Dėl „Lietuvių kalbos tarmių chrestomatijos“ recenzijos

Pastabos formen av huvudordet. I definitionen skiljer emellertid den framhävda formuleringen ”val av form oberoende av huvudordets valens” i praktiken inte mellan annex och kongruens, eftersom detta kriterium passar båda typerna av anslutning. Även om definitionerna av anslutningstyperna alltså har förändrats avsevärt jämfört med de tidigare utgåvorna av DLKG, förblev det totala antalet inre motsägelser ungefär detsamma, eller ökade till och med något. Även framöver kommer vi noggrant att följa utvecklingen av anslutningsbegreppet i denna grammatik, som är så viktig för universitetsundervisningen. Det ska bli intressant att se hur anslutningstyperna definieras i kommande utgåvor av Dabartinės lietuvių kalbos gramatikos, vilka vi utan tvivel kommer att få många fler av i framtiden. AMBRAZAS, V. 2005: [Rec.] Axel Holvoet, Artūras Judžentis, red., Sintaksinių ryšių tyrimai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2003. Acta Linguistica Lithuanica 52, 167–170. HOLVOET, A., JUDŽENTIS, A. 2003: Sintaksinių ryšių tipai. In: A. HOLVOET, A. JUDŽENTIS, red., Sintaksinių ryšių tyrimai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 11–35. HOLVOET, A., JUDŽENTIS, A., 2005a: Sintaksinės priklausomybės tipai: papildymai ir patikslinimai. In: A. Holvoet, R. Mikulskas, red., Gramatinių funkcijų tyrimai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 11–38. DLKG1 = Vytautas Ambrazas, red., Dabartinės lietuvių kalbos gramatika. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1994. DLKG4 = Vytautas Ambrazas, red., Dabartinės lietuvių kalbos gramatika. Ketvirtoji pataisyta laida. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2006. Axel Holvoet Institutet för litauiska språket P. Vileišio g. 5 LT-10308 Vilnius, Lietuva Om recensionen av Lietuvių kalbos tarmių chrestomatijos1 Det är uppenbart att en bok bara lever när den har kontakt med sina läsare. Alla författares eller redaktörers önskan är att få höra så många omdömen som möjligt om den utgivning de har förberett. Lietuvių kalbos tarmių chrestomatijos (Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2004, 328, 1 Acta Linguistica Lithuanica 52, 170–174. 107 Pastabos [16] s., ISBN 9986-668-56-5; nedan kallad Chrestomatija) gläds också åt varje omdöme om sitt arbete. En av de första som bedömde publikationen var vår ärade dialektforskare V. Vitkauskas. I den utförliga recensionen uppmärksammades många felaktigheter i transponering och transkription samt misstag som uppkommit vid redigeringen av den komplicerade texten. Redaktörerna är mycket tacksamma för alla synpunkter. Vi har emellertid svårt att instämma i vissa av de tankar som den aktade recensenten har framfört; i några av de frågor som diskuteras har Chrestomatijos författare en något annan uppfattning. Därför vill vi diskutera några av våra ståndpunkter mer ingående. För det första är det orättvist att recensionen hävdar att ”den jämförbara chrestomatin från 1970 helt förtigs”. Redaktörerna insåg att den nya Chrestomatija fortsätter en serie tidigare liknande arbeten, av vilka det hittills utan tvekan viktigaste för dialektologerna är Lietuvių kalbos tarmės (Vilnius: Mintis, 1970). Vi vill inte heller instämma i att 1970 års chrestomati är likvärdig med denna publikation. Böckerna liknar varandra endast genom att båda innehåller texter från alla litauiska dialekter. Chrestomatijoje finns betydligt fler nyheter: den bygger på en annan dialektindelning, skapad av A. Girdenis och Z. Zinkevičius och godtagen av dagens dialektologiska vetenskap2, och innehåller beskrivningar av ett annat slag, illustrativa kartor och en annan princip för urval av inspelningar. Publikationen är anpassad till den moderna användaren, gör det möjligt att utnyttja datateknikens möjligheter och återspeglar, som recensionens författare säger, den yngre generationen dialektforskares syn på dialekterna. Alla dessa frågor och förhållandet till tidigare publikationer behandlas ingående i Chrestomatijos inledning (s. 13, 14). Kan man då hävda att den tidigare chrestomatin helt förtigs? Recensionsförfattarens ståndpunkt är inte särskilt tydlig när det gäller att dialekterna