Lietuvių kalbos pirminių veiksmažodžių klasių semantika tipologinių duomenų kontekste

Acta Linguistica Lithuanica LIX (2008), 1 – 27 Semantiken hos litauiska primära verbklasser i ett typologiskt dataperspektiv1 Piotras Arkadjevas Rusijos mokslų akademijos Slavistikos institutas I denna artikel hävdas att minst två böjningsklasser bland litauiska primära verb har en stark semantisk motivering och att de semantiska regelbundenheter som korrelerar med litauiska verbböjningsklasser är typologiskt betydelsefulla. De största böjningsklasserna, j-verb och n/st-verb, har tydliga semantiska dominanter. Det hävdas att den morfosyntaktiska klassificeringen av verb genom grammatikalisering av semantiska parametrar som rör händelsestruktur, såsom agentivitet kontra patientivitet, telicitet kontra atelicitet och handling kontra tillståndsförändring, är ett faktum i den universella grammatiken. 0. INLEDANDE ANMÄRKNINGAR Böjningsklasser för ord, det vill säga deklinations- och konjugationstyper, har ägnats avsevärd uppmärksamhet i diskussionen om problemet med morfologins ”autonomi” som en självständig komponent i språksystemet, vilken förmedlar information som inte kan härledas från andra språkliga nivåer – fonologi, semantik eller syntax (se t.ex. Carstairs 1987; Carstairs-McCarthy 1994; Plank, ed., 1991; Aronoff 1994; Müller et al., eds., 2004). I denna artikel 1 Denna undersökning genomfördes med stöd från Rysslands nationella forskningsfond och med hjälp av ett stipendium från presidiet för Rysslands vetenskapsakademi. Jag vill varmt tacka Aleksej Andronov, Anna Dybo, Axel Holvoet, Artūras Judžentis, Leonid Kulikov, Tatjana Nikolajeva, Barbara Partee, Vladimir Plungian, Jekaterina Rachilina, Jakov Testelec, Vladimir Toporov, Andrej Zaliznjak och Maria Zavjalova för den hjälp jag fick av dem under olika stadier av artikelns tillkomst. En preliminär version av denna text presenterades som föredrag vid det internationella symposiet om identifiering och representation av verbklasser och verbegenskaper, som hölls i Saarbrücken i februari–mars 2005, samt vid grammatikonferensen under den andra sommarskolan i ölingvistik i augusti 2005. 1 Piotras Arkadjevas Den uppgift som ställs är en annan, nämligen att visa att även i ett språk som litauiska, med ett oerhört rikt och komplext system av böjningsklasser, kan lexemernas morfologiska egenskaper i viss utsträckning förutsägas utifrån deras semantik. I artikeln behandlas de så kallade primära litauiska verben, det vill säga verb vars infinitivstam saknar affix och därmed neutraliserar nästan alla morfologiska oppositioner som är karakteristiska för personböjda former. Jag ska visa att ett verbs tillhörighet till en av de två huvudsakliga böjningsunderklasserna bland primära verb i stor utsträckning bestäms av vissa semantiska egenskaper, nämligen typen och strukturen hos den situation som verbet betecknar. Denna egenskap bestämmer många egenskaper hos verblexem i världens språk (se Levin & Rappaport Hovav 2005), och därför är det knappast någon slump att just denna parameter visat sig vara relevant även för litauiskan, också inom ett så ”oväntat” område av grammatiken som verbens fördelning på konjugationstyper. I artikelns första del beskriver jag kort systemet av böjningsklasser hos primära litauiska verb. I den andra delen undersöks de semantiska kännetecknen hos de två största underklasserna av primära verb ingående. I den tredje delen presenteras typologiska data, närmare bestämt analyseras liknande företeelser i georgiskan. 1. MORFOLOGISKA KLASSER AV PRIMÄRA LITAUISKA VERB Systemet med paradigmatiska klasser för primära litauiska verb utmärker sig genom sin komplexitet, som förutom ett stort antal böjningsmedel också kännetecknas av att varje enskilt lexem tycks välja mellan dessa medel helt omotiverat. Infinitivens struktur hos dessa verb (som traditionellt betraktas som grundform) är ”rot + -ti”, vilket innebär att de oppositioner som kännetecknar personformerna neutraliseras här. Med detta som utgångspunkt drog Tatjana Bulygina (Bulygina 1970, 49–50; 1977, 244) slutsatsen att infinitivformen innehåller minst information om verbets böjning. De flesta befintliga arbeten om litauisk verbböjning ger varken en utförlig klassificering av de primära verbens böjningstyper eller en adekvat beskrivning av dem. I den engelskspråkiga ”Lithuanian Grammar” (Ambrazas, ed., 1997, 287–289) finner vi endast en tabell med verbstammarna 2 Pirminių veiksmažodžių klasių semantika böjningstyper, men här ges varken någon hierarki mellan olika böjningsmedel eller några möjliga begränsningar för deras samverkan, och inte heller görs något seriöst försök att fastställa hur verbklasserna fördelar sig. Alfred Senn (Senn 1966, 258–279) ger likaså endast listor över verb klassificerade efter stammarnas typer. Den detaljerade klassificeringen i den akademiska grammatiken (Ulvy das, red., 1971, 219–235), som endast tar hänsyn till verbens mest allmänna semantiska egenskaper (”handling”, ”tillstånd” osv.), kan inte heller anses tillräckligt precis ur vare sig morfologisk eller semantisk synvinkel, även om den otvivelaktigt ger en tämligen utförlig bild av mångfalden av former