„Wajdelota“

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA LIII (2005), 1–8 Wajdelota1 Till Jonui Palioniui, vägvisaren inom litauisk språkvetenskap Leszek Bednarczuk Kraków Denna artikel behandlar den baltiska bildning som ligger till grund för de polska och tyska formerna Wajdelota, Waidelotte, belagda i litteraturen som namn på balternas forntida hedniska präster, och kommenterar några morfologiska och semantiska aspekter av denna benämning. Ordet wajdelota kom in i polskan tack vare Adam Mickiewicz, som använde en av benämningarna på en hednisk preussisk religionsman för att beskriva romantikens folkprofet. Hela generationer av unga polacker har stött på detta ord, från belvederianerna till dagens gymnasieungdomar, för vilka Konrad Wallenrod är obligatorisk läsning. Alla läsare av originalet och av de mer än tjugo översättningarna har på sitt eget sätt tillägnat sig ordets semantiska fält, och titlarna Vaidilos sång, Vaidilos saga har etsat sig fast i deras minne. Få har på allvar funderat över om de litauiska vaidilos som förekommer i Grażyna och Konrad Wallenrod verkligen existerade i det hedniska Litauen och vad de kallades på litauiska. Det är inte helt klart hur wajdelota lät på preussiska och vad det egentligen betydde, hur dess morfologiska struktur såg ut och vilka funktionella motsvarigheter det hade i litauiska, slaviska och andra indoeuropeiska hedniska religionssystem. Vi ska försöka besvara dessa frågor med stöd av etymologisk forskning. Aleksander Brückner intog en tydligt negativ hållning till ordet wajdelotas autenticitet redan 1904 (1904/1984: 49), och hävdade senare i en polsk etymologisk ordbok att wajdelota är ”ett påhittat ord, helt främmande för litauerna; härlett från tyskans waideln, Waidler ’om preussiska trollkarlar-spåmän’ [om preussiska barder], och det senare från preussiskans waidlemai2 ’vi spelar på cittra’. Denna förklaring upprepades i Tarptautinių žodžių žodyne (Słownik wyrazów obcych, SWO 757) och i Doroszewskis ordbok (SJPx 820). Andra forskare i preussiska betraktar dock termen Waidelott(e), som belagts i olika källor och senare använts av preussiska tyskar, som autentisk och förklarar dess bildning med hänvisning till fakta från preussiskan (Reinhold Trautmann) eller litauiskan (Kazimieras Būga, Janis Endzelīns, Ernestas Fraenkelis). 1 Artikeln publicerades första gången på polska i tidskriften Język polski 76, 1996, 264–273. 2 Den preussiska formen waidlemai är känd och anges i Tarptautinių žodžių žodyne (Słownik wyrazów obcych, 1954); tyvärr innehöll 1991 års utgåva felaktig information om att termen wajdelota hade uppstått på 1800-talet. 2 | LESZEK BEDNARCZUK Pirmiausia turime nepamiršti (žr. Kleiner 1948: I 354, II 71–72), kad žinių apie pagonių prūsų istoriją ir religiją Mickevičius sėmėsi iš XIX a. vokiečių tyrinėtojų, daugiausia iš Augusto von Kotzebue (1808) ir Franzo Mone (1822), kurie tikriausiai nebuvo susipažinę su Simono Grunau kronika (apie 1530 m.), pagrindiniu informacijos apie prūsų wajdelotas šaltiniu, išleistu 1877–1896 m. I Grunaus krönika är ordet i fråga belagt i flera grafiska varianter (Waidelott(e), Waidlott(e), Waidolott(e)), och det finns även tyska morfologiska anpassningar: Waid(e)ler ’trollkarl’, waideley ’trolldom’ och waidelen ’trolla’. Georg Nesselmann (1836) och Janis Endzelīns (1943/1982: 332) anger också formerna weidelutt, weidulutt. Från 1800-talet är även flera andra stavningar av termen kända: Vaidalottes (Mone 1822: 85), Wejdalota (Narbutt 1835: 255–258), Weidalyt (Kraszewski 1847: 108), Wajdeluta (autografen till Konrad Wallenrod, IV 330, jfr SJAMIX 526). Det är svårt att fastställa vilka