Deminutyvų seka ir funkcionavimas tekste

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA XLVI (2002), 59–71 Diminutivens sekvens och funktion i texten Jurgita Macienė Šiaulių universitetas I den litauiska språkvetenskapliga traditionen beskrivs diminutiver som ett expressivt stilistiskt medel. Diminutiver används ofta i kombination med sina grundsubstantiv. De två kan stå omedelbart intill varandra eller vara åtskilda. Diminutiven kan antingen föregå eller följa grundordet, och ibland kombineras de två mönstren. Exemplen (från konkordansen sammanställd av Centrum för datorlingvistik vid Kaunas universitet och från skönlitterär och publicistisk text) visar fyra funktioner hos diminutiver, varav två grundläggande (preciserande och värderande) och två sekundära (estetisk och kohesionsskapande). En diminutiv kan fylla flera funktioner samtidigt. De ovan nämnda funktionerna kan också framhävas i varierande grad, beroende på diminutivens position, typ och referentiella status. Ibland markeras dessa egenskaper dessutom med andra lingvistiska medel. 0. INLEDNING En diminutiv – ”ett ord med diminutiv, endearment eller mer allmänt emotionell betydelse, bildat med ett särskilt suffix” (Gaivenis, Keinys 1990: 46) – är ett för det litauiska språket typiskt medel för att karakterisera människor, djur och föremål samt för att uttrycka känslor. De olika betydelsenyanserna hos diminutivavledningar framträder särskilt tydligt i folkloristiska verk: detta uppmärksammades redan av L. Rėza (1825), och senare behandlades dessa avledningar av B. Sruoga (1927), A. Piročkinas (1974: 208–210) och andra. Den mest ingående analysen av användningen av diminutiver i litauiska folkvisor gjordes av K. Aleksynas (1971: 7–300). Litauiska språkforskare ägnar störst uppmärksamhet åt ordbildningen av diminutiver (se Ulvydas, red. 1965: 253–288; Jakaitienė et al. 1976: 262; Urbutis 1978: 270, 288; Paulauskienė 1994: 65–66; Ambrazas, red. 1996: 87–94; Keinys 1999: 51–53; LKE 1999: 130). A. Gudavičius (2000: 124–139) betonar diminutivernas axiologiska aspekt. Diminutiver är särskilt relevanta för forskare som undersöker stilistiska problem. Det är förståeligt att större uppmärksamhet ägnas åt diminutivavledningar i språk där de används oftare och på mer varierade sätt, och där deras roll i texter är tydligare. Således räknar polsk språkvetenskap diminutiver till språkets stilistiska system (Milewski 1976: 124–125), medan termen DIMINUTIV saknas helt i en stor encyklopedisk stilistikordbok på engelska, som omfattar över sexhundra termer (Wales 1990). Litauiskan står i detta avseende betydligt närmare polskan. Som ett fenomen i språkets stilistiska system betraktas diminutiver 60 | JURGITA MACIENĖ (…iska) ord diskuteras i J. Pikčilingis ”Lietuvių kalbos stilistika” (Pikčilingis 1975: 30ff.). Termen DEMINUTYV har till och med tagits med i en liten (på fyrtiotvå ord) förklarande ordlista över stilistiska termer i en skolbok (se Župerka 2001: 115). Både litteraturvetare och lingvister betonar vikten av diminutiver (affektiva ord) för tankens uttryck, men om diminutivernas funktioner i texten har bara enstaka kommentarer och reflektioner framförts1. Därför är syftet med denna artikel att diskutera diminutivernas funktion i texten mer ingående. I texten förekommer en diminutivavledning ofta i samma eller i en angränsande mening som sitt grundord. Exempel: Jag såg nog dum och konstig ut för bilarna och småbilarna som svischade förbi KUNČKK 302; Tår såg i en dröm att hon väcktes av steg. Mycket, mycket små steg IVANMV 5; – Aaaaaa! Aaaaaa! Såga av den lilla foten! Såga av benet! Aaaaaaa! JUKNŠ 48. På andra ställen förekommer de nämnda avledningarna i senare meningar, till och med i andra stycken. Exempel: Nå, låt oss säga att vår Vincukas skriver ett kärleksbrev... <...> – Tack, Vincuk, för det lilla brevet RAČŠ 69. i de fall där diminutiverna tydligt binder samman texten kan textlingvistiska termerna KONTAKTPOSITION och DISTANSPOSITION användas för att beskriva avståndet mellan grundordet och diminutivavledningen; jfr: ”Konneksion (bindning) är KONTAKT (nära), när angränsande meningar binds samman <...