och betydelser hos primära litauiska verb (dock utan några generaliseringar). T. Bulyginas ”dynamiska beskrivning av litauisk verbböjning” (Bulygina 1977, 238–269) löser inte heller problemet med de paradigmatiska klasserna; en sådan uppgift ställs inte ens i det arbetet. Detsamma kan sägas om Claus Friedrich Eugen Heeschens utförliga översikt över generativ litauisk fonologi (Heeschen 1968, 190–282). En intressant klassificering av paradigmatiska verbklasser i litauiskan – tyvärr utan innehållsrika kommentarer och med fel – presenteras i en bilaga till den typologiska artikeln av Wolfgang U. Dressler och medförfattare (Dressler et al. 2006). En analys av böjningssystemen i litauiska och lettiska presenteras i Aleksej Andronovs artikel (Andronov 2000), där beskrivningsprinciper som är vanliga inom olika grammatiska traditioner kritiseras och kriterier för klassificering av verb som lämpar sig för båda språken föreslås, men själva klassificeringen presenteras inte i artikeln. Den här artikeln fokuserar inte i första hand på de morfologiska frågorna i sig, utan på att söka efter korrelationer mellan morfologiska och semantiska egenskaper hos primära litauiska verb. Därför kommer jag endast i de mest allmänna dragen att behandla den ”ytliga” strukturen hos böjningsunderklasserna för de lexem som undersöks. De morfologiska klasserna av primära litauiska verb skiljs åt enligt följande huvudparametrar (det bör tilläggas att jag endast undersöker verb vars rot slutar på en konsonant och bortser från den fåtaliga och synnerligen heterogena klassen av verb med en vokal eller diftong i stamslutet): 1) förekomst/frånvaro av palatalisering av rotens slutkonsonant (dvs. suffixet -j-) i preteritumstammen (PRAET); 2) förekomst/frånvaro av palatalisering av rotens slutkonsonant (dvs. suffixet -j-) i presensstammen (PRAES); 3 PIOTRAS ARKADJEVAS 3) förekomst/avsaknad av nasal infogning/förlängning av kort vokal i PRAES-stammen; 4) förekomst/avsaknad av suffixet -st- i PRAES-stammen; 5) förekomst/avsaknad av växlingen i ~ e i PRAES-stammen; 6) förekomst/avsaknad av den korta vokalväxlingsgraden i PRAES-stammen, med den förlängda graden i PRAET- och infinitivstammarna (INF); 7) förekomst/avsaknad av den förlängda vokalväxlingsgraden i PRAET-stammen, med den korta graden i PRAES- och INF-stammarna. En del av de angivna parametrarna är oberoende av varandra, medan andra begränsas ömsesidigt. Av de fyra teoretiskt möjliga kombinationerna av egenskaperna (1) och (2) (palatalisering av rotens slutkonsonant) förekommer till exempel alla fyra, om än med olika frekvens; däremot utesluter förekomsten av infixet, suffixet -st- eller i-växlingen e i PRAES-stammen möjligheten till palatalisering i denna stam; den förlängda vokalväxlingsgraden i PRAET-stammen kräver däremot palatalisering. Totalt kan tretton konjugationstyper urskiljas (utan att räkna enstaka lexem med särpräglade konjugationsegenskaper), vilka schematiskt presenteras i tabell 1 (verbens INF-former samt tredje personens PRAES- och PRAET-former anges). Tabell 1. Morfologiska klasser av primära litauiska verb (i/e-PRAES = vokalväxlingen i ~ e i PRAES-stammen; tr-PRAES = den korta vokalväxlingsgraden i PRAES-stammen; il-PRAET = den förlängda vokalväxlingsgraden i PRAET-stammen) Egenskap | (1) | (2) | (3) | (4) | (5) | (6) | (7) Klass | j-PRAES | j-PRAET | n-PRAES | st-PRAES | i/e-PRAES | tr-PRAES | il-PRAET (1) augti: | − | − | − | − | − | − | − auga, augo (2) piršti: | − | − | − | − | + | − | − perša, piršo (3) leisti: | + | − | − | − | − | − | − leidžia, leido (4) ak-ti: | − | − | + | − | − | − | − anka, ako 4 1 lentelės tęsinys Egenskap (1) (2) (3) (4) (5) (6) (7) Klass j-PRAES j-PRAET n-PRAES st-PRAES i/e-PRAES tr-PRAES il-PRAET (5) flyga: flyger, flög − − + − + − − (6) blankti: blanksta, blanko − − − + − − − (7) tūžti: tūžta, tūžo − − + + − − − (8) födas: gimsta, gimė − + − + − − − (9) minti: mena, minė − + − − + − − (10) pinti: pina, pynė − + − − − − + (11) plöja: aria, arė + + − − − − − (12) blåsa: pučia, pūtė + + − − − + − (13) kräkas: vemia, vėmė + + − − − − + Vissa av de avgränsade klasserna bildar tydligare motsättningar som hänger samman med hierarkin mellan de nämnda egenskaperna (denna hierarki återspeglas i den ordning i vilken egenskaperna presenteras i listan och tabellen). Utifrån egenskaperna (1), (2), (3) och (4), som omfattar flest verb, kan följande ”makroklasser” av primärverb urskiljas (med denna term avser jag en grupp av flera mindre böjningsklasser som bildas utifrån gemensamma formella egenskaper, utan att därmed mena att leksemens tillhörighet till en mer specifik klass skulle fastställas utifrån några egenskaper hos dem som inte rör böjning (jfr Carstairs 1987, Ch. 2)): Pirminių veiksmažodžių klasių semantika 5 PIOTRAS ARKADJEVAS Makroklass I (klasserna 1–3): verb utan palatalisering i PRAET-stammen och utan infixet/suffixet -st- i PRAES-stammen; denna makroklass omfattar cirka 30 leksem2; Makroklass II (klasserna 4–7): verb med infixet/suffixet -st- och utan palatalisering i PRAET-stammen; denna makroklass omfattar cirka 270 leksem; Makroklass III (klasserna 8–10): verb med palatalisering endast i PRAET-stammen; denna makroklass omfattar endast drygt 30 leksem; Makroklass IV (klasserna 11–13): verb med palatalisering i PRAES- och PRAET-stammarna; denna makroklass omfattar cirka 380 leksem. Vi ser att de avgränsade makroklasserna skiljer sig mycket åt vad gäller antalet leksem som tillhör dem: den stora majoriteten av primärverben i litauiska tillhör en av två makroklasser — II (PRAES-stammar med infix/suffix) eller IV (palataliserade PRAES- och PRAET-stammar). Härefter kommer jag att kalla leksemen i klass II för n/st-verb3, och dem i klass IV för j-verb. I nästa del av artikeln kommer frågan om den semantiska motiveringen för just dessa två största klasser, vars uppdelning i mindre underklasser jag tillåter mig att bortse från, att undersökas ingående. 