Pastabos dėl Marijampolės krašto vietovardžių tyrimų

Acta Linguistica Lithuanica LVI (2007), 103 – 116 Anmärkningar Anmärkningar Anmärkningar om undersökningar av ortnamn i Marijampolėtrakten 1. En ny generation unga forskare ger sig in på toponymikens svåra område. Det gläder alla som åtminstone i någon mån intresserar sig för detta lexikala område, som språkvetare alltid har värderat högt. Särskilt stora förväntningar knyts till undersökningar av småskaliga ortnamn, där helt nya språkfakta kan lyftas fram i forskningens ljus. Men när läsaren inte hittar ett eller annat ortnamn som hen känner till där namn på den här typen av platser behandlas, uppstår olika frågor: Vad räknas som ett egennamn i toponymisk mening? Hur skiljs ortnamn av ett slag från andra liknande platsnamn? Är det undersökta området tillräckligt tydligt avgränsat? Går det att orientera sig om var de angivna toponymerna finns? Liknande frågor började dyka upp i huvudet på en marijampolisk invånare av mer beskedligt slag, efter att han närmare granskat två artiklar om ortnamnen i denna trakt. I det första arbetet var avsikten att behandla alla toponymer i Marijampolės landskommun (Sviderskienė 2005), medan det andra behandlar endast drimonimer (på litauiska skogsn namn), men från hela Marijampolės län (Sviderskienė 2006). I båda arbetena har samma tillvägagångssätt valts för analys av toponymbildning – ortnamnen grupperas efter vilka ordtyper de har bildats av och efter bildningssätten. Man följer alltså väl upptrampade stigar, vars riktning tydligt har utstakats i Aleksandras Vanagas arbeten om Litauens hydronymer (se Vanagas 1970; 1984). Dalia Sviderskienė använder också statistiska uppgifter; dessutom försöker man i den andra artikeln jämföra skogsnamn från litauiska områden som ligger långt från varandra (Sviderskienė 2006: 58–59). Författarens angivelser av enskilda ortnamns ursprung och ordbildningsgrupper väcker knappast några tvivel. I detta avseende är det värt att anlägga en annan syn på förklaringen av enstaka fakta först efter att ha övervägt hur toponymer skiljs från appellativer och vilka brister man kan urskilja i dagens detaljerade indelning av namn efter objekt (se 1.1). 1.1. Om toponymbegreppet och indelningen av toponymer I de mest ingående beskrivningarna och undersökningarna av toponymer söker vi oftast en förklaring av vad som i praktiken räknas som en toponym. När vi stöter på namn på små objekt, av 103 Pastabos Det är faktiskt inte så enkelt att avgöra var ett appellativ – en beteckning för en viss typ av plats (nomenklaturord) – övergår i ett proprium, det vill säga ett tydligt ortnamn. Hur avgör man till exempel om sänka betecknar en vanlig lågpunkt i terrängen eller en särskild, bestämd plats – Sänkan? När finns det en alskog, och när är det redan Alskogen, när bara en strandäng, och när ett egennamn, Strandängen? Jag har sett dussintals torvgravar, det vill säga vattenfyllda gropar där torv grävs eller har grävts upp, och inte bara en torvgravTorvgraven – en särskild, bestämd plats där torv en gång grävdes upp. Vi hävdar inte att ett sådant egennamn inte kan förekomma. I de artiklar som diskuteras behandlas inte dessa frågor. Författaren förlitar sig blint enbart på det historiska ortnamnsregister som förvaras vid Institutet för litauiska språket (Sviderskienė 2005: 91–94; 2006: 52). Registret är utan tvekan en ovärderlig tillgång för folket och staten, men bör man betrakta det som en ikon och inte reflektera över att där kan finnas utelämnade, felaktiga eller inte helt tillförlitliga uppgifter? Grunden för det nämnda registret utgörs av frågeformulär som lärare och skogvaktare fyllde i under 1930-talet. De lärare eller skogvaktare som kom från orten – eller åtminstone särskilt ansvarstagande och noggranna yrkesutövare som flera gånger hade vandrat genom trakten som frågeformulären gäller – kan ha kunnat skilja ortnamn från appellativ och återge dem