Dėl daiktavardinėmis „kaip“ konstrukcijomis reiškiamos antrinės predikacijos pobūdžio

Acta Linguistica Lithuanica LVII (2007), 123 – 160 Anmärkningar Remarks Om karaktären hos sekundär predikation uttryckt med nominala kaip-konstruktioner 0. I det femtiosjätte numret av tidskriften Acta Linguistica Lithuanica publicerades Loretas Vaičiulytės-Semėnienės artikel ”Daiktavardinės kaip konstrukcijos som en analytisk markör för predikativmärkning”, som i hög grad kompletterar de ännu fåtaliga litauiska publikationerna om sekundär predikation. Med denna publikation har ytterligare ett steg tagits mot en modernisering av den konceptuella grunden för litauisk grammatik. Som artikelns titel redan antyder var författarens främsta mål att fastställa prioriteringarna för morfosyntaktisk märkning av sekundära predikativ. Analysen av litauiska språkdata visade att omständighetsbetydelser oftast markeras med predikativa som-konstruktioner med en nominalfras (hädanefter som + DF – R. M.), och den vanligaste funktionen för denna analytiska form är att markera orsaken till att subjektet eller objektet inkluderas i hela satsens predikation. Predikativa komplement markeras däremot oftare med instrumental kasus. Dessa slutsatser bekräftar de hierarkier för märkning av predikativ och deras inkludering i huvudp predikationens (dvs. verbfrasens) räckvidd som Hentschel (2005, 2007) har sammanställt och som citeras i artikeln. Allt detta hjälper slutligen artikelförfattaren att formulera en viktig empirisk slutsats: ju mindre ett sekundärt predikativ är integrerat i huvudp predikationen, desto större är benägenheten att markera det analytiskt, i det aktuella fallet med konstruktionen som + DF. Innan den empiriska undersökningen genomfördes behövde artikelförfattaren emellertid också utföra ett visst teoretiskt arbete – att omformulera sådant som i hittillsvarande beskrivningar av litauisk grammatik har benämnts på olika sätt, med en enhetlig terminologi för sekundär predikation: enkla eller kausala appositioner, predikatets nominaldelar eller predikativa attribut, jämförelse- (identitets-)konstruktioner eller omständigheter. Vissa teoretiska aspekter av sekundär predikation fångade också uppmärksamheten hos författaren till dessa anmärkningar vid läsningen av artikeln. Men mer om detta i tur och ordning. 0.1. Den olikartade behandlingen av de aktuella konstruktionerna i litauiska grammatikverk berodde delvis på att de traditionellt behandlas på olika ställen i beskrivningen, avsedda för skilda grammatiska funktioner (dvs. de så kallade satsleden). Med utgångspunkt i de senaste arbetena om sekundär predikation riktar artikelförfattaren kritisk 123 Pastabos bedömer denna litauiska tradition och blottlägger som + DF en viss inadekvans i de begrepp som används för att beskriva konstruktionerna samt den oönskade synkretism i grammatisk kategorisering som delvis följer därav, när i grunden olika grammatiska företeelser inte artikuleras tillräckligt tydligt utan försöks täckas in under ett enda begrepp. Ett exempel på ett sådant begrepp med oklar definition är ”jämförande (identitets-)konstruktion” i Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje (Ambrazas, red., 2006). Artikelförfattaren påpekar träffande att detta begrepp i Gramatikoje används för att beskriva som + DF-konstruktioner som i själva verket inte uttrycker någon jämförelse alls: predikationens karaktär i de aktuella konstruktionerna skiljer sig i grunden inte åt i meningar som Den gamla Pikčiurnienė var i hela trakten känd SOM EN GOD GAMMAL DAM och meningar som Han anlände till huvudstaden SOM SÄNDEBUD, även om endast de senare Gramatikos författare inte tillskriver jämförande betydelse och kallar predikativa attribut. I själva verket används i alla sådana meningar som + DF-konstruktioner, som uttrycker sekundär predikation (därav också termen sekundära predikativ), och som syntaktiskt är knutna till huvudpredikatet (genom en kompletterings- eller modifieringsrelation), men semantiskt också till ett av dess argument. Därigenom skiljer sig dessa konstruktioner från jämförande som + DF-konstruktioner, vilka, trots att de också uttrycker ytterligare (eller sekundär) predikation, när de fungerar som adverbial (vanligen sättsadverbial) i en sats endast modifierar huvudpredikatet och inte är inriktade på att specificera något av dess argument. 0.2. När artikelns författare beskriver icke-komparativa kaip + DF-konstruktioner i termer av sekundär predikation, avgränsar hon sig i sin fortsatta undersökning både från de traditionellt benämnda appositionerna, vars predikation enligt henne uttrycks på nominalfrasnivå och inte satsnivå, och från kaip + DF-konstruktioner med komparativ funktion, för vilka den traditionella termen adverbial passar bättre än sekundära predikativ. Artikeln behandlar i tur och ordning de predikativa kaip + DF-konstruktionernas syntaktiska relationer1 och deras grammatiska funktioner i satsen. Dessa konstruktioner är förbundna med satsens predikatsverb antingen genom ett komplementeringsförhållande – då beskrivs de som obligatoriska (sekundära) predikativ – eller genom ett modifieringsförhållande – då talar man om fria (sekundära) predikativ. De senare delas vidare in i depiktiv och 1 Om man följer den litauiska grammatiska traditionen bör man konstatera att de aktuella konstruktionerna har en ”dubbel syntaktisk relation”: kongruens med subjektets eller objektets substantiv och rektion eller appositionell anslutning till predikatsverbet. Det har på senare tid vid flera tillfällen skrivits om bristerna i begreppet ”dubbel syntaktisk relation”; jfr Holvoet (2005: 157–161); även Holvoet, Judžentis (2005: 29, not 27); Holvoet, Tamulionienė (2005: 123, not 7). 124 Pastabos adverbialt predikativ (eng. circumstantials). I huvudsak följs samma syn på sekundära predikativs syntax och deras grammatiska funktioner också i den tredje delen av Lietuvių kalbos gramatikos darbų, där dessa frågor behandlas i en separat artikel (Holvoet, Tamulionienė 2005: 117–137). När det gäller fria sekundära predikativ konstateras här att även om de alla genom modifieringsrelationen är knutna till satsens verb, är vissa av dem semantiskt mer orienterade mot ett av huvudpredikatets argument (och inkluderas därmed i räckvidden för den huvudsakliga predikationen), medan andra är orienterade mot själva den händelse som betecknas av predikatet. I det senare fallet närmar sig predikativ funktionellt adverbial som uttrycks med adverb; deras predikation kompletterar endast satsens huvudsakliga predikation och utgör inte en del av den. Det faktum att vissa adverbiella omständigheter i grunden beskriver inte själva handlingen utan en av dess deltagare (jfr Jonas blev liggande på rygg; Dörren slog han upp grönt), gör det möjligt för författarna till den nämnda artikeln att hävda att det finns en hel rad övergångsfall mellan typiska fria sekundära predikativ och typiska verbala adverbial. Artikelns författare instämmer i huvudsak i denna tanke och konstaterar att som + DF-konstruktioner som fungerar som fria predikativ också bildar en viss skala vad gäller graden av inkludering i satsens huvudsakliga predikation. Konstruktionernas särdrag gör det dock möjligt för henne att formulera skalans ytterpunkter något annorlunda. Vid den ena änden av skalan finns de så kallade depiktiverna. Det rör sig i grunden om restriktiva som + DF-konstruktioner som anger i vilket avseende en deltagare i en verbal relation inkluderas i den predikation som uttrycks av verbet, och därigenom begränsar predikationens räckvidd. Vid den andra änden av skalan finns de så kallade adverbiella predikativen. Det är sådana som + DF-konstruktioner som vanligen anger orsaken eller syftet, mer sällan villkoret eller tiden, för att subjektet eller objektet inkluderas i hela satsens predikationsräckvidd. Typiska depiktiver skiljer sig från typiska adverbiella predikativ inte bara semantiskt utan även grammatiskt. Exempelvis faller endast de förstnämnda inom räckvidden för huvudpredikatets negation, vilket visar på deras nära samband med verbfrasen. De senare är däremot snarare knutna till innehållet i den proposition som uttrycks av hela satsen. Jämförande som + DF-konstruktioner som vanligen modifierar sättet en handling utförs på är också i grunden knutna enbart till satsens verb. Liksom depiktiver faller de inom predikatets negationsräckvidd, men till skillnad från dessa är de semantiskt inte knutna till något av dess argument. 0.3. På flera ställen i artikeln instämmer författaren i den i litteraturen framförda tanken att satser med fria sekundära predikativ faktiskt uttrycker två predikationer, varav den ena, den sekundära, är underordnad den huvudsakliga i fråga om tempus och modalitet. Detta gör det möjligt att tala om den relativa självständigheten hos predikationer som uttrycks av sådana predikativ 125 Pastabos som uttrycks av sådana predikationer. Nödvändiga sekundära predikativ är i detta avseende mer integrerade i huvudverbets semantiska struktur, vilket gör det möjligt att tala om en komplex karaktär hos den predikation som det senare uttrycker (jfr Holvoet, Tamulionienė 2005: 130). Det är uppenbart att endast predikat med vissa betydelser kräver ett sekundärt predikativ som komplement. När det gäller som + DF-konstruktioner är de så kallade perceptions- eller varseblivningsverben mest karakteristiska i detta avseende, såsom förstå, tolka, beskriva osv. Dessa verbs predikativa komplement har i regel en restriktiv funktion i förhållande till satsens huvudsakliga predikation, på samma sätt som depiktiver. Till de predikat som kräver ett komplement hänför artikelns författare, till skillnad från författarna till den nämnda artikeln i Lietuvių kalbos gramatikos darbų (jfr Holvoet, Tamulionienė 2005: 133–136), även de så kallade funktionsverben, såsom arbeta, tjänstgöra, figurera m.fl. Komplementen till dessa verb kan uttryckas inte bara med en som + DF-konstruktion, utan också med det aktuella substantivets instrumentalis, jfr På godset tjänstgjorde han som dräng / dräng. Det är verkligen svårt att inte hålla med författaren om att verben arbeta och arbeta som vad / som vem skiljer sig avsevärt åt vad gäller sina semantiska (valensmässiga) egenskaper. Om vi utvecklar denna tanke kan vi till och med hävda att de aktuella verbens valensegenskaper (kravet på komplement) följer av den mer allmänna betydelsen hos konstruktionen ANOM FUNKCIONUOJA KAIP BNOM (BIN, VIETOJE BGEN, UŽ (PER) BACC). Det empiriska faktumet att predikativa komplement i litauiska typiskt uttrycks med substantiv i instrumentalis ger också starkt stöd åt artikelns författares val. Även om jag i huvudsak instämmer i den teoretiska beskrivning av sekundära predikativ som kortfattat återgetts här och som ges i den aktuella artikeln, vill jag ändå framföra ett par invändningar mot några av författarens ståndpunkter. 1.0. På flera ställen i artikeln framförs tanken att det inte finns några skarpa gränser mellan de grammatiska funktioner som uttrycks med predikativa som + DF-konstruktioner. Denna syn på grammatiska funktioner som ”gradvisa” kategorier tycks också bekräftas av resultaten från den empiriska undersökningen, vilka författaren presenterar i slutet av artikeln i form av de nämnda hierarkierna. Det är svårt att oreserverat instämma i en sådan teoretisk ståndpunkt om de grammatiska kategoriernas beskaffenhet. Först bör det påpekas att gränserna för vetenskaplig kategorisering dras entydigt; därför är även de grammatiska kategoriernas (här: de grammatiska funktionernas) gränser strikt definierade och får inte sammanblandas med empiriskt fastställda belägg för hur de uttrycks. De senare återspeglar delvis olika ojämnheter i den lingvistiska kodningen, men avgörs delvis också av forskarens subjektiva bedömningar. Låt oss diskutera dessa frågor i tur och ordning. 