skulle ha ”fördärvats” av radio, television och, som det påstås, allehanda skolor. Anser V. Vitkauskas att sådana ”fördärvade” texter över huvud taget inte bör publiceras och analyseras? Det är hög tid för dialektologerna att överge en snäv uppfattning om tarmės och föreställningen att en god informant bara är den som talar som i en lärobok i dialektologi. Om vi vill undersöka dialekternas nuvarande situation måste vi inse att de förändras snabbt (de försvinner inte, utan förändras faktiskt!), och att egenskaper som dokumenterades på 1960- och 1970-talen ofta inte längre går att hitta ens med lykta. Vi bör förstå att dialekterna inte blir sämre genom förändringarna, utan att det dialektala som förändras I 2 Chrestomatijoje återges också K. Jaunius–A. Salys indelning. För vissa underdialekter, till exempel dagens västlitauiska höglandsdialekter, är den till och med mer lämpad. För övrigt är namn på underdialekter i dagens indelning, såsom rytų aukštaičiai panevėžiškiai och andra, i själva verket skapade på förslag av A. Girdenis. Detta medger även indelningens medförfattare Z. Zinkevičius (1994: 19). Det finns verkligen ingen anledning att anklaga redaktörerna för att ha förtigit upphovsmannaskapet. 108 Pastabos tal är mindre värdefullt3. Det föränderliga förhållandet mellan dialekterna och standardspråket, samspelet mellan gränsdialekter samt förändringar i dialekternas särskiljande och övriga drag kräver också noggrann uppmärksamhet och undersökning. Är det kanske så att det recensenten kallar ”skador på dialektsystemet” bara är fakta om deras oavbrutna förändring och utveckling? Recensionens författare bör verkligen inte överallt grunda sig på iakttagelser från de dialekter han själv besökt eller på lingvisters uppfattningar från mitten av förra århundradet. Chrestomatijoje finns många texter inspelade i slutet av 1900-talet, och under så lång tid har inte bara informanterna förändrats, utan även vissa egenskaper i deras språk eller traditionerna för att beteckna språkljud. I denna publikation presenteras texterna för läsaren, kanske för första gången, med en fonetisk transkription som strävar efter att återge berättarens faktiska uttal. Den är visserligen avsevärt förenklad på grund av bristen på skrivtecken och bokens särskilda syften. Tidigare transkriberades man ofta enligt ett system, det vill säga med fonologisk transkription, som återger endast en generaliserad bild av dialekten. Tyvärr går dialektalt tal ofta inte att pressa in i några på förhand uppställda ramar. Det är naturligtvis ojämförligt lättare att transkribera enligt principen ”här ska det uttalas så här”. Det är svårt att undvika misstag när man försöker skriva ned talet så som det uttalas, men en sådan text är värdefullare för forskaren. Därför förekommer det faktiskt, som recensionens författare nämner, på flera ställen i Chrestomatijoje att ett ord skrivs på olika sätt i samma text, ibland till och med i samma mening. Man kan naturligtvis betrakta sådana variationer som ”förvanskningar”, men det är knappast tillåtet att låta bli att dokumentera dem. I inledningen till Chrestomatijos anges transkriptionsprinciperna tydligt (s. 12), så författarnas ståndpunkt i frågan borde vara klar. Man kan bara hålla med recensenten om att nyttan av ett kort samtal med en informant, som varar endast 15–20 minuter, är liten. Modern teknik gör det möjligt att spela in ganska långa texter, ibland till och med sådana som varar 4–5 timmar. Alla inspelningar i Chrestomatijoje är utdrag ur berättelser som varat minst en timme. Det var omöjligt att ta med längre texter; deras längd begränsades av cd-skivans kapacitet. Några transkriptionsfrågor skulle det vara intressant att diskutera. Ett av de fall som recensenten oftast kritiserar är markeringen av konsonanternas mjukhet i konsonantgrupper, där velara varianter av konsonanten n används: ŋ (hård) och ŋ’ (mjuk). Enligt V. Vitkauskas är den mjuka varianten möjlig endast framför mjuka k’, g’, och den hårda endast framför hårda. Författaren försvarar denna ståndpunkt inte bara i recensionen; i samma nummer av Acta Linguistica Lithuanica ägnas en särskild Mažmožis åt frågan (Vitkauskas 2005: 3 Ett annat fenomen, för övrigt