korrekt. Man kan knappast utgå från att varje skogvaktare kände till namnen på de små skogsområden som låg flera tiotals kilometer från den egna skogvaktarstationen, särskilt namnen på deras olika delar. I registrets frågeformulär är de flesta ortnamnen återgivna utan accentmarkering. Detta är en betydande brist, som kan ge anledning att tvivla på om man överallt har lyckats skilja en toponym från en allmän platsbeteckning. Det vore lämpligt att artikelns författare, som uppenbarligen inte haft möjlighet att göra exkursioner till de orter vars toponymer undersöks, tydligt erkänner detta och till och med framhåller i titlarna på sina arbeten att allt endast behandlas utifrån uppgifterna i det nämnda registret. Det är inte helt korrekt att jämföra resultaten av en undersökning av skogsnamen i Marijampolės län, som enbart bygger på registeruppgifter, med Mickienės (Mickienė 2004) beskrivning av samma objekt i Telšiai distrikt, eftersom Mickienė under fyra år genomförde särskilda exkursioner i sitt distrikt och där samlade in mer än hälften av alla undersökta ortnamn. 1.1.1. Vissa grammatiska och accentuella kännetecken kan hjälpa till att skilja ett egennamn från ett appellativ. Även artikelförfattaren nämner att en betydande andel av namnen på bebodda platser endast förekommer i plural (är pluralia tantum), jfr: Amalviškiai, Prienai, Šakai. Mer sällsynta pluralnamn på andra typer av platser är: Bebrusai sjö, L akajai sjö, Sausiej i äng (nära Daukšiai). En betydande andel av de egentliga toponymerna kan förekomma endast i singular (singularia tantum), jfr ortnamnen Liubavas, Padovinys, Sasnavà, Šilavótas …, och andra ortnamn: Jevónis 104 Pastabos flod, Šlavantà flod, Alksnynas skog osv. Således har Alksnynas skog och Beržynas skog, som blivit egennamnstoponymer, endast singular och skiljer sig därmed från alksnynas – alksnynai, beržynas – beržynai. Men endast ortsborna kan tydligt säga när båda numerusformerna används och när bara den ena. I flera dialekter skiljs egennamn från appellativ genom betoningens placering eller enbart genom accentparadigmet. I Marijampolėsdialekten betonas appellativa avledningar med suffixet -ýnas på samma sätt som i standardspråket – med fast betoning; betoningen flyttar sig inte heller här (accentparadigm 1). Toponymer används däremot troligen medvetet med betoningen flyttad till en annan stavelse, eller åtminstone med ett annat accentparadigm, jfr kal̃nas, kalnynas, men Kal̃nymai by, Kal̃niškė skog, nendrynas – nendrynai, men Nendrynai (3) äng. En liknande betoning med växlande placering framgår också av de namn på bebodda platser som författaren anför: Paršeliai (: paršėlis), Pietariai (:pvd. Pietaris), Šeštokai (:pvd. Šeštokas) (Sviderskienė 2005: 100). Ortnamnets betoning kan till och med skilja sig från familjenamnet i plural, jfr Kýbartas – Kýbartai (familjenamn), men orten – Kybártai. Eftersom författaren återger de flesta toponymer utan accentmarkering kunde hon inte heller ange hur dessa toponymer hade bildats. Många av ortnamnen är dock accentmarkerade i de senaste ordböckerna inom området (Razmukaitė, Vitkauskas (sud.) 1999; Pupkis ir kt. (red., sud.) 2002). 1.1.2. Man bör också uppmärksamma toponymers semantiska bildning – som bygger på en metonymisk (metaforisk) utveckling av en toponym ur appellativ eller andra egennamn, till exempel Blusynė drb. mark, Kaktà dr., Kepūrė äng, Senóvė dr., äng osv. (Sviderskienė 2005: 103). Kanske kan även vissa avledningarna eller sammansättningarna Kakariekinė skog, Šilakojis mš, Žomčiakalnis mš och liknande förklaras genom sådan semantisk bildning (Sviderskienė 2006: 54). 