1.1. De nämnda ojämnheterna i den lingvistiska kodningen beror i allmänhet på det faktum att språket med ett begränsat antal uttrycksmedel kan uttrycka 126 Pastabos i principen ett obegränsat antal betydelser, däribland även grammatiska. I det konkreta fall som diskuteras bör man tala om att språkliga betydelser som kan täcka olika grammatiska funktioner markeras med ett begränsat antal morfosyntaktiska medel. I prototypiska fall som återspeglar språkets konventioner, och som också kan fastställas empiriskt, uttrycks de enskilda grammatiska funktionerna med morfosyntaktiska medel som är karakteristiska för dem. Det är dessa prototypiska fall som ligger till grund för definitionerna av grammatiska funktioner. Men även en motiverad definition är av apriorisk natur. Ingen lingvistisk analys är möjlig utan strikt åtskilda grammatiska kategorier. Den möjlighet till alternativ analys (och alternativ tolkning) av någon sammansatt struktur som ofta förekommer i språket bekräftar endast att gränser mellan grammatiska kategorier existerar. Från lingvistisk praxis känner vi också till de så kallade ”mellanfallen”, där grammatiska funktioner uttrycks med morfosyntaktiska medel som inte är typiska för dem. Ofta ordnas även sådana fall av icke-standardmässigt uttryckssätt, genom empiriska undersökningar, längs prototypikalitetsskalor, och olika hierarkier upprättas, men på detta sätt kan man bara treva sig fram till de så kallade prototypseffekterna (för kritik av att identifiera dessa med den logiska kategorins struktur, se Lakoff 1987: 136–152), vilka inte är direkt förbundna med de fastställda gränserna mellan grammatiska kategorier. 1.2. Prototypiska fall av uttryck för grammatiska funktioner är viktiga inte bara därför att de motiverar definitionerna av dessa kategorier och därigenom indirekt bistår den lingvistiska analysen av en sammansatt språklig struktur – satsen – utan också därför att man otvivelaktigt utgår från en eller annan prototyp för grammatiskt uttryck när satsen semantiskt tolkas, det vill säga när ett konkret semantiskt innehåll tillskrivs den. Inom kognitiv grammatik förstås tolkningen av en sammansatt språklig struktur som en viss konceptualisering av den. Mer konkret beror förståelsen av det semantiska innehåll som förmedlas av en sats i första hand på hur satsens struktur konceptualiseras. Vilken väg förståaren väljer beror både på yttre faktorer (främst kontexten) och på inre faktorer. De senare är förbundna med möjligheterna till semantisk utvidgning och kombination (semantisk integration) hos de strukturella enheter som bygger upp satsen. Det är just dessa faktorer som hänger samman med satsens inre struktur som ger upphov till ett ”inadekvat” uttryck för grammatiska funktioner, vilket, om det konventionaliseras, öppnar vägen för en alternativ läsning av satsen. Låt oss nedan undersöka några mer framträdande fall av atypiskt uttryck för grammatiska funktioner och försöka urskilja de inre orsakerna till ett sådant uttryckssätt. 1.2.1. När man talar om den funktionella närheten eller ”släktskapen” mellan fria sekundära predikativ och adverbial nämns ofta adverbial som är orienterade mot en av deltagarna i den situation som förmedlas av satsen (eng. participant-oriented) (jfr Holvoet, Tamulionienė 2005: 121–127 med referenser), jfr: 127 Pastabos (1) Flickan sprang glatt omkring på gården. (2) Flickan sprang glatt omkring på gården. När vi jämför dessa exempel kan vi hävda att den semantiskt subjektorienterade sekundära predikationen (ett fritt sekundärt predikativ) i det första exemplet uttrycks på ett typiskt sätt – med adjektivformen mergaitė linksma, som kongruerar med satsens subjekt i numerus, genus och kasus. I det andra exemplet uttrycks däremot en sekundär predikation med i huvudsak samma innehåll på ett atypiskt sätt – med ett adverb som på grund av sina inneboende morfosyntaktiska egenskaper inte kan ange riktningen för den semantiska kopplingen till deltagaren i den profilerade situationen (den antas vanligen vara densamma som i det första exemplet). Som vi vet modifierar sättsadverbial prototypiskt själva handlingen. Om vi låter oss styras av denna prototyp kan vi utan svårighet konceptualisera den andra satsen så att adverbet i den i första hand (eller uteslutande) anger sättet på vilket handlingen utförs. Det är verkligen lätt att föreställa sig att om mergaitė är glad när hon springer omkring, så är också själva hennes springande glatt, det vill säga hon springer glatt omkring. Det är lätt att se att den semantiska grunden för en sådan lingvistisk ”omkodning” av sekundär predikation utgörs av en metonymisk överföring av den predicerade egenskapen: en egenskap som kännetecknar subjektets substantiv tillskrivs naturligt (också) den handling som dess referent utför. En sådan metonymisk överföring av en ”substantivisk” egenskap till verbet tycks också bero på själva verbets semantik; med vissa verb låter till exempel adverbet glatt synnerligen naturligt, jfr Flickan hoppade glatt fram på trottoaren. Vissa ovanliga fall av uttryck för grammatiska funktioner kan alltså förklaras genom metonymi, utan att deras lingvistiska kodning (eller markering) betraktas som anomalier. En sådan teoretisk ståndpunkt är desto mer rimlig om man utgår från att fria sekundära predikativ, liksom adverbial, står i ett modifieringsförhållande till satsens verb. Genom den diskuterade metonymiska överföringen omorienteras verbets modifierare, som uttrycker satsens sekundära predikation, konceptuellt från en grammatisk funktion till en annan. För att registrera förändringen i de konceptuella förbindelserna väljer man naturligtvis också en annan prototyp för det formella uttrycket. 1.2.2. De så kallade resultativen är sannolikt närmast förbundna med den predikation som uttrycks av verbet. När de förekommer tillsammans med perfektiva verb betecknar de tillståndet hos det subjekt eller objekt som har genomgått handlingen, jfr privažiavo pilnas kiemas; pripylė stiklinę sklidiną. Tyvärr är adjektiv som uttryck för resultativ predikation ovanliga i litauiskan. Att adverb med denna funktion har fått en etablerad användning i vårt språk (till skillnad från lettiskan) bör inte heller förvåna, med tanke på den redan nämnda nära kopplingen mellan resultativ betydelse och det dynamiska händelseförloppet. Vissa adverb som regelbundet används med denna betydelse har till och med fått en grammatisk 128 Pastabos aspektmarkörens funktion – de visar att handlingen hos det verb de modifierar fullbordas, jfr. ströp till döds, klädde av sig naken osv. (jfr. Holvoet, Tamulionienė 2005: 125, fotnot 8). Eftersom resultativ inte markeras i de kaip + DF-konstruktioner som behandlas i artikeln, vilket författaren påpekar, kommer jag inte att diskutera dem vidare. 1.2.3. Låt oss gå vidare till exempel som ligger närmare de kaip + DF-konstruktioner som behandlas i artikeln. Den aktuella konstruktionen kan uttrycka inte bara fria eller obligatoriska sekundära predikativ, utan även komparativa sättsadverbial. Valet av tolkning kan påverkas inte bara av externa kontextfaktorer, som vi ska se senare, utan också av sådant som rör satsens interna struktur, jfr.: (3) Han kom fram till mig rak i ryggen som en kadett från kadettkåren. (4) Jag trodde på att er omsorg om min passion inte skulle vara retorisk, att ni uppriktigt, som en forskare driven av experimentell nyfikenhet, skulle göra mig till ert medium, som ni lovade. (Exemplet är adapterat från Vaičiulytė-Semėnienė 2007: 95.) I dessa meningar kommer kaip + DF-konstruktionerna, som står bredvid verbmodifierarna rak i ryggen respektive uppriktigt, snarare att uppfattas som komparativa sättsadverbial som preciserar dessa än som sekundära predikativ som anger orsaken till handlingen. Den senare tolkningen är möjlig endast om det är känt för mottagaren att satsens subjekt faktiskt är forskare respektive kadett från kadettkåren, det vill säga om de aktuella exemplens kaip + DF-konstruktioner tillskrivs faktivitet. Att faktivitet inte är utmärkande för konstruktioner med komparativ funktion kommer att diskuteras längre fram. 1.2.4. På grund av semantiska utvidgningsprocesser kan flera grammatiska kategorier uttryckas med samma morfosyntaktiska form. Till exempel kan den instrumentella betydelsen hos ett substantiv i instrumentalis lätt utvidgas metaforiskt till ett sättsadverbial eller ett sekundärt predikativ med restriktiv funktion. Det är därför inte förvånande att flera grammatiska funktioner i språket kan ha samma morfosyntaktiska uttryck, jfr.: (5) Pojken slog sönder fönstret med en sten. (6) Den stackaren föll från taket med en sten. (7) I barndomen tjänade fadern hos bönder som herde. Av samma anledning kan samma grammatiska funktion uttryckas med olika morfosyntaktiska medel, jfr.: tjänade som herde, som en herde, som (i egenskap av) herde, 129 Pastabos i stället för herde. Antingen har alltså separata grammatiska funktioner som härrör från samma semantiska stam fortfarande samma morfosyntaktiska uttryck, eller också ärver en mer allmän grammatisk kategori, som formats genom konvergens mellan mer specifika grammatiska betydelser, hela uppsättningen uttrycksmedel. I båda fallen vittnar en viss synkretism eller variation i uttrycket av grammatiska funktioner inte om att tydliga gränser mellan dem saknas, eftersom grammatiska kategorier i första hand definieras semantiskt. Det kan naturligtvis uppstå vissa praktiska svårigheter i den grammatiska analysen, antingen därför att flera grammatiska kategorier har en gemensam semantisk grund eller därför att morfosyntaktiska markörer som övertagits från en annan grammatisk kategori medför oönskade implikationer. Då kan det bli nödvändigt att fatta ett konventionellt beslut. 1.2.4.1. Vid analys av konkreta exempel kan det ibland vara svårt att avgöra vilken kategori – obligatoriska komplement eller depiktiv – sekundärpredikat ska hänföras till. I båda fallen fyller sekundärpredikationerna nämligen en restriktiv funktion i förhållande till den primära predikationen genom att underkategorisera en av deltagarna i den profilerade händelsen, jfr: (8) Jag tycker om Čiurlionis som målare. (Exempel från Holvoet, Tamulionienė 2005: 133.) (9) Han anlände till huvudstaden som sändebud. (Exempel från Ambrazas, red., 2006: 627.) Verbformen anlände, i mening (9) tycks inte tillhöra perceptions- eller funktionspredikat som kräver ett substantiviskt komplement, och konstruktionen som sändebud skulle här kunna betraktas som ett fritt sekundärpredikat – en depiktiv – som modifierar verbet. Låt oss försöka veckla ut den sekundärpredikation som denna uttrycker i en bisats med kopula, underordnad den primära predikationen med avseende på tempus och modalitet, jfr Han anlände till huvudstaden medan han var sändebud. Men en sådan standardmässig explikation av sekundärpredikationen återger inte hela det innehåll som uttrycks i mening (9). Följande formulering verkar vara betydligt mer träffande: Han anlände till huvudstaden för att tjänstgöra (dvs. fungera!) som sändebud. Denna explikation visar att det är lämpligt att tolka verbet i mening (9) som ett komplext predikat, vars ena beståndsdel är ett underförstått funktionsverb. När vi analyserar predikationen som uttrycks i denna mening måste vi alltså erkänna att konstruktionen som sändebud är ett komplement till verbet anlände (ett obligatoriskt sekundärpredikat). Vidare framträder, när meningarna ovan jämförs, ytterligare en skillnad i deras semantiska struktur. I mening (8) anger depiktiven som målare, som uttrycker den aspekt i vilken den primära predikationen begränsas (uttryckt av verbet tycker om), typiskt den underkategori av individen som betraktas som dennes 130 Pastabos själv: Čiurlionis – målare (konstnär) och Čiurlionis – kompositör (musiker) är två yrkeskategorier som definierar denna persons identitet. Därför kan depiktivens restriktiva karaktär också framhävas med motsvarande lexikala medel, jfr Jag tycker om Čiurlionis, men bara som målare. Sannolikt kan vi inte framhäva konstruktionens restriktiva karaktär med liknande lexikala medel i mening (9), eftersom den yrkeskategori som konstruktionen med som och substantivet sändebud tillskriver individen (han) inte betraktas som en del av hans identitet (åtminstone inte utan att meningens innehåll förvrängs): jfr? Han anlände till huvudstaden, men bara som sändebud. Ett sådant test kan vara användbart i praktiken när man skiljer mellan fria och obligatoriska sekundärpredikat. 