>, och DISTANS (avlägsen), när konnektorerna förekommer först i senare meningar, i ett annat stycke eller ännu längre bort” (Sirtautas, Grenda 1988: 188; se även Sirtautas 2001: 47). Alla lingvister definierar inte termerna KONTAKTPOSITION och DISTANSPOSITION så konkret eller kommenterar dem så precist och detaljerat. M. Nekula (2000: 685) ger följande förståelse av begreppen: ”Anaforiskt kan man hänvisa till ett först nämnt element som förekommer intill eller nästan intill (KONTAKTBINDNING), eller till ett element som inte står omedelbart före hänvisningen (DISTANSBINDNING)”. Jfr även J. Hrbáčeks (Hrbáček 1994: 47) definition: ”Bindning till ett angränsande, tidigare yttrande kallar vi kontaktbindning; bindning till något av de tidigare använda yttrandena är DISTANSBINDNING”; samt J. Hofmanovás (Hoffmannová 1997: 128) kommentar: ”kontaktförbindelser (mellan angränsande textenheter) och distansförbindelser (mellan mer avlägsna textenheter)”. I denna artikel beaktas avståndet mellan diminutivavledningen och dess grundord: de förekommer intill eller nästan intill varandra, nära (kontaktposition) eller längre ifrån varandra (distansposition). Ju större avståndet mellan grundordet och diminutiven (det affektiva ordet) är, desto svagare och mindre märkbar blir diminutivens textbindande funktion. 1 Vissa av denna artikels påståenden publicerades för första gången i ett föredrag vid en vetenskaplig konferens (se Macienė, Župerka 2001: 32–35). DEMINUTYVŲ SEKA IR FUNKCIONAVIMAS TEKSTE 61 1. DIMINUTIVENS FUNKTIONER I TEXTEN Att ett diminutiv och ett besläktat ord eller en kontextuell ersättning används nära varandra är inte någon tillfällighet – ett sådant val av språkliga ”medel” hänger samman med pragmatiska faktorer (värderingar): med situationen och typen av språklig verksamhet, med talarens avsikter och påverkan (Hoffmannová 1997: 102), det vill säga att en diminutivavledning används med en viss avsikt och fyller vissa funktioner i texten. Kalbėdama apie greta vartojamus bendrašaknius žodžius, J. Buitkienė (1993: 18–22) skiria struktūrinę, struktūrinę-semantinę ir struktūrinę-stilistinę tų žodžių funkcijas. Deminutyvai yra ryškus teksto stiliaus elementas, todėl tikslinga atsižvelgti ir į stilistikos specialistų nurodomas stiliaus atliekamas teksto sandaros funkcijas. K. Hausenblasas (žr. Hausenblas 1985: 25–27) aptaria tokias keturias pagrindines funkcijas: tematinę-semantinę, estetinę, integracinę ir charakterizuojamąją. Išanalizuotoje tekstyno ir tautosakos, grožinės literatūros, publicistikos pavyzdžiai rodo, kad galima skirti keturias deminutyvų vartojimo tekste funkcijas: dvi pagrindines – tikslinamąją ir vertinamąją (resp. ekspresyvinę) bei dvi papildomas – teksto siejamąją (resp. integracinę, tematinę-semantinę, struktūrinę-semantinę) ir estetinę; jos visos dažnai yra susijusios tarpusavyje. a. PRECISERANDE FUNKTION. En diminutivavledning preciserar och beskriver tydligare en person, ett djur, ett fenomen eller en egenskap som benämnts med ett annat ord. a.a. Tillsammans med andra språkliga medel (epitet) framhäver den en persons litenhet, ett föremåls ringa storlek eller tunnhet. T.ex.: Värdinnan – en liten, späd liten kvinna kvinna – arbetade kring den väldiga ryska ugnen <…> PožBSD 11; <…> Raima ritade omsorgsfullt upp något som liknade ringprofiler och visade tydligt med små pilar hur den stora ringen lutade inåt i vinkel och den lilla ringen stack ut i samma vinkel <…> IvanMV 85; Bland barnrösterna utmärkte sig faderns grova röst KarvNBL 49. Föremålets litenhet framhävs med en av de syntaktiska figurerna – uppräkning. T.ex.: Hon stod naken, skallrade tänder och helt försjunken i sig själv, och knäppte långsamt upp halsbanden, små pärlorna, kedjorna, och trädde av sig en oändlig mängd armband och ringar IvanMV 13. a.b. Visar en persons unga ålder och omognad. T.ex.: Snart kom också småbröderna – Stasiukas och Jonukas KarvNBL 12. Ibland framhävs dessa egenskaper av ett mer precist namn på djurungen som används nära diminutivet, eller av epitet som betecknar omognad. T.ex.: Hon hade nyligen fått lamm2, och för att lammen inte skulle frysa i det svala stallet bar fadern in dem alla i stugan. Lammen är små, med lockig ull och långa, tunna, ostadiga små ben JukNŠ 57. 2När diminutiv förstås i snäv bemärkelse räknas inte termer med diminutiva suffix som sådana (jfr Kniūkšta 2001: 551). 