2. Metoder för urval och presentation av toponymer Författaren till de artiklar som diskuteras har prövat båda de huvudsakliga metoderna för urval och presentation av ortnamn – den areala (Sviderskienė 2005) och den objektbaserade (dvs. gruppering av toponymer efter de objekt som namnges) (Sviderskienė 2006). Faktum är att båda metoderna kombineras i vart och ett av hennes arbeten. Därefter tillämpas metoder för ordbildnings- och etymologisk analys. Det viktigaste är vad som ges företräde och i vilket sammanhang. Den första artikeln skulle kunna kallas areal, eftersom toponymerna här i första hand begränsas till Marijampolės valsčius (Sviderskienė 2005: 91–118). Men även här presenteras ortnamnen sedan enligt tre huvudsakliga typer av namngivna objekt: 1) hydronymer, 2) namn på bebyggelse och 3) toponymer som betecknar markområden. De sistnämnda grupperas inte i mindre onymtyper. Den andra artikelns främsta utgångspunkt är drimonymer (skogsbeteckningar) av objektstyp, men här hämtas de endast från ett visst, men ändå stort, område (Marijampolės aps- 105 Pastabos krities) (Sviderskienė 2006: 49-62). Toliau ir čia toponimai tiriami pagal darbą ir kilmę. Författaren förklarar inte varför hon övergick från en arealbaserad utgångspunkt till en objektbaserad. Troligen valdes denna väg inte så mycket med utgångspunkt i Aleksandras Vanagas omfattande hydronymstudie (Vanagas 1970) som genom att följa exemplet från sina nuvarande kolleger: studier av namn på träsk och myrar (helonymer – Bilkis 1998), vägar och stigar (hodonymer – Mickienė 2002), skogar (drimonymer – Mickienė 2004), åkrar och fält (agronymer – Endzelytė 2004) och liknande. Det är användbart att välja ut toponymer både efter områden och efter de namngivna objektens slag, och även att kombinera de båda metoderna. Varje metod har sina egna fördelar och nackdelar eller ger upphov till vissa problem. Ett arealbaserat urval av ortnamn lyfter fram särdrag i toponymernas ordbildning och ursprung som är typiska för ett visst område och som vanligen bestäms av etniskt ursprung. Däremot hamnar toponymdrag som är typiska för namnbildningsprocessen hos olika objekttyper och objektarter i skymundan. Sådana tendenser blir tydligare genom den andra typen av urval och presentation av ortnamn, men den lämnar det som är unikt för just det området, en enskild dialekt eller rentav hela dialektgruppen i skuggan, och framför allt de gemensamma dragen hos olika onymer och ett objektnamns beroende av ett annat, jfr. Āmavas ež., Amavė up., Amalviškiai k. Om ortnamn väljs ut och presenteras utifrån små objekt hotas den småskaliga och allra mest småskaliga toponomastiken av de största farorna. Vilka är dessa faror? Ett och samma namn kan beteckna en torvmark, en äng och betesmarker, och dessutom kan det inom området växa dungar av träd eller buskar. Vilken onym hör det till? Det tydligaste exemplet på en sådan plats är Žuvintas palios (se 4.2). Lantmätare klassificerar dem som hög- och lågmossar. Lokalbefolkningen betraktar dem snarare som en sorts skog än som någon slags myr (se 3.2). Därinne finns dessutom små höjder och ängar samt öppna gläntor med björk- eller tallskogsdungar, som i sin tur har egna namn. Kommer en forskare som undersöker någon särskild onymtyp i hela Litauen att samla in och redovisa alla dessa namn? Om samma toponym råkar förekomma i två eller tre beskrivningar är det ett mindre problem. En tydlig förlust för språkvetenskapen uppstår när de försvinner bland flera onymer som tolkas olika av forskare och blir kvar i ett ”ingenmansland”. Att denna farhåga inte är gripen ur luften framgår av den lista över toponymer som författaren senare råkat utelämna (se ”Bilagan”). Enligt vår mening är det lämpligt att diskutera namn på bebyggelser, hydronymer och kanske namnen på de allra största skogarna samt deras ordbildningstyper på hela Litauens eller en stor regions nivå, medan små och allra minsta toponymer hellre bör presenteras utifrån mindre områden – tidigare valsčius, församlingar eller kommuner. Men ett arealbaserat urval av småskaliga onymer 106 Pastabos utan ett ytterligare ortnamn? Pastabos búožė som en nedsättande beteckning för en rik bonde uppstod först under sovjettiden. Kärrmarken