Lietuvių kalbotyra 2001-aisiais metais: Lietuvoje išleisti darbai

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA XLVII (2002), 149–164 ÖVERSIKT ÖVER NYA ARBETEN Översikt över nyutgivna publikationer LITAUISK SPRÅKVETENSKAP ÅR 2001: ARBETEN UTGIVNA I LITAUEN År 2001 var inte gynnsamt för den litauiska språkvetenskapen. Till den pågående ekonomiska krisen kom även oordning inom forskningsadministrationen. Litauiska språkets institut planerades än bli en del av Vilnius universitet, än slås samman med Institutet för litauisk litteratur och folklore. Under två år minskades de anslag som institutet tilldelades för löner till de anställda med en tredjedel. Den statliga kommissionen för litauiska språket omorganiserades och dess status ändrades. Under sådana omständigheter är det svårt att förvänta sig seriöst vetenskapligt arbete. Trots allt utkom omkring tio nya publikationer i Litauen med årtalet 2001, och sju av dem behandlas i denna översikt. Översikten består av tre delar: den första behandlar nya monografier, den andra samlingar av artiklar av enskilda författare och den tredje nyutgåvor av det skriftliga kulturarvet. Monografier År 2001 utkom två nya monografier i Litauen: Alberto Rosinos Den semantiska och morfologiska strukturen hos pronomen i Mikalojaus Daukšas texter (Vilnius: Institutet för vetenskap och encyklopedisk publicering, 2001, 164 s.) samt Vytautas Vitkauskos Morfonemiska företeelser i de litauiska dialekterna (Vilnius: Žara, 2001, 262 s.). Den erfarne morfologen Alberto Rosinos bok är ett av de få försöken inom litauisk språkvetenskap att systematiskt beskriva ett fragment av en enskild författares skriftspråk. Dessutom utgör Mikalojaus Daukšas skrifter – de äldsta verk som bevarats för oss och som skrevs och gavs ut i Storfurstendömet Litauen – ett rikt värdefullt material för historiska studier av olika nivåer i det litauiska språket. Boken har redan fått flera recensioner (Maskuliūnas 2002; Pajėdienė 2002), så denna översikt lyfter endast fram några av dess viktigare särdrag. I bokens förord anger författaren att ”studiet av Daukšas pronomens semantik bygger på samma metodik som användes i monografin ’Pronomen i litauiskt standardspråk’ (1996). För att undvika upprepningar behandlar jag därför inte mer komplicerade teoretiska frågor i denna monografi, utan hänvisar endast till nämnda monografi” (s. 8). Författaren lyckades ändå inte undvika upprepningar, eftersom inte bara den ursprungliga beskrivningsmodellen och ordningsföljden, enskilda formuleringar, utan även hela meningar och stycken, till och med textavsnitt på flera stycken, har överförts från den nämnda och andra monografier och artiklar (Rosinas 1986, 1988, 1995) till den bok som behandlas här. Till exempel motsvarar kapitlet ”Pronomenrelationer” (s. 10) ordagrant (med mindre strykningar) en något förkortad version av texten i monografin från 1996 (jfr Rosinas 1996: 17). De två sidorna med anmärkningar i det följande kapitlet ”Inventeringen av pronomen i Daukšas texter” (s. 11–12) motsvarar ordagrant texten i en tidigare publicerad artikel (Rosinas 1986: 30). Det verkar som om endast tre avsnitt har skrivits om från grunden— 150 | ARTŪRAS JUDŽENTIS …avsnitt (s. 13), och i slutet av kapitlet återges den nämnda artikeln på nytt, antingen ordagrant eller i något förkortad form. ”Demonstrativa pronomen” (s. 37–39) är ett förkortat avsnitt ur boken Lietuvių bendrinės kalbos įvardžiai (jfr Rosinas 1988: 57–59): exemplen har ändrats och en utvikning om de ”neutrumformer” av pronomen som förekommer i Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje har lagts till (s. 37). Återgivningar av författarens tidigare publikationer utgör förmodligen omkring hälften av monografins text (om man bortser från exemplen och det sista kapitlet). Det är därför tveksamt om den kan betraktas som en helt ny, originell monografi. Nytt i boken är paradigmen för Daukšas pronomen och översikten över dem. Där finns också nya påståenden. Till exempel hävdas det att det reflexiva possessiva pronomenet ”som substitut för de indirekta kasusformerna av possessiva pronomen manas, tavas […] saknar nominativformer” (s. 32); där ges också en förklaring av korrelationen wis(a) kąkągs ursprung (s. 105), med mera. Bokens sista kapitel, ”Postpositionella lokativformer: ursprung, interna motiv bakom funktionsförändringar” (s. 136–152), är nytt och intressant. Hälften av kapitlets text (§48) publicerades visserligen nästan samtidigt som en separat artikel (jfr Rosinas 2000 a), och några av idéerna återfinns i konferensföredragens sammanfattningar (jfr Rosinas 2000 b). Som titeln visar har ämnena som behandlas i kapitlet bara delvis samband med monografins tema och har snarare tagits med som ett tillägg. Det är intressant att användningen av adesiv i gamla litauiska skrifter förklaras på ett annat sätt i en artikel av Gina Kavaliūnaitė som utkom samma år (jfr Kavaliūnaitė 2001). En stor brist i monografin är att exemplen som behandlas inte har jämförts med originalen. Även när författaren konstaterar att originalet haft ett avgörande inflytande på användningen av litauiska pronomen, får läsaren i regel inte se de polska motsvarigheterna (t.ex. s. 26, 27, 37 ff.). Undantag är de polska exempel som ges på s. 65, 66, 81 och några andra ställen. Detta minskar i synnerhet förtroendet för beskrivningen av semantiken hos Daukšas pronomen (jfr Jūratė Pajėdienės kommentarer i denna fråga – Pajėdienė 2002: 206). Man bör också instämma med de båda recensenternas uppfattning att monografin saknar en statistisk analys av pronomenanvändningen (jfr Maskuliūnas 2002: 225; Pajėdienė 2002: 207). Eftersom författaren använde (eller kunde ha använt) det register över ordformer i Katekizmo som sammanställts av Jonas Palionis (Palionis 1995) och det ordindex till Postilės som sammanställts av Czesław Kudzinowski (Kudzinowski 1977; denna publikation anges varken i litteraturförteckningen eller i källförteckningen), kunde man knappast betvivla att boken redovisar alla Daukšas pronomen och deras former. Pajėdienė har emellertid funnit former av pronomenet niekas i inesiv som inte nämns i monografin (se Pajėdienė 2002: 210). De grafiska varianterna av de pronomenformer Daukša använder anges långt ifrån fullständigt i monografin. Till exempel saknas i paradigmen för de personliga pronomenen varianterna av genitivformen av aš manęs DK 134₁₁, manės DK 136₉–₁₀; den vanliga dativformen maní DK 9₁₀, 12₂, 26₂₀ m.fl.; ackusativformen mané DK 69₂; det finns anledning att ifrågasätta den ackusativvariant ma som upptagits i paradigmet (s. 15). För pronomenet tu saknas genitivformen tawęs DK 155₈; ackusativvarianterna tawe DK 11₁, Tawė DK 135₂₂, tawę DK 135₅; instrumentalisformen tawim’ DK 177₂₁; adesivformerna tawip DK 169₂, tawimp DK 182₇, tawimp DK 144₁, 155₆, 174₁₃; allativformerna tawęlp DK 62₁₉, tawęlp DK 136₁₆, 148₂₁, 149₁₁, tawęlp DK 136₂₁–₂₂, 148₉, 149₂₂ m.fl., tawęlp DK 141₁; varianten táwo har felaktigt angetts som dativ i paradigmet (s. 16). Exemplen ur Daukšas texter återges i boken med originalets stavning. För att kontrollera att citaten och de enskilda formerna återgivits korrekt jämförde jag exemplen på participiala pronomen aš och tu från Katekizmo i kapitlet ”Personliga pronomen” med originalet (s. 14–17). Först bör man uppmärksamma exemplens hänvisningar: i stället för originalets sidor anges sidorna i 1995 års utgåva av Katekizmo (Jakštienė, Palionis 1995); dessutom anges inte sidraderna i alla fall. Vid transkriberingen… NAUJŲ DARBŲ APŽVALGA 151 …påträffades följande transkriptionsfel: mano DK 410₃ – bör vara māno DK 170₃; paties DK 378₈ – bör vara paties DK 154₈; wifsūse DK 404₁₈ – bör vara wifsūlė DK 167₁₈; pritikimūlė DK 404₁₉ – bör vara pritikimūlė DK 167₁₉; tawēfp DK 404₂₀ – bör vara tawēfp DK 167₂₀; idant galecēję pažint tawę DK 358₂₀–₂₁ – bör vara idant galecēję pažint tawe DK 144₂₀–₂₁; Bažnīčia DK 200₁₇ – bör vara Bažnīčia DK 65₁₇; kasg DK 356₁₄ – bör vara kašg DK 143₁₄; wēiksis DK 143₁₅ – bör vara wēikšis DK 143₁₅; efsi su DK 88₁₀ – bör vara efsigū DK 9₁₀; krikbčionis DK 88₁₁ – bör vara krikbčonis DK 9₁₁; vžgines DK 340₁₆ – bör vara vžgīnės DK 135₁₆; Ką DK 126₁₀ – bör vara Ką DK 28₁₀. I bokens förord hävdas det att ”Daukša skrev på den mellersta högaitiska dialekten [...]