mycket mer bekymmersamt, är att dialektens och det dialektala talets prestige minskar bland ungdomar och i hela samhället. Det är just detta som dialektologer och alla lingvister särskilt borde bekymra sig över. 109 Pastabos 161). I själva verket är konsonanterna i litauiskt standardspråk i konsonantgrupper nästan alltid antingen alla mjuka eller alla hårda, i enlighet med reglerna för regressiv assimilatorisk palatalisering (jfr Girdenis 2003: 242, Pakerys 2003: 181). I dialekterna är variationen i assimilatorisk palatalisering större, men i detta fall bör diskussionen inte gälla de velara allofonerna n, utan graden av palatalisering hos konsonanterna k, g i konsonantgrupper. Skillnaderna mellan hårda och mjuka velara sonanter4 hörs om man jämför orden laŋkštùs: laŋ'kšti5, dæŋktà: deŋkti, diŋ.ktu.: diŋ'.kti och så vidare. Den främre eller bakre vokalismen i den följande stavelsen påverkar inte bara sonantens hårdhet eller mjukhet; även den föregående stavelsens kvalitet skiljer sig. Endast konsonanterna k, g faller utanför den regressiva kedjan av ljudassimilation. Fonologispecialister har vid upprepade tillfällen påpekat att dessa konsonanter i konsonantgrupper palataliseras mycket obetydligt eller förblir helt hårda, men de hindrar inte ljuden före dem från att palataliseras, till exempel: al'ks'n'ùs, smul'kmẽ, vẽr'.kti – i dessa ord hörs sonanternas mjukhet tydligt. Recenzento minimas prof. A. Girdenio straipsnis (2000: 165–167) skirtas visai ne gomurinių sonantų minkštumo problemai, o priebalsių k, g minkštėjimo laipsniui. Jame teigiama, kad ankstesniais metais lietuvių kalbininkai (J. Gerulis, P. Jonikas, J. Balčikonis, E. Mikalauskaitė ir kt.) laikėsi nuomonės, jog samplaikose k, g neminkštėja (Girdenis 2000: 165). Tik prieš keliolika metų imta manyti, kad bendrinėje kalboje priebalsių samplaikos ištisai patiriančios asimiliacinį minkštinimą (Pakerys 1986: 286). Deja, šio naujesnio požiūrio neparemė nei tarmių faktai, nei eksperimentiniai tyrimai. Minimame straipsnyje prof. A. Girdenio daroma išvada, kad priebalsiai k, g samplaikose artimesni kietiesiems, net ir būdami minkštųjų apsuptyje. Taigi tokio tipo junginiai tartini al'ks'n'ùs, pravir'.gdi·s, č'ir'kšl'ìs ir kt. Laikantis šio požiūrio transkribuoti visi Chrestomatijos tekstai, tai kaip galima teigti, kad joje „einama net prieš knygos konsultantą prof. habil. dr. A. Girdenį“ (Vitkauskas 2005: 161)? I recensionen hävdas det närmast förebrående att den främre vokalen e i många informanters texter skulle övergå i det ”samogitiska” ė. Det samogitiska ė < i skiljer sig verkligen från ė < e, men samma tecken används för olika språkljud hos flera informanter. I avsaknad av en utförlig 4 Under arbetet med artikeln behövde frågan om mjukhet i konsonantgrupper diskuteras med docent dr. Ž. Markevičienė. Enligt henne palataliseras velara nasala sonanter i konsonantgrupper endast obetydligt, just därför att de står före konsonanter som inte palataliseras, k och g. För att lösa detta problem behövs experimentella undersökningar. 5 Konsonanternas mjukhet markeras inte någonstans direkt framför främre vokaler. 110 Pastabos När det gäller teckenuppsättningen måste dialektologer göra detta ganska ofta; till exempel skiljer sig det östlitauiska katė.s tydligt från det samogitiska vė.sa, trots att de betecknas på samma sätt. Det korta obetonade e-ljudet uttalas mycket slutet framför en palatal konsonant i många underdialekter; det går inte att låta ett så tydligt kvalitativt uttalsalternativ förbli obetecknat. Raden med tecken för alla använda allofoner av fonemet /e/ ser ut så här i texterna: ę – en mycket slutenare än e, mycket spänd diftongisk vokal, som oftast används av de sydliga västlitauiska kaunasiska dialekterna – suvalkiska; beteckningen varierar mellan publikationer; ę – en något slutnare vokal än e, som oftast uttalas obetonad framför en palatal konsonant eller i en fallande och obetonad diftong ei; e – den huvudsakliga ”neutrala” allofonen; ė – en något öppnare vokal än e; æ – en mycket öppen diftongisk vokal, som används framför en velar konsonant. Det var framför allt avsnittet om de västlitauiska kaunasiska dialekterna som fick mest ”ovett” av recensenten. Eftersom