Irena Ermanytė. „Antonimų žodynas“

176 | RECENZIJOS (s. 400); ušpilto·s (s. 397) = uš'p'ilto·s; vadō·ve (s. 414) = vadō·ve; atē·jo (s. 414) = atē·jo; tō·ks (s. 430) = tō·ks; lē.idž'u (s. 457) = lé.idž'u; púokštė (saknas i ordboken); pel·ti (s. 462) = pel·ti; acisē·zdavo (s. 467) = acisē·zdavu; ē·da (s. 479) = ē·da; ža·si·tez (s. 484) = ža·s'i't'es; riedam (s. 508) = riedam; pasirė·d'e. (s. 532) = pasirė·d'e.; kō·ta (s. 543) = kō·ta.; atlē·kt (s. 559) = atl'ē·kt; reng'uōs'i (s. 565)= ren'g'uōs'i; pasiryžimas (1) (s. 569) = (2); rodýti (s. 570) = rōdyti, rōdo, rōdė; kanske finns det ännu något som förbisetts. Felen i detta verk har verkligen blivit färre; vi närmar oss en förebildlig vetenskaplig text. En sådan dialektordbok är ett mycket svårt arbete, som författarna till band I inte lyckades bemästra. Här finns både förbiseenden och andra småfel, och därför hade de lätt kunnat påpekas (inför tryckningen) och rättas. Är allt verkligen dialektalt, när begreppet ”dialektord” är odefinierat, trots att hela ordboksbandet tycks hållas samman av definitionen ”ärvt ord”? Ord och former som inte är dialektala är till exempel: literātas (s. 88), sulōsiu (=sulōši) (s. 97); neišmaišt·tu. GrS = neišmaišt·tu. (det verkar som om en sådan metatoni inte förekommer där); i stället för blē·cvas (s. 452); daugumō· (=daugiausia) rīnko· [föra] tarnā·uto'jus visūs JNK (s. 559) med flera. Detta är inte heller mycket, men hänvisningar skulle vara mycket praktiska och behövliga. Nu får vi vänta på hela skatten från den sista dialektgruppen, som ligger till grund för standardspråket. I den tredje delen borde också några obehagliga fel och brister anges. En korrekt sammanställning och dokumentation av dialektordböcker är ytterst viktig – dialekterna och de gamla skrifterna är språkets stora rikedomar, av intresse för många indoeuropeiska språkforskare. Det finns också olösta frågor, till exempel beträffande konsonantgruppers palatalisering: m'iṅkšt'i eller på annat sätt, al'ks'n'is eller på annat sätt. Vytautas Antanas Vitkauskas Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, 10308 Vilnius, Lietuva Mottagen 2005 06 09 Irena Erm anytė Antoni mų žodynas Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2003, xxiii + 584 p., ISBN 9986-668-52-2 Antonimų žodynas är resultatet av ett långvarigt arbete som krävde stor sakkunskap och noggrannhet. Dess författare, Irena Erm anytė, är en erfaren lexikograf som under många år arbetade med och redigerade det stora Lietuvių kalbos žodyną och gav ut den skolmässiga Lietuvių kalbos antonimų žodyną (1985), så man kan helt lita både på hennes lingvistiska förmåga och på hennes vetenskapliga hederlighet. Den recenserade ordboken hör till typen specialordböcker, eftersom den innehåller en enda typ av lexikala enheter: par eller kedjor av ord med diametralt motsatta betydelser, det vill säga antonymer. Materialet har hämtats ur det flerdelade Lietuvių kalbos žodynas och kompletterats med exempel ur skönlitteratur och publicistik. I verket har man strävat efter att ta med både systemiska och kontextuella antonymer och att förklara belägg från litauiskt standardspråk, dialekter och äldre skrifter. Framför oss ligger alltså ett omfattande lexikografiskt arbete, där man kan hitta uppgifter inte bara om de systemiska relationerna mellan ord i nutida litauiska, utan också om motsatsrelationer som uppstår i vissa texter och på ett eller annat sätt påverkar hela språksystemet. RECENZIJOS | 177 1. Strukturen i ”Antonimų žodynas” (Antonymordboken) är nästan traditionell: i början finns tre avsnitt (”Inledning”, ”Ordbokens struktur” och ”Förkortningar”), därefter följer själva ordbokskorpusen, där antonymerna presenteras i grupper ordnade alfabetiskt efter den ena antonymen, och sist ges en lista över fraseologismer som innehåller antonymer samt ett register över antonymgrupperna. Att