62 | JURGITA MACIENĖ Den precisera(n)de funktionen hos diminutiver är särskilt tydlig när samma denotat (referent) benämns med två ord bildade med diminutiva suffix och det mellan dessa ord råder ett hyperonymi- (överordnat begrepp) och hyponymi- (underordnat begrepp) förhållande. Exempel: Överlycklig över framgången tog han hem de små djuren och stängde in dem hemma i ett metallkar. <…> De omhuldade, klappade, renaste rävungarna växte oerhört snabbt MALM 34. b. VÄRDERANDE FUNKTION. Diminutiven visar och framhäver talarens inställning till det omtalade eller tilltalade. b.a. Uttrycker en persons eller saks värde och talarens positiva inställning. Exempel: Jag saknade dem inte, kunde inte sakna dem, morföräldrarna – pappa lilla och mamma lilla – gjorde allt som föräldrarna skulle ha gjort i mitt lilla liv T. Uttrycket aktualiseras genom att två benämningar på samma sak används intill varandra, genom kontrast och ofta till och med genom att de ställs mot varandra med eftertryck. Exempel: Det är inte mjöl, det är mjölis (gläds åt att mjölet är finmalet) LKŽVIII 195. Positiv värdering framhävs särskilt när en stegringsfigur används och talarens känslor blir starkare. Exempel: – Lillasyster, viskar han med svag röst. – Lillasyster… min goda … Lillasyster, min barmhärtiga… den allra vackraste … KAUKMG 5. b.b. Framför sakens obetydlighet och talarens negativa inställning. Exempel: En bäck i närheten. Vad är det för bäck – en liten rännil ända fram till diket som grävdes under Smetonas tidKARČR 8; <…> byggde detta hus i stället för den gamla träkåken, och inredde det lyxigt och modernt BUIVLN 8: Juozas Strodomskis från Vilnius skänkte till byn Padurupis b (det finns en sådan liten byhåla i Kelmė distrikt, i Tytuvėnai-trakten, där bara två gårdar återstår) <…> T. Obetydligheten framhävs ibland ytterligare genom ironi. Exempel: Det visade sig att kommunens medborgarframställningars bok inte är ett officiellt dokument, utan bara någon sorts liten bokhäfte LR 2000 02 07. Obetydlighet och ironi blir särskilt tydliga när stegring används. Exempel: Byfogden K. Ignotas satte sin stämpel, nämndemannen Rumsas daskade till med sin lilla stämpel, och de ”hederliga vittnena” skrev under <…> RAMRK 14. DEMINUTYVŲ SEKA IR FUNKCIONAVIMAS TEKSTE | 63 Att kritisera, fördöma och ironisera – sådan är diminutivernas funktion, särskilt vanlig i vår tid, då en tendens till stilistisk förflackning och de behagliga, milda ordens värdeminskning kan skönjas. Detta faktum bekräftas också av de analyserade exemplen, som oftast hämtats ur samtida författares verk3. c. ESTETISK FUNKTION. Diminutiven används när det stilistiska undvikandet av upprepning tycks vara viktigast, dvs. oviljan att upprepa samma ord i texten. Ex.: <...> Vika smackade till och med med tungan, – just det, innan hon stoppade in mig här, höll lilla mor en hel monolog om moderskärlek – Shakespeare skulle ha spruckit av avund IVANMV 229. Den nämnda funktionen har också iakttagits i en lång mening eller i flera på varandra följande meningar, där den diminutiva avledningen och grundordet eller en kontextuell ersättning har en distanserad position och binder samman texten. Ex.: Och när snön började skava under magen på hans lilla märr, stannade också släden med sina slitna, hala medar av ben, gjorda av djurens revben och lårben, som fastnaglad – han piskade och piskade märren, men utan någon nytta, kanske bara för att han själv inte skulle frysa SHALTKV 10; <...> brukade ta med honom både bananer, tuggummi och sötsaker, annars slet pojkskrället det ur händerna på henne. Den vilt ouppfostrade pojken var T. Den estetiska funktionen hos diminutivbruket är ofta förbunden med den värderande funktionen. d. TEXTENS SAMMANBINDANDE FUNKTION. Ibland fyller en diminutiv, använd tillsammans med sitt grundord eller en kontextuell ersättning och med en distanserad position, en sammanbindande funktion i texten. Ex.: Skulle det verkligen vara så att alla kejsarinnor (ockupanter och kvinnliga ockupanter) beter sig som lilla mor i en irländsk vits? Sonen klagar för doktorn över att hans lilla mamma inte äter något T. Som framgår är diminutivens sammanbindande funktion i texten ofta förbunden med dess andra funktioner, till exempel den värderande. Ibland kan diminutiva avledningar i en kontext fylla alla fyra funktionerna. I den litauiska folkleken ”Gässlingarna” talar vargen med diminutiver, medan gässen inte gör det: Gässen går fram till vargen och frågar: / – Varg, vad gör du här? / – Jag gräver en liten grop, svarar vargen. / – Vad ska du med den gropen till? / – Jag ska koka en liten eld. Vargens överdrivna bruk av diminutiver karakteriserar honom som en hycklare (värderande funktion) som vill locka till sig gässen och därför talar med diminutiva, ömsinta ord (det är uppenbart att åtskillnaden mellan DIMINUTIV och ICKE-DIMINUTIV gör rollfigurernas sätt att tala tydligare). Diminutiven den lilla gropen kan också ha en preciseringens funktion – att ange den verkliga storleken. När den diminutiva avledningen och dess grundord används växelvis framträder den stilistiska dissimili- 3 Prof. habil. dr R. Koženiauskienė riktade vänligen artikelförfattarens uppmärksamhet på denna tendens. Förändringar i tendenserna för användning av diminutiver skulle vara ett intressant ämne för vidare forskning. 