Búožinė betyder ”en plats där sådana växter – buožės – växer”. Bland sammansatta hydronymer saknas bäcken i trakten med dess tillflöden – Uósupelis (se Ilgūnas 1995). Som det enda avledda namnet med suffixet -anta anges däremot flodnamnet Šlavantà, trots att floden från öster rinner ut i sjön Amalvas och platsen aldrig har legat inom Marijampolės landskommun. Tyvärr saknas också namn på bebodda platser – namn på byar som låg alldeles intill Marijampolė och senare blev en del av staden: Degùčiai, Kvietiškis, Kumelionys, Liepynai, Mokolaĩ, Tarpučiai (även om Tarpučių brasta nämns); längre från staden ligger byn Trakiškių. Kanske har ytterligare någon plats utelämnats. Lokaliseringen av ortnamnen är som sämst. Läget för de flesta kärr, dammar, ängar, åkrar, odlad mark, torvmossar och andra objekt anges inte alls, till exempel: Degùmas kärr, Šuniabalė kärr, Alksna skog, Bedruskė åker, äng, Dubiojì äng, Gėraitė betesmark, skog, Kūlios äng, Šenkalis åker, Žárdis betesmark, Žiógis äng och så vidare. De går inte att identifiera, liksom Naujos kapinės kyrkogård, Senos kapinaitės kyrkogård, Kapinių upėlis, Sodo upėlis – återigen är det oklart vilken kyrkogård och vems trädgård som avses. Här syftas tydligen på Marijampolės stads kyrkogård och stadsträdgården, men detta sägs inte uttryckligen. Varje kyrkby eller större by hade en kyrkogård, och det fanns många trädgårdar till och med i själva Marijampolė. Įprasta nurodyti, į kur upė įteka (plg. Savukynas ir kt. 1963), tai taip pat padeda upėvardį lokalizuoti. Šiame darbe ir į tai nekreipiama dėmesio. Hänvisningarna till bebodda platser i dåtidens Marijampolės landskommun är ibland obegripliga eller direkt vilseledande, till exempel Nàrtas by, LDVN – Liudvinavas landskommun var en separat enhet. Byn Babalìnė och byn Výsniālaukis hänvisas till PDVN – Padovinẏs, som också hörde till Liudvinavas landskommun. Det är svårt att förstå hur järnvägsstationen i Šeštokai från Krosnos landskommun hamnat här, eller byn Rūdiškės från Šilavotos landskommun. Bland förkortningarna i lokaliseringshänvisningarna finns också Gražiškiai och Rasiùs i Vilkaviškis län, ja till och med Lazdijùs, Prėnus (ibid. 115), vilket inte tillför något för Marijampolės landskommun. Det saknas inte heller namn på bebodda platser utan lokaliseringshänvisningar. Det kanske inte behövs när namn på större byar anges, men när listor över de toponymer som diskuteras innehåller gårdar, enstaka gårdar, bydelar och liknande, kan läsaren inte orientera sig utan lokalisering, till exempel när man stöter på sådana bosättningar som: Abromýne gård, Birbynė gård, Kailýnė enstaka gård, Kleinýnė enstaka gård, Palaikýnė gård och så vidare. 4.1. Marijampolės läns territorium och gränser 4.1.1. För närvarande är Marijampolės län större än det var i mellankrigstidens Litauen; det är särskilt viktigt att dagens Marijampolės läns territorium har förskjutits avsevärt mot 108 Pastabos västerut och norrut – omfattar även de tidigare länen Vilkaviškis och Šakiai. Å andra sidan hör det område i Prienai distrikt som då tillhörde Marijampolė län numera till Kaunas län. En del av det tidigare Marijampolė läns södra territorium har tillfallit Alytus län. De nuvarande kommunerna Kalvarija och Kazlų Rūda hörde till mellankrigstidens Marijampolė län i Litauen. Allt detta påverkar också fastställandet av från vilket område drimonimer (skogsnamn) samlades in och angivandet av enskilda skogars lokalisering. 