas via mellanhänder: ”[…] litauerna hade redan före Mindaugas tid blivit något bekanta med kristendomen, uppenbarligen främst genom östslaviska grannar: de kände till och använde kristna termer och namn på kristna högtider som de fått från östslaverna, och vissa kristna personnamn var dem inte främmande. Allt detta fick litauerna sannolikt genom naturligt umgänge med kristna grannar, handel med dem och utbyte av kulturella värden, eftersom vi inte har några direkta belägg för missionsverksamhet i Litauen vid den tiden” (Zinkevičius 2000: 14). Det är känt att när ord lånas in genom aktiva kontakter övertas eller ersätts också ord som redan finns i det egna språket av främmande ord; ett ord får en ytterligare betydelse som det tidigare saknade i det egna språket, lånad från ett annat språk, samtidigt som det redan finns ett annat (eget) ord för denna betydelse. Det vill säga att vid sidan av vanlig och naturlig inlåning förekommer också överflödig inlåning. 40 | LAIMA GRUMADIENĖ Just sådana lånord undveks när den stora Ordbok över det litauiska språket skrevs. Om man försökte sammanställa ordböcker över enskilda dialekter eller mål utifrån den och jämförde dem med de få redan existerande skriftliga ordböckerna, skulle man framför allt sakna lånord av den typ som just diskuterats. Men undersökningar av slavicismer i dialekterna och deras kronologi (för en utförligare diskussion av litteraturen i frågan och egna iakttagelser, se Kardelis 1999) motsäger verkligen inte hypotesen att en del lexikala slavicismer kan ha kommit in i vissa nutida syd- och östaukštaitiska mål (framför allt i Vilnius- och Utena-målen) för länge sedan och inte enbart som kulturlån, det vill säga tillsammans med nya eller nytolkade realia. I målen finns nämligen en del gamla slavicismer som helt enkelt trängde undan otvetydigt använda inhemska ord (i benämningssystem och delsystem, både semantiska och grammatiska, finns det liksom ”luckor” som fylls av slavicismer). Detta är alltså typiska företeelser vid tvåspråkighet och aktiva kontakter. Sådana slavicismer, som användes kontinuerligt och under lång tid, slipades och förändrades, vilket gör det svårt att fastställa när de uppkom (jfr Urbutis 1992, 1993), men man kan anta att en del av dem kan ha kommit in redan på 1500- och 1600-talen. Det finns inga bevarade minnesmärken över rent talade dialektvarieteter i östra Litauen från denna tid, och den så kallade östliga varianten av skriftspråket, grundad på den framväxande Vilnius-interdialekten, avspeglar i skrift en högre nivå, det vill säga skriftspråket, vilket i sin tur påverkades av slaviska språk (och andra språk) genom samspel med källspråken, från vilka en stor del av denna skriftlighet översattes. En viss, om än med stora förbehåll, källa till kunskap om språkbruket är olika förteckningar över invånare och ortnamn som upprättats av administrativa myndigheter och kyrkan. Det är uppenbart att relationerna mellan litauiska och gudiska språk är mycket gamla. Här vill jag diskutera dem med utgångspunkt i källmaterial från mitten av 1500-talet och början av 1600-talet. En nyare tanke är att den dåtida talade gudiskan kan ha haft ett betydande inflytande på de nutida dialekterna i östra Litauen, särskilt på ordförrådet, genom direkta kontakter med det lägsta sociala befolkningsskiktet – bönderna – och genom möjlig aktiv tvåspråkighet på vissa håll vid den aktuella tiden, INTE ENDAST I DEN ÖSTRA UTKANTEN AV DET ETNISKA LITAUEN (Zinkevičius 1987: 112) (jfr Vidugiris 1983: 53), UTAN ÖVER ETT MYCKET BREDare BÄLTE VÄSTERUT. Det är också möjligt att formulera antagandet här i en mer försiktig form: om fakta bekräftar att det på 1500- och 1600-talen verkligen förekom aktiva kontakter mellan litauiska och gudiska och fall av tvåspråkighet inom det nuvarande östra Litauens territorium (kanske endast på enstaka orter), då kanske också en del av 1 Inom litauisk språkvetenskap är termen vitryska numera vanligare, men den förknippas vanligen med den nuvarande staten Belarus och dess invånare. När man här behandlar frågor från mitten av 1500-talet till början av 1600-talet är det däremot sannolikt lämpligare att använda etnonymen gudai, som också har gamla traditioner i litauiskan, och benämna detta folks språk gudiska (jfr Gudavičius 1999: 436). Litauerna började kalla invånarna i Storfurstendömet Litauen för gudai – de som talade ett slaviskt språk och bodde i delar av det så kallade Svarta, Vita och Röda Rus. Ryssarna från Storfurstendömet Moskva, moskoviterna, kallade dem helt enkelt litauer, på ryska литвины; själva kallade de sig ryssar, på ryska русские (Čekmonas 1988: 42), och när de såg sig själva som undersåtar i Storfurstendömet Litauen kallade de sig helt enkelt litauer. Man måste införa en för litauisk språkvetenskap ovanlig förkortning, gu., för gudiska. I den källa från 1554 som undersöks omnämns för övrigt Gudiškiai-godset (dworu jego Gudziśzek In₁₅₅₄ 121), vilket visar att det också fanns andra än gudai; det förekommer personnamn av etnonymiskt ursprung: Szczepan Gudelis In₁₅₅₄ 84; Jezioru Tanu miedzy polu Mosią Nareykowicz, ktore zowią Gudziskiego In₁₅₅₄ 123; Janielis z Mosiem bratem Melancy, ludzi gudziskie In₁₅₅₄ 122, även om de två sistnämnda kan syfta på tillhörighet till godset Gudiškiai. Det finns ytterligare ett personnamn av etnonymiskt ursprung – Andrzey Tatarzyn In₁₅₅₄ 86, medan Lach In₁₅₅₄ 104 robi-namnet kan förknippas såväl med etnonymen som med en kortform av Aleksėjus eller Ilja, jfr Б II, 24, 71. Man bör komma ihåg J. Ochmanskis (1996: 66–7) resonemang om den möjliga kronologin och historien bakom sådana benämningars uppkomst. XVI–XVII a. Rytų Lietuvos antroponimija | 41 Slavismernas uppkomst i dialekterna skulle kunna förklaras just av dessa, det vill säga att enstaka fall skulle kunna förläggas till en tidigare tid? Att söka efter sådana slavismer är ett helt annat ämne. Här är det viktigt att undersöka om det finns belägg för att förhållandena då kan ha varit sådana att tvåspråkighet kunde uppstå. Det bör tilläggas att ingen heller förnekar samspelet mellan litauiska och vitryska (se närmare Zinkevičius 1987: 54–75), men vanligtvis talar man antingen om aktiva kontakter under senare tid, det vill säga efter pesten och krigen som härjade Litauen i början av XVIII och efter att ett större antal vitryssar flyttat in i de avfolkade östra och sydöstra utkanterna av dagens Litauen, eller om mycket avlägsna tider. Här skulle man, med utgångspunkt i antroponymiska data, vilja försöka visa att aktiva kontakter med vitryssar kan ha förekommit i vissa orter i dagens östra Litauen även i mitten av XVI och början av XVII. Zinkevičius (1977: 6–7) har skrivit att det i början av XVII bodde ett betydande antal vitryssar i Vilnius, men han undersökte ett dokument från den katolska kyrkan och lämnade därför de ortodoxas personnamn utanför, eftersom de helt enkelt inte kunde förekomma där (åtminstone en del av vitryssarna, liksom litauerna, var sannolikt ortodoxa vid den tiden; enbart i Vilnius fanns det 9 kyrkor). Och överlag bodde många av dåtidens vitryssar, som för övrigt ännu ganska nyligen (XIV–XV) hade blivit ett folk med ett eget språk, utvecklat ur västliga ryska dialekter, i Storfurstendömet Litauen och utgjorde en betydande del av befolkningen i dåtidens Vilnius vojvodskap. Det finns inga uppgifter om huruvida alla hade antagit dopet från Bysans (ortodoxin infördes 988); man antar att ortodoxins gräns i väster vid den tiden gick längs linjen Polotsk–Minsk–Grodno (Zinkevičius 2000: 13). Vissa vitryssar kan, liksom ortodoxa litauer, senare ha övergått till katolicismen. Föga är känt om de ortodoxa som bodde i mer avlägsna områden vid den tiden, men det står ändå klart att de, om än fåtaliga på vissa håll, bodde över hela dagens Litauens territorium, särskilt på stormännens gods (Gudavičius 1999: 68, 96, 358, 436–439, 452 m.fl.). Och självklart: ju längre österut, desto fler. Man bör dock inte sätta likhetstecken mellan vitryssar och ortodoxa: att så inte var fallet senare är uppenbart, liksom det inte är så nu, men katolska områden gränsar ju till ortodoxa ungefär på samma ställen som de huvudsakliga områden där litauer respektive vitryssar bodde etniskt. För övrigt blev en del av invånarna i detta gränsområde, med början på XIV, unierade (Gudavičius 1999: 318–321). Misstanken om ortodoxins inflytande väcks av förekomsten av kanoniska ortodoxa namn och deras kortformer samt efternamn som senare utvecklats ur dem. Enligt Zinkevičius (1977: 89): ”Eftersom man vid dopet på den tiden i ganska strikt bemärkelse höll sig till de katolska kanoniska dopnamnsformerna (skrivna på latin eller polska), kunde deras östslaviska varianter komma in i handlingarna endast av en tillfällighet, och då just sådana som var allmänt brukade av människor (katoliker) på den tiden.” På samma sida redovisar författaren för övrigt 57 dopnamnsförkortningar av östslaviskt ursprung som bevarats i patronymer från början av XVII, eftersom patronymer inte normerades. Maciejauskienė noterar, när hon behandlar namn som antecknats i källor från XVI i nästan hela dagens Litauens territorium, att alla inte var lika populära då och nämner exempelvis följande ovanliga namn: Асмафей, Ярмола, Калукстъ, Климентъ, Прокопъ, Владиславъ m.fl. (1979: 86). Hon påpekar också att man bland omkring 10 000 granskade notiser från den tiden kan urskilja 70 olika dopnamn med många slags kortformer, medan namn av denna typ nästan saknar sådana. En del av namnen hör till den ortodoxa nomenklaturen eller till forntida slaviska namn. Det är dock inte helt klart om de spreds även bland katoliker under XVI, utan att någon större åtskillnad gjordes. 