64 | JURGITA MACIENĖ liation (estetisk funktion), medan en tanke knyts till en annan som tema och rema (textbindande funktion). 2. DEMINUTIVERNAS SEKVENS I TEXTEN En analys av det insamlade materialet visade att diminutiver fyller olika funktioner när de intar olika positioner i texten i förhållande till grundord eller kontextuella synonymer och ersättningar. Ur denna synvinkel kan man tala om tre sätt att använda diminutiver: postpositionell användning, prepositionell användning och kombinationen av två diminutiver. 2.1. Postpositionell användning av diminutiver Exempel hämtade ur skönlitterära och publicistiska texter samt ur textkorpusen sammanställd av VDU:s centrum för datorlingvistik visar att diminutivavledningar oftast används postpositionellt i förhållande till grundordet i texten (69% av de insamlade exemplen). Det innebär att en person, sak eller egenskap först benämns med den omarkerade medlemmen i den stilistiska oppositionen och därefter karakteriseras, preciseras eller värderas med en diminutiv. En postpositionellt använd diminutivavledning kan naturligtvis också fylla andra funktioner – en estetisk och en textbindande. Sekvensen icke-diminutiv–diminutiv kan jämföras med tautologiska ordkombinationer (se Koženiauskienė 2001: 165–166 för begreppet tautologi), där den andra leden är en diminutiv av samma ord, som tillför en nyans av behag och ömhet (värderande funktion). Exempel: Men så förändras människors seder och tider: / Du ger dem ett ord ett litet ord, men de svarar / med långvarigt åskmuller och rop, / dån… ČIGRLJVM 15; [jag ska korsfästa ensamheten] Så att den vita drömmen, vit som ett litet moln, / nätter, små nätter inte längre grumlas MACIJŽU 7; Adoniukas sprang omkring, visserligen rentvättad, men utsmyckad med lappar och små lappar MALM 10. Ibland uttrycker en diminutivavledning det som avses tydligare och mer konkret (preciserande funktion). Exempel: Redan på den avlidne Gediminas tid murades de av hantverkare som kallats från avlägsna trakter; de pryddes med brokiga glas som förts hit från andra sidan havet, torn och små torn, smyckades med slingor och vindlingar, hörn och små hörn, stöttades upp, pryddes och gjordes till en leksak MATALV 41. Tokių pavyzdžių gausu tautosakoje, jų pateikta J. Balkevičiaus (1963: 433–434), V. Sirtauto ir Č. Grendos (1988: 59; 112) sintaksės vadovėliuose. Med hänsyn till yttrandets grammatiska struktur och syntaktiska särdrag som rör grundordet och diminutivavledningen, beteckningen av samma eller olika denotat (referent)4 samt de funktioner de fyller, urskiljs flera fall av den vanliga sekvensen i text. 4 ”Denotat – det som benämns med ett ord eller markeras med ett tecken” (Gaivenis, Keinys 1990: 46); referent – ”ett tankeobjekt som en viss språklig uttrycksform förbinds med” (ibid.: 169). Om begreppen DENOTAT och REFERENT, se även Drotvinas (1986: 49–54), Gudavičius (1994: 20). För ett stilistiskt perspektiv på dem, se Wales (1990: 113–114; 396–397). DEMINUTYVŲ SEKA IR FUNKCIONAVIMAS TEKSTE 65 a. Grundordet och den diminutiva avledningen betecknar olika denotat (referenter) och fungerar som samordnade satsled. Exempel: Andra och andra, jag ska säga dig, utan ändringar – bär sina kors och små kors <…> KaukMG 180. b. Grundordet och diminutiven betecknar olika denotat; diminutiven benämner också något mindre – den fyller en preciseringens funktion. Grundordet och den diminutiva avledningen fungerar dock som olika satsled. Exempel: <…> höga kors med tjocka ornament – för vuxna, och små, murkna, knappt midjehöga – barnens små kors JuknŠ 103. c. En mellanposition mellan de nämnda tautologierna (ordkombinationerna) och samordnade satsled intas av ett grundord och en diminutiv som skiljs åt genom intonation (i texten – med ett streck) och betecknar samma referent. Exempel: – Ack, min vilja, min lilla vilja. – Grigalius rörde vid sin spruckna läpp med tungan <…> BubnTTA 240; – Gudar, smågudar… – utbrast den gamla MATALV 50; – Tyvärr, miss, jag känner er utvalde dåligt, men om jag vore i er mors ställe skulle jag hålla mig för huvudet och jämra mig: ack och ve, min lilla ve, varför lade du ett så tungt kors på min enda dotter… IvanMV 230. (Det sistnämnda exemplet låter som en