ordboken har skrivits med en tillräcklig teoretisk grund inom lexikal semantik framgår av innehållet i ”Inledningen”. Här redogörs argumenterat för vad som utgör grunden för antonymer som två motsatta led, vad som avgör dessa ords motsatsförhållande (stam, ordbildningselement eller kontext), vilka logiska faktorer som förbinder antonymer i språket och hur stilfigurer som bygger på antonymer uppstår. När man läser inledningen uppstår bara en fråga: återspeglar själva ordbokstexten alla påståenden som postuleras i teoridelen, och var det nödvändigt att i ordbokens inledning skriva allt som dess författare känner till, hon som disputerade just på antonymer? Den frågan kan besvaras säkert först efter en detaljerad analys av själva antonymparen och de exempel som illustrerar deras bruk. Men även utan en närmare undersökning uppstår tvivel om betydelsen för denna ordbok av vissa resonemang. Begreppen ”funktion” och ”derivation” förstås här på ett mycket märkligt sätt när de knyts till sådana antonympar som nära – långt borta (väg), högt – lågt (träd), djupt – grunt (sjö) eller gryning – skymning, födas – dö, uvertyr – final. Det är helt klart att leden i vart och ett av dessa motsatspar har någon gemensam innehållsegenskap, av vilken det ena ledet har mer och det andra mindre, och att denna gemensamma innehållsegenskap gör det möjligt att föra samman orden i vissa typer av lexikalsemantiska paradigm. Men vad har funktion med saken att göra, och hur hänger ”derivation” ihop med den? Det är också tveksamt om intonationens inverkan på det semantiska förhållandet i ett antonympar på något sätt kan återges i en ordbok. Således kunde påståendena i ordbokens i grunden välargumenterade teoretiska inledning formuleras något mer precist och inriktas på sådant som är värdefullt för lexikografin, snarare än på allmänna funderingar om antonymer. I avsnittet ”Ordbokens struktur” förklaras hur materialet är upplagt. Avsnittet är ganska fragmentariskt; principerna för hur uppgifterna presenteras redovisas inte tillräckligt utförligt. Här sägs till exempel bara hur den andra leden i verbala antonymers synonymrad presenteras (först skrivs verbet utan prefix, därefter listas prefixverben i alfabetisk ordning), men inget nämns om presentationen av synonymrader för andra ordklasser. Det anges att man undviker att förklara antonymernas betydelser med synonymer, men det är inte alls klart hur betydelserna förklaras – om förklaringarna har hämtats någon annanstans ifrån eller skapats av författaren själv. I det här avsnittet definieras vad som utgör antonympar och det anges hur de numreras. Men så snart man börjar granska själva ordbokstexten visar det sig att numreringen av antonymparen med petitstilta siffror och av betydelserna med förskjutna siffror är klart tveksam. För det första medför detta vissa visuella svårigheter; dessutom verkar det som om det är viktigare att skilja mellan betydelser än mellan själva antonymparen. Små siffror före uppslagsordet används ibland för att numrera inte bara ett par ord som används i samma betydelse, det vill säga samma lexem (a), utan också detsamma ord använt i en annan betydelse (alltså ett annat lexem), vilket bildar ett antonympar med ett annat ord (b). En sådan enhetlig presentation av fakta av olika slag skapar onödig förvirring och blir en gåta för användarna. Jfr: a) 1 smeka stryka mjukt med handen – bita orsaka smärta, skada med tänderna 2 smeka stryka mjukt med handen – slå, prygla orsaka smärta med slag 3 smeka stryka mjukt med handen – rycka orsaka smärta genom att rycka i håret b) 1 lugna som inte medför förändringar – stormiga som är orolig, ombytlig 2 lugna som inte lätt blir irriterad eller arg – lättretlig som lätt blir irriterad 3 lugna som är fredlig, utan blodsutgjutelse – blodig som har samband med blodsutgjutelse 178 | RECENZIJOS Sådan numrering