Albertas Rosinas. „Mikalojaus Daukšos tekstų įvardžių semantinė ir morfologinė struktūra“

202 | RECENZIJOS ALBERTAS ROSINAS, DEN SEMANTISKA OCH MORFOLOGISKA STRUKTUREN HOS PRONOMEN I MIKALOJUS DAUKŠAS TEXTER. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2001, 163 p. Efter att ha skapat ett eget system för klassificering av pronomen, beskrivit inte bara den semantiska strukturen hos pronomen i litauiskt standardspråk (Rosinas 1984; 1996) utan också hos pronomen i de baltiska språken (1988a), samt undersökt och redogjort för pronomenens ursprung och utveckling i dessa språk (1988a: 157–226; 1995), kallas professor Albertas Rosinas med rätta den främste forskaren av pronomen i de baltiska språken. Boken som utkom 2001 ägnas åt analysen av den semantiska och morfologiska strukturen hos pronomen i de första skrifterna från Storhertigdömet Litauen – i Mikalojaus Daukšas Katekizme och Postilėje. Monografin kan beskrivas som en fortsättning, precisering, systematisering och sammanfattning av tidigare forskning, inte bara eftersom pronomenklassen återigen valts som föremål för vetenskaplig undersökning, utan också vad gäller Daukšas texter: användningen av vissa pronomen i Daukšas Postilėje hade redan tidigare beskrivits (Rosinas 1988b: 186; 1991: 53–55), en pronominalparadigm och former därifrån hade presenterats (Rosinas 1995: 18; 42–43 m.fl.), och till och med särdragen i den grafiska återgivningen av vissa ord hade diskuterats (jfr Rosinas 1994: 83–84). I förordet Pratarmėje till den nya boken beklagar författaren, när han diskuterar värdet av Daukšas texter, att uppgifterna från dessa texter i lingvisters arbeten oftast fortfarande bara används ”för att underbygga någon hypotes eller någon regelbundenhet i språkets utveckling” (s. 8), trots att en systematisk språkundersökning (till skillnad från en atomistisk) gör det möjligt att ”lättare fastställa arkaismer och innovationer, [...] lyfta fram villkoren för förändringar, deras inre motiv och förändringstendenser” (s. 8), och kan göra det möjligt att ändra ”den grammatiska statusen hos vissa ord” (ibid.). I denna bok, liksom i författarens tidigare beskrivningar av det moderna litauiska språkets pronomensystem (jfr Rosinas 1984: 10–12; 1996: 18–20), behåller ordet tūlas (”ordet tūlas är inte ett pronomen utan ett adjektiv” (s. 153)) och frasen *kok(i)s tok(i)s (”med betydelsen ’obetydlig, ringa’, liksom i det moderna språket šioks toks” (s. 14)) samma status som tidigare – inte som pronomen utan som adjektiv. Ordet savas beskrivs däremot grammatiskt på ett annat sätt: ”Det så kallade possessiva reflexiva ’pronomenet’ savas, -a är inte ett pronomen utan ett adjektiv, i kontrast till adjektivet svetimas, -a.” (s. 153) (jfr också: ”utsagor som inte syftar på en person [...] visar att [...] nominativformerna inte har betydelsen av ett reflexivt possessivt pronomen utan betydelsen av ett possessivt adjektiv. [...] I de aktuella kontexterna bestäms formerna av det aktuella ordet inte av något substantiv eller pronomen, [...] deras betydelser är adjektiviska: ’icke-främmande, nära, tillhörande en själv’” (s. 32–33)). Från Daukšas texter förs visoks, -ia in i pronomininventariet; det hade inte tagits med i förteckningen över pronomen i modern litauiska (jfr Rosinas 1996: 19). Efter att diakroniskt ha bedömt användningen av detta ord i Daukšas texter (s. 107–108; 111–112) hävdar författaren att ”endast singularformerna av ordet visokias hade betydelsen av generaliserande pronomen, medan pluralformerna hade adjektivbetydelsen ’olika’” (s. 108). De ord som ingår i pronomininventariet diskuteras i monografin också med avseende på ursprung och ordbildning: ”Grunden för pronomininventariet i Daukšas texter utgörs av pronomen som ärvts från de baltiska och litauiska urspråken; endast vissa existenspronomen (nékas, nēkuris, nēkurie, nēkokis) är översättningslån från polskan, medan generaliseringspronomenet *kožnas [...] är ett lån från belarusiska ка́женъ, ка́жный” (s. 153). Enligt författaren är ”det relativa pronomenet kaskas (g) en nybildning av Daukša, uppkommen genom en omtolkning av leden i det sammansatta generaliseringspronomenet wifsa kas i satser med det relativa pronomenet kas, varvid den andra leden i generaliseringspronomenet anslöts till det relativa pronomenet” (s. 154). I Pratarmėje anger författaren målen med arbetet: för det första att ”identifiera pronomininventariet i Daukšas texter, fastställa pronomenens funktioner och betydelser samt de semantiska differentiella [...] kännetecken som skiljer pronomenen från varandra och förenar dem i vissa underklasser” (s. 8), och för det andra att ”om-” RECENZIJOS 203 med utgångspunkt i uppgifterna i Daukšas texter ([...] och andra författares texter från 1500- och 1600-talen) förklara [...] villkoren och de inre motiven bakom neutraliseringen av adesiv och allativ (s. 8). För att uppnå detta delas boken in i två delar: den första, som uppfyller kraven på en systematisk beskrivning och där författarens egen teori om klassificering och semantik hos pronomen tillämpas vid beskrivningen av pronomenen i Daukšas texter, och den andra, som ägnas åt att diskutera och underbygga villkoren och motiven bakom bildandet och sammanfallet av vissa postpositionella kasus (adesiv och allativ). Detta återspeglas knappast alls i monografins yttre struktur: boken består av Pratarmė, huvudtexten – Įvardžių semantinė ir morfologinė struktūra, Išvados – litteratur, källor, förkortningslista och slutsatser på engelska (The semantic and morphological structure of pronouns in Mikalojus Daukša’s texts). Endast i innehållsförteckningen (s. 5–6), bland hänvisningarna till paragraferna (under avsnittet ”Pronomenens semantiska och morfologiska struktur (§ 1–45)” har delen ”1.10. Postpositionella kasus: ursprung, inre motiv bakom funktionsförändringar (§ 46–48)” infogats), syns ett försök att urskilja denna del av framställningen, som behandlar ursprung och utveckling hos postpositionella kasus inte bara för pronomen utan även för andra nominalord och vars teoretiska sammanfattningar är betydelsefulla inte enbart för studiet och beskrivningen av äldre skrifter utan också ur den historiska grammatikens perspektiv. Efter att ha konstaterat en viss korrelation mellan syntaktiska konstruktioner med prepositionen prieg och adesiv och allativ (s. 136), diskuterar författaren i avsnittet ”Postpositionella kasus [...]” strukturen hos meningar i Daukšas texter med en ”adesivisk” konstruktion (prieg + dativ) (s. 136–137) och hävdar att sådana konstruktioner är positionsvarianter av den morfologiska adesivformen. Här presenteras också den i Daukšas texter vanliga konstruktionen prieg + genitiv, vars ursprungliga betydelse var ”allativisk” (s. 137). Med stöd i material från Daukšas texter kan författaren ge mer detaljerat stöd åt den tidigare framförda hypotesen (jfr Rosinas 1995: 64) om att singularis adesiv har uppkommit ur en dativfras med postpositionen *p(r)ei (s. 143–144). Enligt Rosinas visar analogin med andra symmetriska prepositionskonstruktioner att ”en omkastning av leden inte påverkar deras morfologi – samma kasus som styrs av prepositionen (postpositionen) kvarstår både efter prepositionen och efter postpositionen” (s. 144). Vid diskussionen av u-stammens adesiv, som inte sammanfaller med dativ, framförs en hypotes i linje med Jonas Kazlauskas och Vytautas Mažiulis uppfattning, nämligen att den enklitiska postpositionen vid adesivets bildningstid ”kan ha fogats till dativformen på -u av en u-stam” (s. 144). När författaren diskuterar frågan om adesivets ursprung hos o-stammiga nominalord är han övertygad om att ”substantivens singularis adesiv bildades från singularis dativ och postpositionen *prei” (s. 147). Att de äldre skrifterna också använder pluralformer av adesiv som inte har någon dativstruktur (s. 147) förklaras genom att teorin om att pluralis adesivformer uppkommit ur pluralis inessiv med tillfogad postposition pi(e) förkastas (s. 147–148), eftersom denna teori enligt författaren inte kan förklara den asymmetri som kännetecknar inessiv- och adesivsystemen i de baltiska språken eller varför en postpositionell pluralis inessiv skulle behövas när man redan hade ärvt pluralis lokativ med -su från det indoeuropeiska urspråket (s. 147–148). I denna del av monografin diskuteras också möjliga villkor för bildandet av pluralis adesiv med -su(m)p (s. 149–150), liksom de inre motiven: att den äldre lokativen med -su valdes som grund för pluralis adesiv med -sump berodde på ”användningen av fonetiskt sammanfallande, eller synkretiska, dativ- och lokativformer i singularis inessiviska och 1 Jfr Pratarmėje: ”pronomen är också nominalord och samtidigt substitut för andra nominalord (substantiv, adjektiv, räkneord). Över tid har maskulina pronomen påverkat böjningen av andra nominalord” (s. 9). Men eftersom den avgränsande genitivformen av pronomenet på vissa ställen har utelämnats i texten, kan man få intrycket att pronomenet inte tillhör nominalordsklassen. Jfr: ”genuspronomen och nominalord [...] används också i inessiv” (s. 141), ”med stativa verb [...] är såväl genuspronomenens som nominalordens adesiv [...] en synonym till inessiv” (s. 142). 204 | RECENZIJOS i adesivkonstruktioner” (s. 151–152). Detta val kan enligt Rosin beskrivas som ”en naturlig process där morfemvarianter av kasusändelser utjämnas” (s. 152). I monografins huvuddel, som ägnas åt en beskrivning av semantiken och morfologin hos pronomen i Daukšas texter (§1–45), finner läsaren en kort inledning Pronomenrelationer (s. 10) samt en förteckning över inventariet av pronomen i Daukšas texter, åtföljd av kommentarer som punkt för punkt behandlar problemet med att ordet tūlas inte har inkluderats i pronomininventariet. I de följande underavsnitten i denna del avslöjar beskrivningen av pronomen i Daukšas texter ett klassificeringssystem för pronomen som författaren utarbetat tidigare. Enligt detta system delas pronomenen in i sex klasser: personliga (participiala, icke-participiala, reflexiva) (§4–10); possessiva (§11); demonstrativa (adjektiviska, substantiviska konkreta, absoluta och kvalitativa demonstrativer, pronomen för indirekt pekande, demonstrativernas dualis) (§12–22); distinguerande (§23–24); emfatiska (§26–27) och kognitiva pronomen (interrogativa, existentiella, indefinita, definitiva, generaliserande, reciproka, negativa och relativa) (§28–44). Forskningsresultaten sammanfattas i avsnittet Differentiala drag och semantisk struktur hos pronomen i Daukšas texter (§45). Utifrån möjligheten att inta en plats i en nominalfras delar författaren in pronomenen i Daukšas texter (liksom pronomenen i nutida litauiska, jfr Rosinas 1996: 144) i två klasser: ”substantiviska, som endast används i substantivposition, och adjektiviska, som används både i substantiv- och adjektivposition” (s. 132). Den undersökta strukturen hos pronomen i Daukšas texter beskrivs med par av differentiala drag, vilka framträdde vid undersökningen av de syntagmatiska och paradigmatiska relationerna mellan pronomenen i Daukšas texter. För att beskriva pronomenen i Daukšas texter urskiljs sjutton sådana par² (s. 132–134). Utifrån kombinationen av dessa drag presenteras pronomenen i en matris (s. 133), medan den semantiska klassificeringen och hierarkin av systematiska relationer utifrån de 17 urskilda differentiala dragen åskådliggörs i Dendrogram över pronomenens identifikation (s. 134–135). Rosins klassificering av pronomen har redan fått en fast förankring i litauisk