författaren till denna artikel kommer från det kaunasiska området och i stor utsträckning bidrog till utarbetandet av avsnittet, vill hon också diskutera några av synpunkterna. För det första gäller det längden och kvaliteten hos komponenterna i, u i de fallande diftongerna. Traditionellt har man faktiskt hittills ansett att den norra delen av kaunasiska området (Jurbarkas- och Šakiai-dialekterna) och deras sydliga grannar zanavykai (trakterna kring Griškabūdis och Jankai) är de enda i hela det litauiska språkområdet som inte förlänger dessa diftongkomponenter6 (Zinkevičius 1966: karta nr 70, 72; LKT 1970: 180–192; LKA 1982: 38, karta nr 20)7. Nästan alla tidigare dialektologiska arbeten hävdar detta, ända från F. Kuršaitis tid, som nämns i recensionen. Tyvärr bygger detta enbart på hörselintryck, utan några experimentella undersökningar. Chrestomatijoje kartor har för övrigt utarbetats efter Lietuvių kalbos atlasą, vilket anges i inledningen (s. 14); därför återger de den situation som avbildas i källan. Under de senaste åren har man börjat framföra den hypotetiska tanken att inte heller dessa dialekter kan vara ett undantag inom hela det litauiska språkområdet. Stavelser med olika prosodisk struktur (korta vokaler och diftonger) bör ha klart skilda egenskaper. Det är känt att ett av de viktigaste kännetecknen för litauiskans fallande diftonger är di- 6 Det bör noteras att i LKA-området kring Veliuona anges de första leden i cirkumflexa (fortgående) diftonger, i, u, som halvlånga (1982: karta nr 21). Enligt en sådan markering verkar de vara längre än motsvarande diftonger med akut accent, vilket knappast är troligt. 7 I det angränsande sydsamogitiska raseiniaiområdet betecknar fler författare de fallande diftongernas komponenter i, u som halvlånga och till och med långa (Zinkevičius 1966: karta nr 70, 72; Grinaveckis 1973: 130–132; LKT 1970: 102–128). Traditionerna för att beteckna motsvarande ljud i olika underdialekter har alltså skiljt sig åt fram till idag. 111 Pastabos desnė pirmojo dėmens trukmė (plg. Pakerys 1982: 159). Todėl imta galvoti, kad ir šiame plote aptariamųjų dvigarsių dėmenys i, u galbūt nėra trumpieji (plg. Girdenis 1996: 111). Įtvirtinti šią nuomonę kol kas sekasi sunkiai, jau vien dėlto, kad, kaip teigia recenzijos autorius, pasitvirtinus hipotezei, Lietuvoje nebeliktų vietų, kur dėmenys tariami trumpai, o bendrinės kalbos tarties normos reikalauja tarti būtent taip. Atidžiau pasiklausius daugiau šiaurinių kauniškių šnektų tekstų, be jokių eksperimentinių tyrimų pirmiausia aiškiai išgirstas ne kiekybinis, o kokybinis dvigarsių dėmenų skirtumas nuo ilgųjų ir nuo trumpųjų balsių. Dvigarsių dėmenys atrodo atviri, mažai įtempti, todėl Chrestomatijoje visur žymėti ženklais i, u (būtent pabraukimas, kurio recenzentas nepastebėjo, žymi atvirumą). Ekspresyviau kalbant ir pabrėžiant žodį, kartais šie garsai dar labiau paplatėja ir virsta balsiais ẹ, ọ, panašiais į žemaitiškus. Šiame plote pasitaiko daug bendrų su žemaičiais ypatybių, tik ne visada pasireiškiančių sistemingai. Todėl ir tvirtapradžių dvigarsių dėmenų i, u platėjimas – dažnas reiškinys. Gaila, kad recenzentas, atidžiau nepasigilinęs į transkripcijos ženklus, apkaltino Chrestomatijos rengėjus nesamais dalykais. Knygoje tikrai nebuvo teigiama, kad šiaurinės kauniškių šnektos taria taip pat, kaip kapsai apie Marijampolę, Prienus ir kitur. Užrašymai pí.rmas: pí.rmas, dú.nda: dú.nda žymi visiškai skirtingą kokybinį tarimą, pirmųjų nėra nė viename tekste iš šiaurinio kauniškių ploto, jų sistemai toks ilginimas svetimas. Beje, autorius mini, kad klausantis aptariamųjų šnektų dvigarsių, girdimas i, u plastelėjimas, taigi pripažįstama, kad iš klausos jie skiriasi nuo trumpųjų balsių. Efter ett flertal experimentella kvantitetsundersökningar (Bacevičiūtė 2001; Bacevičiūtė, Leskauskaitė 2004; Bacevičiūtė 2004, 88–94; Vaišnienė, Bacevičiūtė 2005, 292–303) fastställdes följande förhållanden mellan ljudens varaktighet genom mätningar: diftongernas led i, u och korta vokaler – 1: 0,63; diftongernas led i, u och långa vokaler – 1: 1,23. Således skiljer sig de fallande diftongernas led i, u även i varaktighet från både korta och långa vokaler, men ligger närmare