„Kablio“ figūros nominacinės sistemos raiška lietuvių kalbos tarmėse

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA XLVI (2002), 81–119 Uttryck för det nominativa systemet för ”krok”-figuren i litauiska dialekter Rolandas Mikulskas Lietuvių kalbos institutas, Vilnius Begreppet ”krok” är ett exempel på en språkligt relevant prototypisk figur. Varje litauisk dialekt har sitt eget system av benämningar på redskap med böjd form, vilka korrelerar med denna figur eller med den mest allmänna termen som kan uttrycka den. Sådana onomasiologiska system är hierarkiskt ordnade: mellan de enskilda medlemmarna och den allmänna term som dominerar systemet råder ett hyponymiförhållande. De geografiska gränserna för dialekternas onomasiologiska system definieras av utbredningsområdena för de allmänna termer som betecknar ”krok”-figuren. Det krävs ett principfast tillvägagångssätt för att fastställa dessa allmänna termer för de enskilda dialekterna utifrån det omfattande material som finns i Litauiska språkets ordboks kartotek. Syftet med denna artikel är att formulera dessa principer. Förhoppningen är att de, mutatis mutandis, också ska vara till hjälp när allmänna termer för andra språkligt relevanta figurer fastställs. 1. FIGURATIVA NOMINATIVA SYSTEM 1.1. Grunden för språket som fenomen är människans medfödda intellektuella förmåga att behandla verkligheten symboliskt (Karaliūnas 1997: 200). En symbolisk behandling av verkligheten bör förstås som en viss form av perception av den. Perceptionen, eller uppfattningen, av den kontinuerliga verkligheten sker i medvetandet genom vissa diskreta element – föreställningar. Dessa bör ses som inre scheman, modeller som kommer till uttryck i genetiskt eller kulturellt utformade förväntningar och avgör verklighetsuppfattningens selektiva karaktär. Genom att generellt hänvisa till fragment av verkligheten blir föreställningarna symboler för deras primära representation i medvetandet. Denna primära symbolisering av verkligheten skapar förutsättningar för att språket ska uppstå som ett system av konventionella tecken. 1.2. Flera forskare som studerat språkfenomenet instämmer i tanken att visuella bilder i vårt medvetande, bland andra representationer av verkligheten, är de kanske allra viktigaste (se Karaliūnas 1997: 228–229, Greimas 1989: 118–122). Just visuella bilder kännetecknas av figurativ syntes, där konkreta bilder ger upphov till vissa allmänna föreställningar som får ett abstrakt symboliskt värde. Rumsobjekt som framträder inför våra ögon som objektiv verklighet kan bli en källa till språkets symbolik först när de erhåller den naturliga symbolens invarians. Detta uppnås genom att konkreta verklighetsobjekt reduceras till så få- 1 Med verkligheten avser vi här och fortsättningsvis allt det som den uppfattande individens perception riktas mot, det vill säga en viss prelingvistisk 82 | ROLANDAS MIKULSKAS sämre geometriska figurer, utan hänsyn till deras ändamål. Den med händelser förbundna slumpmässiga nivån av objektvärlden ersätts därigenom med figurerna världsnivå, som omfattar ett ändligt inventarium. Den nämnda figurativa syntesen är alltså i grunden en reduktionsoperation, genom vilken allmänna figurer erhålls. Dessa figurer kan sedan fungera som vissa scheman för substansens ordnande och organisering. Vidare analys av de allmänna figurerna ger oppositioner sammansatta av elementära rumskategorier, vilka prediceras och har motsvarigheter i språket, t.ex.: rak vs krokig, konvex vs konkav, sluten vs öppen, full vs tom och så vidare. 1.3. Enskilda figurer av den så förstådda världen (vanligen viktiga för en språkgemenskap ur en eller annan synvinkel) kan bli kärnan i strukturen hos olika nominativa system. Ta till exempel figuren ”cirkel”. I ett kategoriskt perspektiv uppfattas ”cirkel” som en sluten kurva, dvs. för att dess begrepp ska bildas krävs redan kategoriska oppositioner som finns a priori i medvetandet: krokig vs rak och sluten vs öppen. ”Cirkel” som en väsentlig figur kan urskiljas i den semantiska strukturen hos många ord – benämningar på verkliga ting. Ta till exempel benämningarna ratas, ratėlis (spinnrockshjul), žiedas, lankainis, ratlankis, skrytuolė (ett sådant redskap), skridinys, kamuolys osv. Betydelserna hos de två sistnämnda orden grundar sig förmodligen på begreppen för mer komplexa rumsliga figurer – ”skiva” och ”klot” – vilka, utöver de tidigare nämnda rumskategorierna, kompletteras av andra oppositioner: full vs tom, konkav vs konvex. Vissa av de ord som räknas upp här betecknar mycket konkreta föremål i verkligheten, t.ex.: ratlankis, skrytuolė, lankainis, medan andra kan beteckna flera eller fler sådana föremål, t.ex.: ratas (på en vagn, vattenkvarn, maskin osv.), žiedas (vigselring, skärans ring, kedjelänk osv.), kamuolys (garnnystan, rökmoln, boll i lek osv.). Om de sistnämnda sägs det att deras referens är vidare och deras betydelse mer generell. Därför får de lätt avledda betydelser och används också ofta bildligt. Betydelseöverföring sker i det aktuella fallet vanligtvis på grundval av den figurativa likheten mellan de benämnda föremålen. Så kan vi tala om årens kretslopp, tidens kretslopp (en sluten cykel), om en ring av inringning osv. Ju mer generell ordets betydelse är, desto större möjlighet har det att bli benämning på en eller annan figur, dess representant på språklig nivå. Denna representant kan i sin tur bli en strukturell kärna som förenar andra benämningar, om de föremål som benämningarna avser har en väsentlig figurativ likhet. 1.4. Av det som sagts framgår att inte bara de elementära rumskategorier som utgör uttrycksformen för den naturliga världen har motsvarigheter i språket. I systemet av nominativa enheter i språket har också de figurer som konstruerar den semiotiska koden för denna världs visuella uttryck motsvarigheter; de består av kombinationer av dessa rumskategorier. I ett tillräckligt homogent etnolingvistiskt rum, som i idealfallet skulle bestå av dialekter av ett och samma språk, kan man med tämligen stor säkerhet tala om universaliteten hos dessa figurers repertoar. Detta leder i sin tur till att dialekterna utvecklar nominativa system som korrelerar med benämningarna på dessa figurer. De begrepp som motsvarar figurerna inom den figurativa regimens synfält blir den faktor som förenar medlemmarna i nominativa system, medan de benämningar som bäst kan representera dessa figurer blir de nominativa systemens dominanter. Den benämning som är närmast förbunden med den visuella figurens koncept har, jämfört med de övriga medlemmarna i det nominativa systemet, den mest generella betydelsen och den vidaste referensen. Denna omfattar inte bara referensen hos systemets övriga medlemmar utan kan också utvidgas genom att nya verkliga föremål benämns på grundval av figurativ likhet, föremål vars „KABLIO“ FIGŪROS NOMINACINĖS SISTEMOS RAIŠKA | 83 inte sällan redan har mer etablerade benämningar i språket, bildade på grundval av ett annat nominativt kännetecken. Därför kan vi tala om benämningar med den mest generella betydelsen som benämningar med den största nominativa potentialen. 1.5. De aktuella nominativa systemen formas genom att andra benämningar på föremål med den motsvarande figuren förs in i den allmänna benämningens nominativa sfär. Mellan den benämning som har ett sådant system och de övriga benämningarna etableras INKLUDERINGS- eller hyperonymi-hyponymirelationer. Det innebär att benämningar med generell betydelse i vissa kommunikativa situationer kan väljas framför benämningar med specifik betydelse när yttranden formuleras. En talare (avsändare) kan till exempel, när hen vänder sig till en lyssnare (mottagare) som hen anser vara mindre insatt, välja en benämning med vidare referens för att beskriva denotatet. På så sätt vädjar man liksom till en ”gemensam kunskapsfond”. I detta avseende kan vi tala om ERSÄTTNINGSrelationer mellan benämningar. Ett hierarkiskt ordnat inventarium av benämningar som omfattas av en och samma figurs koncept är praktiskt för språkanvändaren genom sin ekonomiska utformning. Ur perspektivet att välja benämningar när yttranden formuleras verkar denna systemmodell vara effektivare än andra motsvarande modeller som bygger på arbets- eller logiska deduktionsregler. 1.6. En av de figurer som är betydelsefulla för en språkgemenskap och som vanligen är väl representerad i olika språks ordförråd är den prototypiska ”krokens” figur. Det nominativa system som formas av begreppet ”krokens” figur har valts ut för undersökningen av en bestämd anledning. För det första är själva figuren, tack vare sin enkelhet, lätt att känna igen i motsvarande verkliga former. För det andra utgör de föremål som omfattas av dess koncept en lätt räknad lista över arbetsredskap. För det tredje har företrädare för alla litauiska dialekter sedan länge använt ungefär samma arbetsredskap, eftersom de bedrivit likartad näringsverksamhet. Det är därför ingen tillfällighet att benämningarna på dessa redskap är väl belagda i kartoteket till Lietuvių kalbos žodynas (nedan LKŽK). De bruksexempel som samlats in där visar inte bara särdragen hos konkreta redskap med böjd form, utan också vilka arbeten de användes för tills helt nyligen och ibland fortfarande används för. Därför är det lämpligt att dra slutsatser om den semantiska strukturen hos dessa ord och benämningar. Dessutom innehåller LKŽK många exempel på kontexter (förutsebara kommunikativa situationer) där ett av de aktuella termerna ersätter ett annat. Utifrån dem kan vi dra slutsatser om systematiska relationer (ersättningsrelationer) mellan benämningarna. Medlemmarna i det nominativa systemet för ”krokens” figur förenas av föreställningen om ett föremål (redskap) med böjd form. För att begreppet ska bildas är oppositionen mellan de elementära rumskategorierna krokig vs rak viktig. Den ”krokfigur” som är relevant för språkliga benämningar är emellertid inte en geometrisk figur som postuleras deduktivt, utan snarare en invariant för alla redskap med böjd form, inducerad genom abstraktion. För denna invariant är inte bara begreppet böjning väsentligt, utan också den gemensamma funktionen att haka fast. I olika regioner där litauiska används har det nominativa systemet för ”krokens” figur ett särpräglat uttryck. Därför kan vi tala om areala eller dialektala nominativa system för redskap av ”krokform”. De geografiska gränserna för de olika nominativa systemens uttryck dras av de allmänna benämningarnas utbredning. Dessa benämningar (som vi senare kommer att definiera som ALLMÄNNA NOMINATORER) är inte särskilt självklara för den som undersöker det litauiska ordförrådet. Bland de stora mängder uppgifter i LKŽK om olika benämningar på redskap med böjd form måste de identifieras med hjälp av en viss metod. Denna artikel ägnas i huvudsak åt att formulera principerna för en sådan metod. Samtidigt 84 | ROLANDAS MIKULSKAS Det förväntas att dessa principer mutatis mutandis också ska lämpa sig för att fastställa de allmänna benämningarna på andra figurer som är betydelsefulla för språkgemenskapen. Dessutom verifieras, med dialektmaterial som underlag, den hierarkiska namngivningsmodellens funktionalitet i allmänhet när denna metodik tillämpas. 2. METOD FÖR ATT FASTSTÄLLA FIGUREN ”KROKENS” ALLMÄNNA BENÄMNINGAR I DIALEKTERNA 2.1. Redan vid en snabb genomgång av uppgifterna i LKŽ och LKŽK står det klart att figuren ”krokens” nominativa system har olika uttryck i olika regioner där litauiska används. När vi talar om olika uttryck avser vi framför allt att olika regioner har ett eget ord med den mest allmänna betydelsen, som bäst kan beteckna figuren ”krok”. De andra regionala benämningarna på verktyg av krokform förhåller sig till denna mest allmänna benämning (och får sin status i relation till den) och skapar därigenom ett särpräglat nominativt system för denna figur, karakteristiskt för språkbrukarna i just den regionen. Gränserna för de områden där det ena eller andra nominativa systemet för den aktuella figuren har etablerats sammanfaller inte helt med dialektgränserna. De senare fastställs som bekant av språkforskare på grundval av vissa fonetiska motsvarigheter. Dialekterna skiljer sig emellertid naturligtvis inte bara åt genom sin fonetik. Snarare bör de betraktas som regionala varieteter av samma språk, kännetecknade av särpräglade systemdrag på samtliga nivåer, alltså inte bara fonologiska eller morfologiska utan också syntaktiska och lexikala. Dialekternas framväxt betingas av och deras stabilitet upprätthålls av de olika regionernas särpräglade etnos. Denne formas i sin tur av sociala, politiska, administrativa och andra faktorer. Dialekten är inte den enda manifestationen av etnos, förstådd som en historiskt framvuxen mänsklig genotyp. Den kommer också till uttryck i särpräglade seder och en egen materiell kultur. Dialektens lexikon är närmast knutet till den senare. Det är det mest rörliga skiktet i språkets (dialektens) system. Vid dialektal interferens kan strukturella element från en dialekt spridas till en annan. Dialektblandning förekommer naturligtvis i störst utsträckning i gränsområden. Som språksystem är dialekten ett slutet system. En dialekt lånar ett fonem eller morfem från en annan dialekt endast om det i den ”uppstår förutsättningar för införandet av ett nytt element, nämligen att justera den uppkomna strukturella jämvikten, fylla systemets tomma rutor etc.” (Karaliūnas 1997: 343). Dialekternas lexikon är betydligt öppnare för lån. Ord som betecknar materiella objekt (t.ex. olika verktyg) kan lätt förflyttas från en dialekt till en annan när objekten själva övertas. Med tiden kan lånord, genom att införlivas i semantiskt närliggande lexikala grupper, få en viss status där och ofta tränga undan de inhemska benämningarna på motsvarande objekt till periferin.2. 2.1.1. Gränserna för var de nominativa systemen för figuren ”krok” har etablerats i dialekterna fastställer vi utifrån spridningen av det centrala namnet i dessa system. För att föregripa framställningen kan vi säga att områdena där dessa system används i stort sett håller sig inom de stora dialektområdenas gränser, även om de på sina håll överskrider dem i gränszonerna. Ett exempel kunde vara de västlitauiska höglandsmålens 2 Med en benämnings status avser vi dess plats i förhållande till systemets centrala benämning. Ordets nominativa potential (nominativa värde, nominativa tyngd) i systemet beror direkt på denna. „KABLIO“ FIGŪROS NOMINACINĖS SISTEMOS RAIŠKA | 85 Det allmänna namnet vašžo används i den västra delen av kaunasiska höglandsmålet och tränger långt in i området för raseiniškiai-dialekten i södra samogitiska. Inom vissa dialektområden används till och med två av de aktuella nominativa systemen. Samogiterna har till exempel, som vi ska se, nominativa system som domineras av två allmänna benämningar – kōbinio och kebėklio3. Det är tydligt att de är spridda i olika delar av dialektområdet. Benämningar med snävare referens kan ingå i olika nominativa system. Exempelvis används gėmbė ’upphängningsanordning för kläder på väggen’ i hela det samogitiska området, alltså både i de nominativa systemen för kōbinio och kebėklio. När samma ord överskrider dialektgränserna kan det få en annan status i det nominativa systemet. Således betecknar vašžas, som är den centrala benämningen i det nominativa systemet för figuren ”krok” i västlig kaunasiska höglandsmål, i samogitiska dialekten endast en fast monterad anordning för att hänga en gryta ovanför eldstaden (västlitauiska höglandsmålens vaškaras). Östlitauiska höglandsmålets allmänna benämning kab­lys användes bland östpreussiska litauer endast om ett verktyg för att vända gödsel, etc. 2.2. Vi vill dröja något längre vid frågan om hur det centrala namnet i de aktuella nominativa systemen kommer till uttryck och även närmare undersöka det därtill hörande begreppet ordets NOMINATIVA POTENTIAL. Varje dialekts ena eller flera motsvarigheter till ”krok” delar alltså det område där litauiska används i zoner som domineras av olika nominativa system. Det verkar som om dessa ord med den mest allmänna betydelsen skiljer sig åt både vad gäller ursprung och inre form samt de semantiska egenskaper som följer av detta. Exempelvis är östlitauiska höglandsmålets kab­lys, samogitiska kobi­nys och kebėklis4 morfologiskt relaterade till verbet kabinti: de är avledningar med suffixen -ys, -inys respektive -eklis och bevarar fortfarande den avledningsbetydelse som är typisk för verktygsbenämningar (nomina instrumenti). Som benämningar är de fortfarande motiverade av det nominativa draget ’hängfunktion’. På liknande sätt är kūkis, som är spritt i det östra hörnet av västlitauiska höglandsmålets kaunasiska dialekt, bildat till det verb kūkti som används just där och betyder ’böjas, krökas’. Detta allmänna namn är alltså direkt motiverat av det nominativa draget ’böjd form’. Det semantiska draget hängfunktion impliceras här av formdraget. Det västliga området av denna dialekt har däremot den spridda benämningen vašžo, vars avledningsbetydelse i dag knappast längre går att urskilja. För dagens språkbrukare är denna benämning helt avetymologiserad. Det finns inte heller någon anledning att tala om den morfologiska motivationen hos lånordet kriūkas5, som etablerats i sydlitauiska höglandsmålet och östlitauiska höglandsmålets vilniškiai-dialekt. Senare ska vi undersöka i vilken utsträckning dessa ords semantiska egenskaper bidrog till att de fick en dominerande ställning i sina respektive nominativa system. Redan nu kan vi emellertid anta att de nämnda skillnaderna i inre form och nominativ motivation kan ha styrt deras semantiska utveckling i något olika riktningar. Ord som har bevarat sin avledningsbetydelse kan nämligen, åtminstone under en tid, få sin semantiska derivation styrd av den URSPRUNGLIGA nominativa betydelsen. Ord som har förlorat sin strukturella motivation, eller aldrig haft någon (lånord), får däremot nya betydelser friare; antalet sådana betydelser beror i högre grad på nominativa behov och användningens bekvämlighet. 