språkvetenskap, och den är svår att förbigå eller tiga om för var och en som diskuterar problem kring klassificering eller beskrivning av pronomen. I författarens egen forskningsproduktion kan denna monografi bedömas som en tillämpning av det system han utvecklat tidigare på beskrivningen av pronomen i äldre texter. Därför betraktas monografin också i denna recension som en undersökning av äldre texter. När författaren beskriver semantiken hos pronomen i Daukšas texter (se innehållsförteckningen, §1–45) använder han den metodik för analys av pronomenens struktur och paradigm som han redan tillämpade i sin första monografi Lietuvių bendrinės kalbos įvardžių semantinė struktūra (1984) och vidareutvecklade i de senare verken – Baltų kalbų įvardžiai (1988a: §12–79) och Lietuvių bendrinės kalbos įvardžiai (1996: §12–71). I bokens Förord påminner författaren om att mer komplicerade teoretiska frågor inte behandlas i monografin, för att undvika upprepningar, och rekommenderar läsaren att använda monografin från 1996, där de teoretiska frågorna förklaras mer utförligt (s. 8). Men ibland förs sådant in i boken som sedan länge har bevisats. Exempelvis åtföljs den förteckning över pronomen i Daukšas texter (s. 10–11), som ryms på nio rader, av Kommentarer som sträcker sig över mer än tre sidor (s. 11–14). I dem återges artikeln ”Om tūlas status och ursprung” (Rosinas 1986: 30–33) i sin helhet, med hela fyra hänvisningar till den, även om endast de två sista tillför något litet 2 När författaren beskrev pronomensystemet i nutida litauiska urskilde han till en början 20 par av differentiala drag (Rosinas 1984: 115; 1988a: 146–148), men senare behölls 19 par (jfr Rosinas 1996: 145–147): sådana pronomenkombinationer som vienas antro beskrivs i denna monografi enbart med paret reciproka/icke-reciproka drag, medan beskrivningen med dragen icke-differentierande/differentierande har övergivits. Man har också avstått från sådana differentiala drag som stor mängd/liten mängd och valfri/icke-valfri, vilka behövdes för att beskriva pronomen i nutida litauiska som kas och daug kas; keletas och visi, visa, abu; kiekvienas och bet kuris (Rosinas 1996: 146–147). RECENZIJOS 205 information, men information som verkligen inte är nödvändig för denna bok. Därmed tycks det på nytt bevisas att ordet tūlas ”aldrig har varit ett pronomen” (s. 14). I monografins sammanhang framstår försöket att på nytt argumentera med hjälp av ett psykolingvistiskt experiment, utfört 1987 med flera grupper av elever och studenter (se s. 11–12), som oseriöst. Det påminns om att Jaunius och Skardžius betraktade ordet tūlas som ett adjektiv (s. 12), men det nämns inte att även Palionis i DK:s Ordformsregister anger ordet tūlas med tillägget adj. (dvs. adjectivum, adjektiv) (Palionis 1995: 737). Den ordagranna återgivningen av artikeln framstår som ett försök från författarens sida att kvantitativt väga upp sina tvivel på det påstående han försvarar, vilka uppstod vid undersökningen av särdragen hos användningen av tūlas i Daukšas texter, exempelvis: ”i vissa kontexter kan tūlas få betydelsen ’mer än en’ eller ’flera’ och närma sig existentiella pronomen som uttrycker relativ stor mängd [...]”; ”Det är knappast på grund av dessa två fall där tūlas används i en inskränkt betydelse3 som ordet bör räknas till pronomenen. Inte heller skulle ett enda fall av korrelation mellan tūlas och kuris i en pronominell sats [...] DP 574” tillåta detta. (s. 13). Det arbete som krävde urval och genomgång av ett omfattande material beskrivs blygsamt i Förordet som ”ett försök att fylla en lucka i den systematiska beskrivningen av språket i Daukšas texter” (s. 8). Där påpekas att ”vi hittills inte har några synkrona beskrivningar av språket i Daukšas texter (med undantag för Pranas Skardžius ’Daukšas accentologi’) som skulle ge en systematisk bild av hans språk” (s. 8). Även om författaren inte preciserar vad en systematisk undersökning måste innefatta, står det klart vid läsningen av monografin att han ansluter sig till och tillämpar principerna för systematisk beskrivning4 som framställs i Skardžius nämnda verk, eftersom paralleller mellan Daukšas och Ledesmas katekeser endast presenteras några få gånger i monografin (s. 65; 66; 105; 115; 140;..?), och jämförelser med textavsnitt ur Wujeks Postilla saknas helt. Polska motsvarigheter skulle stärka påståendena i de slutsatser som behandlar huruvida originalet påverkat de konstruktioner som diskuteras, exempelvis påståendet att ”de aktuella förändringarna inte uppkom genom främmande påverkan [...]” vid diskussionen om förändringar i adesivets och allativets funktioner (s. 139). Men de exempel som jämför Daukšas och Ledesmas katekeser talar emot detta; jfr: ”När det gäller användningen av allativ i Daukšas texter skulle man också försiktigt kunna hävda att den inspirerats av prepositionskonstruktioner i det polska originalet [...] (s. 140).” I sin slutsats om användningen av possessiva pronomen i Daukšas texter hävdar författaren att ”såsom exemplen vid paradigmen för manas och tavas visar, används de possessiva pronomenen manas, tavas ofta reflexivt enligt det polska originalets mönster (se Rosinas, 1988, 176–179)” (s. 37). Det finns visserligen ingen anledning att betvivla slutsatsen, men det vore ändå bra att hitta åtminstone några polska motsvarigheter, eftersom även monografin från 1988 endast ger en slutsats om de polska originalens påverkan (se Rosinas 1988a: 179) och hänvisar till artikeln ”Ett särdrag i användningen av första och andra personens personliga pronomen i språket i litauiska äldre texter”, där ett exempel från Merkelis Petkevičius katekes jämförs med originalet (se Rosinas 1973: 168). Det saknas också motsvarigheter i originalet till kritiken av Daukša för olämpligt formval. Exempelvis hävdas på s. 122 att ”i Daukšas texter är utbytet av former av pronomenet tas ar bis mot former av det relativa pronomenet kuris inte korrekt” och att ”det finns fler fall av sådan inkorrekt användning av former av kuris i Daukšas texter”. Det nämns emellertid inte att Kureis žôdžeis (DP 10) i de angivna meningarna är en översättning av Ktoremi słowy, o kuriųsia daiktųsia (DP 58216) från w 3Det handlar inte om två exempel – författaren själv anger fler än tre: ”[...] DP 26534; [...] DP 25734–35; [...] DP 25726 med flera” (s. 13), utan om de två betydelser som tūlas används i: 1) ”mer än en”; 2) ”flera”. 