de långa⁸. Här är det värt att påpeka att undersökningen av ljuden visade en diskrepans mellan faktiska egenskaper och det auditiva intryck som uppfattas genom hörseln. Eftersom dessa förlängda diftongled kvalitativt skiljer sig mycket från de långa–spända i-, u-, uppfattas de ganska ofta som korta vid avlyssning. Men när varaktigheten har mätts kan de inte betraktas som korta. Därför betecknas de också överallt i Chrestomatijoje som halvlånga- 8 Den större varaktigheten gör att dessa diftongled i de nämnda dialekterna ibland diftongiseras. Vanliga är mellanformer mellan i, u och ẹ, ọ, samt något diftongiserade ʹe, ʹo. 112 Pastabos ganska öppna. För övrigt hörs skillnaden mellan korta vokaler och diftongernas led tydligt, t.ex.: spìre: sp.r, kùras: kù.r. Recensionens författare förvånas över att Jurbarkos dialekt i Chrestomatijoje hänförs till de västliga höglandslitauernas kaunasiska dialekt. Enligt den nuvarande dialektindelningen är emellertid Jurbarko-talare de mest genuina kaunasiska talarna, som inte flyttar betoningen från ordslutet. Det stämmer att Jurbarkos dialekt skiljer sig något från de kaunasiska dialekterna söder om Nemunas, eftersom den ligger närmare det samogitiska området och har fler samogitiska särdrag, men ska vi verkligen därför betrakta den som samogitisk? De nordvästliga höglandslitauerna (troligen avses – enligt A. Salys indelning aukštaičiai vakariečiai žiemiečiai, jfr Salys 1992: 102) avskiljs ju inte i den nuvarande indelningen. Dessutom stämmer påståendet att obetonade o, e i öppna ändelser i Jurbarkos dialekt endast motsvaras av vokalerna a, e inte längre med verkligheten. Nya observationer, gjorda sommaren 2003 i Smalininkai och senare på närliggande orter, visar att de korta i, u används växelvis med e, a betydligt längre västerut än den gräns vid Skirsnemunė som anges i LKA (1982: 49, 56, karta nr 32, 38). I beskrivningarna och texterna till de övriga dialekterna fann recensenten färre större fel; merparten av kommentarerna gäller avvikelser i transkription och transponering. Några av de viktigare kommentarerna föranleder diskussion. Recensenten ifrågasätter formen plàukai hos šiauliai-talare. Enligt honom borde formen skrivas pláukai⁹, det vill säga att inga skillnader i accenttyp skulle finnas i stavelser med retraherad betoning. Det har sedan länge noterats att inte bara de nordliga samogitiska kretingaierna, utan även andra samogiter och de östliga höglandslitauiska panevėžiškiai skiljer mellan accenttyper vid retraherad betoning (Salys 1992: 124–125; Garšva 1977: 83; Kačiūskienė 2006: 56; Girdenis, Židonytė 1994: 119 not 4 m.fl.). R. Kazlauskaitė har nyligen grundligt undersökt prosodin i šiauliai-dialekterna (dock endast de sydliga). Genom experimentella undersökningar har hon visat att accenttyperna vid retraherad betoning i diftongiska och dubbelvokaliska stavelser skiljer sig åt i Pašūsvios dialekt, troligen också i hela den södra delen av šiauliaiområdet. Den första komponentens kvalitet skiljer dem tydligast åt: den inledande komponenten i neoakuta dubbelvokaler är mindre reducerad och renare än motsvarande komponent i neocirkumflexa stavelser (Kazlauskaitė 2005: 322). Redaktörerna för Chrestomatijos har också följt denna ståndpunkt. Man kan diskutera varaktigheten hos den första komponenten i šiauliai-dialekternas stigande-fallande accent. Recensionens författare hävdar att accenttyperna hos šiauliai-talare enbart är musikaliska, det vill säga beroende av tonrörelsen. Enligt honom är betoningen av den första komponenten i den stigande-fallande accenten obefogad, och därför bör det skrivas išein, šauǧdava, inte išè.in, šà.ugdava. Šiau- 9 Beteckningen är här en konventionell fråga. Man skulle också kunna skriva plàukai: làukai, men gravis accent markerar skillnaden mellan accenttyperna tydligare. 