2. OM DEN SEMANTISKA MOTIVERINGEN AV DE PRIMÄRA LITAUISKA VERBENS CENTRALA PARADIGMATISKA KLASSER 2.1. Inledande anmärkningar När man diskuterar den semantiska motiveringen till något grammatiskt fenomen, här de allmänna semantiska egenskaperna hos lexemklasser med avseende på deras morfologi, måste följande aspekter beaktas: 1. De motsättningar som urskiljs utifrån formella grammatiska kännetecken är mycket sällan till hundra procent förutsägbara utifrån semantiken; det viktigaste här är en statistiskt signifikant korrelation mellan formella parametrar och betydelseparametrar. Detta är särskilt 2Här och i det följande presenteras statistiska data som erhållits genom bearbetning av ett urval på cirka 700 verb, sammanställt med hjälp av en litauisk-rysk ordbok (Lyberis 1962). 3Det bör noteras att den konkreta personböjningstypen för n/st-verb härleds ur verbstammens struktur, se t.ex. Stang (1942, 132–133). 6 Pirminių veiksmažodžių klasių semantika relevant för ett fenomen som lexemklassificering efter morfologi, vilken är förankrad på lexikal nivå och kan påverkas av analogi och andra liknande processer som fördunklar den semantiska motiveringen. Här bör man inte så mycket tala om semantiska egenskaper som utan undantag kännetecknar alla medlemmar av en viss formell klass, utan snarare om klassens semantiska dominans. 2. De semantiska drag som korrelerar med lexemens grammatiska egenskaper är vanligtvis inte uppenbara och kan inte direkt ”utläsas” ur deras ”naiva” ordboksdefinition. Beth Levin och Malka Rappaport Hovavs studie (Levin & Rappaport Hovav 1990) visar till exempel att en så till synes ”naturlig” verbklass som rörelseverb i själva verket är heterogen; jfr också Jelena Padučevas monografi (Padučeva 2004), där de viktigaste parametrarna för semantisk klassificering av verbvokabulär som är relevanta ur grammatisk synvinkel urskiljs. Med hänsyn till de ovan uppräknade aspekterna vill jag framhålla att de icke-triviala och icke-slumpmässiga förhållanden mellan de semantiska och morfologiska klasserna av primära litauiska verb som fastställs i denna artikel inte är absoluta och, liksom alla generaliseringar av detta slag, har undantag. Den statistiska signifikansen hos dessa korrelationer är dock otvivelaktig. Man bör också beakta att de semantiska parametrar som, vilket jag ska visa, avgör om primära litauiska verb tillhör den ena eller den andra av två huvudsakliga makroklasser är tämligen abstrakta och hör till de mest allmänna och grundläggande ”strukturella” komponenterna i verbsemantiken — predikatbetydelsens tematiska roller och aspektorganisationen — det vill säga det som i den senaste tidens litteratur vanligen kallas ”händelsestruktur” (eng. event structure, se: Butt & Geuder, eds., 1998; Rothstein, ed., 1998; Tenny & Pustejovsky, eds., 2000; Ramchand 2008). 2.2. n/st-verbens semantiska dominans n/st-verbklassen är semantiskt homogen, vilket forskare också har uppmärksammat; jfr Christian Stangs iakttagelse (Stang 1966: 339) att större delen av verben i denna grupp utgörs av intransitiva och ingressiva/inchoativa verb4. Den stora majoriteten av n/st-verben är syntaktiskt intransitiva och kan informellt beskrivas som 4 Žr. taip pat Temčin (1986). 7 PIOTRAS ARKADJEVAS beskrivas som ”semantiska passiver”, det vill säga verb som betecknar situationer som inte är beroende av subjektets vilja (till exempel därför att subjektet är ett livlöst föremål). Följande semantiska underklasser kan urskiljas inom denna klass: a) tillstånd: vara hungrig, slumra, leva i fattigdom, bli arg med flera; b) patientiva processer som förutsätter en förändring av subjektets tillstånd: mogna, bli vit, gro, bli puckelryggig, stelna, bli billigare och många andra; hit kan man också hänföra ytterligare två verb, som bildar presensform med suffixet -st och med palatalisering i preteritum: dö och födas5; c) naturfenomen: grynas, skymma, snöa; d) okontrollerad förändring av människans känslotillstånd: rasa, bli dyster, bli ursinnig, häpna med flera; e) rörelse: (1) okontrollerad: strömma, glida; (2) obestämd med avseende på kontroll: stiga; (3) kontrollerad: vada, flyga, färdas; f) andra verb som inte hör till de nämnda klasserna: gro, blomma, bli och några andra. Slutligen förekommer enstaka transitiva verb bland n/st-verben: hitta, känna, tycka om. De viktigaste semantiska egenskaperna som kännetecknar de flesta n/st-verb är subjektets patientivitet och (inherent) telicitet, det