4Enligt Skardžius ska ”hela det undersökta materialet [...] användas för att studera helheten [...]” (citerat ur Skardžius 1999: 49). Det är viktigt att ta hänsyn till autentiska belägg, men exemplen från Daukšas språk som undersöks behöver inte registreras statistiskt (Skardžius 1999: 49–50); för tydlighetens skull och för att underlätta orienteringen bör polska betydelser anges för vissa ord (Skardžius 1999: 42). 206 | RECENZIJOS ktorych rzeszach. Om man bortser från de polska motsvarigheterna och texternas särart (s. 102) dras slutsatser om översättningen: ”Daukšas former av pronomenet abų ersätts ibland inte helt lyckat av demonstrativa pronomenformerna tú du, trots att textens logik inte kräver detta, jfr.: Tárė iam Jefus. Milėfsi Wieppati Diewą táwa išg wifsós Birdies tawós / ir išg wifsós dúbios tawós / ir išg wifso húmo tawo / ir išg wifsų flitų tawí. Tataig yra didžeufes ir pirmiaufias prifjakimas. O antras patogus yra tam. Milėfsi ártimą táwą kaip fawę páti. Túfe dwieiuſę⁷ (=abieiùse) prifjakimúfe vſſwiro wifsas žókonas ir Pránabái.5” (s. 102). En jämförelse med Wujeks text (”Ná tych dwu⁸ przykazániach záwiſnat wſzytek zakon”) visar att Daukša höll sig till originalet, och det är möjligt att han var tvungen att göra det även av teologiska skäl, eftersom demonstrativformen som kongruerar med räkneordet är som en adress som anger vilket av Guds bud som behandlas eller sammanfattas, jfr.: O kurį yrą bítie/ kurie bilo idant’ Wieppatis Chriſtus lieptų nepatogus dáiktus? Nejſąg iei anie ž́mones ſenamé žókone turėdami teip ſjukus/ ir bgkáičių prifjakimu ir ceremonijų nūg Diewo/ ir ne turėdami tos pábaltos/ kure mes nu turim žókone nauiaimeimė/ galėto vienók’ ippildit’ wiffus anus prifjakimus. O kaipóg mes krikbčionis pildit’ ju ne turime/ kurie tiektaí wieną prifjakimą turime / tatai yra/ Milek’.“ DP 46334,39; Kamėg vyžrakinás / tóji dėkintis prifjakimu? Diewaté prifjakimu ape meilę / tai eft túje: milek Wießpaty Diewą qnt’ wiffo / o ártimq kaip páty fawę/ drin’ Wießpaties Diewo. Trumpai ſakanti/ wiffas žókonas Diewo vyžrakinás ſaldžeufemę prifjakimę meites DK 885–16 Eftersom texten inte jämförs med originalet fastställs den undersökta konstruktionens betydelse ibland ytligt. Exempelvis hävdas i beskrivningen av användningen av absolutiv demonstrativ med prieg att: ”Betydelsen ’dessutom’ används i Daukšas texter [...] i frasen prieg tam” (s. 137), även om det är svårt att tro att predikatet i exemplet DP 7340 uttrycks med tillståndsverbet budamas + prieg tam kan användas för att uttrycka rumsliga relationer, och inte med den betydelse ”dessutom” som tillskrivits av författaren (vilken vanligtvis endast uppstår när frasen prieg tam översätts från przy tym, exempelvis prieg tam DP 29922, eller från owβem, exempelvis prieg tam DP 226). Jfr originalet till den citerade meningen Nes išdas intikeio iog Wießpatis budamas prieg tam galėjo ij pašweikint (DP 7340) (Bo Jud uwierzył że Pan bedoc obecnym/ mogł go uzdrowić) och den närliggande kontexten (Žydą palietium/ o pahoni žodžiu paſweikino DP 747). Det är möjligt att författaren, som kände till att prof. Jonas Palionis höll på att färdigställa en parallellutgåva av Daukšas och Wujeks postillor⁹, utgick från att läsaren själv utan större svårighet skulle kunna jämföra dem— 5I det aktuella fallet är Túfe dwieiuſę inte en enhetlig (om enhetliga dualformer, s. 103) lokativform av det demonstrativa pronomenet tú du och inte heller ett fall av demonstrativa pronomen i dual (jfr 57–60), utan två separata ord, av vilka endast det första är ett demonstrativt pronomen. Jfr Daukšas användning av demonstrativa pronomen tillsammans med räkneord som anger ett bestämt antal böner: M. Och när ber vi om andra nödvändiga ting? Mo. I de andra fem bönerna. DK 53 (M. Och när ber vi om andra nödvändiga ting? V. I de andra fem bönerna. LK 339–11); ”Vad ber vi Gud om i denna sjunde bön? DK 518–9 (Vad ber vi om i dessa sju böner / som följer här? LK 327–8). Det är också värt att notera att författaren själv, när han på s. 59–60 i monografin behandlar demonstrativa pronomen i dual, inte anger någon inessivform av det demonstrativa pronomenet i dual tuodu. Om pronomenens dual se även Rosinas (1995: 51–53) framställning och jfr ”Det finns inga särskilda genitiv- och lokativformer i dual i litauiskan” (Zinkevičius 1980: 182); lokativformerna i dagens språks dual är tuódviese, tiédviese (Andronov 1999: 155). Ambrazas, red. (1994: 280), anger inga lokativformer i dual av pronomenen tuodu, tiedvi. 6DP 34212, står det: sihų – J. P. 7DP 34214, står det: dwieiuſę – J. P. 8En äldre gemensam genitiv- och lokativform dwu < *dvojų används (äldre än den nybildning dwuch, dwoch, dwóch som började vinna mark från 1500-talet) (Klemensiewicz et al. 1955: 339). 