Ramaškonių šnektos priebalsinio kamieno daiktavardžių kaityba

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA XLVII (2002), 89–102 Böjningen av substantiv med konsonantstam i Ramaškonių-dialekten Nijolė Tuomienė Litauiska språkets institut, Vilnius Artikeln behandlar de viktigaste faktorerna bakom förändrings- och tillbakagångsprocessen i den perifera litauiska dialekten i Ramaškonys (Voronovo-distriktet, Belarus). Det är en sydlitauisk dialekt som starkt har påverkats av de närliggande slaviska språken. Det socialt dominerande språket är numera en belarusisk dialekt som har utvecklats på ett litauiskt substrat. De grundläggande fonetiska, morfologiska och lexikala dragen i den litauiska dialekten har förblivit opåverkade i de äldre generationernas tal, men de yngre generationernas språk uppvisar en avsevärd instabilitet. I artikeln presenteras utvecklingen av konsonantstammar som en illustration av pågående processer. Böjningsparadigmen hos två generationer jämförs. Förskjutningar i den artikulatoriska basen och tendenser till förenkling hör till de faktorer som bidrar till förändringen. Det finns många variantformer, och vissa kasusformer har ersatts av prepositionsfraser. Standardspråkets inflytande märks i de äldre generationernas språk. 1. EN ÖVERBLICK ÖVER DEN SOCIOLINGVISTISKA SITUATIONEN I OMRÅDET Nutida språkvetenskaplig forskning visar ett aktivt intresse för litauiska dialekter i utkanterna. Uppmärksamhet väcker de komplicerade processer av ömsesidig dialektpåverkan som ständigt pågår där, liksom resultaten av kontakten mellan dialekter och språk. Man söker metoder för att belysa dialekternas förändringsmönster och orsaker, olika slags variation, uttalsnyanser samt mekanismen bakom gradvis förändring. Den aktuella situationen för de isolerade dialekter som ligger avskilda från det större litauiska språkområdet på Belarus territorium, förändrings- och utdöendeskedena, de yttre faktorernas inflytande och frågor som hör samman med att ett språk trängs undan har dock inte undersökts och beskrivits närmare. Förutsättningarna för att undersöka problem kring de baltiska och slaviska språkliga relationerna blir nästan varje år mer komplicerade: hinder till följd av statsgränser samt särskilda metoder för arbete med informanter, för att hitta dem och göra urvalet. De sista och bästa företrädarna för den levande litauiska dialekten är över 60 år. Möjligheterna att dokumentera fakta av värde för språkhistorien minskar för varje år. Den nuvarande språksituationen vid den litauisk-belarusiska gränsen har förändrats till oigenkännlighet. Att det för ett halvt sekel sedan, mellan Dieveniškiai-utsprånget1, alldeles intill Litauens gräns, fanns 1i trakten kring Dieveniškiai återvinner det litauiska språket sin prestige: användningsområdena utvidgas ganska snabbt, till skillnad från litauiskans ställning på andra sidan statsgränsen, där några få övergivna härdar knappt glöder, trots att språksituationen i dessa områden för 60 år sedan var mycket likartad. 90 | NIJOLĖ TUOMIENĖ De tidigare levande öarna av litauiska dialekter i närheten av Benekainys och Varanavas (Grodno oblast, Varanavas distrikt), Geranainys2 (Vijõs distrikt) blir synliga för dagens forskargeneration genom arbeten av framstående litauiska och utländska språkvetare, folklorister och historiker. I dag måste spåren av de litauiska dialekternas existens i vissa församlingar i Armoniškės, Varanavas och Ródūnia redan sökas i de lokala slaviska språken: de belarusiska dialekterna innehåller många ord av litauiskt ursprung (se Grinaveckienė, Mackevič 1988: 123–131; Grinaveckienė, Mackevič 1990: 165–173; 1993: 113–133; 1997: 185–195 m.fl.), och ett icke-slaviskt bruk av kasus och genus för personbeteckningar har bevarats (se Sudnik 1972: 19–22; Jonaitytė, Sudnik 1973: 75–77 m.fl.). En stor del av byarna i undersökningsregionen, som under efterkrigsåren helt förlorade den levande kontakten med andra litauiska dialekter och med Litauens kulturliv, assimilerades ganska snabbt. Det litauiska språket och den litauiska identiteten förlorade sitt värde. Den äldsta generationen av invånare utsattes också för en smärtsam, påtvingad slavifieringsprocess. Övergången till slaviska språk3 och polsk nationalitet påskyndades kraftigt av självbevarelsedriften (dessutom fick personer av polsk nationalitet vissa privilegier: de behövde inte göra militärtjänst, och de kunde flytta till Polen, det vill säga undkomma stalinismens terror och kollektivjordbruken). Den yngre generationen, när känslan av nationell identitet hade bleknat och den sociala kontrollen försvagats eller till och med helt försvunnit (grannarnas åsikter och liknande; se vidare Gaučas 1993: 42–101), assimilerades gradvis och naturligt: till en början övergick man till litauisk-slavisk tvåspråkighet, senare enbart till slaviska språk. Behovet av litauisk identitet och litauiska språket har nu helt försvunnit hos den yngsta generationen av invånare i den östra delen av Varanavas distrikt. Det bör noteras att själva det litauiska språket, trots att litauerna snabbt förlorade sin nationella identitet (den oavbrutna assimileringen avslutas inom tre till fyra generationer), förändrades relativt långsamt, 2 I publikationen ”Lietuviški tradiciniai vietovardžiai” (Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2002) har namnet på denna historiska småstad standardiserats med akut accent, men i de lokala litauernas berättelser från Ramaškonys omnejd har ortnamnet Geranainys också upptecknats med cirkumflex accent. 