Daniel Petit. „Apophonie et catégories grammaticales dans les langues baltiques“

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA LIII (2005) 111–131 RECENSIONER Recensioner Daniel Petit Apofoni och grammatiska kategorier i de baltiska språken Leuven–Paris: Peeters, 2004, 436 p., ISBN 90-429-1529-3 (Peeters Leuven), ISBN 2-87723-824-5 (Peeters France) (Linguistisk skriftserie utgiven av Société de Linguistique de Paris, lxxxvi) Innan jag börjar tala om den här boken känner jag på något vis att jag först vill erinra om att det under den historisk-komparativa metodens ”guldålder” var främst tyskar och – något senare – fransmän bland de västeuropeiska lingvisterna som intresserade sig för litauiskan. Ferdinand de Saussure betraktas utan tvekan som den som inledde studiet av litauiskan i Frankrike; han besökte inte bara det område där litauerna bodde 1879 eller 1880 (Godel 1973: 7–24; Mauro 1972: 331–332), utan var också den förste som började undervisa i litauiska vid universiteten i Paris (och senare Genève). Den produktivaste franske lingvisten, Antoine Meillet, stödde sig också i stor utsträckning på litauiska språkfakta i sina indoeuropeistiska arbeten. Hans elev Robert Gauthiot besökte Litauen två gånger, 1900 och 1901. Resultatet av denne lingvists första resa till Litauen blev den första baltistiska monografin, utgiven som en separat bok i Paris 1903: Buivydžių šnekta (Le parler de Buividze). För den andra monografin om baltiska ämnen i Frankrike fick man däremot vänta ett helt århundrade. Den gavs ut 2004 av lingvisten Daniel Petit, som intresserar sig för baltologi och behärskar litauiska väl. Den monografi som recenseras här skiljer sig dock väsentligt från den första. Robert Gauthiots monografi behandlade den östaukštaitiska dialekten från Kupiškis, medan Daniel Petits bok ägnas åt att förklara utvecklingen av de grammatiska kategorierna och apofonin i alla tre baltiska språk. I bokens Förord (s. 5–6) anger författaren att det verk som recenseras här, ”en studie som har sitt ursprung i en habilitation som försvarades vid Paris IV-universitetet, Sorbonne, den 12 oktober 2002, är resultatet av undersökningar av indoeuropeisk jämförande lingvistik, närmare bestämt de baltiska språken (litauiska, lettiska och fornpreussiska), vilka inleddes för några år sedan” (s. 5). Författaren glömmer naturligtvis inte här vare sig Ferdinand de Saussure, som inledde den långa traditionen av forskning om de baltiska språken, eller Robert Gauthiot, författaren till den första baltistiska monografin. Den recenserade boken består alltså, förutom av Innehåll (s. 3–4) och det redan nämnda Förordet, av Inledning (s. 7–13), sex kapitel av varierande längd (1. Personkategorin och rotapofoni, s. 15–22; 2. Kasuskategorin och rotapofoni, s. 23–121; 3. Numeruskategorin och rotapofoni, s. 123–169; 4. Genuskategorin och rotapofoni, s. 171–191; 5. Moduskategorin och rotapofoni, s. 193–288; 6. Tempuskategorin och rotapofoni, s. 289–361), och Slutsatser. 112 | RECENZIJOS (s. 363–374), Ordregister (s. 377–410) och Bibliografi (s. 411–436), i vars början förkortningar för språk, grammatiska termer och vissa publikationer anges (s. 411–412). I Inledningen påpekar författaren att ”apofoni traditionellt undersöks ur en formell synvinkel: i regel gäller det att fastställa vilka fonem som deltar i vokalväxlingen och vilket deras formella förhållande är”, och förklarar att man utifrån detta synsätt vanligen skiljer mellan två typer av apofoni: kvalitativ och kvantitativ (s. 8). Därefter framhåller han att ”apofoni också kan undersökas ur en funktionell synvinkel”, där de morfologiska och semantiska relationerna mellan apofonins grundformer (formes de fondation) och avledda former (formes fondées) fastställs” (s. 9). Med andra ord intresserar sig författaren till det recenserade verket främst för den så kallade grammatiska apofonin, som i de baltiska språkens grammatiska struktur yttrar sig genom att en grammatisk form bildas av en annan; monografins författare ägnar alltså hela sin uppmärksamhet åt den ställning som den från den indoeuropeiska perioden nedärvda apofonin har i de baltiska språken. Därför betraktar Daniel Petit detta fenomen ur den indoeuropeiska jämförande grammatikens perspektiv. Monografin begränsar sig följaktligen till rotapofoni, det vill säga vokalväxling i orden och deras formers rötter, och behandlar inte alls frågor om suffixapofoni. Det är lätt att förklara författarens avgränsning: i en enda monografi är det helt enkelt omöjligt att, vid sidan av rotapofonin, också undersöka problemen kring suffixapofoni. Man får hoppas att Daniel Petit behandlar suffixapofoni i de baltiska språken i framtida arbeten. Tiesa, diachroninės kalbotyros specialistams (plg. Stang 1966: 120t.; Zinkevičius 1980: 1, 89–96) jau senokai žinoma, jog iš ide. epochos paveldėtosios apofonijos pagrindinius bruožus baltų kalbos yra, palyginti, neblogai išlaikiusios, bet kuriuos ne kuriuos balsių kaitos tipus jau yra praradusios, o kai ką ir gerokai atnaujinusios. Be to, prisiminus istorinės lyginamosios kalbotyros beveik dviejų šimtmečių istoriją ir kokį vaidmenį šios krypties atstovai teikė lietuvių kalbai, aiškindami įvairias ide. lyginamosios fonetikos problemas, savaime darosi aišku, kad šiuo klausimu nuo Augusto Schleicherio iki šių dienų būtų galima nurodyti gana ilgą literatūros sąrašą šiuo klausimu. Bet tada gerokai nutoltume nuo recenzuojamos knygos turinio. Det är därför självklart att den första fråga som uppstår när man tar Daniel Petits nya bok om vokalväxling i sin hand är vad som skiljer den från andra arbeten av liknande slag. För att besvara denna fråga mer eller mindre utförligt och bedöma vad det är som skiljer boken från andra arbeten behöver man med några ord nämna inte bara de frågor författaren undersöker, utan också de slutsatser som följer av forskningsresultaten. Det första kapitlet är det kortaste av dem alla; där behandlas sambandet mellan rotapofoni och personkategorin. Detta är helt naturligt, eftersom personkategorin enligt författaren aldrig har varit förbunden med vokalväxling i de baltiska språken: de ärvde denna egenskap från det indoeuropeiska urspråket, där ”personoppositionen i verbparadigmet redan bör ha grammatikaliserats”, och de baltiska språken förändrade i detta avseende inte på något sätt det indoeuropeiska systemet (s. 22). I det andra och största kapitlet, som omfattar 98 sidor, riktar monografins författare uppmärksamheten mot den grundläggande kategorin hos de baltiska språkens nominalord – kasus – och försöker fastställa vilken roll den nedärvda oppositionen spelade i utvecklingen av denna kategori i de baltiska språken. För att besvara frågan antar D. Petit att apofoniska oppositioner inte var främmande för de protobaltiska rotordens paradigm. Spår av dessa oppositioner, där sg. nom. en gång hade grundstadiet (jfr fornp. peuse < *peuk, ”tall”), medan övriga kasus hade det svaga stadiet (jfr lit. pušis < *puk), skulle enligt författaren finnas kvar i de baltiska språken. Apofonin har visserligen inte bevarats inom ett och samma paradigm, utan är indirekt belagd i RECENZIJOS 113 oberoende lexem (jfr s. 55). I kapitlets slutsatser medger författaren emellertid att även om man kan tala om en substratisk bevaring av rotapofoni i de baltiska språken, måste man genast tillstå att detta endast förekommer