Lietuvių kalbotyra 2003-aisiais metais: Lietuvoje išleisti darbai

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA LI (2004), 125–139 ÖVERSIKT ÖVER NYA ARBETEN Översikt över nya publikationer LITAUISK SPRÅKVETENSKAP ÅR 2003: ARBETEN UTGIVNA I LITAUEN År 2003 var inte något givmilt år för den litauiska språkvetenskapen. Med detta årtal utgivna och här översiktligt behandlade i Litauen är tre monografier (av Vytautas Kardelis, Rita Miliūnaitė och Juozas Jurkėnas), tre artikelsamlingar (Leksikografijos ir leksikologijos problemos, Sintaksinių ryšių tyrimai, Zigmo Zinkevičiaus Rinktinių straipsnių, band 3) och en publikation om det gamla litauiska namnskicket (Jono Palionio XVII a. antrosios pusės Punios parapijos asmenvardžiai ir vietovardžiai). 1. Vytautas Kardeliss monografi Fonologiska drag i östaukštaitiska dialekters slavism (Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla, 2003, 195 s., ISBN 9986-19-562-4 [Vilniaus universiteto Filologijos fakulteto mokslo darbai]) bygger på en avhandling som försvarades 1999. Den består av ett förord, en inledning och tre kapitel. I slutet av boken finns en utförlig tysk sammanfattning av arbetet, översatt av Birno Wiemeris (s. 146–158), en omfattande litteraturförteckning (s. 159–168), en förklaring av förkortningar (s. 169) och en alfabetisk förteckning över slavismen (s. 170–195), där varje slavisms grammatiska former, accentuering, betydelse och möjliga lånekällor anges. I förordet (s. 9–10) motiveras arbetets relevans: även om slavismen i det litauiska språket redan har undersökts i relativt stor utsträckning, ”saknas det fortfarande strukturella och särskilt diakrona undersökningar av slavismen. Ett av de minst undersökta områdena är slavismens fonologi” (s. 9). I den tämligen omfattande inledningen (s. 11–33) behandlas inriktningar inom forskningen om slavismen i litauiskan, problemställningar samt metodiska principer för undersökning och rekonstruktion. Intern rekonstruktion har valts som huvudmetod; undersökningen betraktas som en introduktion till fortsatta och mer omfattande studier av slavismens integration (s. 27). Det undersökta materialet har valts med hänsyn till primärkällorna (jfr s. 27–28) och är därför tillförlitligt och inte ifrågasättbart. I slutet av inledningen ges en kort översikt över principerna för fonologisk rekonstruktion (s. 29–33). Det är anmärkningsvärt att författaren ansåg det nödvändigt att i inledningen betona så grundläggande teoretiska frågor som lånordens olika kronologi och den fonologiska integrationens systematik. I bokens första kapitel, ”Dialekternas fonologiska system” (s. 33–44), behandlas kortfattat dialekternas viktigaste och särskiljande drag, fonemdistribution, distinktiva särdrag och det fonologiska systemet. I det andra kapitlet, ”Drag i de slaviska språkens vokalism” (s. 44–62), som tillsammans med det föregående kapitlet utgör undersökningens inledande del, behandlas nödvändiga termer och klassifikationer av de slaviska språken, och de slaviska språkens vokalsystem översiktas. Kapitlet är informativt, men något för omfattande, och upprepningar kunde inte undvikas. I det tredje och centrala kapitlet, ”Slavismens integrationsutveckling” (s. 62–145), undersöks den kvalitativa och kvantitativa integrationen av slaviska vokaler och dess utveckling, och slavismens inverkan på dialekternas vokalismssystem sammanfattas. 126 | ARTŪRAS JUDŽENTIS Undersökningen av den kvalitativa integreringen inleds med vokalerna o och e. De grundläggande lagarna för integrering i betonad position fastställs: ”slaviskt o → slavismers betonade halvlånga ā.”, ”slaviskt e → slavismers betonade halvlånga ē.” Deras omformning till lagarna ”slaviskt o → slavismers betonade halvlånga u̯ō.”, ”slaviskt e → slavismers betonade halvlånga i̯ē.” visas. Orsakerna till lagarnas omformning blottläggs övertygande – en lucka i dialekternas subsystem för halvlånga vokaler (brist på mellan-höga vokaler) (s. 89). Den relativa kronologi som motsvarar förändringen av integreringslagarna är följande: slaviska lånord med betonade halvlånga ā., ē. är äldre, medan de med betonade halvlånga u̯ō., i̯ē. är nyare (s. 76). De icke-etymologiska lagarna ”slaviskt o, e → slavismers betonade halvlånga ū., ī.” uppkom genom utvecklingen av vokalismsystemen i de slaviska språken: vid lånetillfället hade vokaler av u- och i-typ, som utvecklats ur ”jer”, senare sammanfallit med o och e i dessa språk (s. 78–81). Slaviska lånord med vokalism av detta ursprung utgjorde det äldsta lagret av slaviska lånord i dialekterna: de hade lånats in redan före 1100-talet. Slaviska lånord i dialekterna med betonat långt ie förklaras, till skillnad från Būgas tolkning, inte med ett diftongiskt uttal av det forna slaviska ”jat”, utan med utvecklingen hos dialekternas egen vokal ie: vid lånetillfället var den snäva, mellersta främre vokalen *e. den dialektvokal som låg närmast ”jat”; ur denna utvecklades senare ie: i betonad position (s. 84–85). I detta resonemang tycks låneordens kronologi och semantik inte ha beaktats tillräckligt. I undersökningen av integrationslagarna för den slaviska vokalen a redovisas deras förändring på ett övertygande sätt; förändringen drevs på av dialektförändringen *a → ɒː (s. 89–91). Sambanden mellan omformningen av integrationslagarna för de slaviska vokalerna o, e, a visas övertygande, och motiven för denna utveckling, som bestämdes av dialektvokalismens utveckling, blottläggs. Med utgångspunkt i den tidigare distributionen av dialektvokalerna *a: och *e: (efter mjuka konsonanter, i neutraliseringsposition, kunde endast vokalen *e: förekomma) avvisas Būgas förklaring, enligt vilken slaviska lånord som har olika motsvarigheter till slaviska ja i dialekterna inte lånades in vid samma tidpunkt (Būga 1912/1958: 347). Uppkomsten av integrationslagen ”slaviskt y → slavismers betonade diftong ui” förklaras av fonologiska orsaker. Būgas uppfattning att ui i slaviska lånord kan ha uppkommit ur bakre slaviska y (1912/1958: 348) avvisas, och hypotesen förs fram att det ”kan ha bildats när į, u övergick från sonanter till vokaler. När į, u på detta sätt ändrade status, kunde u, som vokal, bilda diftongens första led” (s. 103). Denna förklaring av diftongen uis ursprung är inte särskilt övertygande. I bokens behandling av den kvantitativa integreringen förklaras, till skillnad från hos Būga (1912/1958: 344), skillnader i vokalkvantitet hos slaviska lånord inte med de slaviska vokalernas längd eller korthet, utan med utvecklingen av dialekternas fonologiska system. Slaviska lånord med vokaler av olika längd ska ha lånats in vid olika tidpunkter och återspeglar utvecklingen av dialekternas vokalismsystem: tidigare hade betonade korta vokaler i dialekterna ännu inte förlängts och spänts, varför slaviska i, y, u, utifrån det distinktiva draget spändhet, låg närmare dialekternas långa iː, uː. Senare, när spända halvlånga iː, uː hade uppstått i dialekterna, bildade de nämnda slaviska vokalerna korrelationer med dessa (s. 111–113). Motsvarigheterna i obetonad position hade anpassats till dem i betonad position. Den nya förklaringen förefaller övertygande, men den bör också stödjas av undersökningar av de slaviska lånordens kronologi och semantik. Den förändring av lagarna som urskiljs i den kvantitativa integreringens utveckling förklaras med en historisk