3 Här bör de lokala invånarnas förhållande till den litterära varianten av belarusiska och några frågor som rör nationalitet förklaras lite närmare. Enligt A. Vidugiris förknippas det belarusiska språket, på grund av den belarusiska nationella identitetens sena utveckling, varken tidigare eller i dag av lokalbefolkningen med belarusernas språk som en särskild nationalitets språk. Det benämns fortfarande neutralt – det enkla, lokala språket (denna benämning används också om den belarusiska dialekten i Vilnius, Šalčininkai och Eišiškės distrikt, som jämfört med undersökningsregionen mer liknar den lokala polska dialekten). Denna belarusiska dialekt används fortfarande mest aktivt av byborna. Under perioderna av polonisering och russifiering fungerade den som förmedlare: den litterära varianten av belarusiska, som den äldre generationen inte behärskar, värderas inte särskilt högt i byarna ens i dag. Ryska och polska anses ha högre status. Den överväldigande majoriteten av lokalbefolkningen betraktar sig nu som polacker till nationaliteten. Sedan mitten av 1800-talet var de polskstyrda kyrkornas uppgift att sprida inte så mycket tron som den polska identiteten. I motsats till den östslaviska ortodoxin kom den katolska tron att kallas polsk tro (”polska wiara”), och katoliker betraktades som polacker (se vidare Vidugiris 1988: 21–36) (ända fram till i dag vågar de bofasta litauerna, som bara är en eller två kvar i byarna, inte återta sin ursprungliga nationalitet). Det polska språket har emellertid inte heller i dag fått något starkare fotfäste i de etniskt litauiska områdena (även om det kraftigt främjas och stöds genom kyrkan). Därför skiljer lokalbefolkningen medvetet mellan de officiella benämningarna belarus, belarusiska och de inofficiella gudas, gudiska. Enligt deras uppfattning avser belarusiska det mer officiella standardspråket belarusiska, som inte är typiskt för omgivningen (den lokala administrationen använder det med rikliga inslag av ryska). När de säger belarus menar de ofta en person av annan tro (ortodox) som inte kommer från trakten. Den äldre litauiska beteckningen är alltså gudas – ”lokal invånare, katolik”, och gudų kalba – ”lokal belarusisk dialekt”. Här används den officiella, traditionella benämningen på språket, som är vedertagen inom litauisk språkvetenskap – belarusiska. Som etnonym används den gamla benämning som lokalbefolkningen bevarat, gudas, gudai. RAMAŠKONIŲ ŠNEKTOS DAIKTAVARDŽIŲ KAIT YBA | 91 utan avbrott. De svåra och för det litauiska språket ogynnsamma förhållandena i Balatnós4-trakten bestod i flera århundraden. Inom detta lilla område möts, kan man säga, olika förändringsstadier av en tidigare enhetlig språksituation: från ett fullständigt språkförsvinnande, då man på litauiska bara minns några namn på vardagsföremål, till tvåspråkighet, som endast de äldre invånarna har bevarat. Trots detta bor det i byarna i den östra delen av Varanavas distrikt litauer5 som fortfarande talar sin modersmålsdialekt från Dzūkija utmärkt (se vidare om de lokala litauerna Vaišnytė 2002: 545–556). Nästan alla är de äldsta av traktens bofasta invånare. Vid sidan av litauiskan behärskar de väl och använder obehindrat och aktivt andra språk som kännetecknar trakten: den lokala belarusiska dialekten (som de kallar gūdų kalba, och som utomstående kallar prósty jazýk, prósta móva), polska och, i något mindre utsträckning, ryska. Det bör noteras att trakten undersöktes av belarusiska språkvetare 1953, då de samlade material till den belarusiska dialektatlasen (DABM 59–147). De lade då inte märke till att det fanns människor i trakten som också talade litauiska utmärkt. Detta visar att de lokala invånarna har behärskat och använt dessa två språk samtidigt sedan mycket lång tid tillbaka (om språkens funktion i det undersökta området, se vidare Čekmonas 1988: 37–54). I dag finns det i många av byarna i denna litauiskt befolkade enklav – Biliai, Biliūnai, Stanišiai, Tūsamonys, Dainava, Ramaškonys, Navaseidai, Daržininkai, Armoniškės och Pārubiškės – bara en eller två personer kvar som kan litauiska och allt mer sällan samtalar på det. En mer livskraftig tradition av litauisk dialekt finns fortfarande i Ramaškonys, och därför har också mest språkmaterial samlats in från litauerna i denna by: flera tiotals timmar sammanhängande dialekttexter har spelats in, och man har genom särskilda intervjuer6 upprättat deklinations- och accentparadigm för nominalord. Som redan nämnts har invånarna i Varanavas omnejd sedan gammalt talat flera språk, ofta i samma berättelse eller diskurs7, eftersom området har varit bebott av litauer och slaver i blandning ungefär sedan 800-talet (se Zinkevičius 1989: 4–11; Garšva 1989: 28–32). Därför uppstod här ganska tidigt förutsättningar för att nya språkliga företeelser skulle utvecklas, och de blir allt fler. Redan för mer än 80 år sedan förlorade litauiskan sin prestige och sin ställning som ett likvärdigt kommunikationsmedel i Balatna-trakten. I detta lilla område övergick man gradvis från vacklande tvåspråkighet (på vissa håll flerspråkighet) till enspråkighet (se vidare Grumadienė 1994: 84): i nästan alla delar av livet kommunicerar man i trakten främst på den lokala belarusiska dialekten (se fotnot 2), medan användningsområdena för polska och ryska är förhållandevis betydligt snävare. Den gradvisa förändringen av isolerade litauiska dialekter medförde inte bara kvantitativa utan också kvalitativa förändringar, vilka är ojämnt fördelade mellan språkets olika ni- 4 I stället för det nyare namnet på distriktets centralort Varanavas använder lokalbefolkningen det äldre namnet Balatną. 5 Nästan alla är i passen registrerade som polacker; deras föräldrars och far- och morföräldrars nationalitet anges inte i handlingarna – där står oftast ett streck, trots att den äldsta generationen betraktar sig som litauer. 