„Tuščia vieta“ yra metodologiškai pažeidžiama sąvoka

162 | PASTABOS Mer varierande växlingar förekommer i Akmenė-, Klykoliai-, Papilė-, Vegėriai- och Tirkšliai-dialekterna (förkortningen Vg (s. 92–93) avsåg Vaiguva, men där förekommer inte detta fenomen – det måste vara något fel). Överallt flyttas betoningen oftast inte från attribut, ibland från en kort ändelse (men pùo žemaičiùs Rdn, Trš, Šiaudinė nära Pp; pùo agl’ik’ès Krš m.fl.). Šiek tiek pavyzdžių pateikta naujojoje Lietuvių kalbos tarmių chrestomatijoje (2004): Darbėnuose ẹ(š) šèrdė ~ iš širdie (transponuota iš širdie); ẹš jègâ· (transponuota iš jègâi); ar ne ẹš jie-gâ· (~ iš jègai) – negi iš tvirtapradės galūnės galėtų kirtį šitaip atitraukti! Tai nelaukta, nes susiję su iškilia mokslininko kalbininko, konsultavusio šį leidinį, asmenybe. Vytautas Vitkauskas Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, 10308 Vilnius, Lietuva Mottaget 2005 05 23 ”TOM PLATS” ÄR ETT METODOLOGISKT PROBLEMATISKT BEGREPP1 I sitt svar Kan en tom plats betyda något? (Acta Linguistica Litu-hanica 50, 136–138) diskuterar Vytautas Ambrazas mina synpunkter på den så kallade nollkopulan och menar att mina ”logiska påståenden är riktiga, men de står inte alls i strid med nollbegreppet som presenteras i grammatiken” (s. 136), eftersom noll där ”betraktas som ett metodologiskt begrepp som hjälper till att fastställa när frånvaron av en viss markör har en bestämd grammatisk funktion” (s. 137). Om noll (eller en tom plats) hör till metodologin, bör den användas på samma sätt som i andra vetenskaper – ”obehäftad” med semantik. Jag motsätter mig inte själv användningen av noll som ett rent tekniskt hjälpmedel (jfr förklaringen av vokalväxling, där termen nollgrad används). Jag motsätter mig inte heller termen tom plats, eftersom man exempelvis inom teorin för formella grammatiker använder en tom (bas-element-)sträng, vars symbol E återges som ‘ ’. Jag motsätter mig endast att en tom plats tilldelas betydelse, eftersom sådana grammatiker skiljer sig från alla empiriska vetenskaper (jag kan inte betrakta grammatiska fakta som enbart psykiska komponenter, eftersom lingvistik för mig inte är en gren av psykologin). När jag lade fram mina resonemang om den så kallade nollkopulan visade jag redan hur en logisk motsägelse uppstår: en betydelse som inte kommuniceras i någon text ignoreras, och texten tilldelas (genom överinterpretation) en ytterligare betydelse. Jag tror att detta ofta sker därför att 1 När jag i Lietuvių kalbos enciklopedijoje, utgiven 1999, hittade artikeln Nulinis kalbos elementas (s. 441) och, efter noggrant övervägande, insåg att jag inte kunde hålla med om flertalet av dess påståenden, tänkte jag inom kort tid lägga fram mina resonemang i tre texter: (i) om den så kallade nollkopulan, (ii) om så kallade nolländelser och (iii) om så kallade nominativsatser (sådana som till exempel Žiema.), där vissa också tillskriver verbet būti en nollform. Först därefter skulle min fullständiga syn på ”nollställda” språkelement bli klar, och först då hoppades jag kunna delta i diskussionen, om någon skulle invända mot mina resonemang. Men efter publiceringen av mina tankar om den så kallade nollkopulan (Acta Linguistica Lithuanica 48, 177–184) avbröt allehanda motgångar helt mina överväganden, och under tiden fick jag ett polemiskt svar från Vytautas Ambrazas. Därför är jag, tillfälligt avvikande från min tidigare plan, tvungen att ge mig in i diskussionen. Jag vill säga läsarna av denna text att jag sparar några argument om nollställda språkelement till senare, eftersom jag hoppas kunna skriva både om nolländelser och om så kallade nominativsatser. 