förändring av det fonologiska integreringscentrumet: till en början utgjordes det av subsystemet med långa vokaler, senare av de halvlånga vokalerna. Förändringen av det fonologiska centrumet orsakades av en kvantitativ förändring i vokalismen – förlängningen av korta i, u i betonad position till halvlånga vokaler (s. 116–119). Integreringen av de slaviska vokalerna a, ja i obetonad position förklaras väl underbyggt och insiktsfullt: vid integreringen av låga vokaler var kvalitet snarare än kvantitet (eller spändhet) det viktigaste kännetecknet (s. 122–124). Sammanfattningsvis sägs att de slaviska lånordens inverkan på dialekternas vokalismsystem inte var stor: ”alla vokaler i de slaviska lånorden har integrerats i systemet och anpassats till dess syntagmatiska och paradig- NAUJŲ DARBŲ APŽVALGA | 127 matiska relationsmodell” (s. 124). Systemet kompletteras endast av två element – de halvlånga ie., uo., som kan förekomma både i betonad och obetonad position. I essän ”Om konsonantkombinationerna le, re, se i slaviska lånord” (s. 126–138) behandlas den så kallade förhårdningen av konsonanterna l, r, s i de östlitauiska dialekterna. I undersökningens slutsatser (s. 138–145), som utgör den avslutande delen av det tredje kapitlet, behandlas integrationslagarna och deras utveckling på nytt. Den relativa kronologin för samtliga lagar fastställs. Endast de slaviska lånorden från det tidigaste lagret kan dateras tillförlitligt, vilkas betonade halvlånga (och, beroende på position, obetonade korta) ů, į. återger de slaviska ”jer”. När de korta vokalerna u, i förlängdes i betonad position uppstod nya integrationslagar, vilka också markerar gränsen för det nya lagret av slaviska lånord. Det nyaste lagret av slaviska lånord började bildas efter att dialekternas a·, e· hade övergått till ɔ·, ɛ·. Vytautas Kardelis undersökning kännetecknas av systematik, god argumentation, insiktsfullhet och välavvägd försiktighet. Tack vare den konsekventa analysen av ett omfattande och tillförlitligt dialektmaterial, de nya idéerna och de betydelsefulla slutsatserna är arbetet viktigt för litauisk dialektologi, historisk fonologi, lexikologi och etymologi. Boken recenserades av Danguolė Mikulėnienė och Olegas Poliakovas. Utgivningen finansierades av Republiken Litauens utbildnings- och vetenskapsministerium och den statliga kommissionen för det litauiska språket. En utförligare recension av monografin publicerades i tidskriften Baltu filologija (Judžentis 2004). 2. Ritos Milūnaitės monografija Lietuvių kalbos gramatikos norminimo pagrindai (Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 2003, 332 p., ISSN 1648-3316, ISBN 9986-668-47-6 [Opera Linguistica Lithuanica 3]) bygger också på en avhandling som lades fram vid Vilnius universitet 1992. Under ett helt årtionde förblev detta arbete ”den enda försvarade avhandlingen direkt inom språkvårdens område” (s. 5). Den publiceras i den form den ursprungligen skrevs, med redaktionella anmärkningar i fotnoterna där så behövs (s. 6). Arbetet som behandlas består av ett förord, fyra kapitel och slutsatser. I slutet av boken finns en käll- och litteraturförteckning (s. 301–306), uppgifter om författarens artiklar som publicerats före och efter disputationen (s. 306–307), en tämligen utförlig sammanfattning på engelska (s. 309–323) samt ett personregister sammanställt av författaren (s. 325–328). Det lättillgängliga innehållsförteckningen har placerats i början av boken (s. 7–11). I bokens förord (s. 13–17) presenteras en syn på det allmänna språkets tillkomst och utveckling. Efter en kort översikt över det litauiska standardspråkets historia dras slutsatsen att ”en betydande del av dagens lingvister anser att det ännu inte finns någon sammanhållen vetenskaplig teori för normeringen av litauisk standardspråksnorm” (s. 13–14), varför man i det praktiska normeringsarbetet ”inte bara utgår från etablerade normeringstraditioner utan också från sin egen erfarenhet, intuition, språkkänsla och den dialekt man behärskar” (s. 14). Som undersökningsobjekt har man valt ”inte själva språksystemet, utan lingvisternas medvetna påverkan på standardspråket och motiven för regleringen av dess normer” (s. 14–15); motsvarande mål formuleras också – att försöka blottlägga metoderna (motiven) för bedömningen av grammatiska företeelser och att söka efter regelbundenheter i grammatisk normering (s. 15). Därefter räknar förordet upp källorna till undersökningsmaterialet och redogör för arbetets metod, uppläggning och granskning. I bokens första, inledande kapitel (s. 19–53) behandlas teoretiska aspekter av grammatisk normering, källorna till rekommendationerna och metoderna för att undersöka dem beskrivs och de centrala begreppen definieras (grammatik, nutida språk, norm, variant, normering). Framställningen börjar med de mest allmänna frågorna – normativ lingvistik, språkets nivåer, språkförändring och språkfunktion samt språkutveckling. Orsakerna till och förutsättningarna för språkförändring diskuteras, och språkets 128 | ARTŪRAS JUDŽENTIS problemet med utvecklingen. Dessa teman behandlas med utgångspunkt i den teoretiska litteraturen från 1960- och 1970-talen (främst rysk och tjeckisk), där lingvistiska idéer från 1900-talets första hälft ofta fortfarande diskuteras. Gränserna för den synkrona grammatiska systemutvecklingen fastställs: en period på 60 år från Jablonskis död till återupprättandet av självständigheten (1930–1990). Begreppet språknorm, som är betydelsefullt för hela arbetet, beskrivs: Pragskolans och Eugenio Coseriu syn på språknormen sägs vara otillräcklig, ”i behov av ett grundläggande komplement och precisering” (s. 32), eftersom den inte tar hänsyn till motsättningen mellan folkmål och standardspråk, vars mest grundläggande kännetecken sägs vara en medveten strävan att följa språknormerna. Eftersom boken inte behandlar begreppet standardspråk förblir motsättningen mellan folkmål och standardspråk något oklar. Å andra sidan verkar betydelsen av ”medvetet skapande och reglering” (s. 32), åtminstone i det nuvarande utvecklingsskedet för standardspråket, överdriven. Tendensen bland litauiska språkvårdare att likställa språknorm med kodifiering har uppmärksammats träffande (s. 33). Konceptet om en faktisk standardspråksnorm, som ”existerar i spänningsfältet mellan standardspråkets bruk och kodifieringens (dvs. den kodifierade normens) påverkan” (s. 35), verkar varken särskilt tydligt eller nödvändigt. Det blir än otydligare när det hävdas att den nuvarande faktiska standardspråksnormen ”existerar i den mån den upprätthålls av kodifiering och medvetet inövade vanor” (s. 37). Författaren (och många språkvårdare) förstår kodifiering som en del av normeringsarbetet, ett av dess stadier (de andra är precisering av kodifierade normer och införande av dem i bruket) (s. 42). I inledningen beskrivs källorna till de rekommendationer som undersöks: Juozas Balčikonis Rinktiniai raštai och tidskrifterna Gimtoji kalba (1933–1941), Gimtoji kalba (1958–1968), Kalbos kultūra (1961–1990), Mūsų kalba (1968–1989); statistik över de rekommendationer som publicerats där redovisas (s. 50). Rekommendationerna om grammatiska normer i tidskriften Kalba, som utkom 1930, behandlas kortfattat. I slutet av inledningen diskuteras metoden för undersökning av språkliga korrigeringar, rekommendationer och deras motiv