av antonympar är särskilt förvirrande när det första ordet i paret är polysemt och flera antonymer återfinns för varje lexem; då är det oklart vad siffran betecknar – ett antonympar eller ett lexem. När man till exempel anger antonymer till adjektivet levande anges fem nummer, men vad är det som numrerats – bara fem antonympar? Eller anser kanske ordbokens författare att adjektivet bara har en betydelse, eftersom dess betydelser inte har numrerats med fetstil, vilket har gjorts i andra artiklar: 1 levande som har liv – dödlig som måste dö, dödlig 2 levande som har liv – död, avliden som saknar liv 3 levande där organiska processer äger rum – livlös där organiska processer inte äger rum 4 livlig som är rörlig, alert – långsam, stillsam som rör sig långsamt, inte skyndar sig 5 aktiv som är aktivt verksam – orörlig som är passiv, visar föga aktivitet och jämför även: 1 flytande som har egenskapen att flyta – fast som är motståndskraftig mot böjning 2 flytande 1. som innehåller mycket vatten – tjock 1. som innehåller lite vatten 2. som flyter lätt – 2. som flyter trögt 3. som växer glest – 3. som är tätvuxen På vissa ställen väcker numreringen av paren över huvud taget frågor om ordningsföljden för antonymerna. Det är till exempel oklart varför vissa par numreras med början från de överförda betydelserna: 1 uppgång bildl. andlig förstärkning – depression, utmattning bildl. andlig försvagning 2 uppgång bildl. andlig förstärkning – nedgång bildl. tydlig andlig tillbakagång 3 uppgång avlägsnande från ytan – nedgång att nå ytan efter att ha varit uppe 4 uppgång höjning av nivån – sänkning sänkning av nivån 5 uppgång att uppnå bättre resultat – nedgång att uppnå sämre resultat Ibland förekommer också helt onödig numrering, uppenbarligen förbisedd vid redigeringen, t.ex.: 1 uppenbara (men var är 2?). 2. När ordbokens innehåll bedöms är det först och främst viktigt att fastställa om det recenserade verkets omfattning och ambitioner motsvarar språkets nuvarande tillstånd. Därför bör något sägas om urvalet av material till ordboken. I inledningen står det att materialet har samlats in från levande språk, de tjugo banden av LKŽ, litauiska litterära klassiker, olika skrifter och periodika. Ordboksförfattaren kan endast berömmas för att ha funnit och systematiserat språkfakta och deras illustrationer, eftersom ett sådant arbete krävde stor noggrannhet och sakkunskap. Och ändå finns det ganska många frågor kring urvalet av uppslagsord. En av dem är till exempel: varför använde man inte korpusdata när man sammanställde en ordbok i vår tid, varför valdes inte nyord från de senaste årtiondena, medan ytterst sällsynta dialektord togs med (magùs, momà, totà, šapara?, skirmõs, senýkščias – dabarykščias, nušìlti – nušaltì), rena tillfällighetsbildningar (aukštù-kas och žemùkas, kãbis och nelãbis, kušančiàsis och slinkančìsis, pardõsas, parduõksnė, parduõlė och pìrksnė), samt varianter av samma ord som i grunden inte skiljer sig från varandra (vid sidan av aukštyn anges främst dialektala aukštỹ, aukštỹna, aukštỹnai, aukštỹniui, aukštỹnuo)? Det är inte särskilt begripligt varför även oböjda adjektivformer upptas som uppslagsord och betraktas som separata antonympar, när böjda adjektiv med exakt samma betydelse anges bredvid (synbarligen bryter detta mot reglerna för gränsdragningen mellan ett ord och dess former). Eller återigen: varför tas vissa potentiella avledningar med som uppslagsord i ordboken, medan andra ignoreras? Till exempel har adjektiven ankstõkas – vėlõkas tagits med, men ord med exakt samma ordbildning, gerõkas – blogõkas, jaunõkas – senõkas, saknas; endast ett eller annat adjektiviskt eller verbalt abstrakt har tagits med, till exempel: lankstumas – inertiška- RECENZIJOS | 179 het; munterhet – sorgsenhet; långvarighet – kortvarighet; upphöjelse – förnedring, degradering; höjning – liggande