4.1.2. Drimonimer (skogsnamn) i Marijampolė län och deras lokalisering Traditionerna för forskning om skogsnamn (drimonimer, lit. ”skogsnamen”) är ganska begränsade. På senare tid har endast enstaka språkliga beskrivningar inom detta område publicerats (Mickienė 2001, Mickienė 2004). Därför stötte Sviderskienė också på avsevärda svårigheter när hon behandlade drimonimerna i det tidigare Marijampolė län. Förändringar i detta områdes omfattning och gränser är inte det mest komplicerade, men om man bortser från dem kan urvalet av toponymer, deras inventering och lokalisering förskjutas avsevärt åt det ena eller andra hållet. Större problem, som inte alls behandlas i arbetet, gäller hur man i konkreta fall skiljer skogsnamn från namn på kärr, torvmossar, betesmarker och liknande objekt; och om man ska ta med namn på delar av skogar samt namn på små ängar, ”öar”, vägar, stigar och kullar som förekommer där. Hur ska deras samtliga lokaliseringar anges? När man samlar in sådana namn på även de allra minsta platserna överallt kan man knappast ens förlita sig på det ständigt kompletterade och omfattande ortnamnsregistret. Det mest förvånande är att arbetet endast anger tre sammansatta skogsnamn i genitiv, härledda från andra ortnamn (Sviderskienė 2006: 55). Vart har de största skogarna i Marijampolė eller namnen på deras skogsområden med en sådan struktur tagit vägen – Būktos miškas, Kazlų Rūdos miškai, Prienų šilas? De finns med på alla fysiografiska kartor över Litauen (se t.ex. Suvalkijos kraštas, 2003), i encyklopediska verk (Kviklys 1996) med flera. Omfånget av dessa anmärkningar medger inte en mer ingående behandling av alla de nämnda problem som rör skogsnamn. Vi tar endast upp ett fall som anmärkningarnas författare känner väl till, Žuvinto palių, vilket också kan belysa andra problem i samband med skogsnamn. Kad Marijampolės drimonimų apraše Žuvinto palios neminimos (žr. Sviderskienė 2006: 49–62), gali būti lėmusi viena iš dviejų priežasčių: (1) arealo teritorijos ir ribų suvokimas, (2) pažiūra, kad šis ir kiti palių vardai nesusiję su drimonimais, t. y. miškų vardais. 4.1.3. Som redan nämnts (se 3.1) sträckte sig mellankrigstidens Marijampolė län i Litauen på flera ställen längre söderut än i dag. Länets gränser mot 109 Pastabos Alytus län gick över sjön Žuvintas – de norra och nordvästra samt östra delarna av sjön hörde till Marijampolė län. Även palios som omgav sjön Žuvintas från dessa håll var oupplösligt förbundna med länet. Först för några årtionden sedan, när Žuvintasreservatets centrum flyttades till den södra sidan av Žuvintas, tillföll alla Žuvintas palios och ängarna intill dem Alytus län. Nu har länsgränsen flyttats till närheten av Daukšiai, till områden som sedan gammalt bebotts och brukats av kapsai. Märkligt nog glöms dialekterna helt bort i den språkliga beskrivningen av ortnamnen. 4.1.4. Namnet Žuvinto pālių kommer troligen inte med i Sviderskienės beskrivning på grund av den oreserverat accepterade ståndpunkten att palios namn inte har något med drimonimer (skogsnamen) att göra. Men hur ska man då förklara att den skogsnamnsförteckning som skogsbrukarna själva har sammanställt och gett ut, Lietuvos miškų vardyne, innehåller skogsnamnen Pālių Bālos (i Buktos skogvaktardistrikt i Marijampolė distrikt och skogsförvaltning) och dessutom Pālių mišk. (i N. Ūtos skogvaktardistrikt i Prienai distrikt och skogsförvaltning) (Brukas ir kt. 1994: 163)? Båda dessa ortnamn som skogsbrukarna nämner hörde på den tiden till Marijampolė län. Pālios mišk. anges också i den nämnda ordboken, i Stalų skogvaktardistrikt inom Veisiejai skogsförvaltning i Lazdijai distrikt (Ibid.). Författaren intresserar sig inte alls för palios och överväger inte ens om kärr (våtmarker?) med detta ord i sina namn har någon anknytning till skogar; uppenbarligen tror hon mycket bestämt på den synnerligen vida definition av helonym (kärrnamn) som formulerats av Laimutis Bilkis (se Bilkis 1997: 40–43). Två frågor borde emellertid utredas: (1) varför namnet Žuvinto palios (och inte kärr) har tagits upp i många kartografiska och encyklopediska publikationer och andra verk, (2) hur och varför lokalbefolkningen så ofta använder namnet palių och sedan gammalt inte har likställt det med vare sig kärr eller, än mindre, pölar? 