definieras liksom några andra begrepp. Det andra kapitlet, ”En översikt över normeringen av grammatiska företeelser” (s. 55–213), är det största och utgör hälften av hela boken. Där undersöks ”vilka grunder som användes för att normera de grammatiska företeelser som behandlas i de insamlade rekommendationerna” (s. 55). I början av kapitlet behandlas metodologiska anmärkningar, begreppet grammatisk variant och klassificeringen av varianter samt frågor kring tolkningen av rekommendationerna. Det framhålls att bedömningen av grammatiska företeelser inte omprövas i boken; avsikten är endast att förstå författarens tanke. Varierande grammatiska företeelser delas in i fem grupper: först behandlas ordformer, därefter ordkombinationer och konstruktioner, indirekta satsled, sammansatta meningar och ordföljd i satsen. Kapitlet avslutas med sammanfattande anmärkningar. Tolkningen av de undersökta grammatiska korrigeringarna saknar kritisk bedömning. Ogrundade eller otillräckligt underbyggda rekommendationer behandlas tillsammans med välmotiverade. Exempelvis klassificeras förslaget att undvika samordnade meningar med sambandsordet kai tuo tarpu för att uttrycka jämförelse, eftersom detta sambandsord skulle ha uppstått genom översättningar (s. 189), som motiverat av ett renhetskrav. Men utan att bedöma om rekommendationen är tillräckligt välgrundad eller om det främmande ursprunget hos de aktuella meningarna har bevisats, saknar tolkningen grund. Detsamma gäller andra fall (meningar med jei(gu)…, tai; kuomet; tegu(l);, bisatser av medgivande med verbprefixet be-): att klassificera rekommendationerna enligt de motiv som författarna själva anger, utan hänsyn till om dessa motiv är hållbara, verkar meningslöst. Författaren påpekar själv att ”oregelbundenhet och traditionen av korrigeringar i sig inte är tillräckligt informativa” motiv för korrigeringar (s. 196). Författaren tar inte alltid hänsyn till korrigeringarnas kronologi, som borde vara tämligen viktig för undersökningen. Till exempel meningar med NAUJŲ DARBŲ APŽVALGA 129 konjunktionerna o taip pat, enligt författarens uppgifter, var Aldonas Pupkis den förste att börja korrigera (1970 och senare), men översikten över korrigeringarna börjar med Stasys Keinys (1977) och Angelė Kaulakienė (1983) (s. 189). Denna del av arbetet är ett gott tematiskt register över de grammatiska rekommendationer som omfattas av bokens tidsperiod. I kapitlets sammanfattande anmärkningar delas de varierande grammatiska företeelserna in i formella och funktionella, och deras distribution diskuteras ur den faktiska standardspråksnormens perspektiv. Eftersom arbetet inte tar hänsyn till rekommendationernas underbyggnad, kunskapsläget beträffande de bedömda företeelserna eller de psykologiska faktorer som författaren själv nämner (jfr s. 212), verkar det system för bedömning av graderna hos grammatiska varianter som läggs fram (s. 209–212) inte vara tillräckligt välgrundat. I det tredje kapitlet (s. 215–278) jämförs motiven bakom de behandlade grammatiska rekommendationerna. Bland motiven bakom Juozas Balčikonis korrigeringar anges exempelvis levande språk, skönlitteratur och äldre skrifter, Jonas Jablonskis auktoritet, korrekthet, renhet, funktionell-stilistisk ändamålsenlighet och några andra (språkkänsla, språketikett). Kapitlet tar inte hänsyn till hur träffsäkra eller välgrundade de motiv som anges i rekommendationerna är. Det fjärde kapitlet, ”Principer och kriterier för grammatisk normering” (s. 279–292), är sammanfattande. Där behandlas de principer och kriterier som författarna till de undersökta rekommendationerna följde. Framställningen börjar med motivering utifrån användningsområde, det vill säga normernas källa. De övriga bedömningsprinciperna och kriterierna delas in i huvudsakliga (systematik, korrekthet, renhet) och kompletterande (språkkänsla, språketikett, språkets estetik, språklig ekonomi, användarvänlighet, tydlighet). De huvudsakliga kriterierna sägs vara ”inriktade på språkets egenart”, medan de kompletterande är ”inriktade på språkanvändaren” (s. 283). Separat från alla dessa behandlas ”den mest allmänna principen, inriktad på språkanvändarna – ändamålsenlighet” (s. 288) och icke-standardiserade sätt att motivera rekommendationer. De uppräknade principernas och kriteriernas innebörd klargörs, deras samverkan visas och deras gränser, som ofta är otydliga, belyses. I bokens slutsatser (s. 293–300) påminns läsaren om de viktigaste resultaten av arbetet. I denna del av boken skiljs principerna för normering av standardspråket (normernas stabilitet och hänsyn till förändringar i bruket) kanske tydligast från kriterierna; den första principen betraktas som viktigare (s. 296). Slutsatserna innehåller insiktsfulla kommentarer av författaren om att samma företeelse bedöms olika i olika rekommendationer och om de subjektiva orsakerna till sådana bedömningar (s. 295), om de tämligen aprioriska teoretiska resonemangen under de senaste årtiondena om principer och kriterier för normering av standardspråket, som inte stöds tillräckligt av empiriska data (s. 297), och om att varje språklig företeelse har sina egna särdrag när det gäller bruk och bedömning (s. 298), varför det inte går att fastställa ett universellt schema över principer och kriterier för alla grammatiska företeelser (s. 299), samt att tydliga gränser inte kan dras mellan standardspråkets funktionella stilar (ibid.). Det undersökta materialet ger författaren anledning att hävda att ”normeringsarbetet inte har varit fritt från inkonsekvenser och på sina håll från något ytlig, otillräckligt vetenskapligt underbyggd argumentation” (ibid.). Betoningen av normeringsarbetets metaspråkliga betydelse – vissa korrigeringar saknar bland annat ”en tydligare och mer precis terminologi (i betydelsen ett system av språkvårdsbegrepp) som gör det möjligt för språkanvändaren att entydigt förstå värdet hos den ena eller andra företeelsen” (s. 299) – innebär att lingvisternas och deras terminologis roll överdrivs något. Rita Miliūnaitės undersökning är omsorgsfullt och noggrant genomförd och inger förtroende. Definitionerna av centrala termer och förklaringarna av begrepp som ges i den kommer att vara till nytta för den fortsatta utvecklingen av tillämpad lingvistik. För forskare i nutida litauisk grammatisk struktur är boken användbar som ett register över varierande grammatiska företeelser, vilket återspeglar kunskapsläget på området. För sociolingvister och språk- 130 ARTŪRAS JUDŽENTIS För språkvetenskapshistoriker är den användbar för att förstå det litauiska språkbrukets tillstånd under mitten och andra hälften av 1900-talet. Boken är utan tvekan särskilt betydelsefull för det fortsatta arbetet med att kodifiera det litauiska standardspråket. Bokens utgivning stöddes av Republiken Litauens utbildnings- och vetenskapsministerium. Monografin recenserades i tidskriften Kalbos kultūra (Labutis 2004). 