6 Informanterna intervjuades med hjälp av morfologienkäten i ”Programmet för undersökning av litauiska dialekter och deras samverkan” (utarbetad av D. Mikulėnienė och K. Morkūnas). 7 Språkbyte i en två- eller flerspråkig miljö kallas av språkvetare för kodväxling – ofta avser man inte bara växling mellan koder i olika språk, utan också mellan varieteter av samma språk. Författaren höll ett föredrag om ämnet vid LKI:s vetenskapliga konferens ”Litauiska språket: forskare och forskning” 1996 (om kodväxling, se vidare Grumadienė 1996, Urnėžiūtė 1998). 92 Nijolė Tuomienė … minnen. Det kanske största och lättast märkbara inflytandet finns inom fonetik och lexikon. Förändringar kan också iakttas i dialektens mer motståndskraftiga morfologi. Den perifera Ramaškoniai-dialekten, som tillhör de sydliga högtyskiska dialekterna och har dragit sig undan från offentligheten, har alltså inte längre kunnat undgå det dominerande språkets starka inflytande. I dag återstår, när språkets självbekräftande funktion har försvagats, bara en användningsstil – den vardagliga. En starkare tradition lever fortfarande kvar i familjen och bland närstående. Den litauiska dialekten i Ramaškoniai-mikroarealen tvingades förändras på olika sätt genom kontakten mellan språk och kulturer och den mångsidiga växelverkan som oundvikligen följde därav (Grumadienė 2001: 41). På grund av det geografiska läget, de ogynnsamma historiska förhållandena för litauerna och självbevarelsedriften började en betydande del av invånarna i byarna i Varanavo-området tala det enkla språket, det vill säga vitryska, sinsemellan i familjen och med barnen. Litauiskan levde dock kvar länge och används fortfarande på vissa håll av grannar och släktingar. Den nationella självidentifikationen, särskilt i dag, är relativ bland människor från samma byar som kan tala både litauiska och vitryska och har inte någon större betydelse. Den förändrade gemenskapen har emellertid medfört större eller mindre förändringar i alla språk som används i området. 2. DIALEKTENS NUVARANDE STÄLLNING. UNDERSÖKNINGENS SÄRDRAG För språkforskare kan dialekten hos denna kraftigt minskade gemenskap vara intressant av flera skäl: a) på grund av dialektens ålderdomlighet och särprägel – den är en perifer dialekt (se utförligare Morkūnas 1993: 4–7); b) på grund av dess särpräglade förändringsmekanism, variationens beskaffenhet och samspelet med andra språk; c) den kan utgöra ännu ett exempel på en dialekts försvinnande, degeneration och död (såsom skedde med de litauiska ö-dialekterna i Lazūnai och Zietela, se Vidugiris 1959: 195–213; 1985; 1998). Under de senaste åren har intresset för dialekten på denna lilla litauiskt bebodda9 enklav minskat av olika skäl. Hittills har jag läst undersökningar av perifera uttalsvarianter som konstaterar språklig variation och heterogenitet, men mer detaljerade analyser och inre drivkrafter saknas: vad förändras först och varför? Vanligen förkastas det som är osystematiskt och inte längre kan hänföras till det litauiska språksystemet; former som numera inte längre beläggs i dialekterna rekonstrueras ofta och återställs utifrån dialektens karakteristiska drag. Undersökningar av dialektmaterial som spelats in under de senaste åren har emellertid visat att om vissa drag inte längre beläggs i det levande språket, används de oftast inte heller längre. Å andra sidan varierar de eller har förändrats; exempelvis kan substantiv som tillhör samma deklinationstyp böjas eller betonas på olika sätt. 8 Šį terminą pirmasis pavartojo V. Čekmonas (1988: 37–54). Beje, jo straipsnyje aprašytasis Ramaškonių arealas yra daug platesnis. Šnektos duomenys rinkti 1983–1986 metais kompleksinės ekspedicijos metu. Buvo detaliai ištirti Pereigonių (br. Пераганцы), Benekainių (br. Бенякони) bei Varanavo (br. Воранава) apylinkių kaimai. Šiame darbe panaudota medžiaga rinkta praėjus beveik dešimčiai metų – 1991–1999 metais. Per tą laikotarpį žmonių, kalbančių lietuviškai, kaimuose sumažėjo dvigubai, tad ir aprašomasis arealas smarkiai susiaurėjo. 9 Det har bevisats att mycket få av de lokala invånarna i de undersökta trakterna har utländskt ursprung. RAMAŠKONIŲ ŠNEKTOS DAIKTAVARDŽIŲ KAITYBA | 93 När man samlar in material och undersöker perifera dialekter måste man därför inte bara uppmärksamma abstrakta modeller för språksystemets förändring, utan också talarna själva och sambanden mellan språket och dess sociokulturella miljö. I det aktuella fallet är språkförändringen också en indikator på levnadssätt och beteende hos människor i Litauens etniska områden, eftersom språket hos företrädare för samma dialekt kan skilja sig åt i närliggande byar. Man kan säga att Ramaškoniai-dialektens tillstånd är mångfacetterat och skiktat och direkt beror på talarnas minne och deras behov av att kommunicera på den. Här används enbart talspråk, det vill säga ett språk fullt av ord och uttryck samt intonationer från vardagslivet. Det innehåller många icke-normativa former och andra individuella företeelser som vid första anblicken förekommer sporadiskt och kaotiskt. Den förste som ingående beskrev Ramaškoniai-dialekten var J. Šukys, år 1960. I artikeln tar författaren upp dialektens främsta kännetecken och nämner också att det redan då fanns språkliga skillnader mellan den äldre och den yngre generationen. Skillnaderna var tydligen obetydliga och behandlas därför inte närmare i arbetet. Det kan antas att man för nästan fem decennier sedan i de undersökta trakterna kring byn Ramaškoniai tillämpade principen att välja ut de bästa informanterna, en princip som används vid undersökning av stora och livskraftiga