4.1.5. Namnet Žuvinto pālių förekommer på många kartor över mellankrigstidens Litauen och framhävs vanligen med samma färg som skogarna. Namnet finns också i ortnamnslistor som bifogats kartor utgivna i väst av Antanas Salys, specialist på egennamn (Salys 1983: 266, 569). Namnet Žuvinto pālių har inte heller försvunnit ur de ortnamnsordböcker som våra språkvetare gett ut under senare tid (se Razmukaitė, Vitkauskas 1994: 220; Pupkis ir kt. (red., sud.) 2002: 447); här tillfogas dock förklaringen ”kärr” eller ”kärr och torvmosse”. Žuvinto palias (med upplysningen att lokalbefolkningen helt enkelt kallar dem Pālios) beskrivs i Lietuvių enciklopedija, utgiven i Boston (1966: t. 35, 434), liksom i andra encyklopediska verk, däribland med flera ytterligare namn på delar av palios (1960: t. 21, 420). B. Kviklys skriver särskilt utförligt om palios (Kviklys 1996: 193–200). I sin målande och synnerligen detaljerade behandling av palios som helhet tillsammans med sjön Žuvintas lade T. Zubavičius (1978) också fram ett stort antal ortnamn från området. 110 Pastabos Visserligen klassificerar även nyare encyklopediska publikationer alla palios som kärr. Namnen på palios är på ett särpräglat sätt utspridda och utmärkta på den ganska detaljerade turistkartan Suvalkijos kraštas (här anges också många andra små skogsnamn). Inom Žuvinto naturreservats reservatsområde finner vi här Buktos pelkę, väster om den Buktos mišką, längre söderut mot sjön Žaltytis Palių Balų mišką, och på högra sidan av floden Dovinė redan Žuvinto pelkę. Ytterligare ett tiotal kilometer öster om Igliauka ligger Palių durpynas, vars norra sida vid floden Šlavanta är Palių miškas. Vilken mångfald av namn! Palios blir ett självständigt led i en sammansatt term och ersätts helt av andra namnled: pelkės, balos. 4.1.6. Invånarna i Daukšiaiområdet, som år efter år plockat bär och svamp, jagat i Žuvintos våtmarker och kämpat mot ockupanterna i partisanleden 1944–50, känner till namnen på flera av dessa palios och deras delar. Žuvintos palios kallades både med detta namn och Didžiosios palios och helt enkelt Palios. Deras inre delar hade flera egna namn – Lygės, Dėgsnės, Beržukai, Pušelės, och vid kanterna – Raistas, Skabytų salaitė, Pušynas (Pušynė), Išdagas, Salos… Bör våtmarksdelar med namn efter träd betraktas som vanliga kärr? På högra sidan av Dovinė fortsatte samma Žuvinto-palios, uppkallade efter byarna intill vilka de breder ut sig: Daukšių palios su Raistu ir su Burbulių salaite, längre åt sydost Vidgirėlių (Daukšių) giria ar palios, och ännu längre söderut Miknonių palios, Riečių palios. Byarna Liūliškis, Plyniai och delvis Daukšiai skilde Žuvintos palios från Amalvo pālių, som sträckte sig flera kilometer norrut och vars södra kant också kallades Plynių palaitėmis. Ibland kallades alla Amalvo-palios, till skillnad från Didžiosios (Žuvinto) palios, Palaitėmis. Palių och palaičių var också en känd motsättning för Vincas Mykolaitis-Putinas (se LKŽIX 265), eftersom hans mor kom från Amalviškiai. Vid den norra kanten av Plynių-palaitės låg Kavaliaiško šilelis ir Kirtiklio šilelis (se Brizgys 1993: 14; Labutis 2002: 173). För lokalbefolkningen var namnet palios välbekant – kanske till en början just som egennamn på Žuvintos palios – Palios¹ (pluralia tantum). Ordet pelkės verkar här vara nytt, infört av specialister inom limnologi eller andra områden. Att kalla palios, eller våtmarker i allmänhet, för balomis är däremot möjligt endast om man helt bortser från språket hos talarna av Daukšiais dialekt: de blandar inte ihop palios (eller kärr) med den grundläggande betydelsen av ordet balà – bãlos – ”en vattensamling, en pöl, en liten öppen vattenyta där vattnet syns vid ytan”. För övrigt anger ordböckerna inte någon pluralform av 1 Palios är uppenbarligen ett gammalt namn hos sudauer och jatvinger, omnämnt även i en beskrivning av en av korsfararnas vägar – därför är det oförlåtligt att tränga undan det och ersätta det med det mer allmänna ordet pelkė eller, ännu värre, balos. Ordet palios används endast i plural; det är varken pėlkė – pėlkės eller balà – bãlos. 