3. I Juozo Jurkėno bok Baltų ir slavų antroponimikos pagrindai (Основы балтийской и славянской антропонимики, Vilnius: UAB Ciklonas, 2003, 194 p., ISBN 9955-497-40-8), skriven på ryska, undersöks det gamla litauiska namnskicket. Där sammanfattas författarens mångåriga forskning (jfr publikationerna i litteraturförteckningen, s. 186–187). Hans doktorsavhandling, numera habilitationsavhandling, försvarades i Moskva redan 1980: ”Apeliatyvų onimizacija ir indoeuropiečių kalbų antroponiminių sistemų vystymasis” [Appellativens övergång till egennamn och utvecklingen av de indoeuropeiska språkens antroponymiska system]. De frågor som behandlas i boken anses ligga i skärningspunkten mellan språkvetenskap, kulturhistoria, etnogenes och till och med psykologi (jfr s. 10). Blandningen av kulturvetenskapliga och lingvistiska perspektiv betonas också på bokens baksida, där den presenteras som en beskrivning av vägar och metoder för att rekonstruera tänkandet så som det återspeglas i de egennamn som har bevarats till vår tid. I förordet (s. 9–10) förklaras omständigheterna bakom beslutet att studera den äldre antroponymien: missnöje med undersökningar av baltisk och slavisk antroponymi som, trots att de inte var bristfälliga, utfördes enligt en och samma metod. Man ville söka svar på frågorna varför egennamn bildas endast på grundval av vissa appellativ och om etymologier som enbart bygger på den formella likheten mellan antroponymens rot och motsvarande appellativ kan betraktas som tillräckligt väl underbyggda och godtagbara. Utgångspunkten var att uppkomsten av ett egennamn bestäms mindre av det motiverande appellativets form än av dess semantiska struktur. Målet var att beskriva det äldre europeiska antroponymiska systemet på ett mångsidigt och allsidigt sätt. Boken har som uppgift att fastställa ett visst antal rötter med gemensamma semantiska komponenter och benägenhet att bli antroponymer; att urskilja ordgrupper i besläktade språk ur vilka personnamn bildas i olika språk; att uppmärksamma möjligheterna och framtidsutsikterna för arealstudier av antroponymer; samt att formulera preliminära synpunkter på kontaktpunkterna och växelverkan mellan baltisk och slavisk antroponymi (”Inledning”, s. 14). Undersökningen består av sex kapitel. I det första diskuteras egennamns plats i det lexikala systemet med utgångspunkt i uppfattningar hos lingvister, filosofer och kulturvetare från olika tider och skolbildningar (”Egennamnens plats i språkets lexikala system”, s. 16–20). I det andra kapitlet, ”Antroponymikens metodologiska problem” (s. 21–35), betonas otillräckligheten i etymologier som endast bygger på språkets formella sida, liksom lån av antroponymer, ömsesidig påverkan mellan antroponymiska system, införlivandet av element från ett antroponymiskt system i ett annat, homonymi med mera. Det som Tomas Gamkrelidze och Vjačeslav Ivanov (1984) kallar en världsmodell (mytologi och ritual) förknippar Jurkėnas med språkets kognitiva aspekt (jfr s. 39). Därför undersöker han i kapitlet ”Antroponymikens kognitiva aspekter” (s. 36–46) de semantiska oppositionernas och komponenternas roll i den äldre antroponymien. Bokens huvudsakliga och största kapitel är det fjärde: ”Systemet av enheter som spelade en särskild roll i de indoeuropeiska språkens antroponymis framväxt” (s. 47–115). Eftersom egennamns etymologi förstås som fastställandet av de onymiseringsmönster som ligger till grund för dem, det vill säga för de appellativ som gav upphov till dem (s. 47), riktas kapitlets huvudsakliga uppmärksamhet mot principerna för att välja ut ord som har benägenhet att bli egennamn (onymiseras). De element i den indoeuropeiska världsmodellen som Gamkrelidze och Ivanov (1984) fastställde NAUJŲ DARBŲ APŽVALGA 131 jämförs med komponenter i den äldre antroponymien i olika indoeuropeiska språk. Målet är att sammanställa ett synoptiskt schema över det ordförråd som spelade en central roll i de indoeuropeiska språkens antroponymis bildningsprocess (utkastet till schemat återges på s. 49). Enligt det fastställda schemat jämförs appellativ med vissa betydelser systematiskt med antroponymer i olika indoeuropeiska språk som innehåller en rot med motsvarande betydelse (s. 53–115). Författarens kommentarer är få; varken de presenterade antroponymernas bildning eller etymologi undersöks, och källan till dem anges långt ifrån alltid (en samlad källförteckning finns i slutet av boken). Så här ser till exempel den grupp antroponymer ut som förknippas med litauiska naujas och dess motsvarigheter i andra indoeuropeiska språk, återgiven i avsnittet ”Ålder, generationsväxling” (s. 108): Lit. naujas ’ny’, fornp. nauns detsamma, fornkyrkslav. новъ, grek. νέος ’ny, ung’, lat. novus, ’ny’, fornir. næue detsamma, got. niujis detsamma, fornhögty. niuwi detsamma osv. // antroponymer: lit. Naujalis, Naujikas, Navūlis; fornp. Nawne, Naw-sude, Naw-tarre, Naw-tinte; vitry. Новак, Новак, pol. Nowo-siodł, Nowosz; germ. Nivo, Nevo, Nivilo, Neu-fred, Niwi-rat, Niwi-rich, Niv-ulf, Niujila, Newio-gast, Nevitta; kelt. Neus, Ne vica, Nevilla, Nevio-dūnon, Novantius, Novānus, Novaros, Novellius, Novios; grek. Νέ-ανδρος, Νεο-κλῆς, Νεο-φίλη, Νέας. Efter genomgången av de äldre indoeuropeiska antroponymiska systemens komponenter övergår framställningen till arealstudier av namnskicket (”Arealstudien som sökande efter spår av det äldsta antroponymiska systemets tillstånd”, s. 116–134). Författaren hänvisar till Kazimieras Būgas uppmaning att jämföra hydronymer med varandra och först efter att deras utbredning fastställts ta sig an etymologin, det vill säga jämförelsen med appellativ (1961: 510). Enligt Jurkėnas är vissa tvåstammiga personnamn och deras kortformer relikter från det äldre europeiska namnskicket (s. 119). Att urskilja och undersöka ett arkaiskt antroponymiskt skikt kan ge ytterligare information om det äldre egennamnssystemets ursprung och utveckling. Personnamnsrötterna ar-, bur-, daun-, gail-, leik-/lik-, sei-/sai-, sal-, sar- betraktas som sådana relikter (s. 120–130). Det påpekas att nya antroponymer inte bara uppstår genom avledning och sammansättning, utan också när personnamn från olika antroponymiska serier blandas (s. 131). Jurkėnas förklarar de gemensamma dragen i Europas antroponymiska system med spridningen av vissa redan tidigare existerande egennamn eller med genetisk släktskap. Han betraktar resultaten av sin forskning som ett komplement till Hans Krahes och Wolfgang P. Schmidts arbeten (s. 134). I kapitlet upprepas ganska ofta tankar som författaren redan har framfört tidigare. I bokens sista, sjätte kapitel (”Antroponymien som källa till information om de äldsta språkliga och kulturella kontakterna mellan de baltiska och slaviska folken”, s. 135–153) betonas att resultaten av undersökningar av äldre personnamn inte stämmer överens med den genetiska närheten mellan baltiska och slaviska språk. Många baltiska personnamn sägs vara arkaiska, medan det slaviska antroponymiska systemet innehåller fler innovationer (s. 135–136). För att fastställa den ömsesidiga påverkan mellan de baltiska och slaviska språkens antroponymiska system bör man enligt författaren undersöka deras egennamn med samma form (eller deras komponenter). Dessa former har ofta olika etymologier, men kan vara besläktade eller lånade. En undersökning av antroponymiska system med avseende på bildning, typologi och areal gör det möjligt att fastställa relationerna mellan isomorfa komponenter i namnskicket och precisera deras etymologi. Den viktigaste uppgiften i sådana undersökningar är att fastställa antroponymens plats i det övergripande personnamnssystemet. Jurkėnas ger exempel på analys av sådana isomorfa komponenter i baltiska och slaviska personnamn: han behandlar personnamnsrötterna but-, bub-, liaud-, nan- och