äldre källor dessa former hämtats från, men det står klart att de alla bygger på den preussisk-tyska formen Waidelotte, ur vilken både det litauiska vaidel(i)otas och Mickiewiczs wajdelota härstammar. Den form som tycks ligga närmast prototypen i fornpreussiskan är Waidlott(e). Kazimieras Būga ägnade en av sina studier åt ordet Waidelotte (1909/1958: 185–188). Enligt hans uppfattning är det en diminutivbildning av det preussisk-tyska Waidel-er, vars motsvarighet i litauiskan är efternamnet Vaidilas (i skriftliga källor Woydillo). Būga menade att det i fornpreussiskan hade funnits följande benämningar på en hednisk präst: *vaidilas, därav bildat *vaidil-ūtis och femininformen av den senare *vai-dil-ūtė. Ordet *vaidilas förknippar Būga med urindoeuropeiska *uoid- ’veta’, anger dess ursprungliga betydelse som ’sapiens, sapientia praedictus’ (begåvad med visdom) och jämför det, vad den semantiska motivationen beträffar, med litauiska žynys, žiniuonis – ord som är avledda av verbet žinoti ’veta’. Enligt Būga kan även det fornpreussiska verbet *vaid(i)litvei härledas ur *vaidilas; jfr presens 1 pl. waidleimai ’wir zeubern’ i Enchiridion från 1561. Som synes föreslås här en riktning för ordbildningen som är den motsatta till den Brückner tänkte sig. Panašias į Būgos mintis dėsto Fraenkelis (1955–1965: 1179–1180, 1214–1216)3, siedamas prūsų waidelotte su lietuvių vaidila(s) ‘aktorius’, (?) ‘keliaujantis dainininkas, burtininkas, vaidila’ (nepatikrintais duomenimis). Tačiau jis dar papildomai nurodo ir prūsų waidinna (praes. 3 sg.) ‘rodo’, lietuvių vaidinti, vaidas ‘vaiduoklis’, veizdėti, veidas, vaizdas. Visus šiuos žodžius Fraenkelis kildina (su tam tikrais fonetiniais sunkumais, nes nepaaiškina kai kurių minėtų formų -z-) iš ide. *ueid- ‘matyti’, taigi kitaip nei Būga, kuris pamatu ėmė *uoid- ‘žinoti’. Endzelīns (1943/1982: 331–332) urskiljer i den fornpreussiska formen waidleimai stammen (3 sg.) *vaid(e/i)lēj(a), anger (liksom Nesselmann) formerna waidelotte och waide/ulutt, citerar Būgas förklaring och nämner vid sidan av det litauiska žynys den kuriska lånformen i lettiskan (n har bevarats framför t) zinte ’trolleri’ (1948/1971: 92). Trautmannas (1910: 454–455), panašiai kaip Brückneris ir kitaip nei Būga, aiškindamas prūsų waidelotte, pradeda nuo formos waidleimai. Jo manymu, veiksmažodis *waidle(i)ti turi iteratyvinę priesagą -lā-/-lē- (panašus formantas žinomas lietuvių kalboje) ir yra vestinas iš waist ‘žinoti’ (1 pl. waid-imai). Iš šio kamieno Trautmannas 3 Artiklarna om vaidas och veizdėti är utformade tämligen kaotiskt, och de etymologiska förklaringarna är inte fullt genomtänkta. Det genetiska sambandet mellan waidleimai, waidinna och det litauiska veizdėti är något tvivelaktigt. WAJDELOTA 3 härleder nomen agentis *waidlōtojis, jfr. artoys = lit. artojas. Som paralleller anförs fornkyrkoslaviska vědb ’(hemlig) kunskap, trolldom’, vědunь ’trollkarl’, fornindiska vidā́the ’prästens kunskap om den gudomliga hemligheten’, vídyā ’trolldomskonst’. Denna etymologi är mer övertygande än Būgas förklaringar, men dess svaga punkt är att det inte finns några verb i fornpreussiskan med ett suffix som motsvarar litauiska -lioti. Enligt Jan Otrębski (1965: 351–354) bör detta iterativ-diminutiva suffix betraktas som en variant av -ioti, uppkommen genom tillägg av det diminutiva substantivsuffixet -el-/-al-. Därför är även sambandet mellan litauiska -lioti och fornpreussiska waidleimai tvivelaktigt. Enligt min uppfattning bör man i formen waidleimai urskilja konjunktivmorfemet -lai-, som används för att uttrycka önskan. Som Christian Stang (1942: 263) har påpekat används dessa former oftast i