. Därför kallas han ibland företrädare för ’den mellersta skriftliga språkvarianten’” (s. 7). Enligt Girdenis och Zinkevičius dialektindelning hör Daukšas dialekt emellertid till västlig högaitiska, medan den mellersta skriftliga språkvarianten fått sitt namn efter det geografiska läget för det område där den användes (jfr Zinkevičius 1972: 79, not 3). I slutet av boken finns en litteraturförteckning (s. 157–158), förklaringar till förkortningar av källor och termer samt de viktigaste symbolerna och konventionella tecknen (s. 159). Bokens huvudtankar återges i den engelska sammanfattningen (s. 160–163). Boken har getts ut i ett vackert utförande med medel från Statliga kommissionen för det litauiska språket. Trots de brister och diskuterbara idéer som nämnts här är Rosinas monografi utan tvekan en viktig och värdefull publikation för språkhistoriker, baltologer och indoeuropeister. Värdet av monografin av Vytautas Vitkauskas, en av våra mest framstående dialektologer och lexikografer, ligger i det rikhaltiga autentiska dialektmaterialet, som presenteras systematiskt, samt i de intressanta iakttagelserna och tolkningarna. Att bedöma dessa är en uppgift för specialstudier och recensioner. Boken är den habilitationsavhandling som författaren lade fram för ett par år sedan (Vitkauskas 1999), och därför behandlas dess innehåll inte i denna översikt. Jämfört med habilitationsavhandlingen har boken försetts med en tysk sammanfattning (en något redigerad version av den tidigare sammanfattningen; s. 195–220), ett sakregister (i huvudsak ett register över ord som nämns eller behandlas i boken; s. 221–238), en förteckning över förkortningar (s. 239–254) och saknar, naturligtvis, den förteckning över författarens vetenskapliga arbeten som sammanfattades i habilitationsavhandlingen. Nästan en tredjedel av bokens framställande del (om man bortser från inledningskapitlen, slutsatserna och bilagorna) överensstämmer helt med texten i författarens första avhandling (Vitkauskas 1974; ett exemplar i Vilnius universitetsbiblioteks manuskriptavdelning, signum F. 76 Ds 2024, har använts) eller ligger nära den (jfr exempelvis kapitlen om växlingarna e: i (ę, į, ī); e / i: e; uᵘ / uo i boken (s. 53–65; 65–70; 96–107) och avhandlingen (s. 90–103, 84–86, 124–136)). Ytterligare ungefär en tredjedel av monografins text har tidigare publicerats i olika tidskrifter (se förteckningen över författarens publikationer s. 261–262). Den aktuella boken liknar alltså en samling artiklar av en och samma författare eller en samlingsutgåva av dennes skrifter (liksom de verk som behandlas i översiktens andra del). Tidigare arbeten har redigerats när de omarbetats till bokform. Kapitlet ”Relikter av regressiv vokalassimilation?” (s. 128–141; jfr motsvarande kapitel i habilitationsavhandlingen (1999: 98–109)) består exempelvis av två artiklar: ”Om regressiv vokalassimilation i vissa nordöstliga samogitiska dunininkai-dialekter” (Vitkauskas 1963) och ”Nya belägg för regressiv vokalassimilation i Kuršėnais mål” (Vitkauskas 1975) (för övrigt finns dessa artiklar varken med i förteckningen över de vetenskapliga arbeten som sammanfattas i habilitationsavhandlingen (1999: 158–159) eller i monografins litteraturförteckning (s. 255–262)). Större delen av den senare artikeln motsvarar dessutom texten i författarens första avhandling (jfr Vitkauskas 1974: §§55–56). Tre nya stycken har lagts till i slutet av kapitlet (s. 139–141). Vissa ändringar gjordes när artiklarnas texter bearbetades. Fotnoterna har sam… 152 | ARTŪRAS JUDŽENTIS har infogats i texten eller utelämnats; på vissa ställen har de kompletterats; i de dialektala exemplen har de exempel som transponerats till standardspråket genomgående strukits; böjningsparadigmet för orden skrãb'is, skrã.b'i har lagts till (s. 138). Singularparadigmet för adjektivet gražesnis (1963: 272) har ersatts med paradigmet för adjektivet g'er'ė:s'n'is; i pluralparadigmet för detta adjektiv anges formerna sida vid sida (s. 132). Ortsnamn har accentuerats och vissa termer ändrats: literatūrinė kalba (1963: 271) till bendrinė kalba (s. 132); dūnininkų tarmės har på många ställen ändrats till dūnininkų šnektos. Transkriptionen har redigerats, till exempel har konsonanternas palatalisering markerats konsekvent. En del korrekturfel har rättats, till exempel duonininkų (1963: 271, not 6) – dounininkų (s. 131, not 20); priešdėlio pa dariniai (1975: 82) – priešdėlio pa-dariniai (s. 135) och så vidare. Stilen har reviderats en hel del, till exempel: e eina betarpiškai prieš galūninį skiemenį (1963: 269) – e eina tiesiog prieš galūninį skiemenį (s. 128); tam tikrais atvejais yra nesvetima ir kai kurioms dūnininkų tarmėms (1963: 269) – tam tikrais atvejais yra pastebėtas ir kai kuriose dūnininkų šnektose (s. 128); tarmę, pasakyčiau, energingai veikia bendrinė kalba (1963: 271) – tarmę, pasakyčiau, stipriai veikia bendrinė kalba (s. 132) och så vidare. Trots redigeringen finns det fortfarande en del småfel i kapitlet. Först och främst korrekturfel: på sidorna 128 och 129 i boken finns två a)-stycken, medan stycket d) följer efter b) på sidan 130; sėri (s. 129) – borde vara sėnis; med ordet (s. 129) – borde vara med ord; *~n (s. 129) – borde vara *en och så vidare. Det förekommer också vissa ojämnheter i transkriptionen, till exempel c'ė (s. 133) – borde vara c'ė. Vissa exempel utelämnades vid ombrytningen av texten: kėli (jfr 1963: 270), šimtameči (jfr 1963: 270), ėžė (jfr 1975: 81); samma exempel šalt'ėn'is trycktes två gånger (s. 135); det finns kvar interpunktionsfel. I litteraturförteckningen saknas V. Grinaveckis publikation, som anges på sidan 128 (Grinaveckis 1960). Noggrann redigering saknas i hela boken (i publikationen hittade jag ingenstans redaktörens namn), särskilt i de texter som tidigare inte publicerats i vetenskapliga tidskrifter. Till exempel vimlar de tre första inledande kapitlen i boken (s. 7–20), överförda från en habilitationsavhandling (jfr 1999: 3–11), av interpunktions-, stavnings-, korrektur-, logik- och stilfel. Följande stavfel har noterats: žemaičiuose (s. 10), jfr Žemaičiuose (s. 8); Smoczynski (s. 16, not 1) – borde vara Smoczyński; Chilińskio (s. 19) – borde vara Chylinskio. Följande interpunktionsproblem noterades: till exempel LKŽ III (s. 8) – borde vara till exempel, LKŽ III; tiriama ar yra išlaikoma sistema (s. 9) – borde vara tiriama, ar yra išlaikoma sistema; V. Pėteraitis, 1997 462 (s. 9) – borde vara V. Pėteraitis 1997, 462 och så vidare. Participkonstruktionen har använts felaktigt i meningen Atidžiau nagrinėjant (t. b. nagrinėdamas) kiekvieną žodį […] pamatai ar suvoki (s. 10). Det finns gott om korrekturfel: nuolatinio garsų junginių gludinimu (s. 7) – borde vara nuolatiniu garsų junginių gludinimu; taisi (s. 10) – borde vara tarsi; reiškimosi (s. 11) – borde vara reiškimosi; tai (t. b. taip) susiformavo vad. lingvistinės geografijos principas (s. 12); morfemastam (borde vara morfemas tam) tikrose pozicijose (s. 12); kurie […] dažnai pasitauso visos tautos vartojamas (borde vara vartojami) (s. 12); Toliau pamatysime […] ir kiti atvejai (s. 12–13) – borde vara Toliau pamatysime […] ir kitus atvejus; jaunagramatikų (s. 13) – borde vara jaunagramatikų och så vidare. I många meningar är de logiska sambanden oklara, till exempel: Tai yra gal ir menka kai kam atrodanti problema, bet kiek matome iš literatūros gana įvairuojanti ir laikoma ne vieno tyrinėtojo artimais dėsningiems reiškiniams ir niveliuojami (interpunktion!; s. 8); Reikia pasakyti, kad dialektizmu (tarmybe) literatūrų ir net kalbininkų vartojama reikšme „bendrinėje kalboje pavartojamas tarmės žodis ar forma“ (s. 8); Kalbos dėsnis ir yra iš lyginimų šitaip nustatytas pastovus, kokioje pozicijoje istoriškai tariamas garsas susidaręs, jų junginys, morfema (s. 12) och så vidare. Jämför också: nutuliojimosi eiga, plėtra (s. 7); stabiliai pakito (s. 13). Vissa meningar har dålig stil, jfr: ir tai yra visiškai priimtinas toks apibendrinimas (s. 8); Kas susiduria su tarmių leksika, dialektizmų nagrinėjimas būna labai aktualus ir keblus (s. 8); mes nebežinosime, bk veikiami ir niveliuojami, ir tikrosios šnektų padėties (s. 10) och så vidare. I litteraturförteckningen NAUJŲ DARBŲ APŽVALGA 153 saknas följande verk som nämns i texten: Grinaveckis 1978 (s. 15), Serebrennikov 1975 (s. 15), Mažiulis 1993 (s. 16), Smoczyński 1986 (s. 16). Upprepningar har inte kunnat undvikas; till exempel upprepas på s. 17–18 delvis sådant (och sådana exempel) som redan hade lagts fram på s. 7. De flesta av de brister som nämns här följde med in i boken utan att rättas, från författarens habilitationsavhandling. Det är beklagligt att utgivningen av denna värdefulla bok inte fick stöd från statliga institutioner, vilket förmodligen hade bidragit till att avhjälpa de redigerings- och korrekturbrister som nämnts här och andra liknande brister. Samlade skrifter År 2001 avslutades utgivningen av Alekso Girdenio Kalbotyros darbai (I: 1962–1974, 420 s.; II: 1975–1987, 416 s.; III: 1988–2000, 476 s., Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas; I–II: 2000, III: 2001; samtliga tre volymer recenseras). Samma år utkom också Prano Kniūkštos samlingsvolym Kalbos vartosena ir tvarkyba (Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 2001, 596 s.). Aleksas Girdenis är en av de mest aktiva, nyskapande och intressanta litauiska språkforskarna. Han är en forskare med breda vyer och intressen, dialektolog, fonolog och specialist på allmän språkvetenskap och språkvetenskapens historia. Inom 1900-talets litauiska språkvetenskap har han lämnat ett betydande avtryck – som en av våra få språkforskare har han skapat en egen språkvetenskaplig skola. Pranas Kniūkšta är i litauisk språkvetenskap främst känd som en normerare av det nutida litauiska språkbruket och främjare av kansli- (eller förvaltnings-)stilen. Vid Litauiska språkvetenskapliga institutet grundade han avdelningen för språkvård och var ansvarig redaktör för publikationen Kalbos kultūros. De översiktsvolymer som recenseras här har sammanställts av författarna själva. De innehåller artiklar, recensioner och andra texter som publicerats under tre eller fyra årtionden av vetenskapligt arbete. Det finns få nya, tidigare opublicerade arbeten i dessa böcker: i Girdenis volym ingår två kapitel ur doktorsavhandlingen (kandidatavhandlingen) Mažeikių tarmės fonologinė sistema och en recension av Jono Kabelkas lärobok Baltų filologijos įvadas; i Kniūkštas volym ingår artiklarna ”Teisės kalbos taisyklingumas ir tikslumas”, ”Vietininko vartojimas veiklos sričiai reikšti”, recensioner av olika rättsliga dokument och svar på skriftligen insända frågor. Girdenis åsikt, som uttrycks i recensionen (1974) av Grinaveckis Žemaičių tarmių istorijos, skriven tillsammans med Rosinas, är att ”bokens utgivning skulle vara välkommen även om den inte innehöll ett enda helt nytt påstående, eftersom det är i en bok som den teoretiska helheten blir tydlig, med sina starka och svaga sidor, och det är endast en bok som på ett varaktigt sätt kan föra in forskarens empiriska material och teoretiska slutsatser i vetenskapens idéflöde” (I, s. 386). Denna översikt syftar inte till att undersöka de teoretiska koncept som presenteras i de båda samlingsvolymerna, utan begränsar sig till att behandla deras sammanställning samt ämnesmässiga och språkliga redigering. Girdenis publikationer är indelade i flera avsnitt efter genre: först publiceras artiklar, därefter lingvistiska anmärkningar, recensioner och samtal med författaren själv. Publikationerna i varje avsnitt är ordnade kronologiskt. Kniūkštas artiklar och texter har grupperats efter de ämnen som behandlas. Boken består av fem avsnitt: ”Språkvårdens principer och metoder”, ”Administrativt språk och kanslispråk”, ”Institutioners och företags namn”, ”Adjektiv på suffixet -inis” och ”Ur språkbrukets mångfald”. Även när publikationerna i varje avsnitt trycks följer man en tematisk, inte kronologisk, princip. I båda författarnas förord anges likartade principer för hur texterna presenteras (Girdenis – I, s. 11–12; Kniūkšta – s. 9). 1. Texterna omarbetas eller rättas inte; endast enstaka ställen korrigeras, och korta kommentarer eller hänvisningar till senare arbeten läggs till endast när det är nödvändigt (Girdenis), medan vissa längre artiklar har förkortats (Kniūkšta). 2. Stavningen har moderniserats (Girdenis; om Kniūkštas 154 | ARTŪRAS JUDŽENTIS om stavningsregleringen nämns inte). 3. Av interpunktionen rättades endast uppenbara fel; i övrigt lämnades den som den varit (Girdenis; Kniūkšta nämner inget om rättelser av interpunktionen). 4. Korrekturfel rättades och vid behov även tecken i den fonetiska transkriptionen (Girdenis); olämpliga formuleringar och stilistiska ojämnheter korrigerades, och olämpliga exempel ströks (Kniūkšta). 5. Eftersom ”varje text betraktas som ett barn av sin tid” (Girdenis), ändrar ingen av författarna termer eller ”ord i övrigt som vi alla i dag skulle klandra” (Girdenis). 6. Hänvisningarna till källor har inte harmoniserats (Kniūkšta). Vid genomgång av några publikationer som återges i båda samlingsvolymerna1 kan man se att de angivna principerna i huvudsak har följts. 1. Girdenis ändringar märks framför allt i kommentarer som tryckts i artiklarnas noter. Algirdas Sabaliauskas uppmärksammade dem också i sin recension (2002). De är korta, precisa, kritiska och förefaller verkligen nödvändiga. Bland de övriga ändringarna märks vissa fall där tidigare påståenden mildrats (t.ex. parentetiska inskottet rodos I, s. 193, not 11) och preciserats (t.ex. har de statistiska uppgifterna i dendrogrammen i artikeln ”Hierarkin mellan böjningsklasserna hos substantiv i litauiskan och de viktigaste tendenserna i dess förändring” preciserats, II, s. 55 och 58; i hierarkin mellan böjningsklasserna i Šaukėnai-dialekten har den maskulina genusklassen och den konsonantiska stammen fått en annan tolkning, II, s. 59–60, och det hierarkiska grupperingsträdet för dialektens böjningsklasser har ändrats i motsvarande grad, II, s. 60). Alla dessa och andra rättelser som författaren själv gjort ökar värdet på de återgivna publikationerna och gör samlingsvolymen intressantare: de speglar förändringar i författarens vetenskapliga ståndpunkter och delvis även den litauiska språkvetenskapens utveckling. Det är dock önskvärt att ändringar av detta slag i samtliga fall markeras. Hänvisningarna till senare arbeten eller andra arbeten som trycks i den granskade samlingsvolymen är verkligen praktiska för läsaren: de gör det lätt att snabbt hitta den önskade texten. I Kniūkštas bok har de tidiga artiklarna redigerats mer påtagligt. Exempelvis har hela stycken utelämnats, meningar och enskilda exempel strukits, stycken slagits samman, formuleringar ändrats, och till och med en not och en tabell utelämnats i artiklarna ”Bejungtukinis, bealkoholinis och adjektivsuffixet -inis” och ”Adjektiv med formanter -alinis, -arinis, -yvinis, -atinis”. 