9Om boken Mikalojaus Daukšos 1599 metų Postilė ir jos šaltiniai, se Karaciejus (2001: 187–201), Judžentis (2001: 213–214). RECENZIJOS 207 jämföra de återgivna textstyckena ur Daukšas Postilė med deras polska motsvarigheter. I monografin nämns inte heller10 Czesław Kudzinowskis ”Indeks – Słownik do „Daukšos Postilė“, som gör det möjligt att snabbt se inte bara möjliga polska motsvarigheter till det aktuella ordet11, utan också ordets belagda former och deras förekomstställen12 och utifrån dessa fastställa hur ofta de används. I den recenserade monografin preciseras inte den kvantitativa bilden av pronomenbruket i Daukšas texter, utan beskrivs endast med allmänna uttryck, till exempel ”och så vidare” (s. 107; 137; 138); ”ibland” (s. 102); ”används då och då” (s. 99); ”används inte alls” (s. 14); ”används oftast” (s. 117). Därför framstår det som märkligt att kommentaren i detalj redogör för formernas bruk i texter som inte är Daukšas: ”Till exempel har 17 av de 23 pluralis inessivformerna i Vilentos ”Enchiridion” ändelsen -su och endast 6 -sa” (s. 148). Även om identifieringen av pronomensystemets inventarium i Daukšas texter är ett av monografins syften (se s. 8), presenteras den grundläggande pronomenlistan (s. 10–11) utan förklaringar. Läsaren får därför ompröva det första intrycket att Daukšas pronomen, med hänsyn till den grafiska återgivningen, är ordnade alfabetiskt efter grundformerna, att pronomen från olika betydelsegrupper skiljs åt med semikolon och att kommatecken skiljer mellan närstående former eller vissa paradigmmedlemmar (till exempel possessiva genitivformer). Ingen av dessa principer följs konsekvent, och eftersom det saknas ett register kan det krävas en noggrannare genomgång av boken för att försäkra sig om att en form återgivits korrekt, eftersom: – motiven bakom valet av grafisk återgivning är ibland oklara. Till exempel anges ”ābeia, abeias; ābeietas” i inventariet (s. 10), medan den substantiviska formen abeia behandlas på s. 106, med exempel och en diskussion av grafiska varianter, bland vilka det inte ens finns någon som är identisk med inventariets ābeia. Även i den synoptiska tabellen (s. 132) och matrisen (s. 133) anges abeia; – den alfabetiska principen följs inkonsekvent: i inventariet anges ”fawo; fawęs”, åtskilda av semikolon, men ordningen borde vara den omvända: ”fawęs; fawo”. Jämför genitivvarianterna i avsnittet ”Reflexiva pronomen”: först ”Jawė, Jawę, Jawęs, Jawes, Jawis” (s. 24), därefter ”fawo, sáwo, Jawô” (s. 25); – rekonstruktionsmarkeringen före pronomen vars nominativform inte är belagd i Daukšas texter används inkonsekvent. Till exempel anges pronomenet nēkas utan asterisk i listan (s. 10), i den synoptiska tabellen (s. 132) och på s. 96 i texten, trots att det på s. 97 står: ”Ibland använder Daukša i Postilė den översatta formen *nēkas i stället för kas, med samma betydelse ’någon’. Omvänt markeras ”*keletas; *keli” i listan (s. 10), medan de obestämda demonstrativa pronomenen ”keli, keletas” behandlas på s. 98. Dessa pronomen återges utan rekonstruktionsmarkering i den synoptiska pronomentabellen (s. 132) och matrisen (s. 133); – i listan anges endast maskulina former av pronomen med genusdistinktion, till exempel ”iis, ijffai” (s. 10), men i den synoptiska tabellen (s. 132) och matrisen (s. 133) särskiljs iis; iii. Även presentationen av maskulina och feminina pronomen (sådana som patis, -i; bitas, -a; kokis, -i/-ia; tokis, -i/-ia; tas, -a) är inte enhetlig – framställs det som ett eller två separata pronomen? Jämför: ”Sådan 10 Denna handbok för forskare i DP-språket har inte heller tagits med i litteratur- eller källförteckningen, trots att författaren inte förbisåg Palionis sammanställda register över ordformer i DK (Palionis 1995: 627–748) och lämnade kommentarer till det (till exempel s. 140). Kompletteringar eller kommentarer kunde även ha lämnats till Kudzinowskis arbete. 11 Kudzinowski hämtade dem ur Wujekos lilla postilla från 1596. Urbutis (1978: 84) och Palionis (2000: 17–21) har en annan uppfattning om originalet till Daukšas Postilė. 12 Till exempel återges den citerade meningen ur DP utan koordinater när frasen kito mėto behandlas på sidan 79 i monografin, men läsaren kan enkelt hitta dem med hjälp av Kudzinowskis index: DP 318₄₅–₄₆. 208 | RECENZIJOS pronomen är patis, pati. Det ingår i olika förbindelser med nominalord [...]” (s. 86), ”Pronomenet patis, -i bildar förbindelser [...]” (s. 87), ”Pronomina patis, -i betonar i dessa sammansättningar [...]” (s. 86), ”Pronomenens patis, -i paradigm [...]” (s. 87); – inventariet innehåller inte alla pronomen (inte alla deras grundformer), t.ex. saknas *tiekas bland de demonstrativa existenspronomenen; jfr texten: ”En obestämd mängd element återges också av pronomenet *tiekas, vars former ibland används i Daukšas texter och som bör räknas till de demonstrativa existenspronomenen [...]” (s. 99). Av de adjektiviska indefinita pronomen som räknas upp i texten (”vienas, kuris, kokis, kokai, nekūris, nėkokis, kažkokis, kuris nor(int), koksai nor(int)” (s. 97) saknas den sammansatta formen koksai nor(int)¹³. Ett register skulle göra det möjligt att förbise sådana utelämnanden. Behovet av ett register är också uppenbart eftersom tabellerna och dendrogrammet ”på grund av utrymmesbrist” (s. 135) endast återger en representant för varje underklass, medan samma pronomen kan behandlas på flera ställen i beskrivningarna av underklasserna, eftersom den semantiska indelningen kräver det, t.ex. de personliga reflexiva pronomenen fawo (s. 25) och de possessiva pronomenen fawo, som har identisk grafisk form (det senare återges endast på s. 33 med hänvisningen ”se paradigmet för reflexiva pronomen”); beskrivningen av pronomenens dualis är uppdelad i två delar: demonstrativa pronomens dualis behandlas i kapitlet ”Bruket av pronomenens dualis” (s. 57–60), medan ”enordiga dualisformer som ärvts från baltiska urspråket” (s. 103) behandlas i kapitlet ”Kollektiva pronomen”; på liknande sätt behandlas pronomenet niekas: i kapitlet Negativa pronomen (s. 113–114) och som led i sammansättningen