och några till. Men varför alls ta med dem, när deras grundord med exakt samma betydelse anges bredvid? Det verkar ju som om det är väl känt inom lexikografin att regelbundna mutationsavledningar inte tas upp som uppslagsord, det vill säga sådana som endast övergår till en annan ordklass men behåller samma betydelse av egenskap eller handling. Författarens skäl till att även ta upp sådana prefixavledningar som endast skiljer sig från verb utan prefix genom aspektbetydelsen är oklara, till exempel: bli lite fylligare – bli lite tommare, bli lite bredare – bli smalare, göra lite bredare – göra smalare, göra smalare (skulle det inte räcka med motsättningen mellan verb utan prefix i dessa fall?). Det är knappast nödvändigt att ta upp ord som betraktas som språkfel som uppslagsord, till exempel: atidaryti ’öppna (ögonen)’; kūdas, kudlotas med flera. Vid bedömningen av de angivna antonymparen uppstår också en principiell fråga som länge har diskuterats av teoretiker inom lexikologin: när får ord motsatt betydelse genom negation? Frågan behandlas inte i inledningen, och antonympar där det andra ordet är det första ordet försett med negation löser inte problemet, till exempel: tryckt – otryckt (varför inte handskriven?), taktfull – taktlös (varför räcker inte fräck, oförskämd, grov?). Sådana överväganden och ett tydligt uttalande av författarens ståndpunkt skulle vara till hjälp inte bara för lexikologiska forskare utan även för ordbokens användare. 3. Ordboksförfattaren visade prov på utmärkt språklig känsla när hon sökte efter antonymer. Hon visade att det i litauiskan finns ord som genom sin mångtydighet och sina varierande kontexter kan bilda ett stort antal antonympar (t.ex.: dárbas bildar åtta, džiaugsmas – elva, kálnas – tretton, kélti – sju, kélti – nio, viršūnė – sex par osv.). De flesta antonympar illustreras med meningar som visar både systematiska och tillfälliga motsatsförhållanden och blottlägger mångfalden av stilistiska figurer byggda på antonymer. Särskilt intressanta är de exempel som visar att även betydelser hos samma ord kan vara antonymiska, till exempel: brėkšti kan betyda både ’skymma’ och ’grynna’; čiáupti – ’öppna munnen’ och ’stänga munnen’; atristi – ’föra närmare genom att rulla’ och ’avlägsna genom att rulla’; išgarbinti – ’berömma, upphöja’ och ’förolämpa, förnedra’; kásti – ’gräva en grop’ och ’fylla igen en grop’. Ordboksartiklarna visar alltså vårt språks stora förmåga att uttrycka komplexa motsatsförhållanden. I en ordbok av denna omfattning förekommer ändå ofta vissa brister i systematiseringen av det insamlade materialet. Det framgår till exempel av att medlemmarna i vissa antonympar har valts på otillräckliga grunder: a) de motsvarar inte den deklarerade antonymuppfattningen när ord som tillhör olika ordklasser ställs mot varandra som antonymer: klädd – naken person, frigiven – slav, klok – dumbom, fri – slav, rik – tiggare, de rättfärdiga – bedragare och så vidare; b) det är tveksamt om ord i samma ordklass men tillhörande olika semantiska typer kan betraktas som antonymer, till exempel verb där det ena betecknar en aktiv handling och det andra en spontan process eller rentav ett tillstånd: tränga sig in – tränga sig ut; leva – begå självmord; eller adverb där det ena betecknar plats och det andra riktning: hemma – utomlands (Efter att ha vistats utomlands i flera veckor återvände han hem); en annan sak vore hemifrån – utomlands; c) ibland väljs tillfälliga motparter till uppslagsordet (kanske för att man bara hittat ett sådant illustrativt exempel?), medan möjliga, mycket mer exakta antonymer förbises, till exempel: till stå emot har slå valts som antonym, men var är trycka, pressa(?); som antonymer till inflyttad, anländ anges endast emigrant, avresenär, men var är infödd, lokalbo, landsman(?); den enda antonymen till uppknäppt sägs vara stängd (men