42 | LAIMA GRUMADIENĖ Maciejauskienė (1991: 230) taip pat pažymi, kad „Reti XVI a. slaviškos bei germaniškos kilmės asmenvardžiai greičiausiai rodo lietuvių pavardžių atsiradimą skolinimo keliu. Be to, kai kurie iš slavų kalbų kilę antroponimai gali būti vertinami ir kaip lietuviškų asmenvardžių slavinimo rezultatas“. Bet pavardžių skolinimo sąvoka dabartinės Rytų Lietuvos teritorijoje komplikuotusi, jeigu būtų priimta prielaida, kad tame pačiame pavardžių formavimosi procese dalyvavo tiek lietuviai, tiek ir gudai, tiek vieniems, tiek kitiems buvo tiesiog prisegamos patroniminės -evič, -ovič priesagos, nes tokia buvo bendra Lietuvos Didžiosios Kunigaikštijos nuostata, kai oficialioji jos kalba iki 1696 m. buvo slavų kanceliarinė (šios nuostatos neatsisakyta ir vėliau). Taigi ir gudų arba sugudėjusių lietuvių, Lietuvos Didžiosios Kunigaikštijos gyventojų, pavardės galėjo tapti sunkiai beatidaloma ir todėl tik sąlygiškai vadintina skolinta lietuvių antroponimijos dalimi. De kristna namnen skiljer sig åt mellan olika länder, även om kärnan till stor del är gemensam. I Lietuvoje, när helgonnamn från slutet av XVI började införas i kalendrarna på sina dödsdagar, utvecklades så småningom en nomenklatur som liknade den polska mycket (Kuzavinis, Savukynas 1994: 36–40). Det är knappast skäl att tro att striktare regler inte följdes före dess. Frågan om huruvida det betydligt tjockare skiktet av slaviska namn och därmed senare efternamn, härledda från ortodoxa kanoniska eller forntida slaviska namn, i dagens östra Litauen i mitten av XVI – början av XVII, jämfört med hela Litauen (vilket inte motsägs av Zinkevičius undersökning av efternamn bland Vilnius invånare i början av XVII (1977)), uppstod därför att fler människor med anknytning till ortodoxin bodde här (vitryssar eller litauer – det är ännu okänt), eller av andra orsaker, förblir öppen. Artikeln utgår från antagandet att människor som använde de för perioden typiska slaviska namnförkortningarna, särskilt sådana som härstammade från forntida slaviska tvåstaviga namn och ortodoxa kanoniska namn, sannolikt talade ett annat språk än litauiska eller åtminstone var tvåspråkiga. Överlag uppstår många frågor kring användningen av talade språk under den perioden. Zinkevičius (1987: 144–146), som kanske grundligast har beskrivit den språkliga situationen och språkbruket på dagens Litauens territorium i mitten av XVI – början av XVII, lägger fram belägg för att det talade litauiska språket då användes i det offentliga livet inte bara av folket utan också av stormännen, men vid sidan av polska och ryska. Snart blev litauiskan enbart de lägre samhällsskiktens språk. Polska, som kom med katolicismen och storfurstens hov och spreds genom skolor och skrivare, blev alltmer prestigefylld och bredde ut sig. Ryska, som dittills hade spritts som (forn)slaviskt kanslispråk och, i ortodoxa sammanhang, som fornkyrkoslaviska, kom från början av XVI i Storfurstendömet Litauen att beteckna inget annat än vitryska (Gudavičius 1999: 436–439). Ur en blandning av det slaviska kanslispråk som användes i officiella handlingar och som påverkades av fornkyrkoslaviskan, och de västryska dialekter som utvecklades till vitryska och även påverkades starkt av litauiskan, hade redan en tämligen enhetlig interdialektal skriftspråksvariant formats. Den påverkades också av kanslispråket i områdena Polotsk–Smolensk och Volynien–Kiev, och från detta språk behövde man redan översätta till dåtidens moskovitiska språk. På detta språk skrevs kanslihandlingar, och religiös, juridisk och världslig litteratur översattes till och skrevs på det (man bör erinra sig P. Skorinas och det tryckeri han grundade i Vilnius 1525). Ett sådant språk, som också kallas fornvitryska (se Čekmonas 1988: 44–45), hade naturligtvis redan XVI–XVII a. Rytų Lietuvos antroponimija | 43 hade inte bara en skriftlig utan också en talad variant; den behärskades även av den förpoloniserade litauiska adeln och högadeln samt av ämbetsmän och skrivare. En del av dem var enspråkiga, men en del var utan tvekan tvåspråkiga. Vanligen hävdas att det polska språket spreds genom godsen och att dess inflytande gjorde sig gällande. Men på 1500-talet (och tidigare) kan även det belarusiska språket ha påverkat genom godsen – om det hade varit herrarnas språk måste det också ha påverkat namngivningen. Detta skulle delvis kunna bidra till att förklara varför efternamn på adliga (eller förmögna) personer uppträder ganska långt väster om Vilnius och bygger på belarusiska kortformer av kristna namn, eftersom alla dessa personer inte kan ha varit inflyttade från landets östslaviska områden. Försiktigt kan man således försöka formulera en tanke som hittills åtminstone inom den litauiska språkvetenskapen inte har uttryckts tydligt: att en mekanism liknande den senare poloniseringen (och poloniserandet) kan ha verkat på 1500-talet (kanske också tidigare) inom det nuvarande Litauens territorium, genom vilken det belarusiska språket kunde spridas som ett prestigefyllt språk via godsen (när det gäller polskan även via skolor och kyrkan), och användes av högadeln som en talad slavisk variant av kanslispråket2. Materialet i denna artikel är tyvärr alltför magert för att underbygga en sådan hypotes. Den tredje varianten av belarusiska var dialekterna. De vanliga bönder som bodde i Vilniusområdet och talade denna variant befann sig i periferin och blev därför aldrig medvetna om sin tillhörighet till ett gemensamt belarusiskt område; än i dag kallas de, eftersom de inte erkänner någon annan benämning, med den term som motsvarade deras ställning på 1300–1500-talen – ENKELT SPRÅK, DE SOM TALAR ENKELT (belarusiska no-procmy). En sådan term, som användes under medeltiden även i andra europeiska länder, och som förekommer vid sidan av begreppet för lokalbefolkningen, мутэйцы, vilket motsvarar ett etnonym, förutsätter en jämförelse med en annan, mer prestigefylld variant av språket, som kanske användes av herrarna. Det bör understrykas att detta måste ha varit en talad språkform, eftersom de flesta bönder med säkerhet var analfabeter. Det belarusiska språket i tre skikt utövade också en trefaldig påverkan på litauiskan. De belarusiska dialekterna kan ha haft störst inflytande på de östliga litauiska dialekterna när deras talare kommunicerade direkt med varandra. Låneorden kan därför också ha varit av ett annat slag än enbart de benämningar på nya eller omdöpta företeelser – särskilt sådana som hade samband med religion – som i stor mängd kom via östslaverna (och som de själva ofta hade lånat från andra språk; se Zinkevičius 1987: 68–75 för en utförligare diskussion). Här behandlas den del som avser Linkmenai socken (sidorna 83–131) av kopiorna av inventariet från 1554 över Vilnius ämbetsdistrikt – socknarna Nemenčinė och Linkmenai – det vill säga en beskrivning av byarna och invånarna, som bevarats och sammanställts samt tryckts 1934 genom Konstantinas Jablonskis försorg (handskriften försvann tyvärr i början av 1900-talet3), liksom en del av inventariet från 1636, en handskrift om 43 blad (86 sidor) som förvaras vid Vilnius universitetsbibliotek (IN1636), 2 Čekmonas nämner en talad variant av det slaviska kanslispråket, men utvecklar inte tanken att den användes inom det etniska Litauens territorium: ”Det fornbelarusiska språket var framför allt det huvudsakliga statsspråket i Storfurstendömet Litauen (D. L. k. – L. G.), på vilket de flesta juridiska dokument skrevs (även inom det etniska Litauens territorium). På grund av denna funktion kallas fornbelarusiskan också Storfurstendömet Litauens kanslispråk (eller språk för officiella handlingar). Men det hade många fler funktioner. Många representanter för den feodala högadeln – både ortodoxa och katoliker – TALADE fornbelarusiska (min kursivering – L. G.); på detta språk skrevs krönikor och teologiska traktater och skönlitterära verk översattes” (1988: 44, min översättning – L. G.). På samma ställe påminner författaren också om tatarerna som bodde i Storfurstendömet Litauen och deras religiösa litteratur, kitabūs, som från början av 1600-talet skrevs på belarusiska med arabiska bokstäver. Här uppstår naturligtvis frågan: med vilka talade de belarusiska, om inte med sina grannar? (Se även Kričinskis 1993: 196 ff.; Potasčenko, red., 2001: 78–79 ff.) 3 Historiken över samtliga avskrifter redovisas utförligare i K. Jablonskis bok (IN1554: 30–31). 44 | LAIMA GRUMADIENĖ avser också Linkmenai socken (sidorna 15–31v). För att klarlägga utvecklingen av den östlitauiska antroponymien anges uppgifter om namnens ursprung i första hand ur Lietuvių pavardžių žodyno (LPŽ), eftersom det är resultatet av ett omfattande kollektivt arbete. Endast när uppgifterna behöver kompletteras eller en annan uppfattning styrkas används andra källor, oftast M. Biry los arbeten (БI, БII). 2. INVENTARIET ÖVER LINKMENAI SOCKEN FRÅN 1554 I mitten av 1500-talet, närmare bestämt från och med 1543 (Zinkevičius 1987: 137), började administrativa dokument i Storfurstendömet Litauen också skrivas på polska; dessförinnan dominerade det slaviska kanslispråket. Ett av de första inventarierna som skrevs på polska är just det som behandlas här, över Vilnius ämbetsdistrikt och socknarna Nemenčinė och Linkmenai. Man kan anta att den som skrev4 detta inventarium ännu inte hade tillräckliga färdigheter och att även det slaviska kanslispråket kan ha påverkat honom. Visserligen har ingen sammanblandning av alfabeten konstaterats, men den kan ha försvunnit när originalet eller avskrifter gjorda under tidigare århundraden skrevs av på 1900-talet, eftersom originalet nästan helt har gått förlorat. Skrivarens polska är inte felfri och följer inga enhetliga regler; användningen av hårt l varierar avsevärt, och konsekvensen i användningen av andra diakritiska tecken iakttas inte alltid. Därför återges här helt enkelt texten så som den står i originalet, eller rättare sagt i avskrifterna. Om man betraktar de personnamn som skrivits på polska i källan från 1554 – vilka vid den tiden bestod antingen av enbart ett namn eller av ett namn med ytterligare en personbetecknande led, som ofta ännu inte var ett egentligt efternamn utan ett patronymikon, det vill säga ett personnamn bildat med patronymiska suffix av någon av faderns namndelar (inte nödvändigtvis den första) (vissa författare, exempelvis Vanagas och Zinkevičius, använder termen FADERSNAMN, men PATRONYM är numera vanligare; se Maciejauskienė 1991: 16), eller av andra personbeteckningar utan patronymiska suffix, liksom tillnamn – kan man anta att invånarna vid den tiden talade minst två språk: litauiska och belarusiska. Dokument med antroponymiska uppgifter kan väljas som en av källorna till belägg. Detta kan visas av litauiska och slaviska kristna namn samt äldre slaviska namn, särskilt deras kortformer eller diminutivformer. Själva det faktum att kortformer och patronymikon bildade av dem användes visar att det fanns både litauiskt och slaviskt språkbruk; dessa benämningar var inte bara påfund av skrivarna. Skrivaren kan ha ändrat vissa saker, till exempel utelämnat en ändelse5, återgett ett personnamn i polsk form, exempelvis Szczepan I1554 84, Andrzej I1554 123, översatt det eller lagt till ett slaviskt patronymiskt suffix -evič eller -ovič eller liknande, men knappast ändrat stammen i en namnförkortning, annat än möjligen genom att skriva ut den fullständiga namnformen. Forskare påpekar att språkbruket kan ha återgetts mer autentiskt i godsens inventarier och andra administrativa och juridiska dokument än i kyrkböcker (Zinkevičius 1977: 67); i dem skrevs inte bara katoliker in. De belarusisktalande invånarna i Storfurstendömet Litauen deltog i samma för- 4 På inventariets titelblad står det: ”[…]niżej mianowanych przez mię, Jerzyka Zacharyaszewicza, dzierżawcę zoslienskiego […]“ I1554 31 (alltså från Zasliai, inte en lokal man). 