niekas kitas i kapitlet Särskiljande pronomen (s. 80–81)); – korrekturfel finns kvar i inventarieförteckningen, t.ex. det svårtolkade pronomenet ne kioks (s. 10), som författaren själv inte behandlar i texten. Ett korrekturfel kan också antas ligga bakom den olika placeringen av de obetonade formerna mi, ti av de personliga singulariska participiala pronomina: mi förs till betydelsefältet för det plurala participiala pronomenet mes, eftersom det skiljs från detta med ett kommatecken: ”mes, mūjū, mi” (s. 10), medan den obetonade formen ti presenteras som ett helt självständigt pronomen, avskilt med semikolon: ”tawas; ti; tokis, toks, tokfai; tu, tawęs, tawo” (s. 11). I monografins text beskrivs dessa former i kapitlet om personliga singulariska participiala pronomen: ”Förutom de redan behandlade ortotoniska obliqua formerna av aš och tu förekommer även obetonade former [...]. I Daukšas Postilla [...] står de obetonade formerna också på andra plats efter pronomen, verb och postposition, och har dativ- och ackusativbetydelse” (s. 16). Här saknas också en jämförelse med originalets motsvarigheter, eftersom det knappa urvalet av obetonade personliga pronomenformer i Daukšas Postilla (Kudzinskis index anger 14) kan ha påverkats av kombinationer av vissa polska verb¹⁴ med enklitiska dativer¹⁵ mi, ci < ti eller deras förkortade varianter, jfr: Atfakijūt (Odpowiemi) 478₈; likjūt arba rodiūt (radzeć) 514₁₁; parōdiūt (Pokažeć) 200₂₁; patirōdiū (okažeć) 250₂₉; rōdiūt (radzeć) 165₂₈; teikūt (radzeć) 248₅₁; teikūt (radzeć) 170₃₃; Tepataiminĭ (Niechći okaże [...] oblicże) 258₂₂; kuriūmi dawėi (ktroreś mi dał) 154₁₀; Pamirōdik (Vkaż mi) 84₂₃; Parōdikim (Vkaż mi) 64₃₄; pritajkim’ (dopuść mi) 512₈; Temi tāmpti (Niech mi Jle) 602₂₂. Ytterligare en fråga gäller framställningssättet: trots att de obetonade formerna är en del av konstruktionen och endast används i enklitisk position framgår inte detta av hur de skrivs i inventariet (såsom delvis visas i Slutsatser, jfr: ”Vid sidan av ortotoniska former [...] använder Daukša ibland också de obetonade formerna mi, ti (-m, -t) [...]” (s. 155)). När Daukša citeras i texten beaktas inte heller att, ¹³ Den skrivna kombinationen fs är inte typisk för Daukšas texter (den vanliga varianten är ſs). ¹⁴ De svårigheter Daukša ställdes inför när han sökte en lämplig motsvarighet till radzeć framgår av de synonymer som anges intill: likjūt eller rodiūt DP 514₁₁. ¹⁵ Jfr: ”formerna mi, ti av de enklitiska pronomina motsvarar också dativerna av pronomen i andra språk (jfr fornkyrkoslaviska mi, ti [...])” (Ambrazas 1979: 119). RECENZIJOS 209 att de förkortade obetonade formerna i Postilla oftast (med undantag för teikiūt DP 248₅₁, DP 64₃₄) även markeras med särskilda tecken (t’ eller t; m’), t.ex. ”Atsakifjū́t [...] DP 478₈” (s. 17) (DP har Atfakifjūt). Det är oklart enligt vilka kriterier den ena eller andra skrivvarianten av ett pronomen valts till inventariet och med vilken exakthet monografin eftersträvar att återge exempel ur Daukšas texter, även om författaren ibland diskuterar vissa särdrag i stavningen och den grafiska återgivningen av Daukšas texter (t.ex. ”skrivningen wirefnė16 bör läsas som wirefnem. Detta är ett av förkortningssätten [...]” (s. 79); på s. 18 diskuteras skrivningarna męs, ius... och huruvida de betecknar underliggande modeller). Vissa principer för återgivningen av citat ur Daukšas texter i monografin kan lätt utläsas; exempelvis ignoreras inte bara de nämnda t’; t; m’ utan även andra specialtecken, t.ex.: ṗ; ġ; ṙ (t.ex. s. 13: wienįtefp (i stället för wienįtefp) DP 276₅₄; s. 137: prieg tam’ (borde vara prieg tam’) DP 73₄₀; s. 92 DP 9₆: Kuriū (Kuriū)) osv. Bokstäver utelämnas, läggs till eller byts ut ganska ofta, t.ex. s. 41: kanceliarioi, jfr: kancelliaroi DP 10₂₆; s. 16–17: ”Įdant išpilditus žodžei kuriūs bitolo / iog kuriūmi dawei ne pražudžieu ne wieno iż jų DP 154₁₀–₁₁” (jfr: Įdant išpilditus žodžei kuriūs bitolo / iog kuriūmi dawei ne pražudžieu ne wieno iż’ jų); s. 122: o per wārį ir getężi gatibe įbmānos / kuriūja daiktūfja vżgul’ wijśā garbę pasaulo DP 582₁₄–₁₇ (jfr: o per wārį ir getężi gatibe įbmānos / kuriūfja daiktūfja vżgul’ wijśā garbė pasaulo); s. 97: Būwog wel iūje kàżkokis kitas apreißkimas ijemus vżgulis (jfr DP 250₁: Būwog wel iūse kàżkokis kitas apreißkimas ijemus vżgulis). Ibland återges ett helt ord eller till och med själva pronomenet felaktigt, t.ex.: ”Som en lexikal variant av abe används i Daukšas texter pronomenet abeias [...]: Ant galo abeias pafikłonioiimas ir DangibKas ir śmónibKas / draugią yra fude-ty DP 536₄₂” (s. 102). Jfr DP:s lydelse: Ant galo abeies pafikłonioiimas ir DiéwibKas ir śmónibKas / draugią yra fudečių; s. 13: per akis sau būtų fugrįžę wienįtefp, jfr: per akis iaubutu fugrįžę wienįtefp DP 276₅₄; i DP-utgåvan från 1926 är den maskulina singularisens inessivform abieioiė DP 141₅₁ verkligen svårläst, och författaren tyder den som abieieė (s. 103), jfr den form abieioiė som Kudzinowski (1977₁: 1) anger. Ibland återges ett ord som inte finns (t.ex. s. 102: Ko padarit ir negal ieig ābeietas nebūs wienos ir tiejos wieros. Nes téwas tęss ant Jawos wieros / O motina wel ant Jawos; DP har: Ko padarit negal ieig ābeietas nebūs wienos ir tiejos wieros. Nęś téwas tęss ant Jawos wieros / O motina wel ant Jawos DP 70₃₉–₄₀) eller ett befintligt ord utelämnas (t.ex. s. 97: pradėio nauius mókłus nè kokfai Thamoßius Muncérus DP 204₂₆, jfr DP:s lydelse: pradėio nauius mókłus sęt nė kokfui Thamoßius Muncérus). Daukšas textbearbetningar återges inte på ett enhetligt sätt: ibland med asterisk, t.ex. s. 117: ”meningen *ne wieną preizūfį fūmėrties ne randū iamė skulle vara syntaktiskt felaktig”, ibland endast med en pil, omväxlande med äldre och moderna bokstäver. Exempelvis