vill säga att ett betydelsekomponent ”övergång till ett nytt tillstånd” är karakteristiskt för strukturen hos de situationer som dessa verb betecknar. Att skilja mellan dessa verbs ”inherenta” och inte ”faktiska” telicitet är nödvändigt på grund av vissa särdrag i det litauiska aspektssystemet (Holvoet, Čižik 2004); själva betydelsen ”övergång till ett nytt tillstånd” kan vanligen inte realiseras med samma lexem som betydelsen ”process som leder till detta tillstånd”. För att uttrycka handlingens telicitet används prefixavledningar som bevarar grundverbets böjningsegenskaper, jfr mogna ~ bli färdigmogen, stelna ~ bli varm och många andra. Det är viktigt att notera att de två nämnda egenskaperna hos n/st-verben hänger samman; dessutom är deras subjekts patientivitet härledd ur betydelsen ”(potentiell) tillståndsförändring”. Detta blir uppenbart om man betraktar enskilda lexem i denna verbklass, vilka kan uppfattas som agentiva eller rentav transitiva. Verbet stiga betecknar exempelvis vanligen en okontrollerad förändring av subjektets tillstånd och används oftast med 5 Presensformen av dessa verb förefaller vara en semantiskt motiverad innovation; se Schmalstieg (2000: 156–158). 8 Pirminių veiksmažodžių klasių semantika med livlösa subjekt. Men när detta verb kombineras med en levande deltagare i situationen får det en ytterligare betydelsekomponent — ”situationen kontrolleras av subjektet”; betydelsekomponenten ”förändring av tillstånd” kvarstår också. Transitivverben justi och rasti kan också beskrivas med avseende på denna egenskap: trots sin syntaktiska transitivitet betonar dessa verb en förändring av subjektets tillstånd; i det ena fallet förändrar subjektet sitt inre tillstånd, i det andra blir det ägare till objektet. Ytterligare ett viktigt belägg för att egenskapen ”förändring av tillstånd” dominerar hos n/st-verben ges av en tämligen stor undergrupp inom denna makroklass, bestående enbart av verb som används med prefix. Icke-prefixavledda lexem med samma rot hör, när sådana finns, ofta till den blandade eller suffixavledda verbtypen. Den gemensamma betydelsen hos denna grupp av n/st-verb är att börja, det vill säga att övergå till ett tillstånd eller träda in i en process. Beroende på processens art delas dessa verb in i flera semantiska grupper, däribland sådana som är svåra att beteckna som patientiva, till exempel att träda in i en process med inre kausalitet6 (sužvilgti, sukrusti), att börja tala eller frambringa andra ljud (prakalbti, sužvangti), att börja befinna sig i ett perceptionstillstånd (išgirsti), eller att börja befinna sig i ett emotionellt eller mentalt tillstånd (panorti, pradžiugti). Det finns naturligtvis också många rent patientiva verb i denna grupp, som inte implicerar något aktivt subjekt: aplešti, paliegti, pražiurti med flera. Den semantiska dominanten hos n/st-verben är alltså en (potentiell) förändring av subjektets tillstånd. Att vissa verb i gruppen uppenbart inte motsvarar denna semantiska prototyp kan i princip förklaras (ur ett synkront perspektiv) genom en utvidgning av grundbetydelsen. Exempelvis betecknar sådana verb för naturfenomen som inte implicerar något subjekt, såsom brėkšti, ändå processer som medför en förändring av tillstånd. Att denna klass omfattar verb med tillståndsbetydelse (intressant nog har alla mina 6 Distinktionen mellan tillstånd med inre och yttre kausalitet (internally-caused vs. externally-caused eventualities) introduceras och argumenteras utförligt för i B. Levin och M. Rappaport Hovavs bok (1995, kap. 3–4). Distinktionen bygger på huruvida situationen konceptualiseras som en vars förverkligande enbart beror på subjektets egenskaper (till exempel dess vilja, om subjektet är en människa eller en levande varelse, och även subjektets fysiska eller andra egenskaper; man kan till exempel tänka sig att žvaigždės žiba eller att žolė auga på grund av dessa subjekts inneboende benägenhet för respektive process, snarare än därför att någon yttre kraft påverkar dem), eller tvärtom som en situation som orsakas hos subjektet av en yttre påverkan (till exempel kan en lėkštė dužti endast om den utsätts för någon påverkan, inte på grund av sina inre egenskaper). 9 PIOTRAS ARKADJEVAS de verb i denna grupp betecknar negativt värderade tillstånd), hänger kanske samman med en metonymisk betydelseförskjutning: ”avslutad process/övergång till ett tillstånd → tillstånd”. 