5 Samma person är antecknad på samma sida i Linkmenaiinventariet på två sätt: Petrelis Urbanowicz och Petrel Urbanowicz I1554 107. XVI–XVII a. Rytų Lietuvos antroponimija 45 I processen att skriftligt registrera namn (bildandet av litauiska efternamn hade inletts tidigare och var annorlunda) tycks det, liksom bland litauisktalande, ha framträtt tidigare en tendens att foga till slaviska patronymiska suffix -evič, -ovič, vilken stärktes särskilt vid denna tid och påverkades av användningen av slaviska kanslispråk vid registreringen av invånarna. Själva processen skilde sig något från den motsvarande processen i det egentliga storfurstendömet Litauen, eftersom sådana suffix där endast fick läggas till hos de mer högättade, medan personer av lägre stånd fick de kortare -ev, -ov (Zinkevičius 1987: 134). I denna artikel antas att förkortade slaviska namn fördes med (eller tillägnades utan att personerna någonsin hade rest någonstans) av människor som då bodde i de aktuella områdena och talade enbart vitryska (eller även vitryska), eftersom vissa sådana förkortningar knappast kunde ha uppstått i en litauisk miljö. Här bör Zinkevičiaus (1977: 81; se även 82–88) anmärkning uppmärksammas: ”Med ledning av patronymikon i registren kan vi rekonstruera ett stort antal former av dopnamn som användes av litauerna under 1500–1600-talen och som inte hade sitt ursprung i slaviska kanoniska dopnamn, utan i deras folkliga varianter. En del av dessa former kan också ha skapats av litauerna själva utifrån kanoniska namn, i synnerhet de vars motsvarigheter saknas i grannspråken slaviska.” Man bör också hålla i minnet att det inventarium som undersöks är ett dokument från den arronderingsreform som genomfördes 1547–1566 på den litauiske storfurstens marker. Av detta dokument från 1554 framgår att Linkmenys härads jordar, som tillhörde den litauiske storfursten6, torde ha mätts upp ett par eller tre år tidigare, och att bönderna från byar som tidigare bestått av 2–4 rök flyttats samman till större byar, eftersom man i första hand inriktade sig på en ändamålsenlig ordning av folwarckens marker (om arronderingsreformens förlopp, se utförligare Ochmanskis 1996: 188 ff.). Källan nämner inte att bönder flyttats dit från mer avlägsna trakter, även om noteringen le. nowik ’nybyggare’ vid vissa personnamn förstås, liksom bynamnet Nowosady In1554 87, ändå visar en viss främmandekänsla i förhållande till platsen. För övrigt skiljer sig personnamnen med noteringen nowik inte på något annat sätt nämnvärt från de övriga. Inom litauisk historisk antroponomastik är det inte vedertaget att koppla graden av litauiskhet eller slaviskhet (liksom germanskhet) hos belägg till den faktiska språkanvändningen vid den tiden, även om man söker efter namnets eller förkortningens ursprung7. Det är förståeligt, eftersom belägg under många århundraden skrevs på andra språk än litauiska, oftast också av skrivare eller kyrkans tjänare som inte var litauer, inte sällan med avsikten att slavifiera eller germanisera. Ur ett sociolingvistiskt perspektiv skulle man dock kanske kunna undersöka varifrån exempelvis sådana förkortade kristna namn, som användes i talspråket men saknade litauisk ordbildning, kom i mitten av 1500-talet till de områden i dagens östra Litauen som otvivelaktigt var bebodda av litauer8. 6 På titelbladet till det undersökta inventariet står det: ”Rejestr dworow jego k. mości ciwunstwa Wilenskiego [...]” In1554 31. 7 J. Dumčius (1957) har mest ingående beskrivit de kristna namnen i Litauen, deras ursprung och kronologin för deras införande, men han har inte behandlat HUR dessa namn spreds. 8 En del ortnamn består även när invånarnas språk förändras, men att litauer någon gång har bott i de nämnda områdena framgår exempelvis också av följande ortnamn: Sioto Mewranskie In1554 89, Sioto Minducze In1554 103, od sianożęci Czuyszek y Kudrolanek In1554 96, Jeziora Strawinoicia In1554 132, za rzeką Wirynta In1554 105, Jezioro Żusklinis In1554 130, W tey ziemi Ligotowkach In1554 99, niwa, ktorą zowią Wierzmieli In1554 123 med flera. 46 | LAIMA GRUMADIENĖ Observera att en del slaviska namn eller förkortningar av dem, liksom personnamn bildade av dessa med de slaviska patronymiska suffixen -evič, -ovič (inga andra har påträffats), vilka är belagda i 1554 års inventarium över Linkmenys härad, i M. B irylas arbeten⁹ (Б₁, БⅡ), i storfurstendömet Litauens skriftliga källor från 1500–1700-talen och i andra dokument från samma tid från det nuvarande Belarus territorium och/eller i bruk hos invånarna i dagens Belarus, utgörs av äldre namn som endast är ortodoxa kanoniska namn (förkortat st.) eller deras kortformer, till exempel: Dosis, Dosia (Gen.) żonka In₁₅₅₄ 116, 127: gu. Дасⁱ⁰: st. Дасий¹¹ Б₁ 60; БⅡ 140 eller st. Феодосий БⅡ 124; Micewicz In₁₅₅₄ 114: gu. Міц: st. Димитрий БⅡ 169; Micowicz In₁₅₅₄ 114: gu. Міц: st. Димитрий Б₁ 62; Procewicz In₁₅₅₄ 93: gu. Проц: st. Прокоп, Протас БⅡ 243; Szerg-ut-owicz¹² In₁₅₅₄ 108: gu. Сяргуля, Сяргуня, Серусь: st. Сергей БⅡ 115 med det litauiska diminutivsuffixet -ut-; kanske kan man försiktigtvis också anta detsamma om Sopowicz sopa¹³ In₁₅₅₄ 120:? jfr gu. Сафончык, Сахончык, Сапончык: gu. Сафон, Сахон, Сапон: st. Софония, Софоний Б₁ 153; БⅡ 209, 138 med flera. Namnet Niestoya (Nom.) In₁₅₅₄ 119 kan föras samman med det ortodoxa namnet Нестор БⅡ 98. Det är självklart att de flesta slaviska kanoniska namn också har motsvarigheter i andra länders dopnamnsrepertoarer, särskilt den polska; dessutom förändrades de med tiden i slavernas eget språkbruk eller sammanföll med katolska namn, exempelvis sådana som Feliksas, Martynas, Motiejus, Petras, Silvestras, Simonas med flera. Därför kan vissa namn inte ens med säkerhet hänföras till den ena eller andra kategorin; vanligen görs åtskillnaden endast utifrån fonetiska motsvarigheter, till exempel: f och t (st. Феодор, Фома och le. Teodor, Tomasz), n och m (st. Николай och le. Mikołaj), l och v (st. Лаврентий och le. Wawrzyniec), v och b (st. Василий och le. Bazyli) eller andra. Förkortningen Chwiecko In₁₅₅₄ 104 tycks därför snarare ha sitt ursprung i gu. Хведзька: gu. från 1500–1700-talen Хведор: st. Феодор snarare än i pol. Teodor БⅡ 123; Josys In₁₅₅₄ 87: gu. från 1500–1700-talen Ецун: st. Иосиф snarare än pol. Józef (alla förkortningar med z) БⅡ 76; Matewicz In₁₅₅₄ 108: gu. Mam: st. Матфей snarare än pol. Maciej Б₁ 118, liksom Matulewicz In₁₅₅₄ 117; Mosis In₁₅₅₄ 110, Moysis In₁₅₅₄ 104, z Mosiem (Instr.) In₁₅₅₄ 122, z Moyszeм (Instr.) In₁₅₅₄ 103, Mosiewicz In₁₅₅₄ 110: gu. från 1500–1700-talen Мосей, Моцей: st. Моисей snarare än pol. Maś: pol. Mateusz БⅡ 85, LPŽⅡ 172, möjligen med undantag för Masiem (Instr.) In₁₅₅₄ 89; Pieczulis 9 Jämförelsen valdes medvetet att i första hand göras med vitrysk antroponymi, eftersom uppgiften var att finna samband just med denna, även om motsvarigheter också skulle kunna påträffas i andra slaviska språk. Man bör komma ihåg att M. B irylas förteckningar, trots att de är mycket omfattande, inte täcker allt. Hänsyn har tagits till att ortodoxa namn spreds från öster och katolska namn via polackerna. 10 Att a har skrivits här i stället för det slaviska o:et kan också bero på att vokalen o i östslaviska språk, i detta fall vitryska, har anpassats till vokalen a i litauiska (oftast halvlång) (se utförligare Kardelis 1999: 39 ff.). Det bör också noteras att vitryska motsvarigheter här oftast hämtas endast från M. B irylas två källor; ett visst namn eller en viss förkortning kan saknas där, och då anges den närmaste motsvarigheten med paralleller från samma tid (om den har påträffats i källor skrivna på dagens Belarus territorium under 1500–1700-talen anges århundradet med romerska siffror; om hänvisning saknas är exemplet från dagens språkbruk). 11 Återgivningen här och i fortsättningen följer stavningen i den källa som citeras. 12 Även de nutida västliga vitryska dialekterna kännetecknas av uttal av övergångsljud, särskilt palataliserade sådana, mellan s och š, c och č, z och ž; Sz- kan därför här vara en återgivning av ett sådant uttal. 13 Se fotnot 10. 