113 Pastabos A. Laigonaitė har utförligt och experimentellt undersökt de accentuella tonerna hos de nordliga šiauliai-talande. Hon hävdar bestämt att ”i diftonger med fallande accent är den största röststyrkan koncentrerad till den första komponenten, men denna är ungefär lika lång som diftongens andra komponent” (1958: 91). Studien är ett av de första experimentella arbetena. I dag, när experimentmetoder och hjälpmedel har förändrats, kan man inte lita blint på den. Under lång tid beskrevs de litauiska accentuella tonernas egenskaper i enlighet med F. Kuršaitis tradition med musikalisk accent (beskriven genom tonhöjdsvariation) och K. Jaunius tradition med dynamisk accent (beskriven genom intensitetsvariation). Under 1960- och 1970-talen var dessa termer populära i forskningen. Efter A. Pakeris studier (1982) har dock alla fonetikspecialister enhälligt erkänt att litauisk accent, liksom betoning, är ett fenomen av blandad natur och inte kan beskrivas med en enda egenskap, utan endast genom en kombination av egenskaper. Det är knappast troligt att den nordliga delen av šiauliaiområdet skulle avvika från det allmänna systemet. Om den fallande accenten koncentreras till den första leden, är alla dess egenskaper tydligare (renare kvalitet, högre ton, större intensitet, längre varaktighet), inte bara någon enskild egenskap. Dessutom skiljer sig šiauliai-talarnas stavelser med fallande accent tydligt även för örat från stavelser av fallande accentnatur med tillbakadragen betoning; paren ā.ušra ’gryningen’: aušra ’gryningen’ skiljs just åt genom den första komponentens kvantitet. När det gäller förlängningen av de betonade vokalerna i och u hos šakyniai- och žagariai-talare har det redan nämnts att Chrestomatijoje försöker återge ljuden i transkriptionen så som de uttalas. När man lyssnar på texterna hör man att förlängningen i Žagarė är oregelbunden: på ett ställe uttalas vokalen på ett sätt, på ett annat på ett annat. Så försöker man också skriva. När man talar med yngre personer från dessa trakter10 hör man för övrigt att de på senare tid i ännu högre grad tenderar att förlänga dessa vokaler. Situationen i de närliggande dialekterna generaliseras tydligen. Det är inte särskilt klart varför recensenten utifrån beskrivningen (s. 78) och kartan (efter s. 76) inte kan avgöra utbredningsområdena för de sydaukštaitiska vokalerna ę / ęː och oː / ɔː. Det sägs tydligt att de slutna vokalerna används i den östra delen av sydaukštaitiska området, ungefär fram till Nemunas, och de öppna i den västra delen. Ž. Markevičienė har samma uppfattning; efter att ha lyssnat igenom och transkriberat ett stort antal sydaukštaitiska texter hävdar hon att ”slutna oː, ęː uttalas i de nordliga och östliga dialekterna – det vill säga i Trakai och Kaišiadorys distrikt samt i den östra delen av Varėna distrikt. <…> På andra håll (i Alytus och Lazdijai distrikt, i den västra delen av Varėna distrikt och kring Druskininkai) uttalas öppna ɔː, ęː, ofta till och med öppnare än hos utenai-talare” (1999: 10 Enligt kollegan A. Kaikarytė, som kommer från Joniškis och väl känner till de nordliga šiauliai-dialekterna, tenderar žagariai- och šakyniai-talare numera att förlänga de aktuella vokalerna till halvlånga, men inte alltid systematiskt. 114 Pastabos 27–28). Enligt denna uppfattning återges Chrestomatijoje alla exempel och texter, utom i de fall där uttalet är oregelbundet. Jag skulle vilja bemöta ett par kommentarer om avsnittet om östaukštaitiska dialekter. Först gäller det accentuella toner i illativ- och inessivformer. I tidigare arbeten var markeringen av accentuella toner i dessa kasus inkonsekvent. Oftast markerades akut accent i former av båda kasusen. Först under de senaste åren har man börjat framföra tanken att i de östaukštaitiska dialekter där kortare illativ- och inessivformer används skiljer sig formerna åt genom accent, jfr: ainù pæ.vǯs och arḱlùs gà.na.s pæ.vǯs (Rinkauskienė 1999: 5). Intressant nog betonade J. Jablonskis illativformerna med cirkumflex accent – Šiauliuõsna, daržùõsna, daržùõsen, Salõsna, Salõsen (1957: 72). Hans markering kritiserades dock med motiveringen att han, som västaukštait, inte kunde betona former som saknades i hans modersdialekt korrekt11 (Zinkevičius 1966: 214). För att bekräfta eller vederlägga denna hypotes behövs experimentella undersökningar, men de förkortade formerna låter olika. Enligt recensionens författare borde suffixet -ytė i širvintiškaiområdet bland östaukštaitiska dialekter ha akut accent, till exempel: mergí·tes, sukní·te, nabagí·č’u med flera. Det är dock oklart vad detta