3 Den benämning kibėklį, som oftare förekommer i det nordvästra hörnet, betraktar vi som en fonetisk variant av samma namn. 4 kebėklis <kabėklis genom regressiv vokalassimilation; den senare formen har belagts i Skirsnemunė respektive Merkinė med betydelserna ’att haka fast en dörr’ respektive ’upphängning på en vägg’. 5 Dėl kriūkas, kriūkas, krūkas, krūgas fonetinių skirtumų žr. Mikulskas (1995: 64); patogumo dėlei toliau vartosime vieną, kriūko formą. 86 | ROLANDAS MIKULSKAS 2.2.1. Trots de omtalade ordens olika inre semantiska struktur och därav, måhända, följande något annorlunda paradigmatiska relationer till andra lexikala enheter är deras position i de egna nominativa systemen densamma – de är de mest övergripande benämningarna, som omfattar referensen hos samtliga medlemmar. Det förefaller som om de har fått denna status inte på grund av särdrag i sin inre semantiska utveckling. Eftersom det råder ett ömsesidigt samband mellan det figurativa sättet att se världen och språket har denna synsätts figurer (mentala föreställningar) nämligen motsvarigheter i språket – språktecken (ord). Om vi godtar att den representativa funktionen är språkets grundläggande funktion, är uppkomsten av sådana ord som bäst kan benämna de nämnda figurerna helt enkelt förutbestämd av språkets genes. Språkbrukaren finner därför ofrånkomligen ett eller annat ”lämpligaste” ord för att benämna den undersökta ”krok”-figuren på det mest övergripande sättet. Detta ord är den hierarkiska nominativa systemets dominanta och står i hyperonymisk relation till systemets övriga medlemmar. Detta system av benämningar, byggt på inkluderingsprincipen, liksom den mest övergripande benämningens roll, bestäms a priori av vårt sätt att tänka. Som bekant delar den som lär känna världen dessa yttre världsförnimmelser i logiska föremålsklasser på grundval av likhetsrelationer. De undersökta hierarkiska nominativa systemen skulle vara en fragmentarisk återspegling av dessa logiska klasser på språkets nivå. 2.2.2. Att tala om ett ords nominativa potential är detsamma som att tala om dess referens6. Det är lätt att förstå att referensen hos den mest generella benämningen i de aktuella nominativa strukturerna omfattar referensen hos alla systemets medlemmar. När vi talar om denna benämnings nominativa potential bör vi reda ut hur mycket den beror på dess centrala position i systemet och hur mycket på dess semantiska struktur. Det senare begreppet förutsätter ordets semantiska derivation och dess polysemi. När vi definierar nomineringens väsen som märkning av verklighetens objekt under yttrandenas generering, betraktar vi ord som nomineringens grundläggande enheter. Vi förstår dem som tvåsidiga språkliga tecken – med ett eget uttryck och en konceptuell betydelse. Under nomineringsakten hänvisar dessa språkliga tecken till verklighetens objekt (de denoterar dem) eller, i fråga om abstrakta begrepp, till sig själva. På så sätt får orden i yttrandet en konkret betydelse. Å andra sidan realiseras vid kommunikationsakten, när man hänvisar till konkreta företeelser, endast en av betydelserna hos ett ”polysemt” ord. Under nomineringsakten förekommer således det så kallade AKTUELLA FUNKTIONSORDET (jfr Jakaitienė 1988: 28). 2.2.3. Det är meningslöst att tala om den nominativa potentialen hos ett ord som realiserats i en text. Vissa lingvister, till exempel Nikitin (1983: 9–11), talar emellertid om dess nominativitet och förstår då detta som ordets (nominatorns) förmåga att självständigt, utan andra yttrandeelement, uttrycka (eller, ur ett receptionsperspektiv, aktualisera) den betydelse som förknippas med det. Ett ords nominativitet i en realiserad text betraktas alltså som en funktion av dess syntaktiska autonomi. Man talar till och med om att olika ordklasser, vilka bestämmer kommande syntaktiska roller, har olika grad av nominativitet. Ur detta perspektiv sägs substantiv och nominalfraser ha den högsta nominativiteten. En nominator som realiserats i texten är enligt Nikitin grammatiskt markerad. Enligt honom är emellertid språkets syste- 6Lingvister som förstår referens som ett begrepp på talets nivå talar här om ORDETS REFERENTIELLA POTENTIAL (Telija 1977: 136), HYPERONYMENS REFERENTIELLA OMRÅDE (Nikitin 1983: 29), BENÄMNINGENS DENOTATIVA POTENTIAL (ibid., 31). „KABLIO“ FIGŪROS NOMINACINĖS SISTEMOS RAIŠKA | 87 met finns det en omarkerad nominator. Därefter hävdar Nikitin (ibid., 22) att denna nominator kan beskrivas som ett lexem med en invariant betydelse för många talnominatorer. Den omarkerade nominatorns betydelse är inte enbart en abstraktion av ord som har använts i konkreta yttranden. Denna betydelse nomineras av den omarkerade nominatorn som en av dess betydelser. 2.2.4. Begreppet VIRTUELLT ORD ligger nära tanken på en omarkerad nominator. Enligt Jakaitienė (1988: 28) är detta inte heller en abstraktion av ord som förekommer enbart i konkret tal, utan ”en objektivt existerande enhet i språksystemet, förbunden med ett visst innehåll i de talande samhällsmedlemmarnas medvetande”. Termen virtuellt ord vore mycket användbar vid undersökning av språksystemets nominativa enheter och deras systemiska relationer. I språket fyller detta virtuella ord nominatorns funktion inte som ett mångtydigt ord, utan som ett odelbart ord-tecken, kännetecknat av en viss PRIMÄR BETYDELSE7. Denna primära betydelse är en oskiljaktig del av ordet som tvåsidigt språktecken. För språkbrukarna är den helt enkelt känd och igenkänd som ordets innebörd. Just denna betydelse spelar den viktigaste rollen när lämpliga nominatorer väljs för verklighetens objekt i konkreta språkliga situationer. Virtuella ord utgör alltså språkbrukarens inventarium av nominativa enheter. Om det virtuella ordet betraktas som utgångspunkt för nomineringsakten, bör man tala om andra betydelser som konkreta realiseringar av den primära betydelsen i talet. Vissa av dessa betydelser etableras i språkbruket och blir regelbundna och bör därför också betraktas som en del av kunskapen, språkkompetensen (och därmed även språksystemet). Ofta kan man fortfarande känna ett samband genom semantisk derivation mellan dem och den primära betydelsen. Språkkompetensen kommer till uttryck genom de härledda betydelserna genom att språkbrukaren, när hen memorerar dem och uppfattar sambandet mellan dem och den primära betydelsen, lär sig regler för att generera ytterligare betydelser, det vill säga att (på grundval av likhets- eller närhetsrelationer) nominera motsvarande verklighetsobjekt med samma ord (jfr Nikitin 1988: 72). 2.3. För att undersöka hur de nominativa systemen för ”krok”-figuren kommer till uttryck i de litauiska dialekterna är det viktigt att lära sig identifiera de virtuella orden med den mest övergripande betydelsen – systemens främsta nominatorer. Detta måste göras genom att undersöka konkreta yttranden där aktuella funktionsord förekommer som nominatorer. Det är inte bara yttrandenas syntax som hjälper till att fastställa deras betydelser, utan även samtalsomständigheterna (kommunikationssituationen), som kan härledas ur dem. I undersökningen använder vi yttranden som finns dokumenterade i LKŽ:s excerpter. Om nominativa system, liksom om språksystemet, är det för övrigt meningsfullt att tala endast ur ett synkront perspektiv. Eftersom det material som samlats i LKŽK omfattar nästan hela 1900-talet8, är de lexikala förändringar som ägt rum i dialekterna naturligtvis också dokumenterade där. Men när vi försöker konstruera en modell av de aktuella nominativa systemen måste vi oundvikligen avstå från ett diakront perspektiv på det insamlade materialet, det vill säga utgå från att det återspeglar ett visst statiskt tillstånd i de litauiska dialekternas lexikon9. Detta innebär inte att 7Termen primär betydelse använder vi utan diakron prägel, vilket inte vore lämpligt här när vi talar om språket som system. Här betyder den helt enkelt, som vi senare ska se, att betydelsen har företräde framför andra, härledda betydelser. 8K. Būga började samla in materialet år 1902. 9 Karaliūnas (1997: 45), komentuodamas F. de Saussure’o teiginį, jog statinėje lingvistikoje be sąlyginio duomenų supaprastinimo joks įrodymas nesąs galimas, kalba, kad, nors absoliuti būsena apibūdinama pakitimų nebuvimu, praktiškai kalbos būsena nesanti taškas, bet ilgesnis ar trumpesnis laiko tarpas, kai pakitimų suma esanti minimali. Tas tarpas gali būti dešimt metų, žmonių karta, šimtmetis ar netgi daugiau. 88 | ROLANDAS MIKULSKAS vissa aspekter av de undersökta benämningarnas historiska utveckling bör inte förbises. Synkront betraktat är det nämligen inte bara de systemiska relationerna mellan benämningarna som kan urskiljas i språket. I den semantiska strukturen hos många benämningar kan man fortfarande tydligt känna sambanden med ordbildningsmotivation eller semantisk derivation. De är resultatet av ordets historiska utveckling och studeras i regel inom den särskilda vetenskapen etymologi, men om språkbrukarna upplever dem levande och använder dem för nya benämningar, utgör de också en realitet i språkets synkroni. 2.3.1. Inventariet över de undersökta nominativa systemen för ”krok”-figuren består huvudsakligen av olika benämningar på jordbruksredskap och hushållsföremål samt benämningar på hantverksredskap med nära anknytning till jordbruksverksamhet. Dessa krökta verktyg eller anordningar har ofta flera benämningar, bildade utifrån olika nominativa kännetecken. Låt oss till exempel ta benämningarna på redskapet för att dra hö från sidan (en lång stång med en klo, ibland till och med tre, i änden). I LKŽ finner vi följande exempel: pešėklis, peštukas, šienpešys (šienpešis, šienpeša, šienpešė) – en hänvisning till funktionen, och kobinyš, kablys, kūkis – det nominativa kännetecknet är (med dagens språkbrukares ögon) den krökta formen. Även inom samma dialekt kan flera benämningar på ett och samma verktyg användas. Till exempel används i nordžemaitiska Telšiai-dialekten, vid sidan av kōbinio (Žarėnai, Telšiai, Alsėdžiai, Žemaičių Kalvarija), även šienpešis (Plateliai, Šatės, Skuodas), šienpešys (Alsėdžiai); i västaukštaitiska Kaunas-dialekten sägs, vid sidan av peštuko (Veliuona, Serėdžius, Aukštoji Panemunė), också kūkis (Zapyškis, Darsūniškis). Vilken benämning talaren väljer i samtalet när hen hänvisar till det ena eller andra krökta verktyget tycks bero både på hur utbredd benämningen är i dialekten och på de omständigheter under vilka samtalet äger rum. 2.3.2. Om vi ur mångfalden av benämningar på dessa verktyg vill urskilja benämningar med den mest allmänna betydelsen, måste vi när vi undersöker enskilda yttranden ta hänsyn till två saker. Först och främst måste vi fastställa den bredaste referensen för sådana benämningar. På grund av den ovan nämnda (a priori betingade) ställningen i det nominativa systemet kan dessa benämningar i vissa kommunikativa situationer ersätta mer etablerade och mer specifika benämningar på verktyg. De kommunikativa omständigheter under vilka en mer allmän term ersätter en annan, mer specifik term, kan vara av olika slag. Anta till exempel att en respondent försöker förklara en för den frågande upptecknaren ”okänd” term med en mer välbekant hyperonym med vidare betydelse. En sådan samtalssituation framgår exempelvis när man läser en mening upptecknad i Varniai: Linų galvas nukerta, nušukuoja su šukuočiais, atseit su 6–7 kobiniais. Eller ett annat exempel: Dvare mėšlą su tokiais kobiniais vert[a] (Šakyna). Här används en term med vidare räckvidd i stället för en term med snävare räckvidd för att ”utjämna” skillnaden i kunskapsläge mellan talaren och lyssnaren. I andra fall använder talaren den allmänna benämningen för att hen inte kommer ihåg namnet på något verktyg som används sällan, till exempel i en mening från Kantaučiai: Juk turėjo vardų tas kobinys? Det kan finnas fler liknande samtalsomständigheter som främjar terminologibyten. 2.3.3. Å andra sidan måste vi, när vi konstaterar att en viss benämning har den bredaste referensen, också uppmärksamma benämningens semantiska struktur, det vill säga rekonstruera den som ett polysemt ord. Eftersom detta allmänna ord i talakter framträder med många konkreta betydelser måste vi fastställa vilka av dem som är regelbundna (etablerade i språkbruket) och vilka som är tillfälliga och har härletts ur den ursprungliga betydelsen för det specifika taltillfället genom att regler för betydelseöverföring tillämpats. „KABLIO“ FIGŪROS NOMINACINĖS SISTEMOS RAIŠKA | 89 Vissa av de regelbundna betydelserna har blivit så etablerade i språkbruket att språkbrukaren vanligtvis förknippar dem direkt med ordet, liksom ett signifikat med sin signifikant. Antalet regelbundna betydelser vittnar inte bara om ordets nominativa potential, utan befäster den också i språksystemet. Här bör man komma ihåg att den allmänna betydelsen hos de undersökta orden (eller, ur nominativ synvinkel, deras primära betydelse) inte är någon abstraktion av de ususala betydelserna, utan en av ordets betydelser som faktiskt fungerar i språket. Ordet används med denna betydelse inte bara i de ovan nämnda ersättningsfallen, utan förekommer också som jämförelsestandard i jämförande konstruktioner, t.ex.: Motka toj susisukus kap kriūkūtis (Jieżnas); Sudžiūvo kaip kobinis (Klyk̇oliai) och så vidare. I andra fall används ord med allmän betydelse för att beskriva något, till exempel: Iš kobinio medžio (det vill säga från en tvågrenad träklyka formad som en ”krok”) gör man ok̇us kailiams ok̇uoti (Žiḋikai). Även i metaforer utnyttjas denna allmänna betydelse vanligen (jfr meningen från Ėriškiai: Gervių kablys nukarksejo an pietus). Dessutom bör man här tillägga de så kallade determinativa sammansättningarna: kabli anosis (Papilys, Palėvenė, Ėriškiai, Miežiškiai, Pagiriai), kriūkanosis (Rūdninkai, Peleṡa), kakianosis (Prienai), kabliadantis (Krekenava), kriūkagalvis (Rudamina) och liknande. I dem representerar också det första ledet den allmänna betydelsen av ett föremål med krökt form. När man försöker konstruera en modell av betydelsesystemet för dessa benämningar bör man alltså främst lyfta fram denna allmänna betydelse, ”föremål med krökt form”. I ett synkront perspektiv bör de övriga regelbundna betydelserna betraktas som derivat av den allmänna, även om några av dem ur ett diakront perspektiv kan ha uppstått tidigare i språkbruketⁱ⁰. Och även om regelbundna betydelser ofta tycks kunna delta direkt i nominativa akter, bör forskaren ändå i sådana fall urskilja den primära betydelsen i bakgrunden. 