14 Formen är inte belagd i M. B irylas arbeten, men se hans anmärkning om en tendens under 1500–1700-talen att ändra eller utelämna namnslut med s, det slaviska suffixet -uń, till exempel gu. Іса(а): st. Исаия БⅡ 158. Hur det än förhåller sig har även patronymikon bildats med detta namn: Bolulis Niestajewicz In₁₅₅₄ 112 z Stanisławem bratem; Piotr Niestajewicz In₁₅₅₄ 112. XVI–XVII a. Rytų Lietuvos antroponimija | 47 In₁₅₅₄ 97, Pieczul¹⁵ In₁₅₅₄ 108 (med det litauiska diminutivsuffixet -ul⁻): gu. Пеш, Пецюля: st. Петр БⅠ 137, БⅡ 101, snarare än från pol. Piotr, eftersom polackerna inte har en sådan kortform. En kortform av namnet st. Михаил, som används av alla slaver, är också mer karakteristisk för östslaverna och förekommer i personnamnet Michnowicz In₁₅₅₄ 83. Bynamnet Sioto Miksztewiczow (Gen.) In₁₅₅₄ 113, av kortformen Miksžta: st. Николай, gu. Миколай på 1500–1700-talen, pol. Mikołay БⅠ 129, БⅡ 88¹⁶, växlar i avskrifterna (det är okänt hur det såg ut i originalet) med Niksztewiczow, som i sin tur kan härledas från östslaviska Николай; i andra fall förekommer former med M-: z Mikszą (Instr.) In₁₅₅₄ 101; z Mi­xą (Instr.) In₁₅₅₄ 116; Mixtowicz In₁₅₅₄ 123. Ett exempel på den för östslaverna karakteristiska användningen av ljuden (och bokstäverna) l och v (pol. ł och w) finns endast i den långa namnformen (och motsvarande patronymikon): Ławryn In₁₅₅₄ 96; z Ławry­nem (Instr.) In₁₅₅₄ 87: gu. Лаврин på 1500–1700-talen: st. Лаврентий, men under 1500–1700-talen förekom även gu. Ваврын, som kan knytas till pol. Wawrzyniec БⅡ 82. Användningen av frikativt h i stället för g är karakteristisk för vitryssar. I källan förekommer, vid sidan av kortformen Gryciem (Instr.) In₁₅₅₄ 88; z Gryczem¹⁷ (Instr.) In₁₅₅₄ 117, 118, även Hryc In₁₅₅₄ 86, 102 eller Hrycz In₁₅₅₄ 84; z Hryczem (Instr.) In₁₅₅₄ 98 (även om formen med h också anges i polska källor, jfr gu. Грыц, pol. Hryć: st. Григорий, pol. Grzegorz БⅡ 107; LPŽⅠ 709). Det är uppenbart att h i denna position växlade med g; dessutom kan formerna med g också återspegla litauiskt uttal. Skrivningen av den långa namnformen Hryhora In₁₅₅₄ 102 kan också knytas till vitryskans frikativa h, liksom Bohdan In₁₅₅₄ 84, dess kortform Bohdiusz In₁₅₅₄ 96 och Bohdziewicz In₁₅₅₄ 97, ett personnamn med patronymiskt suffix -ewicz. Ett säkrare belägg vore förekomsten av frikativt h i personnamnet Ihnatowicz In₁₅₅₄ 118: st. Игнатий, pol. Ignacy БⅡ 70. Vitrysk användning återspeglas också i konsonantgruppen ltr i personnamnet Batromiey In₁₅₅₄ 119, belagt flera gånger (kan. Балатромей på 1500–1700-talen: pol. Bartłomiej БⅡ 132), men i den undersökta källan används även Barttomiey In₁₅₅₄ 96, Barth­omȯiey In₁₅₅₄ 129. I kortformerna av detta namn, Bartko¹⁸ In₁₅₅₄ 83, Bortko In₁₅₅₄ 111, har konsonantföljden rt(l) bevarats. Ibland går det inte att avgöra om en form har kommit från vitryskan eller polskan utifrån de fonetiska motsvarigheterna, till exempel: Daniewicz In₁₅₅₄ 115, z Daniulem In₁₅₅₄ 110 kan knytas både till gu. Данило, Данько på 1500–1700-talen: st. Даниил och till pol. Daniel БⅡ 57, 202; Macko In₁₅₅₄ 83; Macieyko In₁₅₅₄ 99; z Maciulem (Instr.) In₁₅₅₄ 97; z Maczulem¹⁹ (Instr.) In₁₅₅₄ 100: gu. Мац, Матцей på 1500–1700-talen: st. Матфей och pol. Maciej БⅡ 88; Mosis Mielewicz In₁₅₅₄ 119: gu. Мель: st. Емельян och pol. Melko: pol. Emilian БⅡ 62. Kortformen Misius In₁₅₅₄ 88: gu. Мись på 1500–1700-talen: st. Михаил sammanfaller med pol. Miś: pol. Michał, eftersom de har det gemensamma for slaviska språk äldre diminutivsuffixet -s БⅡ 92, 235. Både vitryssar på 1500–1700-talen och polacker har kortformen gu. Яша: st. Иаков, pol. Jaksza: pol. Jakub БⅡ 129. I källan från Linkmenys finns tre liknande, men inte identiska, kortformer av detta namn- 15 Se fotnot 12. 16 Där ges en utförlig översikt över tolkningar av uttalet av namn som börjar på N- och M- i slaviska språk; användningen av det senare ljudet knyts där inte enbart till polskan. 17 Se fotnot 12. 18 M. Biryla ger exempel endast med o – Bortko (I₁ 37), så se åter fotnot 10. 19 Se fotnot 12. 48 | LAIMA GRUMADIENĖ … anteckningar: Janulis Jurgiewicz z Jaxte(m (INSTR.) IN₁₅₅₄ 103 [Jurgiewiczem; ludzi dzisienskich Jkazkta (GEN.) IN₁₅₅₄ 122 y Stanka Rostaniewiczow ir Jakszta IN₁₅₅₄ 112 Piotraszkiewicz z Howienem Mikołajewiczem. Vanagas (1974: 115–116) förde jakšt-, jokšt- samman med tyska Jaxt: Jacobus, som möjligen kommit in via lettiskan. Han noterade också att det nästan inte finns några personnamnsavledningar från denna rot med slaviska suffix; de förekommer i områden närmare Lettland eller i Užnemunė, det vill säga där det funnits kontakter med tyskar. M. Biryla anger endast en förkortning av Jokūbas utan -t- som slavisk. Därför är det svårt att förklara ursprunget till denna Jokūbas-förkortning med -t- i Linkmenų-källan. Som en liknande dublett anger Vanagas de belarusiska Mikša och Mikšta, vilka för övrigt båda faktiskt är belagda i Linkmenų-inventariet från 1554: z Mikszą synem IN₁₅₅₄ 101, men bynamnet Miksztewiczow (Niksżtewiczow) (GEN.) IN₁₅₅₄ 113. Även Mixta IN₁₅₅₄ 123 och Mixtowicz IN₁₅₅₄ 123 förekommer. Det finns också flera möjliga etymologier för namnen, eftersom det ibland är oklart från vilket namn en förkortning har bildats, till exempel: Juchno IN₁₅₅₄ 88: bel. XVI-talet Юхно, pol. Juchno: fornkyrkoslav. Евфимий, men kan också komma från pol. Jurij БII 232, LPŽII 852; Milewicz IN₁₅₅₄ 103: bel. Миль: fornkyrkoslav. Милай eller Емельян, men även pol. Emilian БII 61, 141, 244; Pacz IN₁₅₅₄ 118: bel. Пац: fornkyrkoslav. Игнатий БII 168, men kan senare också vara en förkortning av bulg. Па(ц): Павел, använd i belarusiskan, LPŽII 358; likaså kan exempelvis With IN₁₅₅₄ 96 framför allt härledas från fornkyrkoslav. Bum pol. With, men samband med fornkyrkoslav. Виталий, pol. Witalis eller kanon. Виктор, pol. Wiktor БII 48–50 kan inte uteslutas, liksom inte heller med lit. Vytautas. Två namn tycks ha bevarats i litauiskan – Grigas och Jurgis. De kom från grekiskan via de närliggande slaviska folken, som själva senare förändrade dem avsevärt. I Linkmenų-inventariet finns Grygis (Grygul) IN₁₅₅₄ 118; Gryg IN₁₅₅₄ 109; Grygalewicz IN₁₅₅₄ 108: bel. XVI–XVIII-talet Григор: fornkyrkoslav. Григорий, jfr pol. Grzegorz БII 108. Förkortningarna Jurgis IN₁₅₅₄ 92; Jurgielis IN₁₅₅₄ 94; Jurgiel IN₁₅₅₄ 89; z Jurguciem (INSTR.) IN₁₅₅₄ 96: fornkyrkoslav. Jurgъ, Jurgij (Kuzavinis, Savukynas 1994: 215). Grigas och Jurgis är alltså mycket ålderdomliga former, men det går inte att med säkerhet säga från vilket håll de kom in. Förkortningen av samma namn i personnamnet Jurewicz IN₁₅₅₄ 117, som användes i belarusiskan under XVI–XVIII-talet, är också Юр, Юри, vanligare bland östslaver och härledd från fornkyrkoslav. Юрий БII 129, 140. Det finns namn som otvivelaktigt är gemensamma för både belarusier och polacker, ortodoxa och katoliker, och vilkas belarusiska karaktär hos förkortningarna inte kan betvivlas, till exempel: Alechnowicz IN₁₅₅₄ 89; z Olechnem (INSTR.) IN₁₅₅₄ 108: bel. XVI-talet Олехно: kanon. Александр, pol. Aleksand(e)r БII 20, 233; Lesis (Lesius) IN₁₅₅₄ 119: bel. Лесь: kanon. Александр, pol. Aleksand(e)r БII 22; Pieleyko IN₁₅₅₄ 83: bel. Пилецка: fornkyrkoslav. Филипп БII 197 och Puszkiewicz (Puskiewicz) IN₁₅₅₄ 115: från den kontaminerade bildningen bel. Пусь-, Пусик: bel. Пятрусь: fornkyrkoslav. Петр БII 101, jfr pol. Piotr m.fl. (andra avledningar av detta namn, vilka endast bars av två personer, är definitivt inte belarusiska: Petrelis IN₁₅₅₄ 107, Petrel IN₁₅₅₄ 107, Petrek IN₁₅₅₄ 108, den långa namnformen Piotr IN₁₅₅₄ 108; Piotraszkiewicz IN₁₅₅₄ 112 är mer typiskt polsk). Bland namn och förkortningar som är mer typiska för polacker bör nämnas Domaszewicz IN₁₅₅₄ 103: bel. XVI–XVIII-talet Дамаш: fornkyrkoslav. Дамиан, Доментиан, pol. Damasz: pol. Damijan БII 248; Heliasz IN₁₅₅₄ 112: pol. Eliasz, medan förkortningen bel. Гелиаш, som i sin tur härletts från pol. Eliasz, kommer från fornkyrkoslav. Илья БII 71; Joc IN₁₅₅₄ 115; Jocz IN₁₅₅₄ 90: pol. Jakub LPŽII 782; Szczepanowicz IN₁₅₅₄ 117: pol. Stefan. Vissa förkortningar eller namn som var gemensamma för ortodoxa och katoliker användes under XVI–XVIII-talet i mycket vidsträckta områden, och ofta var de polska former. Till exempel har Лука, Лукиан sina polska motsvarigheter Łukasz, XVI–XVII a. RYTŲ LIETUVOS ANTROPONIMIJA 49 Łucjan (formen Łukasz, som betraktas som polsk, användes på båda språken BII 84), förekommer också i Linkmenų-källan – Łukasz IN₁₅₅₄ 116; så har också skett med Szymko IN₁₅₅₄ 97: pol. Szymon (jfr fornkyrkoslav. Cumeon) BII 114; T(h)omasz: Tomasz IN₁₅₅₄ 110; Thomasz IN₁₅₅₄ 114; z Tomkiem (INSTR.) IN₁₅₅₄ 100; Tomaszko IN₁₅₅₄ 122: pol. Tomasz (jfr fornkyrkoslav. Фома BII 121). M. Biryla begränsar inte strikt namnet Jan (den ortodoxa motsvarigheten är Иоанн) och dess förkortningar till det polska dopnamnet, utan påpekar att Jan och dess förkortningar också användes brett i belarusiskan under XVI–XVIII-talet (BII 64–69). I den undersökta källan finns endast Jan och dess förkortningar: Jan IN₁₅₅₄ 100; Janielis IN₁₅₅₄ 110; Janiel IN₁₅₅₄ 95; Janulis IN₁₅₅₄ 99; Janu(j)lis IN₁₅₅₄ 93; Janiul IN₁₅₅₄ 95; Jankus IN₁₅₅₄ 119 (Jankiewicz IN₁₅₅₄ 112; Jankowicz IN₁₅₅₄ 84); Januszko IN₁₅₅₄ 115; samt Jasis IN₁₅₅₄ 92; Jasius IN₁₅₅₄ 94; Jasz²⁰ IN₁₅₅₄ 90. En del namn och deras förkortningar kan härledas från forntida slaviska tvåstammiga namn (förkortas fornkyrkoslav.), till exempel Богдан, Болеслав, Радислав, Станислав, Вячеслав, Войтех m.fl. Ibland liknar de (eller är) kalkeringar från grekiska eller andra språk, liksom latiniserade varianter av dessa, till exempel fornkyrkoslav. Богдан jfr lat. Theodotus, fornkyrkoslav. Феодом ’given av Gud’ (för övrigt anges det i BII 38 att detta namn ännu under XVI–XVII-talet betraktades som hedniskt). Källan innehåller Bohdan IN₁₅₅₄ 87, dess förkortningar Bohdiusz IN₁₅₅₄ 96, Baniul IN₁₅₅₄ 112, Boniulis IN₁₅₅₄ 116 (de två sistnämnda kan också vara förkortningar av Bonifac), samt patronymikonet Bohdziewicz IN₁₅₅₄ 97. Till exempel förblev Радислав ett icke-helgonnamn, men i den undersökta källan finns förkortningen Rodzius IN₁₅₅₄ 96; formerna Radziewicz IN₁₅₅₄ 106 och Radoszewicz IN₁₅₅₄ 96, med patronymiskt suffix i personnamnen, kan likaså förknippas med det ortodoxa namnet Родион BII 105, 170, 230, medan Rotkiewicz IN₁₅₅₄ 112 kanske också kan kopplas till fornkyrkoslav. Радислав eller till Kondrat LPŽII 580, gemensamt för fornkyrkoslaviska och polska. Förkortningen Woytko IN₁₅₅₄ 92 är belagd i källan; dess fullständiga form z Woyciechem (INSTR.) användes under XVI–XVIII-talet också av belarusier, men namnet är i övrigt populärare bland polacker (BII 51). Det finns forntida slaviska tvåstammiga namn som kanoniserats endast av katoliker, till exempel fornkyrkoslav. Болеслав – pol. Bolesław, men först från XIX-talet (BII 38); källan innehåller förkortningen av detta namn, Bolulis IN₁₅₅₄ 112: bel. Болесь, Боліс, Бол-юс. I inventariet över Linkmenų län är fornkyrkoslaviska Станислав och dess förkortningar med stammarna Stan- och Stas- troligen det allra vanligaste²¹ (BII 112); namnet blev senare enbart katolskt – pol. Stanisław, lit. Stanislovas. Två personnamn är mycket problematiska, men det går troligen att söka efter samband, såsom Zinkevičius (1977: 49) gör, mellan Szczęśny IN₁₅₅₄ 110 och fornkyrkoslav. Вячеслав, som i polskan utvecklades till Więcestaw; Maczuda IN₁₅₅₄ 128 kan förknippas med en förkortning av Motiejus, utbyggd med gamla slaviska suffix (jfr BII 241, 243). Efter genomgången av ursprunget till namnen i källan från 1554 framträder alltså dess heterogenitet, liksom förekomsten av ortodoxa namn och forntida slaviska tvåstammiga namn eller deras förkortningar. Separat behandlas … 20 Se fotnot 12. 