2 Гросс, М., Лантен, А., Теория формальных грамматик, Москва, 1971, 15. PASTABOS 163 principer för semantisk analys som är svåra att förstå. Därför diskuterar jag åter Gramatikos exempel Oras gražus / Oras yra gražus (s. 612). Dessa två meningar betraktas som absoluta synonymer, eftersom man annars inte skulle säga att ”en sådan nollkopula [...] motsvarar presensformen av verbet būti” (ibid.). Meningen Oras gražus (som representant för den uteniska dialekten använder jag själv sådana meningar mycket ofta) beskriver ett atmosfäriskt tillstånd som sammanfaller med konstitutionens tid. Detta kan också fastställas genom objektiv observation utifrån, utan analys av det psykiska innehållet. Mer än en språkvetare utan tydlig förståelse för semantisk analys drar därför slutsatsen att meningen Oras gražus har betydelse i nutid (presens). Här måste man just fråga sig varifrån denna information kommer. I detta fall hör den observerade omständigheten (nutiden) till villkoren för meningens användning, men av detta kan man ännu inte dra slutsatsen att informationen också uttrycks i texten, eftersom den kan vara outtalad4. Detta beror åtminstone på tre saker: (i) språket grundar sig inte på naturlagar, som är nödvändiga och universella, utan på samhälleliga vanor (det är konventionellt), så inte bara kan något som vi anser viktigt saknas i olika språk5, utan det kan också variera mellan dialekter inom samma språk; (ii) man bör komma ihåg att texter inte är fullständiga avbildningar av verkligheten, eftersom inte ens långa texter omfattar allt; de är resultatet av ett urval; (iii) talaren kan också sakna anledning att säga något (i det aktuella fallet skulle man kunna tänka sig att talaren utelämnar yra eftersom det är uppenbart, men då borde meningar med yra betraktas som grundläggande och man borde tala om ellips, men jag kan inte stödja en sådan förklaring (det kommer snart att framgå). Det är uppenbart att varken oras eller gražus har tidsbetydelse, och den så kallade ”tomma platsen”, som bara är ett annat namn på den tomma mängden, vilken inte innehåller någonting (inget element)6, kan inte heller ha tidsbetydelse, eftersom ingenting då skulle förvandlas till någonting7. Syntaxforskare undersöker vanligtvis utvalda meningar och har därför inte möjlighet att se dem i ett vidare sammanhang. Därför ger jag exempel på meningar av den aktuella typen med (minimal) kontext: Runtomkring grönskade tallarna. Skogen är lugn, tyst. Bara här och där hackar en gammal hackspett. Gryningen bröt fram, dagen ljusnade. / Jag var så utmattad att jag började yra om nätterna. Det är kallt, särskilt på natten. / 3 I enlighet med Leon Zawadowski, som haft stort inflytande på mitt tänkande, kallar jag konstitutionen för talsituationen, och jag tycker att denna term behövs (se Zawadowski, L., Lingwistyczna teoria języka, Warszawa: Państwowe Wydawnictwo Naukowe, 1966, 272–273). 4 Vi avgör inte utifrån verkligheten vad som måste uttryckas i texten, utan drar (normalt sett) slutsatser om verkligheten utifrån texten. Jag tycker att jag redogjorde väl för detta när jag presenterade Leon Zawadowskis syn på språket (se Kalbotyra 24 (1), 1972, 111–119), och jag känner mig inte ansvarig för att andra språkvetare inte har intresserat sig för saken. 5 Exempelvis finns det utan tvekan verb i indonesiskan, men de har varken kategorin tempus eller modus, och därför kan meningen Anak tidur betyda Vaikas miega, Vaikas miegojo och Vaikas miegos, och det vore ett stort misstag att tillskriva verbet tidur en betydelse utifrån dess förhållande till konstitutionen. 6 Om begreppet (matematisk) mängd, se Visuotinė lietuvių enciklopedija 1, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2001, 180 (artikeln aibė). Det skulle räcka för språkvetare att bekanta sig med: Bulota, A., Susipažinkime su aibėmis, Vilnius: Mintis, 1973 (särskilt kapitel 11). Naumas Vilenkin förklarar väl varför matematiken behöver den tomma mängden (Виленкин, Н. Я., Рассказы о множествах, Москва: Наука, 1965, 27–28). 7 Språkvetarnas ”nollister” påminner mig mycket om antilogikern och antiscientisten Martin Heidegger, vars berömda uttryck Das Nichts nichtet (ungefär: ”Intet framträder”) blev föremål för de wienska positivisternas kritik (och i allmänhet förlöjligandet av Heideggers sätt att tala). Om Heideggers språk, se Carnap, R., Metafizikos įveikimas kalbos loginės analizės būdu. I: Nekrašas, E., Filosofijos įvadas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2004, 277–281. (Själv står jag förstås på Carnaps, inte Heideggers, sida.) 164 | P A S T A B O S Jag klev på ett förortståg. Vagnen är lång. [...] Det var natt, alldeles mörkt. | Vi kom fram till