sammansatta underordnade avsiktssatser. Så är också fallet med waidleimai: när vi... ni... waidleimai (Enchiridion 29, 3) das wir... nicht... zaubern ’att vi inte ska trolla (ägna oss åt trolldom)’ Detta är en agglutinerande form i fornpreussiska. I texterna förekommer främst tredje personens genusformer, där -lai står i ordets slut, men i andra fall skjuts morfemet in mellan stammen och ändelsen, t.ex.: 2 sg. quot-lai-si ’att du skulle vilja’, 2 pl. quotij-laj-ti ’att ni skulle vilja’, 1 pl. turi-li-mai ’att vi skulle ha’. Om waidleimai betraktas som konjunktiv av waid-imai ’vi vet’, kan en betydelseförändring skönjas från ’veta, ha kunskap’ till ’behärska hemlig kunskap, utöva trolldom’. Formen -lei- i stället för det väntade -lai- vållar inga större svårigheter. Svårare är att förklara varför substantivet härleddes från en modal stam och inte från infinitiven. De många infinitivformanterna i fornpreussiskan gör det möjligt att anta att vissa infinitiver också kan ha haft en modal funktion. Från stammen av en sådan modal infinitiv, waid-lai, kan nomen agentis nomen agentis *waid-lai-tojis ’en som har (måste använda) dold kunskap’, ha bildats; när kristendomen fick fäste fick det betydelsen ’en som ägnar sig åt trolldom, trollkarl’. Benämningen på den fornpreussiske siaren har lämnat många spår också i regionens onomastik. I en geografisk ordbok över den litauiska delen av Suvalkija, nära sjön Dusia, är orten Wajdeloty belagd. På en tysk karta från 1915 kallas den Wajdaloty (jfr de tidigare nämnda formerna wajdal-, wajdol-), och på litauiska Vaideliotai. Man kan anta att namnet kom dit med invandrare från det av Tyska orden styrda Preussen, som slog sig ned här på grund av sina särskilda former av religiöst liv. Ortsnamnets grund bör vara ett personnamn – ett öknamn eller ett efternamn. Även efternamnet Wejdleit kan härledas från den fornpreussiska siarbenämningen; i dag förekommer det främst i Elbeområdet – därifrån kommer 18 av de 30 efternamn som ingår i PESEL⁴. Sammanfattningsvis kan man, utifrån de ovan anförda resonemangen, hävda att ordet, skrivet Wajdelott(e) och liknande, hade formen *waid-lai-tojis i fornpreussiskan och är ett agentbildningssuffix ⁴För ett tiotal år sedan upptäckte jag efternamnet WEDELEIT på en tysk gravsten på kyrkogården i byn Jagodno, intill sjön med samma namn. Man skulle alltså kunna hävda att efternamn bildade på grundval av Wajdlott(e) var kända i Ostpreussen. 4 LESZEK BEDNARCZUK -tojis är en avledning av verbet waist ’veta’, bildad till den modala stammen waid-lai-. Eftersom något sådant verb inte är känt i de östbaltiska språken bör den nämnda avledningen betraktas som en innovation i fornpreussiskan. Under den hedniska tiden kallades vissa präster (spåmän) så; de ägnade sig åt att förvärva och förmedla hemlig religiös kunskap. När kristendomen fick fäste kom detta i stället att betraktas som trolldom. Verksamheten måste ha varit så utbredd att formerna Weidele, Weideler, Weidelotten, weideln kom in i ordförrådet hos de förtyskade preussarnas ättlingar (Frischbier 1883: 460). Som framgår etymologiseras det aktuella ordet utifrån fornpreussiska belägg, och därför uppstår frågan vilken motsvarighet det hade i det hedniska Litauens religiösa system. Svaret finns i den nämnda studien av Būga, där uppmärksamhet riktas mot den semantiska parallellismen mellan preussiska waidelotte och litauiska žynys (’veta’). Det bör endast tilläggas att ordet žynys, en avledning med formativen -jo-, har en förlängd rotvokal, vilket kan tyda på att det är arkaiskt (Otrębski 1965: 68). I dag har ordet bevarat sin gamla betydelse och kan tillsammans med adjektivet