1.2.4.2. När en konstruktion med som + substantiv, som fyller en restriktiv funktion genom att underkategorisera en av aktanterna, tillskriver denna aktant en kategori som inte är karakteristisk för den, kan det vara svårt att avgöra vilken grammatisk funktion – depiktiv eller jämförande sättsadverbial – den sekundärpredikation som konstruktionen uttrycker ligger närmast, jfr: (10) Kardborrerötter kan ätas råa som sallad. Unga blad används också som grönsak. (Exemplet anpassat från Vaičiulytė-Semenienė 2007: 95.) Det är inte vanligt att använda kardborre som föda, och därför blir växtdelarna, som genom sekundärpredikation hänförs till kategorierna livsmedel – sallad eller grönsak – i grunden inte sådana. I dessa meningars kontext ligger de aktuella kategorierna, på grund av sin ”overklighet”, funktionellt mycket nära substantiv som fungerar som jämförelsestandard i jämförande konstruktioner, där den uttryckta predikationen inte heller kännetecknas av faktivitet (jfr Kardborrerötter kan ätas råa som sallad / i stället för sallad och Kardborrerötter kan ätas råa som / liksom sallad.) Trots denna riskabla närhet till adverbial med jämförande funktion kan den restriktiva karaktären hos konstruktioner med som + substantiv fortfarande urskiljas i de aktuella meningarna, och de kan med fog betraktas som depiktiver. Detta är möjligt endast om man tydligt förstår gränserna för denna grammatiska funktion (dvs. dess semantiska definition). 1.2.5. Vid tolkningen av en mening med atypiskt morfosyntaktiskt uttryck, orsakat av olika processer för semantisk utvidgning, eller när man måste välja mellan dess vanliga konceptualiseringar, kan man inte undvara grammatiska kategorier som bygger på prototyper men har tydliga gränser. Om dessa kategorier ”gradvis” övergick i varandra, dvs. saknade tydliga gränser, såsom empiriska studier påstås visa, skulle inget arbete med att konceptualisera eller analysera lingvistisk struktur vara möjligt. I själva verket visar resultaten av sådana studier endast allmänna tendenser i lingvistisk kodning. 1.3. Slutligen skulle jag vilja kommentera mer ingående ett typiskt fall där grammatiska 131 Pastabos Svårigheterna med analysen beror på yttre faktorer, det vill säga i huvudsak på avsaknaden av ett bredare sammanhang. I slutet av artikeln (s. 93) framför författarna tanken att det inte finns någon skarp gräns mellan kaip + DF-konstruktioner som fungerar som sättsadverbial, det vill säga som första ordningens modifierare, och sådana som fungerar som fria predikativ. I praktiken kan det ofta vara svårt att skilja mellan dessa grammatiska funktioner, särskilt om man vid analysen av yttranden bortser från deras bredare sammanhang. Detta vederlägger dock på intet sätt det faktum att det finns en teoretisk grund för att skilja mellan kategorierna (vilket för övrigt tydligt framgår av möjligheten att läsa de nedan citerade meningarna på två sätt). Det hävdas att både kaip + DF-konstruktioner som kategoriseras som sättsadverbial och sådana som betraktas som sekundära (fria) predikativ, ur syntaktisk synvinkel står i ett modifieringsförhållande till satsens huvudpredikat. Men det sätt på vilket huvudpredikationen modifieras i de båda fallen måste, teoretiskt sett, i grunden skilja sig åt – annars finns det ingen grund för att skilja mellan de två grammatiska funktionerna adverbial och fria sekundära predikativ. Teoretiskt (det vill säga i idealfallet) modifierar kaip + DF-adverbial verbets handling direkt (anger dess sätt), medan de sekundära (fria) predikativ som uttrycks genom analoga konstruktioner gör det indirekt: genom att underkategorisera en av deltagarna i den verbala relationen med hjälp av sitt predikativa substantiv anger de den aspekt i vilken deltagaren ingår i huvudpredikationen, eller med andra ord begränsar de predikationens räckvidd i ett visst avseende (modifierar dess profil). Därav deras restriktiva funktion, som vi först och främst bör uppmärksamma när vi söker den funktionella motivationen för fria sekundära predikativ (raison d’être). Vi skulle naturligtvis kunna hävda att även kaip + DF-konstruktioner som används för att modifiera handlingens sätt gör detta indirekt, genom att uttrycka en jämförelse, snarare än direkt, som adverb gör. Dessutom skulle vi kunna urskilja jämförelse även när vi fördjupar oss i semantiken hos predikativa kaip + DF-konstruktioner: varje kognitiv kategoriseringsoperation förutsätter ju att det valda entitet jämförs med en viss (jämförelse)standard (Langacker 1987: 91). Även om denna senare insikt förklarar varför samma konstruktion har valts för olika grammatiska funktioner i språket, är det vid en synkron betraktelse endast i det första fallet som jämförelsen öppet väljs som ett medel för att modifiera handlingen (sättet), medan jämförelsen i fråga om predikativ endast kan urskiljas (postuleras) på kognitiv nivå, som en förutsättning för underkategoriseringen av en av aktanterna (som förknippas med huvudpredikationens restriktiva funktion). Å andra sidan skulle vi kunna säga att även kaip + DF-konstruktioner, som modifierar handlingens sätt genom jämförelse (på liknande sätt som sättsadverb), också underkategoriserar handlingen; skillnaden är dock att jämförelsestandarden här inte är substantivets referent, som vid underkategorisering av aktanter, utan en handling som vanligen kännetecknar denna referent. 132 Pastabos Detta faktum pekar på ett annat, mer allmänt drag i jämförande konstruktioners funktion: den predikation som uttrycks av verbet i den proposition som konstruktionen implicerar är inte underordnad huvudpredikationen, varaktigheten hos ett sådant verbs handling är inte beroende av huvudverbets handlings varaktighet, och den implicerade handlingen är inte nödvändigtvis samtidig med den aktuella. Det bör också påpekas att denna implicerade proposition ofta är icke-faktiv, eftersom den som jämförelsestandard vanligen formas på grundval av generiska påståenden eller metaforer, vilka på grund av sin epistemiska natur i princip är icke-faktiva; jfr exemplen (8) och (41) som citeras i artikeln: Som en låga blommade krassen = Krassen blommade på det sätt som EN LÅGA BRINNER; Här togs vi emot som hedersgäster – med orkester och sång = Här togs vi emot på det sätt som hedersgäster TAS EMOT (trots att vi inte var eller kände oss som sådana) – med orkester och sång. Däremot är de verbala förbindelser som impliceras (”latent”) av fria sekundära predikativ, tycks det, alltid FAKTIVA. Det kan inte heller vara annorlunda, eftersom existensen av de aktkategorier som väljs för att förverkliga den restriktiva funktionen (och som betecknas av substantivet i kaip-konstruktionen) är presupponerad – den är inte mindre reell än existensen av själva den underkategoriserade akten. Det är för övrigt just på grund av faktiviteten som dessa konstruktioner också kan få en adverbiell kausal betydelse. Genom att med kontextuella eller textuella markörer (till exempel genom att placera konstruktionen i tema) betona faktiviteten hos den (sekundära) predikation som konstruktionerna i fråga uttrycker, kan man också lösa den skenbara frågan om att en gräns mellan de nämnda kategorierna saknas; jfr Som hedersgäster togs vi emot med orkester och sång. – i denna mening kan kaip + DF-konstruktionen endast förstås som ett kausalt predikativ. 1.3.1. Av alla dessa resonemang framgår att alla sekundära kaip + DF-predikativ delar ett uttryck för aspekt, det vill säga en restriktiv funktion i förhållande till huvudpredikationen, vilken redan på satsnivå dessutom kan få någon adverbiell betydelse (vanligen kausal). Som vi senare ska se åtföljs den sistnämnda betydelseförändringen hos konstruktionerna av att en proposition som endast presupponeras vara faktiv lyfts fram i satsens profil vid en restriktiv tolkning. Jämförande sättsadverbial bör, tycks det, främst kunna förväxlas med depiktiva predikativ med restriktiv funktion: båda dessa grammatiska funktioner realiseras på liknande sätt – genom underkategorisering. Och även om predikationernas räckvidd hos de jämförelsestandarder som väljs för detta ändamål i princip skiljer sig åt, som vi har sett, kan de vara otillräckligt avgränsade när ett bredare sammanhang saknas, särskilt om sammanhanget inte ger tydligare indikationer på en faktiv tolkning av den ”latenta” förbindelsen i kaip + DF-konstruktionen. 2.0. En annan kommentar rör också gränserna mellan grammatiska funktioner. I artikeln bortser man från appositionella kaip + DF-konstruktioner och betraktar dem som appositioner, det vill säga 133 Pastabos i huvudsak som attribut. Det hävdas att i sådana konstruktioner (jfr Jonas, (som) en omtänksam son, hjälper alltid sina föräldrar; s. 81, fotnot 19) uttrycks predikation på en lägre nivå än satsnivån, och därmed medges samtidigt att det så kallade appositivet tillsammans med sitt huvudord bildar en nominalfras. Utan att förneka den nära semantiska kopplingen mellan vissa kaip + DF-konstruktioner och ett (närliggande) nominalt argument till satsens predikat (eller, annorlunda uttryckt, den specificerande funktion de fyller i förhållande till detta), och utan att förneka själva den grammatiska kategorin apposition, måste man ändå konstatera att det är problematiskt att i de aktuella fallen hänföra kaip + DF-konstruktioner till argumentets nominalfras. Då blir även påståendet om ”nedgraderad predikation” (eng. downgraded predication) i sådana konstruktioner problematiskt. Påståendet att predikation uttrycks på en lägre nivå (nominalfrasnivån) låter mer övertygande när det gäller den så kallade attributiva användningen av appositioner, jfr Den omtänksamma sonen Jonas hjälper alltid sina föräldrar – i detta fall råder det inget tvivel om att substantivet Jonas och dess ”attribut” den omtänksamma sonen bildar en och samma nominalfras. Vilka mer tungt vägande argument finns det för att man inte utan vidare ska hänföra de aktuella kaip + DF-konstruktionerna till appositioner? Låt oss först söka efter dem i själva artikeln. För det första medger såväl de litauiska författare som citeras i artikeln (Žukauskaitė 1961: 269; Balkevičius 1963: 182) som utländska (Flaate 1999: 10) att vissa så kallade kaip + DF-appositioner har en restriktiv funktion i förhållande till den primära predikationen (den sistnämnda författaren kallar dem till och med ”adjascenta nominala als-predikativ” (ty. adjazente substantivische als-Prädikative)). I detta avseende skiljer de sig inte från de depiktiva predikativ som diskuteras nedan (jfr Professorn möter för första gången det nya läsåret som riddare av Gediminasorden; s. 83, 88–89). För det andra medger fler än en av de litauiska författare som citeras i artikeln (Žukauskaitė 1961: 270; Balkevičius, loc. cit.) att de aktuella kaip + DF-konstruktionerna ”appositionerna” i många fall är förbundna med satsens predikat genom orsakssamband (eller ändamålssamband). Med moderna termer uttryckt är alltså sådana ”appositioner” syntaktiskt knutna genom en modifieringsrelation till satsens verb (eller snarare till själva satsen – R. M.). Som de nämnda författarna påpekar är orsakssamband (eller andra sådana relationer) med predikatet inte utmärkande för appositioner utan konnektorn kaip (om detta stämmer är substitutionsoperationen olaglig som belägg för att de aktuella kaip + DF-konstruktionerna är ”appositionella”). Därför finns det inget skäl att inte behandla sådana betydelsemässigt adjascenta kaip + DF-konstruktioner tillsammans med andra adverbiala predikativ (Balkevičius, som citeras i artikeln, betraktar ju också appositioner med kaip som ”vissa omständigheter”; jfr även Flaates ovan nämnda beskrivning). För det tredje förefaller det kriterium för att skilja mellan ”appositionella” och predikativa kaip + DF-konstruktioner som anges i den litteratur som citeras i artikeln – deras plats i den syntaktiska sekvensen – inte vara tillförlitligt tillämpbart (åtminstone inte i litauiskan). 