påstående grundar sig på, eftersom širvintiškai hör till området med tillbakadragen betoning och alla former som kan bidra till att fastställa accenten betonas på stammen. För örat låter accenterna i denna typ av former inte alls som akut accent. Dessutom markeras vokalen i sådana suffix även av andra forskare med tecknet för medelaccent, till exempel: smal·te, mar·te (Markevičienė12 1999: 100–109). Det går att instämma i många av kommentarerna om žemaitiska dialekter, men några av dem är också diskutabla. Påståendet att ”områdena där affrikatorna č, dž förekommer inte är beskrivna på ett ordnat sätt” är helt obegripligt. Utöver beskrivningen på s. 198 anges affrikatornas utbredningsområden och spridningsgrad i tabellen över žemaitiska dialektdrag (efter s. 200) och illustreras på kartan över varje underdialekt. Läsaren kan utan tvekan hitta den information som behövs. Ordet balandis kanske numera är känt i hela Litauen, inlärt genom böcker, särskilt efter alla dessa år av intensiv användning av uttrycket taikos balandžio ’fredsduva’, men tidigare skilde man mellan balandžio och karvelio 11 Många dialektologer anser dock att västaukštaitiska kauniai-talare, av alla aukštaitiska grupper, är de som bäst uppfattar skillnaderna mellan accentuella toner. 12 Författaren markerar medelaccent i širvintiškai-texterna i alla betonade långa vokalstavelser, till exempel: pasakí·s’u, víena, mó·tera, pà·sakaya, cigó·ne. Forskningsresultaten från Ž. Markevičienė och V. Markevičius (1995: 69–72) visar att širvintiškais betonade långa vokaler är betydligt (mer än dubbelt så!) kortare än i standardspråket, och vid så kort varaktighet är det helt enkelt omöjligt att uttala accentuella skillnader tydligt. 115 Pastabos Isoglossen skilde verkligen de žemaitiska och aukštaitiska dialekterna13 (jfr LKA 1977: 149, karta nr 76). Och ytterligare några tankar kring de fall som recensenten betraktar som transkriptionsfel. Bortsett från de ställen där det verkligen finns kvar inexaktheter, ser man ofta fel där uttalet enligt författarens uppfattning inte motsvarar dialektsystemet. Man bör inte glömma att de flesta av de ord som föreslås bli rättade är inspelade, till exempel: mė·ds, ūkṣ (s. 18, 19), kàmul·is, sú·n°s (s. 196, 197). Lyssnar man noggrannare hör man att det har transkriberats såsom det uttalas. Detsamma kan sägas om de sammanhängande texterna: man försöker transkribera enligt uttalet, även om det inte överensstämde med den generaliserade bilden av dialekten. I Katyčiai varierar till exempel uttalet av ändelserna – i.sib'r'úove, pradė·i·, sukrúovi, viėž, även om vi gärna skulle vilja att det uttalades i.sib'r'úove, pradė·ie, sukrúove, viėže. I texten från Žagarė används uppenbarligen inte samma form i fraserna rė·ik bã.ndo.s ganí·t' ’man måste valla hjorden’ och to.z__ bãndas než'u.rė·si ’den hjorden kommer du inte att hålla uppsikt över’, och därför skiljer sig också uttalet. I recensionen sägs det att ”noggrannhet och sanningsenlighet är nödvändiga i vetenskapliga arbeten”. Det är en klok och riktig hållning som forskare bör följa överallt. Men ju mer komplicerad en publikation är (Chrestomatija med sin stora mängd transkriberade texter var verkligen inte lätt vare sig för redaktörerna eller för förläggarna), desto svårare är det att undvika inexaktheter i den. Att ingen av oss är skyddad mot misstag framgår tydligast av själva recensionstexten. Det är helt oklart hur man ska förstå recensentens förslag att rätta deŋ'.kt' ’försvinna’ till deŋgt' (ett ord som missförståtts och skrivits delvis med transkription, delvis med standardspråkets bokstäver). När man citerar exempel (oavsett om de bör rättas eller inte) ur den recenserade Chrestomatija bör de återges exakt så som de skrevs. Det finns emellertid avvikelser från texten i Chrestomatija i nästan varje ord som återges i recensionen, till exempel: deŋ'.kt' ~ deŋ'.kt' (s. 18), ž'un'ks'n'us ~ ž'uŋ'ks'n'us (s. 22), ír ~ í.r (s. 51), aštúntais ~ aštúntais (s. 51), devín.tais ~ devíntais (s. 51), ʊa ~ ùà (s. 54), plàukai ~ plàukai (s. 63), ǧ.lei ~ ǧ.lei (s. 69), ú.žlips' ~ ú.žlips' (s. 70), lá.kstà.s ~ lā·kstà.s (s. 70), bã.ndo.s ~ bã.ndo.s (s. 71), než'u.rė·si ~ než'u.rė·si (s. 71), mokeš'čėi ~ mokeš'čėi (s. 75), rėi.