under vissa villkor och att dessa ”sammanfogade” data, som låter oss skönja en äldre ställning för apofonin, är främmande för det synkrona apofonisystemet (jfr s. 120–121). Det andra kapitlet har i viss mån också ett samband med det tredje, som behandlar numeruskategorin (s. 123–169), eftersom numeruskategorin utmärker både nominalord och verb. Därför skulle man kanske till och med kunna säga att den är den dominerande grammatiska kategorin. Mot denna bakgrund är det intressant att fråga vilka fall av rotapofoni som är typiska för dessa grammatiska kategorier. Är de desamma för substantiv och verb, eller inte? När Daniel Petit inleder kapitlets andra del, som ägnas åt numerusapofoni i nominalsystemet, bekräftar han genast att substantivens singular och plural (liksom dual) i de baltiska språken ”aldrig är förbundna med vokalväxling” (s. 124, 129). Därefter undersöker han närmare förhållandet mellan fornp. wird's ”ord” och lit. vardas, lett. vārds ”ord, namn” (s. 124–129). Enligt honom gör förekomsten av två former i olika baltiska dialekter det möjligt att fråga hur förhållandet mellan dem såg ut under den baltiska perioden: rör det sig om en kvarleva av en tidigare apofonisk opposition mellan sg. och pl. (kollektiv), eller om dialektala lexikala varianter? Författaren är övertygad om att det senare alternativet är riktigare (s. 128–129). Möjligen har detta ställningstagande dikterats av omständigheten att detta är det enda substantivexemplet där man skulle kunna försöka finna spår av apofoni inom numeruskategorin. Större delen av kapitlet (s. 129–168) ägnas åt verbsystemet. Ur apofonins synvinkel behandlar författaren först atematiska presensformer (s. 130–158), medan perfekter och preteritum får betydligt mindre utrymme. Efter en kort genomgång av de atematiska presensformerna i de baltiska språken drar Daniel Petit slutsatsen att de belagda atematiska presensformerna i dessa språk inte uppvisar några spår av rotapofoni i numeruskategorins uttryck. Vid undersökningen av atematiska verb måste man dessutom begränsa sig till de atematiska verben vars motsvarigheter i andra indoeuropeiska språk också är atematiska, och bortse från de atematiska verben i de baltiska språken vars etymologiska motsvarigheter tillhör andra böjningstyper, eftersom endast de förstnämnda lämpar sig för undersökningar av nedärvd rotapofoni (s. 133). Den återstående analysen av denna del ändrade inte slutsatsen: i slutet av kapitlet hävdar författaren inte bara att det inte finns några spår av nedärvd rotapofoni i oppositionen mellan singular och plural i de baltiska språken, utan preciserar också slutsatsen ytterligare: ”jämfört med det indoeuropeiska systemet kännetecknas det baltiska systemet av enhetlighet i rotens stadier inom paradigmet” (s. 168). Inte ens numerusuttrycket hos atematiska verb kan alltså, med avseende på vokalväxling, jämföras med det indoeuropeiska systemet, där rotvokalväxling i oppositionen mellan singular och plural i verbens presens och perfekt var tämligen regelbunden; jfr vediskt 1 sg. ásmi < indoeur. *h₁es-mi ”vara” och 1 pl. smáh < indoeur. *h₁s-me- (s. 130). I fråga om genus är förhållandet likartat i de baltiska språken. Nedärvd apofoni är inte heller utmärkande för hur denna kategori uttrycks i de baltiska språken. Men även den indoeuropeiska genuskategorin skiljer sig från numeruskategorin genom att ”rotapofoni även här är dåligt belagd” (s. 171). Det finns visserligen både i de baltiska och i andra indoeuropeiska språk en grupp substantiv som kan ha både maskulint och feminint genus. Dessa mobila substantiv (substantifs mobiles) kännetecknas av att den akuta metatonin som förekommer i dem skulle kunna