134 Pastabos Sådana konstruktioner står ofta omedelbart mellan subjektet (objektet) och predikatet i satsen, och det är oklart vilket av dessa de står närmast, jfr De skjutsade hem systerns dotter Veronė, som en förtappad, (s. 76). För det fjärde medges det i artikeln att det, liksom när det gäller fria predikativ, ”också på nominalfrasnivå finns [en latent – R. M.] kopulativ relation mellan attributet (appositionen) och dess huvudord” (s. 81, fotnot 19). Följaktligen kan man hävda att i satser med så kallade kaip + DF-appositioner, liksom i satser med fria predikativ, uttrycks faktiskt två samtidiga predikationer, varav den ena (den sekundära) är underordnad den andra (den primära) i fråga om tempus och modalitet, jfr Jonas, som en omtänksam son, hjälper alltid sina föräldrar → Jonas hjälper alltid sina föräldrar, eftersom han är en omtänksam son → Eftersom Jonas är en omtänksam son hjälper han alltid sina föräldrar. De aktuella ”appositionella” kaip + DF-konstruktionerna kan alltså, liksom andra adverbiala predikativ (särskilt kausala), lätt utvecklas till adverbiala bisatser, vars subjekt är koreferentiellt med ett av det överordnade predikatets nominala argument. Det tycks vara svårt att göra detta med fria predikativ som uttrycker restriktion i förhållande till predikationen (jfr Jag tycker mycket om Čiurlionis som målare (≈ Čiurlionis, som målare, tycker jag mycket om), men?Jag tycker mycket om Čiurlionis. Han är (var) målare), eftersom deras ”latenta” kopula för existens endast presupponeras och inte ingår i satsens profil (predikation i snäv bemärkelse) (jfr Holvoet, Tamulionienė 2005: 134). Detta faktum visar för övrigt tydligt att adverbiala sekundära predikativ modifierar snarare hela satsen än dess verb. Och slutligen, för det femte, hindrar även det empiriska faktum som i artikeln beläggs med den hierarki som Hentschel (2006: 172) upprättat att åtminstone kausala adjascenta kaip + DF-konstruktioner hänförs till argumentets nominalfras: KOMPLEMENT < DEPIKTIVT PREDIKATIV < ADVERBIALT TEMPORALT PREDIKATIV < ADVERBIALT KONDITIONALT PREDIKATIV < ADVERBIALT KAUSALT PREDIKATIV; enligt denna hierarki är det just de adverbiala kausala predikativen som av alla sekundära predikativ är minst integrerade i den primära predikationen, eller med artikelns term – i verbfrasen. Det är välkänt att en av vägarna för att integrera sekundär predikation i den primära går via specificering av huvudpredikatets argument (subkategorisering av dess nominala referent). Orsakspredikativ är, förefaller det, förbundna med ett nominalt argument till predikatet enbart genom den ovan nämnda koreferensen mellan subjektet i de propositioner de implicerar och detta argument – här är det svårare att urskilja en specificeringsrelation, och den adverbiala betydelsen hamnar i bakgrunden. Det är alltså svårt att betrakta en kaip + DF-konstruktion med sådan adverbial funktion som en del av argumentets nominalfras, trots dess adjascenta position. 135 Pastabos 2.1. Ytterligare argument för varför konstruktioner med kaip + DF som står intill ett substantiv inte kan betraktas som appositioner kan vi få först genom att undersöka gränserna för den predikation som uttrycks av företrädarna för denna grammatiska kategori (adjektiva substantivfraser), den funktionella motivationen för deras användning i en sats och de möjliga syntaktiska relationerna till predikatets verb. I litauisk språkvetenskap betraktas appositionen vanligen som ett substantiviskt attribut med en särskild funktion – den anger en ytterligare, underordnad benämning på det föremål som uttrycks av det bestämda ordet (Labutis 2002: 329). Det noteras att personer oftast karakteriseras med appositioner (Ambrazas, red., 2006: 257), varför det bestämda ordet vanligen är ett egennamn. Genom att betrakta appositionen som ett attribut erkänner man samtidigt att den står i en underordnande relation till det bestämda ordet (Morkūnas, red., 1999: 500) och bildar en fras tillsammans med det. Eftersom uppfattningen att kongruens är ett sätt att uttrycka syntaktiska relationer² har etablerats inom litauisk språkvetenskap, är det inte förvånande att vissa språkvetare tillskriver appositionen dubbla syntaktiska relationer: det sägs att appositionens substantiv står i kongruensrelation till det bestämda ordet (subjektets eller objektets substantiv) och i en styrningsrelation till predikatets verb (jfr Sirtautas, Grenda 1988: 55). Balkevičius (1963: 176; 1998: 37–38) erkänner inte att appositionen kongruerar med det bestämda ordet. Enligt honom är det samma syntaktiska relation till predikatets verb som orsakar kasusöverensstämmelsen mellan de båda substantiven – båda styrs av verbet. På senare tid har litauiska författare även benämnt appositionen apozition. I Lietuvių kalbos enciklopedijoje (Morkūnas, red., 1999: 500) anges termen förefaller endast som en internationell motsvarighet till apposition, utan att betraktas som beteckning för en särskild syntaktisk relation. Balkevičius begrepp apozition förstås alltför brett, som ”en andra antecedent med samma denotat, som visar vad dess bestämda ord är” (1998: 37). Eftersom han i huvudsak behandlar endast predikativa (kopula-)apozitionskonstruktioner³, betraktar han det bestämda ordet tillsammans med appositionen endast som ett separat uttrycksfall för sådana konstruktioner (ibid., 38). En liknande syn på en apozitiv substantivfras som en reducerad relativ kopulasats (postulerad endast i djupstrukturen) stöddes på 1970-talet, som vi ska se längre fram, av vissa företrädare för generativ grammatik. En sådan generativ syn förefaller inte heller främmande för Sirtautas och Grenda (1988: 101), som hävdar att ”appositionen sannolikt är 2 Det är endast författarna till Lietuvių kalbos gramatikos darbų som avvisar att kongruens betraktas som ett sätt att uttrycka syntaktiskt beroende (jfr Holvoet, Judžentis 2003: 17). 3 Pasak Balkevičiaus (1998: 102), „APK [apozicijų predikatines konstrukcijas – R. M.] sudaro bazinis veiksmažodis ir du tarpusavyje koreliuoti antecedentai, kurie, įvardydami tą patį denotatą, vienas kitam yra apozicija“. 136 Pastabos resultatet av att en sammansatt nominalpredikation förlorar sin predikation, en ”degradering” i rang.” Eftersom Balkevičius inte betraktar överensstämmelsen mellan appositionens och dess bestämda ords former som kongruens (han föreslår att den kallas korrelation, liksom Labutis (1994 II: 91; 2002: 328), eller urval), men fortfarande ser kongruens som uttryck för en syntaktisk underordningsrelation, måste han, när han inte finner någon annan grund för att fastställa en syntaktisk relation mellan sådana substantiv, konstatera att ”apozitionsgruppen” inte bildar en fras (Balkevičius 1998: 37–38). Om man förstår substantivisk apozition på detta sätt finns det naturligtvis ingen anledning att tala om dess huvudled, även om den i många fall lätt kan identifieras intuitivt. Den huvudled i apozitionen som fastställs utifrån syntaktisk representation gör det möjligt att tala om substantivfrasens endocentricitet4, en egenskap som också kännetecknar en modifierande (traditionellt attributiv) fras. Därför står åtminstone vissa substantiviska apozitionsled ändå i en underordningsrelation, och följaktligen hör de till samma fras. 2.1.1. I litauisk litteratur om appositioner ägnas stor uppmärksamhet åt att beskriva deras semantiska typer (jfr Sirtautas, Grenda 1988: 102–103; Labutis 2002: 331–333); deras struktur behandlas också (outbyggda vs. utbyggda), liksom deras position i satsen (före eller efter det bestämda ordet, i satsens slut), interpunktion; funktionerna hos appositioner i satsen nämns kort (tillägg eller precisering av den information som uttrycks av det bestämda ordet), och några mer problematiska fall av åtskillnad mellan appositioner och deras bestämda ord diskuteras. Begreppet apozition, så som det förstås i väst, behandlas inte i litauisk språkvetenskap med utgångspunkt i appositioner (åtminstone att döma av de grundläggande beskrivningarna av litauisk grammatik). Referensens karaktär hos apozitionens led och skillnaderna mellan deras referens, vilka är viktiga för förståelsen av apozition som en särskild syntaktisk relation, har inte behandlats. Vad innebär den koreferens mellan ett substantiv och dess apposition som ofta nämns i den lingvistiska litteraturen? Hur påverkas apozitionens karaktär av relationen mellan dess leds specifika vs. icke-specifika referens, och hur hänger dessa frågor samman med substantivfrasens bestämdhet vs. obestämdhet? I vilken utsträckning beror substantivfrasens referenskaraktär på predikatets typ? Hur beror de syntaktiska relationerna mellan ett av apozitivens led – appositionen – och satsens övriga delar på den funktionella motivationen för dess användning? Om man inte ställer dessa frågor och försöker besvara dem kan beskrivningen av appositionen som grammatisk kategori bara bli ytlig och motsägelsefull. Det är därför inte förvånande att sammansättningar som i huvudsak betecknar ett och samma denotat behandlas som substantivfraser med appositioner: sammansatta benämningar på begrepp gydytojas rezidentas, mokytojas praktikantas, inžinierius kelininkas, kunigas profesorius, 4 Apie šį Bloomfieldo terminą trumpai žr. Matthews (1997: 114). 