21 Det förekommer 18 gånger i den långa formen Stanisław IN₁₅₅₄ 83, 84 osv., Stanisław IN₁₅₅₄ 112, 118 osv., Stanisławiem (INSTR.) IN₁₅₅₄ 88, 95, 96, 112, 115, Stanisławowi (NOM. PL.) IN₁₅₅₄ 128, samt i talrika förkortningar: Stas IN₁₅₅₄ 86, 87, 97, 108, Stasia (GEN.) IN₁₅₅₄ 121, Staszem (INSTR.) IN₁₅₅₄ 88, 96, 103, 111, 112, 118, Staś IN₁₅₅₄ 83, 84, 92, 94, 128, Stasis IN₁₅₅₄ 92, 100, 110, 113, Stasius IN₁₅₅₄ 95, Stasko IN₁₅₅₄ 120, Stasiel IN₁₅₅₄ 101, 122, Stasielem (INSTR.) IN₁₅₅₄ 121, Staszel IN₁₅₅₄ 101, 120, Stanis IN₁₅₅₄ 110, 112, 113, 114, Stanko IN₁₅₅₄ 106, 110, 113, 115, 116, Stanka IN₁₅₅₄ 122, Staniulis IN₁₅₅₄ 97, 103, 105, 106, Staniul IN₁₅₅₄ 92, 110, 115, z Staniułem (INSTR.) IN₁₅₅₄ 88, 100, 115, 118, Staniel IN₁₅₅₄ 98, 103. 50 | LAIMA GRUMADIENĖ … är karakteristiskt för personnamnsbildningen. Litauisk ordbildning kännetecknas av litauiska suffix och ändelser. Det senare kriteriet är opålitligt, eftersom ändelser ofta helt enkelt utelämnades när personnamn skrevs ned. Nedan räknas som litauiska de former av kristna namn som har både litauiska suffix, vanligen diminutiva -el-, -ul-, och ändelser (-is, -us), även om själva personnamnens bas oftast är en belarusisk kortform (och endast ibland en polsk), t.ex.: Bolulis In₁₅₅₄ 112 Niestajewicz z Stanisławem bratem²²; Boniulis In₁₅₅₄ 118 Piotrowicz z Grygiem bratem; Janielis In₁₅₅₄ 95 Witkowicz (Woytkowicz) z Janem²³ bratem; Janiulis In₁₅₅₄ 93 Procewicz; Janulis In₁₅₅₄ 104 Goyżewicz z Janem bratem; Jurgielis In₁₅₅₄ 113 Pietraszewicz; Pieczulis In₁₅₅₄ 117 Szczepanowicz z Piotrem synem; Petrelis In₁₅₅₄ 107 Urbanowicz; Staniulis In₁₅₅₄ 97 Misiewicz; Woyciech (Woyciulis) In₁₅₅₄ 108 Andrzejewicz z Walentym synem. Kortformer med diminutiva litauiska suffix skrivs i denna källa ofta, som brukligt, utan ändelser, t.ex.: Baniul In₁₅₅₄ 112 Piotrowicz; Grygis (Grygul) In₁₅₅₄ 118 Minciewicz; Janiel In₁₅₅₄ 84 Juniewicz z syniem; Janiul In₁₅₅₄ 95 Misiewicz; Janul In₁₅₅₄ 117 Kuniszkis z Bartłomiejem Marcinowiczem; Jurgiel In₁₅₅₄ 109 Konratowicz; Matel In₁₅₅₄ 98 Piktewicz z Piotrem bratem; Pieczul In₁₅₅₄ 108 Mateykowicz z Tomaszem bratem; Pietrel In₁₅₅₄ 119 Stani ewicz z Maciejem bratem; Staniel In₁₅₅₄ 103 Bernatowicz z Stasiem Mielewiczem; Staniul In₁₅₅₄ 115 Woytkowicz z Batromiejem bratem; Staśiel In₁₅₅₄ 122 Piotrowicz przysiężny z Woyciechem synem; Staszel In₁₅₅₄ 120 Piotraszewicz. Endast fyra av dem förekommer inte i inventariet med ändelser: Baniul, Grygul, Matel och Staśiel (Staszel). Former av två namn förekommer endast i instrumentalform: Marcin Ambrożewicz z Jurguciem In₁₅₅₄ 96 Stanowicz(em); Pieczulis Radoszewicz z Maczułem In₁₅₅₄ 100 Bohdanowicz(em). Det finns former som saknar diminutiva litauiska suffix men har de litauiska ändelserna -is, -us, t.ex.: Dosis In₁₅₅₄ 116 Woytkowicz z Niewiastą Janową; Grygis (Grygul) In₁₅₅₄ 118 Mincewicz; Janis In₁₅₅₄ 103 Butkiewicz, Jasis In₁₅₅₄ 92 Piotrowicz; Jasius In₁₅₅₄ 92, Staś Goyzetowicz; Josys In₁₅₅₄ 87 Piotrowicz z Pawłem synem; Jurgis In₁₅₅₄ 88 Klimontowicz; Lesis In₁₅₅₄ 92 Jankowicz; Misius In₁₅₅₄ 88 Janowicz; Mosis In₁₅₅₄ 112 Januszkowicz; Rodzius In₁₅₅₄ 96 Staniewicz z synem swym; Stanis In₁₅₅₄ 110 Janowicz z Szczepanem Pawłowicz(em); Stasis In₁₅₅₄ 100 Piotrowicz; Misius, Stasius In₁₅₅₄ 95 Symonowicz. Det finns ett stort antal kortformer utan litauiska ordbildningselement. Variationen bland de kortformer som kan betraktas som belarusiska är inte stor: Bohdiusz In₁₅₅₄ 96 Migowicz; Chwiecko In₁₅₅₄ 104 Masiłowicz; Bohdan Stankowicz z Olechneм (INSTR.) In₁₅₅₄ 108 bratem; Pacz In₁₅₅₄ 118 Staniewicz z Piotrem synem; Pielęyko In₁₅₅₄ 83 Auxinowicz. Något fler är kortformer som är gemensamma för både belarusiska och polska. I Linkmenų-inventariet finns de nedtecknade utan litauiska ordbildningselement: Bortko (Boreytko) In₁₅₅₄ 111 Woytkowicz; Stanisław Staniewicz z Grygiem (Grycem) (kanske visar G- just litauiskt bruk?) In₁₅₅₄ 88 Kasperowiczem; Hryc In₁₅₅₄ 102 Zagierdowicz z Piotrem synem; Hrycz In₁₅₅₄ 84 Maciejewicz; Juchno In₁₅₅₄ 88 Rutkowicz (Rackowicz); Macieyko In₁₅₅₄ 22 När personnamnsbildningen behandlas återges här och fortsättningsvis utdrag med kontext, vilket innebär att även familjemedlemmar ibland räknas upp. Försök gjordes att finna ett samband mellan faderns och sönernas eller brödernas namn, exempelvis att om en form av ett namn var litauisk så skulle kanske även de andras vara det, men så är inte fallet. 23 Bröderna har samma namn, kanske anges därför diminutivformen för den ene av dem? XVI–XVII a. Rytų Lietuvos antroponimija | 51 99 med Marcin Giernewiczy; Macko In₁₅₅₄ 83 Rymszewicz; Miś In₁₅₅₄ 96 Radoszewicz; Stanko In₁₅₅₄ 113 Talminowicz; Staś In₁₅₅₄ 83 Niekraszewicz; Stasko In₁₅₅₄ 120 Bohdanowicz. En del kortformer utan litauiska ordbildningselement bör betraktas som polska, men M. Biryla redovisar uppgifter om nästan alla deras förekomster under 1500–1700-talen betydligt öster eller sydost om Vilnius. Gemensamt för dem alla är att de är kortformer av katolska namn med motsvarigheter i den kanoniska ortodoxa nomenklaturen, eller äldre slaviska tvåledade namn; därför kan kortformer från olika tider likna varandra eller till och med sammanfalla: Heliasz In₁₅₅₄ 112 Rotkiewicz; Janek In₁₅₅₄ 119 Łukaszewicz; Januszko In₁₅₅₄ 113 Jakubowicz; Greycius Stankowicz z Jasiem (Instr.) In₁₅₅₄ 89, Stasiem, synmi swemi; Jasz In₁₅₅₄ 90 Jocewicz; Jerzy In₁₅₅₄ 104 robi; Joc In₁₅₅₄ 115 Jakubowicz; Jocz In₁₅₅₄ 90 Maciewicz; Łukasz In₁₅₅₄ 116 MuraleWicz z Urbanem bratem; Petrek In₁₅₅₄ 108 Wraszowicz; Szymko In₁₅₅₄ 97 Bohdanowicz; Tomasz In₁₅₅₄ 110 [Juteykowicz] z Misiem, synem swym; Tomaszko In₁₅₅₄ 122 Pawłowicz, człowiek pana wojewoda bielskiego; Woytko In₁₅₅₄ 92 Daugutowicz. De långa namnformerna skrivs utan ändelser, men här ser bilden helt annorlunda ut, eftersom endast 3 av 24 – Bohdan, Hregorya (Gen.), Niestoia – inte tillhör den vanliga polska dopnamnsnomenklaturen: Bohdan In₁₅₅₄ 101 Pietkiewicz z Marcinem synem; Od ziem Hrehorya In₁₅₅₄ 101 Pukienia; kanske även Niestoia In₁₅₅₄ 119 Govlewicz. Som redan nämnts hör Baltromiej In₁₅₅₄ 88 Tomaszewicz och Ławryn In₁₅₅₄ 96 Radoszewicz z Marcinem synem fonetiskt till det belarusiska området. M. Biryla anger att With inte bara är belagd som kortform utan även som lång namnform i 1500-talets källor (B₁₁ 148); den förekommer också i Linkmenų-inventariet: With In₁₅₅₄ 96 Lesiewicz (Liesewicz) z Szczepanem synem. De återstående långa namnformerna är skrivna så som de förekommer i polska katolikers dopnamnsnomenklatur, även om det inte kan uteslutas att skrivaren ”korrigerade” några av dem, särskilt eftersom en sådan praxis verkligen förekom: Adam In₁₅₅₄ 105 Bernatowicz z Maciejem synem; Ambrożey In₁₅₅₄ 120 Staskowicz; Ambroży In₁₅₅₄ 97 Staniulewicz z Andrzejem synem; Andrzej In₁₅₅₄ 123 Mixtowicz; Symon Taleykowicz z Bartłomiejem (Instr.) In₁₅₅₄ 99 Leszowie; Mażej (Błażej) Micowicz In₁₅₅₄ 114; Jakub In₁₅₅₄ 113 Talminowicz z Raginowa; Jan In₁₅₅₄ 96 Mikołajewicz z Piotrem pasynkiem; Kasper In₁₅₅₄ 96 Stankowicz; Maciej In₁₅₅₄ 83 Marcinowicz; Marcin In₁₅₅₄ 96 Ambrożewicz z Jurguciem Stanowicz(em); Mikołay In₁₅₅₄ 96 Ławrynowicz z Stanisławem synem; Paweł In₁₅₅₄ 84 Andrzejewicz; Piotr In₁₅₅₄ 87 Juriewicz z Maciejem Pawłowiczem; Symon In₁₅₅₄ 85, Piotr Michnowiczy (Michowiczy); Szczepan In₁₅₅₄ 100 Juchnowicz z Marcinem bratem; Stanisław In₁₅₅₄ 108 Grygalewicz z Subaczem Szergutowiczem; Urban In₁₅₅₄ 115 Janowicz z Staniulem Maciejewiczem; Woyciech (Woyciulis) Andrzejewicz z Walentym In₁₅₅₄ 108 synem; Wenstaw In₁₅₅₄ 120 Mikołajewicz. På 1500-talet höll efternamnen fortfarande på att ta form, och därför är det inte alltid möjligt att exakt avgöra när den andra delen av en persons benämning kan ha blivit ett efternamn. Nedan behandlas personnamnen i den undersökta Linkmenų-källan, vilkas grund utgörs av dopnamnsformer med patronymiska suffix. Det finns mycket få personnamn som härleds från kortformer med litauiska ordbildningselement: [Jurgis] (Jurgi) Janielowicz In₁₅₅₄ 116; z Marcinem Jurgielewicz(em) In₁₅₅₄ 112; 52 | LAIMA GRUMADIENĖ Urban Jurgielowicz In₁₅₅₄ 108 z Janem synem; Maciej Maczulewicz In₁₅₅₄ 96; Janel Matulewicz z synmi dwiema In₁₅₅₄ 117; Paweł Pieczulewicz In₁₅₅₄ 117; z Subaczem Szergutowiczem (Instr.) In₁₅₅₄ 108; Stasis Stanielewicz In₁₅₅₄ 110; Łukasz Stasulewicz In₁₅₅₄ 122. Kanske är ett personnamn bildat av namnet Jurgis (med ändelsen -is), men kanske också av den slaviska kortformen Jurgi: Janulis Jurgiewicz z Jaxtem [Jurg]iewiczem In₁₅₅₄ 103. Merparten av personnamnen med patronymiska suffix är bildade av kortformer utan litauiska ordbildningselement. En del av sådana kortformer kan, som redan diskuterats, betraktas som vitryska, t.ex.: Andrzej Alechnowicz In₁₅₅₄ 89; Narusz (Narucz) Lesiewicz In₁₅₅₄ 114 z Jakubem Juchnowicz(em); Symon Michnowicz In₁₅₅₄ 83; Stanis Micewicz In₁₅₅₄ 114 z Marcinem bratem; Mažey (Błażey) Micowicz In₁₅₅₄ 114; Bohdan Pietkewicz In₁₅₅₄ 101; Janulis Procewicz In₁₅₅₄ 93; Urban Puszkiewicz (Puskiewicz) In₁₅₅₄ 115; Staniulis Radziewicz In₁₅₅₄ 106; Heliasz Rotkiewicz In₁₅₅₄ 112; Juchno Sopowicz sopa In₁₅₅₄ 120. Personnamnet Juciewicz In₁₅₅₄ 88 bör troligen också betraktas som vitryskt (jfr LPŽ¹ 849), även om en sådan kortform inte är belagd i M. Biryłos arbeten. Man kan anta att personnamnet Minczewicz sannolikt har samband med ett hydronym eller oikonym²⁴, men försiktigtvis kan man också misstänka att en kortform st. Muha, Минай har förekommit; jfr Мунчук БII 92, 224. Bland personnamn som bildats av kortformer gemensamma för vitryssar och polacker återfinns: Piotr Daniewicz In₁₅₅₄ 115; Stanisław Juchnowicz In₁₅₅₄ 88; Goczutis Jurewicz In₁₅₅₄ 117; Jocz Maciewicz In₁₅₅₄ 90; Jan Mackiewicz In₁₅₅₄ 88; Piotr Mateykowicz In₁₅₅₄ 108 z Łukaszem; Mosis Mielewicz In₁₅₅₄ 119; Jan Milewicz In₁₅₅₄ 103; Janiul Misiewicz In₁₅₅₄ 95; Andrzej Mixtowicz In₁₅₅₄ 123; Lesis (Lesius) Mosiewicz In₁₅₅₄ 119; Jurgielis Pietraszewicz In₁₅₅₄ 112; Jakszta Piotraszkiewicz In₁₅₅₄ 112; Kasper Stankowicz In₁₅₅₄ 96; Ambrozey Staskowicz In₁₅₅₄ 120; Bortko (Boreytko) Woytkowicz In₁₅₅₄ 111. Personnamn bildade av typiskt polska kortformer är få: Piotr Domaszewicz In₁₅₅₄ 103; Stanis Jankiewicz In₁₅₅₄ 112; Bohdan Jankowicz In₁₅₅₄ 84; Mikołay Januszkowicz In₁₅₅₄ 88. En del personnamn