vaid- (s. 144–152). I de avslutande anmärkningarna (s. 154–165) sammanfattas det behandlade arbetet. Jurkėnas betraktar konvergens, framkallad av den formella antroponi- 132 | ARTŪRAS JUDŽENTIS … som uppkommit genom likhet mellan olika appellativ. Språkkontakter har spelat en viktig roll i formandet av olika språks lexikon. Syftet med typologiska studier anses vara att skapa en hypotetisk modell för appellativens övergång till antroponymer. För närvarande kan man endast urskilja ett system av relativt vanligt förekommande rötter, som kan identifieras i antroponymikonet i många indoeuropeiska språk. Det baltiska antroponymikonet består av tämligen arkaiska enheter. Studiet av dem skulle kunna vara betydelsefullt för rekonstruktionen av systemet för indoeuropeiska egennamn. Boken avslutas med sammanfattningar på litauiska (s. 166–170) och engelska (s. 171–176), en lista över förkortningar (s. 177–179), källor (s. 180–182) och litteratur (s. 183–190). Som bilaga har i slutet av boken infogats en lista över antroponymer och deras komponenter som hör till två eller flera onymiska serier (s. 191–193). Monografin ger ett motsägelsefullt intryck. De breda ambitionerna, de långtgående idéerna och de intressanta förklaringarna av den äldre antroponymikons utveckling går inte ihop med en tämligen fri och ensidig tolkning av det faktiska materialet, där otillräcklig uppmärksamhet ägnas åt etymologin och ordbildningen hos personnamn i enskilda språk. De bästa resultaten skulle sannolikt kunna uppnås genom mångsidiga studier av äldre antroponymikon, där hänsyn tas både till semantik och uttrycksform. Boken recenserades av Simas Karaliūnas och Olegas Poliakovas. Utgivningen finansierades med medel ur Republiken Litauens program för användning och utveckling av statsspråket 1996–2005. 4. I artikelsamlingen Problem inom lexikografi och lexikologi (sammanställd av Lexikograficentrum vid Litauiska språkets institut, redaktionskommitté: Pietro U. Dini m.fl., Vilnius: Litauiska språkets instituts förlag, 2003, 344 s., ISBN 9986-668-53-0) publiceras tjugosju artiklar om olika ämnen inom historisk och nutida lexikografi. De har grupperats tematiskt i fyra avsnitt. Varje artikel har en litteraturförteckning (och vid behov även en lista över förkortningar) samt en sammanfattning på engelska eller tyska. I boken ersätts den inledning som är vanlig i liknande artikelsamlingar av Evalda Jakaitienės artikel ”Den moderna lexikografins mål och uppgifter” (s. 9–14). Där behandlas de mest allmänna frågorna inom lexikografisk teori och praktik. Lexikografi definieras som ”vetenskaplig och kreativ verksamhet av tillämpad karaktär, som bygger på vetenskapliga data och påståenden” (s. 12). De olika stegen i lexikografiskt arbete urskiljs och den lexikografiska teorins uppgifter formuleras. Förhållandet mellan lexikografisk teori och praktik, ordböckernas roll samt ordboksförfattarnas arbetes innebörd och värde diskuteras. De allmänna frågor som behandlas i artikeln kunde ha knutits närmare till den nuvarande situationen inom litauisk lexikografi. I det första avsnittet, ”Lexikografins historia”, publiceras artiklar av Pietro U. Dini och Diego Ardoino, Vidmantas Kuprevičius, Virginija Stankevičienė, Vilma Šaudina samt Angelė V. och Vilutytė-Rimševičienė. Onos Kažukauskaitės artikel ”Inte Jumskis, utan Ivinskis” (s. 19–31) utmärker sig bland de övriga. Där visas övertygande att den så kallade ”Jumskis ordbok” inte är något annat än Laurynas Ivinskis ”Polsk-litauiska ordbok”. Man bör också instämma i författarens slutsats att det är hög tid att ge ut denna handskrivna ordbok. Det andra avsnittet, med titeln ”Modern lexikografi”, är det största i boken. Särskilt skulle jag vilja ta upp artiklarna av Aloyzas Gudavičius, Evalda Jakaitienė och Jolanta Viburytė. I Aloyzas Gudavičius artikel ”Den nationella aspekten av definitionen av ords betydelse” (s. 61–69) tillämpas kognitiv lingvistiks idéer på lexikografin. Framför allt bygger artikeln på Anna Wierzbickas arbeten. Definitionens nationella prägel grundas på ”ord som betecknar vardagliga, dagliga föremål och företeelser samt nationens materiella och andliga kulturföreteelser”, NAUJŲ DARBŲ APŽVALGA 133 en rikare semantisk struktur och starkare associativa band till andra ord (jfr s. 63). En sådan förståelse av definitionens nationella prägel, och därmed principen om nationell prägel, uppfattas alltför snävt och rakt på sak; den verkar helt enkelt ha övertagits från en annan modern språkvetenskaplig riktning – etnolingvistiken. I slutet av artikeln knyter författaren också typen av betydelsedefinitioner till ordbokens syfte (typ). I Evalda Jakaitienės artikel ”Homonymi i parallella litauiska ordböcker” (s. 70–79) sammanfattas erfarenheter från det praktiska arbetet. Konkreta problem och lösningar på dem behandlas, och diskrepanser mellan lexikologi och lexikografi (eller mellan lexikografisk teori och praktik) lyfts fram. Det vore intressant att i detta avseende jämföra litauiska ordböcker med motsvarande ordböcker på andra språk. Jolanta Viburytė undersöker definitionerna av djurens pälsfärg i ”Litauiska språkets ordbok” (s. 119–135). Efter en semantisk analys av artiklarna om de aktuella orden pekar hon på brister i de befintliga definitionerna och föreslår att djurens pälsfärg definieras enligt modellen ’hår av en viss färg’. Vid definitionen bör vanliga benämningar på färger och nyanser användas. Artikeln är analytisk; det insamlade materialet har granskats noggrant utifrån fastställda kriterier, och slutsatserna kommer att vara till nytta för framtida lexikografiskt arbete. Till de analytiska artiklarna hör också de bidrag av Vilija Sakalauskienė, Agris Timuška och Jolanta Zabarskaitė som publiceras i detta kapitel. Artiklarna av Jurgita Mikelionienė, Olegas Poliakovas och Ieva Zuicenė är översiktliga. I det tredje kapitlet, ”Lexikologi och etymologi”, publiceras två historiska artiklar (av Bernd Gliwa och Jonas Klimavičius). Mildos Norkaitienės artikel ”Litauiska zoonymer. Namn på svin (Sus domesticus)” har inte helt motiverat placerats i detta kapitel. Här publiceras också Vidos Rudaitienės tämligen ytliga artikel ”Det litauiska språkets särart och västerländska språk” samt Zita Šimėnaitės mer omfattande bidrag ”Semantiken hos fraseologismer med substantivet hjärta”. Bernd Gliwas arbete ”Var litauiska ragana ’ведьма; witch; Hexe’ ’sierska’? (s. 159–169) väcker intresse genom sina insiktsfulla iakttagelser och författarens goda kännedom om frågans historia och undersökningsmaterialet. Texten är dock något utdragen och ganska svårläst. Den nya etymologin som föreslås för ordet ragana, *’den döde; den dödes kringirrande ande; spöke’, verkar inte tillräckligt semantiskt underbyggd. Ännu större tvivel väcker kopplingen mellan ragana och latinets regina ’härskarinna’ och liknande. Det saknas inte heller intressanta tankar i Jonas Klimavičius artikel ”OFFER, OFFERGÅVA, OFFERGÅVA: historiska drag och bruk” (s. 170–194). Enligt honom bör Kazimieras Būgas uppfattning att auka är ett halvt nybildat ord av Simonas Daukantas korrigeras: det är mer rimligt att anta att Daukantas bildade denna suffixavledning från aukuoti eller återupplivade ett tidigare existerande ord. Läsaren måste ta sig fram ganska mödosamt genom faktadjungeln, eftersom författarens resonemang drunknar i mängden