dialekter. I dag är det omöjligt att tillämpa den – alla informanter som går att hitta och få att tala intervjuas. Behovet av att använda litauiska skiljer sig mellan den äldre (över 80 år) och den yngre (omkring 60 år) generationen, och språkets olika nivåer har därför förändrats i olika grad. En jämförelse mellan två generationers företrädare visar konkreta förändringar och gör det möjligt att fastställa hur långt och i vilken riktning dialektens tillstånd har förskjutits. De äldsta informanternas tal är naturligt, tämligen stabilt och levande, eftersom denna generations företrädare när de talar litauiska också försöker tänka på samma språk. Dessutom övergår de ofta till former och betoning i standardspråklig litauiska för att anpassa sig till samtalspartnern. Om en person som talar ett annat språk deltar i samtalet, övergår de lätt från litauiska till vitryska. Vitryska meningar är dock ofta konstruerade på litauiskt vis, och vissa ord har icke-slaviska former och så vidare. Den yngre generationens företrädare beter sig nästan helt motsatt: trots att de talar litauiska ganska bra tänker de på vitryska, och när de talar översätter de ofta sina tankar ordagrant till litauiska. För denna generations medlemmar är vitryska redan förstaspråket. För att anpassa sig till samtalspartnern använder de bortglömda ord och former analogiskt, efter vanligare ord i litauiska eller vitryska. För ungdomar och barn i Varanavo-området, som redan nämnts, och som går i lokala vitryska-ryska skolor, saknar litauiskan numera värde. 3. PARADIGMEN FÖR SUBSTANTIV MED KONSONANTSTAM I DIALEKTEN I SLUTET AV 1900-TALET Språkförändringar märks i allmänhet först och lättast inom fonetik och lexik. Om de däremot registreras inom morfologi och syntax visar det att språket som helhet befinner sig i ett instabilt tillstånd. I detta arbete behandlas några morfologiska särdrag hos den utdöende dialekten, närmare bestämt substantivens konsonantiska deklinationstyp. De flerskiktade paradigmen för denna stam, som är föga talrik och kraftigt förändrad, jämförs utifrån språkinspelningar från två generationer av informanter: den äldre (över 80 år) 94 Nijolė Tuomienė och den yngre (omkring 60 år)10. För att så exakt som möjligt visa följderna av språkkontakt och dokumentera det aktuella läget sökte man efter en lämplig metod. Eftersom materialet här består av autentiska ordformer i levande bruk, även om de inte är systematiskt insamlade, var den historiskt jämförande-rekonstruktiva metoden därför inte lämplig i detta fall. De lagar för språklig variation och förändring som W. Labov formulerat gör det möjligt att bedöma resultatet av språkförändringar som ägt rum under en längre period, formulera orsakerna till dem och i vårt fall förutsäga vilken möjlig inverkan dessa förändringar kan få på dialektens kasussystem. Språket studeras, enligt W. Labov, i realtid, det vill säga språket hos tvåspråkiga människor från flera generationer som för närvarande bor i trakten kring Varana-vo. Substantivstammar som ärvts från forntiden förändrades mycket tidigt av olika fonetiska och morfologiska orsaker, såväl i de litauiska dialekterna som i standardspråket litauiska. Den största ömsesidiga påverkan märks mellan stammar som ligger intill eller nära varandra i språksystemet (Girdenis, Rosinas 2000: 51; Rinkauskienė 1997: 71). Paradigmets motståndskraft beror på antalet substantiv med de olika dialektala stammarna och på hur ofta de används. Den konsonantiska stammen började brytas ned ännu tidigare i olika indoeuropeiska språk (Kazlauskas 2000: 242), och därför återstår få substantiv som har bevarat sitt konsonantiska deklinationsparadigm. I Ramaškon[ių]-dialekten, liksom i dialekterna inom det större litauiska språkområdet, är denna deklinationstyp föga talrik och kraftigt försvagad: många av dess ursprungliga former har gått förlorade och ersatts med former från produktiva stammar. I dialekten finns endast rester av dem. Orsakerna är inte enbart interna, eftersom ord med denna redan föga talrika stam i Ramaškon[ių]-dialekten också trängs undan av vitryska lånord. Ord som hör till denna deklinationstyp är inte särskilt ovanliga i bruk, till exempel: juosmuo, liemuo, raumuo, rėmuo, stomuo hörs inte längre i det levande språket hos Ramaškonysborna, utan har ersatts av andra ord, ofta slaviska. Varje substantiv av denna deklinationstyp, både maskulint och feminint, har redan sin egen förändringshistoria i dialekten, vilken hittills inte har undersökts närmare. Här presenteras ett upplöst konsonantstamsparadigm, sammanställt av maskulina och feminina former som används av båda informantgenerationerna: akmuo, piemuo, šuo, sesuo (förekommande parallellformer behandlas utförligare i kommentarerna): 10 Detta är en villkorlig indelning, avsedd att skapa en motsättning till den äldre generationen av informanter. I trakten kring Ramaškonys finns det inte längre några personer under 60 år som talar dzūkiska. RAMAŠKONIŲ ŠNEKTOS DAIKTAVARDŽIŲ KAITYBA | 95 TABELL 1. SINGULARPARADIGM FÖR SUBSTANTIV MED KONSONANTSTAM äldre generation | yngre generation; N. akmũ., pi.mũ., šuvė, sesuvė | ãkmenis, pi.menis, šuvė, sesuvė. / sesærьs¹²; G. ã:kmeńo, pi.meńo, šù:n'o, sæsærės | ã:kmeńo, pi.meńo, šù:n'o, sæsærė.s / sė:seras; D. ã:kmeńų, pi.meńų, šun'ų, sæ:serai | dėl_pi.meńo, dėl_šu.n'o, dėl_sæsærė.s; A. ã:kmeni, pi.meni, šù.ni, sæ:serьˑ | ã:kmeni, pi.meni, šù.ni, sæ:serьˑ; I. ã:kmeń'u, pi.meń'u, šun'ù, sæ:sera | ã:kmeń'u, pi.meń'u, šun'ù, sæ:sera; L. akmenì(i), van'denì(i) / van'deni:jė | akmenì(i), van'denì(i); Ill. van'denìñ., mė:nasin | van'denìñ. / in_vá.n'deni, mė:nasin / in_mė:nasi; V. pi.mũ., šuvė, sesuvė | pi.menis, šuvė, sesuvė. / sesærь.s TABELL 2. PLURALPARADIGM FÖR SUBSTANTIV MED KONSONANTSTAM äldre generation | yngre generation; N. akmenãi, pi.menãi, šù.nes, sæ:seru.s / sæ:seras | akmenãi, pi.menãi, šù.nes, sæ:seras; G. akmenũ, pi.menũ, šunũ, sæserũ | akmenũ, pi.menũ, šunũ, sæserũ; D. akmená.m, pi.mená.m, šunim, sæserèm | dėl_pi.menũ, dėl_šunũ; A. ã:k menis, pi.menis, šunis / šùnes, sæ:serus / sæ:seras | ã:k menis, pi.menis, šunis / šùnes, sæ:serus / sæ:seras; I. akmenãi.s, pi.menãi.s, šunimũ, sæsermũ | akmenãi.s, pi.menãi.s, šunimũ, sæsermũ 11Som vi vet har ord med n-stam i sydaukštaitiska dialekter ändelsen -uo i singular nominativ; vid dialektområdets södra utkant uttalas denna ändelse med ett inledande j. För Ramaškonių-dialekten är en mycket frekvent monoftongering av diftongerna uo och ie (i nästan alla positioner) karakteristisk, till exempel: i betonad position oftast -ie > ʼi, ʼi, ʼi: uo > ū, ù, ù, ù., obetonat ie > i, uo > u. Fall med ett osyllabiskt j beläggs inte längre i dialekten. I hela det sydaukštaitiska dialektområdet registreras endast enstaka, osystematiska fall av monoftongering av ie och uo. 12Den första formen är vanligare i de yngres tal. 96 | NIJOLĖ TUOMIENĖ äldre generation yngre generation In. stenì:sà / stenì:sa, vat'tenì:sà / vat'tenì:sa stenì:sa, vat'tenì:sa II. stenì:sna, vat'tenì:sna stenì:sna, vat'tenì:sna Š. pi.menai., šūnes, sē-seras / sē-serəs pi.menai., šūnes, sē-seras / sē-serəs 4. ÄNDELSERNAS SÄRDRAG 4.1. Många språkvetenskapliga arbeten har också ägnats åt att undersöka orsakerna till att konsonantstammiga substantiv i perifera dialekter tidigt ersattes av andra stammar och föll sönder. Arkaiska rester av stammen har beskrivits i indoeuropeiska språk och i litauiska dialekter (Senkus 1959: 167–175; Kardelytė 1959: 175–176; Grinaveckienė 1960: 173–175; Vidugiris 1969: 178–182; Zinkevičius 1966: 256–267; Morkūnas 1969: 114–115, 1989: 96–97; Girdenis, Rosinas 2000: 50–62; Kazlauskas 2000: 242–286 m.fl.). I de baltiska språken, liksom i de slaviska, har ackusativformerna i singular och plural av konsonant- och i-stammar sedan gammalt inte skiljt sig åt, exempelvis i vårt fall: singular ackusativ ā·ki, pi.meni-, plural ackusativ akìs, pi.menis och i den belarusiska dialekten: singular ackusativ z'vér, kámen', plural ackusativ z'verá, kámen'a. Eftersom konsonantstammiga substantiv var betydligt färre än i-stammiga började de genom analogi i alla litauiska dialekter ombildas till i-deklinationstypen (se Zinkevičius 1980: 224, 244; Kazlauskas 2000: 245, 246). När själva i-stammens paradigm bröts ned ersattes konsonantstammens former, beroende på substantivets genus, av former från de produktiva stammarna (i)ō, (i)ā och ē (Zinkevičius 1966: 260–267). Av det försvinnande dialektområdets tämligen upplösta konsonantstammiga paradigm13 framgår att singular nominativformerna för såväl maskulina som feminina substantiv (i levande tal och i texter som transkriberats av författaren) varierar: 1) hos den äldre generationen registreras många konsonantstammiga former: akmū., pi.mū., vandū., taešmū.; 2) de yngre har nästan helt gått över till ändelser från (i)ō-stammen: ā-kmenis / akmenì-s, vá.n'denis, mē.nasis, r̄ū.denis, pi.menis / pi.meni-s, tē-šmenis. Det första fallet med -ū. (-uō) är ett gemensamt särdrag för sydaukštaitiska dialekter (utbredda i centrala Litauen), som har bevarats i Ramaškoniai-dialekten av de äldsta talarna. Även det litauiska standardspråket kan ha påverkat detta. Antagandet stöds av exempel nedtecknade från deras 13 Paradigmet avser att visa vilka former som används oftast i de två generationernas tal. Exemplen växlar i dialekttexterna: särskilt i den yngre generationens berättelser förekommer parallella varianter av samma ord. RAMAŠKONIŲ ŠNEKTOS DAIKTAVARDŽIŲ KAITYBA | 97 tal med ett tydligt uttalat, ändelsebetonat -uo: akmuõ, ruduõ, piemuõ, sesuõ, tašmuõ, vanduõ14. Andra io-stammsändelser -is, -ys, som också belagts på enskilda platser i det sydaukštaitiska området (LKA 1991: 34), i den närbelägna Dieveniškės-dialekten (Lipskienė, Vidugiris 1967: 195; Mikulėnienė, Morkūnas 1997: 18) och i västaukštaitiska dialekter (Senkus 1959: 169; Zinkevičius 1966: 260–262; LKA 1991: 34–36), används tämligen konsekvent av den yngre generationen Ramaškoniai-talare, nästan utan andra parallella former. Bland maskulina substantiv (av alla deklinationstyper) finns en tendens i dialekten att generalisera ändelserna -(i)as, -is, -ys, mer sällan -(i)us15. Dessutom har belarusiskan inte utvecklat några analogier med de litauiska konsonantstamsändelserna. Därför väljer man även i den litauiska dialekten en produktiv form som är lättare att uttala och mer lik vardaglig belarusiska i det avseendet att formerna varierar föga vid böjning (eller varierar på samma sätt som i belarusiskan, eftersom talarens medvetande genom morfologisk analogi förbinder ändelserna för vissa kasus i litauiska och belarusiska), jfr: bel. kámen' ~ lit. ãkmenis, bel. mėsęc ~ lit. mė̃nesis, bel. vadá ~ lit. vá.ndenis. Tydligen verkar också en tendens till förenkling av språket. Som parallellform förekommer i de äldsta talarnas språk en fonetiskt förändrad ändelse av konsonantdeklinationstypen -uvà. För närvarande används den med två substantiv: šuvė / šuvà, sesuvė / sesuvà. De yngre säger oftare stammens form: seserìs / seserìs. Den tvåstaviga formen šuvà ’hund’ är särskilt utbredd i aukštaitiska och žemaitiska dialekter (Zinkevičius 1966: 256–257; Morkūnas 1969: 114; 1989: 96; LKA 1991: 34–35, karta 27, 28, 30, 31; Grumadienė 1994: 101 m.fl.), till följd av tendensen att undvika enstaviga former i singular nominativ (Kazlauskas 2000: 270). Former vanduvà, akmuvà, nedtecknade av språkvetare i sydaukštaitiska dialekter (jfr Markevičienė 1999: 32), används inte längre i Ramaškoniai-mikroområdets dialekt16. Ordet mėnuo har två betydelser i dialekten: tidsperiod och himlakropp. I den undersökta dialekten böjs ordet i den första betydelsen som io-stammiga substantiv: mė̃nasis, mė̃nas'ɔ, mė̃nas'u(i), mė̃nasi, mė̃nas'u, mė̃nasi·i, mė̃nasin, mė̃nasis. De äldre talarna använder i den andra betydelsen singular nominativformen mė̃nas – en rest av -s--stammen, som används i sydaukštaitiska dialekter och har belagts i Zietela (se Kazlauskas 2000: 284–286). Endast två ord har bevarat de arkaiska plural nominativformerna med vokalen e före -s: šùnes, sẽ:seras. De övriga substantiven används i den försvinnande dialekten numera enbart med vokalstammiga ändelser: pi.menãi, tēšmenãi, van'denãi. 