2.4. När vi fördjupar oss i semantiken hos en sådan sammanhållen nominator måste vi ofrånkomligen besvara frågan om var den primära betydelsens derivationskraft kommer ifrån, hur den förhåller sig till benämningens nominativa potential (den senare förutsätter systemiska relationer även utanför ordet) och hur denna primära betydelses semantiska struktur ser ut. 2.4.1. Vi bör medge att de aktuella benämningarnas högsta status i de nominativa systemen, eller deras största paradigmatiska värde (för termen, se Ufimtceva 1977: 24.), till stor del beror på den primära betydelsens derivationskraft eller, på det onomasiologiska planet, på styrkan hos det nominativa kännetecknet. Sådana ord har oftast flest härledda betydelser eller kan, på grundval av samma nominativa kännetecken, beteckna flest verklighetsobjekt. Det är just sådana ord som på språkets plan bäst lämpar sig för att representera föreställningar av figurativt seende. Denna lämplighet beror på att begreppet i dessa ords primära betydelse har det ALLRA NÄRMASTE sambandet med den motsvarande figuren. I vårt fall bör man anta att den krökta form som uttrycks av den primära betydelsen har det närmaste sambandet med ”krok”-figuren. Det är alltså uppenbart att den derivationskraft som de aktuella benämningarnas primära betydelse har härrör från det i dess struktur dominerande krökta- 10 Så tycks det vara när det gäller kōbinio – mängden belägg tycks visa att detta ord tidigare främst betecknade ett redskap för att dra hö eller en lång stång med krökt ände som användes för andra ändamål. Än i dag konkurrerar denna benämning i dialekten med benämningarna šienpešio och vertėklio. På liknande sätt tycks ordets användning i žemaitiska eller sydaukštaitiska dialekter, det vill säga utanför det område där det fungerar som den främsta benämningen på ”krok”-figuren, antyda att det tidigare användes på litauiska för att beteckna en upphängningsanordning. 90 | ROLANDAS MIKULSKAS ... kännetecken. Detta kännetecken ingår i den semantiska sammansättningen av alla avledda betydelser och fungerar i förhållande till dem som ett hypersem11. På så sätt etableras hyperonymiska (inkluderande) relationer mellan den primära betydelsen och de avledda betydelserna. Ord som används i enskilda (avledda) betydelser fungerar i språket som benämningar på konkreta verktyg med böjd form; dessa skulle vi kunna kalla AKTUELLA NOMINATORER. Eftersom dessa verktyg, som vi redan har nämnt, vanligtvis också har andra benämningar (som bildats genom att andra kännetecken hos dessa verklighetsobjekt prediceras), konkurrerar de nämnda aktuella nominatorerna i språket med de sistnämnda och införlivar dem samtidigt i hyponymiska relationer med ordet med den mest generella betydelsen. Så kan de aktuella nominativa systemen ha uppkommit. 2.4.2. Med tillämpning av kriteriet om antalet betydelser kan vi redan preliminärt urskilja de viktigaste dialektala benämningarna på ”krokar”. En noggrannare metod för att fastställa dem diskuteras senare. Nu ska vi försöka undersöka den semantiska sammansättningen hos dessa ords primära betydelse, med uppmärksamhet på ordbildningsbetydelsen där den fortfarande är levande. Som vi redan har nämnt är östlitauiska kablys, nordöstliga samogitiska kobinys och nordvästliga, västliga och sydvästliga samogitiska kebėklis (kibėklis) suffixavledningar av verbet kabinti som fortfarande bevarar den instrumentella ordbildningsbetydelsen. I det avseendet skiljer de sig inte från andra verktygsbenämningar som behandlas i detta arbete, till exempel: pešėklis, peštukas, vertėklis, vertyklė och liknande. Det nominativa kännetecknet i sådana benämningar uttrycks av det första ledet i avledningen. Det anges vanligen av den handling som betecknas av verbet som ligger till grund för ordbildningen. Det är denna handling som anger verktygets allmänna ändamål eller funktion. Således är kablys ordbildningsmässigt ett verktyg för att kabinti (hänga upp något), medan pešėklis på motsvarande sätt är ett verktyg för att pešti (rycka ut något), och så vidare. Man kan föreställa sig att man gått till väga på detta sätt när man gav konkreta verktyg benämningar, verktyg med vilka vissa specifika arbeten utfördes. Därför fick sådana benämningar, vid sidan av sin allmänna ordbildningsbetydelse, genast en konkret lexikal betydelse som motsvarade arbetets art. 2.4.3. Sådana nomina instrumenti-benämningar kan också ha avledda betydelser. Deras antal beror uppenbarligen på hur vid den handlingsidé är som uttrycks av deras primära betydelse. Vi kan med fog hävda att referensen hos benämningar som uttrycker idén om att hänga upp är bredare än den hos benämningar som uttrycker idén om att välta eller rycka ut. Sådana ords primära betydelse har alltså större derivativ kraft och kan ha flera avledda betydelser. Det bör emellertid noteras att benämningar där det nominativa funktionskännetecknet dominerar i den primära betydelsen inte är särskilt lämpliga för att befästa relationer mellan benämningar. För de systematiska relationer som etableras mellan begrepp och de ord som representerar dem är stabiliteten hos semantiska kännetecken viktig. Det nominativa funktionskännetecknet som karakteriserar den ena eller andra verktygsbenämningen är emellertid inte stabilt. Verktygens användningsområden förändras ju ofta; de kan användas för andra ändamål än de avsedda eller, med andra ord, samma verktyg kan användas för flera funktioner. Till exempel används pešėklis inte bara för att rycka ut hö ur höloftet, utan också för att dra upp lin ur linrötan; būsokas12 används 11 Šį terminą vartoja Nikitinas (1988: 61) kalbėdamas apie intensionalo semantinę struktūrą. Intensionalu jis vadina semantinių požymių visumą, apibrėžiančią denotatų klasę. Semantine apimtimi intensionalas atitiktų mūsų pirminę reikšmę. 12 Och om vi återvänder till benämningens ursprung ser vi att ordet från början betecknade en båtkrok (tyska Bootshaken), det vill säga en krok för att skjuta ut eller dra in en båt. „KABLIO“ FIGŪROS NOMINACINĖS SISTEMOS RAIŠKA | 91 inte bara för att riva väggarna på byggnader vid brand, utan vid behov även för att dra upp en vattenhink ur brunnen och så vidare. 2.4.4. Det verkar betydligt lämpligare att systematiskt gruppera verktyg efter deras form och här tillämpa någon av de spatiala figurerna ur det figurativa tänkandets repertoar. Hur som helst visar språkanalysen att denna metod används vid bildandet av nominativa system för verktyg med ”krokform” och liknande system. Begrepp om spatiala konfigurationer är praktiska som verktyg för semantisk gruppering, eftersom alla språkbrukare uppfattar dem mer eller mindre likadant. Dessutom är de nominativa kännetecken som grundas på dessa stabilare än motsvarande funktionella kännetecken. Taxonomin över grundläggande begrepp framträder alltså inom det figurativa tänkandets perspektiv. Nominativa system som utvecklas på denna grund motsvarar vår naturliga benägenhet att uppfatta den yttre världens objekt som bilder. 2.4.5. Återvänder vi till de tidigare nämnda benämningarna på ”krok”-figuren, vilka fortfarande ordbildningsmässigt är relaterade till verbet kabinti, är det lätt att se att kännetecknet för upphängningsfunktionen i deras primära betydelsestruktur NÖDVÄNDIGEN implicerar kännetecknet för böjd form. Med andra ord implicerar varje verktyg avsett för upphängning en ”krok”. Med tiden får kännetecknet för upphängningsfunktionen, som var viktigast vid ordbildningen, ge företräde åt det mer universella och därmed taxonomiskt effektivare kännetecknet för böjd form. Därmed börjar sememet för böjd form dominera i den primära betydelsestrukturen hos benämningarna kablio, kabinio bei kebeklio. Det är nu detta semem som bestämmer de avledda betydelsernas karaktär. Upphängningsfunktionens kännetecken försvinner för övrigt inte ur de aktuella benämningarnas primära betydelse. Det byter bara plats med kännetecknet för böjd form; med andra ord implicerar formegenskapen nu funktionen. 2.4.6. Det allmänna betydelseordet kūkis, som används i den östra delen av västlitauiska kaunasiska dialekter, är en avledning med ändelsen -is från verbet kūkti ’böja sig, kröka sig’. Eftersom detta verb används i samma område är sambandet mellan kūkio och kūkti fortfarande levande för de nämnda västlitauerna: avledningen och grundordet förenas av ett gemensamt semantiskt kännetecken för böjd form, vilket gör att ordbildningsbetydelsen hos kūkio som handlingens resultat (nomina acti) fortfarande tydligt uppfattas vid sidan av de mer konkreta betydelserna hos benämningar på verktyg som utvecklats senare. I detta fall innebär ordbildningen att ordets primära betydelses derivativa kraft redan från början bygger på det dominerande nominativa kännetecknet för böjd form. Detta kännetecken implicerar naturligtvis nödvändigtvis det allmänna kännetecknet för upphängningsfunktion. Tillsammans utgör de båda grunden för den primära betydelsen. Den kan, liksom i de fall som diskuterats tidigare, beskrivas som betecknande vilket verktyg som helst med böjd form, eller helt enkelt en ”krok”. 2.4.7. För västlitauiska kaunasiska dialekter i den västra delen är vąšas den mest generella benämningen på ”krok”-figuren. Strängt synkront betraktat bör ordet ses som enkelt. Det innebär att ordet för dagens språkbrukare varken har en ordbildningsstruktur eller en ordbildningsbetydelse. En jämförelse av dialektmaterialet ger vid handen att vąšas en gång hade en snävare betydelse. Benämningen tycks ha samband med UPPHÄNGNINGSfunktionen. Hos samogiterna är vąšas till exempel en ”krok” för att hänga upp en gryta när den kokar över härden. I den sydöstra delen av sydlitauiska dialekter kallas brunnhävstångens stång med en ”krok” för vąšų. I västlitauiska šiauliškiai-dialekten har vąšas knappt belagts längre, men deras bruk av vąškaras (vąškarys, vąškarys), som här betecknar en gryta eller hinkbygel, en rem, visar att vąšas även en gång måste ha betecknat en upphängningsanordning för dialektens talare. 92 ROLANDAS MIKULSKAS När vi återgår till frågan om den ursprungliga betydelsen av denna benämning och dess derivationella kraft, bör den senare, förefaller det, endast knytas till egenskapen hos en böjd form som dominerar i ordets semantiska struktur. Den implicerar utan tvekan nödvändigtvis den allmänna egenskapen att kunna hänga upp något, och den senare i sin tur den instrumentella funktionen hos de objekt som benämns. Men vąšas, som ett virtuellt ord som kan benämna vilket annat verktyg som helst med böjd form, är inte motiverat av ordets bildningsbetydelse. Därför borde detta ord, jämfört med de benämningar som diskuterats tidigare, vara mer lämpat för sekundär benämning. Även den taxonomi över andra benämningar som det omfattar borde vara mindre komplicerad. Synkront betraktat bör det helt enkelt ses som en konventionsfråga att språkbrukarna valde ljudformen vašo för att benämna en av figurerna i sitt figurativa seende. Denna benämnings vidaste referens (och därmed den derivationella kraften hos dess ursprungliga betydelse) grundar sig helt enkelt på dess högsta status i systemet, vilken i sin tur beror på ordets betydelsemässiga anknytning till bilden av ”kroken” i talarens hjärna. 2.4.8. Detsamma skulle vi kunna säga om benämningen kriūko. Eftersom det är ett lånord är det naturligtvis inte morfologiskt motiverat. Detta ords nominativa potential och den derivationella kraften hos dess ursprungliga betydelse bör helt enkelt knytas till dess plats i systemet av benämningar på verktyg med böjd form. Enligt uppgifterna i Lietuvių kalbos atlasas (LKA, 56) är kriūkas (och dess fonetiska varianter) utbrett i hela Litauen i betydelsen en upphängningsanordning för dörrar. Ordet har status som den allmännaste benämningen på ”krok”-figuren endast i den södra delen av sydaukštaitiska och möjligen i den östaukštaitiska vilniusiska dialekten. I litauiska dialekter spreds kriūkas sannolikt tillsammans med något redskap för jordbruksarbete eller någon hushållsanordning som kommit från utlandet. Det kan mycket väl ha varit den tidigare nämnda upphängningsanordningen för dörrar. En sådan benämning initierade inga strukturella förändringar i de nominativa system som diskuteras och fick en perifer plats i dem. Dess spridning i de nämnda gränsdialekternas nominativa system bör framför allt knytas till grupper av tvåspråkiga människor som bor i dessa områden13. Man kan anta att den belarusiska benämningen kpyk på ”krok”-figuren kunde ha tett sig lämpligare för en medlem av den lokala tvåspråkiga gemenskapen som jämför de motsvarande nominativa systemen (till exempel på grund av sin bredare referens) än dess litauiska motsvarighet. När kriūkas väl fått fäste i det litauiska dialektala nominativa systemet trängde det undan den egna allmänna benämningen till periferin och omstrukturerade därmed det aktuella nominativa systemet. 2.5. När man försöker skilja ut motsvarigheter till ”krok” ur det LKŽK-material som står till buds och så exakt som möjligt dra gränserna för deras utbredning i de litauiska dialekterna, kan man gå till väga på två sätt. Det första sättet utgår från påståendet att en benämnings benämningskraft grundar sig på antalet regelbundna betydelser den har. När vi då bland de olika benämningarna på föremål med böjd form som samlats i LKŽK väljer ut de allmännaste, tillämpar vi KRITERIET ANTAL BETYDELSER. Om man går till väga på det andra sättet blir det viktigaste att spåra de fall där de undersökta orden används i sin allmännaste betydelse, det vill säga då de helt enkelt benämner ”krok”-figuren. Vi har redan talat om det VERKLIGA bruket av sådana betydelser i språkets (dialektens) system. I detta fall bör största uppmärksamhet ägnas åt den semantiska syntaxen i fragmenten av kommunikationsakter – yttrandena – som finns i LKŽK. Här avser vi inte bara de redan nämnda 13 Žr. Karaliūnas (1997: 356), kur autorius teigia, jog „kalbos įtakos laidininkai ir interferencijos sukėlėjai yra bilingviai visuomenės nariai“. „KABLIO“ FIGŪROS NOMINACINĖS SISTEMOS RAIŠKA | 93 fallen där ord med den allmännaste betydelsen fungerar som jämförelsestandard i jämförande konstruktioner, utan också fall där de används (vanligen i predikativ position) med en beskrivande funktion (attributiv eller kvalificerande). De senare användningsfallen hänger vanligen samman med förhållandet mellan gammal och ny information (tema och tema) i yttrandet. Innehållet i ordet i subjektposition IDENTIFIERAS inte genom den predikativa beskrivningen (yttrandet skulle då vara meningslöst!), utan KVALIFICERAS genom att det inordnas i ett mer omfattande begrepp. Mellan begreppen som uttrycks av de båda orden (mellan benämningarna i de båda positionerna) etableras en hyponymisk-hyperonymisk relation14. När ett objekt introduceras för första gången i en kommunikationsakt (i introduktionsposition), väljs dess benämning också med så allmän betydelse som möjligt, det vill säga en benämning som hänvisar till egenskaperna hos den klass som objekten tillhör. Exempel: Jis tokį kobinuką parašė (Tauragė). Även i sådana fall hänvisar det demonstrativa eller obestämda pronomen som används intill benämningen och har existentiell betydelse till en objektklass (jämför också: An tos meškerės kokį ten kōbinį užkabino (Sedà)). Vi har hastigt räknat upp långt ifrån alla fall där en benämning används i sin allmännaste betydelse i yttranden och därmed direkt framträder som en viss dialekts virtuella benämning på ”krok”-figuren. Vi återkommer till dessa frågor. 2.5.1. När man jämför de båda metoder som presenterats här är det lätt att se att resultaten från den andra metoden är användbara för att kontrollera (eller justera) de uppgifter som erhållits genom att tillämpa kriteriet antal betydelser. Därför ska vi i den fortsatta undersökningen försöka kombinera resultaten från båda tillvägagångssätten. En metod räcker inte heller på grund av LKŽK-materialets bristfälliga och ojämna karaktär. Genom att följa den första vägen måste vi utifrån enskilda belägg rekonstruera ett polysemt ord (lexikografens väg) och däri urskilja ett virtuellt ord med ursprunglig (nominativ) betydelse. Idealiskt vore det om exemplen i LKŽK i tillräcklig omfattning och adekvat (det vill säga ungefär i proportion till brukets frekvens) återspeglade utbredningen av de undersökta ordens enskilda betydelser i dialekterna. Tyvärr finns det från vissa dialekter inte tillräckligt med uppgifter ens för att bekräfta den ena eller andra betydelsen, trots att talarna av respektive dialekt utan tvekan känner till de motsvarande verktygen med böjd form. Därför måste det virtuella ordet rekonstrueras med hjälp av vissa antaganden. En sådan brist på uppgifter kan påverka möjligheten att fastställa de aktuella nominativa systemens utbredningsgränser med större precision. När man följer den andra vägen abstraheras det eftersökta virtuella ordet inte ur enskilda användningsfall, utan fastställs direkt utifrån ordets signifikativa betydelse. Här är mängden data inte lika viktig; det räcker helt enkelt att veta att man i dialekten ”säger så”, det vill säga att ett visst ord, och inte ett annat, används i en bestämd syntaktisk position (där det fyller en definierad semantisk funktion). 2.6. Nu ska vi diskutera metoden med kriteriet antal betydelser mer ingående. När vi tillämpar den utgår vi från två antaganden. Det första är att antalet betydelser ett ord har på språkets synkrona nivå blir en indikator på dess nominativa potential. Det andra antagandet är att det så kallade sakförhållandet är detsamma i de områden som de litauiska dialekterna täcker. Låt oss granska vart och ett av antagandena för sig. 2.6.1. När vi förklarar det första antagandet kan vi konstatera att det i sin tur bygger på ett annat antagande: att ordets allmänna, konceptuella betydelse med tiden har utvecklats ur enskilda 14 Definitionen är inget annat än en taxonomisk utformning av det begrepp som uttrycks av subjektet. Det är på detta sätt som yttrandets gamla information (med anknytning till subjektet) förs över till en ny kunskapsnivå (remat). 