piktas betyda ’trollkarl, besvärjare’. I äldre litauiska texter motsvarar žynys polska wieszczek ’profet, spåman’, medan verbet wieszczyć betyder ’spå, utöva spådom’. Av övriga litauiska avledningar är, utöver žiniuonis (Būga) och žin(i)ūnas (Otrębski 1965: 68), kanske žinčius (Skardžius 1943: 79, 334, från Merkinė) det mest intressanta. Det är just detta ord som Brückner (1903/1974: 67) och Būga (1909/1958: 180–183) urskiljer när de läser en mening hos Jan Długosz (X 210, år 1387): ”Ignis... a sacerdote... qui eorum lingua znicz appellabatur”. Formanten -čius är karakteristisk för personbeteckningar avledda av verb (Otrębski 1965: 246). Endzelīns (1948/1971: 92) härleder ordet från det obelagda nomen actionis *žintis, besläktat med lettiska žinte ’trolldom’ < *žintjā, som kan betraktas som en innovation inom den östbaltiska religiösa terminologin. Den form znicz som Długosz skrev ned tolkades felaktigt på 1500-talet som ’helig eld’, jfr: Eld kallade de Znicz, som alltid brann; var och en som gick förbi måste lägga ved på den (Stryjkowski, omkring 1580/1978: 236) På 1800-talet spred de som älskade det gamla Litauen denna betydelse vitt5, och i vår tid har polska znicz blivit en symbol för nationella hjältar, minnet av de döda och de olympiska spelen. Som framgår av de diskuterade beläggen bildades beteckningarna för den preussiske respektive litauiske prästen (spåmannen) oberoende av varandra, men enligt en gemensam modell: nomen agentis av ett verb med betydelsen ’veta, ägna sig åt hemlig kunskap’. Avsaknaden av en gemensam beteckning kan förklaras med att verbet *vaid- försvann ur de östbaltiska språken, där det trängdes undan av *žin-ā- ’veta’, ett verb med närliggande betydelse som också hade en religiöst-magisk betydelse: ’ägna sig åt hemlig, dold kunskap’. 5 Janas Karłowiczius (1875: 327–328, 375), o po to ir Būga (ten pat) klaidingą Długoszo teksto interpretaciją atitaisė, bet abu, remdamiesi XVIII a. leidimu, pateikė žodžio forma Zincz, o ne taip, kaip buvo Długoszo originale – Znicz, plg. 1961–1985 m. leidimą (X 210). Wajdelota | 5 I detta fall står de slaviska språken närmare fornpreussiskan; där finns flera beteckningar för utövare av religiöst-magiska riter, bildade av den verbala stammen *vėd-. Strukturellt närmast fornpreussiska *waid-lai-tojis / wajdelota står det gemenslaviska ordet för ’spåman, profet, trollkarl, besvärjare’ *vėd-tjo- > *věščь, som främst är belagt i den adjektiviska formen *věščь-jb. Liksom formerna Waidolottinne, Waidlin(ne) är kända i den preussiska tyskan, har de slaviska språken även feminina former – *věšča(ja), *věščica – vilka varit mer utbredda och bestått längre på grund av kvinnornas särskilda roll i denna verksamhet. Ordet *vėd-bma, som främst är känt från ryska belägg, härstammar däremot sannolikt från abstractum deverbale ’hemlig kunskap, trolldom’ (jfr fornryska věd-b ’underverkares kraft, besvärjelser, trolldom, kunskap’). Detta framgår av kategoribildande suffixet -ma, som i första hand bildar nomina actionis och resultati, exempelvis litauiska tarti – tar-ma, slaviska *kuč-bma ’hårknut’ (Otrebski 1965: 154-155; Sławski 1976: 14-15). Till samma semantiska fält hör de många ryska avledningarna av stammen *vėd-: de äldre vědunb, vědunja, vědunica, vědunixa; vědbstvo, vědunje, vědbmenje (SRJ₃ 50), dialektformerna (främst i nordryska och vitryska områden) ved’mica, ved’movat’; ved’mak, ved’mačka, ved’mačit’; vitryska v’az’m’ar, v’az’marka; polska dial. wiedźmiarstwo; ryska dial. ved’movstvo, ved’movšče och liknande. Under den protoslaviska perioden bildades av stammen *věšč- verbet *věščiti, nomen actionis *věščьenje, nomen resultati *věščьba samt *věščьco, *věščьko, *věščerb, som etablerades främst i de väst- och sydslaviska grupperna, liksom ryska *věščьmb och liknande. De ord som anförts här bildar tydligt urskiljbara ordbildningsparadigm – serier av avledningar. Ett sådant paradigm omfattar protoslaviska avledningar av *věšč- ’förutsäga’ och fornryska avledningar av věd- ’ha hemlig kunskap, använda den (utöva trolldom)’: agentbeteckning verb handlingsbeteckning resultatbeteckning věščь(jb), věšča(ja), věščica, věščiti věščьenje věščьba vědunb, vědunja, vědbma věděti vědunbje, vědbmenbje vědb Mängden ärvda avledningar visar att den aktuella religiöst-magiska verksamheten måste ha varit livskraftig även under den sena förhistoriska perioden, medan nya självständiga bildningar i enskilda språk och dialekter (särskilt vitryska och kasjubiska, se Boryś, Popowska-Taborska 1994) vittnar om att verksamheten fortsatte även under kristen tid. Vissa av de nämnda lexemen kom in i bibelöversättningar, jfr fornpolska wieszczec, wieszcznik, wieszczy; wieszcze-nie, wieszczba (SS₉ 198–199). Många av dessa beteckningar, särskilt de som rör kvinnor verksamma inom den aktuella verksamheten, kom att höra till folkmagin och demonologin, jfr fornpolska ”wieszcza baba (z) Zakrzewa scilicet czari” (1476), ”strigori al. wyesczyce” (1420). På liknande sätt kan betydelseutvecklingen i polska dialekter, där wieszcz(y), wiesz-cza, wieszcz yca betyder ’vampyr (av båda könen), sjöjungfru, djävulskvinna’, illustreras av följande mening: ”Wiesz-czy...” 6 | L E S Z E K B E D N A R C Z U K kommer ut ur graven och wieszczy (3 sg.), och så långt dess krzyki hörs måste människor dö” (SGPVI 120, upptecknat i Lillpolen6). Till det aktuella ordfältet bör även polskt dial. nie-wiada ’missfoster, hittebarn etc.’ räknas: ”Av barnet (avlat av en vampyr och en kvinna) blir det efter sju år en nie-wiada” (Karłowicz, SGPIII 315, Lublintrakten). När man jämför de preussiska och slaviska beteckningarna för präster och siare ser man att de förenas av strukturella och semantiska likheter. I båda fallen användes verb som återspeglar urindoeuropeiskt *uoid- ’veta’ i betydelsen ’besitta hemlig kunskap, använda sig av den’, och de agentbeteckningar nomina agentis som bildats av dem med liknande suffix betyder ’den som vet; en vis siare, som med sin hemliga kunskap förutsade (spådde) framtida händelser’. Att även kvinnor ägnade sig åt denna verksamhet framgår tillförlitligt av det slaviska språkmaterialet, medan det för preussiskan är sannolikt. Under kristen tid förändrades betydelserna av dessa ord självständigt i båda språkgrupperna till ’trollkarl’. Det bör sägas att det inte bara i preussiska och slaviska, utan även i andra indoeuropeiska språk finns avledningar från *uoid- inom religionens och magins sfär. En parallell från sanskrit som Trautmann hänvisat till (1910: 455) citerades här redan tidigare, och Būga uppmärksammade en liknande betydelseutveckling hos den keltiske siaren (druiden): galliska druidae, druides som *dru-uid- ’den som vet mycket och djupt’, fast med en annan vokalism i roten. Den anmärkningsvärda likheten mellan två förtryckta folks andliga ledare och organisatörer av motstånd i olika delar av Europa och under olika tider kan inte undgå att väcka uppmärksamhet. Som Būga redan har påpekat i den nämnda studien är den litauiska beteckningen för den hedniske prästen – siaren – motiverad på liknande sätt och bygger på verbet žino-ti, som i de östbaltiska språken trängde undan motsvarigheten preussiska waist, med betydelsen ’veta, kunna’. I dag betyder žynys ’klok man’ och kan användas om en hednisk präst eller kultens företrädare (jfr Egyptens