137 Pastabos beržas svyruoklis ir pan. (plg. Labutis 2002: 331–332), arba daiktavardžių samplaikos tėvas motina,tėvai‘, vyrai moterys,žmonės‘, rankos kojos,galūnės‘ ir pan. (plg. Ambrazas, red., 2006: 557), kurie veikiau priskirtini žodžių darybos sferai. Tradiciškai Vakarų lingvistikoje skiriami glaudžiosios ir laisvosios apozicijos atvejai lietuvių autorių neaptariami. Paprastai laisvajai apozicijai priskiriamas semantiniu bei intonaciniu savarankiškumu pasižymintis priedėlis lietuvių kalbininkus iki šiol tedomino skyrybos požiūriu. Teigiant, kad „priedėlis ir jo pažymimasis žodis abu yra daiktavardžiai, žymintys tą patį realios tikrovės daiktą ar reiškinį“ (Balkevičius 1963: 177), apytikriai užčiuopiamas minėtasis esminis apozicijos požymis – jos dėmenų koreferentiškumas, bet neskiriant dėmesio tų dėmenų referencijos specifikai daroma pernelyg plati išvada dėl jų sintaksinio lygiavertiškumo, esą priedėlis, lygiai kaip ir jo pažymimasis žodis, galįs sakinyje atstoti visą daiktavardinį junginį (plg. Balkevičius 1963: 176; Morkūnas, par., 1999: 500). Tuo tarpu toks teiginys, kaip vėliau matysime, be išlygų galioja tik tais laisvosios apozicijos atvejais, kai abu jos dėmenys turi specifinę referenciją. Visuose lietuvių kalbos gramatikos aprašuose po daiktavardžio einančios kaip + DF konstrukcijos laikomos priedėliais. Nors ne vieno lietuvių autoriaus (be minėtų Žukauskaitės ir Balkevičiaus, dar plg. Sirtautas, Grenda 1988: 104) seniai yra pastebėtas tokių „priedėlių“ funkcinis artimumas aplinkybėms, tačiau nesiryžta jų apibūdinti antrinės predikacijos terminais. Tuo tarpu, kaip vėliau matysime, kiek išsamesnė priedėlių sintaksės analizė rodo, kad laisvaisiais antriniais predikatyvais pagrįstai galėtų būti laikomi ir kai kurie „tikrieji“ (t. y. be kaip) priedėliai. To, kas pasakyta, pakanka išvadai, kad lietuvių kalbotyroje įsitvirtinusi priedėlio samprata nėra adekvati šių pastabų analizės uždaviniams: nėra pakankamai apibrėžti nei šios gramatinės kategorijos atstovų sintaksinis rangas, nei jų reiškiamos predikacijos orientacija bei aprėptis. Todėl toliau tai, kas tradiciškai vadinama pažymimuoju priedėlio ir daiktavardžio junginiu, mėginsiu pateikti ir analizuoti kaip daiktavardinę apoziciją, remdamasis vakarietiška šio termino samprata. Kur reikia vartosiu ir tradicinį priedėlio terminą. 2.2. Substantivisk apozition är som syntaktisk kategori definierad av ett yttre kännetecken – koreferens mellan dess led. Med andra ord betecknar båda apozitionens substantiv (mer exakt: substantivfraser) samma entitet, även om de ofta hänvisar till den på olika sätt (referensens karaktär skiljer sig åt) (jfr Taylor 2002: 235). Traditionellt delas apozition in i nära (eller restriktiv) och fri (eller icke-restriktiv) (jfr Burton-Roberts 1975: 391). De nära apozitionens led bildar en intonationsenhet (jfr poetas Maironis, kaimynas batsiuvis), medan den fria apozitionens led kännetecknas av intonatoriskt och ofta även semantiskt oberoende (jfr Valdas Adamkus, 138 Pastabos Republiken Litauens president; författaren till Republiken Litauens nationalsång, Vincas Kudirka; Putinas, poeten) (jfr Van Langendonck 2007: 126). 2.2.1. En prototypisk nära apposition består av ett egennamn och ett appellativ som subkategoriserar det och som vanligtvis står före egennamnet, jfr: (11) Lingvisten Kazimieras Būga föddes år 1879. Att den nominala appositionen i detta exempel bildar en enda intonationsenhet framgår av att dess andra led uttalas med emfas (med logisk betoning), jfr Lingvisten Kazimieras Būga föddes år 1879. När det gäller referens är appositionens led tydligt asymmetriska. Som vi vet är det bara egennamnet som är en inherent bestämd nominalfras med specifik referens. Därför kan det utan betydelseförlust ersätta hela appositionsfrasen, jfr Kazimieras Būga föddes år 1879. Det appellativa substantivets bestämdhet och referenskaraktär i denna apposition är däremot inte lika tydliga. Det kan (i motsats till vad som ibland hävdas) ersätta hela appositionsfrasen endast under särskilda kontextuella omständigheter, när det är klart vilken lingvist det handlar om. Följaktligen är dess referens åtminstone inte specifik. I den lingvistiska litteraturen diskuteras bestämdheten hos sådana appellativa appositioner med utgångspunkt i artikelspråk, där de ofta används med bestämd artikel, jfr eng. the singer Robeson, the lawyer Wright, men också singer Robeson, lawyer Wright. Användningen av bestämd artikel i ett artikelspråk är dock inte alltid knuten till en presupposition om unik identifiering av referenten till den nominalfras som artikeln bestämmer, jfr the core of an apple = an apple core. Det ena ledet i en nära apposition (prototypiskt det appellativa substantivet) anger alltid referentkategorin hos det andra ledet (egennamnet), det vill säga en klass av yrkesmässig, social eller annan tillhörighet, och subkategoriserar därmed det. Man skulle kunna hävda att dess referent instansieras inte i verkligheten utan i ett typologiskt rum5. Det appellativa substantivet i en nära apposition som motsvarar den traditionella appositionen har alltså inte specifik referens, men är i en viss mening bestämt. Denna bestämdhet kan vi kalla TYPologisk. Innehållet i den bestämdhetsbeskrivning som den bestämda artikeln bidrar med i de engelska exemplen ovan utgörs av presuppositionen om egennamnets referents kategoritillhörighet. 5 Den förste som uppmärksammade skillnaden mellan den så kallade attributiva och referentiella användningen av bestämdhetsbeskrivningar var Donnellan (1966). Hans exempel Smith’s murderer is insane har diskuterats ingående i den lingvistiska litteraturen: meningens dubbla tolkning bygger just på möjligheten att tolka referenten till dess subjektfras antingen som en typ (Smiths mördare) eller som en instans av den typen (en konkret person). 139 Pastabos 2.2.2. Att dispositionen för specifik vs. icke-specifik referens hos leden utgör en begränsning som kännetecknar nära apposition, framgår också av det faktum att en sådan apposition inte tillåter två bestämda nominalfraser med specifik referens, jfr: (12) Adomas Mickevičius verk, den mest framstående skalden inom den polska romantiken, påverkade också starkt de litauiska 1800-talspoeterna. (13) ?Den mest framstående skalden inom den polska romantiken Adomas Mickevičius verk påverkade också starkt de litauiska 1800-talspoeterna. I exemplens nominalfraser den mest framstående skalden inom den polska romantiken impliceras referentens unikhet av våra kunskaper om 1800-talets litteratur och markeras formellt genom adjektivets bestämda superlativform6. Vi ser att denna bestämda nominalfras tillsammans med det koreferentiella egennamnet endast kan fungera som led i en fri apposition. Referensen hos substantivet i en nära apposition kan begränsas även radikalt, exempelvis genom att modifiera det med ett possessivt pronomen, men så länge substantivets referent inte är unikt identifierad (specifik) är den aktuella appositionen möjlig, jfr: (14) Atsk ubėjo klėtin ir mano mokytojas Strazdas su persigandusiu Papieviu. (exempel från Labutis 2002: 328–329). Även om possessiva pronomen ofta kallas bestämda nominalfrasers determinanter, kan de i litauiskan förknippas med en bestämdhetsbeskrivning endast under gynnsamma kontextuella eller epistemiska omständigheter, när nominalfrasens referents unikhet uppfattas utan förbehåll (jfr Holvoet, Tamulionienė 2006: 24). Det finns till exempel inga garantier för att referenten till den predikativa nominalfrasen i den ekvativa meningen Strazdas är min lärare är en unikt identifierad individ, det vill säga min ende lärare, eftersom jag kan ha fler lärare. Därför tycks det inte finnas någon principiell skillnad i fråga om referens mellan denna ekvativa mening och dess askriptiva motsvarighet Strazdas är lärare, som ofta framhålls (jfr Holvoet, Čižik-Prokaševa 2005: 79). I meningen Min lärare är Strazdas kommer däremot referenten till samma nominalfras i subjektsposition alltid att uppfattas som den enda individ som undervisar mig. 6 Om hur betydelsebidraget från morfemen för komparativ och superlativ hos adjektiv påverkar bestämdheten hos den modifierade nominalfrasen, se Mikulskas (2006: 48–49). 140 Pastabos När den unika referensen hos en nominalfras som modifieras av ett possessivt pronomen impliceras av motsvarande idealiserade kognitiva modell (ICM), kan en sådan possessiv konstruktion inte stå i nära apposition till ett egennamn, jfr: (15) Min man tycker om potatispannkakor. (16) (Min) Antanas tycker om potatispannkakor. (17) ?Min man Antanas tycker om potatispannkakor. Mening (17) låter märklig, eftersom den för oss vanliga FAMILJ-ICM, där en kvinna bara har en man, stöder en specifik referens för frasen min man. 2.2.3. Eftersom bestämdheten hos det appositiva substantivet i nära apposition inte är på samma nivå som bestämdheten hos dess partner, är asymmetrin i en sådan nominalfras uppenbar och grammatiskt betydelsefull. Denna asymmetri uppmuntrar oss att försöka beskriva appositionella konstruktioner utan att skilja dem från andra nominalfraser som bygger på modifierings- och komplementeringsrelationer. Företrädare för transformativ generativ grammatik (jfr Burton-Roberts 1975: 397–405) har försökt beskriva nära appositioner som fall av modifiering och motiverat appositionens status som modifierare genom att härleda den från en presupponerad restriktiv relativsats (jfr Lingvisten Kazimieras Būga föddes år 1879 < Kazimieras Būga, som var lingvist, föddes år 1879). Att nära appositioner med fog kan betraktas som modifierande konstruktioner framgår också av deras tydliga endocentricitet: ett av substantiven i appositionskonstruktionen, vanligen det med specifik referens, kan syntaktiskt representera hela konstruktionen. I det exempel som undersöks är det exempelvis egennamnet lingvisten Kazimieras Būga som utgör appositionen – det är entydigt konstruktionens huvudled (eng. head). Den första appositionen (lingvist) kan, som redan nämnts, ersätta hela konstruktionen i en mening endast under särskilda kontextuella omständigheter, när den genom anaforiska länkar kopplas till personen Kazimieras Būga, dvs. när det står klart vilken lingvist det handlar om. Den nära appositionens endocentriska karaktär gör det möjligt att tydligare se den så kallade S/P-asymmetrin (självständig/beroende) i relationen mellan dess led, vilken också kännetecknar konstruktioner som binds samman genom modifiering. S/P-asymmetrin, som ligger till grund för bildandet av sammansatta strukturer, bör här i första hand förstås som ledenas relativa konceptuella självständighet eller beroende. Vid modifiering preciserar (elaborerar) den andra, konceptuellt självständiga (och vanligen semantiskt mer innehållsrika) leden semantiskt en av substrukturerna hos den ena leden, som profilerar en viss relation (och därför är konceptuellt beroende). Båda leden i den aktuella appositionen – substantiv – betecknar vanligen ett ting, inte en relation (med undantag för beteckningar på släktskapsförhållanden eller vissa sociala roller samt några andra fall), men de kategorier de uttrycker skiljer sig åt både i abstraktionsgrad och kognitiv prominens. 