imitation av folklig diktning, en stiliserad gammaldags klagosång.) En gradvis stegring används, den emotionella färgningen förstärks – diminutiven fyller en värderande funktion. d. Grundordet och diminutiven betecknar samma referent, men intar olika syntaktiska positioner. Grundordet används som ett led i ett ortnamn, medan den diminutiva avledningen betecknar en person. Exempel: En natt förs en kvinna med sitt pyttelilla, magra barn till barnavdelningen JuknŠ 62; Men samma sak gäller, låt säga, Arimų-gatan, där det inte finns en enda plöjd jordplätt, <…> eller Dziūkų, där man inte träffar en enda äkta dzūk RačKŠI 54–55. I den sistnämnda meningen uppstår ett slags ordlek, där olika företeelser (denotat) benämns genom en etymologisk figur – upprepning av ordstammen för att förstärka ordets semantiska kraft (jfr Koženiauskienė 2001: 277), medan den diminutiva avledningen fyller en estetisk funktion. e. Grundordet och diminutiven betecknar samma denotat (eller åtminstone referent); de används i närliggande meningar, längre ifrån varandra, och intar en distanserad position. Man kan urskilja diminutivens, liksom andra ord med samma rot, synonymer och liknande uttrycks, textbindande funktion: ”När roten återkommer i besläktade ord återkommer den i meningarna och förenar dem till en större språklig enhet – en text” (Buitkienė 1993: 17). Exempel: Elžbieta drog undan gardinsnörena, och de mulna ängsslätterna kom närmare fönstren <…>. Med gammal vana vek hon ordentligt ihop de små gardinerna och lät åter blicken svepa över hela stugan <…> 66 | JURGITA MACIENĖ JUKNŠ 160; ETT POPULÄRT ORD – KORRUPTION. Det har helt ersatt det mindre värdefulla ordet på lägre stilnivå – muta, bestickning LM 1993 03 06; Men kanske skulle nya däck också passa er [bil – J. M.] ? <…> vinn ett helt nytt däckset ŠN 2001 02 17. f. En sekvens av ICKE-DIMINUTIV – DIMINUTIV har observerats också i fall då ett ord med närliggande betydelse, som fungerar som kontextuell ersättning, används i den följande texten intill den tidigare benämningen på ett föremål, i stället för dess diminutivavledning. Jfr sammansättningarna: Björk, käre bror, hur har du vuxit så här – / Darrande, ren, helt upplyst? DEGA 25; Tre fattiga gråterskor SRUOGRI 48. Mellan icke-diminutiv och diminutiv uppstår en relation mellan hyperonym och hyponym. Exempel: Den första personen man mötte var en liten, späd liten kvinna PožBSD 153; Fadern lyfte upp barnet i famnen: / – Där borta ligger vårt hem, Benuti APUTDA 7. Först används ett ord med vidare betydelse, som målar upp en allmän bild utan att detaljer framhävs. Med en diminutivavledning benämns det konkreta objektet mer exakt och bilden preciseras – därmed fyller den en preciserande funktion. g. När det råder en hyperonym–hyponym-relation får användningen av ICKE-DIMINUTIV – DIMINUTIV också en emotionell valör, dvs. diminutivavledningar fyller en värderande funktion. Exempel: Man hittade en ”sådan där affärers” mästare, någon slags fältskär som gillade brännvin lille fältskären <…> JO- NUŠkDS 7; Den gamle kvinnan, som till slut blivit vinterboende på nionde våningen i ett höghus, väcks av en ringning på dörren – en flicka från hemtjänsten släpps in och sprutar en vätska med doft av syren i den gamles ögon <…> KUNČKK 6. h. Ibland ligger diminutivavledningen betydelsemässigt ganska långt från det första ordet, särskilt när diminutiven används i överförd betydelse; de förstås som synonymer endast i en viss kontext. Exempel: Solen – det är en glad röd liten motorbåt VILRO 122; <…> kastade hela Aras samling av tändsticksaskar i sopcontainern, den som han varit så stolt över och alltid brukade säga – ”om någon Rick Wakeman kan samla på Rolls-Royce-bilar, varför kan inte jag samla på åtminstone sådana små bilar?” IVANMV 207. I det sistnämnda exemplet används diminutiven småbilar både i bokstavlig betydelse, när den betecknar Rolls-Royce-bilar, och i överförd betydelse, när den betecknar tändsticksaskar på ett annat sätt. Sådan användning av diminutiv undviker monotoni i språket; diminutivformen (med affektiv betydelse) fyller en estetisk funktion. 