präst), eller förknippas med örtmedicin, kunskap om medicinalväxter och folkmedicin. Som parallell kan här slaviska *zna-xorb anföras, vilket betecknade en utövare av läkekonst med magiska medel (men avledningar av *věd(tjo)- hörde till trons område). Därför uppstår frågan: vad betydde rötterna *uoid- ’veta’ och *ǵnō- ’lära känna’ under den protoslaviska och urindoeuropeiska perioden, liksom deras nominalavledningar? Ur indoeuropeisk morfologisk synvinkel är svaret relativt enkelt: *uoid- tillhörde perfektasystemet och hade alla dess kännetecken: det var intransitivt, aspektuellt neutralt, inga andra tempusformer bildades av det, och det betecknade ett tillstånd som uppkommit som resultat av en tidigare handling; i vissa språk kunde det användas i berättande, mer sällan för att återge indirekt känd information (sanskritisk och albansk evidentialis). Roten *ǵnō- var en aoriststam: den betecknade en avgränsad, transitiv och punktuell handling; vid sidan av den fanns sannolikt ett inkoativt presens -sko-, och redan i urspråket hade en serie substantiv bildats: nomen agentis *ǵnō-tēr/l, nomen actionis *ǵnō-ti-, nomen obiecti *ǵnō-mn-, nomen instrumenti *ǵnō-tlo- (Pokorny 1949–1969: 376–378). I vissa språk trängde verb bildade på *ǵnō--basen undan avledningar av *uoid- eller begränsade deras användning 6 I belarusiska dialekter kring Vitebsk och i norra Ryssland är ordet veščica ’häxa’ ett epitet för skatan, eftersom den sägs tillkännage någon nyhet. Där tror man att en veščica, som lämnat sin kropp under en mortel, kan förvandlas till en skata och flyga ut genom skorstenen, jfr ESBMII 117–118. WAJDELOTA 7 användning: nygrekiska, latin, modern engelska, östbaltiska, syd- och östslaviska språk (Buck 1949: 17.17). Det är betydligt svårare att analysera dessa stammar etymologiskt – att fastställa deras ursprungliga betydelser och genetiska samband med andra rötter. När det gäller *uoid verkar det som om det bör härledas från *ueid- ’se’; den ursprungliga betydelsen skulle alltså vara ’jag vet, eftersom jag har sett’. För roten *ǵnō- är det svårt att finna en motivation inom det indoeuropeiska systemet, men man kan erinra sig Herman Hirts hypotes (1900: 3), enligt vilken *ǵnō- härleds från *ǵen + e/o- ’föda, alstra; uppstå; vara blodsbesläktad, nära’ (semantiskt kan man här urskilja en fysisk-sensorisk motivation; se Trubačev 1959: 154–156 för en utförligare diskussion). Ytterligare material som belyser skillnaden mellan dessa verb ges av deras användning i fraseologiska uttryck, olika ordspråk och talesätt (NKPIII 665–670, 908–914). Denna skillnad bör ha ärvts från den protoslaviska perioden och har motsvarigheter i andra språk. Som vi ser var verbet ’veta, kunna’ ursprungligen förknippat med andlig kunskap och inre religiös erfarenhet, medan ’(lära) känna’ betecknade en förmåga grundad på iakttagelser och sinnesintryck. Om det under den urindoeuropeiska perioden fanns en rot som betydde intellektuell, andlig kunskap (insikt), måste det också ha funnits personer som vårdade denna kunskap och kunde kallas ’visa’, med en status som präster och profeter7. Deras verksamhetsområde var uttrycket för idéernas värld genom spådomar, anvisningar och förkunnandet av trons sanningar. I det forntida Indien kom denna kunskap (insikt) till uttryck i vedorna, som utgjorde grunden för filosofi, teologi, juridik, logik och lingvistik. Dess ursprung går sannolikt tillbaka till den urindoeuropeiska perioden. I de baltiska och slaviska språken finner vi många beteckningar för dem som vårdade denna kunskap (jfr det preussiska och slaviska material som behandlats tidigare). Man kan anta att de främsta företrädarna