ser en bearbetning som återges med bokstäver typiska för Daukšas texter, upprepar en del av den föregående meningen och visar den möjliga övergången av kas till ett positivt kollektivt pronomen, ut att faktiskt vara hämtad ur Daukšas Postilla: ”Kas cżė nęregi / kaip ełt tikri żodżai Wießpaties DP 22₃₁–₃₂ → Wijfi cżė regi” (s. 93). När författaren presenterar pronomina i inventariet, tabellerna och texten har han undvikit den stavning som är typisk för dagens språk. Ibland bedöms dock korrektheten i bruket av pronomina i Daukšas texter enligt den nuvarande språkstandardens normer. Vissa inessivformer presenteras som kalköversättningar- 16 Čia vėl kartojama straipsnyje „Nepastebėta M. Daukšos rašybos ypatybė“ (Rosinas 1994: 83–84) padaryta klaida: „Iki šiol, rodos, nepastebėta, kad tokia abreviatūra būtų buvusi vartojama latvių ir lietuvių senuosiuose raštuose. [...] Brūkšneliu nosinės raidės abreviatūra kartais reiškiama ir M. Daukšos postilės tekste“ (ten pat, p. 83). Bet nurodyti DP rašmenys Kudzिनowskio indekse pateikiami su cirkumflekso (ū, ī) ženklu (plg. Kudzिनowski 1977 II: 30: pakłidelūp 436₂₇; p. 240 giwętūbime 568₃₃). Dar plg. Rosinas (1995: 28). 210 | RECENZIJOS gammal, t.ex.: om inessiv tamę sägs det att ”Användningen av den omtalade inessiven i absolut demonstrativ betydelse är inget annat än en direkt kalkering av en motsvarande konstruktion i polska [...]” (s. 65). Även inessiv hos abstrakta substantiv bedöms, jfr: ”Platsen (eller platserna) anges med inessiv kameg eller allativ kanag; svaren ges vanligen med konkreta substantiv med platsbetydelse, som är typiska för litauiskan [...] I Daukšas texter finns det dock fall där platsen (eller platserna) anges med inessiv kameg genom abstrakta substantiv som inte är typiska för litauiskan [...]” (s. 92). Rosinas presenterar också inessiv av det generaliserande pronomenet wiffame som en ordagrann kalkering från polska, och tillägger att ”Inessiv av det absoluta generaliserande pronomenet, som anger en mängd platser, är främmande för litauiskan” (s. 105) och att ”Former i alla övriga kasus är korrekta och fortfarande i bruk i dagens språk” (s. 105). Om de negativa pronomenen framhåller författaren att de har bevarat ålderdomliga drag (s. 113) och att ”Bland alla Daukšas texters negativa pronomen utmärker sig niekas genom sin arkaiska användning” (s. 113), men nämner inte den för dagens litauiska atypiska användningen av inessivformen av det negativa pronomenet niekas (monografin redovisar visserligen inte paradigmet för pronomenet niekas i Daukšas texter), något som han upprepade gånger har betonat i tidigare arbeten: ”Kontexterna visar att niekas saknar lokativkasus” (Rosinas 1984: 107); ”Av kontexterna framgår att både lettiska nekas och litauiska niekas saknar lokativkasus” (Rosinas 1988a: 136); ”Av kontexterna framgår att niekas saknar lokativkasus” (Rosinas 1996: 136). Även om Daukšas Katekizme saknar inessiv av pronomenet niekas, förekommer inessiv av det negativa pronomenet niekas fyra gånger i Postilėje, översatt från Wujeks Postilės ni w czym17 (se Kudzinowski 1977: 505): Men nu/ att Dwasia S. inte är’ niekam’mažęfne/, om man tar bort den och sätter in på dess ställe DP 216, (ni w czym mnieby); Weluokai niekame ne prijtok DP 109 (Cžártowi ni w czym nie przyzwaytay); krikfbtimas Jōno butų niekāme /kirus nūg Chrīftaus DP 23 (ni w czym rožny); mus ifmōke/ att vi inte ska kämpa med endast en sak utan snarare övervinna fienden/ så att vi inte skulle misslyckas med den niekāme ne pākufime DP 109 (ni w czym nie vfłuchamy). Boken innehåller också kvarvarande redigeringsfel, t.ex.: ”Inessivpositionen används inessiv tamę i stället för instrumentalis eller andra kasus” (s. 65), ”och lokativens lokativstam lokatyvo lokatyvas med *-ei” (s. 146), ”verbet tarti, byloti, kalbėti används med dativ och allativ” (s. 23), ”Att hänföra formen Jāwi i DK 210₁₆ till inessiv är felaktigt¹⁹ (se DK 720); här har den dativfunktioner” (s. 140). Fotnoten på s. 11: ”I de nämnda ordböckerna betraktas tūlas inte som ett pronomen – det saknar markeringen pron.” borde ha åtföljt den tvetydigt formulerade meningen ”Ordet tūlas, -a, som används som substantiv och adjektiv och betyder ’vanlig, flera, många’ (se DLKŽ, 1972, 867), ’vanlig, flera’ (DLKŽ, 1993, 861), betraktas traditionellt som ett pronomen”. Stavningen av samma namn har inte harmoniserats: ”endast två otvetydiga verk av honom finns bevarade – översättningen av Jokūbas Ledesmas Katekizmas och Jakubas Wujeks Postilė” (s. 7) (jfr originalets stavning: Przez D. Jákúbá Le-dezmá ir Przez D. JÁKVBÁ WVYKA) m.m. Om ni w czym, se Klemensiewicz et al. (1955: 320, 321). Šią formą nurodo ir Skardžius (1999: 227). Det är svårt att bedöma den angivna formen Jāwi som dativ, även om dess uppkomst förklaras med originalets påverkan, jfr: Jog pigėus numirt turimė/ nėkaip įy pažęift: ir turimė fu didė fargibė / faugot wiffūs priffākimus io / bragindami iūs Jāwididžeus ant wiffū dāiktū kurie yra qnt’ to Paffāulo. (Abowiem rūcėy vmrzeć mamy niżli go obrazić: y mamy też pilnie zachować wßytko przykazánie iego / ważąc go / żeby więcey/ niżli ktoreg zecj ná świećie. LK 43₁₇). Även ur dagens litauiskas perspektiv är det svårt att i en liknande kontext acceptera ordkombinationen branginti sau, och ändå är inessiv betydligt vanligare i Daukšas skrifter än i dag. RECENZIJOS 211 Att ens välja ut pronomen ur den väldiga mängden material i Daukšas texter är en svår uppgift, för att inte tala om att beskriva denna ordklass som ett särpräglat system. Författaren nöjde sig inte med att klassificera pronomenen i Daukšas texter och urskilja och beskriva deras särdrag i underklasser. Studierna av syntagmatiska och paradigmatiska relationer mellan pronomenen i dessa texter