tänk om det handlade om en uppknäppt rock?); varför anges endast en antonym till ordet báltymas, nämligen juodýmas, men var är trynys? Man har funnit bara en, och dessutom en märklig, antonym till adjektivet nöjd, nämligen arg (– Ge själv, – mildrade Damulė, mer nöjd- 180 | RECENZIJOS än än arg), men vore inte motsatsförhållandet mellan detta ord och participen besviken, dyster, bildl. sur tydligare? Till substantivet kvãpas har åtminstone flera antonymer valts ut: dvókas, smárdas, smárvė; men kvãpas betyder ju långt ifrån alltid en behaglig lukt; vanligen betecknar ordet en allmän egenskap hos ett ämne: att påverka luktsinnet (lukten kan vara både behaglig och obehaglig), och ordboksexemplet visar inte heller alls att de angivna orden är antonymer till kvapui (Och det kommer att lukta illa i stället för den goda (!) lukten). Det är förståeligt att urvalet av antonymer i hög grad begränsades av de meningar som fanns tillgängliga (författaren försökte ta med meningar där båda leden i motsatsförhållandet förekom), men är det verkligen bättre att användaren i ordboken bara hittar de antonymer som råkade finnas till hands för författaren, och inte kan hitta välkända ordpar? Därför är det synd att endast två par med laimėti anges: laimėti – pralaimėti och laimėti – prarasti, men vad sägs om laimėti – pralóšti, laimėti – nepavykti, laimėti – prakìšti? Endast ett antonymiskt verb till žudyti anges: gimdyti, medan dess synonym užmušti redan har en helt annan antonym, pasigailėti; kan då inte pasigailėti vara en antonym till žudyti, och omvänt? Det finns verkligen ganska många sådana inexaktheter (jfr också: teisinis – beteisis, tikinti – neigti, užklaus­ti – atkirsti). Alla dessa inexaktheter får en att ifrågasätta om ordboksförfattarens ståndpunkt är riktig: att välja antonymer främst med stöd i tillfälliga texter snarare än i systematiska ordrelationer. I ordbokstexten finns faktiskt en hel del par som på intet sätt är systematiska antonymer och mellan vilka det i språksystemet råder helt andra relationer än antonymi, nämligen hyponymiska eller ko-hyponymiska relationer, t.ex.: dainà – raudà, úošvė – úošvis, 2 lápas – spyglỹs, tekėti – vesti, válgyti – gérti, brólis – sesuõ, tė́vas – mótina och så vidare. Sådana ord kan naturligtvis bli kontextuella antonymer, men exemplen visar inte på en sådan antonymi (Han har sin far och mor i livet; Endast en harmonisk uppfostran av far och mor kan leda barnen i önskad riktning; När han åt och drack njöt han, det vill säga han sade att det smakade gott; Han dukade fram en måltid för dem – de åt och drack), eller så väcker de tvivel om huruvida det angivna paret verkligen är antonymiskt, t.ex.: 1 stovėti – griūti (Det är inte den som knakar som faller, utan den som står); det är svårt att urskilja ett antonymiskt förhållande även mellan verben sakyti och girdėti (jfr Jag hörde en mäktig röst från himlen säga). Vissa par illustreras inte alls med exempel, vilket gör det ännu svårare att uppfatta leden som antonymer, t.ex.: dýgti – ìrti, dýgti – nykti, erótiskas – platòniškas, gamìnti – naudóti, gársinti – tylėti, gaũbti – skėsti, skléisti, išanalizuoti – susintetinti, lė́stis – stìngti och så vidare. Ibland förekommer däremot artiklar som är överlastade med informationslösa illustrativa exempel (se artiklarna aktyvùs – pasyvùs, anksčì – vėlai, artė́ti – tóltì, aukštyn – žemyn, bál­tas – júodas, čia – ten m.fl.). 