4.2. Genus feminina substantiv duktė, sesuo GENITIV SINGULARIS I den undersökta dialekten har de gamla konsonantstamsändelserna bevarats – dùkteras, sẽ:seras / seserìs, endast uttal och accentuering varierar. Även om substantiv av maskulint- 14 Exempel på sådant uttal finns det endast ett fåtal av i dialektens texter. Troligen har talarna ansträngt sig för att ”tala korrekt”. Även om uttalet av diftongerna ie, uo i dialekten fortfarande är fakultativt och beror på talarnas ålder (till exempel uttalas de oftast mer fullständigt i grannmålen Rūdūnia och Pelesõs), framträder ändå en tendens till monoftongering i Ramaškoniųområdet. Redan 1960 uppmärksammade och beskrev J. Šukys detta fenomen. En av orsakerna till fenomenet är att motsvarigheter till ie, uo saknas i den belarusiska dialekten. 15 Dėl u, ių kamienų daiktavardžių linksniavimo žr. Tuomienė (2001: 156–170). 16 De äldsta invånarna minns att dessa former användes i trakten (se byarnas namn på s. 89). 98 | N I J O L Ė T U O M I E N Ė Femininumsubstantiv har bevarat konsonantstamsändelserna akmenės, piemenės, šunės (se Senkus 1959: 169; Zinkevičius 1966: 258 m.fl.); i Ramaškoniųdialekten har endast ett exempel noterats: šūnes. Den yngre generationen har här helt övergått till former av den starkare ǫ-stammen, till exempel: ká.r'ves vá.ikšč'au̯na ‘går omkring, betar’ a_pi.me-n'o neragė·c ‘syns inte’; negė.rk vá.n'den'o bǫ_ō:žu pavi'si. Man kan anta att den lokala belarusiska dialekten också har bidragit till att vokalstamsändelserna fått fäste (genom likartat uttal); jämför: bel. kámenia ~ lit. á.kmen'o, bel. óšeni ~ lit. ruden'o. Den förkortade konsonantstamsformen utan slut-e är vanligare i äldre människors tal: akmen.s, pi.men.s, ruden.s, van'den.s (detta kan också bero på påverkan från standardspråket). GENITIV PLURALIS har i den beskrivna dialekten, liksom i hela det sydaukštaitiska området, bevarat konsonantstamsformen: dukterų, seserų, šunų, teš'menų, van'denų. 4.3. DATIV SINGULARIS och PLURALIS är det kasus som förändrats mest i Ramaškoniųdialekten (i alla deklinationstyper för nominalord). De analytiska, det vill säga prepositionsbaserade former som har uppkommit visar att detta kasus i dialekten i stor utsträckning påverkats av yttre faktorer – en liknande konstruktion finns också i belarusiskan, till exempel: lit. pasak'au. dęl_pi.men'o / dęl_pi.menų, bel. skazála d'l'a_pastuchá / d'l'a_pastuchóu; lit. at'nešę dęl_šun'o, bel. prineslá d'l'a_sabáki. Prepositionskonstruktionerna tränger genom sin frekvens undan i stort sett alla andra dativformer. Ändelser av annat slag beläggs alltmer sällan i båda generationernas tal, till exempel sådana som i i-stammen (jfr Senkus 1959: 173; Zinkevičius 1966: 258), MASKULINUM SINGULARIS DATIV: á.kmeni, rù.deni, pi.meni, vá.n'deni, FEMININUM: dùkteri, sæ·seri. Exemplen har huvudsakligen hämtats ur de äldsta talarnas dialekttexter. De yngre använder fortfarande ibland formerna pi.men'u, šun'ù. I DATIV PLURALIS använder talare av båda generationerna bland maskulina substantiv vid sidan av andra former även den i andra litauiska dialekter kända betonade dualisändelsen -am i ǫ-stammen (utan -s): akmená.m, pi.mená.m, teš'mená.m. Den gamla i-stamsändelsen -im är mycket ovanlig i dialekten: akmenìm, pi.menìm, šunìm. Ändelsen -mu lever kvar i den äldre generationens tal: akmenimù, šunimù, seserimù, dukterimù. Femininumorden används i båda generationerna med i-stamsändelse: dukterėm, sæserėm / seserìm. 4.4. ACKUSATIV SINGULARIS skiljer sig inte från standardspråket; den har uppkommit genom att ackusativändelserna i i- och konsonantstammarna sammanfallit fonetiskt. Inga förändringar har noterats i dialekten. ACKUSATIV PLURALIS används likadant av båda generationerna: á.kmenis, pi.menis, šunis, tæ·š'menis (som i standardspråket). Endast ett maskulint ord, šūnes, har bevarat den ålderdomliga konsonantstamsändelsen; femininumformen är sæ·seras. 4.5. INSTRUMENTALIS SINGULARIS och PLURALIS har i Ramaškoniųdialekten oftast en ǫ-stamsändelse. Maskulinum: á.kmen'u, akmená.i.s; pi.men'u, pi.mená.i.s; šun'ù; vá.n'den'u, van'dená.i.s. Femininum har en (i)ā-stamsändelse: dùkteræ, sæ·sera. De nämnda ändelserna används numera även i standardspråklig litauiska. Endast äldre talare använder vid sidan av de nyare INSTRUMENTALIS PLURALIS-formerna akmená.i.s, teš'mená.i.s, van'dená.i.s också den genom systemisk förkortning uppkomna ändelsen -im, som antas ha utvecklats ur i-stammen (LKA 1991: 47, karta nr 43): akmenìm., pi.menìm., šunìm., van'denìm., seserìm. Den skiljer sig från DATIV PLURALIS endast genom accentkonturen. Några substantiv har i dialekten bevarat den gamla betonade ändelsen -imu (liksom i dativ pluralis): pi.menimù, šunimù, duk'teræmù. Denna ändelse är ovanlig och förekommer i äldre… Ramaškonių šnektos daiktavardžių kaityba | 99 i den äldre generationens