2. Språket i Girdenis samlingsverk redigerades av Agota Sriubienė, en erfaren redaktör för filologiska publikationer. Resultatet av hennes arbete märks i alla de granskade texterna. Bland spåren av moderniserad stavning kan följande nämnas: Prūsų lietuvių ändrades till prūsų lietuvių (I, s. 48); tryckfel rättades: stavningen av roten vilk- (I, s. 48); galbūt (I, s. 52, not 30), turbūt (I, s. 377, not 12; I, s. 379) skrivs numera ihop och skiljs inte längre åt; kur ne kur skrivs utan bindestreck (I, s. 190) m.m. Det är inte förvånande att det i ett verk av denna omfattning, fullt av specialtecken, också finns sådant som inte rättats, t.ex.: Grammatische – bör vara Grammatische (I, s. 44, not 4); V. Vaitkevičiutė – bör vara V. Vaitkevičiūtė (I, s. 370, not 1); Tromsö – bör vara Tromsø (II, s. 51, not 3). Efternamnsformerna skrivs i vissa artiklar 1 Följande artiklar och recensioner av Girdenis har granskats närmare: ”Om klassificeringen av de litauiska dialekterna” (tillsammans med Z. Zinkevičius; I, s. 44–55), ”Vad dūnininkai har i stället för det litterära språket ie, uo” (I, s. 190–193), recensionen av de två första banden av Litauisk grammatik (tillsammans med V. Žulys; I, s. 370–386), ”Hierarkin mellan böjningsklasserna hos substantiv i litauiskan och de viktigaste tendenserna i dess förändring” (II, s. 50–62), ”Är det tillagda h- i äldre litauiska texter ett tecken på accentkontur?” (II, s. 315–320), ”Nyare tecken för fonetisk transkription av dialekter” (tillsammans med P. Skirmantas; III, s. 335–351). Följande artiklar i Kniūkštas bok har undersökts: ”Būgas principer för språknormering” (s. 13–29), ett avsnitt ur artikeln ”Kanslispråkets grunder i Jablonskis skrifter” (s. 213–219), ”Dagens kanslispråk” (s. 249–254), ”Bejungtukinis, bealkoholinis och adjektivsuffixet -inis” (s. 407–413), ”Adjektiv med formanter -alinis, -arinis, -yvinis, -atinis” (s. 413–417), ett avsnitt ur artikeln ”Hur uttrycker vi ändamål?” (s. 465–471). Nauju darbų apžvalga 155 skrivs i originalform, exempelvis: Schmalstiego (II, s. 61), Saussure’o (III, s. 241), medan de i andra (även vetenskapliga!) texter är anpassade, exempelvis: Briukneris, Meje, Ekblūmas (I, s. 385), Sosiūras (II, s. 351). På vissa ställen saknas dialektbeteckning eller förkortning för standardspråket vid exemplen (jfr III, s. 342, 344, 347–348). I Kniūkštas bok har få stavningsändringar noterats: irracionalinis > iracionalinis (s. 414); ne kaip > nekaip (s. 470); orden Funkcinis tikslin­gumas har inte satts med spärrning; stavningen av efternamnet Sirvydo har rättats (s. 18). Accenttecknen rättades i žmóniškas > žmóniškas (s. 407), áukso > áukso (s. 408); ett accenttecken sattes till ordet dekorãcinis (s. 416), medan accenttecknet i ordet vienos tvärtom togs bort (s. 28). Några enstaka fel slank in vid citeringen av Jablonskis skrifter: spausdintus (s. 218) – bör vara spaudintus; reikia susirašyti (s. 218) – bör vara reikią susirašyti. Även i citaten ur Būgas skrifter förekommer felaktigheter: det ska vara kūla-raišas, inte kūla-raišas (s. 19), óbul-mušas, inte obuol-mušas (ibid.), och ordet stiklas i listan över främmande ord har av någon anledning förvandlats till stãlas (s. 22); den reflexiva formen austis har ersatts med den enkla formen austi (s. 23), och på vissa ställen har tidigare accenttecken tagits bort. I citatet ur Skardžius verk ”Tidigare och nuvarande bruk av litauiskt standardspråk” har också vissa former ”rättatS”: nebegalime (s. 141) – bör vara nebegalima; noromis nenoromis (s. 141) – bör vara noroms nenoroms. Boken har inte helt harmoniserad stavning av personnamn, jfr: Leskynas (s. 17) och E. Sepiro (E. Sapir) (s. 74). 3. I Girdenis samlingsverks texter har, som också sägs i förordet, vissa interpunktionsfel rättats, exempelvis: inskjutna uttryck har avskilts iš vienos pusės (I, s. 45), Iš kitos pusės (I, s. 46); tokie pavadinimai, kaip džūkai, kãpsai [...], neabejotinai yra odizioniai (I, s. 52); den adverbiella tidsbestämningen jomis negalima remtis klasifikuojant tarmes avskiljs inte längre. Ett eller annat fel har dock lämnats kvar: ett onödigt komma efter ordet rodo har behållits i meningen Tokie redukuoti balsiai kaip fonemos egzistuoja ir vad. „Mūšos upyne“ – tai rodo, ne tik kvazihomonimų […] skyrimas, bet ir daugybė kitų ypatybių (I, s. 49, not 20); likaså i början av meningen O, jų neatsisakant (I, s. 380). Även om man beslutat att inte modernisera interpunktionen har detta inte alltid följts, vilket lett till inkonsekvenser. Exempelvis utelämnas jämförande uttryck i vissa fall, men i andra sätts kommatecken ut, jfr: žodžio gale visada yra daugiau balsių negu atitinkamuose negalūniniuose skiemenyse (I, s. 49) och galūniniuose skiemenyse yra mažiau balsių, negu atitinkamuose negalūniniuose (ibid.); lk. ie, uo atitikmenys skamba trumpiau, negu y, ū atitikmenys (I, s. 191); ne toks puikus dialektologas, kaip K. Jaunius (I, s. 192). Bland de grammatiska frågorna bör det oböjda genitivobjektet i en nekad sats nämnas; det har inte rättats i meningen tokie skaičiavimai įprastines latvių linksniuočių klasifikacijas iš esmės nepakeistų (II, s. 61, not 19). Även interpunktionen i Kniūkštas texter har setts över. Tidigare fel har rättats, exempelvis: ett komma har satts före den upprepade konjunktionen i meningen kilmininkas gali reikšti ir priemonės paskirtį, ir siekiamąjį dalyką (s. 467); kolon före exemplen har strukits i meningen vartoti neutralius barbarizmus, tokius kaip dušia, ulyčia, adyna, lenčiūgas, Būga niekam nėra siūlęs (s. 28); kommat efter mat har tagits bort i meningen Mat būdvardžiai […] rodo daiktavardžiu žymimo daikto trūkumą (s. 411–412); kommat efter visų pirma har tagits bort (s. 13); i meningen principai, kuriais jis rėmėsi dirbdamas norminimo darbą före den utvidgade tidsbestämningen. Inkonsekvenser i interpunktionen kvarstår i de granskade texterna. Exempelvis har ett tankstreck satts in i meningen romėniškas skaitmuo reiškia raštų tomą, arabiškas – puslapį (s. 15, not 7), men saknas i en liknande mening: pirmąją slavišką laikė A. Leskynas […], dvi paskutiniąsias kurį laiką pats Būga (s. 17). Kommat före en jämförande fras har tagits bort i meningen neturėjo tokios įtakos kaip Jablonskis (s. 14), men i många fall har det lämnats kvar på samma plats, jfr: būdvardis begalinis nėra visai toks pat, kaip, sakysim, besotinis ar 156 | ARTŪRAS JUDŽĖNTIS obeckad (s. 410), I litauiskan uttrycks den tidigare uppgiften med samma former som varje annan uppgift (s. 471). Detsamma gäller skillnaden i jämförande talesätt: i meningarna Kan man verkligen invända att en plog utan vändskiva [...] är bekvämare än en plog utan vändskiva [...]? (s. 410), I många fall är adjektiv dogminis, probleminis [...] att föredra i litterärt språk framför dogmatiskt, problematiskt [...] (s. 417) har kommatecknet framför konjunktionen tagits bort, men i många liknande fall har det fått stå kvar, jfr.: I dessa meningar hör dativformen mer till verben eller participen [...], än till substantiven [...] (s. 470). Kommatecken verkar behövas i meningen I en annan, senare skriven artikel (s. 19), eftersom det inte handlar om flera artiklar skrivna senare, utan om samma artikel, som skrevs senare. Onödiga kommatecken finns i meningarna Genom att tolerera grannformer strävade Būga efter att inte stänga dörren till det litterära språket för dialekternas rikedomar (s. 28); I sina artiklar och andra skrifter använder Jablonskis, när han talar om dessa ämnen, de ord och uttryck som behövs för att beskriva dem (s. 214). Interpunktionen har otillbörligt ”moderniserats” i citatet ur Skardžius verk ”Ankstyvesnė ir dabartinė lietuvių bendrinės kalbos vartosena” (s. 141). 4. I Girdenis texter har många korrekturfel och rena skrivfel rättats. Till exempel har den bortfallna raden i tabellen ”Pagrindiniai transkripcijos rašmenų rinkinio FONTRA ženklai” återställts (III, s. 339); artikelns titel har rättats (II, s. 56, not 11). Några småsaker har ändå förbisetts: volymen för den första publiceringen av transkriptionen ”Pridėtinis h- senuosiuose lietuvių raštuose – priegáidės ženklas?” har angetts felaktigt (II, s. 315) – det ska vara 23(2), inte 22(2); i tabellen ”Šaukėnų šnektos linksniavimo tipų panašumo indeksai” (II, s. 59) har fel smugit sig in: indexet för i och Cₘ har inte avrundats, och indexet för i och Cᶠ var (och borde sannolikt vara) 10,7, inte 0,7. Den nya kartan över dialektindelningen, som bifogats artikeln ”Dėl lietuvių kalbos tarmių klasifikacijos” (I, s. 55), är inexakt: den visar inte bara färre bebodda orter, utan de mellanliggande dialekterna mellan de västra höglandsmålens šiauliškiai och de samogitiska samt östra höglandsmålens dialekter har också försvunnit, liksom Vabalninkas underdialekt (som har gjorts till en del av širvintiškiai-dialekten). I artikeln ”Naujesnių tarmių fonetinės transkripcijos rašmenys” (III, s. 335–351) beskriver författaren tillsammans med P. Skirmantas typsnittsuppsättningen FONTRA, som utformats särskilt för dialekttexter, och ger exempel på hur den används. När skrifterna som granskas skulle förberedas för tryck fanns ett utmärkt tillfälle att utnyttja möjligheterna hos denna typsnittsuppsättning