2.2. Prepositionell användning av diminutiv Det finns fall (31% av de insamlade exemplen) där grundordet och dess diminutivavledning placeras i omvänd ordning i texten, det vill säga diminutiven kommer först. Då har diminutiven oftast en estetisk funktion, eftersom upprepning av samma ord undviks. DEMINUTYVŲ SEKA IR FUNKCIONAVIMAS TEKSTE | 67 I poesi väljs den omvända komponentföljden på grund av rim och rytm. Ex.: Var är de små hemmen, hemmen? NĖRRI 167. När diminutiven och grundordet byter plats förblir meningen densamma; inga nya stilistiska nyanser tillkommer. Följden DIMINUTIV – ICKE-DIMINUTIV, där båda betecknar samma referent, väljs när man vill undvika att upprepa exakt samma ord, det vill säga den stilistiska dissimilationsprincipen är verksam. Ex.: Spikar fast på dörren ett hjärta flätat av eklöv litet hjärta, prytt med vita prästkragar, med en röd pion trädd genom hjärtat.<…> JUKNŠ 98; Hukad vid den lilla ugnen, eldar han med vedträn. Ugnens lucka står öppen, gula eldsken fladdrar på väggen <…> JUKNŠ 107. Den estetiska funktionen är ibland också förbunden med en värderande funktion. Ex.: På jorden lever människor och små djur. Av alla djur tycker jag allra mest om små igelkottar VILRO 122. I landskapet i Žemaitės ”Petro Kurmelis” finner man följande följd: lilla solen – solen – mitt emot solen – lilla solen – framför solen ŽemPK 45–46. När diminutivavledningen och grundordet betecknar olika referenter (denotat), framhävs diminutivens estetiska och preciseringande funktioner. Ex.: [jag kan inte säga] Att jag också tillägnade er verser / om än bara en liten bunt, liksom en bunt lin STRIELKEN 26; Hon gick nerför stegen, öppnade boden och började bära ut träbaljor, en skopa, en jättestor balja JUKNŠ 162. Följden DIMINUTIV – ICKE-DIMINUTIV har också iakttagits när orden har olika rötter och blir synonymer endast i en viss kontext. Kontextuella synonymer betecknar olika referenter. Ex.: När de trampade upp små stigar / (det var ont om vägar...) / hoppade två små dinosaurier / iväg på besök SKUČLS 20. Begreppet som uttrycks med icke-diminutiv är något vidare än det som uttrycks med diminutivavledningen, vilken har en preciseringande funktion. Deminutiven har en värderande funktion när det begrepp som uttrycks med dess icke-diminutiva motsvarighet är något mer precist. Kontextuella synonymer som betecknar samma referent används (nästan) intill varandra i samma eller i angränsande meningar, det vill säga de intar en kontaktposition. Exempel: 68 | JURGITA MACIENĖ Inte en liten sten i kvinnans bröst – hjärtat fladdrar till och börjar slå tätare BUBNŽS 12; <…> alla sov natten före föräldrarnas återkomst – lilla mamma, lilla pappa och jag. Morföräldrarna pratade hela natten <…> T. Med diminutiver, som ibland också används i överförd betydelse, betecknas först något mer abstrakt; den icke-diminutiv som följer preciserar och konkretiserar. Exempel: – Vart springer du, / du grå lilla jordvarelse, mus? BALT V 120; Vår lilla mor är Dzūkija! KUDSSK 14; Jag ligger vid hundkojan med huvudet vilande mot brädorna och ser hur små grönaktiga lågor glimtar till i trädgårdens sammetsmörker. Det är lysmaskar LIEGŠDŽG 5. 2.3. Kombinationen diminutiv–diminutiv En fjärdedel av alla insamlade exempel (något fler än diminutiver som används prepositionellt) hör till den tredje gruppen av diminutivbruk i texten, där två diminutivavledningar förekommer intill varandra. Det förekommer fall där två diminutiva, kärvänliga ord med olika rötter används som tautologiska fraser, utan någon paus mellan dem (inget kommatecken sätts ut). Då blir inte synonymfunktionen utan epitetfunktionen viktig: den andra diminutivavledningen anger en egenskap hos det objekt som betecknas med den första diminutiven. Exempel: Lilla grå sten, / Sover du, sover du? DEGA 18; Lilla kalla källa, / Hör du, hör du?.. DEGA 18. Vid analysen av diminutivernas plats i texten noterades att två diminutiver med samma rot används samtidigt för att utföra precisering och värdering. a. Två diminutiver som betecknar samma referent och används i olika meningar (distansposition) tillför ny information och betonar värderingen av det som omtalas. Exempel: När de nådde fram till Neries strand (inte den Neris som rinner genom Vilnius – det finns en annan Neris, en liten bäck, ett biflöde till Viduaja), hade vännerna redan kommit till bäckens andra sida (T). (Det sistnämnda exemplet illustrerar också den estetiska funktion som diminutiverna har.) b. Det förekommer fall där två diminutiver används i samma mening men betecknar olika referenter. Exempel: <…> alldeles i närheten börjar en sjö, som håller på att växa igen, varifrån en liten bäck rinner ut; den löper alldeles förbi Palkabalis och mynnar bullrande ut i bybäcken (T); – Teresiu, vet du att din lilla mamma inte är din mamma och att din lille pappa inte är din pappa (T). Den ena diminutiven har bildats med ett vanligare, mer utbrett