med patronymiska suffix är bildade av långa namnformer: Stanisław Adamowicz In₁₅₅₄ 108 z Maciejem a Janem synmi; Juchno Ambrożewicz In₁₅₅₄ 93; Stasko Bohdanowicz In₁₅₅₄ 120; Stanisław Grygalewicz In₁₅₅₄ 108; Maciej Ihnatowicz In₁₅₅₄ 118; Staniulis Jakubowicz In₁₅₅₄ 103; Piotr Janowicz In₁₅₅₄ 88; Jurgis Klimontowicz In₁₅₅₄ 88; z Jurgielem Konratowicz(em) In₁₅₅₄ 108; Jakub Ławrynowicz In₁₅₅₄ 83; Marcin Maciejewicz In₁₅₅₄ 84; Pawet Matewicz In₁₅₅₄ 108, z Misiem, wnukiem swym; Maciej Marcinowicz In₁₅₅₄ 83; Andrzej Mikołajewicz In₁₅₅₄ 88; Stas Pawłowicz In₁₅₅₄ 108 z synmi trzema; Jasis Piotrowicz In₁₅₅₄ 92; Maciej Rakowicz In₁₅₅₄ 96 z Jakubem pasynkiem; Maciej Szczepanowicz In₁₅₅₄ 117 z synmi dwiema; Piotr Symonowicz In₁₅₅₄ 92; Janiel Stanisławowicz In₁₅₅₄ 95; Maciey, Jakub Urbanowiczy In₁₅₅₄ 92. Även om kristna personnamn dominerar i inventariet över Linkmenųs distrikt från 1554 förekommer också andra slags namn. De var inte föremål för undersökningen i denna artikel, och därför ges ingen utförligare översikt över dem. För att undvika den missvisande slutsatsen att endast en viss typ av personnamn användes där, nämns även några andra kortfattat. Det finns några gamla baltiska tvåstammiga namn, t.ex.: Dawiat In₁₅₅₄ 111; Narbutha (Gen.) In₁₅₅₄ 128; Tharwid In₁₅₅₄ 101 m.fl.; deras kortformer, liksom avledningar med patronymiska 24 I dessa trakter finns fortfarande byarna Minčia och Minčiakampis, och Minčios skog reser sig där. Vanagas (1981: 216–217) härleder ånamnet Minčia i Salakasområdet från de litauiska orden minti eller mentė. XVI–XVII a. Rytų Lietuvos antroponimija | 53 med suffix, t.ex.: Butrymowicz In₁₅₅₄ 105; Mongierdowiczow (Gen. Pl.) In₁₅₅₄ 120; Nargielowicz In₁₅₅₄ 117; Talminowicz In₁₅₅₄ 113; Tarwidowiczem (Instr.) In₁₅₅₄ 101 m.fl. Det finns få personnamn av litauiskt appellativt ursprung, t.ex.: Botus In₁₅₅₄ 106; Goylis In₁₅₅₄ 83; Grevius In₁₅₅₄ 89; Goyzutis In₁₅₅₄ 110; Kuniszkis In₁₅₅₄ 117; Oszkinis In₁₅₅₄ 85; Pozeymis25 In₁₅₅₄ 113; Pukienia (Gen.) In₁₅₅₄ 101 m.fl. Det finns fler sådana personnamn, av vilka en del också kan vara kortformer av äldre baltiska tvåstammiga namn, med slaviska patronymiska suffix -evič, -ovič, t.ex.: Budrewicz In₁₅₅₄ 115; Daugutowicz In₁₅₅₄ 92; Doylewicz In₁₅₅₄ 88; Goyżewicz In₁₅₅₄ 104; Greycewicz In₁₅₅₄ 103; Kieylowicz In₁₅₅₄ 111; Pikłewicz In₁₅₅₄ 98; Rymeyszewicz In₁₅₅₄ 105; Rymoszewicz In₁₅₅₄ 96; Rymszowicz In₁₅₅₄ 85; Rostaniewiczow (Gen. Pl.) In₁₅₅₄ 122; Rukszewicz In₁₅₅₄ 94; Szyleykowicz In₁₅₅₄ 89; Taleykowicz In₁₅₅₄ 99; Wayszniewicz In₁₅₅₄ 106 m.fl. Efter en genomgång av personnamnen i 1554 års inventarium över Linkmenų valsčius noterades följande: 1) att personnamn av dopnamnsursprung dominerar; en mindre del av dopnamnen eller deras kortformer är också ortodoxa eller forntida slaviska namn, men de flesta är namn som är gemensamma för både katoliker och ortodoxa; 2) en betydande del av dopnamnens kortformer är typiska för det belarusiska språket eller utgör forntida slaviska kortformer, som på 1500-talet var utbredda både i belarusiska och polska (och andra slaviska) språk; 3) namn av dopnamnsursprung har två slags litauiska ordbildningselement: diminutiva suffix -el-, -ut- och ändelserna -is, -us, som inte alltid skrivs ut. Suffixen bevaras i personnamn med patronymiska suffix, men några litauiska patronymiska suffix har inte påträffats: endast de slaviska -evič, -ovič användes; 4) det finns inget samband mellan de olika leden i samma persons flerdelade (vanligen tvådelade) namn, vare sig litauiskt ursprungliga eller med litauiska ordbildningselement, och leden av slaviskt ursprung och/eller bildning; detsamma gäller namngivningen av medlemmar i samma familj; personnamnen hos invånarna i olika byar skiljer sig inte åt. 3. 1636 ÅRS INVENTARIUM ÖVER LINKMENŲ VALSČIUS Handskriften till inventariet över Linkmenų valsčius, som skrevs nästan hundra år senare (närmare bestämt 82 år senare), dvs. 1636, har bevarats till våra dagar. En jämförelse mellan personnamn av dopnamnsursprung i detta inventarium och motsvarande namn i 1554 års inventarium över samma valsčius gör det möjligt att pröva hypoteserna om det möjliga belarusiska inflytandet i Linkmenųområdet under 1500- och 1600-talen. Handskriften är skriven av en person26, på polska; det finns ett efternamn skrivet med kyrilliska bokstäver: Іоцевич In₁₆₃₆ 16v. Liksom i 1554 års inventarium är kunskaperna i polsk ortografi bristfälliga. Här förekommer det oftare att personnamn skrivs med liten begynnelsebokstav, men 1554 års inventarium kan ha korrigerats i detta avseende under de upprepade avskrivningarna. Diakritiska tecken används i större utsträckning, t.ex.: ÿ med två prickar ovanför, ù, ỳ med en prick ovanför, ý, á med akut accent, ý med cirkumflex, ō, ū, ñ, ȳ, ž med ett streck ovanför, ẹ med en prick ovanför m.fl. I artikeln studeras ortografin inte närmare; i exemplen har man endast försökt återge den så autentiskt som möjligt. 25 Floden Žeimena nämns (för övrigt skrivs den i samtliga fall med Z-): w rzekę Zeymianę; a rzeką Zeymioną In₁₅₅₄ 132. 26 På titelsidan står det: ”[...] przez mię Gerzega Kazimirza Jawgiela”. 54 | LAIMA GRUMADIENĖ Personnamnen i inventariet från 1636 skiljer sig avsevärt från dem i det tidigare (1554). För det första är de mer varierade, fler är bildade av litauiska appellativ och bildningselementen är mer varierade, eftersom det finns belägg för avledningar med litauiska patronymiska suffix. Eftersom endast dopnamnen som dominerade bland alla personnamn i 1554 års inventarium har behandlats, kommer personnamnen i Linkmenų län från 1636 att jämföras utifrån samma utgångspunkt. När det gäller ursprung finns det få nya dopnamn; alla nyheter rör ordbildningen. Kanske döljer sig det gamla slaviska tvåstammiga namnet Гоццислав i personnamnet Gasiewicz In₁₆₃₆ 16v, LPŽ₂ I 628. Det finns belarusiska kortformer som kan härledas från mycket gamla ortodoxa namn, men deras ursprung kan också tolkas på annat sätt, till exempel maknienas In₁₆₃₆ 26v; makniunas In₁₆₃₆ 26: belarusiska, ukrainska Махно: fornslaviska Епимах БII 232, men kan också förknippas med polska Maciej LPŽII 139 och med litauiska maknys ’en som sluddrar eller stammar när han talar’ (ibid.). Försiktigtvis skulle man kunna försöka finna en kortform av fornslaviska Мамон även i personnamnet Mamenas In₁₆₃₆ 27, jfr БII 151. Detsamma kan sägas om ursprunget till personnamnet Palanis In₁₆₃₆ 25v: grunden kan möjligen ha varit den kortform som motsvarar dopnamnen Аполлон, Инполит eller Полин, nämligen belarusiska kortformerna Паланец БII 242, Поля БII 76, Пол БI 137 eller liknande; en annan ursprungstolkning är dock också möjlig. Det är inte säkert vilket dopnamn som ligger till grund, men kanske är en kortform av något dopnamn grunden till personnamnet Jodka In₁₆₃₆ 30v: kanske Евдоким БI 64, kanske något annat. Allik In₁₆₃₆ 19 kan härledas från det kanoniska namnet Олег БII 19, men också från polska Aleksander (ibid.), de kanoniska namnen Алексий БII 24, Илья БII 71 eller Орест БII 37. Den belarusiska kortformen Baca, som ligger till grund för wasowicz In₁₆₃₆ 16v, kommer från den dopnamnsform Василий som användes på belarusiska, inte från den polska motsvarigheten Bazyli БII 43. Detsamma gäller den belarusiska kortformen Ильяш: Илия БII 71, som förekommer i Linkmenųinventariet från 1636: Iliasz In₁₆₃₆ 26 hör till belarusiskt språkbruk, eftersom den polska motsvarigheten är Eliasz БII 71. Även om både polska och belarusiska har motsvarigheter till Leontius och Leon, bör personnamnet łowczyś In₁₆₃₆ 26v härledas just från en belarusisk kortform, jfr Лейчанок, Лейчьк БI 107, БII 209. Även Pilkiūnas In₁₆₃₆ 29 bör härledas från den belarusiska kortformen Пилька: fornslaviska Филипп, polska Filip БII 103, även om en koppling till litauiska pilkas inte heller kan uteslutas. Kopplingen mellan Wolan In₁₆₃₆ 17 och belarusiska Вален: Валентин БII 42, 168 är ganska osäker men möjlig; en koppling till Валерий LPŽII 1154 är också tänkbar. För övrigt kan man försöka koppla wiralunas In₁₆₃₆ 29v till det senare namnet (med litauiska diminutiv- och patronymiska suffix), eftersom belarusiskan hade en kontaminerad kortform av det, Вир БII 41. Motsvarigheter till samma dopnamn på polska och belarusiska är Gasper In₁₆₃₆ 19 och Kasper In₁₆₃₆ 18v (se БI 95). Detsamma gäller varianten Bernardo Bernat In₁₆₃₆ 16v, eftersom polska Biennat, Barnat och belarusiska Бернат БI 34 har samma former; jämför också dialektformen av Leonardo: polska Lenart, belarusiska Ленарт БI 107, jfr Lenart In₁₆₃₆ 19. Personnamnet Damišzys In₁₆₃₆ 28v har sitt ursprung i en kortform som användes både på polska och belarusiska, Damasz, Дамаш: Доментиан, Дамиан БII 248, liksom belarusiska Гяніц och polska Genus av Eugenios LPŽI 652, om personnamnet Gienalis In₁₆₃₆ 29 härleds från dessa former; det kan också ha appellativiskt ursprung. Något liknande har skett med kortformen polska Milosz: polska Emilian, belarusiska Милош: fornslaviska Милий БII 141, 248, som ingår i personnamnet miloszunas In₁₆₃₆ 27. På båda språken används kortformen Klim, Клим БI 98, БII 81 av dopnamnet polska Klemens, belarusiska Климент(ий), jfr Klimas In₁₆₃₆ 30v. XVI–XVII a. Rytų Lietuvos antroponimija 55 Den långa namnformen Krzyszto(ph) In₁₆₃₆ 26v är den polska skrivningen av Kristupas, även om belarusiskan för övrigt också har belägget Криштоф Б₁ 104. Blažis In₁₆₃₆ 22 är också ett polskt dopnamn (LPŽ₁ 274). Sådana är de nya namn eller kortformer av dem som nämns i inventariet från 1636 och som inte förekom i inventariet för Linkmenai-socken från 1554, utom möjligen hänvisningen till Valenting. Andra namn eller kortformer av dem förekom redan i källan från 1554, men här presenteras nedan ännu inte nämnda stavningar, kortformer eller avledningar av dem. I källan från 1554 förekom endast den polska skrivningen Andrzej av namnet Andrzej, medan här finns den för östslaverna karakteristiska formen Andrey In₁₆₃₆ 21, liksom dess kortform med ett slaviskt suffix som sammanfaller med en litauisk ändelse – Andrus In₁₆₃₆ 27, Б₁₁ 31. En annan lång form av ett redan nämnt namn är Walęty In₁₆₃₆ 16v; den är inte bara skriven något annorlunda, det vill säga -ę- står i stället för -en-, utan även dess litauiska dialektuttal med -in- finns belagt: Walint In₁₆₃₆ 16v. 1600-talskällan innehåller också kortformer av