och harmonisera återgivningen av dialektmaterialet i samlingsvolymen. I artikeln ”Dėl lietuvių kalbos tarmių klasifikacijos” markeras till exempel konsonanternas palatalisering med ett minuttecken, som oftast skrivs ovanför bokstaven; konsonanternas mjukhet markeras både före främre och bakre vokaler, medan palatalisering i den intilliggande artikeln (”Mažeikių (šiaurės vidurio dounininkų) tarmės pokirtinių skiemenų priegaidės”, se I, s. 56–75) markeras med en båge ovanför bokstaven; dessutom markeras endast mjukheten hos konsonanter före bakre vokaler. Detta är desto mer anmärkningsvärt eftersom författaren själv skriver: ”Palatalizaciją ir palataciją kai kas yra žymėjęs ir kitaip: tʹ, dʹ, bʹ, pʹ, č. Bet šiuos ženklus patartina vartoti tik cituojant atitinkamus senesnius darbus, taip pat kai tikslinga tam tikruose kontekstuose skirti menkesnę ir stipresnę palatalizaciją” (III, s. 345). Till och med i texten och tabellen i en och samma artikel transkriberas samma dialektala motsvarigheter till det standardspråkliga ordet gyvà på olika sätt (jfr I, s. 50 och I, s. 54). I artikeln ”Pridėtinis h- senuosiuose lietuvių raštuose – priegáidės ženklas?” har exemplen från Daukšas Postilla återgetts relativt exakt. Det saknades ändå vissa tecken för återgivningen, till exempel ȧ (musìmp 33₁₄, inte musìmpʹ II, s. 316), į (efì 173₁₈, inte efì II, s. 315 och på andra ställen), į (gìwì 521₁₁, inte gìwì II, s. 316 och på andra ställen); tecknet ž har generaliserats även där ž tydligt framgår (žmógui 92₃₄, inte žmógui II, s. 316 och på andra ställen). Det förekommer också fel i exemplen; det ska till exempel stå pažáulìs horé lìkɟminas 214₃ m.fl., inte pažáulìs horé lìksminas (II, s. 319). NAUJŲ DARBŲ APŽVALGA | 157 I Kniūkštas urval har en hel del stilistiska ändringar gjorts, till exempel har det upprepade pronomenet jo strukits i meningen Denna ”synd” försvårar mest en objektiv bedömning av hans bidrag till språkbruket och [hans] betydelse för det litterära språket (s. 13); för att undvika upprepning av småordet har pronomenet Bet ersatts med Viso: Viso norminamojo darbo pagrindas yra konkrečioji kalbos medžiaga, bet Būga kalbos faktus ypač vertino ir ypač jais rėmėsi (s. 18). I den sistnämnda meningen används konjunktionen bet ovanligt: här skulle o⟧ passa bättre. Meningen är kancelli-språkets termer, av vilka en del har levt kvar till våra dagar har rättats till sådana termer i kancellispråket som har levt kvar till våra dagar (s. 215). Enskilda ord har bytts ut, till exempel har tyrinėtojas ersatts med tyrėjas (s. 29), och ordet baltinius har ersatts med ordet marškinius (s. 465). Ordföljden har ändrats på vissa ställen, till exempel i meningen läsaren inte bara skulle hitta de nödvändiga fakta, utan också förstå dem>förstå dem (s. 253). Verben har bytt plats i exemplen åkte iväg med ved, reste för att studera (tidigare reste med ved, åkte för att studera) (s. 465, not 2). 5. I förordet till Girdenis samlingsvolym utlovades att terminologin inte skulle ändras. I många fall har det också blivit så, till exempel har aksiomatiškai lämnats oförändrat (I, s. 383) m.m. Denna princip har dock inte följts konsekvent: termen maksimumų metodas har ändrats till vidurkių metodas (II, s. 55); prosodine har rättats till prozodine (I, s. 48) och på andra ställen, och grafemų har ersatts med rašmenų (III, s. 335). Beskrivningen av den akademiska grammatiken som aprašomojo-norminio tipo har utan skäl rättats till aprašomojo-norminamojo tipo (I, s. 384): det var just så redaktören beskrev dess karaktär på den angivna sidan (Ulvy das, red. 1965: 3). Girdenis lovade också att inte ändra enskilda ords bruk i de återpublicerade texterna. Och mycket riktigt har den adversativa konjunktionen tuo tarpu kai lämnats kvar (I, s. 53); Tuo tarpu; ordföljden i inskottet žodžiuose tipo dienėlė, dienos har inte ändrats (I, s. 52). På vissa ställen har språkbruks- och stilfrågor rättats, trots att författaren inte hade planerat det, till exempel har den syntaktiskt komplicerade meningen Kalbama­sias konstrukcijas… (I, s. 378) delats upp i två kortare; den kvantitativa jämförelsekonjunktionen kaip… taip och har ersatts med konjunktionen tiek… tiek (III, s. 337); på vissa ställen har längre former ersatts med de kortformer som är typiska för författaren, till exempel nutrūkusi i stället för nutrūkus (III, s. 350). Inga ändringar av terminologin har noterats i P. Kniūkštas bok. 6. Fotnoterna i boken Kalbos vartosena ir tvarkyba har, enligt förordet, inte harmoniserats. Där förekommer också småfel, till exempel den inexakta titeln på P. Skardžius verk ”Ankstyvesnė ir dabartinė lietuvių bendrinės kalbos vartosena” (Ankstesnė…) och utgivningsåret (1971 i stället för 1968) (s. 141, not 2). Litteraturhänvisningarna har inte heller harmoniserats i Girdenis skrifter: jfr till exempel A. Rosinas, substantiv med stammarna įa, ė och i i Šaukėnai-dialekten, – Kalbotyra XXIII (1) (1971) 53 (I, s. 251, not 54) och A. Rosinas. Substantiv med stammarna įa, ė och i i Šaukėnai-dialekten. – ”Kalbotyra”, 1971, vol. XXIII (1), s. 49–54 (II, s. 56, not 11). Författaren medger själv att de är ganska brokiga (jfr I, s. 11), men att ordna upp dem hade inte varit något särskilt oöverstigligt arbete. I slutet av båda samlingsvolymerna finns register, som är mycket användbara i publikationer av detta slag. Kniūkštas bok innehåller ett register i hela fem delar. I grund och botten rör det sig om två register: ett sakregister (s. 579–586) och ett register över ord och ordkombinationer (s. 586–589). I slutet av Girdenis Kalbotyros darbų tredje volym finns ett ensidigt ämnesregister (III, s. 473) och en ganska lång lista över medförfattare, assistenter och konsulter (III, s. 474–475). Ämnesregistret är uppenbart alltför knapphändigt för en sådan publikation: det är inte mycket större eller mer informativt än det gemensamma innehållet för alla tre volymer, som för övrigt saknas i samlingsvolymen. Registret har sammanställts utifrån artiklarnas titlar – det anger endast var artikeln börjar (detta 158 | ARTŪRAS JUDŽENTIS (vilket uppmärksammats i förordet till volymen), så i själva verket är detta endast ett ämnesregister över artiklarna. Några av registrets uppslagsord är missvisande; den som till exempel hittar ämnet Dialogai kan tro att Girdenis på de angivna sidorna har skrivit om denna diskurs- eller texttyp – ett ganska populärt ämne inom dagens lingvistik. Tyvärr hittar läsaren på de angivna ställena inte vetenskapliga artiklar, utan dialoger med författaren själv. För övrigt anges det inte någonstans vem som sammanställde registret. Den andra förteckningen är på sitt sätt intressant eftersom den visar författarens kollegialitet och intresse för gemensamt arbete. Där finns både lärare (Jonas Kabelka, Leonas Valkūnas, Zigmas Zinkevičius), kollegor (han samarbetade mest med Aldonas Pupkis, Albertas Rosinas, Bonifacas Stundžia och Vladas Žulys) och en stor skara elever. I ingen av samlingsvolymerna hittade jag en bibliografi över författarnas verk (även om Girdenis bibliografi sammanställdes och gavs ut som en separat broschyr, som kom ut i två upplagor (jfr Skirmantas, red., 1997); det hade räckt att bara föra över den till samlingsutgåvan). Bibliografierna skulle spegla utvecklingen av författarnas vetenskapliga tänkande och deras produktivitet och visa vilka publikationer som inte togs med i samlingsvolymerna. I Girdenis samlingsvolym har varje artikel ett engelskt sammandrag, och några har dessutom sammandrag på andra språk. I Kniūkštas bok har ett kort engelskt sammandrag placerats efter registren (s. 591–594). De undersökta publikationerna har också det gemensamt att båda har fått stöd av Statliga kommissionen för det litauiska språket. Samlingsvolymen med Girdenis vetenskapliga arbeten gavs ut på initiativ av Danguolė Mikulėnienė, som också redigerade den. I sitt förord tackar även Kniūkšta särskilt Danguolė Mikulėnienė för att hon uppmuntrade arbetet med boken och hjälpte till med utgivningen. Utgåvor av det skriftliga kulturarvet År 2001 utkom en ny bok utarbetad av Guido Michelini – Jonas Bretkūnas. Giesmes