2.3. j-verbens semantiska dominant ”Primära” j-verb, som i PRAES- och PRAET-formerna har en palataliserad slutkonsonant i roten, delas enligt det syntaktiska transitivitetskriteriet in i två stora grupper: 1. Transitiva verb, av vilka den stora majoriteten tillhör den ”kanoniska” typen (se Hopper, Thompson 1980; Testelets 1998; Næss 2007), det vill säga betecknar en levande agents avsiktliga påverkan på en patient som genomgår en (irreversibel) tillståndsförändring: skersti, daužti, trypti, drėbti. Många transitiva j-verb har samband med intransitiva n/st-verb med samma rot (se avsnitt 2.4); 2. Intransitiva verb, som i sin tur delas in i flera semantiska klasser: (1) ”expressiva” verb; (2) rörelseverb; (3) verb som betecknar naturfenomen. Låt oss gå igenom dessa klasser i tur och ordning. ”Expressiva” verb utgör en mycket stor klass som är enhetlig både semantiskt och formellt. Det rör sig främst om ljudverb, som ofta betecknar processer åtföljda av ljud eller andra sinnesförnimmelser. Flera undergrupper av ”expressiva” j-verb kan urskiljas: (a) verb som betecknar ljudalstring: baubti, burgzti, čirkšti, inkšti, klykti, mūkti, pypti, šnarпšti, žliumbti och många andra; (b) verb som betecknar rörelse: čiužti, plump­ti, šliaužti med flera; (c) andra ”expressiva” verb: plieksti, brūzti etc. ”Expressiva” j-verb kännetecknas av följande egenskaper: gemensam formell struktur (tung stam med lång vokal eller diftong, fallande accent); förening av ljud- och rörelsebetydelser hos många lexem: čiurkšti, žliaugti; gemensamma drag i ”expressiv” semantik: dessa verb betecknar en av talaren uppfattad betydelsefull karakte- 10 Pirminių veiksmažodžių klasių semantika …ristiką, dess psykologiska reaktion på detta, liksom en emotionell eller estetisk bedömning7; ljudsymbolism, som kännetecknas av en stor förekomst av komplexa konsonantkluster, sje-ljud och affrikator. Bland de icke-expressiva j-verben bör en liten underklass av rörelseverb nämnas: dengti, kopti, kuisti, lėkti, plaukti, žengti m.fl. Alla betecknar rörelsesätt, inte riktad rörelse (rörelsens riktning kan uttryckas med prefix), och skiljer sig därigenom exempelvis från sådana n/st-verb som betecknar rörelse eller förändring av position i rummet, såsom kilti eller vykti, vilka förutsätter en viss slutpunkt eller ett resultattillstånd (om betydelsen av denna motsättning för rörelseverb, se Talmy 2007). En annan liten underklass av intransitiva j-verb utgörs av verb som betecknar naturfenomen: drengti, druokti, dumti, dvelkti. Dessa lexem betecknar processer med en märkbar effekt, utan att förutsätta något resultattillstånd, till skillnad från exempelvis brėkšti-typen av n/st-verb. Dessutom hör följande lexem, som inte ingår i större undergrupper, till klassen av j-verb: burti, lošti, žaisti, bergžti, delsti, dvokti, snausti, želti, rėkti, šaukti, verkti m.fl. De flesta av dessa verb betecknar processer som kan beskrivas som processer med inre kausalitet. Inre kausalitet är förmodligen över huvud taget det viktigaste kännetecknet för j-verb, men det bör noteras att det också finns många n/st-verb som kan betraktas som verb med inre kausalitet, exempelvis: blankti, karšti m.fl. — även om de flesta betecknar situationer med yttre kausalitet. Den semantiska dominanten hos intransitiva j-verb kan beskrivas på följande sätt: dessa verb betecknar processer som framkallas av subjektets vilja eller bestäms av dess inre egenskaper, inte innebär någon förändring av subjektets tillstånd och vanligen åtföljs av en märkbar effekt. Många j-verb betecknar handlingar som endast en levande varelse (människa eller djur) eller ett naturfenomen (vind, vatten eller liknande) kan utföra. Det är ingen tillfällighet att det bland j-verb som betecknar ljud nästan helt saknas sådana som betecknar ljudalstring genom yttre kraft (t.ex. ”prassla” om löv och liknande). Sådana icke-agentiva j-verb som dvokti betecknar en process eller ett tillstånd som för det första har en inre orsak och för det andra åtföljs av en märkbar effekt (dvs. dessa verb ingår tillsammans med verb för ljud- och ljusemission i en mer övergripande kategori, de så kallade 7 Denna formulering är lånad från Dee Ann Holisky (Holisky 1981, 105–107). 11 Piotras Arkadjevas emissionsverb, en klass). Det finns mycket få egentliga patientiva j-verb (jfr dvesti). Intressant nog har många intransitiva j-verb transitiva betydelser, jfr: kliaukti, bergžti. Verb som betecknar ljudalstring tycks i allmänhet kunna ta ett ljudbetecknande komplement, jfr: blerbti niekus. Detta visar att det i själva verket inte finns någon särskilt tydlig gräns mellan transitiva och intransitiva j-verb. Den ofullbordade aspekten som är karakteristisk för intransitiva j-verb bekräftas av att prefixavledningar sällan bildas från dem, med undantag för rörelseverb, och att sådana avledningar, när de är möjliga, inte uttrycker resultat, som n/st-verb (jfr vesti ~ nuvesti), utan endast ingressivitet (baubti ~ užbaubti) eller punktualitet (subaubti). Hela klassen av j-verb – såväl transitiva som intransitiva verb – kännetecknas av en komponent i strukturen hos den situation de betecknar, som anger en ”process som kauseras av subjektet eller dess inre egenskaper och påverkar antingen objektet (vid transitiva verb) eller ”observatörens” perception (vid intransitiva verb med en förnimbar effekt). 