data. I bokens fjärde kapitel, ”Dialektologi: dialekternas lexikon”, har bidrag med ganska varierande ämnen samlats. Aurelija Genelytės artikel ”Ordbildningsmotivation för folkliga växtnamn: en jämförelse mellan nordpanevėžyska och andra litauiska dialekter” (s. 271–306) bygger på ett omfattande autentiskt material, som undersöks på ett intressant sätt. Den teoretiska delen av artikeln är något svag; klassificeringen av motivationen är inkonsekvent, och den jämförande dialektaspekt som anges i titeln får litet utrymme. Artikeln saknar slutsatser och avslutas endast med vissa sammanfattande kommentarer. I Rolandas Mikulskas artikel ”Drag i de dialektala nominativa systemens funktion” (s. 322–332) framträder författarens originella tänkande och insiktsförmåga. Artikelns ansats är något torrt 134 | ARTŪRAS JUDŽENTIS De teoretiska utgångspunkter som diskuterats inledningsvis möjliggör en skicklig analys av konkret dialektmaterial: jfr studien om semantiken hos kibeklis: kebeklis på samogitiska och vagis: kebeklis på östaukštaitiska. Kapitlet innehåller också arbeten av Kazimieras Garšva, Adelė Judekienė, Genovaitė Kačiūskienė och Janina Švambarytė. Aloyzas Vidugiris artikel ”Om benämningarna priegalvio ir pagalvės i Zietela och andra litauiska dialekter” hade passat bättre i bokens tredje kapitel. Som den korta översikten visar skiljer sig samlingens artiklar åt vad gäller ämne, metodologiska grunder och karaktär. Här finns problemorienterade, analytiska vetenskapliga artiklar, men också ganska många översiktsartiklar. Vissa artiklar ligger nära publikationer av språkdata. Sambanden mellan teoretiska idéer och metodik och de ryska språkvetenskapliga skolorna är tämligen tydliga; endast sällan stöder sig någon författare på nyare speciallitteratur från väst. Samlingen ger ett ganska återhållsamt intryck av det aktuella läget för teorin inom litauisk lexikologi och lexikografi. Ändå finns det också ljusglimtar som ger anledning att hoppas på en snabbare förnyelse av dessa grenar av vår språkvetenskap. Bokens utgivning fick stöd av den statliga litauiska språknämnden. 5. I boken Undersökningar av syntaktiska relationer (redigerad av Axel Holvoet, Artūras Judžentis, Vilnius: Litauiska språkinstitutet, 2003, 216 s., ISSN 1648-8628, ISBN 9986-668-51-4 [Litauisk grammatik, arbeten 1]) publiceras artiklar skrivna av medarbetare vid grammatikavdelningen vid Litauiska språkinstitutet. Detta är den första volymen i en serie där de teoretiska utgångspunkterna för författarna till en ny litauisk grammatik under utarbetande presenteras (seriens redaktionskommitté: Axel Holvoet, Artūras Judžentis, Bonifacas Stundžia). Samlingen innehåller sju artiklar skrivna av Axel Holvoet, Artūras Judžentis och Loreta Semėnienė. Artiklarna bygger på idéer från de viktigaste språkvetenskapliga teorierna under 1900-talets andra hälft – strukturalism, generativ grammatik och kognitiv lingvistik. Dessa tillämpas på beskrivningen av den litauiska språkets grammatiska struktur. Artiklarna innehåller många fotnoter där nya synsätt knyts samman med sådana som redan är etablerade inom litauisk språkvetenskap. Boken innehåller verkligen en hel del nytt. Här är några exempel: endast två typer av underordning urskiljs – styrning och modifiering; kongruens (liksom kasusrektion) betraktas inte som en typ av syntaktisk relation utan endast som dess markör (Axel Holvoet, Artūras Judžentis, ”Typer av syntaktiska relationer”; Loreta Semėnienė, ”Adjektivkongruens”). För att fastställa huvudledet i en ordfras införs begreppet semantisk funktionalitet (Axel Holvoet, Artūras Judžentis, ”Typer av syntaktiska relationer”); i stället för predikativ bestämning och det sammansatta predikatets nominaldel urskiljs fria och obligatoriska predikativ (Axel Holvoet, ”Fria predikativ och deras syntaktiska relationer”). Satsens tema och rema knyts inte till gammal respektive ny information, utan betraktas som enheter i satsens semantiska struktur; begreppet skiktad tematisk struktur införs (Axel Holvoet, ”Problem med tematisk struktur”). Satser med konjunktionen nes föreslås betraktas som samordnade, inte underordnade; asyndetiska satser betraktas som en variant av samordnade satser (Axel Holvoet, ”Samordnade och underordnade satser ur formens och funktionens perspektiv”). Beroende bisatser klassificeras efter sin position i den sammansatta satsen som nominala, adjektiviska och adverbiala (Axel Holvoet, Artūras Judžentis, ”Grunderna för beskrivningen av den hypotaktiska meningen”). Samordnade ordfraser (med undantag för nominala) betraktas som reducerade samordnade satser (Axel Holvoet, Artūras Judžentis, ”Grunderna för beskrivningen av samordning”). I slutet av boken (s. 205–210) finns en bibliografi över de viktigaste verk som artiklarna hänvisar till eller polemiserar mot. De relevanta begreppen, konjunktionerna eller korrelativen NAUJŲ DARBŲ APŽVALGA 135 Det blir lättare för läsaren att hitta orden tack vare de litauiska och engelska register som sammanställts av Veslava Čižik (s. 211–216). Engelska sammanfattningar av artiklarna, utarbetade av Axel Holvoet, trycks tillsammans (s. 199–203). Undersökningen av språkets grammatiska struktur kan aldrig bli fullständig. Varje generation lingvister skriver en grammatik där den redogör för sin syn på de frågor som behandlas och på ett eller annat sätt vidgar vår kunskap om språket. De författare till en ny grammatik som redovisat sina ståndpunkter i den granskade artikelsamlingen hoppas på läsarnas intresse och synpunkter, som skulle göra det möjligt att förbättra grammatiken. 6. I den tredje volymen av Zigmas Zinkevičius Rinktinių straipsnių (Antroponimika. Kita onomastika. Recenzijos. Personalijos. Apie mokslines konferencijas. Kalbos praktika. Kalbos didaktika. Su lietuvių kalbotyra tiesiogiai nesusiję straipsniai, Vilnius: Lietuvių Katalikų Mokslo Akademija, 2003, 759 [1] s., ISBN 5-420-01506-4, vol. 3, ISBN 5-420-01493-9, samlingsvolym) publiceras publikationer av ganska varierande ämnen och genrer. Huvudtemat för de vetenskapliga artiklar som trycks på nytt är litauiska namn. Volymen innehåller arton längre och kortare artiklar om personnamn samt lika många kortare artiklar om ortnamn, mytologiska namn, etnonymer, högtidsnamn och liknande. Det är välbetänkt att engelska sammanfattningar har försetts till alla artiklar och kortare texter. Författarens recensioner är också intressanta och värdefulla – en genre inom litauisk lingvistik som håller på att försvinna. Hela femtioen recensioner har publicerats i denna samlingsvolym! Recensionerna har ordnats efter den dag då de först publicerades. Avsnittet med personporträtt innehåller mycket information: där finns nittiotvå kortare artiklar om sextio personer – nästan ett uppslagsverk över forskare i litauiska språket. Artiklarna är praktiskt ordnade alfabetiskt efter efternamnet på den person som nämns. Därefter följer översikter över konferenser och andra slags artiklar. Principerna för redigeringen av de återtryckta publikationerna är desamma som för de två första volymerna (jfr Judžentis 2003: 165–169). Stavning och interpunktion har anpassats efter de ändrade reglerna; ord och former som inte överensstämmer med dagens normer, vissa ordbildningsfall och ordföljden har korrigerats, och korrekturfel har rättats. Som ibland händer slank ändå ett eller annat korrekturfel förbi redaktören Agota Sriubienė och korrekturläsarna. När artikeln ”Tėvavardinė asmenvardžių sistema Lietuvoje” trycktes på nytt blev exempelvis bildtexten under kartan (s. 31) inte korrigerad: i stället för den tryckta ändelsen -atis borde det stå -aitis. I den tredje volymen har ordningsföljden för uppgifterna om publikationer i fotnoterna standardiserats (dock inte fullständigt). Att samla en framstående språkforskares onomastiska forskning, recensioner och personporträtt på ett och samma ställe kommer att underlätta språkforskarnas arbete och master- och doktorandstudierna: materialet behöver inte längre sökas i olika tidskrifter, som ibland redan gulnat och slitits ordentligt. 