Duchau­nas ir kitos 1589 metų liturginės knygos: tekstai ir jų šaltiniai (Vilnius: Baltos lankos, 2001, 301 s.). Samma år började tidskriften Archivum Lithuanicum ge ut en ny bokserie. Den fick namnet Bibliotheca Archivi Lithuanici och är avsedd för längre artiklar och källor om äldre texters historia, språkets sociala kontext och traditionell filologi. Först ut i serien var boken, utarbetad av Giedrius Subačius, Kalikstas Kasakauskis: Lietuvių bendrinės kalbos konjunktūra (Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 2001, 128 s.) samt Jano Maleckio ir Jano Sekluciano polemika dėl katekizmo kanoninio vertimo, utarbetad av Vaidotas Rimša (Vilnius, Lietuvių kalbos instituto leidykla, 2001, 180 s.). Alla tre publikationerna har särpräglade drag i sin uppbyggnad. Michelinis bok bygger på verk som Jonas Bretkūnas gav ut 1589, deras texter och källor med kommentarer. I början av boken finns en kort inledning på litauiska, engelska och tyska (s. 7–15). Som bilagor har boken tryckt ”Exempel ur tyska och latinska böcker från 1500-talet” (s. 279–289) (fotokopior av vissa ställen i några av originalkällorna) och ”Förteckning över texterna efter deras inledningsrader” (s. 290–299), som hjälper läsaren att hitta den önskade texten; dessutom anges där sammanfattande hur de litauiska översättningarna förhåller sig till originalen. I Subačiaus bok är den centrala delen en studie av Kasakauskis syn på standardspråket, och den ägnas också störst utrymme (s. 11–66), medan Kasakauskis handskrivna kommentarer om språket i Valančius Žemaičių vyskupystės kalbą (s. 69–124) (publicerade för första gången!) endast trycks som bilaga. Den största och viktigaste delen av Rimšas utgåva utgörs av publiceringen av Jano Maleckis traktat Defensio verae translationis corporis Catechismi in linguam polonicam och dess litauiska översättning; ett omfattande avsnitt med titeln ”Jano Maleckio ir Jano Sekluciano polemika: Martyno NAUJŲ DARBŲ APŽVALGA 159 Mažvydo aplinka” (s. 9–33) är endast en introduktion till denna publikation. Därefter följer en förteckning över källor och litteratur (s. 34–37) samt sammanfattningar av inledningen på tyska (översatt av Frankas Zuberis, s. 38–40) och litauiska (s. 41–42). I inledningen till Michelinis utgåva behandlas Bretkūnas Kollectu – den äldsta bevarade litauiska bönboken, källorna till texterna och melodierna i psalmböckerna Giesmes Duchaunas och Kancionalas, och de översättningar av Bretkūnas som publiceras på nytt lyfts fram. Därefter förklaras principerna för publiceringen av texter och melodier samt för transkriberingen av texterna. Tillsammans med publikationens recensenter (jfr Kabašinskaitė 2002: 216–217; Karaciejus 2002: 320) måste man konstatera att en sådan inledning är alltför knapphändig för en vetenskaplig utgåva av Bretkūnas skrifter: vissa centrala frågor om de publicerade texternas ursprung, tidigare forskning och upphovsmännen till de handskrivna sångerna förblir obesvarade. Subačiaus studie Kalikstas Kasakauskis: Lietuvių bendrinės kalbos konjunktūra fortsätter hans tidigare forskning om den samogitiska skrifttraditionen under 1800-talet, framför allt monografin Žemaičių bendrinės kalbos idėjos (1998): studien använder samma forskningsmetodik, liknande beskrivningsaspekter och samma upplägg. Författaren har uppnått sitt uttalade mål – att klarlägga utvecklingen av Kasakauskis syn på standardspråket och den språkliga konjunktur han eftersträvade (s. 12) – och läsaren får en tillräckligt klar bild av denne 1800-talskulturarbetares inställning till standardspråket och de omständigheter som ledde till att den förändrades. Förändringen av Kasakauskis dialektala grundval för språket, den regionala inriktningen på hans språkstrategi och hans benägenhet att grunda standardspråkets regler på teoretiska utgångspunkter, inte enbart på språkbruket, belyses väl. Resonemangen om förhållandet mellan skriftspråk och talspråk i Kasakauskis skrifter verkar sakna tillräcklig grund: författaren drar till sist själv slutsatsen att ”Kasakauskis befann sig fortfarande i det första stadiet – valet av dialekt som grund för standardspråket – där problemet med det talade standardspråket [šbk – A. J.] ännu inte ens kunde förutses” (s. 61). Vissa av studiens påståenden och själva forskningsmetodiken väcker tvivel. Kasakauskis modersmål har fastställts felaktigt – det tillhör de sydsamogitiska raseiniai-dialekterna, inte varniai-dialekterna (se Vitkauskas 2002 och den litteratur som anges där) – vilket senare hindrar författaren från att korrekt jämföra de utvalda ”samogitiska” och ”högaitiska” språkdragen hos Kasakauskis: de västliga högaitiska motsvarigheterna till [an] (s. 33–34), samogiternas affrikatlag (s. 34) m.fl. Det finns anledning att ifrågasätta sammanfattningen av kriteriet för hur ”lätta att lägga märke till” samogitiska språkdrag är för samogiter, metoden för att fastställa det och indelningen i tre nivåer. Den undersökta studien visar just att Kasakauskis under den senare delen av sitt författarskap, när han ”samogitiserade” sitt skriftspråk, inte mer konsekvent förändrade vissa ”lättast observerbara” högaitiska drag (diftonger i ordslut till samogitiska [ā] eller [ē], singularens dativändelse), men däremot förändrade vissa ”medelsvårt observerbara” drag (han försökte konsekvent markera det utbredda samogitiska [e], använde samogitiska ändelser för singularens imperativ och till och med för ”tredje person” i verbens presens) (jfr s. 33, 40 och 21). Detsamma gäller de drag som är ”medelsvårt observerbara för samogiter”. Följaktligen måste Kasakauskis hierarki för hur ”lätta att lägga märke till” samogitiska språkdrag var ha sett annorlunda ut än för de tre författare från början av 1800-talet vars språk ligger till grund för hierarkin i monografin Žemaičių bendrinės kalbos idėjos (Subačius 1998: 32–39). Subačius bedömer alla samogitiska författare med samma måttstock. Det finns dock få fonologiska eller grammatiska drag som är oföränderliga i hela det samogitiska området. Sydsamogitiska raseiniai-dialekter avviker särskilt ofta från de gemensamma mönstren – de är en typisk övergångsdialekt från västliga högaitiska till samogitiska (Zinkevičius 1994: 107, 109). Exempelvis betraktar Subačius den singulara förstapersonsformen i konditionalis med -čio som ett av de svårast observerbara dragen i samogitiska dialekter. I sydöstra Samogitien används emellertid motsvarande former med -čia och -čiau, och på vissa håll även med -č (Morkūnas, red., 1991: karta 103; Zinkevičius 1966: 263). Former med -čiau används också i stor utsträckning inte bara i de högaitiska, 160 | ARTŪRAS JUDŽENTIS men också en del av de samogitiska områdena (ibid.). Författaren själv hävdar att ”i Kasakauskis hemtrakter <…> skiljer sig ändelsen -čiau <…> inte från den hos en del av de västliga hög­litauiska dialekterna” (s. 14). I Kasakauskis hembygdsmål kan således former både med -čio och med -čia ha använts; växlingen mellan dem bör inte betraktas som ett tecken på vare sig hög­lituanisering (som korrekt görs på s. 14) eller samogitisering (som görs på s. 23). Vore det då inte bättre att i första hand fastställa varje samogitisk författares språkliga förhållande till de hög­litu­iska dialekterna utifrån individuella kriterier, valda med hänsyn till hans dialekt? Liksom i sin tidigare monografi ägnar Subačius stor uppmärksamhet åt Kasakauskis verk och deras stavning: studien klarlägger väl skillnaderna mellan grammatiken och de senare texternas stavning (s. 45), den kyrilliska stavningen i Išguldymų Šventų Evangelijų undersöks insiktsfullt (det visas övertygande att denna bok ”först skrevs med latinska bokstäver, och skrevs av Kasakauskis själv” (s. 45)), och stavningen och de språkliga dragen i citaten från Giedraitis Naujo Testamento analyseras separat. Med utgångspunkt i utvecklingen av Kasakauskis stavning fastställs det med säkerhet att han skrev sina anmärkningar om Valančius Žemaičių vyskupystę inte år 1866, som Vaclovas Biržiška trodde, utan tidigare, mellan 1848 och 1863. I slutet av studien drar författaren den viktiga slutsatsen att