likställas med vokalväxling (jfr lit. vārnas ~ vārna, vilkas ~ vilkė). Men i själva verket rör det sig här om baltisk akut metatoni, som 114 | RECENZIJOS har ingenting gemensamt med den urindoeuropeiska apofonin. Än mer: när vi undersöker dessa substantiv borde vi enligt författaren tala inte om grammatisk markering (un marquage grammatical), utan om lexikal derivation. Därför är också den ärvda rotapofonin helt främmande för uttrycket av grammatiskt genus i de baltiska språken (s. 190–191). De två sista kapitlen i den recenserade monografin ägnas åt att diskutera rotapofonins företeelser inom de baltiska språkens verbkategorier. I det femte kapitlet behandlas modus kategorin ur denna aspekt, och i det sjätte tempus kategorin. När Daniel Petit inleder diskussionen om modus kategorin betonar han genast att rekonstruktionen av modus, av alla rekonstruktioner av grammatiska kategorier, kanske vållar flest problem, eftersom det ännu är oklart hur många modus det fanns i det urindoeuropeiska urspråket. De äldsta skriftliga beläggen på indoeuropeiska språk uppvisar nämligen olika antal: sju är belagda i vediskan, fem i språket och fyra i hettitiskan. Dessutom är det, även utifrån det belagda antalet, fortfarande oklart vilka som hör till det urindoeuropeiska urspråket och vilka som, med undantag för infinitiven tycks det, utvecklades självständigt i varje språk. Ett andra problem är, med Daniel Petits ord, att de urindoeuropeiska modi är svåra att klassificera med avseende på värde, eftersom det är oklart om vi måste behandla participet, som bara är en adjektivisk verbform, och infinitiven, som är en oböjlig nominal verbform, som ”modus” (s. 193). När det gäller de baltiska språken uppstår dessutom svårigheter på grund av deras särpräglade struktur. Vid sidan av det modifierade urindoeuropeiska modussystemet har de nämligen också utvecklat nya modus som helt (eller nästan helt) saknar samband med den urindoeuropeiska prototypen (jfr s. 194). Med hänsyn till dessa svårigheter, och efter att också ha påpekat att fem modus är belagda i fornpreussiska skriftliga källor, medan de östbaltiska språken (litauiska och lettiska) måste ha haft sex respektive åtta modus, diskuterar Daniel Petit i det näst längsta kapitlet mycket ingående de baltiska språkens moduskategorier ur rotapofonins perspektiv. I kapitlets slutsatser anger han att modal apofoni i de baltiska språken förekommer i två former: i optativ och particip återfinns en form av ärvd apofoni (men här tenderar den att försvinna), medan den är mycket vanligare och regelbunden i avledningar från infinitiven. Motsättningen mellan infinitiv och indikativ (jfr lit. inf. minti, pres. ind. mėna) är dock enligt författaren gammal och återfinns inte bara i vart och ett av de baltiska språken utan också i andra indoeuropeiska språk; dess exakta motsvarigheter i de slaviska språken gör det möjligt att här ”urskilja en apofoni från mycket avlägsen forntid” (s. 287). I det sista, sjätte kapitlet undersöker Daniel Petit hur rotapofonin kommer till uttryck i de baltiska språkens tempuskategorier, särskilt eftersom det baltiska ”tempussystemet är koncentrerat kring motsättningen mellan presens- och preteritumstammarna, till vilka infinitivens modala stam står i kontrast” (s. 289). Efter att ha undersökt rotapofonins företeelser hävdar författaren i sina sammanfattande slutsatser att de baltiska språken konsekvent tenderar att ”begränsa apofonins område till binära oppositioner: exempelvis lever rotapofonin i tempusmarkeringen endast kvar som det binära paret <prezentas / preteritas>; i modusmarkeringen uttrycks den likaså endast genom det binära paret <indikatyvas / infinityvas>” (s. 