Dolgomost. Vägen är mycket dålig. Här fanns redan tidigare deporterade litauer. Dessa textavsnitt har valts ut ur den före detta fången V. Ulčinskas memoarer8, skrivna fyrtio år senare, så här kan det inte alls vara fråga om att meningar utan kopula sammanfaller med tiden då de skrevs. Som brukligt är talar man i memoarer om det förflutna i dåtid. Om de utvalda meningarna utan kopula även i detta fall har presensbetydelse, måste man erkänna att berättaren på grund av bristande erfarenhet hela tiden växlar berättartid. Det tror jag inte, eftersom V. Ulčinskas är en god berättare. Om den så kallade nollkopulan i dessa fall har samma betydelse som meningarna i kontexten, är sådana meningar likvärdiga med meningar med var, vilket innebär att de har ytterligare en grammatisk betydelse, inte bara presens. Jag stöder inte heller ett sådant påstående: jag anser att de beskrivande kopulalösa meningarna i detta fall är inskjutna i berättande meningar som skildrar det förflutna. Man kan anföra ytterligare ett argument för att de aktuella meningarna inte har presensbetydelse. Här är en helt grammatiskt korrekt mening: I Salton Sink (USA) är vädret alltid vackert. Hur skulle förespråkarna för presensbetydelse i meningen Vädret är alltid vackert förklara användningen av adverbet alltid, som uttrycker allmängiltighet, i detta fall? Frågan om huruvida meningen jag använde Min bror är funktionshindrad kan tolkas som ”en medlem av paradigmet av meningar med kopula Brodern är / var / brukade vara / kommer att vara funktionshindrad, använd i presensbetydelse” (s. 137), beror på hur man förstår begreppet paradigm. Lingvister använder än så länge begreppet paradigm utan någon närmare precisering9, även om det måste stå klart att det inte kan ha kommit ner från himlen. Jag kan inte föra in meningarna Brodern är funktionshindrad och Brodern funktionshindrad i samma paradigm, eftersom dessa två meningar inte bildar en opposition (och lingvister använder det mycket viktiga oppositionsbegreppet ganska obestämt). För att klargöra varför jag gör så ska jag ta exempel från fonologin, eftersom de fonologiska systemen i alla språk jag har någon kännedom om är de enklaste och lättast att analysera. I litauiska bildar till exempel bado och pado en opposition, och denna opposition gör det möjligt att urskilja kontrasten /b/: /p/ och fastställa att dessa två ljud skiljer sig åt som tonande respektive tonlöst. Nu frågar jag om bado (och pado) bildar en opposition mot ado? Om vi svarar ja får vi kontrastera /b/: /ø/, /p/: /ø/ (om vi tar andra par, till exempel sako och ako, tako och ako får vi många fler oppositioner av samma slag). Om vi tänker logiskt måste vi förr eller senare föra in ett nollfonem i foneminventariet. Det vore till ingen nytta att jämföra alla fonem med nollan, eftersom verkliga fonem skulle skilja sig från nollfonemet i alla akustiska egenskaper, medan det bara är de distinktiva dragen som är viktiga för fonologen. Såvitt jag vet motsätter sig de flesta fonologer begreppet nollfonem, även om jag inte har funnit någon sådan motivering i deras invändningar som den jag har lagt fram här. I likhet med André Martinet anser jag att kontrastbegreppet passar för syntagmatiska relationer och oppositionsbegreppet för paradigmatiska10. Eftersom relationen mellan bado och ado, enligt min mening- 8 Ešelonų broliai, Vilnius: Vyturys, 1991, 183–241. 9 Som den ryske matematikern och vetenskapsfilosofen Georgij Ruzavin med rätta har påpekat, är grundprinciperna i teorier inom många humanistiska vetenskaper, särskilt i deras inledande utvecklingsskede, inte tydligt urskilda, trots att de förutsätts (Рузавин, Г. И., Научная теория: Логико-методологический анализ, Москва: Мысль, 1978, 15). Ända sedan jag för länge sedan läste boken Логика научного исследования, Москва: Наука, 1965, har jag varit övertygad om att varje tankesystem som förtjänar att kallas en teori alltid måste omprövas och preciseras, även om en del kanske inte tycker om det. 10 Denna tanke av André Martinet hämtar jag från: Girdenis, A., Teoriniai lietuvių fonologijos pagrindai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2001, 66 (fotnot 24). PASTABOS 