4. Ordbokens innehållsvärde bestäms till stor del av de semantiska uppgifterna i ordboksartiklarna. De förklaringar av antonymernas betydelser eller betydelsenyans­er som ges här gör ordboken mycket lättare att använda. Författaren ger inte uttömmande betydelsedefinitioner, utan korta förklaringar som för övrigt är fullt tillräckliga för att användaren enkelt ska kunna identifiera semantiken hos båda leden i ett antonympar. Det är synd att metoden för att ge betydelseförklaringar och kännetecknen på författarens valda metaspråk inte förklaras närmare någonstans. Ändå är författarens målmedvetna försök tydliga: att systematisera de vedertagna förklaringarna, främst hämtade ur Dabartinės lietuvių kalbos žodyno (t.ex. strävar man efter att ge ord av samma grammatiska typ eller lexikal-semantiska grupp betydelseförklaringar enligt samma modell), och att skapa egna definitioner (särskilt för överförda eller symboliska betydelser). Det arbete som utförts till användarnas gagn är alltså verkligen omfattande. Naturligtvis kan man inte bortse från att det på vissa punkter inte har lyckats fullt ut. Även en stickprovsgranskning gjorde det möjligt att upptäcka inexakta betydelseförklaringar, som antingen gör det möjligt att konstruera alltför många antonympar eller försvårar angivandet av verkliga antonymer. Det är till exempel oklart på vilka grunder dainuoti – verkti och dainuoti – raudoti; dosnūs har delats upp i separata artiklar. RECENZIJOS 181 – gobšus och dosnūs – spulūs; räcker det med något annorlunda betydelseförklaringar till synonymer som författaren själv har skapat för att man ska kunna tala om flera antonympar? Helt i onödan skiljs två par åt: apsistoti ’stanna någonstans, finna logi’ – išvykti och apsistoti ’stanna någonstans, finna logi’ – pasitraukti; betydelseförklaringar som skiljer sig föga åt (išvykti förklaras som ’ge sig ut på en resa, resa bort’, medan pasitraukti förklaras som ’resa iväg, resa bort’) borde verkligen inte leda till en sådan uppdelning. Betydelseförklaringarna för substantiven atokaita, saulėkaita och de angivna antonymerna förbryllar. Det första ordet förklaras som ’en plats mitt emot solen’, medan det andra beskrivs som om det betecknade en underordnad begreppstyp till det första, ’en solig atokaita’; trots att det första ordets semantiska omfång är mycket större anges bara en antonym till det, pavėsis, medan det andra får hela tre: pavėsis, paukšmė ir ūksmė. Ibland beskrivs exakt samma betydelser med olika ord, vilket i hög grad försvårar för läsaren att förstå relationen mellan de angivna antonymerna och det första ordet, t.ex.: i det första paret med grįžti, sugrįžti förklaras verbet nueiti som ’förflytta sig någonstans till fots’, medan det i paret med pareiti förklaras annorlunda: ’gå därifrån’. Är sådana förklaringar välgrundade? Avslöjar förklaringsorden verkligen olika betydelser? Kan meningen som illustrerar det första paret, Det är en bred väg för lögnaren att gå, men en smal väg att återvända, inte ändras till Det är en bred väg för lögnaren att gå, men en smal väg att komma tillbaka? Skiljer sig betydelserna hos nueiti verkligen så mycket att de måste förklaras på helt olika sätt? Författaren bör verkligen berömmas för att hon undviker att förklara betydelser enbart med synonymer. Man kan nämna bara något enstaka exempel på en förklaring som skulle kunna ersättas med en mer övertygande, t.ex.: įsiminti ’lägga på minnet’, pamiršti ’inte lägga på minnet’, žvalūs ’livlig, rask’, gyvas ’rörlig, livlig’. På några ställen väcker författarens syn på överförda betydelser tvivel. Det är oklart om ett diakront synsätt tillämpas vid beskrivningen av dem (att betrakta alla motiverade betydelser som överförda) eller ett synkront (att endast betrakta betydelser med en ytterligare konnotativ nyans som överförda). Sådana tvivel uppstår när man hittar markeringen bildl. vid substantivet naujokas i betydelsen ’en person som just börjat med ett arbete’, vid adjektiven vaisingas och bevatis i betydelserna ’som ger goda resultat’ och ’som inte ger resultat’, samt vid verben kairėti och dešinėti i betydelserna ’bli vänsterorienterad’ och ’bli högerorienterad’. Eftersom ord som används med tydligt överförda betydelser och uttrycker en symbolisk motsättning också markeras med ett särskilt tecken (en