370). Monografins författare formulerar denna idé med utgångspunkt i Wojciech Smoczyńskis arbete om utvecklingen av morfologin hos baltiska konsonantstamsnomen (Smoczyński 2000: 18–33). Efter att ha betonat att de baltiska språkens rotapofoni kännetecknas av en tendens till binära oppositioner ställer Daniel Petit i sina slutsatser följande frågor, som är centrala för förståelsen av apofonin i de baltiska språken: 1) varför har vissa grammatiska kategorier bevarat rotapofonin medan andra har förlorat den?; 2) varför är apofonin i moduskategorin begränsad till oppositionen <indikatyvo/infinityvo>, RECENZIJOS 115 och okänd i optativ, imperativ och particip; 3) varför används rotapofonin i tempuskategorins uttryck endast för oppositionen < prezento / preterito >? och 4) varför har tempuskategorin bevarat apofonin i verbsystemet, medan numeruskategorin har förlorat den helt sedan det baltiska urspråkets tid, även i atematiska verb? (s. 371). Man måste helt instämma i att det inte kan finnas ett enda svar på alla dessa frågor, eftersom många faktorer har påverkat rotapofonins öde i de baltiska språken. Först kan man anta att de svagaste rotvokalväxlingarna jämnades ut mycket tidigt i det baltiska urspråket, det vill säga sådana som redan var sällsynta och undantagsartade i det urindoeuropeiska urspråket (jfr apofonin i genusuttrycket). Man måste instämma med den recenserade monografins författare i att den viktigaste, men samtidigt mycket svårbedömda, faktorn är graden av morfologiskt beroende. Den är viktigast eftersom den gör det möjligt att skilja mellan grundformer och avledda former. I kategorier som har förlorat grammatisk apofoni återfinns nämligen de nämnda formerna som avledda, det vill säga underordnade grundformer, från vilka de också har övertagit vokalgraden. Det tydligaste exemplet är de baltiska språkens particip, som inte skiljer sig från motsvarande indikativformer i fråga om vokalväxling. Om apofonins försvinnande alltså hänger samman med att former övergår från att vara grundformer till att bli avledda former, är det enligt Daniel Petit ”viktigt att förklara inte bara apofonins försvinnande i vissa grammatiska kategorier, utan också den förändrade statusen hos de former som manifesterar dessa kategorier” (s. 372–373). Denna förändring av status måste dessutom förklaras också därför att apofonins utveckling (det vill säga dess bevarande eller förlust) kan hänga samman med en högre eller lägre grad av grammatikalisering hos den kategori som undersöks (s. 373). I allmänhet, utan att gå närmare in på Daniel Petits slutsatser, bör det framhållas att de alla är mycket väl underbyggda. Tolkningen av fakta från alla de baltiska språken visar inte bara författarens breda lingvistiska perspektiv (bibliografin omfattar över 400 poster), utan också hans goda kunskaper om de baltiska språkens grammatiska struktur. Därför återges de baltiska språkens ord i boken utan korrekturfel, bortsett från ett par fall där lettiska ord med fallande accent anges på olika sätt (jfr per ’genomtränger’ och pēr, s. 293 ff., 391; min, s. 255, 390 och min ’mal’, s. 313; stumj ’skjuter’, s. 326, 391; vemj ’rullar’, s. 319, 392), och det litauiska räkneordet aštuoni är felaktigt accentuerat (= aštuoni), s. 94, not 151, och stipra har tryckts i stället för stipras, s. 386. Detta är också en stor fördel hos en bok utgiven utomlands. Det finns visserligen något fler felaktigheter i bibliografin; till exempel borde det i titlarna till Gražina Akelaitienės arbeten från 1993, 1994 och 1997 stå morfonologinės i stället för morfologinės (växling) (s. 413); i titeln på Regina Venckutės artikel från 1981 borde det stå neoapofonija i stället