Kasakauskis grammatik, som var ”den första och enda tryckta originalgrammatiken över det litauiska språket” (s. 61), inte fick några efterföljare till sina föreslagna normer; inte heller märks någon påverkan på samtiden från språket i hans övriga verk. I inledningen till boken som Rimša redigerat ges en kort översikt över Maleckis och Seklucianos liv och verksamhet, omständigheterna kring översättningen och tryckningen av deras katekeser, deras uppbyggnad samt bibliografiska uppgifter. Därefter beskrivs Maleckis och Seklucianos polemik i detalj. Stor uppmärksamhet ägnas åt dess innehåll (sex formuleringar av Maleckis som han själv ansåg vara bättre än andra översättares har valts ut och refererats, liksom tretton ställen i Maleckis katekes som Seklucian kritiserade), mindre åt argumenten. Som sig bör behandlas polemikens samband med Mažvydas katekes separat. Rimša har noggrant registrerat överensstämmelserna och skillnaderna mellan de polemiska verken och den litauiska katekesen. Slutsatsen är tämligen försiktig: även om Mažvydas tog hänsyn ”inte till alla diskuterade översättningsalternativ som Maleckis föreslog”, är det ”uppenbart att han avvek från SeK just på de ställen där en het diskussion hade pågått i hertigdömet Preussen i flera år” (s. 31). Rimšas jämförelse visar att Maleckis och Seklucianos polemik inte bara var känd för Mažvydas, utan också hade ett visst inflytande på den första litauiska bokens uppbyggnad, språk och stilistik. Därför måste man ta hänsyn till detta inflytande när man undersöker Mažvydas katekes ur ett relevant perspektiv. I slutet av inledningen presenteras nya, tämligen övertygande argument i frågan om dateringen av den första litauiska boken. Enligt Rimša ”måste Mažvydas katekes ha utkommit i början av 1547, och Defensio kan ha skrivits före juni 1547, det vill säga mellan MžK och Seklucianos Didžiojo katekizmo” (s. 33). Principerna för publicering av texterna är likartade i alla tre utgåvorna. J. Bretkūnas texter trycks parallellt med sina källor i faksimil, och även melodikällorna återges. Till skillnad från böckerna i serien Bibliotheca Archivi Lithuanici återges de ursprungliga texterna med förenklad stavning – ”omskrivna med de bokstäver som används i dag” – och melodierna ”utan att källornas klav ändras till diskantklav” (s. 8). Utgivaren redogör inte närmare för principerna för omskrivningen av texterna, vilket väcker vissa tvivel (jfr Kabašinskaitė 2002: 220–222). Eftersom utgivaren inte beskriver de publicerade Bretkūnas-texterna är det oklart i vilken utsträckning fotokopiornas storlek motsvarar originalen. Fotokopiorna av de handskrivna sångerna är nästan oläsliga, varför en omskrift hade varit mycket önskvärd (jfr Karaciejus 2002: 323). Vid omskrivningen av Bretkūnas texter har några mindre fel begåtts. Utöver dem som tidigare recensenter påpekat kan följande exempel från inledningen nämnas: pras chom (s. 7) – bör vara pras cham (jfr faksimilen s. 227); Sussimistlantis (s. 7) – bör vara Sussimilstanis (jfr s. 228); po versikulu (s. 7) – bör vara po versikulų; Tewe (s. 7) – bör vara Tlewe (jfr s. 251); dagusu (s. 7) – bör vara dangui (jfr s. 251); nu (s. 7) – bör vara ne (jfr s. 53); NAUJŲ DARBŲ APŽVALGA | 161 Adoma (s. 7) – bör vara Adama (jfr s. 88); vieno (s. 7) – bör vara wieno (jfr s. 94); malonus (s. 8) – bör vara Malonus (jfr s. 113); Bagotas (s. 8) – bör vara Bagots (jfr s. 127); ”med undantag för bibelvers nr 16 i slutet” (s. 8) – bör vara ”med undantag för bibelversen i sång nr 16 i slutet”; Dievui (s. 8) – bör vara Dievui (jfr s. 198); fenomenologija (s. 9) – bör vara fenomenologiją. Vid jämförelse av omskriften av Mažvydas Gesmių chriksčoniškų, som återges tillsammans med faksimilen av de första tjugo sångerna i Duchau­nų-samlingen Gesmių (en utgåva redigerad av samme författare har använts, se Michelini 2000), hittades följande mindre fel (utöver skrivningen med versal för den andra stora bokstaven, ligaturer och stavningen av [u]): Chriksčoniskose (s. 21, not 1 och många andra noter) – bör vara Chriksčoniskase (jfr Mž, s. 149); Kyrieeleison (s. 24) – bör vara Kirieeleison (jfr Mž, s. 182); fęnklus (s. 25) – bör vara fęklus (jfr Mž, s. 185); tikraghi (s. 34) – bör vara tikragi (jfr Mž, s. 313); naboyne (s. 34, not 2) – bör vara nabozine (jfr s. 300); traice (s. 37) – bör vara Traice (jfr Mž, s. 365); Kyrieleison (s. 38) – bör vara Kirieleison (jfr Mž, s. 389); prisch (s. 38) – bör vara prischs (jfr s. 389); werksme paklusnuma (s. 42) – bör vara werksme / paklusnuma (jfr Mž, s. 383); zaisdu (s. 45) – bör vara Zaisdu (jfr Mž, s. 236). Många inexaktheter återstår också i ”Textförteckningen efter första raden”, t.ex.: Allmechtiger (s. 290) – jfr Almechtiger (s. 234); sunus (s. 290) – bör vara Sunus (jfr faksimilen s. 166); Christe / diena (s. 290) – bör vara Christe diena (jfr s. 105); auffgefahren (s. 291) – jfr auffgefahren (s. 249); Dekawokem (s. 291) – bör vara Diekawokem (jfr s. 171) m.fl. Litteraturhänvisningarna efter inledningen (s. 9) ges utan uppgifter om författarnas förnamn, utgivningsår eller förlag. Det hade kanske varit förståeligt om dessa uppgifter gick att hitta i bibliografin i slutet av boken (s. 301). Där saknas dock bibliografiska uppgifter såväl för Gerullis Senųjų lietuvių skaitymų som för Biržiškas Rinktinių mūsų senovės raštų och Koženiauskienės bok XVI–XVII amžiaus prakalbos ir dedikacijos. Texten med Kasakauskis anmärkningar om Valančius Žemaičių vyskupystę återges i fotografi, transkription och svensk översättning. Det publicerade manuskriptet beskrivs inte av utgivaren, varför det inte går att avgöra om fotografierna har originalets storlek. Jämförelser av vissa ställen i originalet med motsvarande ställen i omskriften och översättningen visar att utgivaren transkriberat och översatt dem omsorgsfullt och noggrant. Den största bristen i denna publikation är att det saknas ett register över litauiska ord (boken innehåller endast ett ”personregister”), vilket skulle göra det lättare att snabbt hitta ett visst ord, en grammatisk form eller ett textställe. Utan ett sådant register är det svårt för lexikografer och grammatiker att använda publikationen. Faksimilen av Maleckis Defensio publiceras parallellt med omskriften (den transkriberade texten). En svensk översättning av verket har tryckts separat. Faksimilen publiceras med sakkommentarer, textkritiska kommentarer och språkvetenskapliga kommentarer. Utgåvans vetenskapliga redaktör, Jolanta Gelumbec­kaitė, har kollationerat den för tryck förberedda omskriften mot originalet och skrivit de textkritiska kommentarerna. Att döma av beskrivningen av manuskriptet (s. 12) har originalets faksimil av okänd anledning förminskats med drygt en femtedel. Textomskriften är noggrant utförd. Vid närmare jämförelse av några sidor i faksimilen och omskriften väckte endast någon enstaka detalj tvivel, exempelvis att not 3 respektive 16 anges på sidorna 47 och 57 men inte är tryckta; i not 210 (s. 139) bör Quod stå i stället för quod. Översättningen av Defensio är utförd med ganska stor uppfinningsrikedom, även om enstaka saker skaver (om översättningen av teologiska begrepp, se Ališauskas 2002). Exempelvis tolkas stället Defensio 20v₂₁–21r₁₂ felaktigt i inledningen: det faktum att Maleckis översatte frasen retenta sunt till polska som zadzie­ranie [a, förefaller inte Seklucian felaktigt (som det hävdas på s. 27); tvärtom förebrådde han Maleckis för den översättningen: Poltea reprehendis me …; Lo. per te adactus 2v₉: lie. tavęs verčiamas = tavo verčiamas; lo. Ablatio 3v₂₂, 4r₁: lie. Inagininkas – det hade varit bättre att behålla den latinska kasusbenämningen abliatyvas (jfr s. 168, där ablativus har översatts med vietininkas!); lo. paradigma declinationis 4r₁₈, 19v₁₃–₁₄: lie. linksniavimo pavyzdys, pavyzdį = linksniavimo paradigma, paradigmą, liksom på andra ställen (t.ex. s. 150); lo. praefens vel 162 | ARTŪRAS JUDŽENTIS praeteritum tempus 6r₁₈: lit. futurum och preteritum = presens och preteritum etc. Maleckis och Mažvydas katekeser citeras noggrant i inledningen, men det är förvånande att citaten ur Defensio, som publiceras