suffix, medan den andra har en mer komplicerad ordbildning: ett mindre vanligt suffix har lagts till, och ordet har bildats med flera suffix. En diminutiv med ovanlig ordbildning får nya semantiska och känslomässiga (värderande) nyanser. Ibland används diminutiver som kontextuella synonymer: samma person, föremål eller företeelse benämns med två diminutivavledningar med olika rötter. Två diminutiva, kärvänliga ord som betecknar samma denotat (referent) intar en distansposition, är kontextuella synonymer och tillför ny information, det vill säga de har en preciserande funktion. Exempel: DEMINUTYVŲ SĄSAKA IR FUNKCIONAVIMAS TEKSTE 69 Jag slickade Monikutes små händer och ansikte, <…> nästippen rycker, rycker åt sidan, för flickan doftar så ljuvligt LIEGŠDŽG 10; – Monikute, titta, din Džimas har kommit. Anūkele, vakna, säger värdinnan och stryker bort håret från hennes panna LIEGŠDŽG 11. När man skapar en text försöker man undvika att upprepa samma ord och söker kontextuella ersättningar – diminutivavledningar fyller en estetisk funktion. Även textbindningsfunktionen är tydlig, när kontextuella ersättningar för samman olika led i en lång mening. Ex.: <…> Benutis far kastade en osäker blick på underkläderna, blåvita som de var, hos den där unga damen som stack fram under den blommiga klänningen, och hon, den där lilla tyskan, märkte det och log brett … APUTDA 9. 3. SLUTSATSER Litauiska diminutivavledningar och deras basord kan förekomma intill eller nästan intill varandra (kontaktposition) eller längre ifrån varandra (distansposition). I förhållande till basorden står diminutiverna i postposition eller preposition, eller också används en kombination av två diminutiviska (hypokoristiska) ord. I texten (i en mening eller ett längre avsnitt) fyller diminutivavledningar fyra funktioner: två grundläggande (knutna till avledningen) – den preciseringande och den värderande – samt två ytterligare: den estetiska och den textbindande. Beroende på diminutivavledningens placering i förhållande till basordet och på om samma eller olika denotat (referenter) betecknas, framträder dessa funktioner på olika sätt. Ibland förstärks de ytterligare av andra språkliga medel som används intill diminutivordet. När en diminutiv i texten står i postposition kan den fylla alla fyra funktionerna: a. Den preciseringande funktionen – när basordet och diminutivavledningen betecknar olika denotat (referenter), ingår i samordnade eller olika satsdelar, eller när en hyperonym–hyponymrelation uppstår mellan diminutiven och dess kontextuella synonym. b. Den värderande funktionen – när basordet och diminutivavledningen betecknar samma referent och skiljs åt genom intonation (i skrift med ett kommatecken), eller när diminutiven betonar den värderande aspekten i en hyperonym–hyponymrelation. c. Den estetiska funktionen – när basordet och diminutivavledningen betecknar olika referenter i olika syntaktiska positioner, eller när diminutiven används i överförd betydelse. d. Den textbindande funktionen – när basordet och diminutivavledningen betecknar samma denotat (eller åtminstone samma referent). I texten framträder följande funktioner hos en prepositionellt använd diminutiv: a. Den preciseringande funktionen – när diminutiven och dess kontextuella synonym betecknar olika referenter. b. Den värderande funktionen – när diminutivavledningen och dess kontextuella ersättning betecknar samma referent. c. Den estetiska funktionen – när diminutivavledningen och basordet används i poesi för rim och rytm och betecknar samma eller olika referenter. 70 | JURGITA MACIENĖ När avledningar bildar kombinationer av typen DEMINUTIV–DEMINUTIV fyller de följande funktioner: a. En preciseringande och värderande funktion samtidigt – när diminutivformer (hypokoristiska ord) betecknar samma eller olika referenter. b. En estetisk funktion – när diminutiver betecknar samma referent. c. En textbindande funktion – när diminutivavledningar betecknar samma denotat (referent). FÖRKORTNINGAR AputDA – Aputis J. Dvi apysakos, Vilnius, 1996. BaltV – Baltakis A. Vienuolynas, Vilnius, 1998. BubnŽS – Bubnys V. Žalios šiuoklės, Vilnius, 1992. BubnTTA – Bubnys V. Teatsiveria tavo akys, Vilnius, 1993. BuivLn – Buivydaitė I. Laiko tiek nedaug… Vilnius, 1998. ČigrLJVM – Čigriejus H. A. Po laiko juokas – vėlyva metigė, Vilnius, 1994. Dega – Degutytė J. Artumas, Kaunas, 1995. IvanMV – Ivanauskaitė J. Mėnulio vaikai, Vilnius, 1988. JonuškDS – Jonuškaitė B. Didžioji sala, Vilnius, 1997. JuknŠ – Juknaitė