165 mu hör till kontrasten, inte oppositionen; därför kan, med tanke på att de viktigaste begreppen måste tillämpas likformigt på språkets alla nivåer, inte heller meningen Brolis neįgalus införlivas i ett paradigm med verbet būti. Jag vill fästa uppmärksamheten på att jag i denna fråga helt instämmer med Émile Benveniste, som i den vida kända artikeln ”La phrase nominale” mycket tydligt hävdade att studiet av den nominativa satsen måste skiljas helt från studiet av satser med būti, att man inte kan urskilja något noll där, och som inte höll med Louis Hjelmslev, vilken i den latinska meningen Omnia praeclara rara urskilde tre implicita element: infek­tum, presens och indikativ11. Vytautas Ambrazas försöker också underbygga sin ståndpunkt – att en tom plats har betydelse – med diakrona argument. Som anhängare av funktionell lingvistik (men efter att i många år också ha undervisat i litauisk historisk grammatik) är jag fast övertygad om att diakronin och de förändringar den konstaterar måste lämnas åt sidan när språket beskrivs synkront som ett fungerande system, eftersom den synkrona språkbeskrivningen epistemiskt sett är primär, medan den diakrona är sekundär: man kan ju inte observera förändringar utan att först fastställa vad som förändras12. Jag kan inte instämma i Vytautas Ambrazas tanke om omtolkning (reanalysering, se s. 137) av satser utan kopula, eftersom het. Attaś assuś13 och lit. Tėvas geras, vedu Tvám Viṣṇuh14 och lit. Tu Višnus, pali Dhammā aniccā15 och lit. Dhamai nepastovūs är satser med samma struktur och grammatiska betydelse, och därför bör de också tolkas på samma sätt: de är beskrivande satser, inte satser om ”eviga sanningar” (när jag skrev om den så kallade nollkopulan hade jag redan nämnt att satser med yra kan konkurrera med satser utan kopula, men det är inte fråga om omtolkning). Jag tror att vi i stort sett har bevarat den gamla indoeuropeiska modellen och att det bara är lingvister som hanterar nollor olämpligt som, i strid med sunt förnuft, förvirrar sig själva och kan vilseleda andra. Den andra saken är följande: diakrona processer kan inte beskrivas i termer av lagar, om vi bara är överens om att en lag är något nödvändigt och universellt16. Men utan lagar finns det inte heller förändringar som kan förklaras med lagar. Inte bara lingvister utan också alla andra företrädare för samhällsvetenskaperna skulle göra väl i att noga begrunda Karl Poppers tanke att vi kan observera förändringsriktningar eller tendenser, men att ”lagar och riktningar i grunden är olika saker”17, och därför kan vi inte dra nödvändiga slutsatser genom att observera riktningar eller tendenser. När Vytautas Ambrazas talar om sådana satser i andra indoeuropeiska språk18 verkar han också vilja placera litauiskan bland de andra språken, men ändå… 11 Jag kan endast utgå från den ryska översättningen: Бенвенист, Э., Общая лингвистика, Москва: Прогресс, 1974, 167–183. 12 Se Zawadowski, L., op. cit., 47 och Girdenis, A., op cit., 28–30 (och fotnot 10). 13 Till exempel från: Иванов, В. В., Хеттский язык, Москва: Издательство восточной литературы, 1963, 171. 14 Pavyzdys iš: Елизаренкова, Т. Я., Ведийский язык, Москва: Наука, 1987, 158. 15 Exemplet är hämtat från: Елизаренкова, Т. Я., Топоров, В. Н., Язык пали, Москва: Наука, 1965, 124. 16 Så länge marxismen (som nu har dragit sig tillbaka till sidlinjen) hamrade in i allas huvuden att det till och med finns universella lagar för mänsklighetens utveckling, var det också bekvämt för lingvister att tala om lagar för språkets utveckling (eller funktion) utan tillbörlig eftertanke. 17 Popper, K. R., Rinktinė, Vilnius: Pradai, 2001, 395. 18 Den som är intresserad av liknande ryska satser skulle jag råda att bekanta sig med förståelsen av icke-lokalisering i tiden och med den tyske slavisten Erwin Koschmieders begrepp ”wartość miejscowa w czasie” och ”Zeitstellenwert”, eftersom dessa tankar också kan vara till nytta vid studiet av tidsbetydelse i litauiskan (se Теория функциональной грамматики: Введение. Аспектуальность. Временная локализованность. Таксис, Ленинград: Наука, 1987, 210–226, 230–232). 