punkt till höger om det första ledet i antonymparet), kan man överlag ifrågasätta behovet av markeringen bildl. Men om den finns är det inte alls någon skam att betydelser som märkts på detta sätt ibland saknar illustrerande exempel, t.ex.: minkštas bildl. ’barmhärtig, känslig’ – kietas bildl. ’obarmhärtig, hård’. Det är mycket beklagligt att det här och där förekommer språkfel i betydelseförklaringarna: ilginimas ’görande längre (= längre) i fråga om utsträckning’, trumpinimas ’görande kortare (= kortare) i fråga om utsträckning’; ilgumas ’det att vara längre (= längre) än något i fråga om utsträckning’, trumpumas ’det att vara kortare (= kortare) än något i fråga om utsträckning’. 5. Eftersom materialet till ordboken har samlats inte bara ur lexikografiska arbeten utan också ur olika skrifter, har en del facktermer tagits med, och som brukligt anges deras användningsområde. Här och där saknas dock tyvärr ämnesmarkeringar, t.ex. är ekonomiska och finansiella termer omarkerade: aktyvas – pasyvas (trots att det förklaras att paret, använt i en annan betydelse, hör till lingvistiken); det anges inte att termerna stačiaštabis – gulsčiaštabis, stačiavarpis – lenktavarpis hör till botaniken, att dažninis – kartinis hör till lingvistiken och att integruoti – diferencijuoti är matematiska termer. Kanske ansåg man att de två sistnämnda paren används inte bara inom lingvistik och matematik? Men varför förklaras då deras betydelser som facktermer? 6. En liten del av ordboken utgörs av avsnittet ”Fraseologismer med antonymiska led”. Förteckningen och de illustrerande exemplen presenterar en av de möjliga typerna av fraseologiska uttryck. Dessa fraseo- 182 | RECENZIJOS Fraseologismens komponenter har förlorat sina vanliga lexikala betydelser, och därför bevaras inte heller deras antonymiska karaktär här, det vill säga att en antonympar formellt ingår i fraseologismens sammansättning, men det uttrycker ingen motsats eftersom det underordnas uttryckets övergripande betydelse, t.ex.: varken hängd eller släppt ’om en hopplös situation’, och vargen är mätt och fåret oskatt ’intressen är förenliga’, ett finger i munnen, ett annat i svansen ’om någon som har det knapert’ etc. Avsnittet är kort, men kan vara till nytta för forskare inom litauisk fraseologi, som på ett och samma ställe finner fasta ordkombinationer av samma strukturella typ. Den lexikografiska helhetsnivån höjs av ”Register över antonymgrupper”. Där anges exakt på vilken sida i ordboken ett visst antonympar kan hittas. Registerordet upptar först samtliga led i antonymparen i alfabetisk ordning, vilket gör det lätt att hitta uppgifter om vart och ett av dem, även om de i själva korpusen kan vara utspridda över stora avstånd. Ordbokens utformning är enkel och tydlig (bortsett från de tidigare nämnda problem med numreringen) och motsvarar i huvudsak den moderna lexikografins krav. Den kritik som framförts i recensionen visar hur svårt det är att sammanställa en bra ordbok av stor omfattning och hur mycket kunskap om lexikologins och den lexikala semantikens problem samt noggrannhet ett sådant arbete kräver av en språkvetare. Irena Ermantyė är en utmärkt specialist inom sitt område, även om det också för henne var svårt att undvika fel och inexaktheter i ett så omfattande arbete. Men hennes verk Antonimų žodynas kan man uppriktigt glädjas åt. Det är verkligen ett värdefullt lexikografiskt arbete om det litauiska språket. Det bygger på författarens gedigna teoretiska studier och förmedlar intressanta fakta om det litauiska ordförrådet. Det kommer att vara till nytta både för framtida forskare inom semantiska relationer mellan ord och för alla som är intresserade av och uppskattar det litauiska språkets särart. Evalda Jakaitienė Institutionen för litauiska språket Vilnius universitet Universiteto g. 5, 01122 Vilnius, Litauen Mottagen 2004 12 02