94 | ROLANDAS MIKULSKAS betydelser hos ord som betecknar föremål15. I det synkrona språksystemet har denna allmänna betydelse emellertid blivit grundvalen för de senare betydelserna och är den som avgör nya möjligheter att benämna ordet. Nu talar vi om den allmänna betydelsen som den primära, medan de återstående betydelserna är härledda i förhållande till den. Deras antal vittnar inte bara om den primära betydelsens derivationella kraft. I språkbrukarens medvetande har dessa betydelser ordnats i ett slags semantiskt paradigm, en modell enligt vilken man lär sig att utöka dem. Det är denna väg som ger upphov till nya benämningar. 2.6.2. I språksystemet befästs ett ord inte bara genom att användas i sin allmänna betydelse som ett benämnande ord (om termen, se Jakaitienė 1988: 24), utan också genom sina härledda, särskilt regelbundna betydelser. Dessutom fungerar det inte bara som ett språkligt minne (av ord-tecken), utan också som kompetens (inlärda regler för semantisk derivation). Antalet härledda betydelser hos ett ord regleras utifrån av det språkliga samfundets behov av benämningar. Här kommer vi fram till den andra premissen om föremålens likartade förekomst i dialekterna. Den likhet i ekonomisk verksamhet som vi redan nämnt mellan Litauens dialektsamfund skulle också innebära att de redskap med böjd form som de använder är identiska. Teoretiskt sett borde de undersökta allmänna benämningarna på ”krok”-figurer omfatta alla dessa redskap. Därför är det mycket sannolikt att åtminstone vissa betydelser som betecknar de nämnda redskapen har befästs som regelbundna i den semantiska paradigmen för dessa benämningar. Nu kan vi formulera kriteriet för antalet betydelser mer stringent: ANTALET REGELBUNDNA BETYDELSER BLIR EN INDIKATOR PÅ ORDETS NOMINATIVA POTENTIAL. 2.6.3. I princip är det inte svårt att skilja ett ords regelbundna betydelser från dess tillfälliga. Förståelsen av ord som används i de senare betydelserna är i regel kontextberoende. Därför beskrivs benämningar som bygger på dem som indirekta. De förstås endast via ett mellanliggande kontextord (eller flera sådana) (jfr: Tranornas krok skrek iväg mot söder (Eriškiai) – STÖDORDET för att förstå benämningen på en krok är här tranor). Indirekta benämningar används av uttrycksskäl; det föremål som benämns har ett annat, vedertaget namn. Naturligtvis kan man också här urskilja ett visst regelbundet mönster: exempelvis kallas människor som går krumma (gamla människor) eller människors näsor vanligen ”krokar” och så vidare. Eftersom dessa betydelser (funktionella ord) är beroende av en avgränsad krets av kontextuella (stödjande) ord är deras nominativitet, för att använda M. V. Nikitins term, mycket låg. Dessa benämningar hör snarare till talakter än till språksystemet. 2.6.4. Användningen av ord i regelbundna betydelser är betydligt mindre kontextberoende. För forskaren känns dessa igen på hur ofta de används. Vi utgår från att denna frekvens åtminstone ungefär återspeglas i LKŽK:s uppgifter. På grund av den tidigare nämnda ojämnheten i excerperingen av kartoteket bör man dock inte förlita sig enbart på antalet belägg16. Här skulle språkets se- 15 När vi här talar om föremål avser vi inte konkreta objekt i verkligheten, utan deras klasser. Benämningar på redskap med böjd form (även sådana med snävt användningsområde) uppstod redan från början inte som namn på konkreta redskap, utan som beteckningar för vissa klasser. Därför byggde deras benämningar från första början på att man urskilde gemensamma (väsentliga) kännetecken hos motsvarande redskapsgrupper. Det är först i talakter som vi med dessa ord syftar på en konkret högaffel, en konkret krok och så vidare. 16Man bör dra ännu försiktigare slutsatser om hur ofta en betydelse används, och därmed om dess regelbundenhet, utifrån artiklarna i LKŽ. Det är förståeligt att en viss betydelse, när uppgifter saknas på grund av den valda lexikografiska metoden, inte ges status som regelbunden. Men inte sällan tilldelas denna status här en uppenbart tillfällig användning. „KABLIO“ FIGŪROS NOMINACINĖS SISTEMOS RAIŠKA | 95 mantiker använder i stor utsträckning metoden INRE INTROSPEKTION. Vi har redan nämnt att vissa betydelser har blivit så etablerade i bruket att språkbrukarna ofta direkt förknippar dem med ordets ljudform, på samma sätt som ett signifikat förknippas med en signifikant. I talakter används orden i dessa betydelser som självständiga benämnare. I viss mening skulle vi också kunna betrakta dem som (entydiga) benämnande ord. Om forskaren har ett större eller mindre antal belägg för entydig användning till hands, kan hen därför kompletterande bedöma betydelsens regelbundenhet med stöd av språkkänslan, som kan visa hur starkt betydelsen är knuten till ordets ljudform. Med semiotikens termer skulle forskarens uppgift i detta fall vara att genom inre insikt fastställa graden av ”teckenkaraktär” hos benämningarna17. 2.6.5. Detta skulle vara interna kriterier för att fastställa betydelsernas regelbundenhet, baserade på språkbruk och språklig kompetens. Men även externa kriterier, förbundna med behovet av benämningar, bör beaktas. I vårt konkreta fall är det nämligen mest sannolikt att de betydelser som betecknar de redskap som oftast används i ekonomisk verksamhet uppvisar störst regelbundenhet i de semantiska paradigmen för de allmänna benämningarna på ”krok”-figurer. Dessa redskap är mest välbekanta för medlemmarna i språksamfundet och nämns oftast i språket. Om vi alltså väljer ut dessa redskap kan vi med fog förvänta oss att även deras benämningar med det allmänna ordet är regelbundna. Enligt vår mening räcker två kriterier för att välja ut dessa redskap. För det första måste ett redskap som betecknas med de undersökta orden användas (och den motsvarande betydelsen vara känd) i hela Litauen. För det andra måste redskapen vara förbundna med äldre näringar. LKŽK-materialet visar att det för att på ett tillförlitligt sätt bedöma hur etablerade motsvarigheterna till ”krok” är i en viss dialekt räcker att registrera uppgifter om benämningar på de sex–sju vanligaste redskapen med dessa ord med allra vidast betydelse. 2.6.6. Med allt detta i åtanke valde vi ut redskap avsedda för följande arbeten: att tömma gödsel ur en vagn, att dra ut hö ur en stack eller från änden av ett höskjul, att meta, att fånga och att tvinna rep. Nedan registrerar vi dessa redskaps benämningar med de krökta redskapsnamn som har den bredaste referensen (flest betydelser) och som har belagts på specifika orter. Vi har redan konstaterat att följande ord har flest betydelser: kebėklis (kibėklis), kobinys, kablys, kriūkas, kūkis, vašas. När vi använder exempel på uttryck insamlade i LKŽK, där dessa ord syftar på de nämnda redskapen, utgår vi från att denna referens belägger motsvarande reguljära betydelser hos de undersökta orden, vars definitioner kan utgöras av beskrivningar av de ovan uppräknade redskapens användningsområden. Med andra ord... 17Problemet med betydelsers regelbundenhet hänger delvis samman med frågan om vilken status ett polysemt ords betydelse har inom systemet av nominativa medel. Denna fråga kan förenklat förstås som problemet att fastställa styrkan i sambandet mellan ett ords betydelser (designat) och dess allmänna designator. Enligt Nikitin (1983: 59) bestäms styrkan i detta samband framför allt av följande faktorer: a) BENÄMNINGSSÄTT (dvs. om designatets samband med designatorn är direkt eller indirekt); b) ANVÄNDNINGSFREKVENS; c) REFERENTIELL TILLRÄCKLIGHET (genom direkt benämning får en betydelse större referentiell tillräcklighet än genom indirekt benämning); d) AVLEDNINGSRELATIONER (en ordbetydelse med en längre derivationskedja gör anspråk på högre status); e) SYNTAGMATISKA LEXIKALA RELATIONER (lexikal kombinerbarhet); f) BETYDELSENS KONKRETHET ELLER ABSTRAKTHET (konkreta betydelser etsar sig tydligare in i talarens medvetande och kan därför lättare aktualiseras där). Av denna lista verkar punkten om avledningsrelationer vara mest relevant för vår undersökning. Om uppgifter om hur utbredd en viss betydelse är i dialekten (och därmed om dess regelbundenhet) saknas, skulle användningen av avledningar som bildats från denna betydelse kunna vittna indirekt om dess utbredning. Exempelvis vittnar verbet vašúoti (att mjuka upp skinn) om att grundordet vašas används i betydelsen ”redskap för att mjuka upp skinn” i det sydvästra området av de västra höglandsmålen, trots att LKŽK saknar uppgifter om detta (om detta närmare, se Mikulskas 1995: 59–60). 96 | ROLANDAS MIKULSKAS — geografiskt registrerar vi användningen av de nämnda sex orden med följande regelbundna betydelser: ’redskap för att tippa ut gödsel ur en vagn’, ’redskap för att dra hö från en stack eller från änden av en höskulle’, ’fiskeredskap’, ’virkredskap’, ’anordning för att tvinna rep’. Till dessa lägger vi ytterligare en något mer generell betydelse – ’redskap för att dra något genom att haka fast det’. På så sätt kan vi definiera betydelsen hos ett ord som betecknar ett redskap för mer allmän användning. Det kan beskrivas som en lång stång med böjd ände, som används för att dra upp stockar ur en flod, ösa vatten, fiska upp en hink som fallit ner i en brunn, riva väggar på byggnader under en brand och så vidare. För att göra det tydligare vad det handlar om ger vi några exempel från östra Aukštaitija: 1. Folk kommer springande med hinkar, med krokar, dit det brinner, brukade det vara (Leliūnai). 2. Hinken lossnade, nu fiskar vi upp den med en krok (Krinčinas). 3. Krok, som man drar lin ur mäska med (Naujamiestis)18. Denna betydelse har emellertid valts även av det ytterligare skälet att den bestämde betydelsen hos talrika verbavledningar, vilkas grundord är några av de substantiv vi valt ut. Ta sådana avledda verb som važúoti (: važàs) och kabliúoti (: kablỹs). För det första illustrerar dessa avledningars betydelser ytterligare hur utbredda motsvarande betydelser hos deras grundord är i dialekten. För det andra skulle vi till och med kunna hävda att de sistnämnda genom de förstnämnda så att säga har ”slagit rot” i den ena eller andra dialekten. Denna tanke stöds också av att de nämnda avledda verben används i överförda betydelser, vilket bland annat indirekt vittnar om en utvidgning av grundordens betydelser och därmed också om större nominativa möjligheter för dem i den berörda dialekten. I två separata dialekter (väst- och östaukštaitiska) börjar exempelvis avledda verb med den ordbildningsmässiga betydelsen ’hantera det föremål som betecknas av grundordet (ett böjt redskap)’ associativt få betydelsen av en annan, till det yttre liknande handling: ’äta girigt genom att skopa upp (med sked)’. I var och en av de nämnda dialekterna finns det dock ett ”eget” ord för detta: för västaukštaiter är det (iš)važúoti, för östaukštaiter – (iš-, pa-, už)kabliúoti. 2.6.7. De orter där de generella benämningarna på ”krok”-figuren har belagts med de sex ovan uppräknade betydelserna redovisar vi i en tabell och på en karta i slutet av artikeln. Med denna metod vore det idealiskt om användningen av den berörda generella benämningen på varje ort som tas med i tabellen kunde beläggas för samtliga sex betydelser. Tyvärr är materialet i kartoteket ofullständigt i detta avseende¹⁹, eftersom det har fyllts på ojämnt och utan systematik. Därför utgår vi från antagandet att dialekter, och därmed också deras lexikon, präglas av en viss sammanhållning, och anser att de aktuella benämningarna regelbundet används med alla sex betydelser på de orter som förs in i tabellen och markeras på kartan²⁰ (på kartan kan vi rentav använda en enhetlig symbol för att understryka detta)²¹. På så sätt får vi en preliminär bild av den kompakta spridningen i dialekterna av ”krokens” motsvarigheter 18 Jämför också det här utbredda fraseologiska uttrycket dra ut ett ord (ur munnen) med en krok ’få någon att tala med svårighet’, till exempel: Tala bara med honom när du kommer dit, så att man inte behöver dra orden ur munnen på honom med en liten krok (Surėdigis). 19 Till exempel är denna användning någorlunda tillräckligt belagd i endast Kupiškis distrikt inom kāblios utbredningsområde. Under flera år i rad anordnades expeditioner till detta distrikt med medarbetare från LKŽ under ledning av dr. K. Vosyl y tė. 20 Förutsatt att dessa orter inte ligger långt från det kompakta området för benämningens användning. 21 Om vi godtar detta antagande bör man vara försiktig med att bedöma graden av betydelsens regelbundenhet utifrån antalet belägg för den i dialekten. Endast ett ovanligt stort antal belägg i L.KŽK skulle i detta fall vittna om betydelsens popularitet, och omvänt. „KABLIO“ FIGŪROS NOMINACINĖS SISTEMOS RAIŠKA | 97 bilden. Gränserna för användningen av generella benämningar och därmed också för utbredningen av de nominativa system som domineras av dem kommer vi senare att precisera genom att registrera de dialektala yttranden där dessa benämningar direkt hänvisar till sin signifikativa betydelse. 2.7. Tidigare, när vi diskuterade de nominativa systemens struktur, talade vi om substitutionsrelationer. Nu, innan vi tar ytterligare ett steg som gör det möjligt att precisera DE GENERELLA NOMINATORERNAS22 utbredning i dialekterna, vill vi närmare undersöka möjligheterna och nyttan med att tillämpa termen SUBSTITUTION i vår undersökning. Men innan dess bör vi mer ingående diskutera termen REFERENS, som är nära förknippad med denna term. Den senare använder vi, som torde stå klart vid det här laget, för att beskriva ett ords – en benämnings – förmåga att beteckna (nominativ potential). Ord, som språkliga tecken, representerar eller – under kommunikation – ersätter objekt i den icke-språkliga verkligheten. Som vi redan har nämnt gör de detta genom att uttrycka dessa objekt i generaliserad form. Ett ord symboliserar alltså inte ett konkret verklighetsföremål, utan en viss idealtyp av det, som utgörs av de väsentliga dragen hos föremål av detta slag. Dessa drag eller egenskaper utgör ordets konceptuella innehåll som språkligt tecken. Ur språkbrukets perspektiv kännetecknas ordtecknet av intensionalitet. Genom att uttrycka ett eller annat koncept är det alltid riktat mot en viss klass av verklighetsobjekt, dvs. som benämning passar det för alla element som ingår i klassen och kan beteckna dem. Dessutom gör vissa ords konceptuella räckvidd (gemenskapen mellan deras ingående egenskaper) att de genom likhet även kan benämna element ur en annan objektklass. På så sätt införlivas en snävare objektklass i en vidare klass genom nominativ verksamhet. Elementen i klasser (vidare eller snävare), som kan bli föremål för benämning, utgör ordets – benämningens – referens. Den är en kvantitativ egenskap hos ordet och återspeglar kretsen av möjliga nomineringar som ordet kan ha som benämning. Vi skulle kunna säga att benämningens referens i det språkliga medvetandet existerar som ett minne av dess tidigare kommunikativa roller och en förväntan om dess framtida kommunikativa roller (som delvis är beroende av de tidigare). Den bestäms emellertid inte bara av alla tidigare användningstillfällen, utan också av benämningens paradigmatiska värde eller status i sitt eget nominativa system. 2.7.1. Av det som sagts framgår att vi förstår ordets referens som ett begrepp på språkets nivå. Den definierar benämningens omfattning som en enhet i språkets nominativa system. Nikitin (1988: 50) använder termen extension när han talar om begreppens och betydelsernas (som han i huvudsak inte skiljer åt) omfattning (och definierar betydelseinnehållet som intension). Referens är däremot för denne lingvist ett begrepp på talets nivå, dvs. med det avser han det som ordet syftar på (benämner) när det realiseras i ett konkret yttrande. Eftersom även dessa frågor kommer att vara relevanta för oss, kommer vi att använda termen DENOTATION för dem. Ett ord som benämning, med en vidare eller snävare referens, syftar på eller denoterar (betecknar) ett konkret verklighetsobjekt eller en klass av sådana när det realiseras i ett yttrande. Här kan det alltså ha en konkret denotation (beteckna ett konkret föremål) eller en generell denotation (beteckna vilken medlem som helst i klassen eller hela klassen in corpore). Nedan ger vi tre yttranden från den žemaitiska dialekten där samma benämning vertėklės har olika denotation: 22Vi menar att denna nyintroducerade term mer strikt definierar den centrala benämningen i de undersökta nominativa systemen med hierarkisk struktur som ett medel för sekundär nominering. I den fortsatta framställningen kommer vi dock inte helt att överge den äldre termen – den generella benämningen. 