166 | P A S T A B O S Användningen av meningar utan konjunktion skiljer sig avsevärt även mellan de litauiska dialekterna, som faktiskt är levande och de enda som för det förflutna vidare19. Avslutningsvis i diskussionen om meningar utan konjunktion vill jag än en gång understryka att begreppet tom plats (med den positiva betydelse som det tilldelats!) uppstod till följd av en otillräcklig och ytlig semantisk analys, där språkbrukets villkor förväxlades med textens betydelse. Jag förstår inte riktigt varför Vytautas Ambrazas, som är en välkänd språkvetare, i slutet av sin polemik med mig agerade alls inte som en seriös forskare: han började ”skjuta tillbaka” mot enskilda invändningar från min sida mot psykologismen, fastän jag, när jag koncentrerade mig på undersökningen av ”nollkopulan”, mycket tydligt hade sagt att min syn på psykologismen huvudsakligen hämtats från Leon Zawadowski och angett var man kan läsa betydligt mer om detta. Om Vytautas Ambrazas vill diskutera psykologismen i sak, bör han inte diskutera den med mig20. Eftersom Vytautas Ambrazas av någon anledning inte ville bekanta sig med primärkällan drog han på vissa punkter helt enkelt felaktiga slutsatser, eftersom antipsykologisterna till exempel inte förnekar att språkets innehåll i normalfallet motsvarar psykiska fakta, men för dem, funktionalisterna, är det inte det psykiska innehållet som är viktigast – det är alltid individuellt och kan inte komma utanför individen – extra corpore, utan textens betydelse, som, eftersom den betingas av samhällets bruk, kan skilja sig mycket från enskilda individers uppfattning. Det finns ytterligare en orsak: lyssnare skiljer ofta inte mellan betydelse och mening (”Men vad menade han när han sa så?”), men enligt min mening bör språkvetare skilja mellan dem21. Vladas Žulys Tako g. 1–7 LT-53356 Akademija, Kauno raj., Lietuva Mottagen 2005 09 14 19 Strängt taget kan standardspråket inte utan vidare infogas i den diakroniska processen, eftersom det är mer eller mindre konstgjort och kan uppvisa olika variationer till följd av dialekternas påverkan. Just därför bör användningen av det vanligaste litauiska verbet būti först undersökas i dialekterna och först därefter bör man se hur det används i standardspråket. Jag tror inte att dess användning kan normeras i nuläget. 20 Efter att 1959 ha avslutat mina studier vid det provinsiella Vilniaus universitetas, där inte ens någon kurs i logik gavs, kan jag inte mäta mig med Leon Zawadowski när det gäller mina förkunskaper; han hade i väst studerat inte bara språkvetenskap utan också epistemologi (jag värdesätter detta faktum mycket, eftersom jag ibland märker att de flesta andra framstående språkvetare på 1900-talet saknar nödvändiga förkunskaper inom epistemologi, det vill säga vetenskapsmetodik). Dessutom anser jag att min begåvning är mindre än Leon Zawadowskis, eftersom den inte har tränats väl i att tänka logiskt och klart (man bör inte glömma att språkvetare i Litauen utbildades enbart som filologer). 21 Den som vill göra sig av med psykologismen, som ofta inte tydligt framträder på ytan, föreslår jag att begrunda tre fall av språkets funktion. (i) Ett meddelande finns, men ingen uppfattar det. En sådan situation kan uppstå när exempelvis nyheter sänds i radio men ingen är i rummet, eller när skrifter förblir osedda av någon i mer än tusen år (detta var Bogazköyarkivets öde med de hettitiska kilskriftstexterna). I detta fall har texterna en representativ funktion, eftersom det alltid talas om något (en av principerna inom de datavetenskaper som uppstod under andra hälften av 1900-talet säger att information alltid överförs genom ett materiellt medium). Men i detta fall fyller språket inte sin kommunikativa funktion, som bygger på den representativa. (ii) Ett meddelande uppfattas som språk, men själva språket förblir obegripligt. Så sker när människor inte kan varandras språk eller inte kan läsa en viss skrift (till exempel Faistosskivan). I detta fall har texterna också en representativ funktion, men det går inte att utnyttja den kommunikativa funktionen på grund av okunskap. (iii) Kommunikation sker normalt, muntligt eller skriftligt, och språket fyller båda sina viktigaste funktioner.