2.4. Regelbundna relationer mellan verb i klasserna n/st och j Många ”primära” verb bildar verbpar med samma rot, vars medlemmar regelbundet skiljer sig åt i fråga om följande tre parametrar: transitivitet, morfologisk klass och rotvokalens ablautgrad. En mycket omfattande, om än sannolikt ofullständig, lista över sådana par ges av Adelė Valeckienė (Valeckienė 1998, 27–28): (a) birti – berti; kilti – kelti; mirkti – merkti; skilti – skelti; virsti – versti; žirti – žerti; tikšti – tekšti; tįsti – tęsti; linkti – lenkti; (b) driksti – drėksti; dribti – drėbti; 12 Pirminių veiksmažodžių klasių semantika (c) falla – skaka; plisti – plėsti; (c) kisti – keisti; visti – veisti; jukti – jaukti8; (d) dygti – diegti; drykti – driekti; skysti – skiesti; (e) lūžti – laužti; rūgti – raugti De intransitiva verben i de presenterade paren tillhör n/st-klassen och har vanligen kort grad av rotvokalväxling (typerna a–c) eller en enkel lång vokal (typerna d–e), medan de transitiva verben tillhör j-klassen och har fullgrad (typ a och typerna c–e, där vi ser diftonger) eller förlängd grad av rotvokalväxling (typ b, vars verb i presensstammen uppvisar enkel fullgrad, jfr drėbti — drebia). Dessa par illustrerar det äldsta för närvarande, naturligtvis inte längre produktiva sättet att kontrastera lexem av verb med avseende på transitivitet/intransitivitet. Par av transitiva och intransitiva verb av denna typ är semantiskt intressanta. Många studier (se: Nedjalkov & Sil’nickij 1969; Haspelmath 1993; Levin & Rappaport Hovav 1995) visar att när relationen mellan transitiva och kausativa verb är som mest morfologiserad (som i de aktuella fallen, där den uttrycks genom vokalväxling och paradigmatisk konversion), betecknar den intransitiva medlemmen i verbparet en situation med yttre kausalitet och dess deltagare patienten, medan den transitiva betecknar en aktiv handling vars direkta följd är en förändring av patientens tillstånd. Om man ser på den presenterade listan över par av transitiva och intransitiva verb är det lätt att se att de flesta motsvarar den formulerade prototypen. Detta faktum kan betraktas som ytterligare en bekräftelse på att de morfologiska klasserna av primära litauiska verb är semantiskt motiverade. Det bör uppmärksammas att samma formella relationer återfinns i flera verbpar som skiljer sig åt inte med avseende på transitivitet, utan på ingressiv- 8 Detta par återges inte i Adelė Valeckienės bok. 13 Piotras Arkadjevas …som kännetecken (se diskussionen i slutet av avsnitt 2.2); verb som tillhör denna grupp används inte utan prefix: n/st-verb: pravirkti – gråta; prajukti – skratta; sustugti – tjuta; suklikti – skrika; pravimti – kräkas. Således används samma formella relationer för att uttrycka två typer av semantiska oppositioner: (1) kausativt orsaka en patientiv process kontra patientiv process; (2) en process med inre kausalitet kontra deltagande i en process med inre kausalitet. Detta faktum är inte tillfälligt och har, som jag kommer att visa i avsnitt 3, typologiska paralleller. 2.5. Förhållandet mellan semantiska och morfologiska klasser hos primära verb i litauiskan Således har vi i de föregående avsnitten blottlagt de semantiska dominanterna hos primära verb i litauiskan som tillhör de största böjningsmakroklasserna — n/st-verb och j-verb. Detta visas schematiskt i tabell 2. Tabell 2. Förhållandet mellan verbens semantik och morfologiska klass subjektinitierad process j-verb (potentiell) förändring av subjektets tillstånd n/st-verb Av tabell 2 framgår att grunden för att hänföra ett verb till någon av de morfologiska klasserna är en komponent i verbets semantik som är relaterad till det syntaktiska subjektet. Andra möjliga argument till verbet är således i huvudsak irrelevanta för den morfologiska klassificeringen. Som redan har visats finns det faktiskt både intransitiva och transitiva verb i båda makroklasserna, men de senare skiljer sig i grunden åt i sina egenskaper: j-klassen består huvudsakligen av ”kanoniska” transitiva verb som betecknar en objektriktad handling, medan de få transitiva n/st-verben inte motsvarar transitivitetsprototypen och betecknar en förändring av subjektets eget tillstånd, på något sätt relaterad till objektet. 14 Pirminių veiksmažodžių klasių semantika De påvisade korrelationerna mellan syntaktisk-semantiska och morfologiska egenskaper hos primära litauiska verb uppvisar en hög grad av statistisk signifikans, vilket framgår av tabell 3, där statistiken för det verburval jag har tillgång till presenteras9. Tabell 3. Statistik över förhållandet mellan semantiska och morfologiska klasser hos primära litauiska verb j-verb | n/st-verb | övriga | Totalt transitiva | 247 | 8 | 51 | 306 intransitiva agentiva | 121 | 7 | 7 | 135 intransitiva patientiva | 7 | 237 | 4 | 248 Totalt | 375 | 252 | 62 | 698 Statistisk signifikans för intransitiva verb och de två klasser som undersöks: χ = 17,7; p <.0001 Det framgår att regeln i tabell 2 nästan inte har några undantag när det gäller intransitiva verb. Jag ska kort uppehålla mig vid verb som inte tillhör de huvudsakliga makroklasser som diskuteras här. Jämfört med j-- och n/st-verb är sådana verb mycket få, och ingen av dessa mindre morfologiska typer låter sig beskrivas generellt ur semantisk synvinkel. Av tabell 3 framgår att den stora majoriteten av de verb som inte hör till de huvudsakliga makroklasserna är transitiva; hit hör både prototypiska transitiva verb, till exempel: sukti (suka, suko), kirpti (kerpa, kirpo), mesti (meta, metė), och ”icke-kanoniska” verb, vars betydelse inte implicerar att ett aktivt subjekt påverkar ett objekt: minti (mena, minė), sekti (seka, sekė). Trots att varken makroklass I (verb utan palatalisering och inskottet/suffixet -st-) eller makroklass III (verb med palatali- 9Vid beräkningen beaktades inte prefixverb, inte heller sådana som saknar ett oförsett grundlexem. 