detta namn: en slavisk form med ett diminutivsuffix som sammanfaller med en litauisk ändelse – Walis In₁₆₃₆ 19 – och Waluk In₁₆₃₆ 18v – med det litauiska suffixet -uk-. Det finns nya kortformer av redan nämnda namn. En betydligt större andel har kortformer som är mer typiska för polska, till exempel: Brazulis In₁₆₃₆ 29: polska Brozik, Brożek: polska Ambroży LPŽ₁ 302; Czep In₁₆₃₆ 25v; Czepolis In₁₆₃₆ 28v: polska Czep: polska Szczepan LPŽ₁ 411; mitenas In₁₆₃₆ 22, jfr polska Mita: Dywmit LPŽ₁₁ 258, men även belarusiska Mimko: Димитрий Б₁ 61; Piotrokal In₁₆₃₆ 16v, men jfr polska Piotrat: polska Piotr, belarusiska Пятрок: fornslaviska Петр Б₁₁ 101; Szym In₁₆₃₆ 16v: polska Szym: polska Szymon LPŽ₁₁ 930; Tumas In₁₆₃₆ 31, jfr polska Tomasz, fornslaviska Фома Б₁₁ 121. Vissa kortformer har motsvarigheter både på belarusiska och polska, till exempel: Alexa In₁₆₃₆ 29v: polska Aleks, fornslaviska Алексей LPŽ₁ 80; Jakutys In₁₆₃₆ 27v: polska Jak: polska Jakub, belarusiska Як, Якуma: fornslaviska Яков Б₁₁ 129, 241; Joszko In₁₆₃₆ 16v, jfr polska Jeszo: polska Jan, belarusiska Яша: fornslaviska Иаков LPŽ₁ 820; Jurka In₁₆₃₆ 26v; Jurko In₁₆₃₆ 22v: polska Jurka, belarusiska Юрка: fornslaviska Юрий LPŽ₁ 870; Marcel In₁₆₃₆ 16v, jfr belarusiska 1500-talets Марцин, polska Marcin Б₁₁ 87; Stakun In₁₆₃₆ 22v, jfr polska Stach: polska Stanisław, belarusiska Стах: Станислав Б₁₁ 110; wąsowicz In₁₆₃₆ 17, jfr härledningen från fornslaviska Иоанн Б₁ 83 (för andra etymologier, se LPŽ₁₁ 1159). Vissa kortformer är dock mer typiska för belarusiska, även om en koppling till polska inte kan uteslutas, till exempel: Czasiuk Czasenas In₁₆₃₆ 22 – belarusiska Часок: fornkyrkoslaviska Вячеслав Б₁₁ 51; maciuta In₁₆₃₆ 16v: belarusiska Мацума: fornslaviska Матфей, Мацей; polska Mac: polska Maciej Б₁₁ 240; stepsalis In₁₆₃₆ 28v kan bygga på kortformen Steps av polska Stefan eller fornslaviska Стефан, med det ålderdomliga slaviska diminutivsuffixet -s, jfr Б₁₁ 112, 235. Ur ordbildningssynpunkt är dopnamnsbaserade personnamn ganska varierade. Ett fåtal personnamn utan patronymiska suffix har både de litauiska diminutivsuffixen -el-, -ul- och litauiska ändelser: Czepulis In₁₆₃₆ 22 Szymkunas; Borkunas Janelis In₁₆₃₆ 29v; Matulis In₁₆₃₆ 22 niekiszkis; Mikialis In₁₆₃₆ 20 maszkiozna; Stasulis niekisakis In₁₆₃₆ 22. I den tidigare källan (1554) förekom inga fall där kortformer av dopnamn utgjorde personens andra namnelement, men sådana finns i inventariet från 1636. Hos vissa är båda namnelementen dopnamnsbaserade, till exempel: Jurgis Jakutys In₁₆₃₆ 27v; Iliasz matulis In₁₆₃₆ 26; Czepolis stepsalis In₁₆₃₆ 28v. För vissa kan dock det första namnelementet ha appellativiskt ursprung, till exempel: Duda woyčiulis In₁₆₃₆ 21; Kuta matulis In₁₆₃₆ 22 med flera. Det finns något fler personnamn som endast har diminutivsuffix, utöver de redan nämnda även -uk- och -ut- (i fallet Petrokal kan det möjligen vara -el-, men skrivningen gör det oklart), men som skrivits utan ändelser: Czasiuk 56 | LAIMA GRUMADIENĖ IN₁₆₃₆ 22 Czasenas; Januk IN₁₆₃₆ 21v Alksnianis; Jasul IN₁₆₃₆ 22v maciucenas; Jasiuk IN₁₆₃₆ 28 mikszan; Marcel Piotrokal IN₁₆₃₆ 16v; Matul IN₁₆₃₆ 22v Baltromieikis; Piatru IN₁₆₃₆ 22v Gaýžas; Stasiuk IN₁₆₃₆ 20 Stýmberelis; Stasul IN₁₆₃₆ 29v Berziulenas; Waluk IN₁₆₃₆ 18v Lepeta. Två sådana former är andra led i personbeteckningen: Ławryn Staniul IN₁₆₃₆ 16v; Marcel Piotrokal IN₁₆₃₆ 16v. Det finns också förkortningar med litauiska ändelser, vilka ibland även blivit långa dopnamnsformer, till exempel: Baltrus IN₁₆₃₆ 27 molerunas; Jurgis Bernat IN₁₆₃₆ 16v; Szymaś IN₁₆₃₆ 27 Żýmonas, och även: Błażis IN₁₆₃₆ 18v Dwakinis; Czepas IN₁₆₃₆ 29v Czepulenas; Damusžys IN₁₆₃₆ 28v nowik; Jasus IN₁₆₃₆ 21 Grugalus; Klimas IN₁₆₃₆ 30v Baczenas; Tumas IN₁₆₃₆ 31 milenis. Jurgis antecknades en gång även som det andra ledet i personbeteckningen – Woÿciech Jurgis IN₁₆₃₆ 26. Grýg IN₁₆₃₆ 16v Krzywopust; Grig IN₁₆₃₆ 28v wizelis blev också långa namnformer. Två förkortningar kan tolkas på två sätt, eftersom de litauiska ändelserna sammanfaller med slaviska suffix: Andrus IN₁₆₃₆ 27, B₁ 31 milūnas; Walis IN₁₆₃₆ 19, B₁ 36 Allik. Till skillnad från inventariet från 1554 finns det inte många förkortningar utan några litauiska ordbildningselement: Alexa IN₁₆₃₆ 29v Kiautenas; Czep IN₁₆₃₆ 25v Palanis; Iliasz IN₁₆₃₆ 26 matulis; Jodka IN₁₆₃₆ 30v Blażenas; Jurka IN₁₆₃₆ 26v Kimbar; Jurko IN₁₆₃₆ 22v Stakun; Luksza IN₁₆₃₆ 16v Kulewicz; Szym Joszko IN₁₆₃₆ 16v; Tomasz IN₁₆₃₆ 27 milošzunas. En förkortning blev en långform i polskan: Jerze IN₁₆₃₆ 18v woÿciech; Jerzi IN₁₆₃₆ 22 kudenas. Personnamn av dopnamnsursprung utan patronymiska suffix, vilka blivit andra led i personbeteckningen, har antecknats. Sådana är snarare försedda med ändelser som liknar litauiska (kanske på grund av stavningen) än med genuint litauiska ändelser, till exempel: Piotr Joczes IN₁₆₃₆ 19; Kowal tołczyś IN₁₆₃₆ 26; Mikołay: Woÿciech maciuta IN₁₆₃₆ 16v; Rodzios IN₁₆₃₆ 21v, samt utan litauiska ändelser, till exempel: Walis Allik IN₁₆₃₆ 19; Szym Joszko IN₁₆₃₆ 16v; Jasiuk mikszan IN₁₆₃₆ 28; Kasper Tomasz IN₁₆₃₆ 18v. Det finns många långa namnformer. Tre av dem är icke-polska, även om de har motsvarigheter: Andreÿ IN₁₆₃₆ 21 Ławnik; Baltromiei IN₁₆₃₆ 18v Niemonìun; Ławryn IN₁₆₃₆ 16v Staniul. En namnform har ändrats fonetiskt – Czapan IN₁₆₃₆ 30v Jušenas (i stället för det förväntade polska Szcz-). En – Lenart IN₁₆₃₆ 19 Iaszkėnas – är en dialektvariant av Leonardo, använd både på vitryska och polska (se B₁ 107, LPŽ II 55). Ett katolskt namn är antecknat med en litauisk ändelse: Karolis IN₁₆₃₆ 29v Bezdenas; Karulis IN₁₆₃₆ 21v Karpis, medan ett annat har ett litauiskt diminutivsuffix – steponalis IN₁₆₃₆ 28v. De återstående dopnamnen är vanliga polska, varav vissa även används på vitryska: Adam IN₁₆₃₆ 21v Balinski; Ambrożey IN₁₆₃₆ 26v masenas; Błażey IN₁₆₃₆ 22v mtenas; Gasper IN₁₆₃₆ 19 Jakubowicz; Jakub IN₁₆₃₆ 19 Ambrozieiewicz; Jan IN₁₆₃₆ 16v Gasiewicz; Kasper IN₁₆₃₆ 18v Tomasz; Krzyszto ph IN₁₆₃₆ 26v Plenius; Marcin IN₁₆₃₆ 26 Podwoński; Mikołay IN₁₆₃₆ 21v Rodzios; Paweł IN₁₆₃₆ 22 Żesinas; Piotr IN₁₆₃₆ 17v Gaużutys; Stanisław IN₁₆₃₆ 16v woÿskun; Stephan IN₁₆₃₆ 16w Ioceвич; Szyman IN₁₆₃₆ 16v lach; Urban IN₁₆₃₆ 19v miteÿkis; Wałęty IN₁₆₃₆ 16v kowal; Walint IN₁₆₃₆ 16v kulewicz; Woÿciech IN₁₆₃₆ 16v maciuta; Wolan IN₁₆₃₆ 17 Kulewicz. Långa former kan också bli andra led i personbeteckningen, både med litauisk ändelse, till exempel: Aszkinis Ambr as as IN₁₆₃₆ 22; Rukas Czapanas IN₁₆₃₆ 31, Jasus Grygalus IN₁₆₃₆ 21, och utan ändelse – Jurgis Bernat IN₁₆₃₆ 16v; Swidren Krýsz toph IN₁₆₃₆ 22; Jerze woÿciech IN₁₆₃₆ 16v. Kvinnornas namn anges vanligtvis inte; endast vem hon är änka efter, till exempel: Wdowa Stasio-wa IN₁₆₃₆ 16v. Det finns två poster med kvinnonamn som tydligt är slaviska: Aksania Batt- XVI–XVII a. Rytų Lietuvos antroponimija | 57 romiejowa In1636 22, Milowa Uliana In1636 29. Den senare namnformen (utan J-) blev senare utbredd i östra och sydöstra Litauen (Kuzavin is, Savukynas 1994: 213). De flesta andra led i personbeteckningen har patronymiska suffix. Skillnaden är att avledningar av dopnamn med litauiska patronymiska suffix -ėn-, -ūn- förekommer i källan från 1636, liksom en avledning med -yn-. Det finns en sammansättning av en förkortning med det litauiska diminutivsuffixet -ok- och substantivet žentas: Grig mikszakzentis In1636 29. Personnamn med flera litauiska suffix (diminutiv- och patronymiskt suffix) är inte särskilt många; dessa personnamn har dessutom litauiska ändelser: Poszenas Andrulenas In1636 29; Czepas Czepulenas In1636 29v; Jasul maciulenas In1636 22v; Adam Pečiulenas In1636 29v; samma personnamn förekommer även utan ändelse – Ławryn Staniulin27 In1636 17. Två personnamn med litauiskt diminutivsuffix och slaviskt patronymiskt suffix har påträffats (det fanns fler sådana i källan från 1554): Szym Czepulewicz In1636 19; Januk manulewicz In1636 22. Däremot är gruppen av personnamn vars bas utgörs av dopnamnsförkortningar utan litauiska diminutivsuffix, men med litauiska patronymiska suffix, ganska stor (här tillkommer också -ait-), till exempel former med ändelser: Andrey Blažėnas In1636 25; Borkunas In1636 29v Janelis; Czasiuk Czasenas In1636 22; Szym Domaszunas In1636 30v (Lat 100); Sžyman Gryčiunas In1636 21v; Jurgis Jakavītis In1636 27; Jan Jaczunas In1636 26; Lenart Jas zkenas In1636 19; Jan Jociunas In1636 21; Czapan Jušėnas In1636 30v; Kržysz-toph maknienas In1636 26v; marcin makniunas In1636 26v; Sžyman marczenas In1636 29; Walulis masenas In1636 26v; Tomasz miłoszunas In1636 27; Blažis miten as In1636 22; Jan Sžymkienas In1636 21; Czepulis Sžymkunas In1636 22, och i ett personnamn har båda leden patronymiskt suffix – Poczenas In1636 29 Andrulenas. Personnamn av denna typ förekommer också utan litauiska ändelser: Bogdžun nowik In1636 22; Marcin Domaszun In1636 19v; Jan Jaciun In1636 26v; Wojciech maňčiun In1636 18v; Jurko Stakun In1636 22v; Adam Stasun In1636 22v. Suffixet -in- i ett personnamn som bildats av en förkortning är inte patronymiskt – Stanisław Sžymkinis In1636 21; det kan möjligen misstänkas att även stammen i ett annat personnamn med det icke-patronymiska²⁸ suffixet -išk- har dopnamnsursprung – Ambrožey miližkis In1636 28v. Till skillnad från inventariet från 1554 finns det flera personnamn som bildats av förkortningar utan litauiska ordbildningselement, men med slaviska patronymiska suffix; de är antecknade utan ändelser: Jan Gasiewicz In1636 16v; Stephan Joweyu In1636 16v; Marcin Łukaszewicz In1636 18v; Grýg wasowicz In1636 16v; Grýg wąsowicz In1636 17; Jan wołtkiewicz In1636 24v. Det finns endast två personnamn bildade av långa namnformer med litauiska patronymiska suffix – Krzysztoph Karalunas In1636 24v; Andrus martynenas In1636 29v; ytterligare ett har ett icke-patronymiskt suffix – Matul Baltromieikis In1636 22v. Det återstår mycket få sådana personnamn med slaviska patronymiska suffix; de saknar ändelser: Jan Alekseiewicz In1636 21v; Jakub Ambrozieiewicz In1636 19; Gasper Jakubowicz In1636 19; Stanisław Jozephowicz In1636 24v; Krzysztop marcinowicz In1636 19. 27Samma person som Ławryn Staniul In1636 16v. 28 Maciejauskienė (1991: 227–228) teigia priesagą -išk- turėjus patroniminę reikšmę, ypač kai asmenvardžiai buvo daromi iš krikšto vardų. 