V. Šermenys, Vilnius, 2000. KarČR – Karčiauskas M. Ričas. Agavos žiedas, Vilnius, 1992. KarvNBL – Karvelytė S. Jei norite būti laimingi, Kaunas, 1995. KaukMG – Kaukas K. Musei vis dar geriau, Klaipėda, 1993. KudSSK – Kudarauskaitė M. Sekunde smėlio karalienė, Vilnius, 1989–1997. KunčKK – Kunčinas J. Kasdien į karą, Vilnius, 2000. LiegŠDžG – Lie gūtė E. Šuo Džimas – geras, Vilnius, 2000. LKŽVII – Litauiska språkets ordbok 8, red. J. Kruopas, Vilnius: Mintis, 1970. LM – Litteratur och konst LR – Lietuvos rytas MaciŽŪ – Macijauskienė M. Žaidimas su ugnimi, Jonava, 1994. MalM – Malūkas E. Migla, Panevėžys, 1999. MatALV – Matusevičiūtė O. Amžinas Lietuvos vainikas, Vilnius, 1994. NėrRI – Nėris S. Samlade skrifter 1, Vilnius, 1984. PožBSD – Požėra J. Baltos saulės diena, Vilnius, 1989. RačKŠI – Račickas V. Kita šlepetės istorija, Vilnius, 1998. RačŠ – Račickas V. Toffeln – 3, Vilnius, 1999. RamRK – Ramonas A. Ramybės kalva, Vilnius, 1997. SkučLS – Skučaitė R. Laiškas Sekmadieniui, Vilnius, 1998. SruogRi – Sruoga B. Samlade skrifter 1, Vilnius, 1957. StrielkEn – Strielkūnas J. Einu namo: Meilės ir lemties dainos, Vilnius, 1999. ŠaltKV – Šaltenis S. Kalės vaikai, Vilnius, 1990. ŠN – Šiaulių naujienos T – textkorpus från Centrum för datorlingvistik vid VDU VilRO – Vilimaitė B. Roj aus obuoliukai. Čiuožyklos muzika, Vilnius, 1999. ŽemPK – Žemaitė. Petras Kurmelis, Vilnius, 1976. DEMINUTYVŲ SEKA IR FUNKCIONAVIMAS TEKSTE | 71 LITERATŪRA ALEKSYNAS, K. 1971: Lietuvių liaudies dainų kalbinės stilistinės ypatybės. Literatūra ir kalba 11, 7–300. AMBRAZAS, V., red. 1996: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. BALKEVIČIUS, J. 1963: Dabartinės lietuvių kalbos sintaksė, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla. BUITKIENĖ, J. 1993: Bendrašaknių žodžių vaidmuo lietuvių kalbos tekstų organizacijoje. Kalbotyra 42 (1), 17–22. DROTVINAS, V. 1986: Pagrindinės leksikologijos sąvokos, Vilnius: Vilniaus pedagoginis institutas. GAIVENIS, K., KEINYS, S. 1990: Kalbotyros terminų žodynas, Kaunas: Šviesa. GUDAVIČIUS, A. 1994: Leksinė semantika: Vienetai. Ryšiai. Struktūra, Šiauliai: Šiaulių pedagoginis institutas. GUDAVIČIUS, A. 2000: Etnolingvistika, Šiauliai: K. J. Vasiliausko įmonė. HAUSENBLAS, K. 1985: Zu den Prinzipien des Textaufbaus oder: Text ohne Stil? Linguistica 11, 25–27, Praha. HOFFMANNOVÁ, J. 1997: Stylistika a...: Současná situace stylistiky, Praha: Trizonia. HRBÁČEK, J. 1994: Nárys textové syntaxe spisovné češtiny, Praha: Trizonia. JAKAITIENĖ, E., LAIGONAITĖ, A., PAULAUSKIENĖ, A. 1976: Lietuvių kalbos morfologija, Vilnius: Mokslas. KEINYS, S. 1999: Bendrinės lietuvių kalbos žodžių daryba, Šiauliai: Šiaulių universiteto leidykla. KNIŪKŠTA, P. 2001: Kalbos vartosena ir tvarkyba, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla. KOŽENIAUSKIENĖ, R. 2001: Retorika: Iškalbos stilistika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. LKE – AMBRAZAS, V., red. 1999: Lietuvių kalbos enciklopedija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. MACIENĖ, J., ŽUPERKA, K. 2001: Deminutyvų seka ir funkcijos tekste. Tekstas: lingvistika ir poetika. Mokslinės konferencijos medžiaga, Šiauliai: Šiaulių universiteto leidykla. MILEWSKI, T. 1976: Językoznawstwo, Warszawa: Państwowe Wydawnictwo Naukowe. NEKULA, M. 2000: Text. Příruční mluvnice češtiny, Praha: Nakladatelství Lidové noviny. PAULAUSKIENĖ, A. 1994: Lietuvių kalbos morfologija: Paskaitos lituanistams, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. PIKČILINGIS, J. 1975: Lietuvių kalbos stilistika 2, Vilnius: Mintis. PIROČKINAS, A. 1974: Motinos vardas. Žodžiai ir žmonės, Vilnius. RĖZA, L. 1825: Lietuvių liaudies dainos 1, Vilnius, 1958. [Paimta iš RĖZA, L. Dainos oder Litthauische Volkslieder, Königsberg.] SIRTAUTAS, V., GRENDA, Č. 1988: Lietuvių kalbos sintaksė, Vilnius: Mokslas. SIRTAUTAS, V. 2001: Iš teksto teorijos. Sirtautas, V., Petkevičienė, R., Grenda, Č. Rinktiniai kalbotyros straipsniai, Šiauliai: Šiaulių universiteto leidykla, 44–57. SRUOGA, B. 1927: Dainų poetikos etiudai. Raštai 6, Vilnius, 1957. [Paimta iš SRUOGA, B. Dainų poetikos etiudai, Kaunas.] ULVYDAS, K., red. 1965: Lietuvių kalbos gramatika 1, Vilnius: Mintis. URBUTIS, V. 1978: Žodžių darybos teorija, Vilnius: Mokslas. WALES, K. 1990: A Dictionary of Stylistics, London and New York: Longman. ŽUPERKA, K. 2001: Lietuvių kalba: Stilistika. Vadovėlis XII klasei, Kaunas: Šviesa. Jurgita Macienė Šiaulių universitetas P. Višinskio g. 38, 5400 Šiauliai, Lietuva [email protected] Gauta 2002 03 05