7. I Jonas Palionis publikation XVII a. antrosios pusės Punios parapijos asmenvardžiai ir vietovardžiai (Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2003, 204 s. ISBN 5-420-01517-X) publiceras och undersöks egennamn som är antecknade i vigsel- och dopböckerna som förvaras i Punias kyrkoarkiv. Puniaområdet, känt för sitt förflutna, är utgivarens hembygd vid Nemunas stora meanderbågar. Palionis kallar anspråkslöst publikationen för en liten bok eller en liten studie, och ser dess värde i förteckningarna över person- och ortnamn, vid sammanställningen av vilka man nöjt sig med ”registrering och rekonstruktion utan att gå in på deras ursprung” (s. 7). Boken innehåller två slags texter: tre femtedelar består av publicerat material – förteckningar över personnamn från andra hälften av 1600-talet (s. 67–153) och ortnamn (s. 158–175), samt personnamn från mitten av 1700-talet (s. 186–203); återstoden av boken utgörs av utgivarens studie. 136 | ARTŪRAS JUDŽĖNTIS Efter förordet (s. 7–8), förteckningen över förkortningar (s. 8) och innehållsförteckningen (s. 9) finns en karta med titeln ”Punios parapijos apytikrės ribos XVII a.” (s. 10), som visar att församlingen då var betydligt större än den är i dag. Därefter följer anmärkningar om Punias förflutna (avsnittet ”Šis tas apie Punią ir jos parapiją”, s. 11–17) och bibliografiska beskrivningar av de undersökta källorna (avsnitten ”Santuokos metrikų knyga (1658–1688)”, s. 18–22 och ”Krikšto metrikų knyga (1659–1672)”, s. 22–26). I dessa avsnitt beskrivs också kortfattat formlerna i vigsel- och dopnotiserna, som är av intresse för språkforskare, och flera exempel citeras i sin helhet (s. 22 och 24–25). Mellan sidorna 16 och 17 har fyra ark med färgfotografier av god kvalitet infogats (fotografier av Virginija Valuckienė). Eftersom källornas faksimiler inte publiceras är sådana fotografier (även om de är förminskade) mycket behövliga: de ger en bättre bild av de undersökta källorna än verbala beskrivningar. För övrigt är bildtexten på det första fotografiarket troligen felaktig: de återgivna bilderna förefaller inte komma från samma bok, trots vad som anges. Den språkliga analysen av de publicerade person- och ortnamnen börjar med stavningen (avsnittet ”Asmenvardžių ir vietovardžių rašybos ypatybės”, s. 26–29). Även om stavningen i de undersökta källorna varierar avsevärt och några strängare principer inte kan fastställas, ”byggde den ändå på den latinska och polska grafiska och ortografiska tradition som var typisk för handskrifter vid den tiden” (s. 26). Särskilda avsnitt behandlar karakteristiska fall av slavifiering av litauiska egennamn (avsnittet ”Lietuviškų asmenvardžių ir vietovardžių slavinimas”, s. 29–40). Det noteras att ”ortnamn i allmänhet slavifieras i högre grad än personnamn” (s. 30). Fonologisk och morfologisk slavifiering särskiljs. Bland de morfologiska dragen behandlas bortfall av personnamnsändelser, utbyte av ändelser i person- och ortnamn samt bruket av slaviska patronymiska suffix. Därefter beskrivs person- och ortnamnen var för sig, med personnamnen först. Sammanlagt har omkring 2 070 efternamn dechiffrerats i de båda källorna (patronymer har inte skilts från efternamn), varav omkring 800 (mer än en tredjedel!) inte finns i Lietuvių pavardžių žodyne (avsnittet ”Bendroji asmenvardžių charakteristika”, s. 41). Dopnamn (s. 42–45), litauiska (s. 46–59) och icke-litauiska (s. 60–64) efternamn behandlas. Populariteten hos mans- och kvinnonamn i Punia församling vid den tiden har fastställts (de vanligaste var Jonas och Kristina). Litauiska efternamn delas in i tvåstammiga, enstammiga och öknamnsliknande; de enstammiga delas i sin tur in i sådana med en oförlängd stam och sådana som bildats med prefix, suffix eller ändelser. De vanligaste efternamnen – patronymiska och icke-patronymiska suffixavledningar – behandlas mest ingående. Eftersom Punia församling under andra hälften av 1600-talet var etniskt och språkligt heterogen, ges också en kort översikt över slaviska, tatariska och judiska efternamn. Det alfabetiska registret över personnamn som återfinns i de undersökta källorna upptar större delen av boken – sidorna 67–153. Personnamnens uppslagsform anges i nominativ. När ett personnamn i källorna är skrivet i en annan kasusform återställs dess nominativ singular. Om en maskulin form av personnamnet inte återfinns i kyrkoböckerna, rekonstrueras den (med *) utifrån de befintliga feminina formerna. Efter uppslagsformen (eller formerna) anges nutida efternamn i Lietuvių pavardžių žodyne som motsvarar eller ligger nära uppslagsformen. Om ett personnamn som förekommer i kyrkoböckerna saknas i denna ordbok, rekonstrueras det ”utifrån de mönster som är typiska för liknande kända personnamn” (s. 65). Dessutom följer man, om personnamnets dialektala betoning skiljer sig från den som anges i den nämnda ordboken, den dialektala betoningen och inte ordbokens. Efter de rekonstruerade, litauiserade nutida personnamnsformerna anges var och när uppslagsnamnen förekommer. Under varje uppslagsform anges alla belagda varianter. Kvinnors personnamn anges endast NAUJŲ DARBŲ APŽVALGA 137 i listan, eftersom ”det ibland är svårt att fastställa könet, särskilt flicknamnens ursprungliga form, utifrån en böjd kvinnlig efternamnsform, på grund av de litauiska suffixens mångfald” (s. 66). En del av de nämnda principerna för återgivning av personnamn (särskilt genus för uppslagsform och återställande av nutida litauiserade former samt angivande av deras dialektala accentuering) överensstämmer inte med de vetenskapliga principerna för publicering av äldre egennamn och bör förklaras med orienteringen mot invånarna i Punios närområde och viljan att förenkla återgivningen av personnamnen. Av denna anledning har ett betydande antal tvivelaktiga uppslagsformer och deras nutida motsvarigheter återställts i listan. Här är några exempel. Ur personnamnet CZERKASOWA återställs formen *CZERKASOW (s. 80). Varför har den återställda formen fått ett suffix (jfr *CHUMIN från CHUMINOWNA, s. 79)? Ur personnamnet TRABOWNA återställs formen *TRAB och dess nutida motsvarighet anges (med frågetecken) – efternamnet Trabas (s. 143). Varför saknar den återställda formen i detta fall ändelse (jfr *TUMAS från TUMOWNA, s. 143; *TALKUS från TALKOWNA, s. 142, och många andra)? Den valda nutida motsvarigheten till detta personnamn (som för övrigt inte är belagd i Lietuvių pavardžių žodyne) är inte den enda möjliga – motsvarigheterna Trobas eller Trobus vore minst lika rimliga (de finns inte heller i Lietuvių pavardžių žodyne). Därefter behandlas ortnamnen i boken (avsnittet ”Allmän karakteristik av