111 Pastabos substantivet bãlos. Alla Žuvinto balos, Buktos balos, Palių balų miškas har uppenbarligen hämtats från ryska kartor, eftersom ryskan saknar ett eget särskilt namn för kärr och använder болото. Enligt lokalbefolkningens uppfattning och språkbrukstradition är palios snarare skogbevuxen våtmark än egentliga kärr. Det är en särskild sorts plats där det kan finnas vidsträckta trädbestånd; man skulle kunna säga att det är till hälften skog och till hälften kärr. Lokalbefolkningen skiljer de stora (Žuvinto) palios från Buktos skog. 4.2. Det bör överlåtas åt specialisterna att avgöra till vilken kategori de så kallade objekten hör. I allmänhet tvingar en detaljerad gruppering av små toponymer efter objekt in språkliga fakta i den kategori som specialisterna har fastställt. Vi anser alltså att palios ligger närmare skogar än dammar, små vattensamlingar, egentliga pölar och kärr, där vatten står på ytan. Ur en icke-naturvetenskaplig specialists synvinkel bör namnen på palios inte lämnas utanför studiet av skogsnamn. 4.3. Översikten över Žuvintos, Amalvos och närliggande palios visar hur svårt det är att avgränsa drimonimer (skogsnamn) från andra ortnamn. Detta kan i själva verket avsevärt förändra hela beskrivningen av skogsnamnens ursprung och bildning samt de procentuella förhållandena mellan olika ortnamn. Det mest beklagliga är att vi, även om vi bortser från sambandet mellan palios och drimonimer, efter en hastig genomgång av Lietuvos miškų vardyną och kartor i artikeln (Sviderskienė 2006: 49–62), saknar en stor grupp toponymer av detta slag (se bilagan, som även omfattar namnen på palios och deras delar). 4.4. Lokaliseringen av skogsnamnen i Marijampolė län är inte heller tillfredsställande. Skogsförvaltningen anger skogarna efter skogsdistrikt och skogvaktardistrikt. Vanligen är det förstås bättre att ange deras läge i förhållande till närmaste ort. Stora skogar (Kazlų Rūda, Buktos med flera) täcker emellertid stora områden och kan därför ha flera namn. Författaren använder namnet på en bosättning, men utifrån den dabartinį administrativa indelningen, till exempel Ašminta (Prienai distrikt), Gudeli ai (Marijampolės sav. t.). I förkortningslistan finner vi också helt märkliga hänvisningar: Liubāvas (Kalvarijos sav. t.), medan själva Kalvarija – Marijampolės sav. t.. Orten Kazlų Rūda kan syfta både på själva småstaden med detta namn och på Kazlų Rūda kommun. Författaren till dessa kommentarer känner till Beržynas (om det är samma lilla skog), som låg i Igliškėliai socken (nu Igliauka äldredistrikt), medan Gudeliai, vars förkortning används här, ligger betydligt längre bort. 4.5. De behandlade arbetenas värde avgörs av analysen av de undersökta toponymerna utifrån både grundordets kategori och ordbildningen. Det är berömvärt att författaren inte gör anspråk på mer långtgående generaliseringar (Sviderskienė 2005: 59). Arbetets svagheter: (1) det förklaras inte hur man skiljer en toponym från ett appellativ 112 Pastabos ortnamnets; (2) undersökningsområdena för de undersökta ortnamnen och deras gränser är oklara; (3) alltför liten uppmärksamhet ägnas åt lokaliseringen av platserna; (4) ganska många ortnamn på platser inom de områden som planerats för undersökning har förblivit oanalyserade och inte ens omnämnts, eftersom författaren inte i tillräcklig grad har utnyttjat tryckta källor. Det hade varit lämpligt att lägga fram en förteckning över alla toponymer som undersöks i arbetet. Man får hoppas att de kritiska anmärkningarna inte avskräcker författaren från det så nödvändiga arbetet med ännu outredda toponymer, utan bara uppmuntrar henne att värdera språkfakta högre och inte undvika teoretiska resonemang. Bilaga: utelämnade drimonimer i Marijampolė län Agūrkiškės skog – KzR Alksnynė skog – Ldv Āmalvo palaitės (från Pãnausupis, Plýniai; Igliškėliai, Gudeliai och Liudvinavas kommun2). Ąžuolų Būdos skog KzR Balbieriškio skog Blb Barsukynės skog KzR Beržūkai (södra delen av Žuvintas mosse) Ldv Beržiniškės skog KzR Brėdžkampio skog KzR Bubnabalė skog Ldv Bužgirė skog KzR Būktos skog Ldv Burbulių salaitė (södra delen av Daukšiai mosse) Gdl Dalgine skog. Daukšiai-kärren Gdl Dėgsnės (den östra delen av Žuvintas-kärren) Ldv Dėgsnės skog. Prn De stora kärren (Žuvintas kärr) Ldv Ėgležeris skog. Prn Gojėlis skog. Krsn Gorija skog. KzR Griešiai skog KzR Grigaičiai skog. KzR 2 Grovt lokaliserad enligt den tidigare administrativa indelningen i Litauen. 