för denna verksamhet också intresserade sig för språk och tänkande. Med hänsyn till semantiken hos de behandlade orden wieszcz, wiedzieć, wiedza utmärktes de av en kunskapstörst, djup insikt och uppfinningsrikt tänkande – egenskaper som kännetecknar dagens etymolog. Därmed är det inte överdrivet att beskriva professor Vytautas Mažiulis som en vaidila inom baltisk och preussisk etymologi. FÖRKORTNINGAR ĖSBM – Мартынаў, В. У., ред., Этымалагічны слоўнік беларускай мовы, Мінск, 1978. NKP – Krzyżanowski, J., red., Ny bok med polska ordspråk 1–4, Warszawa, 1969–1972. SG – Chlebowski, B., red., Słownik geograficzny Królestwa Polskiego 1–15, Warszawa, 1880–1902. SGP – Karłowicz, J., red., Ordbok över polska dialekter 1–6, Kraków, 1900–1911. SJAM – Górski, K., Hrabec, S., red., Słownik języka Adama Mickiewicza 1–11, Wrocław, 1962–1983. SJP – Doroszewski W., red., Ordbok över det polska språket 1–11, Warszawa, 1958–1969. SRJ – Богатова, Г. А., red., Словарь русского языка XI–XVII вв. Moskva, 1975–. SS – Urbańczyk, S., red., Słownik staropolski, Kraków, 1953–. SWO – Słownik wyrazów obcych, Warszawa, 1954. 7Under den protoeuropeiska epoken fanns olika kategorier av präster. Namnet på en av dem – ’offergivare, den som frambär offer’ – rekonstruerades av Redard (1974: 191–195) med stöd av messapiskans to-bara(s), vediskans prā-bhartṛ- och avestiskans fra-bəratar-. 8 | L E S Z E K B E D N A R C Z U K LITERATŪRA BORÝS, W., POPOWSKA-TABORSKA, H. 1994: Słownik etymologiczny kaszubszczyzny 1, Warszawa. BRÜCKNER, A. 1903/1974: Dawność i znaczenia języka polskiego. Początki i rozwój języka polskiego, Warszawa, 42–72. BRÜCKNER, A. 1904/1984: Starożytna Litwa, Olsztyn. BRÜCKNER, A. 1927–1957: Słownik etymologiczny języka polskiego, Warszawa. BUCK, C. D. 1949: A dictionary of selected synonyms in the principal Indo-European languages, Chicago. BŪGA, K. 1958: Rinktiniai raštai 1, Vilnius DŁUGOSZ, J. 1961–1985: Roczniki czyli Kroniki sławnego Królestwa Polskiego 1–12, Warszawa. ENDZELĪNS, J. 1943/1982: Senprūšu valoda. Darbu izlase 4/2, Rīga. ENDZELĪNS, J. 1948/1971: Comparative phonology and morphology of the Baltic languages, Hague–Paris. FRAENKEL, E. 1955–1965: Litauisches etymologisches Wörterbuch, Heidelberg FRISCHBIER, H. 1883: Preussisches Wörterbuch, Berlin. GRUNAU, S (apie 1530; 1877–1896): Preussiche Chronik, Leipzig. HIRT, H. 1900: Der indogermanische Ablaut, Strassburg. KARŁOWICZ, J. 1875: O języku litewskim. Rozprawy i Sprawozdania Wydziału Filologicznego Akademii Umiejętności 2, 135–376. KLEINER, J. 1948: Mickiewicz 1–2, Lublin. KOTZEBUE, A. von 1808: Preußens ältere Geschichte, Riga. KRASZEWSKI, J. I. 1847: Litwa 1, Warszawa. MONE, F. 1822: Geschichte des Heidentums im nördlichen Europa, Leipzig. NARBUTT, T. 1835: Dzieje starożytne narodu litewskiego 1, Wilno. NESSELMANN, G. H. F 1836· cituojama iš Endzelīns 1982: 332. OTRĘBSKI, J. 1965: Gramatyka języka litewskiego 2, Warszawa. POKORNY, J. 1949–1969: Indogermanisches etymologisches Wörterbuch, Bern. REDARD, G. 1974 Sur la nom indo-européen de prêtre. Studia indoeuropejskie, Wrocław, 191–195. SKARDŽIUS, P. 1943: Lietuvių kalbos žodžių daryba, Vilnius. SŁAWSKI, F. 1976· Zarys słowotwórstwa prasłowiańskiego. Słownik prasłowiański 2, 13–60. STANG, CH. S. 1942: Das slavische und baltische Verbum, Oslo. STRYJKOWSKI, M. apie 1580/1978: O początkach... narodu litewskiego, Warszawa. TRAUTMANN, R. 1910: Die altpreussischen Sprachdenkmäler, Göttingen. TRUBAČEV, O. 1959: История славянских терминов родства и некоторых древнейших терминов общественного строя, Москва. Leszek Bednarczuk ul. Grabowskiego 5/5 PL-31 126 Kraków Vertė Eugenija Vaitkevičiūtė