98 | ROLANDAS MIKULSKAS 1. Med en vertėklė brukade man välta ut gödsel [ur vagnen] på åkern (Gir diškė). 2. Den där vertėklė, så hade de där naglarna fastnat (Endriejavas). 3. Där tog de ut det med vertėklės [något] (Seda). Vertėklė är, som vi ser, ett redskap för att välta ut gödsel ur vagnen på åkern. Lokalbefolkningen beskriver den som en högaffel med böjda spetsar (oftare) eller som en kobinys eller kebėklis (mer sällan). I huvudsak skulle detta alltså vara ordets intensional, eller semantiska innehåll. Benämningens referens är klassen av gödselredskap. Det är knappast möjligt att använda den för en vidare nominering (åtminstone finns inga belägg). I de två första fallen representerar verteklė hela klassen av dessa redskap, alltså är dess denotation klassen av vertėklės. Den sammanfaller med benämningens sui generis-referens23. I det tredje exemplet talas det om konkreta verteklės som användes för att utföra ett konkret arbete. I detta fall är benämningens denotation konkret och sammanfaller inte med dess referens som enhet i det nominativa systemet. För övrigt kan man även här, om man vill, urskilja en hänvisning till den nämnda redskapsklassen. Men vid konkret denotation tycks denna hänvisning träda i bakgrunden. Vi skulle säga att den inte aktualiseras på kommunikationsnivån, eftersom en hänvisning även till klassen skulle vara överflödig för den information som förmedlas och den kommunikativa uppgiften. För informationsmottagaren, lyssnaren, är vanligtvis bara meddelandets innehåll viktigt. För den som undersöker yttrandet är det dock alltid också viktigt vad som representerar innehållet. Därför är det svårt för denne att inte lägga märke till att enheter med vidare semantisk räckvidd alltid används för att hänvisa till konkreta ting under talets gång. Detta beror på att denne också betraktar det konkreta yttrandet ur språksystemets perspektiv: i yttrandets element, orden, urskiljs alltid realiseringar av enheter i det nominativa systemet med vidare eller snävare referens. Kort sagt ersätter ord för en vanlig deltagare i en kommunikationsakt oftast bara de verklighetsobjekt som man talar om, medan de för språkforskaren, utöver sin representativa funktion, också har en beskrivande funktion. 2.7.2. Yttranden där benämningar med vidare referens denoterar objektklasser med snävare omfattning eller konkreta element i dessa klasser – verklighetsobjekt – gör det möjligt för oss att tala om substitutionsrelationer under den nominativa akten. Närmare bestämt intresserar vi oss för fall där substitutionsfunktionen fylls av de generella benämningar som har den vidaste referensen – de undersökta nominativa systemens dominanter. Men först bör vi klargöra i vilken mån användningen av termen substitution är motiverad. Talaren väljer ordbenämningar (ur det nominativa systemets inventarium) när hen formulerar ett yttrande, beroende på sina avsikter, på hur informerad lyssnaren är och på den kommunikativa situationen – kort sagt, på de omständigheter under vilka samtalet äger rum. När man till exempel talar om de redskap vi undersöker väljer talaren en benämning när hen kommunicerar med någon ur den egna kretsen, då språket bara är en del av deras gemensamma arbete och ett medel för att samordna handlingar, och en annan benämning på samma redskap när hen talar med någon från en främmande miljö (i LKŽK:s yttranden är lyssnaren ofta den som skriver ned orden, en lingvist, alltså någon från en stadsmiljö). När talaren samtalar med den sistnämnda försöker hen snarare beskriva det efterfrågade föremålet än att bara peka ut det. På så sätt ”jämnas” skillnaden i deltagarnas kunskapsnivå ut genom att man vädjar till en ”gemensam kunskapsfond”. I sådana fall väljer man oftast en gene- 23 I det andra fallet markeras den generella denotationen fortfarande av ett demonstrativ med existentiell betydelse. „KABLIO“ FIGŪROS NOMINACINĖS SISTEMOS RAIŠKA | 99 ett ord med en mer allmän betydelse som anger att det aktuella redskapet tillhör en viss typ. En sådan benämning refererar till redskapets tillhörighet till en snävare eller bredare klass av redskap av den typen (bildad utifrån likhet i egenskap eller i egenskap och funktion). Ibland fyller den allmänna benämningen endast en beskrivande funktion utan att denotera något24. Vanligen förekommer detta i predikativa beskrivningar, till exempel: Vändare – för att vända gödsel från gödselkärran kobiny s (Židikai). Om språkbrukaren lyckas lösa kommunikationsuppgiften på ett adekvat sätt, kan man alltså hävda att en ”lämplig” benämning väljs vid varje talakt. Därför vore det felaktigt att tala om att vissa benämningar ersätts av andra på kommunikationsnivå. Om man avsiktligt valde en annan benämning skulle också yttrandets övergripande innebörd förändras. En forskare som har en hierarkiskt ordnad modell av det nominativa systemet framför sig kan dock tala om att vissa av systemets enheter (vanligen med bredare referens) under vissa kommunikativa omständigheter kan ersätta andra enheter (med snävare referens). I denna bemärkelse beskriver termen ersättning språkbrukarens val av benämningar som en enkelriktad rörelse i det språkliga medvetandet: benämningar med mer allmän betydelse (bredare referens) ersätter specifika termer med snävare referens, men inte omvänt. Vår närmaste uppgift blir att lära oss känna igen sådana fall av ersättning i yttranden och även i allmänna drag visa de kommunikationsomständigheter under vilka detta ”byte” av benämningar vanligen sker. 2.7.3. De exempel på dialektala yttranden som samlats in i LKŽK är de minimala kontexter som gör det möjligt att åtminstone ungefärligt bedöma omständigheterna kring det samtal som ägt rum: språkbrukarens kommunikativa hållning, lyssnartypen, talsituationen och så vidare. När vi jämför yttranden från olika områden inom samma nominativa system, där benämningar med olika referens (hyponymiskt relaterade) väljs, kan vi ofta ana motiven till de olika valen. Jämför till exempel meningarna från Viekšniai: 1. Var lade du verteklį, ska vi gå och vända gödseln från gödselkärran? 2. Gödsel vänder man med en kōbiniu. I det första fallet benämns det konkreta redskapet med det ord som är vanligt på orten i en typisk språksituation, när mottagaren är en person från den egna miljön som deltar i det gemensamma jordbruksarbetet (längre norrut används också vertūklė, längre västerut – vertēklė). Här denoteras ett konkret föremål i verkligheten. I det andra fallet förklarar språkbrukaren däremot, förmodligen till en person från en annan miljö (staden) som frågat, vilket slags redskap man över huvud taget använder för att vända gödsel (från en vagn ute på fälten). Här är denotationen allmän – en viss klass av redskap anges (beskrivs). Benämningens denotation i det senare yttrandet framgår av de underförstådda omständigheterna kring det samtal som ägt rum; liksom i många liknande fall är den inte fixerad på textnivå. Men den kan också fixeras. Hänvisning till tillhörighet till en objektklass uttrycks vanligen med obestämda eller demonstrativa pronomen med existentiell betydelse, till exempel: 24 Om nyttan av en sådan icke-referentiell användning av ord för vår undersökning talar vi senare. 100 | ROLANDAS MIKULSKAS 3. På gården brukade man mocka ut gödsel med SÅDANA krokar (Šakyna). Denotation kan också markeras med grammatiska medel, till exempel genom användning av preteritum frequentativ, jfr: 4. Med en gödselgrepe BRUKADE DE VÄNDA (= brukade vända) gödsel [från kärran] på åkern (Girdiškė). I exemplen (2, 3), där redskapet benämns med samma ord som också har rollen som generell benämning i detta område, är förhållandet mellan benämningens referens och dess denotation inte uppenbart. Teoretiskt kan dessa två storheter vara av två slag. Kobinys syftar i detta område i första hand på hela klassen av böjda redskap. I så fall skulle dess referens vara vidare än den klass av gödselvändningsredskap som denoteras i de nämnda meningarna. Men först genom en kompletterande undersökning av bruket kan det klarläggas om detta ord också kan ha den reguljära betydelsen ’det omtalade redskapet’. Då skulle dess referens vara densamma som referensen för en annan benämning på samma redskap – verteklių (vertyklės, vertekles) – och denna skulle i de nämnda uttrycken motsvara den denoterade redskapsklassens omfattning (jfr exempel 4 ur denna synvinkel). 2.7.4. En undersökning av hur utbredda flera benämningar på samma redskap är i ett visst område visar att en benämning vanligtvis dominerar inom ett område, medan en annan (eller andra) förekommer betydligt mer sällan. Det behöver inte nödvändigtvis vara en specifik benämning på redskapet, vilken oftast hänvisar till dess funktion. Som huvudsaklig benämning på ett eller annat redskap (eller en anordning) kan också fungera en generell benämning som är utbredd i området. Vi talar om dess reguljära betydelser. De väsentliga dragen hos någon redskapsklass, vilka tillsammans utgör dessa betydelsers innehåll, ”ryms” i så fall i den generella benämningens primära betydelse, som, vilket vi redan har konstaterat, vanligtvis återspeglar en figurativ uppfattning av föremål. Vi ska illustrera dessa påståenden med några exempel. De nordliga samogiterna kring Telšiai samt nordöstra utkanten av de sydliga samogiterna kring Varniai (området kan avgränsas med linjen Šatės – Alsėdžiai – Plungė – Rietavas – Laukuva – Karklėnai – Šaukenai – Kuršėnai – Šakyna – Žagārė; se kartan i slutet av artikeln) använder ordet kobinẏs som generell benämning på böjda redskap. Samma ord används regelbundet i detta område också om redskapet för att riva hö. Några informanter som tillfrågats om vad kobinẏs är, hänvisar direkt till detta redskap (vilket vittnar om betydelsens status), till exempel: 1. Kobinys – ett redskap som man river hö med (Telšiai). Jfr också: 2. Kobinys var stort. Tre sådana små kobinukai (det sistnämnda ordet har generell betydelse) (Akmenė). I det angivna områdets nordvästra del förekommer även en annan benämning, som direkt anger redskapets användningsområde. Flera varianter har belagts: šienpeša (Mažeikiai), šienpešis (Šatės, Sedā), šienpešė (Šatės, Barstyčiai, Gegrėnai)25. I denna betydelse kan denotation hos kōbinio som realiseras i yttrandet vara både specifik och generell, det vill säga hänvisa till hela klassen av omtalade redskap. I det senare fallet överskrider inte kōbinios denotation den generella denotationen hos en analogt använd specifik benämning, till exempel šienpešio. Antag till exempel att … 25 De varierande stammarna i denna avledning visar att benämningen inte är etablerad och mycket utbredd. „KABLIO“ FIGŪROS NOMINACINĖS SISTEMOS RAIŠKA | 101 i yttrandet: Jag behöver en hård, hård ek till höslagan (Šatės) kan benämningen kōbinio användas i stället för šienpešio. Eftersom kobinȳs i området också används som den allmänna benämningen på ”krok”-figuren, preciseras ändå ofta det namngivna redskapets ändamål när ordet används26, t.ex.: 3. Din näsa är som en höslaga (Žemaičių Kalvarija). 4. Kobinys höslaga (Šatės). 5. Gör en kōbinys att slå hö med (Luokė). Jämför i detta avseende också en mening från utbredningsområdet för kebėklis (kibėklis): 6. Gör en ny kibėklis att slå hö med, den gamla gick sönder (Mósėdis). På liknande sätt skulle man kunna tala om kāblis, som används i betydelsen redskap för att vända gödsel. Exemplen visar att denna användning av benämningen är vanlig. Regelbundenheten i betydelsen bekräftas också av den motsvarande avledningen som används i området: kabliuoti ’vända gödsel med en krok’ (Dusetos, Surviliškis). Jämför också: 1. Ta med dig en kāblis, för annars har du inget att vända gödseln med där (Kamajai). Du skulle se hur Adolis vänder gödsel med kroken – nä, farsan kan inte mäta sig med honom! (Surviliškis). På vissa platser har även en annan benämning på det omtalade redskapet belagts – mėšlakablis (Šimónys). Det är lätt att förklara hur en sådan sammansättning har uppstått. Eftersom kablýs i området också är den allmänna benämningen på ”krok”-figuren, kallas redskapet för tydlighetens skull mėšlakablis, dvs. en av typerna av kāblis. 2.7.5. Det bör nu stå klart att det vore vanskligt att tala om ersättningsrelationer i de fall som diskuterats. I detta avseende får vi troligen större utbyte av att rikta uppmärksamheten mot benämningarna på böjda redskap som inte samtidigt är den allmänna benämningen i området. Exempelvis är kebėklis i dess utbredningsområde den regelbundna benämningen på redskapet för att slå hö: pešėklis. Detta innebär att just denna benämning sannolikt används under vanliga samtalsomständigheter, jämför: Slå med pešėklis – mycket lättare och snabbare (Kuliāi). I en annan kommunikativ situation kan pešėklis i området ersättas med den mer generellt refererande benämningen kebėklis. 2.7.6. De diskuterade exemplen gör det möjligt att definiera begreppet ersättning mer precist. Det är alltså meningsfullt att tala om ERSÄTTNING när för det första den vanliga dialektbenämningen under vissa kommunikativa omständigheter byts ut mot en benämning med allmän betydelse och för det andra den vanliga benämningens betydelse inte är en av den allmänna benämningens regelbundna betydelser. 26 För vår fortsatta undersökning är det viktigt att notera att behovet av att precisera benämningen vittnar om att den används i allmän betydelse i området. 102 | ROLANDAS MIKULSKAS 2.8. Det är lätt att förstå att ersättningsfallen vittnar om användningen av generiska benämningar i den ena eller andra dialekten. Tydliga exempel på sådana namnbyten kan bidra till att mer exakt fastställa utbredningsgränserna för ord med generell referens. I detta avseende kan en undersökning av dialektala yttranden där benämningar på en anordning för att hänga upp kläder (en ”krok” på väggen) används vara till stor nytta. Denna enkla klädhängare fanns eller finns nämligen utan tvekan i varje litauisk bondes hem. I många dialekter har anordningen i fråga egna, sedan gammalt etablerade benämningar: enligt uppgifter i LKŽK användes ordet gėmbė i västra, norra och södra samogitiska varniškiai-dialekter, medan västaukštaitiska kauniškiai, en del sydaukštaitiska (i det sydvästra hörnet), östaukštaitiska uteniškiai och närliggande vilniškiai kallar upphängningen av kläder för vagis. Härefter ska vi registrera de dialektala yttranden där dessa etablerade benämningar ersätts av generiska benämningar, det vill säga kabliu, vašų, kukiu, kebekliu eller krūku. 2.8.1. Ersättningsfallen för gėmbė och vagis kan läggas till i tabellen över generiska benämningars reguljära betydelser, i en separat kolumn. Som vi redan har nämnt ger ersättningsfallen inte fullständig information om användningen av generiska benämningar i de litauiska dialekterna. De preciserar endast de utbredningsgränser för generiska benämningar som fastställs på andra sätt. Men inte heller i detta avseende kan denna metod hjälpa oss överallt. För det första beror det på att de nämnda benämningarna i vissa regioner av Litauen tycks vara helt oanvända eller förekomma sällan. Om vi ska tro uppgifterna i LKŽK är varken vagis eller gėmbė den huvudsakliga benämningen på väggupphängningen bland västaukštaitiska šiauliškiai. Vagis (och än mindre gėmbė) tycks inte vara känt i vare sig den södra delen av östaukštaitiska vilniškiai-området eller den östra delen av sydaukštaitiska området. Eftersom det saknas uppgifter från dessa regioner kan vi inte heller säga vilka ord som oftast används här för att benämna anordningen i fråga. 2.8.2. När man söker efter ersättningsfall i dialekter där benämningarna vagio eller gėmbės används måste man också göra några reservationer. Till exempel är upphängningen för kläder på väggen i området där kablio dominerar (ett område som kan avgränsas med linjen Žeimėlis – Linkuva – Pakruojis – Šeduva – Baisogala – Surviliškis – Pagiriai – Siesikai – Širvintos – Kriaunos – Molėtai – Labanoras – Linkmenys – Salakas – Zarasai; se kartan i slutet av artikeln) utan tvekan en av ordets reguljära betydelser. Detta beläggs inte bara av talrika exempel utan även av det där spridda suffixderivatet kablinė (brudtärna), som bygger på denna betydelse, samt av fraser som hänger samman med denna situation²⁷, till exempel: sätta på kroken (Salamiestis), sitta på kroken (Anykščiai), lämna på kroken (Surdegis) och så vidare. Endast i områdets östra del, huvudsakligen i uteniškiai-dialekten, förekommer här vid sidan av kāblio även benämningarna vagio (Šimónys, Duókiškis, Sudeikiai) och kablėlio (Utena, Alanta, Antázavė). Därför vore det, som vi redan tidigare har konstaterat, svårt att tala om att benämningen på anordningen i fråga ersätts i det område där kāblio dominerar. När vi därför i tabellen anger orter där kab-lys har belagts i betydelsen väggupphängning, markerar vi denna gång inte ersättningsfall utan ännu en reguljär betydelse av ordet, som tillsammans med de övriga vittnar om den generiska benämningens utbredning i regionen. 