113 Pastabos Gudelių skog KzR Ivóniškio skog GDL Kazlų Rūdos skog KzR Kavaliaùško lund Ldv Kirtiklio lund Ldv Klebiškio skog Prn Kliñiškių skog KzR Kupstinė skog KzR Lýgės (södra delen av Žuvintas kärr) Ldv Meškãpievių skog Prn Mikalãvo skog KzR Miknonių kärr (södra delen av Žuvintas kärr) Gdl Pãgraičio skog Šil Pãlių kärr (se Žuvintas kärr) Ldv Pãlių skog Prn Plýnių småkärr (södra delen av Amalvas kärr) Ldv Prienų šilas Prn Tallskogen (Žuvintas strandäng, sjö) Ldv Rūdupio skog Prn Rudžių skog Šns Runkių skog KzR Sasnavõs skog Ssn Skabýtų salaitė Ldv Skriaudžių skog Ssn Skeršabalio skog Prn Šunskų skog (Šunskagirė) Šns Ùosiabalė skog Ldv Ùtos lilla skog Prn Valavičių skog Šns Varnabūdės skog Ssn Žalióji (Būktos skog) Žiegždžių skog Prn Žuvinto (Didžiosios) palios Ldv, Gdl 114 Pastabos KÄLLOR (LITTERATUR) ATSŽ = Handbok över Litauens administrativa-territoriella indelning I, red. Z. Noreika, V. Stavinskas, Vilnius: Mintis, 1976. Bilkis, L. 1997: Lietuvių helonimai: termino teikimas, sąvoka, vieta toponiminėje sistemoje. Lituanistica 1 (29), 35–37. Bilkis, L. 1998: Lietuvių prisaginės darybos helonimai. Daktaro disertacijos santrauka. Vilnius. Brizgys, V. 1993: Gyvenimo keliai. Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjunga. Brukas, A. ir kt., sud., 1994: Lietuvos miškų vardynas I. Kaunas: Lietuvos miškininkų sąjunga. Endzelytė, R. 2004: Šiaurės vidurio Lietuvos vandenvardžių daryba. Lituanica 2000, 4 (60), 63–77. 4DLKŽ = Nutida litauisk ordbok. 4:e uppl. Vilnius: Institutet för vetenskap och encyklopedisk utgivning, 2005. Ilgūnas, G. 1995: Prie Sasnos ir Šešupės. Surgūčių, Sasnavos ir Kantališkių kaimų istorijos ir etnografijos bruožai. Vilnius: Lietuvos archyvų departamentas. Kviklys, B. 1996: Mūsų Lietuva. 3 t. Bostonas: Lietuvių enciklopedija. Labutis, V. 1997: Žuvinto ir jo apylinkių vietų vardai. Kalbos kultūra, 18 sąs.: 56–69. Labutis, V. 2002: Daukšių krašto žodynas. Vilnius: Alma Litera Litauiska encyklopedin bd 21 1960. Boston: Litauiska encyklopedins förlag, 1960; bd 35. 1966. Mickienė, I. 2004: Telšių rajono toponimų daryba. Daktaro disertacijos santrauka. Kaunas. Pupkis, A. ir kt., red., sud. 2002: Vietovardžių žodynas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Razmukaitė, M., Vitkauskas, V., sud., 1994: Vietovardžių kirčiavimo žodynas. Vilnius: Kultūra. Salys, A. 1983: Raštai. T. 3. Roma: Lietuvos Katalikų Mokslo Akademija. 115 Pastabos Savukynas, B. ir kt., sud., 1963: Lietuvos TSR upių ir ežerų vardynas Vilnius. Valstybine politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 1963. Subačius, K. 2006: Sūduvos kraštas nuo priešistorinių laikų iki XX a. III dešimtmečio. Marijampolė. TeleSATpressa. Karta över Suvalkijas region. Vilnius: Briedis, 2003 Sviderskienė, D. 2005: Marijampolės apskrities Marijampolės valsčiaus vietovardžių darb os ir kilmės polinkiai, Acta Lituanica Lithuanica 52, 91–118. Sviderskienė, D. 2006: Marijampolės apskrities dr imonimų darb os ir kilmės polinkiai. Acta Lituanica Lithuanica 54, 49–62. Vanagas, A. 1970: Lietuvos TSR hidronimų daryba. Vilnius: Mokslas. Vanagas, A. 1981: Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas. Vilnius: Mokslas. Zubavičius, T. 1978: Žuvintas ir jo gyventojai. Vilnius: Mokslas. Vitas Labutis Vilnius universitet Institutionen för litauiska språket Universiteto g. 5, LT-01122 Vilnius, Lietuva 116