ortnamnen”, s. 154–156, samt inledande kommentarer till avsnittet ”Ortnamnsförteckning”, s. 156–157). Ursprunget och formen (bildningen) hos 298 ortnamn diskuteras. Man fann omkring 60 ortnamn som inte tagits med i Lietuvos TSR administracinio-teritorinio suskirstymo žinyną. Den alfabetiska ortnamnsförteckningen (s. 158–175) har sammanställts enligt liknande principer som personnamnsförteckningen: som uppslagsform används nominativformen som förekommer i handlingarna eller har återställts, medan den nutida normerade formen anges inom hakparenteser, känd för författaren genom bruket och kontrollerad mot Lietuvos TSR administracinio-teritorinio suskirstymo žinyną. Även i denna förteckning förekommer tvivelaktiga återställda former. Ett gott exempel är BIRSZTAN, som redan nämnts i avsnittet om slavisering av egennamn (s. 35) och återställts utifrån beläggen ex BIRSZTANY, de BIRSZTANY, de BIRSZTAN och de BIRSZTANI (s. 159). I åtminstone tre av dessa konstruktioner används ortnamnet i plural, men redaktören återställer singularformen i enlighet med den nutida normerade formen (jfr CZESANY, återställt från de CZESAN, s. 160; från ortnamnet NARUN i plural – NARUNY, s. 166, och andra). I förteckningen förekommer också återställda ortnamnsformer som inte markerats med en asterisk (BALBIERISZKI, BUYWIDY m.fl.). I slutet av boken finns Irena Meikšinaitės sammanfattning på tyska, ”Personen- und Ortsnamen der 2. Hälfte des 17. Jahrhunderts aus der Gemeinde Punia” (s. 176–182), samt en litteraturförteckning (s. 183–185). Som ett slags bilaga trycks ”Förteckning över personnamn i vigselböckerna från Punia församling 1732–1759” (s. 186–203). Den av Jonas Palionis redigerade publikationen har ett obestridligt vetenskapligt värde – i den publiceras för första gången person- och ortnamn från Punia församling under 1600-talets andra hälft, och de undersöks och beskrivs ur olika perspektiv. Avsikten med utgåvan var att göra det värdefulla namnskicket tillgängligt för specialister – onomastikforskare – och samtidigt väcka allmänhetens intresse för de publicerade uppgifternas koppling till en konkret plats och för den historiska karaktären hos de personer som nämns i handlingarna (jfr s. 204). Det är verkligen svårt (om ens möjligt) att med en och samma publikation tillgodose både språkvetarnas yrkesmässiga behov och lokalbefolkningens nyfikenhet: redaktören fick välja en medelväg, det vill säga en kompromiss. Utgåvan är varken en vetenskaplig kritisk nyutgåva av skriftarvet eller en populär publikation för allmänheten, men den har drag som är typiska för båda typerna. Specialisten kommer framför allt att sakna faksimiler av de undersökta källorna – med tanke på den lilla bokens omfattning (om jag minns rätt 64 respektive 93 tryckta sidor) hade det varken varit svårt eller särskilt dyrt att publicera dem. Särskilt som allt inte har tagits med i de publicerade förteckningarna och formerna för egennamnen som publiceras inte är lika tillförlitliga: 138 | ARTŪRAS JUDŽENTIS ”Förteckningarna över person- och ortnamn omfattar inte alla ord av detta slag, och dessutom kan något enstaka namn ha återställts felaktigt” (s. 20); ”personnamn som inte kan läsas eller är mycket osäkra har inte rekonstruerats och har utelämnats ur förteckningen” (s. 64). Om boken hade publicerats enligt kraven för vetenskapliga utgåvor skulle den ha varit värdefullare: det går alltid att göra en populärare publikation av en vetenskaplig utgåva, men den omvända vägen är tyvärr omöjlig. Boken har recenserats av Vitalija Maciejauskienė, och avsnittet om personnamn granskades av Bronys Savukynas, som också gav redaktören råd. Utgivningen fick stöd av Statliga kommissionen för det litauiska språket. Avslutningsvis vill jag nämna tillämpade arbeten inom litauisk språkvetenskap – en grammatik, ordböcker och bibliografiska register. Meilutė Ramonienė och Joana PribušauskaitėPraktinė lietuvių kalbos gramatika (Vilnius: Baltos lankos, 2003, 256 s., ISBN 9955-584-36-X) riktar sig till dem som lär sig litauiska. Den grammatiska strukturen beskrivs ur ett funktionellt perspektiv. Irenos Ermanytės Antonimų žodyne (Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 2003, XXIII, 584 p., ISBN 9986-668-52-2) abėcėlės tvarka pateikiamos antonimų poros iliustruojamos gyvosios kalbos, Lietuvių kalbos žodyno, jo kartotekos, grožinės literatūros ir smulkiosios tautosakos pavyzdžiais. Knygos pabaigoje įdėta antonimų lizdų rodyklė. Žodyną redagavo Jonas Paulauskas, jo rengimą ir leidybą rėmė Valstybinė lietuvių kalbos komisija. Zanavykų šnektos žodyno (teksto autorės Janina Švambarytė, Giedrė Čepaitienė, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2003, 830 p., ISBN 5-420-01504-8) pirmasis tomas apima A–K raidžių žodžius. Tai išsamusis tarminis žodynas, atspindintis XIX a. antrosios pusės–XX a. zanavykų šnektos leksiką, gramatikos, iš dalies ir fonetikos ypatybes. Žodžiai jame pateikiami laikantis panašių principų kaip Lietuvių kalbos žodyne. Šis žodynas – kolektyvinis daugelio žmonių darbas, kuriam duomenis organizuotai pradėta rinkti dar 1987 metais. Žodyną redagavo Aldonas Pupkis (vyriausiasis redaktorius) ir Klementina Vosylytė. Išėjo net trys lietuvių kalbotyros bibliografijos rodyklės: Lietuvių kalbotyra, 1981–1985: Literatūros rodyklė, sudarė Regina Sedekerskytė, Adelė Ubeikaitė; spaudai parengė Lina Kanopkienė (Vilnius: Lietuvos mokslų akademijos biblioteka, Lietuvių kalbos institutas, 2003, 339 p., ISBN 9986-498-28-7); Lietuvių kalbotyra, 1991–1995: Literatūros rodyklė, sudarė Sigita Dagienė, Jolanta Matuzaite; atsakomoji redaktorė Rasa Pukėnienė (Vilnius: Lietuvos mokslų akademijos biblioteka, Lietuvių kalbos institutas, 2003, 544 p., ISBN 9986-498-32-5); Adelė Ubeikaitė, Lietuvių kalbotyra, 1944–1972: Literatūros rodyklė: Papildymai, redagavo Kazys Morkūnas, Algirdas Sabaliauskas (Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 2003, 396 p., ISBN 9986-668-46-8). Lietuvių kalbotyros bibliografija šiuo metu turbūt yra viena geriausiai sutvarkytų mūsų bibliografijos sričių. Ateina metas parūpinti elektroninę XX a. lietuvių kalbotyros bibliografiją su įvairiomis paieškos galimybėmis. LITERATŪRA BŪGA, K. 1912/1958: Lituanica. In: id., Rinktiniai raštai I, sudarė Z. Zinkevičius, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 339–383. BŪGA, K. 1923/1961: Upių vardų studijos ir aisčių bei slavėnų senovė. – In: id., Rinktiniai raštai III, sudarė Z. Zinkevičius, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 493–550. GAMKRELIDZE, T. V., IVANOV, V. V. 1984.: Индоевропейский язык и индоевропейцы. Реконструкция и историко-типологический анализ праязыка и протокультуры. Часть вторая: Семантический словарь NAUJU DARBŲ APŽVALGA 139 общеиндоевропейского языка и реконструкция индоевропейской пракультуры, Тбилиси: Издательство Тбилисского университета. Judžentis, A. 2003: Lietuvių kalbotyra 2002-aisiais metais: Lietuvoje išleisti darbai. Acta Linguistica Lithuanica 49, 2003, 153–170. Judžentis, A. 2004: [Rec.] Vytautas Kardelis, Rytų aukštaičių šneketų slavizmų fonologijos bruožai, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla, 2003, 195 p. (Vilniaus universiteto Filologijos fakulteto mokslo darbai). Baltų filologija XIII (2), 151–155. Labutis, V. 2004: [Rec.] Studija apie gramatikos norminimo pagrindus. Kalbos kultūra 77, 67–75. Artūras Judžentis