tal. Ännu mer sällsynt i dialekten är e-stammens ändelse -i: dūkterì, sȧ·serì. 4.6. SINGULARIS INESSIV. Bland representanter för båda generationerna har endast några maskulina substantiv noterats med den i dialekterna allmänt etablerade ändelsen -y(i), densamma som i i-stammen: van'denì, mé·nasì. Uttalet sker oftast utan j, som har en tendens att försvinna (se Zin-kevičius 1966: 185–186, 231, 259; LKA 1991: 51; Kazlauskas 2000: 246). Dessutom har även singularens lokativ hos substantiv med (i)ió-stam samma ändelse: glė·bi ‘i famnen’, gro·vi ‘i diket’, mė·ži·(i) ‘i trädet’. PLURALIS INESSIV har ändelsen -i·sa: akmeni·sà, van'deni·sà, teš'meni·sà, vilket också kännetecknar pluralis inessiv hos substantiv med andra stammar. Den beskrivna dialekten brukar inte palatalisera förbindelsen se. Lokativformer med a förekommer redan i de äldre skrifterna. Enligt Z. Zinkevičius (1966: 239) bör deras uppkomst sättas i samband med illativens påverkan. Till följd av samspelet mellan de båda kasusformerna ersattes reflexen av postpositionen *-en med illativändelsens vokal a. Även betoningen kan ha hämtats från illativen. I Ramaškonių-dialekten förekommer parallellformer: akmeni·sà, van'deni·sà, som oftare har noterats i den yngre generationens tal. 4.7. SINGULARIS ILLATIV (inre rörelsekasus): akmeniñ., van'deniñ., bildad av ackusativ, har den förkortade postpositionen -n. Oxytoner behåller betoningen på ändelsen, barytoner på stammen, t.ex. mé·nasin. PLURALIS ILLATIV används i dialekten med den postposition -na som är vanligast i dialekterna (jfr LKA 1991: 76), vilken också förekommer hos substantiv med andra stammar, t.ex.: van'deni·sną, akmeni·sną, jfr o-stammen làukù·sną, mė·ž'u·sną ‘in i skogarna’ och ã-stammen pí·vosną ‘in på ängarna’, ė-stammen vùpesną ‘in i floderna’ osv. Representanter för den yngre generationen använder PLURALIS ILLATIV-former överlag mycket sällan. De ersätter det med en prepositionskonstruktion med in (i) och PLURALIS ACKUSATIV, t.ex.: in_vá·n'denis, in_ā·kmenis. Prepositionsbruket av illativen framträder tydligare hos de mer talrika och produktiva substantivstammarna. 4.8. SINGULARIS och PLURALIS VOKATIV sägs mycket sällan med ió-stammens ändelse: pi.meni·. I levande tal används oftast samma former som i nominativ: pi.mù., šùvč, sæsuvė – den äldre generationen; pi.menis – den yngre. 5. SLUTSATSER 5.1. Ramaškonių-dialekten i mikroarealen, som tillhör de sydliga höglandslitauerna, befinner sig i ett tillstånd där den används allt mer passivt och trängs ständigt undan av de slaviska språken. De tillgängliga uppgifterna bekräftar dock den substratgrund i litauiska som ligger till grund för de nutida litauiska dialekterna i de beskrivna områdena, och vars fortbestånd har bestämts av interna drag i det litauiska språket. Ramaškonių-dialekten har fortfarande bevarat sina grundläggande drag inom fonetik, morfologi, lexikon med mera. Dess ännu levande grund återspeglas i inspelningar av litauiskt tal från den äldsta generationen. I den relativt yngre generationens språk påträffas allt fler nyheter. En ständig tvekan märks: vilken form ska man välja? 5.2. Ord med vissa stammar påverkar varandra endast när de ligger nära varandra, eller åtminstone i närheten av varandra, i språksystemet. Det mest tillförlitliga kriteriet för att fastställa den inbördes hierarkin mellan stammar, som språkvetare har belagt, är frekvensen av sammanfallande ändelser (se Girdenis, Rosinas 2000: 51). När i och konsonant- 100 | NIJOLĖ TUOMIENĖ I takt med att pluralackusativändelserna i stammarna försvann började den mindre talrika konsonantstammen också försvinna. En översikt över konsonantstammen i den perifera Ramaškoniai-dialekten (både femininum och maskulinum) visar tydligt hur konsonantstammen, som en improduktiv stamtyp, gradvis övergår till produktiva stammar, oftast via en mellanliggande į-stam, till exempel: konsonantstam → į-stam → iō-stam. Liksom de starka närliggande dialekterna (sydaukštaitiska, västaukštaitiska kauniškiai och östaukštaitiska vilniškiai) har Ramaškoniai-dialekten bevarat ändelser från konsonantstammen endast i ett fåtal kasus, till exempel: NOMINATIV SINGULAR: akmū., pi.mū.; duktė, sesuo / sesuva; GENITIV SINGULAR OCH PLURAL: akmen.s, pi.men.s; dūkteras, sē·sēras och akmenū, pi.menū, van'denū; duktēru, seserū. Dessa former används oftast av den äldre generationen av talare. Den aktiva tvåspråkigheten i området har fört de artikulatoriska baserna hos de två huvudsakliga bruksspråken närmare varandra (ie, uo monoftongering: akmū., pi.mū, vandū.). Här kan man se tendenser till språklig förenkling (dessa saknar motsvarigheter i belarusiskan, som används aktivt i det undersökta Varanavaområdet). 5.3. Utifrån den upprättade böjningsparadigmen för konsonantstammen i den nutida Ramaškoniai-dialekten och dess analys kan följande huvudpunkter urskiljas: a) den forntida böjningstypen med konsonantstam har förändrats och förfallit på liknande sätt som i alla litauiska dialekter: de få substantiv av denna böjningstyp som används i dialekten varierar kraftigt och många parallellformer förekommer; b) endast GENITIV PLURAL används konsekvent med konsonantstammens ändelse: akmenū, pi.menū, van'denū. Övriga kasus har i större eller mindre utsträckning påverkats av de starka vokalstammarna: i, (i)iō; c) det allmänna språkets inflytande märks i de äldsta invånarnas – de traditionella dzūkiska dialekttalarnas – tal; d) dialektens förändring och tillbakagång framgår också av den allt vanligare användningen av prepositionskonstruktioner (inte bara med substantiv av den undersökta stammen). Detta märks särskilt i den yngre generationens tal: DATIV SINGULAR OCH PLURAL