gjorde det möjligt för författaren att urskilja 17 par av distinktiva drag och, med utgångspunkt i dem, beskriva pronomenens semantiska oppositioner och varje pronomens betydelse som en uppsättning distinktiva drag; detta avgjorde det enskilda ordets plats i systemet för den undersökta ordklassen eller gjorde det rentav omöjligt att föra in vissa ord i systemet, trots att de i traditionella grammatiska beskrivningar vanligen hade pronomenstatus (visoks endast i pluralformer, inte singularformer; koks toks, savas, tūlas). Efter att ha systematiserat pronomenen i Daukšas texter och bedömt villkoren för ”bildandet av hela systemet av postpositionella lokativ (särskilt inessiv och adesiv)” (s. 150), framförde monografins författare kritiska synpunkter på den traditionella förklaringen av utvecklingen av plural adesiv med -sump och -samp, vilken bygger på antagandet att baltiska språks pluralinessiv kan ha utvecklats ur pluralackusativ + *en (mer om detta på s. 148). Enligt Rosinas kan ”sammanfallet mellan pluralinessiv och pluraladesiv till följd av systematisk förkortning” (s. 156) ha påverkat sammanblandningen av inessiv och adesiv hos personliga pronomen och andra nominalord i vissa kontexter, liksom kasusens singularformer (s. 156). Kort efter publiceringen väckte boken uppmärksamhet bland forskare inom äldre texter och började citeras20; den kommer säkert att få många fler omdömen i framtiden. Monografins läsare finner intressanta och värdefulla uppgifter inte bara om pronomenens morfologi och semantik och äldre skrifter, utan också om syntax och historisk grammatik. Den vackert utgivna (formgivare Albertas Broga) och vetenskapligt värdefulla monografin förtjänar en ny upplaga, eftersom även Albertas Rosinas böcker som tryckts i större upplagor snabbt brukade sälja slut (den här boken har en upplaga på endast 400 exemplar). Vid förberedelserna inför en ny upplaga kan det vara nyttigt att beakta några av de korrekturrelaterade synpunkter som framförts här, även om de borde ha uppmärksammats redan av dem som förberedde boken för tryck (redaktör Rita Vinslovaitė, teknisk redaktör Elvyra Volkienė, korrekturläsarna Danguolė Baliukynienė och Stasė Urbonienė). FÖRKORTNINGAR AV KÄLLOR DK – KATHECHISMAS ARBA MOKSLAS KIEKWIENAM KRIKSZCZIONII PRIWALVS. PARASZITAS PER D. JAKVBA LEDESMA. Teolog vid Jesu sällskap. Översatt från polska till litauiska av prästen Mikaloju Daugfba, kanik i Samogitien. Tryckt i Vilnius år 1595 efter vår Herres födelse. LK – KRISTEN LÄRA. Eller katekes för barn. Av D. Jakub Ledesma. Teolog från Jesuorden, sammanställd / och nu översatt från italienska till polska. I Kraków. (1605). DP – Mikalojaus Daukšos 1599 års POSTILĖ och dess källor. Utgåvan sammanställdes av Jonas Palionis, 2000, Vilnius: Baltos lankos. LITERATŪRA AMBRAZAS, S. 2001: Dėl skaitvardinių būdvardžių kilmės. Acta Linguistica Lithuanica 45, 3–9. AMBRAZAS, V. 1979: Lietuvių kalbos dalyvių istorinė sintaksė, Vilnius: Mokslas. AMBRAZAS, V., red. 1994: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. ANDRONOV, A. V. 1999: Сопоставительная грамматика литовского и латышского языков. Словоизменение. Санкт-Петербург: Диссертация на соискание учёной степени кандидата филологических наук. JUDŽENTIS, A. 2001: Naujų darbų apžvalga. Acta Linguistica Lithuanica 45, 207–219. 20 Žr. Kavaliaunaitė (2001: 103; 104); Ambrazas S. (2001: 6); Maskuliūnas (2001: 83). 212 | RECENZIJOS Karaciejus, J. 2001: [Rec.] Mikalojus Daukšos 1599 metų Postilė ir jos šaltiniai, Acta Linguistica Lithuanica 45, 187–201. Kavaliūnaitė, G. 2001: Adesyvas Chylinskio Naujojo Testamento vertime. Acta Linguistica Lithuanica 45, 93–111. Klemensiewicz, Z., Lehr–Spławiński T., Urbańczyk, S. 1955: Gramatyka historyczna języka polskiego, Warszawa: Państwowe Wydawnictwo Naukowe. Kudzinowski, Cz. 1977: Indeks–słownik do „Daukšos Postilė“ I (A–N), II (O–Ž), Poznań: Wydawnictwo Naukowe Uniwersytetu im. Adama Mickiewicza. Maskuliūnas, Br. 2001 [2002]: Dėl senųjų raštų posesyvinių konstrukcijų su veiksmažodžiu priklausyti. Baltistica 36 (1), 81–85. Palionis, J. 1995: Žodžių formų rodyklė. Mikalojaus Daukšos 1595 metų Katekizmas. Parengė Vida Jakštienė ir Jonas Palionis, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 627–748. Palionis, J. 2000: 1599 metų POSTILĖ ir jos leidimai, Mikalojaus Daukšos 1599 metų POSTILĖ ir jos šaltiniai. Leidimą parengė Jonas Palionis, Vilnius: Baltos lankos, 13–22. Rosinas, A. 1973: Viena asmeninių I ir II asmens įvardžių vartosenos ypatybė lietuvių senųjų raštų kalboje. Baltistica 9 (2), 161–170. Rosinas, A. 1984: Lietuvių bendrinės kalbos įvardžių semantinė struktūra, Vilnius: LTSR aukštojo ir specialiojo vidurinio mokslo ministerija. Rosinas, A. 1986: Dėl tūlas, -à statuso ir kilmės. Mūsų kalba 2, 30–33. Rosinas, A. 1988a: Baltų kalbų įvardžiai, Vilnius: Mokslas. Rosinas, A. 1988b: Dėl žodžio visoks reikšmės ir statuso. Baltistica 24 (2), 185–189. Rosinas, A. 1991: Neigiamųjų įvardžių vartosenos ypatybės M. Daukšos postilėje. Baltistica 27 (1), 53–55. Rosinas, A. 1994: Nepastebėta M. Daukšos rašybos ypatybė. Baltistica 27 (2), 83–84. Rosinas, A. 1995: Baltų kalbų įvardžiai: morfologijos raida, Vilnius: Vilniaus universitetas. Rosinas, A. 1996: Lietuvių bendrinės kalbos įvardžiai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Skardžius, Pr. 1999: Rinktiniai raštai 5. Sudarė ir parengė spaudai Albertas Rosinas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Urbutis, V. 1978: [Rec.] Czesław Kudzinowski. Indeks–słownik do „Daukšos Postilė“. Baltistica 14 (1), 81–85. Zinkevičius, Z. 1980: Lietuvių kalbos istorinė gramatika I, Vilnius: Mokslas. Jūratė Pajėdienė Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, 2055 Vilnius, Lietuva [email protected] Gauta 2002 08 19