2.8.3. Ersättningsfall kan vi utan tvekan söka efter i dialekter där vagis är den huvudsakliga benämningen på väggupphängningen. Det gäller västaukštaitiska kauniškiai samt 27 Den yngsta brudtärnan placerades (vanligen) vid bordets ände, intill klädhängaren, alltså på en inte särskilt hedrande plats. „KABLIO“ FIGŪROS NOMINACINĖS SISTEMOS RAIŠKA | 103 det sydvästra hörnet av sydaukštaitiska området. I dessa dialekter ersatte vągi under vissa kommunikativa omständigheter motsvarande vąžas, kūkis eller krūkas. 2.8.4. I Samogitien är den vanligaste benämningen på anordningen för att hänga upp kläder, som vi redan har nämnt, gėmbė. Övriga benämningar förekommer betydligt mer sällan²⁸. Den vanliga benämningen gėmbės kan i den samogitiska dialekten ersättas av de generiska benämningarna kebėklio (kibėklio) respektive kōbinio. 2.8.5. Ersättningsfallen för både gėmbės och vągio vittnar alltså i slutändan om de generiska benämningarnas utbredning i respektive dialekt. Men en närmare granskning av dessa ords semantiska struktur tycks göra det möjligt att hävda att ersättningen av de två benämningarna inte alltid är lika motiverad. Till exempel har vągis i många dialekter i flera fall bevarat sin äldre betydelse ’träspik, påle, kil och liknande’. Därför uppfattas anordningen för att hänga upp kläder, vągis, i första hand som en träpåle som slås in i väggen (jfr: In-kalk vągi stienon, bus nor guncė an ko pakart (Seirijai)). En sådan upphängningsanordning är förstås bekvämare om den är böjd. Men i LKŽK:s belägg är sammanhang där det böjda formdraget i denna benämning manifesteras ytterst sällsynta (det är tydligen inte det främsta draget hos ordet), jfr: 1. Vągis – KŪKIS för att hänga upp kläder eller andra föremål (Daukšiai). 2. Jag såg – det finns en BÖJD körsbärsgren, den blir en bra liten vągis (Sudeikiai). Därför bör man anta att även om benämningen vągio ingår i det nominativa systemet för böjda föremål, intar den ändå en perifer position där, eftersom betydelsekomponenten ’böjd’ är otydlig. Den ersätts av generiska benämningar snarare på grund av den gemensamma upphängningsfunktionen än på grund av formmässig likhet. Denna funktion, som vi redan har konstaterat tidigare, impliceras nödvändigtvis av betydelsekomponenten ’böjd’ i generiska benämningar²⁹. Det är ingen tillfällighet att det finns fler belägg för att vągi ersattes av vąžas eller krūkas, alltså benämningar utan derivationell motivation (detymologiserade), än för motsvarande fall med kūkiu. På grund av den levande derivationella kopplingen till verbet kūkti ’böjas, hänga ned’ förknippas det senare alltför tydligt med egenskapen att vara böjd. 2.8.6. För gėmbės delhåller det sig helt annorlunda. LKŽK innehåller gott om kontexter som visar att egenskapen ’böjd’ intar en dominerande position i ordets semantiska struktur. Särskilt gäller det yttranden där gėmbė fungerar som jämförelseled, till exempel: 1. Han är hopkrupen som en gėmbė (Priekulė). 2. Grisarna är avmagrade (dvs. utmärglade, hopkrupna) som gėmbės (Telšiai). 28 Bland dessa kan nämnas kėngė (Plungė, Eržvilkas) samt de västliga benämningarna kabinōkšlis (Palanga, Kretinga, Endriejavas), kabinōklis (Židikai, Mosėdis), kabinėklis (Švėkšna). De sistnämnda benämningarna är tydligt motiverade av funktionens nominativa drag, det vill säga de har samband med verbet (pa)kabinti. De kan beteckna en klädhängare på egen hand, utan att förmedlas genom egenskapen ’böjd’. I Mažeikiai har även benämningen knābio belagts. På grund av den levande derivationella kopplingen till verbet knābti ’böjas, hänga nedåt’ kan detta ord också ha en mer allmän betydelse. På grund av den semantiska komponenten ’krökt/böjd’, som dominerar i dess semantiska struktur, kan benämningen beteckna flera föremål med liknande utseende, däribland en väggupphängning. Det är möjligt att den här ersätter den vanligare benämningen gėmbės. 29Så säger man till exempel i en typisk kommunikativ situation som främjar ersättning: Vi brukade HÄNGA KLÄNNINGARNA på kukūtis, vi hade inga garderober eller klädhängare (Gizai). 104 | ROLANDAS MIKULSKAS Även de så kallade determinativa sammansättningarna, t.ex.: 3. Näsan är som en gėmbė, alla kallar en gembnosà DunŽ (Dirvėnonai). I de nämnda uttrycken gėmbė får betydelsen av ett föremål med en allmän böjd form, uppenbarligen på grund av de kōbinys eller kebėklis som förekommer betydligt oftare i liknande sammanhang, och på grund av de etablerade synonymrelationerna mellan de sistnämnda benämningarna och gėmbė30, jfr: 1. Torkad, hopskrumpen – en riktig kobiny̆s (Kuršėnai). 2. Den där suggan är så hopskrumpen som en kobinys (Klykoli̇ai). 3. När en människa blir gammal böjs alla fingrar ihop till kōbinys (Laukūva). 4. Skulle jag ha krupit ihop så där till en kebėklis om jag hade kallat till mig doktorn (Judrėnai). 5. Fingrarna är precis som kebėkliai (Kvėdarna). Kanske kan gėmbė, tack vare den allmänna betydelse som förvärvats på detta sätt, ibland beteckna vissa verktyg med böjd form, till exempel en metkroks ”krok” (Salantai, Kuliai) eller en anordning för att tvinna rep (Tirkšliai, Akmenė). Benämningen gėmbė för den sistnämnda kan också ha överförts på grund av referenternas likhet – båda anordningarna fästs på väggen. Gėmbė, som sedan gammalt har haft egenskapen krökning/böjning i sin semantiska struktur, visar också detta ords betydelse ’krök, böj’ i de östaukštaitiska dialekterna i Kupiškis och Anykščiai samt i de nordliga Utena-dialekterna, liksom det därmed förbundna verbet (iš)gemb(i)uo-ti31. Jfr i detta avseende även pėr(si)gėmbti, som används i panevėžysdialekten och betyder ’vrida sig, förvrida sig’32. Det är alltså uppenbart att benämningarna kobinys eller kebėklis (kibėklis) tränger undan benämningen gėmbė på grundval av den gemensamma egenskapen att ha böjd form. Slutligen spelar det ingen roll om ersättningen sker på grund av den omtalade anordningens funktion eller dess formmässiga likhet – genom att följa denna väg får vi i båda fallen ytterligare information om de allmänna benämningarnas utbredning i de litauiska dialekterna. 2.9. Nu ska vi närmare behandla de fall där de aktuella benämningarna används i uttryck med sin mest allmänna betydelse, det vill säga där de helt enkelt betecknar ”krokens” form. 30 Synonymrelationerna förstärks också genom användningen av gėmbė i de tidigare nämnda sammansättningarna gembnosà (Dirvėnonai), gembnõsis, -ė (Gegrėnai). Även om sammansättningarna *kobinianosis, -ė eller *kebeklianososis, -ė inte har belagts (jfr motsvarande kablanõsis, -ė; važanõsis, -ė, kukanõsis, -ė, riukanõsis, -ė i andra dialekter), är sammansättningens kontext i det aktuella avseendet likvärdig med kontexten för motsvarande jämförelse, eftersom de semantiska strukturerna hos sådana sammansättningar och jämförande uttryck liknar varandra (dessa sammansättningar kan lätt omvandlas till jämförande konstruktioner. – Om detta se närmare Mikulskas 1995: 69–70). För övrigt kan frånvaron av sammansättningar vars första led utgörs av de nämnda allmänna benämningarna förklaras av att en restriktiv avledningsregel verkar. Regeln skulle begränsa uppkomsten av sammansättningar med ett första led som är längre än två stavelser. Däremot förekommer det ännu fler liknande sammansättningar med tvåstavigt första led i den žemaitiska dialekten, t.ex.: oknosà (Žemaičių Kalvarija, Šatės, Barstyčiai), kabnosà (Ylakiai). Denna regel tycks dock inte gälla i andra litauiska dialekter, jfr: važkamõsis, -ė (Vadvžgiris, Skirsnemunė, Gelgaudiškis, Plokščiai, Keturvalakiai), kabeliānos, -ė (Dusetos, Tauragnai). 31 Analogbildningen från gėmbė i stället för det regelrätta *gembėti, eftersom substantiven *gembas eller *gembis inte har belagts. 32Historiskt sett skulle gėmbė kunna vara en avledning med ändelse från verbet gėmbti och fortfarande bevara betydelsen av resultatet av en handling (nomina acti). Verbets och substantivets geografiska utbredning visar att detta avledningssamband numera har upphört. „KABLIO“ FIGŪROS NOMINACINĖS SISTEMOS RAIŠKA | 105 Betydelsen hos ett ord som används på detta sätt, som en enhet i språkets nominativa system, är lika med dess primära betydelse och utgör, med semantisk terminologi, dess signifikat. Vi kommer att se att dessa benämningar i de flesta sådana yttranden fyller en BESKRIVANDE funktion33 i förhållande till ett denotat som redan har förts in i kommunikationsakten under en annan benämning. När de fungerar som modell för att beskriva detta denotat har de ingen konkret denotation. I andra fall beskriver de denotatet indirekt genom att hänföra det till en vidare klass av objekt av samma slag eller genom att (vid substitution) hänvisa till den klassen. 2.9.1. Den beskrivande funktionen är knuten till egenskapen hos en substantivisk benämning att inte bara representera ett denotat utan också beskriva det (se Nikitin 1988: 25). När ett denotat till exempel förs in i en kommunikationsakt med en sådan benämning, vanligen i subjektposition, fyller den båda funktionerna. Samma benämning, använd i predikativ position, fyller endast den beskrivande funktionen. Den fyller denna funktion i förhållande till ett denotat som redan har förts in i yttrandet med en annan (eller samma!) benämning, och uttrycker ett deduktivt definierat koncept. Detta koncept består av det beskrivna objektets väsentliga egenskaper (i vårt fall skulle det vara krökning och lämplighet för att utföra vilken hängningshandling som helst). Därför är inte ens sådana yttranden som en stad är en stad, en by är en by tautologier; de har en innebörd – deras subjekt definieras genom sin egen signifikativa betydelse (se Nikitin 1983: 73–74). Sådana skenbara tautologier hör emellertid uppenbart till kommunikationens periferi. Dessa uttryck används som ett stilistiskt medel som gör det möjligt att uttrycka en tanke koncist. Den överväldigande majoriteten av sådana predikativa34 beskrivningar i predikativ position har en benämning med vidare referens än den i subjektposition. Det är just analysen av sådana yttranden som skulle vara till nytta för vår undersökning. Efter att ha gått igenom de dialektala yttranden av liknande struktur som intresserar oss kan vi konstatera att den allmänna dialektala benämningen – namnet på ”krokens” figur – oftast fyller den beskrivande funktionen i predikativ position. På så sätt får vi direkt uppgifter om hur utbredda dessa benämningar är i det ena eller andra dialektområdet. Utöver att konstatera dessa fakta vore det dock intressant att överväga i vilken grad valet av sådana benämningar för beskrivning styrs av den interna logiken i lösningen av kommunikativa uppgifter, och i vilken grad det i stället följer de krav som syntaktiska positioner ställer. 2.9.2. För att försöka besvara denna fråga bör vi först komma ihåg att kärnan i sådana predikativa beskrivningar är att samma denotat, som redan har förts in i yttrandet med en benämning med snävare referens, definieras (eller beskrivs) genom en besläktad benämning med vidare referens. Med andra ord fastställs ett genus–art-förhållande mellan dessa benämningar genom predikationsakten. Så länge vi håller oss till det realiserade yttrandets nivå (det vill säga syntaxens nivå) kan vi endast konstatera att de roller som vissa benämningar fyller i meningen FASTSTÄLLER deras signifikativa betydelse. Polysema ords intensional blir i dessa positioner enklast och deras extensional vidast. Därför förmår ordet också 33 Rusų kalbininkė Arutjunova (1977: 304) ją vadina ATRIBUTYVINE arba KVALIFIKATYVINE funkcija. Lietuvių kalbininkų dažniau vartojamas APIBŪDINAMOSIOS funkcijos terminas. 34Om vi lägger större vikt vid beskrivningens indirekta karaktär skulle vi här också kunna använda termen PREDIKATIV beskrivning. Vi har valt termen PREDIKATIV (inte predikativ!) beskrivning för att framhäva den beskrivande uppgiften hos en viss typ av syntaktiska konstruktioner. Genom att uttrycka själva predikationsakten fungerar de i huvudsak som logiska definitioner. Predikativet är endast aktens konceptuella motsvarighet. 106 | ROLANDAS MIKULSKAS implicera en benämning med snävare omfång och samtidigt kvalificera den utifrån de egenskaper som det själv manifesterar. Omvänt skulle yttrandet bli meningslöst (verkligen tautologiskt) om man antog att en polysem benämning i predikativ position (eller i en annan beskrivande position, som vi senare ska se) skulle förbli inom gränserna för en enda betydelse, även om det vore den vanligaste. Det är alltså uppenbart att de roller som ordet fyller i meningen bestämmer semantikens variation inom vissa gränser – från en specifik betydelse till en allmän. De tidigare nämnda skenbara tautologierna visar detta tydligt. Om vi tar helheten av realiserade yttranden, den så kallade usus, i beaktande, kan vi hävda att de syntaktiska roller som benämningarna fyller i språkets nominativa system befäster vissa semantiska parametrar hos dem, vilka kommer till uttryck som språkbrukarnas kompetens. När yttranden genereras med allmänna benämningar som fyller en beskrivande funktion i dem (som vi senare ska se behöver det inte nödvändigtvis röra sig om explicit uttryckta predikativa beskrivningar) förlitar man sig dock ofta inte enbart på denna kompetens. Å ena sidan ingår dessa yttranden vanligen i en större text med en egen växling mellan ny och gammal information. Denna växling gör att semantiken hos benämningarna i yttrandet blir beroende inte bara av den syntaktiska positionen utan också av yttrandets informationsstruktur. Vissa textsignaler hjälper lyssnaren att uppfatta denna struktur – demonstrativa eller indefinita pronomen (till exempel tas, toks, (kažin) koks och så vidare), som i yttrandet fungerar som bestämd eller obestämd artikel. ”Den obestämda artikeln, skriver Rosinas (1996: 69), får adressaten att uppmärksamma att det efter artikeln följer markerad information och att adressaten möter det aktuella fokuset. Den bestämda artikeln signalerar däremot till adressaten att det efter den följer omarkerad information och att adressaten möter ett utplånat fokus.” Å andra sidan – och detta är viktigast för vår undersökning – kan dessa pronomen, som av de nämnda skälen används tillsammans med allmänna benämningar och samtidigt uttrycker existens, fixera deras denotation inom gränserna för en viss klass (av beskrivna objekt). Genom att likställa den beskrivande allmänna benämningens denotation med den beskrivna benämningens denotation blir de ytterligare identifieringsindikatorer för lyssnaren. Dessutom bidrar inte bara existensartiklar till att identifiera den beskrivande benämningens denotation, utan även ord som modifierar benämningen, jfr: Vasiūkai – MEDINIAI kukučiai (pančiams vyti) (Šunskai). *Vasiūkai – TOKIE kukučiai (pančiams vyti). 2.9.3. Trots det nämnda beroendet mellan ordens semantik och syntaxen är det lätt att inse att det är just talarens, yttrandeproducentens, val som avgör att benämningar med vidast referens hamnar i vissa syntaktiska positioner. Frågan om valet avgörs alltså på nivån för kommunikativa uppgifter. Innan talaren genererar ett yttrande bedömer hen (medvetet eller omedvetet) kommunikationssituationen, formulerar kommunikativa uppgifter utifrån den och förutser vilka medel som ska användas för att genomföra dem. Som kompetent språkbrukare känner hen naturligtvis till de nämnda ”positionella” betydelsevariationerna hos de benämningar som står till buds. En analys av yttrandena i LKŽK visar att den typiska kommunikationssituationen där talaren väljer ord med den mest allmänna betydelsen för att beskriva denotat uppstår när hen bedömer den andra samtalsdeltagaren, lyssnaren, som mindre informerad om de föremål som diskuteras- „KABLIO“ FIGŪROS NOMINACINĖS SISTEMOS RAIŠKA | 107 …lykus. Att undanröja ojämnheten i kommunikationsaktens deltagares informationsnivå skulle alltså vara det främsta motivet till att man väljer allmänna benämningar när man beskriver något. Logiken bakom detta val skulle vara att man på så sätt så att säga vädjar till en ”gemensam kunskapsfond”. Så gör man även om man anar att den så kallade gemensamma kunskapsfonden (den representeras här av allmänna benämningar) inte sträcker sig utanför talarens dialektområde, och att det för samtalspartnern, en företrädare för en annan dialekt eller för staden, kan vara ett obekant ord som används i beskrivningen. En sådan utjämning av den ojämna informationsnivån mellan samtalspartnerna är inte det enda motivet till att allmänna benämningar väljs för att beskriva denotater. Som vi senare ska se tar man till dessa benämningar som modeller för att beskriva personers eller föremåls utseende så bildligt och uttrycksfullt som möjligt. I detta fall kan båda samtalsdeltagarna – talaren och lyssnaren – tillhöra samma dialekt och samma miljö. Motivet för valet är här pragmatiskt. Benämningar som används på detta sätt är visserligen i regel inte längre fria, utan har oftast en fast lexikal omgivning. När yttranden formas kan man inte fritt disponera över dem; man väljer färdiga fraser ur språkets lexikala inventarium. 