15 Piotras Arkadjevas sering enbart i PRAET-stammen) har någon tydlig semantisk dominans, kan man försöka motivera semantiskt varför vissa verb hör till just dessa klasser och inte till de huvudsakliga klasserna. Exempelvis kan man i makroklass I urskilja en liten grupp lexem som betecknar en levande varelses riktade förändring av position i rummet: sėsti (sėda, sėdo), lipti (lipa, lipo), lįsti (lenda, lindo). Man kan anta att kombinationen av betydelsekomponenter som ”förändring av position i rummet” och tydlig agentivitet hos dessa lexem hindrar dem från att hänföras till någon av de huvudsakliga makroklasserna. Det måste dock medges att det inte går att ge någon någorlunda tillförlitlig semantisk beskrivning av primära litauiska verb som inte tillhör j-- eller n/st-klassen, särskilt med tanke på den obestridliga semantiska motiveringen bakom de huvudsakliga makroklasserna. Avslutningsvis bör en intressant och viktig omständighet uppmärksammas: trots att även de största makroklasserna av primära litauiska verb knappast kan betraktas som produktiva i ett synkront perspektiv, råder det inget tvivel om att de under ett inte alltför avlägset skede av språkets historia uppvisade en viss produktivitet. För det första bekräftas detta av att verb med expressiv semantik och ljudhärmande stammar konsekvent förs till j-klassen, och för det andra av att det bland n/st-verben finns lexem som genom sina morfonologiska egenskaper tydligt tillhör ett senare lexikalt skikt. Exempel på sådana verb är tolti (< tolus), senti (< senas), pagailti (< gaila) och några andra. Verb av typen tolti är anomala eftersom de har en överlång stavelsekärna (till exempel /ol/), vilket annars inte tolereras (jfr. korė vs. karti, där den långa vokalen förkortas i motsvarande position). Verb av typen senti är däremot unika genom att de, i motsats till en morfonologisk regel som i stort sett saknar undantag i litauisk konjugation, behåller /n/ i presensstammen framför suffixet -st: sensta, i stället för *sęsta, vilket man kunde förvänta sig; jfr. det uppenbart äldre och idiomatiserade lexemet pažinti, vars presensstam är regelbunden ur morfonologisk synvinkel — pažįsta. Dessa fakta visar att n/st-klassen fortfarande var produktiv när de nämnda morfonologiska företeelserna redan hade förlorat sin historiska fonetiska motivering. Verbet pratursti är också intressant: formellt är det primärt, men uppenbarligen har det bildats av substantivet turtas < turėti, som inte är morfologiskt elementärt. 16 Pirminių veiksmažodžių klasių semantika 3. TYPOLOGISKT PERSPEKTIV: ”SPLITTRAD INTRANSITIVITET” I VÄRLDENS SPRÅK 3.1. Allmänna anmärkningar De semantiska parametrar som identifierats i tidigare avsnitt och som är viktiga för den morfologiska klassificeringen av primära verb i litauiska — situationens telicitet/atelicitet eller, mer exakt, förekomsten i verbets semantiska struktur av en komponent som betecknar ”övergång till ett tillstånd”, samt agentivitet och oppositionen mellan intern och extern kausalitet i situationen — är inte parametrar som är specifika enbart för litauiskan. Många studier — såväl sådana som bygger på olika formella teorier (se: Perlmutter 1978; Levin & Rappaport Hovav 1990; 1995; 2000; Dowty 1991; Zaenen 1993; Alexiadou et al., eds., 2004 m.fl.) som sådana inom den funktionella-typologiska inriktningen (se: Lazard 1985; Merlan 1985; Van Valin 1990; Verhaar 1990; Mithun 1991; Sorace 2000; Donohue, Wichman, eds., 2008) — visar övertygande att dessa parametrar är universellt betydelsefulla för den morfosyntaktiska klassificeringen av verb i världens språk. Annie Zaenen (1993) har till exempel visat att agentivitet spelar en avgörande roll vid bildandet av opersonliga passivkonstruktioner i nederländska, medan telicitet avgör valet av hjälpverb i perfektformer; data från tyska och romanska språk analyseras i detta avseende i en artikel av Antonella Sorace (Sorace 2000), där det visas att faktorerna agentivitet och telicitet samverkar på ett komplext sätt vid valet av hjälpverb. Mariannos Mithun straipsnyje (Mithun 1991) parodoma, kad minėtieji parametrai didele dalimi lemia laisvųjų įvardžių ar asmens derinimo rodiklių formų pasirinkimą Amerikos čiabuvių kalbose: intranzityvinių predikatų agentinis argumentas paprastai žymimas taip pat, kaip analogiškas tranzityvinio predikato argumentas, tas pats pasakytina ir apie pacientinį argumentą; kai kuriose kalbose prie to dar prisideda „subjektas patiriamo būsenos pasikeitimo“ požymis. För att visa att litauiskan inte är ”ensam” när det gäller det fenomen som behandlas i denna artikel ska vi se på data från georgiska. I detta språk är den semantiska strukturen tydligt knuten till verbens morfosyntaktiska klasser, och vi ska dessutom visa att klassernas lexikala sammansättning i georgiska och litauiska uppvisar icke-triviala likheter. 