ška ~ rėi.ška (s. 75), laŋ.k'e ~ laŋ.kæ (s. 77), namõpi ~ namõpi (s. 93), dalí·kas ~ dalí·kas (s. 95), vīlkas didždã.use(s) ~ vīl.kas ziǧé.use(s) (s. 115), dur'nís'te ~ dur'nís'te (s. 141), nedóra.s ~ nedō·ra.s (s. 141), kaimī.ŋka ~ kaimī.ŋ-ka (s. 141), bú.dava ~ bú.dava. (s. 147), liktarnė.la.s ~ liktarnė.la.s (s. 147), iš-plė·ždava. ~ išplė·ždava. (s. 147), pakiŋ'kl'ū·kai ~ pakiŋ'kl'ū·kai (s. 166) och så vidare. Nedi- 13 Inte heller författarens egen hembygd känner till balandžio; alla äldre människor, som har fått mindre utbildning, använder bara karvelį. 116 Pastabos Många brister – ibland saknas en punkt, ibland ett streck, ibland har en vanlig vokal skrivits i stället för en reducerad, och så vidare. Men vid transkribering har alla punkter och streck en funktion. Än en gång tack till recensionens författare för möjligheten att framföra några diskussionsinlägg i dialektologiska frågor. LITERATŪRA Bacevičiūtė, R. 2001: Mišriųjų dvigarsių kiekybė šiaurinėse kauniškių šnektose. In: Paribio kalbų ir tar mių problemos: Tarptautinės mokslinės konferencijos, skirtos Europos kalbų metams, pranešimai: Šiauliai, 2001 m. balandžio 27 d. Šiauliai, 12–19. Bacevičiūtė, R. 2004: Šakių šnektos prozodija ir vokalizmas. Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla. Bacevičiūtė, R., Leskauskaitė, A. 2004: Akūtinių dvigarsių pirmųjų dėmenų [i], [u] trukmė aukštaičių šnektose. In: Baltų ir kitų kalbų fonetikos ir akcentologijos problemos. Vilnius: Vilniaus pedagoginio universiteto leidykla, 9–20. Garšva, K. 1977: Akcentuacijos ir vokalizmo sąryšis šiaurės vakarų aukštaičių panevėžiškių tarmėje. Lietuvių kalbotyros klausimai 17, 76–88. Girdenis, A. 1996: [Rec.:] A. Salys, Raštai 4: Lietuvių kalbos tarmės. Roma: Lietuvių Katalikų Mokslo Akademija, 1992. Baltistica 31 (1), 101–114. Girdenis, A. 2000: Dėl [k], [g] minkštumo prieš kitus priebalsius. Kalbotyra 48 (1)–49 (2), 165–167. Girdenis, A. 2003: Teoriniai lietuvių fonologijos pagrindai. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Girdenis, A., Židon yte, G. 1994: Šiaurės panevėžiškių (Rozalimo šnektos) balsių sistema. Baltistica 29 (2), 115–154. Grinaveckis, V. 1973: Žemaičių tarmių istorija (fonetika). Vilnius: Mintis. Jablonskis, J. 1957: Rinktiniai raštai 1. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla. Kačiūskienė, G. 2006: Šiaurės panevėžiškių tarmės fonologijos bruožai. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Kazlauskaitė, R. 2005: Atitrauktinio kirčio priegaidės Pašūvio šnektoje. In: Kalbos istorijos ir dialektologijos problemos 1. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 313–324 117 Pastabos LKA 1977 – Lietuvių kalbos atlasas 1: Leksika. Vilnius: Mokslas. LKA 1982 – Lietuvių kalbos atlasas 2: Fonetika. Vilnius: Mokslas. LKT 1970 – Lietuvių kalbos tarmės (chrestomatija). Vilnius: Mintis. Markevičienė, Ž. 1999: Aukštaičių tarmių tekstai 1. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Markevičienė, Ž., Markevičius, V. 1995: Kelios pastabos apie Vidiškių šnektos balsių ir dvibalsių trukmę. Kalbotyra 44 (1), 69–72. Pakerys, A. 1982: Lietuvių bendrinės kalbos prozodija. Vilnius: Mokslas. Pakerys, A. 1986: Lietuvių bendrinės kalbos fonetika. Vilnius: Mokslas. Pakerys, A. 2003: Lietuvių bendrinės kalbos fonetika. Vilnius: Enciklopedija. Rinkauskienė, R. 1999: Rytų aukštaičių uteniškių vardažodis: dabartinė padėtis ir istorinė raida. Daktaro disertacijos santrauka. Vilnius: Vilniaus pedagoginio universiteto leidykla. Salys, A. 1992: Raštai 4: Lietuvių kalbos tarmės. Roma: Lietuvių Katalikų Mokslo Akademija. Vaišnienė, D., Bacevičiūtė, R. 2005: Dėl pietų žemaičių raseiniškių ir šiaurinių vakarų aukštaičių kauniškių dvigarsių [i, u + l, m, n, r]. In: Kalbos istorijos ir dialektologijos problemos 1. Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 292–303. Vitkauskas, V. 2005: Mažmožis 7. Acta Linguistica Lithuanica 52, 161. Zinkevičius, Z. 1966: Lietuvių dialektologija. Vilnius: Mintis. Zinkevičius, Z. 1994: Lietuvių kalbos dialektologija. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Rima Bacevičiūtė Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, 10308 Vilnius, Lietuva [email protected] 118