2.9.4. I den föregående diskussionen ägnade vi större uppmärksamhet åt yttranden där allmänna benämningar fyller en beskrivande funktion i predikativposition, det vill säga som predikatets nominaldel eller som predikativ bestämning. Men när dessa benämningar används enbart beskrivande kan de också stå som apposition eller som oböjd bestämning, liksom fungera som adverbial. Som vi ska se används allmänna benämningar också oftast som jämförelseled i jämförande uttryck, vilka kan ha olika syntaktiska funktioner i meningen. 2.10. I det följande ska vi uppehålla oss vid de mest karakteristiska uttrycken i LKŽK (eller mindre kontexter) där de benämningar vi intresserar oss för fyller en rent beskrivande funktion och därmed direkt framträder som allmänna benämningar i den ena eller andra dialekten. Som vi redan har nämnt kommer dessa och liknande fall att hjälpa oss att mer exakt avgränsa utbredningsområdena för benämningarna på ”krokfiguren”. Vi kompletterar därför den sammanställda tabellen med ytterligare en kolumn: där anger vi de platser där de behandlade benämningarna kan beteckna vilket verktyg som helst i ”krokform” och ibland helt enkelt ett föremål med böjd form. 2.10.1. Vi börjar med rena predikativa beskrivningar. Vi ger ett par exempel: 1. Vašiukai – trä KUKIČIAI pančiam vỳt (Šunskai). 2. Vāgis – KUKIS för att hänga upp kläder eller andra föremål (Daukšiai). Det finns inte många sådana uttryck i LKŽK. Antingen definierar respondenten med ett ord det verktygsnamn som upptecknaren frågar efter, eller så definierar upptecknaren själv den benämning som används i det efterföljande yttrandet. I det senare fallet kan vi använda definitionen endast om vi med säkerhet vet att upptecknaren är en företrädare för den aktuella dialekten. Först ska vi notera att sådana meningar strukturellt sett är ett slags ekvationer, där betydelsen hos benämningarna i subjektposition likställs med betydelsen hos benämningarna i positionen för den sammansatta predikatets nominaldel. Semantiskt är en sådan likställning möjlig eftersom det predikativa ordet, som endast har signifikativ betydelse, aktualiserar samma koncept även i subjektets betydelse. De båda benämningarnas extension (denotation) utjämnas genom predikativ som anger funktion eller material 108 | ROLANDAS MIKULSKAS med attribut. För enkelhetens skull skulle vi kunna ersätta dem med identifierande artroider. Då skulle vi kunna skriva om meningarna så här: 1°. *Vašiūkai – SÅDANA kukučiai. 2°. *Vāgis – EN SÅDAN kūkis. Ur kommunikativ synvinkel är dessa meningar emellertid inte ekvationer som uttrycker likhet eller tautologier – de innehåller ett budskap som uttrycker talarens avsikt att beskriva ett namn med hjälp av ett annat. Formellt sker denna beskrivning eller karakterisering indirekt – den denotat som införts genom subjektets benämning hänförs till en högre verktygsklass i en hyperonymisk hierarki. Kūkis representerar i dessa yttranden vilket verktyg som helst i klassen ”krokar”. Att hänföra något till en högre objektklass, eller att fastställa ett genus–art-förhållande mellan benämningar, är emellertid, som vi redan har nämnt, inte det slutgiltiga syftet med yttrandena, utan bara ett sätt att karakterisera den aktuella denotaten. För att förstå innebörden av liknande yttranden bör man därför uppmärksamma mindre att den signifikativa betydelsen hos benämningen i predikativ position hänvisar till den hyperonymiskt högre klassen ”krokar”, och mer att väsentliga egenskaper hos objekten i denna klass därigenom manifesteras – den krökta formen och den allmänna funktionen att hänga upp något. Dessa egenskaper blir sedan medlet för att kvalificera den denotat som förs in i yttrandet i subjektposition. 2.10.2. Ibland framgår det hyponymiska–hyperonymiska förhållandet mellan två benämningar av ett minimalt samtalsfragment, till exempel: 3. – Hade inte DEN DÄR kobinėsys ett namn? – Vāšas (Kantaučiai). Den första samtalspartnern, som inte mindes namnet på den žemaitiska anordningen för att hänga upp en gryta (den har redan blivit arkaisk), ersätter det med en generell benämning. Den andra samtalspartnern påminner honom om namnet: det är vāšas. Den kommunikativa situation där yttrandena genereras är den tidigare nämnda utjämningen av en ojämn informationsnivå, men här sker den i motsatt riktning. I det återgivna samtalsfragmentet är den generella benämningens beskrivande funktion inte lika uppenbar, eftersom förhållandet mellan de generiska benämningarna framgår av skärningspunkten mellan två personers yttranden. Det är emellertid lätt att reducera detta samtal mellan två personer till den predikativa beskrivning som redan har behandlats. Låt oss utgå från den andra samtalsdeltagarens fullständiga svar: (namnet på den där kōbinys är) vāšas, vilket implicerar att vāšas är EN SÅDAN kobinėsys. När samtalsfragmentet omstruktureras på detta sätt måste det demonstrativa pronomenet tas i den första meningen, som här faktiskt fyller funktionen hos en bestämd artroid, ersättas med ett annat demonstrativt pronomen, toks, som på grund av inversionen av tema och rema i stället blir en obestämd artroid. I båda fallen har dessa artroider en existentiell betydelse, vars kärna är att de identifierar denotaten för kōbinys som en representant för en viss underklass av kōbiniai. Med andra ord begränsas denotaten för kōbinys genom dessa (en funktion som i de tidigare exemplen fylldes av attribut) till denotaten för vāšas, som här motsvarar klassen av anordningar för att hänga upp grytor. Först när omfattningen hos de begrepp som uttrycks med benämningarna har utjämnats på detta sätt blir en adekvat predikativ beskrivning möjlig; som vi har sett kan den uttryckas såväl explicit som implicit. En sådan im- „KABLIO“ FIGŪROS NOMINACINĖS SISTEMOS RAIŠKA | 109 En explicit, eller ”omvänd”, predikativ beskrivning kan också rymmas i ett enda yttrande, t.ex.: 4. Och om du hänger upp en större gryta, då VILKEN sorts krok, brukade vi säga (Notėnai). För enkelhetens skull skriver vi om detta yttrande så här: VILKEN (lämplig för att hänga upp en större gryta) krok brukade vi kalla för vashų, eller ännu enklare: VILKEN (större) krok brukade vi kalla för vashų. Det senare yttrandet implicerar att vashas är EN (större) krok eller helt enkelt att vashas är EN SÅDAN krok. 2.10.3. Som vi redan har nämnt fyller det gemensamma dialektnamnet en beskrivande funktion när det används som ett oböjt attribut (5) eller som apposition (6, 7), t.ex.: 5. Av krokträ arbetar man med att tillverka redskap för att karda päls (Židikai). 6. Linhuvudena skärs av, kammas ut med linbråkor, det vill säga med 6–7 krokar (Varniai). 7. Ni vet, skäror, små krokar SÅDANA (Daugailiai). Dessa benämningar, korrelerade med ett demonstrativt ord, ligger funktionellt nära predikativ, jämför i själva verket: Kōbinio medis → ett träd som är (som) en krok. Skäror, små krokar SÅDANA → skäror som är (som) små krokar. Låt oss även undersöka ett par typiska fall av substitution, jämför: 8. Insidan hackades ur helt med mejslar, gröptes ur med SÅDANA krokar (Juodupė). 9. Om det bara vore EN sorts degkaka, kanske du skulle kunna haka fast den (Alksnėnai). Enligt det litauiska språkets atlas är namnet på verktyget som i den första meningen benämns med ordet krok och används i Juodupė och dess omgivningar vedegà (se LKA₁ 87 (karta nr 33)). I den andra meningen ersätter kūkis den specifika beteckningen på ett verktyg som används i liknande situationer, prikis (ett lånord från tyskan). Vi kan anta att det i det senare yttrandet är verksamhetens art snarare än den kommunikativa situationen (olika grad av information hos talaren och lyssnaren) som får talaren att använda en gemensam dialektbenämning. För att utföra den önskade handlingen skulle vilket verktyg som helst som liknar en prikis fungera, till exempel en peštukas eller en kanabēkas. De gemensamma beteckningarna för ”krok”-figuren ersätter i dessa fall specifika verktygsnamn och fyller samtidigt en beskrivande funktion i förhållande till verktygen. När de används vädjar man ofta också, så att säga, till en ”gemensam kunskapsfond”. Vid sidan av dessa beteckningar förekommer oftast obestämda pronomen (artikuloider) med existentiell betydelse, vilka genom att bestämma sina substantivs denotation identifierar den med denotationerna hos outtalade medlemmar i en hyponym–hyperonym-relation. Även sådana yttranden rymmer i själva verket predikativa beskrivningar. Låt oss exempelvis utveckla den relevanta delen av det första yttrandet: insidan gröptes ur med SÅDANA krokar kan lätt utvecklas till insidan gröptes ur med vedegor, vilka är SÅDANA krokar. 110 | ROLANDAS MIKULSKAS 2.10.4. Ibland används generella nominatorer i predikativa beskrivningar inte för att uttrycka relationer mellan objekt som betecknas med två namn med genus–art-förhållande, utan som modeller för att beskriva olika andra verklighetsobjekt. Dessa namn, som utgör predikatets nominaldel, står inte i nominativ utan i instrumentalis eller lokativ. Betydelsen av sådana beskrivningar ligger nära jämförelser, jfr: 10. Redan rågen är som krūkel iuosa, och ändå skördar man den inte (Armōniškės); ≈rågen är redan som krūkeliai35. 11. Krūkel ių [är] hans dziūbas (näbb) (Žietela); ≈hans dziūbas är som krūkelis. Liksom i jämförelser används här generella beteckningar icke-referentiellt, det vill säga utan någon specifik denotation. 2.10.5. I yttrandena fyller de generella beteckningar som ingår i jämförande uttryck funktionen av jämförelsestandard (om de jämförande uttryckens struktur, se mer utförligt Ambrazas, red. 1996: 634). De jämförande uttrycken själva har då en beskrivande funktion. I vårt fall beskriver de, utifrån likheten med ett föremål med böjd form (representerat av den generaliserade föreställningen om en ”krok”), handlingens subjekt (12, 13, 14), objekt (redskap) (15) eller själva handlingens resultat (16, 17, 18). I meningen kan dessa uttryck följaktligen fungera som predikativ, attribut eller sättsadverbial. Jfr yttrandena: 12. Din näsa är som vąšiūkas (Ketūrvalakiai). 13. Fingrarna är precis som kebėkliai (Kvėdarna). 14. Dottern blev kvar med en puckel, som kobinȳs (Žagarė). 15. Man brukade ju skära med skäror precis som kabliais, kanske har du sett det? (Saldūtiškis). 16. Motka där ligger hopkrupen som kriūkutis (Lėipalingis). 17. Han går böjd som kriūkas (Jiežnas). 18. Den där grisen var utmärglad som kobinȳs buvo (Klȳkoliai). I de fyra första yttrandena sker jämförelsen i alla avseenden. Med andra ord jämförs de båda substantiviskt betecknade föremålen (och personerna) i alla avseenden, eller så kan vi säga att de näsor, fingrar, dotter, skäror som utgör jämförelsens grund helt enkelt identifieras med vašiūku, kebėkliais, kobiniu, kabliais, som betecknar jämförelsestandarden. Det råder inget tvivel om att en sådan jämförelse, eller identifiering, grundar sig på en gemensam semantisk egenskap hos jämförelsens båda ytterled – böjd form. I de tre sista yttrandena uttrycks kriteriet för jämförelsen mellan en person eller ett djur och ett redskap med böjd form av predikaten är hopkrupen, (går) böjd, var utmärglad. Kriteriet är den böjda formen (i det sistnämnda fallet anges jämförelsekriteriet indirekt – verbet torka associeras i vårt medvetande alltid med sådana handlingar I en annan dialekt predikeras denna egenskap hos övermogna grödor på ett annat sätt, jfr:35 1. Rugeliai visai sukūkę, nėra kam juos nupjaut (Nemajūnai). 2. Jau tep sukūko miežiai (Pilviškiai). „KABLIO“ FIGŪROS NOMINACINĖS SISTEMOS RAIŠKA | 111 benämningar som riestis, linkti etc.). Betraktat ur talarens, yttrandegenererarens, perspektiv skulle vi säga att egenskapen att vara böjd prediceras om de subjekt som uttrycks med de första substantiven genom verb, och dessutom fastställs (definieras) med hjälp av de allmänna benämningarna för ”krok” som betecknar en standard. Det verkar som om dessa yttranden därigenom får formen av en jämförande konstruktion. Alla tre leden i denna konstruktion – jämförelseleden – bildar en sammanhängande semantisk helhet. Å andra sidan är den aktuella helheten, ur lyssnarens, yttrandemottagarens, perspektiv, möjlig (eller jämförelsen meningsfull) endast om leden är semantiskt förenliga. Detta innebär att de tre ord som representerar dem har ett gemensamt semantiskt särdrag. 2.10.6. I grunden har vi också en jämförelse, men med högre grad av visshet, i yttrandet: 19. Sudžiūvęs, susisukęs – tikras kobinäys (Kuršėnai). Den beskrivande funktionen fylls också av den verbala avledningen av kāblio vedinys sukablėti i yttrandet: 20. Jis buvo viš̌kum sukablėjęs, o dabar kad atsigriebęs (Antašava). Här möter vi den så kallade minimaliseringen av semantiska aktanter, då dessa införlivas i det predikativa ordets betydelse (se Jakaitienė 1988: 68). Den första delen av detta yttrande är faktiskt lätt att utveckla till han blev lik kāblį eller han blev som kāblýs. Så även denna gång finns det en jämförelse dold i yttrandet. 2.10.7. Den beskrivande funktionen fylls av ett sättsadverbial, uttryckt med instrumentalis av en allmän benämning eller med kasus med preposition (i dialekterna kan det här vara illativ), t.ex.: 21. Gervės skrenda kabliu (Kuktiškės). 22. Tas lėtadarbis sėdi gi kabliu (Švenčionys). 23. Pajuodo, susirietė į kōbinį begrodamas DunŽ (Kuršėnai). 24. Jau sena, sulinko kriūkelin ZtŽ. 25. Ar aš į tokį kebėklį būčio sukumpusi, jei daktarą būčio prisisaūkusi? (Judrėnai). 26. Kai žmogus pasensta, tai visi pirštai susilenka į kōbinius, kad negali nė atitiesti (Laukuva). Dessa sättsadverbial anger (eller preciserar) predikatets handling och genom den även subjektet, på ett liknande sätt som jämförande uttryck – genom likheten med ”krokens” figur. Faktiskt råder samma semantiska samspel mellan satsens tre led – subjektet, predikatet och sättsadverbialet – som i ett jämförande uttryck. Predikatet anger här ofta direkt grunden för det semantiska samspelet, liksom jämförelseaspekten i det jämförande uttrycket – den krökta formen. Jfr predikaten i yttrandena 23–26: krökte ihop sig, böjde sig, (en ko) kutryggig, böjer sig ihop. Dessa yttranden kan lätt omvandlas till jämförande uttryck – det enda som ändras är graden av visshet eller möjlighet i predikationen av egenskapen. Jfr: krökte ihop sig till kōbinį medan han grävde → krökte ihop sig som kōbinys medan han grävde. 2.10.8. Vadinamuosius determinacinius dūrinius (apie juos plačiau žr. Urbutis 1978: 173–174) taip pat galime laikyti kontekstais, artimais lyginamiesiems posakiams. Iš tiesų tokie dūriniai yra pamatuoti ištisų lyginamųjų posakių. Pavyzdžiui, kablianōsis yra tas, kurio nosis kaip kablýs. Taigi šių dūrinių pirmojo sand(o) paskirtis eiti lyginimo 112 | ROLANDAS MIKULSKAS standard. Det beskrivna objektet (eller jämförelsegrunden) i sådana sammansatta ord är vanligtvis en människas näsa, jfr: 27. En så ful gammal man, kablenosis (Ėriškiai). 28. Usch, så ful, så kukianosis (Prienai). 29. Hur ska jag kunna gifta mig med dig, när du är kriūkanosis och så ful! (Pelesà). 30. Och far var vaxnäst, och alla barnen är likadana (Veliuona). Det händer dock att en sådan likhet påträffas även i andra kroppsdelar, och inte bara hos människor, jfr: 31. Den där kabliadantis kommer inte att göra någonting! (Krekenavà). 