141 Pastabos (om kognitiva kategorier på tre nivåer, se Ungerer, Schmid 1996: 60–113). I det prototypiska fallet med nära apposition anger egennamnet (Kazimieras Būga), utöver hänvisningen till en konkret individ, genom sin form även individens grundläggande kategori (mellannivån) (MÄNNISKA, MAN). Vi kan med fog anta att appositionens andra led (appositionen), genom att ange en kategori för individen som är lägre än grundkategorin (till exempel individens yrke), semantiskt preciserar den, på ett sätt som liknar hur substantivet kaka preciserar den kategori MAT som adjektivet god endast schematiskt implicerar i den prototypiska modifierande konstruktionen god kaka. I detta (begränsade) avseende är egennamnet konceptuellt beroende av det appellativa substantiv som semantiskt preciserar (kompletterar) det. Men om vi i första hand tar hänsyn till egennamnets grundläggande, deiktiska funktion, dvs. dess hänvisning till en konkret individ, kan vi betrakta den apposition som anger individens underkategori (LINGVIST) som den konceptuellt beroende leden, vilken krävs som ett kompletterande led som preciserar (i praktiken definierar) referensen till det väsen som egennamnet betecknar. Som vi ser kan ett ensamt substantiv som utgör en apposition inte fungera i den aktuella diskursvärlden utan ett sådant komplement. Den komplementära karaktären hos en nominal appositionsled som är inherent bestämd illustreras väl av exempel som: (18) Det faktum att jorden är platt är uppenbart för alla. (19) Tanken att han kunde ha gjort det är outhärdlig. Här skulle substantiven faktum och tanke, på grund av sin alltför allmänna (kategoriska) betydelse, inte kunna fungera ensamma, utan sina komplement (att jorden är platt och att han kunde ha gjort det), som subjekt i meningar, jfr: (20)?Faktumet är uppenbart för alla. (21)?Tanken är outhärdlig. Dessa appositionella komplement har specifik referens: som nominaliseringar av hela (finita) satser har de ärvt sin bestämdhet (presuppositionen om en unik situation) från dessa och bör därför betraktas som fullvärdiga nominalfraser (Langacker 1991: 34–35; 148–149). Strukturellt kan en apposition där det ena ledet utgörs av en nominalisering med propositionellt ursprung jämföras med det prototypiska fallet av nära apposition där ett av leden utgörs av ett egennamn (Heyvaert 2003: 213–221). På senare tid har de strukturella egenskaperna hos nära apposition till och med betraktats som ett kriterium för att definiera egennamn (Van Langendonck 2007: 125– 142 Pastabos 143). När vi beskriver de syntaktiska relationerna mellan leden i en nära apposition kan vi alltså använda de sedvanliga begreppen komplementering och modifiering. Appositionens appositiv, som uttrycker en presupposition om den koreferentiella ledets kategoriska tillhörighet, behöver självt ett komplement som avgränsar dess referent – ett substantiv med specifik referens7. Utifrån syntaktisk representation bör det senare betraktas som den huvudsakliga leden i appositionsfrasen, medan appositivet är dess modifierare8. 2.2.4. När jag diskuterade den asymmetriska referenskaraktären hos leden i nära apposition och de inbördes syntaktiska relationer som denna asymmetri ger upphov till, utgick jag från en prototypisk modell där ett appellativt substantiv som subkategoriserar det följs av ett proprium i apposition. Den funktionella motiveringen för användningen av sådana vanliga appositioner i diskursen är i regel inte särskilt tydlig, och vi kan med fog kalla dem omarkerade fall av nära apposition. Man skulle faktiskt kunna anta att ett proprium i många fall ensamt kan garantera en unik identifiering av sin referent i diskursen och därför inte behöver någon ytterligare precisering av referensen. Att de appellativa leden i prototypiska nära appositioner inte har någon särskild kommunikativ tyngd avspeglas ikoniskt i det faktum att de inte heller har satsbetoning i frasen – vanligen uttalas endast proprialeden med emfatisk intonation, jfr: (22) Nu ska poeten Aidas Marčėnas tala. 7 Med hjälp av vedertagna teoretiska konstruktioner inom kognitiv grammatik kan vi definiera det subkategoriserande appositivet i en nära apposition mer precist, som en apposition av relationell karaktär med en viss valensstruktur. Gränsmarkören för den relation som det profilerar utgörs av en referent instansierad i den typologiska kategorirymden, medan trajektorn utgörs av ett koreferentiellt substantiv som uppfattas endast abstrakt och begränsas semantiskt enbart genom specifik referens. Appositionens partner – ett substantiv som betecknar en unikt identifierbar referent – preciserar (elaborerar) semantiskt denna senare substruktur hos appositivet. 8 Med utgångspunkt främst i exempel från språk där nominalfrasmodifiering endast är möjlig genom apposition, finner vi i typologisk litteratur försök att beskriva det ena av appositionens appositiv som en syntaktiskt icke-integrerad modifierare. Enligt detta synsätt fyller en sådan ”appositionell modifierare” samma semantiska funktioner i nominalfrasen som dess integrerade motsvarighet (jfr Rijkhoff 2002: 22–23). På litauiska skulle vi emellertid knappast kunna beskriva mer än ett led i fri apposition på detta sätt. Som vi har sett gör nära apposition det möjligt att urskilja någon form av konceptuell beroenderelation mellan dess led, vilket också motiverar deras syntaktiska beroende (det vill säga å ena sidan ett modifieringsförhållande och å andra sidan ett komplementeringsförhållande). Om vi alltså definierar syntaktiska relationer i termer av beroende, är ”syntaktiskt icke-integrerad modifierare” en contradictio in adjecto. 143 Pastabos Vi kan med fog anta att appositiven i appositioner som den i exempel (22) inte spelar någon avgörande roll för att fastställa propriets referent: liksom stående epitet som anger en för kommunikationsaktens deltagare välbekant underkategori av namnbäraren gör de referentidentifieringen nästan automatisk. I vissa fall kan dock ett sådant appositiv spela en mer betydelsefull roll när det gäller att ange den kategoriska tillhörigheten hos propriets referent, särskilt i skriftspråk. Samma proprium kan nämligen bäras av flera personer, och därför kan det vara oklart för en vidare krets av adressater (läsare) vilken person som avses när personens namn nämns i tal (text), jfr: (23) Vi åkte förbi matematikern Kubilius barndomshem. (Exempel från Labutis 2002: 329.) I Litauen finns det många personer med efternamnet Kubilius, och om referentens yrke inte preciseras med ett motsvarande appositiv kan det vara oklart för adressaten (läsaren) vilken Kubilius – matematikern, litteratören, politikern eller någon annan – som avses här (i texten). 2.2.5. Användningen av appositiv i nära apposition i tal kan förknippas med andra kommunikativa syften än att identifiera referenten. Funktionen hos sådana appositiv i satsen kan ligga nära den restriktiva funktionen hos som + DF-depiktiv, där den huvudsakliga satsrelationen begränsas i önskad riktning genom den sekundära predikation som dessa uttrycker, jfr: (24) För de flesta litauer är Maironis som präst mindre välbekant än Maironis som poet. (25) För de flesta litauer är prästen Maironis mindre välbekant än poeten Maironis. (26) För de flesta litauer är Maironis präst mindre välbekant än Maironis poet. Det är uppenbart att de nära appositionernas appositiv i satserna (25) och (26) inte syftar till att underlätta identifieringen av referenten till namnet Maironis – den är redan välkänd för alla. Genom appositiven präst och poet avgränsas och formas namnet Maironiss designat (det vill säga personen som ett visst kulturellt fenomen) i enlighet med kommunikationens syften: liksom motsvarande depiktiv i sats (24) uttrycker de de avseenden i vilka den predikation som uttrycks av satsens huvudverb (är bekant) gäller. Appositivens funktionella motivering och ytterligare kommunikativa tyngd i dessa exempel blir också synliga genom appositionsledens omvända intonationskontur jämfört med den vanliga, jfr: poeten Maironis, Maironis poeten. Sådana fall av nära apposition kan med fog 144 Pastabos kan vi kalla markerade (markeringseffekten i det sista exemplet är ännu tydligare på grund av appositionens postpositionella ställning). 2.2.6. Mer sällan består en tät apposition av två appellativ. I litteraturen påpekas det ofta att det inte alltid är klart vilken led i en sådan apposition som är huvudled (det som bestäms) och vilken som modifierar den (bestämningen). Generellt gäller samma krav på ledens fördelning efter specifik respektive ospecifik referens även för dessa atypiska fall av tät apposition. Beteckningen för en unikt identifierbar referent representerar i meningen hela den appositionella frasen och blir dess huvudled. Som ett formellt kännetecken på huvudleden anges ofta dess första placering i appositionen, vilket intuitivt gör det möjligt att avgöra vad meningen egentligen handlar om, jfr mano kaimynas gydytojas, eng. my neighbour the doctor. I sådana fraser har den första nominalfrasen i själva verket vanligen (dvs. i omarkerade fall) specifik referens – den är också appositionens huvudled, medan bestämdheten hos den andra frasen (trots att den i det engelska exemplet markeras explicit med artikel) endast är typologisk. Med andra ord bygger den logik för bildandet av tät apposition som exemplet visar på en vanlig presupposition, uttryckt genom den askriptiva meningen Mano kaimynas yra gydytojas, och inte genom den ekvativa meningen Tas gydytojas yra mano kaimynas. När vi har hela meningen framför oss är det lättare att säga vilken appositionsleds beteckning som är propositionens mål, jfr: (27) Už dukters galvos ir tėvas žemaitis darėsi aukštaičiui neaiškus. (Exempel från Labutis 2002: 331.) Det är ju uppenbart att påståendet i denna mening handlar om fadern, men inte om žemaitis! 2.2.7. Den funktionella motivationen bakom en tät apposition bestående av två appellativ kan också knytas inte bara till att underlätta identifieringen av referenten, utan även till uttrycket för en ytterligare predikation i förhållande till meningens huvudsakliga predikation, jfr: (28) Mano kaimynas gydytojas dažnai nenakvoja namie. I detta exempel bör den nominalfras som har specifik referens, mano kaimynas, betraktas som den täta appositionens huvudled, medan den andra leden – som tolkas ospecifikt – fungerar som dess apposition och sannolikt här uttalas med emfatisk intonation⁹ mano kaimynas gydytojas. Den logiska betoningen på appositionens andra led slutar- 9Den täta appositionens intonationskontur är framför allt knuten till kommunikativa intentioner: när vi avgör vilken led i frasen som ska betraktas som apposition kan vi inte förlita oss enbart på intonationen, jfr: Pažįstu kaimyną (dvs. den som bor i grannskapet) gydytoją, jis tau pagelbės. Vid tolkningen av denna mening är specifik referens (men inte nödvändigtvis api- 145 Pastabos … och därmed även dess kommunikativa tyngd. En sådan appositions funktionella motivering kan faktiskt förknippas inte bara med precisering av det första ledets referens, utan också med uttryck för sekundär predikation. I det aktuella fallet skulle vi kunna hävda att appositionen (gydytojas) implicit anger också orsaken till den handling som satsens aktör utför – grannen övernattar ofta inte hemma eftersom hans yrke som läkare vanligen är förknippat med utryckningar och nattjourer. Sannolikheten för en sådan implikation är naturligtvis nära knuten till huvudpredikatets betydelse (faktiskt är det ofta huvudpredikationen som motiverar att en sådan apposition ”infogas” i satsen). Det är lätt att ge ett exempel där olika betydelser hos satsens predikat leder till olika tolkningar av samma apposition, jfr: (29) Min granne skomakaren går omkring med hål i skorna. (30) Min granne skomakaren vann en turistresa till Spanien i ett lotteri. I det första exemplet hänger den funktionella motiveringen för den täta appositionen sannolikt samman med uttryck för sekundär predikation – en medgivandebetydelse: grannen går omkring med hål i skorna, trots att han som skomakare lätt skulle kunna laga dem. I det andra exemplet är motiven för att ge ytterligare information om nominalfrasen min grannes referent (att han är skomakare) inte lika tydliga; de kan helt enkelt förknippas med att underlätta identifieringen av det första ledets referent. 