här, på vissa ställen har återgivits felaktigt; till exempel ska det i stället för ut sis longeus super terram (s. 25 och 31) stå vt sis longeus super terram (Def 8v18–19); i stället för stągže (s. 26) ska det stå stągže (Def 13v14) etc. I översättningen används versaler och gemener inte alltid på ett välgrundat sätt (jfr ”crediderit är futurum, medan Babtifatus är preteritum” (s. 167)); stavningen av person- och ortnamn är inte enhetlig (jfr Frydrichas Stafilas (s. 7) och Jano Janówo (ibid.), Stanislawas Rospondas (ibid.); till Marienwerderį (s. 15), men i Naujajame Sonče (s. 15), Elko bažnyčios (s. 15 och följande). Sammanfattningsvis kan sägas att Guido Michelinis publikation Jonas Bretkūnas. Giesmes Duchau-nas ir kitos 1589 metų liturginės knygos: tekstai ir jų šaltiniai, trots att den inte har redigerats särskilt omsorgsfullt, är en mycket viktig publikation för språk- och kulturhistoriker, filologer och musikologer. Giedrius Subačiaus bok Kalikstas Kasakauskis: Lietuvių bendrinės kalbos konjunktūra är betydelsefull framför allt för forskare inom litauisk kultur och skriftkultur samt språkvetenskap, och i vissa avseenden även för språkhistoriker. Den första publiceringen av Kasakauskis anteckningar om Valančius Žemaičių vyskupystę har ett självständigt värde. Vaidotas Rimšas Jano Maleckio ir Jano Sekluciano polemika dėl katekizmo kanoninio vertimo är en värdefull och tämligen väl redigerad publikation. Den är viktig för historiker över litauiskt och polskt språk och kultur. Översikten har inte närmare behandlat ytterligare böcker som utkom 2001. Knyga nob ažnystės krikščioniškos (1653) – XVII a. Lietuvos kultūros paminklas (Kėdainiai: Kėdainių krašto muziejus, 2001, 95 s.) är en samling artiklar baserade på föredrag från den vetenskapliga konferens som 1998 anordnades av Kėdainių krašto muziejus och Lietuvos Reformacijos istorijos ir kultūros draugija. Boken sammanställd av K. Župerka Vytautas Sirt autas, Regina Petkevičienė, Česys Grenda. Rinkin-tiniai kalbotyros straipsniai (Šiauliai: Šiaulių universiteto leidykla, 2001, 288 s.) är en festskriftliknande samling vetenskapliga artiklar av tre lärare vid Šiaulių universitetas, med inledande artiklar och bibliografier av kolleger. Mer om den kan läsas i Stasys Keinys recension (Keinys 2001). Samma år utkom också Frazeologijos žodynas, redigerad av Jonas Paulauskas och utarbetad av Irena Erman ytė, Ona Kažukauskaitė, Gertrūda Naktinienė, Jonas Paulauskas, Zita Šimėnaitė och Angelė Vilutytė (Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2001, XVIII, 886 s.). Det är en omfattande frasologisk samling sammanställd av erfarna lexikografer (de är alla författare till Lietuvių kalbos žodyno). Den innehåller fraseologiska uttryck hämtade från många litauiskt befolkade orter i Litauen och utanför landet, skönlitteratur, äldre skrifter och tvåspråkiga ordböcker. En av de första elektroniska böckerna inom litauistik bör också nämnas: första delen av den datorbaserade ordboken Lietuvių tarmės, sammanställd av Daiva Atkočait ytė och Asta Leskauskaitė och redigerad av Kazys Morkūnas (Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 2001, 116 s. och en CD-ROM). Ordboken utarbetades enligt Lietuvių kalbos atlasas I. Leksika, red. K. Morkūnas (Vilnius: Mokslas, 1977, 295 s., 120 kartor). På litauiska och engelska beskrivs där utbredning, böjning, accentuering, kort etymologi och användningshistoria för mer än 120 ord som betecknar objekt i människans livsmiljö. En överblick över utgivningen 2001 i Litauen av litauiska språkvetenskapliga publikationer visar att det råder brist på verkligt nya, originella och konceptuella studier. Den ökande utgivningen av språkvetenskapligt kulturarv (urvalsskrifter) och äldre skriftliga monument öppnar det endast delvis. NAUJŲ DARBŲ APŽVALGA 163 LITERATŪRA ALIŠAUSKAS, V. 2002: [Rec.] Vaidotas Rimša. Jano Maleckio ir Jano Sekluciano polemika dėl katekizmo kanoninio vertimo, Vilnius, 2001. Knygų aidai 1, 37. BATAITYTĖ, A. 2002: Knyga apie kalbos vartoseną ir tvarkybą. Kalbos kultūra 75, 158–165. KABAŠINSKAITĖ, B. 2002: [Rec.] Jonas Bretkūnas. Giesmes Duchaunas ir kitos 1589 metų liturginės knygos: tekstai ir jų šaltiniai, parengė [...] Guido Michelini, Vilnius, 2001. Archivum Lithuanicum 4, 215–222. KARACIEJUS, J. 2001 [2002]: [Rec.] Jonas Bretkūnas. Giesmes Duchaunas ir kitos 1589 metų liturginės knygos: tekstai ir jų šaltiniai, parengė [...] Guido Michelini, Vilnius, 2001. Baltistica 36 (2), 320–324. KAVALIŪNAITĖ, G. 2001: Adesyv̇as Chylinskio Naujojo Testamento vertime. Acta Linguistica Lithuanica 45, 93–111. KEINYS, S. 2001: [Rec.] Vytautas Sirtautas, Regina Petkevičienė, Česys Grenda. Rinktiniai kalbotyros straipsniai, Šiauliai, 2001. Acta Linguistica Lithuanica 45, 201–205. KUDZINOWSKI, Cz. 1977: Indeks-słownik do „Daukšos Postilė“ I (A–N), II (O–Ž), Poznań: Wydawnictwo Naukowe Uniwersytetu im. Adama Mickiewicza. MASKULIŪNAS, B. 2002: [Rec.] Albertas Rosinas. Mikalojaus Daukšos tekstų įvardžių semantinė ir morfologinė struktūra, Vilnius, 2001. Archivum Lithuanicum 4, 223–226. MICHELINI, G. 2000: Martyno Mažvydo raštai ir jų šaltiniai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. MORKŪNAS, K., red. 1991: Lietuvių kalbos atlasas 3, Morfologija, Vilnius: Mokslas. PAJĖDIENĖ, J. 2002: [Rec.] Albertas Rosinas. Mikalojaus Daukšos tekstų įvardžių semantinė ir morfologinė struktūra, Vilnius, 2001. Acta Linguistica Lithuanica 46, 202–212. PAKERYS, J. 2002: [Rec.] Giedrius Subačius. Kalikstas Kasakauskis: Lietuvių bendrinės kalbos konjunktūra, Vilnius, 2001. www.literatura.lt/TXT/E-302/subac.htm PALIONIS, J. 1995: Žodžių formų rodyklė. Mikalojaus Daukšos 1595 metų katekizmas. Parengė Vida Jakštienė ir Jonas Palionis, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 627–748. ROSINAS, A. 1986: Dėl tūlas, -a statuso ir kilmės. Mūsų kalba 2, 30–33. ROSINAS, A. 1988: Baltų kalbų įvardžiai, Vilnius: Mokslas. ROSINAS, A. 1995: Baltų kalbų įvardžiai: morfologijos raida, Vilnius: Vilniaus universitetas. ROSINAS, A. 1996: Lietuvių bendrinės kalbos įvardžiai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. ROSINAS, A. 2000 a: Inesyvo ir adesyvo formų kilmės ir raidos klausimu. Baltistica 34 (2), 173–183. ROSINAS, A. 2000 b: Baltų kalbų postpozicinių vietininkų kilmės ir jų raidos klausimu. Starptautiskais baltistu kongress „Baltu valodas laikmetu griezos“. Referatų tezės, Riga: LU Latviesu valodas institūts, 272–273. SABALIAUSKAS, A. 2001 [2002]: [Rec.] Aleksas Girdenis. Kalbotyros darbai (I: 1962–1974, Vilnius, 2000; II: 1975–1987, Vilnius, 2000; III: 1988–2000, Vilnius, 2001). Baltistica 36 (1), 138–140. SKIRMANTAS, P., red. 1997: Aleksas Girdenis. Bibliografinė rodyklė. Antras pataisytas ir papildytas leidimas, Vilnius: Vilniaus universitetas. SUBAČIUS, G. 1998: Žemaičių bendrinės kalbos idėjos. XIX amžiaus pradžia, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. ULVYDAS, K., red. 1965: Lietuvių kalbos gramatika 1. Fonetika ir morfologija, Vilnius: Mintis. VITKAUSKAS, V. 1963: Dėl regresyvinės balsių asimiliacijos kai kuriose šiaurės rytų žemaičių dūnininkų tarmėse. Lietuvių kalbotyros klausimai 6, 269–273. VITKAUSKAS, V. 1974: Žemaičių dūnininkų šnektų morfofoneminiai dialektizmai. Filologijos mokslų kandidato disertacija, Vilnius. VITKAUSKAS, V. 1975: Nauji regresyvinės balsių asimiliacijos faktai Kuršėnų šnektoje. Kalbotyra 26 (1), 81–85. 164 | ARTŪRAS JUDŽENTIS Vitkauskas, V. 1999: Lietuvių kalbos tarmių morfonemiai reiškiniai ir jų svyravimas. Habilitacinis darbas, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Vitkauskas, V. 2002: [Rec.] Giedrius Subačius. Kalikstas Kasakauskis: Lietuvių bendrinės kalbos konjunktūra, Vilnius, 2001. Archivum Lithuanicum 4, 245–248. Zinkevičius, Z. 1966: Lietuvių dialektologija. Lyginamoji tarmių fonetika ir morfologija, Vilnius: Mintis. Zinkevičius, Z. 1972: Rytietiškoji XVII a. lietuvių raštų kalba, jos kilmė ir išnykimas. Baltistica 8 (1), 79–100. Zinkevičius, Z. 1994: Lietuvių kalbos dialektologija. 2-asis stereotipinis leidimas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Artūras Judžentis