32. Du med ditt krūka-huvud, vart är du på väg! (sagt om en häst) (Rudaminà). Exemplen visar att sådana sammansättningar har en pragmatisk inriktning och är negativt konnoterade. Trots detta har deras första led oftast denotation som ett allmänt namn, neutral i detta avseende. Det betecknar inte ett konkret verktyg med krökt form, vars ena eller andra iögonfallande egenskap skulle kunna motivera den pragmatiska benämningen, utan representerar den allmänna ”krokens” figur. Varje större termområde har naturligtvis här sin egen representant, vilket framgår av exemplen. Sådana namn med den mest allmänna betydelsen, som bygger på en eller två väsentliga referentegenskaper, lämpar sig bäst för att beskriva den ur figurativ synvinkel. De determinativa sammansättningarna med dessa namn är dock inte särskilt minnesvärda till formen – deras negativa konnotation härrör uppenbarligen från talarens pragmatiska inställning och tidigare motsvarande bruk. Kanske är det därför som dialekterna ofta bildar analoga sammansättningar med första led som betecknar konkreta verktyg med krökt form. Av pragmatiska skäl väljer man självfallet representanter med mer framträdande drag. Det verkar som om de sammansatta benämningarna gembnōsis, -ė, oknošà uppstod på detta sätt i den samogitiska dialekten, vaškamōsis, -ė i den västaukštaitiska dialekten och kabelanōsis, -ė i den östaukštaitiska dialekten. Vi har också redan nämnt att synonymiska relationer etableras mellan dessa konkreta namn och de allmänna namn som förekommer i analoga kontexter. Därför kan referensen hos vissa mer avgränsade benämningar, till exempel gembė eller kabelis, utvidgas; ibland eller regelbundet kan de användas för att benämna olika andra verktyg med krökt form⁳⁶. 2.10.9. En annan typ av sammansättningar vittnar på sitt sätt också om det allmänna namnets utbredning – vaškarà, vaškaras, som i den västaukštaitiska kaunasiska dialekten betecknar en anordning för att hänga upp en gryta när man kokar över en härd (den senare kan också beteckna stången i en brunnshävstång med ”häng- 36 Till exempel får västaukštaitisk-kaunasiska vaškarà (vaškaras) den allmänna betydelsen av jämförelseled inte bara i sammansättningarna vaškamōsis, -ė, utan också, på motsvarande sätt, i jämförande konstruktioner eller metaforiska benämningar, jfr: 1. En näsa som vaškarà (Sintautai). 2. Lägg inte fram din egen vaškarà, ärade du! (Lukšiai). Här fyller vaškarà (vaškaras) samma funktioner för figurativ modellering av verklighetens objekt som det i analoga kontexter betydligt vanligare vašas. Den bredare betydelsesfären hos vaškarai (vaškarui) är dock inte utmärkande här. Troligen förblir namnets potential som allmän beteckning orealiserad på grund av den ännu levande betydelsen hos dess avledning. „KABLIO“ FIGŪROS NOMINACINĖS SISTEMOS RAIŠKA | 113 liu“). Som vi redan vet betecknar vašas hos samogiterna redskapet som används för att hänga upp en gryta. I den västra delen av de västra aukštaiternas kaunasiska dialekt kan vašu beteckna vilket redskap som helst med böjd form, som dessutom oftast går att hantera fritt. Det är alltså uppenbart att namnet vašo inte lämpar sig för den ovan nämnda anordningen för upphängning av en gryta (eller en liknande anordning), åtminstone av två skäl: dess mångtydighet, eller breda referens, och anordningens särdrag – att den är fast monterad. Därför kan vi med fog anta att det uppstår ett motiv att bilda ett lämpligare namn genom sammansättning. På så sätt uppkommer vašk aras ar vaškarà. Deras ordbildningsbetydelse kan definieras så här: ’anordning för att (pa)hänga upp något, med en vašu i änden’. Den första delen av ordbildningsbasen, vašas, har här den allmänna betydelsen ’redskap för upphängning’, vilken naturligtvis med nödvändighet implicerar det semantiska draget ’böjd form’. I detta fall uttrycks alltså semet ’böjdhet’ indirekt. Därigenom skiljer sig dessa sammansättningar från de tidigare undersökta (närmare bestämt vašanósio), där detta sem genom likartade sammansättningsled uttrycktes direkt37. 2.10.10. Mer sällan förekommer sammansättningar av typen mėšlakablis (Šimónys) eller mėšlakriukš (Léipalingis). Även de vittnar om de allmänna benämningarnas utbredning i de egna dialekterna. Orsaken till att de uppkom kan förklaras på samma sätt som i fallet med de tidigare behandlade sammansättningarna: generella benämningar med alltför bred referens lämpar sig inte alltid för att beteckna redskap med ett snävt användningsområde, varför deras räckvidd begränsas genom sammansättning. 2.10.11. En allmän benämning som förkroppsligar egenskapen ’böjd form’ kan användas metaforiskt för att beteckna ett objekt som utmärks av denna egenskap. Metaforer skapas och används, som bekant, i språket av pragmatiska skäl. Deras syfte är inte att representera de denotat som benämns i talakter, utan att beskriva dem i något avseende. Beskrivningen sker dock inte direkt, utan med hjälp av det gängse namnet på ett annat objekt (eller en klass av sådana objekt). Detta är möjligt när likhetsrelationer fastställs, eller, med vardagliga ord, när man urskiljer en viss likhet mellan två verkliga ting. Metaforer är alltså i grunden dolda jämförelser (jfr Nikitin 1983: 56; 84). I vårt fall är kretsen av objekt som betecknas metaforiskt tämligen snäv – det rör sig oftast om samma ting som förekommer i jämförande uttryck: människokroppen, vissa delar av den och mer sällan andra företeelser (t.ex. en rad tranor i flykt), jfr: 33. Sådana händer det var, och nu krokar (Šaukotas). 34. Den där kōbinio (den uttorkade gamle mannen) kan jag inte se utan glasögon. DuÑŽ (Raudėnai). 35. Tranornas kablys dånade iväg söderut (Eriškiai). Den gemensamma egenskapen ’böjd form’ framträder särskilt tydligt när man jämför en näsa med ett böjt redskap. Därför blir den ofta grunden för betydelseöverföring, när vašas, kablys osv. direkt börjar beteckna en näsa (eller näbb). Till exempel ersätts den välkända fraseologismen nulėisti nosį ’bli nedslagen’ på detta sätt i meningen Varför hänger du med näbben? (Šiauliai), jfr också: 37 Helt andra företeelser vittnar de formellt likartade sammansättningarna om, vilka används i västra aukštaiternas šiauliai-dialekt. Som vi tidigare nämnt betyder vaškans, vaškaris ar vaškarýs här en gryta- eller hinkbåge, en hank. Ordbildningsbetydelsen hos sådana sammansättningar är alltså ’platsen där vašas hängs upp’. Den sistnämnda benämningen är nästan inte belagd i dialekten, men när sammansättningen sannolikt bildades kallade šiauliai-borna, liksom deras samogitiska grannar, den nämnda anordningen för upphängning av en gryta så. 114 | ROLANDAS MIKULSKAS 36. Sova med en krok upphängd [vid småsystrarnas vagga] (Surdegis). Gåtor skapas ofta utifrån gemensamma semantiska kännetecken. På så sätt kodas deras centrala denotat genom metaforer. När man gissat dessa kännetecken löser man gåtan. Jfr två varianter av samma gåta från olika orter: 37. I ena änden en gaffel, i den andra ett vax, och mitten som en boll (Didvyžiai) [en svala]. 38. I ena änden en gaffel, i den andra en kåsa, latinska kläder, ett främmande språk (Pilviškiai). För vår undersökning är det viktigt att notera att de allmänna benämningarna i dessa varianter av en och samma gåta representerar egna dominansområden. Allmänna benämningar kan också metaforiskt beteckna motsvarande grafiska figurer, exempelvis skrivtecken, jfr: 39. Det är svårt att läsa på ryska – idel krumelurer (Priekulė). 40. Han skrev en sådan liten krok, ritade en fågel, lärde barnet (Tauragė). Vissa av dessa benämningar ligger till grund för verbala avledningar, t.ex.: 41. Jag krumelurade till det så där i brevet, men kunde inte skriva ordentligt och snyggt [skriva] (Endriejavas). Efter att ha behandlat hur allmänna nominatorer kommer till uttryck i terminologiska yttranden kan man slutligen presentera hela tabellen, som tydligt visar den geografiska fördelningen av de nominativa system som de dominerar. De allmänna benämningarnas areella fördelning framgår ännu tydligare av kartan som sammanställts utifrån tabellens uppgifter. På kartan markeras med samma symboler dels orter där dessa benämningar har noterats i bruk med alla sex reguljära betydelser, dels orter där de endast har belagts med signifikativ betydelse. Även mer reguljära substitutionsfall markeras. 3. AVSLUTANDE ANMÄRKNINGAR 3.1. Lämpligheten hos de dominerande benämningarna i nominativa system baserade på figurativ likhet att beteckna koncept för rumsliga figurer följer av ISOMORFIN i deras semantiska strukturer med dessa figurer. Kärnan i sådana benämningars betydelsestruktur utgörs av väsentliga (dvs. viktiga för medlemmarna i språkgemenskapen) kännetecken hos de figurer som benämns. Dessa kännetecken formar benämningarnas nominativa (primära) betydelse, vilken språkbrukarna uppfattar som deras betecknande innebörd. Benämningens nominativa betydelse spelar en central roll när verklighetsobjekt som förenas av figurativ likhet denoteras i talakter. De regelbundna ordbetydelser som bildas utifrån dessa denotationer ska betraktas som sekundära (härledda) i förhållande till den nominativa betydelsen. 3.2. De gemensamma dialektala benämningarna för ”krok”-figuren är de dominerande benämningarna på verktyg av samma form, vilka har uppstått genom INKLUDERING. Synkront sett följer de gemensamma benämningarnas största betecknande kraft (nominativa potential) av deras högsta position i systemhierarkin, som i sin tur helt och hållet beror på hur väl deras semantiska strukturer är anpassade för att representera ”krok”-figuren och inte på deras ursprung eller inre form. De samband mellan benämningarnas bildning som de senare förutsätter kan aktualiseras på den realiserade textens nivå genom att benämningarna används intill de verb som utgör deras bildningsbas. Dessa bildningssamband är alltså viktigare för yttrandets mottagare (adressat) än för dess upphovsperson (adressanten). För denne tycks den taxonomi av benämningar som skiktats på grundval av denotatens figurativa likhet vara mer ändamålsenlig. „KABLIO“ FIGŪROS NOMINACINĖS SISTEMOS RAIŠKA | 115 den högsta positionen i hierarkin, vilken i sin tur helt och hållet beror på hur väl deras semantiska strukturer är anpassade för att representera ”krok”-figuren och inte på deras ursprung eller inre form. De samband mellan benämningarnas bildning som de senare förutsätter kan aktualiseras på den realiserade textens nivå genom att benämningarna används intill de verb som utgör deras bildningsbas. Dessa bildningssamband är alltså viktigare för yttrandets mottagare (adressat) än för dess upphovsperson (adressanten). För denne tycks den taxonomi av benämningar som skiktats på grundval av denotatens figurativa likhet vara mer ändamålsenlig. 3.3. De större dialekt- eller underdialektgränserna är av störst betydelse för spridningen av de gemensamma benämningarna för ”krok”-figuren. Till exempel är gränsen mellan de nordžemaitiska Kretinga- och Telšiai-dialekterna avgörande för den territoriella fördelningen av de žemaitiska benämningarna kebėklis (kibėklis) och kobinys. På motsvarande sätt har skillnaden mellan de etniska grupperna Zanavykai och Kapsai betydelse för den geografiska spridningen av de benämningar som används av de västaukštaitiska kauniškiai: vąšas och kūkis. Historiskt sett kan man hävda att samma politiska, administrativa, fysiska och andra faktorer som gav upphov till skillnader i dialekternas fonetik också formade deras särpräglade nominativa system. Ur ett synkront perspektiv bör det faktum att vissa nominativa system i stort sett består inom dialektgränserna, trots lexikala företeelsers inneboende rörlighet, förklaras med att dialekter har drag av slutna språksystem. I fråga om nominativa enheter fungerar de således som separata språk. Det innebär att människor vars tal skiljer sig markant från grannarnas identifierar sig som en separat etnisk grupp, som ”de egna”, vilka i sin inbördes kommunikation använder sina invanda benämningar på verklighetens föremål och inte utan anledning släpper in motsvarigheter som används av andra, ”utomstående”. Ett dialekts särpräglade nominativa system gör att motsvarande benämningar från andra dialekter (eller språk) inte godtas utan större eller mindre anpassning. Med andra ord måste de senare, om de tas över, finna sin plats (inta en viss position) i de motsvarande nominativa delsystemens hierarki. FÖRKORTNINGAR Dūnž–Vitkauskas, V. 1976: Šiaurės rytų dūnininkų šnektų žodynas, Vilnius: Mokslas. LKA₁ – Atlas över det litauiska språket 1. Lexikon, red. K. Morkūnas, Vilnius: Mokslas, 1977. LKŽ – Ordbok över det litauiska språket 1–19, red. J. Balčikonis, J. Kruopas, K. Ulvydas, V. Vitkauskas, 1941–1999. LKŽK – Kortregister för Ordbok över det litauiska språket: Litauiska språkets institut. ZtŽ – Vidugiris, A. 1998: Zietelos šnektos žodynas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. LITERATŪRA Ambrazas, V., red. 1996: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Arutjunova, N. D. 1977: Номинация и текст. Серебренников, Б. А., Уфимцева, А. А., ред., Языковая номинация: Виды наименований, Москва: Наука, 304–357. Greimas, A. J. 1989: Semiotika. Darbų rinktinė, sudarė R. Pavilionis, Vilnius: Mintis. Jakaitienė, E. 1988: Leksinė semantika, Vilnius: Mokslas. Karaliūnas, S. 1997: Kalba ir visuomenė: Psichosociologiniai ir komunikaciniai kalbos vartojimo bruožai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Mikulskas, R. 1995: Žodžių vōkas, vokūoti kilmė onomasiologiniu požiūriu. Lituanistica 4 (24), 58–74. 116 | ROLANDAS MIKULSKAS 1 LENTELĖ. BENDRŲJŲ „KABLIO“ FIGŪROS PAVADINIMŲ PAPLITIMAS TARMĖSE Riestos formos Įrankis įrankio pavadinimas Mėšlui iš Šienui iš kūgio Kam traukti Meškeriojimo (pp. mažybinė forma) vežimo versti ar šalinės galo pešti pakabinus mažybinė forma kablys SRv, Km, Ds, Kp SKp, SDk, SLK Nj, Krč, Ut, Lel, Kp; Klp, Nd, Jrb Sur; Jnš, prk.: SRv, Bsg, Skrb, Všk, Ppl, Vb, Slm, Alz, Kp, Šmn, SKp, PnmR, Rk, Č, Km, Dkk, Žr, Aln, Kkl, Ukm, Pg, Er, Tr, An, Sb; Jrb važąs Erž, Vdk Snt, Jrb, Skr; Rmš, Nmj, prk.: Pjv, Plv, Pžrl, Pnma, Al, Mrs Všt, Gs kūkis Krok, Pun, Jz Zp, Drs Ss, Ūd, Jz, Prn Bgt, Skrd, Šil, Jz, Ūd, Ldvn kebėklis (kibėklis) Klvrž, Plt, Slnt, Grsl, Ms, Šts, Yl; Žr, Žd Tž, Kv, Slnt, Šts Plt; Nm kobinys Vkš, Škn; Šl, Btg Akm, Rdn, Lk, Žr, Tl, Als, Klvrž, Šts Brs, Žr, Varn, Vkš, Trk; Vn, Šl, Kv Sd, Trk, Krš, Žr kriūkas Vs, Lš, Lz, Dv; Aps, Brsl Drsk, Mrc Krsn, Smn, Srj, Rud, Nč, Žt, Lz, Dv; Švnc, Skdt, Plv Sn, Mrk, Žt, Auk; Švnc, Rš, Upn Pastabos: 1) vietų santrumpos tokios pat kaip LKŽ; 2) po kabliataškio pateikiamos vietų, esančių toli nuo kompaktiško pavadinimų vartojimo ploto, santrumpos; 3) po pažymos prk. pateikiamos vietų, kuriose užfiksuoti tokie veiksmažodiniai vediniai kaip kabliuoti ar vašiuoti santrum- „KABLIO“ FIGŪROS NOMINACINĖS SISTEMOS RAIŠKA | 117 Nėrimo (ppr. mažybinė forma) Įtaisas virvėms vyti (gali būti mažybinė forma) Gembė, vagis Bet koks riestos formos įrankis Tarmės BSG, SKP, PC PS, SKP, JDP, ZR, ŽL SML, PAĮ, PS, SLM, KP, SKP, JDP, RK, DS, TRGN, SSK, KUR, AN, SUR; ŽSL KRKN, UPT, ĖR, MŽS, PPL, KPR, ANTŠ, PLVN, ŠMM, PND, JDP, DGL, SLD, KTK, SUG, ALN, KKL, ŠR, PG; ŠVNČ, ŠKT, ŠL Rytų aukštaičiai: panevėžiškiai, kupiškėnai, anykštėnai, širvintiškiai, uteniškiai ErŽ, PnmŽ; Grd, Nmn Šn, Mrj, Kt, Gž, VlkV, Grš, Vlkj, Jd, Grk, Btg, Vdk; Jsv, Ldv, Gdž, Grl, Vv, Krok Jrb, Snt, Mrj; Tlž Kt, Gs, Gž, Grš, Lkš, Snt, Slv, Erž, Vdžg, Rs, Grk, Stak, Ar, Jd, PnmŽ, Rdd, Lkč, Vlkj, Vl, Plk; Jsv, Prn Vakarų aukštaičių kauniškių vakarinė pusė Al, Brb, Mrj, Gž Rmš, Nmj, Brb, Gdl, Šil Vv, Gž PnmA, Prn, Ūd, Krok, Dks, Mrj, Klvr, Alk, Plv, Šn, Grl Vakarų aukštaičių kauniškių rytinė pusė Klp, Sg, Vn, Kv, Kl, Plt, Slnt, Lkž, Ms, Yl, Brs, KlvrŽ, Sd; Lpl, Lž Vyž, Šll Als, KlvrŽ, Sd, Šts, Nt, Pln, End, Jdr, Kv, Šll, Prk Vakarų žemaičiai, pietų žemaičių vakarinė pusė, šiaurės žemaičiai kretingiškiai Sd, Šts, Žr, Užv, Rdn, Škn, Krp; Rd Žlb, Krš; Slnt, Prk Šts, Žd, Sd, Trk, Akm, Klk, Žg, Škn, Krš, Rdn, Krkl, Lkv, Knt; Kv, Trg, Šlv, Mšk Šiaurės žemaičiai telšiškiai, pietų žemaičių varniškių rytinė pusė Klvr, Kpč, Drsk, Vrn, Vlk, Dsm, Dg, Pun Rdm, Bd, Pns, Sn, Srj, Lš, Drsk, Pls, Zt, Lz Klvr, Vrn, Pls, Zt, Lz; Sdk Rdm, Bd, Lzd, Švn, Sn, Kpč, Lp, Rud, Pls, Zt, Arm, Dv, Rūd, Dsm, Jz Pietų aukštaičiai (išskyrus šiaurinį kampą), kai kurios rytų aukštaičių vilniškių salos pos. Ppr. jie turi perkeltinės reikšmės ‘godžiai (kabinat) valgyti’ ar ‘skobti’ ir taip netiesiogiai nurodo į savo pamatinius daiktavardžius, kaip bendros paskirties kabinimo įrankių pavadinimus. 118 | ROLANDAS MIKULSKAS 1 PAV. BENDRŲJŲ „KABLIO“ FIGŪROS PAVADINIMŲ PAPLITIMAS TARMĖSE „KABLIO“ FIGŪROS NOMINACINĖS SISTEMOS RAIŠKA | 119 Nikitin, M. V. 1983: Лексическое значение слова: Структура и комбинаторика, Москва: Высшая школа. Nikitin, M. V. 1988: Основы лингвистической теории значения, Москва: Высшая школа. Rosinas, A. 1996: Lietuvių bendrinės kalbos įvardžiai: Funkcijos ir semantika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Telija, V. N. 1977: Вторичная номинация и ее виды. Серебренников, Б. А., Уфимцева, А. А., ред. Языковая номинация: Виды наименований, Москва: Наука, 129–221. Ufimtseva, A. A. 1977: Лексическая номинация. Серебренников, Б. А., Уфимцева, А. А., ред. Языковая номинация: Виды наименований, Москва: Наука, 5–85. Urbutis, V. 1978: Žodžių darybos teorija, Vilnius: Mokslas. Rolandas Mikulskas Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, 2055 Vilnius, Lietuva Gauta 2002 05 07