58 | LAIMA GRUMADIENĖ I allmänhet är personnamnen i 1636 års inventarium betydligt mer litauiska än i 1554 års, vilket också framgår av det stora antalet personnamn som bildats av litauiska appellativ. Liksom i översikten över 1554 års inventarium är de inte föremål för undersökningen; några av dem kan dock nämnas, till exempel utan litauiska patronymiska suffix: Urban Auksla IN₁₆₃₆ 24; Jan Dewelis IN₁₆₃₆ 19; Piat­ruc Gaižas IN₁₆₃₆ 22v; Karulis Karpis IN₁₆₃₆ 21v; Waluk Lepeta IN₁₆₃₆ 18v; Jan Pilwialis IN₁₆₃₆ 29v; Piotr ragialis IN₁₆₃₆ 19; Stasiuk Stymbirelis IN₁₆₃₆ 20; Jan Szakalis IN₁₆₃₆ 24v; Mikotay wilkas IN₁₆₃₆ 27; Grig wizelis IN₁₆₃₆ 28v; Pawel Žešinas IN₁₆₃₆ 22; Grýg Žýburys IN₁₆₃₆ 20v med flera. Det förekommer också sammansättningar, till exempel: Matulis Dzwiniakis IN₁₆₃₆ 24v; Stasulis niekisakis IN₁₆₃₆ 22 med flera. Några personnamn har icke-patronymiska litauiska suffix, till exempel: Blažis Dwak inis IN₁₆₃₆ 18v; Jan Gaužutenis IN₁₆₃₆ 17v; Piotr Goyžut IN₁₆₃₆ 24; Jan kupietis IN₁₆₃₆ 28; Matulis niekizskis IN₁₆₃₆ 22 med flera. Det är svårt att säga om dessa personnamn redan har förlorat de patronymiska suffixen eller aldrig fått dem: i hela Litauen är sådana personnamn i stort antal typiska för äldre källor från 1500-talet (jfr Maciejauskienė 1991: 151 med flera; 225), men detsamma kan inte sägas om källan från Linkmenys år 1554. En betydande del av de litauiska personnamnen av appellativiskt ursprung, med de patronymiska suffixen -ėn-, -on-, -ūn-, är belagda med ändelser, till exempel: Januk Alksnianis IN₁₆₃₆ 21v; Stasiul Beržulenas IN₁₆₃₆ 29v; Jurgis Beždenas IN₁₆₃₆ 29v; Pawel Dikienas IN₁₆₃₆ 28; Pawel Dýkunas²⁹ IN₁₆₃₆ 28; Jasus Kauten as³⁰ IN₁₆₃₆ 29v; Alexa Kiautenas IN₁₆₃₆ 29v; Piotr Kupre-nas IN₁₆₃₆ 26; Marcin Purienenas IN₁₆₃₆ 29; Jan Rukszenas IN₁₆₃₆ 20v; Marcin Sžykszniūnas IN₁₆₃₆ 29; grig wizatanis IN₁₆₃₆ 28v; Piotr Žýtenas IN₁₆₃₆ 25; Žýtenas marcin IN₁₆₃₆ 25 med flera. Det finns även sådana personnamn utan ändelser, till exempel: Jan Szakutan IN₁₆₃₆ 24; Sžym Stulgian IN₁₆₃₆ 28 med flera. Det finns mycket få med slaviska patronymiska suffix, till exempel: Marcin Gribewicz IN₁₆₃₆ 16v; Jan Rugaýszewicz IN₁₆₃₆ 16v; Jurgis stemborowicz IN₁₆₃₆ 19v med flera. Ett och annat gammalt baltiskt tvåstammigt personnamn, till exempel: Jurka Kimbar IN₁₆₃₆ 26v; Stanisław minat IN₁₆₃₆ 22v; Jan woýsznaras IN₁₆₃₆ 22; Sžýmas Žýmonas IN₁₆₃₆ 27 med flera. Skrivningarna av binamn och av personnamn som bildats av dessa med litauiska patronymiska suffix väcker också tankar om möjligt växlande språkbruk eller tvåspråkighet, till exempel: vid sidan av Ławryn kalwis IN₁₆₃₆ 25 finns Wałety kowal IN₁₆₃₆ 16v; vid sidan av Battro-mieý kotwenas IN₁₆₆₃ 21 finns Kawatenas IN₁₆₆₃ 24v, det vill säga litauiska kalvis och slaviska kowal, men även skrivaren kan ha påverkat formen här. Förekomsten av personnamn med etnonymen gudas bekräftar antagandet om större eller mindre språklig heterogenitet, till exempel: Gudas Sawicki IN₁₆₃₆ 26, Jurgis Gudunas IN₁₆₃₆ 21v. Först i källan från 1636 förekommer personnamn med suffixet -ski, som är vanligare i polska än i vitryska, till exempel: Adam Balinski IN₁₆₃₆ 21v; matul Dirwanski, tenze Dýrwinski IN₁₆₃₆ 24v; Woýciech Grzybowski IN₁₆₃₆ 19v; Urban Łapaczinski IN₁₆₃₆ 30v; Marcin Podwoýski IN₁₆₃₆ 26; Adam Pokulewski IN₁₆₃₆ 26; Gudas Sawicki IN₁₆₃₆ 26; Woýciech Sopkowski IN₁₆₃₆ 21v; Swiderski IN₁₆₃₆ 16v; Andreý zawacki IN₁₆₃₆ 21, medan en skrivning visar en viss grad av anpassning, eftersom den har en ändelse: Ambrozeý Kilbowskis IN₁₆₃₆ 28v. 29 Här är Dikienas och Dýkunas samma person, vilket gör det möjligt att anta att de litauiska patronymiska suffixen -ėn- och -ūn- kunde användas omväxlande i Linkmenysområdet på 1600-talet. 30 I samma by bodde även Kiaulėnas, så appellativet kiaulė (”gris”) är uppenbarligen också grunden för detta efternamn. XVI–XVII a. Rytų Lietuvos antroponimija | 59 Sammanfattningsvis kan följande konstateras utifrån översikten över personnamn av dopnamnsursprung i 1636 års inventarium över Linkmenų län: 1) Även om personnamn av dopnamnsursprung dominerar här, liksom i 1554 års inventarium, och endast en liten del utgörs av dopnamn eller kortformer av sådana, härledda från ortodoxa eller fornr slaviska namn, är de flesta namn gemensamma för både katoliker och kristna. Källan från 1663 innehåller fler personnamn med anknytning till litauisk appellativisk lexik; 2) En del kortformer av dopnamn är typiska för vitryska, eller också är de gemensamma forntida slaviska kortformer som på 1600-talet var utbredda såväl i vitryska som i polska (och andra slaviska) språk, men många av dem har litauiska element för personnamnsbildning; 3) Namn av dopnamnsursprung har två slags litauiska bildningselement: diminutiva suffix -el-, -uk-, -ul-, -ut- och ändelser -is, -us som inte alltid skrivs ut. Dessa suffix bevaras i personnamn med patronymiska suffix; det förekommer ett stort antal personnamn med litauiska patronymiska suffix -ėn-, -ūn- med flera, medan de slaviska suffixen -evič, -ovič, som användes flitigt i källan från 1554, blir mer sällsynta. Personnamn med det polska patronymiska suffixet -ski förekommer; 4) Inget samband har fastställts mellan leden i samma persons namn med flera led (vanligen tvåledade namn), där ett led har litauiskt ursprung eller litauiska bildningselement och ett annat har slaviskt ursprung och/eller slaviska bildningselement; detsamma gäller namngivningen av medlemmarna i samma familj. Personnamnen bland invånarna i enskilda byar skiljer sig inte åt. 4. I STÄLLET FÖR SLUTSATSER De undersökta personnamnen av dopnamnsursprung i 1554 och 1636 års inventarier över Linkmenų län skiljer sig något från andra personnamn från samma tid som belagts inom det nuvarande Litauens territorium. Detta gäller framför allt källan från 1500-talet: den är betydligt mer slavisk, innehåller få nationella namn som är typiska för andra källor från samma tid, och de kristna namnformerna har i liten utsträckning anpassats till litauisk ordbildning. Det finns inga personnamn med litauiska patronymiska suffix; slaviska, särskilt vitryska, kortformer av namn används i huvudsak, och några av dem kommer inte från den katolska namnrepertoaren (jfr Maciejauskienė 1991: 33 m.fl.). Personnamnen i 1636 års inventarium är betydligt mer litauiska vad gäller ordbildningen: inte bara används litauiska diminutiva suffix flitigt, utan det finns också ett stort antal personnamn med litauiska patronymiska suffix, och därför används personnamn med slaviska patronymiska suffix mer sällan. Till ursprunget liknar personnamnen i 1600-talskällan dem i 1500-talskällan, men det förekommer något fler namnformer som kan härledas antingen enbart från polska långformer av namn eller från former som är gemensamma för polacker och vitryssar. Man kan försiktigtvis anta att det på 1500-talet kan ha förekommit inflytande från det vitryska språket i Linkmenųområdet, men att detta hade avtagit betydligt på 1600-talet. Vitryska kortformer av kristna namn kan ofta även ha spridits genom direkta kontakter med grannar som inte talade litauiska. 60 | LAIMA GRUMADIENĖ F Ö R K O R T N I N G A R B1 – M. V. BIRYLA, Беларуская антрапанімія 1. Уласныя імёны, імёны-мянушкі, імёны па бацьку, прозвішчы. Minsk: Navuka i technika, 1966. B11 – M. V. BIRYLA, Беларуская антрапанімія 3. Структура уласных мужчынскіх імён. Minsk: Navuka i technika, 1982. bulg. – bulgariska GEN. – genitivus (genitiv) gu. – belarusiska IN1554 – inventarium över Vilnius hövitsmansdöme – Nemenčinės och Linkmenys distrikt – daterat den 4 december 1554. K. JABLONSKIS, red., Istorijos archyvas (XVI a.), Kaunas, 1934, 30–131. IN1636 - Inwentarz Wszystkiego Ciwuństwa Wilenskiego ýy Miasteczek powierzonych Niemenczyńskiej Łyngmanskiej ýy kończąžyna Woytówstwa Przez ýy Poddanych z ich (…) przez mię Gęzega Kazimirza Jawgiela Dworzai (…) 1636. VUBRS, F 14. INSTR. – instrumentalis (instrumentalis) kan. – kanonisk le. – polska lie. – litauiska LPŽI, LPŽII – A. VANAGAS, red., Lietuvių pavardžių žodynas (A-K), bd 1; Lietuvių pavardžių žodynas (L-Ž), bd 2, Vilnius: Mokslas, 1985, 1989. lo. – latin NOM. – nominativus (nominativ) PL. – pluralis (plural) fornslaviska ortodoxa ukrainska tyska LITERATŪRA ČEKMONAS, V. 1988: Введение в славянскую филологию, Vilnius: Mokslas. DUMČIUS, J. 1957: Antikiniai vardai lietuvių liaudies kalboje. Vilniaus valstybinio V. Kapsuko universiteto Istorijos-filologijos fakulteto mokslo darbai 3, 178–183. GUDAVIČIUS, E. 1999: Lietuvos istorija 1. Nuo seniausių laikų iki 1569 metų, Vilnius: Akademinio skautų sąjūdžio Vydūno fondas Čikagoje, Lietuvos rašytojų sąjungos leidykla. KARDELIS, V. 1999: Fonetinės slavizmų ypatybės ir jų raida rytinėse lietuvių šnektose. Daktaro disertacija, Vilnius: Vilniaus universitetas. KRIČINSKIS, S. 1993: Lietuvos totoriai. Istorinės ir etnografinės monografijos bandymas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. KUZAVINIS, K., SAVUKYNAS, B. 1994: Lietuvių vardų kilmės žodynas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. MACIEJAUSKIENĖ, V. 1979: XVI a. lietuvių vardai. Kalbos kultūra 36, 84–89. MACIEJAUSKIENĖ, V. 1991: Lietuvių pavardžių susidarymas, Vilnius: Mokslas. MACIEJAUSKIENĖ, V. 2001: Dėl lietuvių pavardžių vertinimo darybos požiūriu. Acta linguistica Lithuanica 44, 167–188. OCHMANSKIS, J. 1996: Senojį Lietuva, Vilnius: Mintis. XVI–XVII a. RYTŲ LIETUVOS ANTROPONIMIJA 61 Potašenko, G., red., 2001: Lietuvos tautinės mažumos. Kultūros paveldas, Vilnius: Kronta. Urbutis, V. 1992: Senosios lietuvių kalbos slavizmai. Baltistica 27 (1), 4–14. Urbutis, V. 1993: Senųjų slavizmų kilmės įvairovė. Baltistica 28 (1), 91–101. Vanagas, A. 1974: Pavardės iš hebrajiškos kilmės vardų. Savukynas, B., red., Žodžiai ir žmonės, Vilnius: Mintis, 87–152. Vanagas, A. 1981: Lietuvių hidronimų etimologijos žodynas, Vilnius: Mokslas. Vidugiris, A. 1983: Dėl kalbų kontaktavimo pietryčių Lietuvoje. Lietuvių kalbotyros klausimai 23, 46–60. Zinkevičius, Z. 1977: Lietuvių antroponimika. Vilniaus lietuvių asmenvardžiai XVII a. pradžioje, Vilnius: Mintis. Zinkevičius, Z. 1987: Lietuvių kalbos istorija 2. Iki pirmųjų raštų, Vilnius: Mokslas. Zinkevičius, Z. 2000: Lietuvių potėriai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Laima Gr umadienė Gauta 2001 12 12 Lietuvių kalbos institutas Antakalnio g. 6, 2055 Vilnius, Lietuva [email protected]