2.2.8. Exemplen på täta appositioner som diskuterats ovan visar att motiven för deras bildning (användningen av appositioner) i många fall kan förknippas med en ytterligare restriktiv eller adverbiell funktion i förhållande till satsens huvudpredikation. Funktionellt sett ligger sådana appositioner mycket nära predikativ i fria sekundära konstruktioner av typen kaip + DF, det vill säga depictiva respektive adverbiella predikativ. Skillnaden är att den sekundära predikation som uttrycks av appositioner bara kan impliceras utifrån satsens betydelse som helhet, medan den i det senare fallet uttrycks explicit genom adekvata konstruktioner (jfr Min granne, som läkare, övernattar ofta inte hemma). Den implicita karaktären hos den ytterligare predikationen är emellertid inte skälet till att vi inte skulle kunna kalla dessa appositioner sekundära predikativ. Framför allt kan vi inte göra det av strukturella skäl – den täta appositionens apposition utgör tillsammans med det huvudled som den modifierar … bestämdheten) tillskrivs det andra appositivet, som här uttalas med logisk betoning. Det är också det som i satsen representerar hela den appositionella frasen, medan den framförställda appositionen (grannen) anger dess underkategori som huvudled. Den funktionella motiveringen till att den täta appositionella frasen bildas i detta exempel kan förknippas med en begränsning av referenten för objektsubstantivet (läkaren). 146 Pastabos representerar samma argument till huvudpredikatet och utgör således syntaktiskt en del av det predikativa verbets komplement: att dessutom betrakta en sådan apposition som modifierare till det verbet vore alltför besvärligt. 2.2.9. Sannolikt är det på grund av att de nämnda funktionerna delvis överlappar som uppfattningen att även konstruktioner av typen kaip + DF ska betraktas som appositioner har fått fäste i litauisk språkvetenskap. Det finns också en viss ontologisk släktskap mellan täta appositioner och motsvarande konstruktioner av typen kaip + DF, som tycks stödja denna uppfattning. Användningen av sådana appositioner bygger faktiskt i första hand på en presupposition om ett faktiskt kopulapåstående om huvudledets referents kategoritillhörighet (vilket, som vi sett, i engelskan markeras av den bestämda artikeln i appositionens nominalfras). En sådan presupposition ligger också till grund för användningen av täta appositioner i de fall då de implicit begränsar huvudpredikationens räckvidd, det vill säga då de har en restriktiv funktion i förhållande till predikationen. Först när en omständighetsbetydelse prediceras ytterligare lyfts detta påstående, genom sin interaktion med huvudpredikationen, från presuppositionen till satsnivån och blir en del av dess profil (predikation i snäv bemärkelse). Med andra ord kan orsaken till den handling som satsens predikat uttrycker, eller någon annan omständighet, endast impliceras av en apposition om det nämnda faktiska påståendet inte bara presupponeras utan lätt kan uppfattas som en oskiljaktig del av satsens betydelse. Om vi minns detta, bygger också uttrycket för den restriktiva funktionen hos depictiva i konstruktioner av typen kaip + DF på presuppositionen om ett faktiskt kopulapåstående som underkategoriserar referenten till ett substantiv som utgör ett av predikationsargumenten (som vi såg när vi diskuterade exemplet Jag tycker mycket om Čiurlionis som målare är det svårt att utveckla dess sekundära predikativ (som målare) till en motsvarande kopulasats utan att förvanska satsens innebörd). Det är först när ett sådant faktiskt påstående inte presupponeras utan impliceras av den predikation som satsen uttrycker som dessa predikativa konstruktioner också kan tolkas ”adverbiellt”10. Att det faktiska kopulapåstående som bekräftar denna tolkning tillhör satsens profil visas också av att det enkelt kan uttryckas explicit, jfr Min granne, som läkare, övernattar ofta inte hemma → Min granne, som är läkare, övernattar ofta inte hemma → Min granne övernattar ofta inte hemma eftersom (han) är läkare. Ändå är valet att beskriva de aktuella konstruktionerna av typen kaip + DF som fria modifierare av verbfrasen 10 Strikt taget är det bara sekundära predikativ i konstruktioner av typen kaip + DF med omständlig betydelse som är underordnade (beroende av) huvudpredikatet med avseende på tempus och modalitet. De depictiva predikativ som förekommer i motsvarande konstruktioner är i detta avseende oberoende, på grund av sin presuppositionella karaktär: den predikation de uttrycker sammanfaller tidsmässigt med (eller överlappar) huvudpredikatets tid. 147 Pastabos sekundära predikativ tycks inte lämna någon möjlighet att behandla vissa användningsfall av dessa konstruktioner på annat sätt – som appositioner av ”nedsänkt predikation”. Denna beskrivning skulle bara passa appositioner vid nära apposition, och kaip + DF-konstruktioner, som syntaktiskt inte hör till argumentets nominalfras, kan inte räknas till dessa. 2.3. Återstår att behandla appositioner vid fri apposition och undersöka vad som förenar dem med predikativ i sekundära kaip + DF-konstruktioner. Som redan nämnts skiljer sig nominalkonstruktioner vid fri apposition från motsvarande konstruktioner vid nära apposition genom att deras led är semantiskt och intonatoriskt självständiga. Vanligen (dvs. i omarkerade fall) kan det andra appositivet, som avgränsas med kommatecken, kallas en apposition vid fri apposition. Formellt sett är det endast sådana appositioner som kan jämföras med predikativ i motsvarande sekundära kaip + DF-konstruktioner, jfr: (31) Paulius Galaunė, „Ars“ grupės ideologas, lietuviškojo modernizmo kritikų taip pat buvo aršiai puolamas. (32) Paulius Galaunė, kaip „Ars“ grupės ideologas, lietuviškojo modernizmo kritikų taip pat buvo aršiai puolamas. I vilken utsträckning appositioner vid fri apposition kan jämföras med sekundära predikativ i de aktuella konstruktionerna med avseende på semantiska funktioner ska vi se senare. Nu vore det lämpligt att närmare undersöka referensen och syntaxen hos leden i fri apposition. 2.3.1. Teoretiskt består fri apposition av två nominalfraser som är självständiga med avseende på referens och som används tillsammans av specifika kommunikativa skäl för att beteckna samma entitet. Till exempel är båda appositiven i den tidigare behandlade meningen (12) (som nedan återges som (33)) nominalfraser med bestämd och specifik referens, vilka också kan fungera självständigt i diskursen, jfr: (33) Adomo Mickevičiaus, žymiausiojo lenkų romantizmo dainiaus, kūryba stipriai veikė ir lietuvių devynioliktojo amžiaus poetus. (34) Adomas Mickevičius devynioliktojo amžiaus Lietuvoje buvo plačiai žinomas. Žymiausiojo lenkų romantizmo dainiaus kūryba stipriai veikė ir to meto lietuvių poetus. En av nominalfraserna som bildar fri apposition är oftast också ett egennamn, medan den andra är en koreferentiell appellativfras som kompletterar eller korrigerar dess semantiska bestämning. Den senare, genom att öka den nominalfras som förs in i den aktuella diskursrymden, vanligen ett egennamn eller något annat deiktiskt 148 Pastabos informationen om det använda ordet (till exempel ett pronomen), och underlättar även identifieringen av dess referent i kommunikationsakten. I praktiken är det endast denna korrigerande funktion som gör det möjligt att beteckna ett av de fria appositionselementen som ett appositiv. Den funktionella och strukturella kopplingen mellan sådana fria appositioner och egentliga korrigeringar har länge uppmärksammats (jfr Burton-Roberts 1975: 410–411). För övrigt kan den allmänna nominalfrasen i en fri apposition komplettera eller korrigera information som hjälper till att identifiera referenten även i förhållande till en annan allmän fras; i ett atypiskt fall kan också ett egennamn precisera den semantiska bestämningen hos en allmän fras och bidra till att identifiera dess referent, jfr: (35) Två och två tågade soldaterna in i salen, den stupades kamrater, beredda att bära ut kistan. (36) Folk i Žemaitija kallade sin gamle kyrkoherde, prästen Adomas Šlepavičius. (exemplet är anpassat från Labutis 2002: 330.) I det första exemplet kan appositionens korrigerande karaktär betonas genom att den flyttas till meningens slut, jfr Två och två tågade soldaterna in i salen, beredda att bära ut kistan – den stupades kamrater. 2.3.2. Enligt vissa forskare är de fria appositionsexempel som diskuterats ovan just appositioner i ordets egentliga bemärkelse. Endast vid sådana appositioner står de två intilliggande nominalfraserna, genom att ha identisk referens, i samma relation till satsens verb och bildar därför inte ett enda nominalsyntagm. Vi skulle säga att de två nominalfraserna delar samma komplementposition till verbet. Som vi senare ska se uppfyller inte heller alla fall av fri apposition kriteriet om identisk referens mellan leden. För att skilja egentlig apposition från sådana fall har därför forskare med generativ inriktning tillämpat tester för utbytbarhet mellan leden, separation av leden, inskjutning av den så kallade appositionsmarkören (eng. APP-marker) med mera. Dessa bygger på antagandet att egentlig apposition har sin grund i två självständiga meningar som inte sammanfaller i djupstrukturen (Burton-Roberts 1975: 405–419). Även om båda nominalfraserna i egentlig apposition vanligtvis är bestämda, är det nödvändiga villkoret för sådan apposition att båda appositiven har specifik referens. Denna sammanfaller emellertid inte alltid med beskrivningen av bestämdhet vs. obestämdhet. I engelska, ett artikelspråk, kan till exempel en nominalfras med obestämd artikel syfta både på en specifik referent och på en icke-specifik, unikt oidentifierbar (fritt valbar) referent (Langacker 1991: 103–107), och användningen av bestämd artikel är, som vi sett, inte heller alltid förknippad med en presupposition om att nominalfrasens referent kan identifieras unikt. Alltså kan båda leden i egentlig apposition vara obestämda nominalfraser, men båda måste syfta på en specifik referent, jfr: 149 Pastabos Appositionsled kan vara obestämda substantiv, men båda måste nödvändigtvis hänvisa till en specifik referent, jfr: (37) Kažkokia mokytoja, pojaunė moteris šviesiais plaukais, perskaitė abiturientams egzaminų užduotis. Alla tidigare nämnda test för egentlig apposition kan tillämpas på denna mening, jfr: (38) Pojaunė moteris šviesiais plaukais, kažkokia mokytoja, perskaitė abiturientams rašinių temas. (39) Pojaunė moteris šviesiais plaukais perskaitė abiturientams rašinių temas. (40) Kažkokia mokytoja perskaitė abiturientams rašinių temas. (41) Kažkokia mokytoja, t. y. pojaunė moteris šviesiais plaukais, perskaitė abiturientams rašinių temas. Således är båda appositiven i exempel (37) självständiga nominalfraser, även om de förbinds med samma referent, som här tolkas obestämt. Den funktionella motivationen för sådana appositiv, liksom för deras bestämda motsvarigheter, kan generellt beskrivas som precisering av nominal referens; därför bör de inte kopplas till uttryck för sekundär predikation. Eftersom inga inbördes syntaktiska relationer binder samman intilliggande nominalfraser med specifik referens, vore det mer precist att beskriva deras apposition som en nominal (eller två substantivs) sekvens snarare än som en nominalfras. 2.3.3. Substantivfraser som skiljs från ett koreferentiellt led11 även genom intonation (och kommatecken) kan sakna specifik referens. Även om sådana fall inte alltid särskiljs från fria appositioner, kan man med fog anta att den funktionella motivationen bakom inskjutningen av adjacenta substantivfraser i en sats här vanligtvis hänger samman med omständigheterna kring den primära predikationen, jfr: (42) Juozas, stropus studentas, visada kruopščiai rengiasi paskaitoms. I detta exempel kan den intonationsmässigt avskilda nominalfrasen en flitig student utan svårighet tolkas som ett fritt predikativ som anger orsaken till satsens handling (jfr parafrasen av denna sats: Juozas, som är en flitig student, förbereder sig alltid noggrant inför föreläsningarna, vilket tydligt visar att den omtalade adverbiella betydelsen är oskiljaktig från satsens predikation som helhet). Det är just på grund av den icke-specifika referensen 11 För enkelhets skull kommer jag ändå att använda termen ”led”, även om den strikt taget bara är motiverad vid nära apposition, medan en sådan benämning på appositivet vid fri apposition endast kan vara villkorlig. 