uttrycks med en preposition: dav'au. dėl' pi.men'o; pasak'k. dėl' pi.menū; ILLATIV PLURAL används allt oftare med prepositionen in + substantivets ackusativ. FÖRKORTNINGAR bk – standardspråk br. – belarusiska DABM – Дыялекталагічны атлас беларускай мовы. Мінск: Выдавецтва акадэміі навук БССР, 1963. G. – ackusativ Il. – illativ In. – inessiv Įn. – instrumental K. – genitiv lie. – litauiska LKA 1991 – Litauiska språkets atlas. Morfologi. Red. K. Morkūnas, Vilnius: Mokslas. mot. g. – femininum N. – dativ RAMAŠKONIŲ ŠNEKTOS DAIKTAVARDŽIŲ KAIT YBA | 101 Š. – vokativ V. – nominativ vyr. g. – maskulinum vns., dgs. – singularis (-er), pluralis (-er) LITERATŪRA ČEKMONAS, V. 1988: Функционирование языков и билингвизм (на материале рамашканских говоров). Lietuvių kalbotyros klausimai 27, 37–54. GARŠVA, K. 1989: Kalbinės situacijos raida pakraščių šnektose. Lietuvių kalbotyros klausimai 28, 12–39. GAUČAS, P. 1993: Lietuvių–gudų kalbų paribio etnolingvistinė situacija 1795–1914 m. Lietuvos Rytai, Vilnius: Valstybinis leidybos centras, 42–101. GIRDENIS, A., ROSINAS, A. 2000: Lietuvių kalbos daiktavardžio linksniavimo tipų hierarchija ir pagrindinės jos kitimo tendencijos (bendrinės kalbos ir žemaičių tarmės duomenimis). Girdenis, A., Kalbotyros darbai 2, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 50–62. GRINAVECKIENĖ, E. 1960: Kai kurios Apso tarmės būdingesnės ypatybės. Lietuvos TSR MA darbai. A serija 2 (9), 173–191. GRINAVECKIENĖ, E., MACKEVIČ, J. 1988: Kai kurios baltarusių lituanizmų fonetikos ypatybės. Lietuvių kalbotyros klausimai 27, 123–131. GRINAVECKIENĖ, E., MACKEVIČ, J. 1990: Lietuviškos kilmės leksiniai vertiniai baltarusių paribio šnekto­se. Baltistica 26 (2), 165–173. GRINAVECKIENĖ, E. 1993: Kamuojų apylinkių (Baltarusijos Pastovių raj.) baltarusių šnektos lituanizmai. Lietuvių kalbotyros klausimai 30, 113–133. GRINAVECKIENĖ, E. 1997: Izoliuotų lietuvių šnektų vertiniai etninėse Lietuvos žemėse Baltarusijoje. Lietuvių kalbotyros klausimai 37, 185–195. GRUMADIENĖ, L. 1994: Keletas naujesnių Punsko šnektos linksniavimo ir kirčiavimo ypatybių. Lietuvių kalbotyros klausimai 34, 97–105. GRUMADIENĖ, L. 1996: Sociolingvistinės dabartinės šnekamosios lietuvių kalbos tyrimo aspektas. Lietuvių kalbotyros klausimai 36, 190–198. GRUMADIENĖ, L. 2001: Ar kalbos likimą lemia kalbų sąveika. Paribio tarmių ir kalbų problemos (tarptautinės konferencijos, skirtos Europos kalbų metams, pranešimai), Šiauliai: J. Vasiliausko įmonė, 38–44. JONAITYTĖ, A., SUDNIK, T. 1973: Apie vieną lietuvių lenkų kalbų interferencijos atvejį. Baltistica 9 (1), 75–77. KARDELYTĖ, J. 1959: Daiktavardžių kaitymas Linkmenų tarmėje. Lietuvių kalbotyros klausimai 2, 165–176. KAZLAUSKAS, J. 2000: Rinktiniai raštai 1, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. LABOV, W. [ЛАБОВ, У.] 1975: О механизме языковых изменений (перевод Е. В. Ладучевой). Новое в лингвистике 7. Социолингвистика, Москва: Прогресс, 199–228. LIPSKIENĖ, J., VIDUGIRIS, A. 1967: Dieveniškių tarmė. Lietuvių kalbotyros klausimai 9, 182–222. MARKEVIČIENĖ, Ž. 1999: Aukštaičių tarmių tekstai 1, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. MIKULĖNIENĖ, D., MORKŪNAS, K. 1995: Lietuvių kalbos tarmių ir jų sąveikos tyrimo programa. Morfologija, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. MIKULĖNIENĖ, D., MORKŪNAS, K. 1997: Dieveniškių šnektos tekstai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. MORKŪNAS, K. 1969: Rytų aukštaičių pietinės tarmės morfologija. Lietuvių kalbotyros klausimai 11, 107–146. MORKŪNAS, K. 1989: Apso lietuvių šnektos daiktavardžių kaityba. Lietuvių kalbotyros klausimai 28, 91–98. MORKŪNAS, K. 1993: Dėl sąvokos periferinės tarmės. Lietuvių kalbotyros klausimai 30, 4–7. RINKAUSKIENĖ, R. 1997: Rytų aukštaičių uteniškių į kamieno daiktavardžiai. Kalbotyra 46 (1), 71–79. SENKUS, J. 1959: Daiktavardžių priebalsinio kamieno linksniavimas kapsų ir zanavykų tarmėse. Lietuvių kalbotyros klausimai 2, 215–230. 102 | NIJOLĖ TUOMIENĖ SUDNIK, T. 1972: Из морфологических наблюдений над говорами литовско-славянского пограничья. Baltistica 8 (1), 19–22. ŠUKYS, J. 1960: Būdingesnės Ramaškonių šnektos ypatybės. Lietuvių kalbotyros klausimai 3, 177–187. TUOMIENĖ, N. 2001: Ramaškonių šnektos u, iu kamienų daiktavardžių linksniavimas. Paribio tarmių ir kalbų problemos (tarptautinės konferencijos, skirtos Europos kalbų metams, pranešimai), Šiauliai: J. Vasiliausko įmonė, 156–169. TUOMIENĖ, N. 2001: Ramaškonių šnektos ō ir (i)ō kamienų kirčiavimo ypatybės. Baltistica 36 (1), 103–114. URNĖŽIŪTĖ, R. 1998: Kodų kaita joniškiečių šnekamojoje kalboje. Kalbotyra 47 (1), 131–140. VAIŠNYTĖ, N. 2002: Balatnos (Varanavo) apylinkės: istorija, kultūra ir kalba iš Ramaškonių gyventojų lūpų. Lydos krašto lietuviai 2, Kaunas: Poligrafija ir informatika, 545–556. VIDUGIRIS, A. 1959: Kai kurios Zietelos tarmės ypatybės. Lietuvių kalbotyros klausimai 2, 195–209. VIDUGIRIS, A. 1969: Zietelos tarmės daiktavardis. Lietuvių kalbotyros klausimai 11, 147–182. VIDUGIRIS, A. 1985: Lazūnų tarmės žodynas, Vilnius: Mokslas. VIDUGIRIS, A. 1988: Iš etnolingvistinių santykių raidos Pelesos ir gretimose apylinkėse. Lietuvių kalbotyros klausimai 27, 21–36. VIDUGIRIS, A. 1998: Zietelos šnektos žodynas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. ZINKEVIČIUS, Z. 1966: Lietuvių dialektologija, Vilnius: Mintis. ZINKEVIČIUS, Z. 1980: Lietuvių kalbos istorinė gramatika 1, Vilnius: Mokslas. ZINKEVIČIUS, Z. 1989: Seniausi lietuvių kalbiniai kontaktai su slavais. Lietuvių kalbotyros klausimai 28, 4–11. Nijolė Tuomienė Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, 2055 Vilnius, Lietuva [email protected] Gauta 2002 07 29