för neapofonija (s. 435), och Zigmas Zinkevičius grundläggande verk från 1966 har titeln Lietuvių dialektologija, inte Lietuvių kalbos dialektologija (s. 436). Dessa felaktigheter förringar dock på intet sätt värdet av Daniel Petits bok, som ingen framtida forskare i baltiska språk kommer att kunna vara utan, särskilt som den verkligen är lätt att använda: alla påståenden är inte bara väl underbyggda utan också framställda på ett ganska enkelt språk. Daniel Petit, som verkligen har kommit till baltologin med en omfattande kunskapsgrund, vill man därför önska innehållsrika framtida resor genom de baltiska språkens historiska labyrinter och att han inte bara fortsätter framgångsrikt, utan också vidareutvecklar baltologins traditioner i Frankrike. 116 | RECENZIJOS LITERATŪRA GODEL, R. 1973: A propos du voyage de F. de Saussure en Lituanie. Cahiers Ferdinand de Saussure 23, 7–24. MAURO, T. de 1972: Notes biographiques et critiques sur F. de Saussure. In: F. de Saussure, Cours de linguistique générale, Paris: Payot, 319–404. SMOCZYŃSKI, W. 2000: Starolitewskie žmuo, žmuni na tle prabaltických rzeczowników atematycznych. Acta Linguistica Lithuanica 43, 18–33. STANG, CH. S. 1966: Vergleichende Grammatik der baltischen Sprachen. Oslo: Universitetsforlaget. ZINKEVIČIUS, Z. 1980: Lietuvių kalbos istorine gramatika 1. Vilnius: Mokslas. Juozas Karaciejus Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, 10308, Vilnius LOZORIUS ZENGŠTOKAS GIESMES CHRIKSZCIONISCHKOS IR DUCHAUNISCHKOS IR JŲ ŠALTINIAI Parengė GUIDO MICHELINI Vilnius: Baltos lankos, 2004, 584 p., ISBN 9955-584-71-8 2005 metų pradžioje „Baltų lankų“ leidykla (2004 metų data) išleido iš karto bibliografinę retenybę tapusį Lozoriaus Zengštoko 1612 metų giesmyną Giesmes Chriks-czionischkos ir Duchaunischkos. Retenybe tapo todėl, kad, nors knygos „rengimą ir leidimą parėmė Valstybinė lietuvių kalbos komisija prie Lietuvos Respublikos Seimo“ (p. 4), beveik iki 2005 metų pabaigos šis leidinys į knygynus taip ir neatkeliavo, o pati leidykla irgi jau seniausiai tvirtina jo nebeturinti. Todėl nejučia kyla įvairių klausimų: kam šis leidinys buvo skirtas ir kodėl Valstybinės lietuvių kalbos komisijos remto leidinio niekur negalima gauti? Juk nesinorėtų teigti, kad Valstybinė lietuvių kalbos komisija jau pradėjo remti asmeninius privačių parengėjų leidinius. O gal šiuo leidiniu norėta priminti sovietinius „visuotinio deficito“ laikus?.. Leidinys pradedamas knygos parengėjo Guido Michelinio dvikalbiu „Įvadu“ (lietuvių k. – p. 7–13; anglų k. – p. 14–21). Po jo fotografuotiniu būdu spausdinamas Lozoriaus Zengštoko giesmyno tekstas su šaltiniais (p. 22–523), Berlyno egzemplioriuje esančių rankraštinių giesmių perrašymai su šaltiniais (p. 524–526), 3 priedai, iš kurių tik pirmas – „Vilniaus egzemplioriuje trūkstami lapai ir rankraštinės giesmės iš Berlyno egzemplioriaus“ (p. 527–548) – yra tiesiogiai susijęs su Zengštoko giesmynu (antras ir trečias, t. y. „Keli pavyzdžiai iš 1588 m. Karaliaučiuje išleisto giesmyno Geistliche Lieder und Psalmen“ (p. 549–558) ir „Keli pavyzdžiai iš 1599 m. Niurnberge išleisto giesmyno Geistliche Lieder und Psalmen“ (p. 559–571) yra daugiau iliustracinio pobūdžio), o pabaigoje – „Šaltiniai ir bibliografija“ (p. 572–573) bei „Giedamų tekstų sąrašas pagal pirmąsias eilutes“ (p. 574–584). Recenzuojamos knygos „Įvade“ parengėjas, trumpai nurodęs Lozoriaus Zengštoko giesmyno ryšį su ankstesniais Martyno Mažvydo ir Jono Bretkūno giesmynais bei apibūdinęs dviejų iki mūsų dienų išlikusių perleidžiamo giesmyno egzempliorių būklę, toliau pabrėžia, jog dėl to, kad 50 giesmių tekstai „iki Zengštoko leidimo buvo publikuoti daugiau nei kartą, rengiant šį