150 Pastabos den angränsande nominalfrasen får också predikativitet, det vill säga förmågan att uttrycka sekundär predikation. Denna realiseras, liksom i de tidigare diskuterade fallen av nära apposition, indirekt genom subkategoriseringen av nominalfrasen med specifik referens som argument. Att referenten till nominalfrasen en flitig student inte är en unikt identifierad individ kan enkelt visas genom en explicitering av syllogismen som ligger till grund för propositionen i sats (42), jfr: (43) En flitig student förbereder sig alltid noggrant inför föreläsningarna (ett generiskt påstående som utgör premissen). (44) Juozas är en flitig student (ett faktum). (45) (Följaktligen är det inte förvånande att Juozas alltid förbereder sig noggrant inför föreläsningarna (slutsatsen). Denna explicitering visar att det kausala samband som fastställs mellan de påståenden som uttrycks i satserna (45) och (44) (de utgör profilen för sats (42)) bygger på ett generiskt påstående som impliceras av den gemensamma kunskapsbasen och här uttrycks i sats (43). Vi ser att referenten till den predikativa nominalfrasen i den faktiska kopulasatsen (44), liksom referenten till samma fras när den fungerar som subjekt i den generiska satsen (43), endast instansieras i det typologiska rummet. 2.3.4. Det är uppenbart att de nyss diskuterade nominalfraserna med icke-specifik referens, på grund av sin intonatoriska självständighet (som för övrigt har grammatisk betydelse här), inte kan betraktas som led i en nominalfras med nära apposition, men inte heller kan hänföras till ”egentlig” apposition. Eftersom sådana syntaktiskt relativt självständiga angränsande nominalfraser vanligen uttrycker adverbiella betydelser finns det inget som hindrar att de betraktas som fria sekundära predikativ som modifierar satsens huvudsakliga predikation. Detta synsätt stöds av det faktum att de aktuella nominalfraserna lätt kan omvandlas, utan betydelseförlust, till motsvarande konstruktioner av typen som + nominalfras, jfr Juozas, som en flitig student, förbereder sig alltid noggrant inför föreläsningarna. Att en sådan omvandling är naturlig och att den ytterligare predikation som uttrycks i allt väsentligt har samma karaktär talar för att de angränsande nominalfraser som införs för att modifiera satsens huvudsakliga predikation utgjorde utgångspunkten för de aktuella konstruktionernas uppkomst. Betydelsen av ordet som för konstruktionernas grammatiska funktion skulle kunna förklaras som en explicit hänvisning till att den efterföljande nominalfrasen ska tolkas som ett modifierande led till satsens verb. Men, som vi har sett, är en sådan tolkning av den angränsande nominalfrasen möjlig också utan denna explicita hänvisning: den semantiska grunden för den läggs av samspelet mellan frasens och huvudpredikatets betydelser i satsen. 151 Pastabos 2.3.5. Jag skulle vilja avsluta den andra anmärkningen med det som jag började med. De tankar som utvecklats ovan, med vilka jag försökte beskriva den i litauisk språkvetenskap föga klara och motsägelsefulla appositionskategorin med utgångspunkt i striktare appositionstermer, tycks visa att den enda möjligheten att betrakta åtminstone vissa fall av kaip + DF-konstruktioner som appositioner med ”nedsänkt predikation” hänger samman med möjligheten att även betrakta de icke-specifikt refererande nominalfraser som är genetiskt besläktade med dem som appositioner. Preliminära empiriska fakta visar att sådana fraser, som infogas i satsen intill ett av dess verbs nominalkomplement, från början är funktionellt inriktade på att modifiera den predikation som verbet uttrycker. Vi skulle kunna betrakta de omtalade nominalfraserna som appositioner endast om mer ingående studier av empiriska data skulle ge oss anledning att, utifrån frasernas funktionella motivering, dra motsatt slutsats: att den predikation de uttrycker till sin natur är inriktad inte på att modifiera huvudpredikatet, utan på att modifiera dess arguments nominalfras och därmed bilda en enda nominalfras tillsammans med denna. De argument som stöder en sådan analys skulle behöva vara tillräckligt starka för att motivera att man bortser från den appositionens intonatoriska självständighet. Då skulle man behöva anta att sådana ”ointegrerade modifierare”, liksom tätt integrerade appositioner, endast i vissa fall också används för sekundär predikation. Ur ett evolutionärt perspektiv är det inte lätt att likställa kaip + DF-konstruktioner med motsvarande intillstående nominalfraser, och detta beror på ett av konstruktionernas element som visserligen tycks formellt men är grammatiskt betydelsefullt – deras inledande ord kaip. Det är just detta ord som slutgiltigt formar den omtalade nominalfrasens ”omorientering” mot att modifiera satsens huvudpredikation och som med rätta kan betraktas som den grammatiska axeln i de konstruktioner som behandlas i denna artikel. Men i grund och botten uttrycks samma tanke redan i artikelns titel, där de omtalade nominalkonstruktionerna betecknas som en analytisk markör för predikativmarkering. LITERATŪRA AMBRAZAS, V., red., 2006: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. BALKEVIČIUS, J. 1963: Dabartinės lietuvių kalbos sintaksė. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla. BALKEVIČIUS, J. 1998: Lietuvių kalbos predikatinių konstrukcijų sintaksė. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. 152 Pastabos Burton-Roberts, N. 1975: Nominal Apposition. Foundations of Language 13, 391–419. Donnellan, K. S. 1966: Reference and Definite Descriptions. Philosophical Review 75, 281–304. Flaate, I. 1999: PRO-blematische als-Prädikative im Deutschen. In: Nordlyd: Tromsø University Working Papers on Language and Linguistics 27, 1–23. Hentschel, G. 2005: Morphosyntaktische Markierung sekundärer Prädikate. (Rankraštis.) Hentschel, G. 2006: Zur Klassifikation sekundärer Prädikate am Beispiel von als-Phrasen des Deutschen und jako-Phrasen des Polnischen. In: Slavistische Linguistik, 2005, München (spaudoje). Heyvaert, L. 2003: A Cognitive-Functional Approach to Nominalization in English. Berlin–New York: Mouton de Gruyter. Holvoet, A. 2005: Dėl sintaksinių ryšių skirstymo. Acta Linguistica Lithuanica 52, 157–161. Holvoet, A., Čižik-Prokaševa, V. 2005: Papildiniai ir aplinkybės. In: Holvoet & Mikulskas, red., 2005, 65–92. Holvoet, A., Judžentis, A. 2003: Sintaksinių ryšių tipai. In: Holvoet & Judžentis, red., 2003, 11–35. Holvoet, A., Judžentis, A. 2005: Sintaksinės priklausomybės tipai: papildymai ir patikslinimai. In: Holvoet & Mikulskas, red., 2005, 11–38. Holvoet, A., Judžentis, A., red., 2003: Sintaksinių ryšių tyrimai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. (Lietuvių kalbos gramatikos darbai, 1.) Holvoet, A., Mikulskas, R., red., 2005: Gramatinių funkcijų tyrimai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. (Lietuvių kalbos gramatikos darbai, 3.) Holvoet, A., Mikulskas, R., red., 2006: Daiktavardinio junginio tyrimai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. (Lietuvių kalbos gramatikos darbai, 4.) Holvoet, A., Tamulioniene, A. 2005: Antriniai predikatyvai. In: Holvoet & Mikulskas, red., 2005, 117–137. 153 Pastabos Holvoet, A., Tamulioniene, A. 2006: Apibrėžtumo kategorija. In: Holvoet & Mikulskas, red., 2006, 11–32. Kazlauskas, J., Laigonaitė, A., Urbutis, V., red., 1961: Dabartinė lietuvių kalba. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla. Labutis, V. 1994: Lietuvių kalbos sintaksė 2. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Labutis, V. 2002: Lietuvių kalbos sintaksė. Trečiasis papildytas leidimas. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Lakoff, G. 1987: Women, Fire, and Dangerous Things: What Categories Reveal about the Mind. Chicago–London: University of Chicago Press. Langacker, R. W. 1987: Foundations of Cognitive Grammar. Vol. 1, Theoretical Prerequisites. Stanford, CA: Stanford University Press. Langacker, R. W. 1991: Foundations of Cognitive Grammar. Vol. 2, Descriptive Application. Stanford, CA: Stanford University Press. Matthews, P. H. 1997: The Concise Oxford Dictionary of Linguistics. Oxford–New York: Oxford University Press. Mikuls kas, R. 2006: Apibrėžiamųjų būdvardžių aprašo perspektyva. In: Holvoet & Mikulskas, red., 2006, 33–65. Morkūnas K., par., 1999: Lietuvių kalbos enciklopedija. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Rijkhoff, J. 2002: The Noun Phrase. Oxford: Oxford University Press. Sirtautas, V., Grenda, Č. 1988: Lietuvių kalbos sintaksė. Vilnius: Mokslas. Taylor, J. R. 2002: Cognitive Grammar. Oxford / New York: Oxford University Press. Ungerer, F, Schmid, H.-J. 1996: An Introduction to Cognitive Linguistics. London: Longman. Vaičiulytė-Semėnienė, L. 2007: Daiktavardinės kaip konstrukcijos kaip analitinis predikatyvų žymėjimo rodiklis. Acta Linguistica Lithuanica 56, 73–101. 154 Pastabos Van Langendonck, W. 2007: Theory and Typology of Proper Names. Berlin–New York: Mouton de Gruyter. Žukauskaitė, J. 1961: Kaip vartojimas jungiamuoju žodžiu ir jungtuku. In: Kazlauskas, Laigonaitė & Urbutis, red., 1961, 217–278. Rolandas Mikulskas Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Lietuva 14 mažmožis Keisti yra dabar tarmių tekstų žodynėliai. Šitaip sakau susipažinęs su A. Leskauskaitės Kučinų krašto tekstų (2006) knygos žodynėliu (p. 401–425). Visi juk žinome, kad tarmės, šnektos dabar egzistuoja greta bendrinės kalbos (mokykla, radijas, televizija, valdžios raštinės), dvikalbystės (net daugiakalbystės), žargono (slengo) – jaunimo, mokinių, raštinių darbuotojų šneka. Mokslui, žodžių etimologijai, tarmių istorijai svarbiausia yra paveldėtoji leksika, o naujovės įdomios tik sociologiškai. Tarptautinių žodžių iškraipos yra laikinos, įsigilinus nebebūna nei tokių faktų, kaip anālīzas, garnizōnas, fabrikė, kantōra (1!), karasėlė (2), liminādas, litināntas,leitenantas‘, narvas,nervas‘, pilstukas, rādija, šakmātai, šoferis, šoferiauti, šoferiukas (kokie negirdėti dzūkiški žodžiai!), triperis (?), vitirinōrius,veterinaras‘ (dėl nekirčiuotų e redukcijos). Kučinų kraštas buvo Béržnyko (autorės paverstu Béržininkais) visiškai sulenkėjusios, kovojusios prieš Lietuvą parapijos dalis, tai tų skolinių daug, jie dabar net pajuokiami, stribų ir kitokių veikėjų (ypač prekybininkų) išplatinti: bajávas, -à, blestvà (tekste blæ.stva – 158 p., vadinasi, pakartotas svetimas žodis), basanõškė (tekste basanõšku – p. 366), burtākas (Lp, Drsk girdėta, jaunimo bordà.kas!), cielkà (2),nekaltybę išlaikiusi mergina‘ (tekste cielkos, p. 388, vėl pakartotas svetima kalba žodis – autorės sulietuvinamas), bufàikė,vatinė‘, dačà (?) (Švendubrės dvikalbių dá.čà), davái,nagį‘, dūryti,kvailinti‘ (iš prezidento Brazausko rinkimų kampanijos), centrafūga (!), fáinas,puikus‘, lapkà (tekste lá.pka, p. 262 – vadinasi, grynas svetimas žodis), načiálnykas (grynai rusiškas žodis), paslòvica (!),patarle‘, põdlas,niekšingas‘, pratìbნას,šleikštus, priešingas‘, tužõlas,sunkus‘, zakõnas,įstatymas‘, zastãvas (iš lenkų sargybos) ir t. t. Jau latvių didysis mokslininkas J. Endzelīnas recenzijoje apie K. Būgos LKŽ pirmuosius sąsiuvinius yra mokęs, kad daugiakalbių žmonių var- 155