17 PIOTRAS ARKADJEVAS 3.2. Georgiskans morfosyntaktiska verbklasser Morfosyntaxen och semantiken hos georgiskans verbklasser är ganska väl utforskade Morfosyntaxen och semantiken hos georgiskans verbklasser är ganska väl utforskade Morfosyntaxen och semantiken hos georgiskans verbklasser är ganska väl utforskade (Holisky 1981; Harris 1981; 1982; 1985; Hewitt 1987; Van Valin 1990), så i det följande utgår jag från de nämnda publikationerna, främst Dee Ann Holiskys monografi samt Hans Vogts grammatik (Vogt 1973). I georgiska kan man urskilja tre huvudsakliga produktiva verbklasser, som jag i enlighet med traditionen betecknar med siffror. Skillnaderna mellan dessa klasser visar sig såväl i morfologin (olika uppsättningar böjningsmarkörer — framför allt markörer för personkongruens) som i syntaxen — genom valet av kasus för verbets argument i formerna i den så kallade ”andra tempusserien”: aorist (preteritum perfektiv) och optativ (irrealis modus). Skillnaderna mellan klasserna återges schematiskt i tabell 4. Tabell 4.Morfosyntaktiska verbklasser i georgiska Klass Aktantform i den andra tempusserien 3SgSbPraes, 3PlSbPraes, 3PlSbAor-markörer I <Sb: Erg; DO: Nom> -s – -en – -es II <Sb: Nom> -a – -an – -nen III <Sb: Erg> -s – -en – -es Låt oss undersöka exemplen10. Verb i klass I är transitiva; i ”den andra tempusserien” står subjektet i ergativ och objektet i nominativ. (1) glex-ma da-tes-a simind-i. bonde-ERG PRV-så-AOR.3SG.SB korn-NOM ”Bonden sådde kornet.” (2) bavšv-eb-ma gada-q’ar-es kv-eb-i. barn-PL-ERG PRV-kasta-AOR.3PL.SB sten-PL-NOM ”Barnen kastade stenarna.” Verb i klass II och III är intransitiva. Verben i klass II:s 10 Jag tackar Nino Amiridze för hjälpen med att analysera materialet. 18 Pirminių veiksmažodžių klasių semantika subjektet markeras med nominativ (exemplen (3), (4)), medan klass III markeras med ergativ (exemplen (5), (6)): (3) c’q’al-i ga-tb-a. vatten-NOM PRV-varm-AOR.3SG.SB ”Vattnet blev varmt.” (4) bavšv-eb-i da-sxd-nen. barn-PL-NOM PRV-sätt-sig-AOR.3PL.SB ”Barnen satte sig.” (5) c’q’al-ma i-duy-a. vatten-ERG PRF-koka-AOR.3SG.SB ”Vattnet kokade upp.” (6) gogo-eb-ma i-tamaš-es. flicka-PL-ERG PRF-leka-AOR.3PL.SB ”Flickorna lekte.” Låt oss nu granska semantiken hos georgiskans verbklasser. Den stora majoriteten av verb i klass I är ”kanoniska” transitiva predikat som betecknar en aktiv agents inverkan på en patient. Fördelningen av intransitiva verb mellan klass II och III är mer intressant. Till klass II hör verb av följande typer11: (a) ”passiva” och antikausativa korrelat till klass I:s transitiva verb: dac’ers ’kommer att skriva’ — daic’ereba ’kommer att skrivas’; damalavs ’kommer att gömma’ — daimaleba ’kommer att gömma sig’; gaamravalebs ’kommer att öka’ — gamravald eba ’kommer att öka’ osv.; (b) ingressiva avledningar av verb i klass III: laklakebs ’pratar’ — alalakldeba ’kommer att börja prata’; itamašobs ’kommer att leka’ — atamašdeba ’kommer att börja leka’; goravs ’rullar’ — migordeba ’kommer att börja rulla’ osv.; (c) (icke-agentiva) verb som betecknar en avslutad handling: mok’vdeba ’kommer att dö’, darčeba ’kommer att stanna kvar’, dadgeba ’kommer att ställa sig upp’, datbeba ’kommer att bli varm’ och andra. De flesta verb i klass II betecknar avslutade situationer där en deltagare genomgår en förändring av tillstånd, oftast en okontrollerad sådan. Intressant nog omfattar denna klass verb som betecknar inträde i en process, liksom verb vars situationsdeltagare är en agent. Den semantiska kärnan hos klass II:s verb är alltså komponenten ”förändring av subjektets tillstånd”. 11 Verbformen som anges är tredje person singularis futurum. 19 PIOTRAS ARKADJEVAS Klass III delas in i följande huvudunderklasser (i denna artikel behandlar jag endast de verb i denna klass som inte är avledda; avledda lexem, såsom denominala avledningar med betydelsen ”uppträda som X”, till exempel art’ist’obs ”uppträda som en artist”, motsvarar helt den semantiska prototyp som presenteras nedan): (1) ”expressiva” verb; (2) rörelseverb; (3) verb som betecknar naturfenomen. Således kan man redan på nivån för de mest allmänna karakteristikerna av georgiskans verb i klass III se likheter med litauiskans intransitiva j-verb. De ”expressiva” verben i klass III delas i sin tur in i följande underklasser: (a) verb som betecknar ljudalstring: bzuk’unebs ”surra”, bubunebs ”storgråta”, zr ialebs ”knarra”, lak lakebs ”prata på”, sisinebs ”fräsa”, grgvinavs ”dundra”, zmuis ”råma”, c’k’muis ”gnälla”, rak’unobs ”bulta”, xorxocebs ”snarka” osv.; (b) verb som betecknar ljussken: bdγvrialebs ”lysa”, brč’q’vialebs ”glimma”, varvarebs ”flamma”, k’ašk’ašebs ”skimra”, rialebs ”glimma”, bzinavs ”glittra” osv.; (c) verb som betecknar rörelse på stället: babanebs ”darra”, bibinebs ”bölja (om gräs)”, taxtaxebs ”smattra”, t’ivt’ivebs ”flyta omkring”, panckalebs ”bulta (om hjärtat)”, prtxialebs ”fladdra”, borgavs ”vända och vrida sig”, ckmut’avs ”fäkta”, trtis ”darra” osv.; (d) verb för rörelsesätt: bobγavs ”krypa”, barbacebs ”vackla”, laslasebs ”släpa sig fram”, parpatebs ”flaxa”, q’ialebs ”svaja” osv.; (e) verb som inte faller inom klasserna (a)–(d): tkrialebs ”strömma” (om blod som rinner från ett sår), partipurtebs ”rota omkring”, šxeps ”skvätta”, c’vetavs ”droppa” osv. En jämförelse av den lexikala sammansättningen hos de ”expressiva” verben i georgiska och litauiska visar således både väsentliga likheter och intressanta skillnader. I båda språken utgörs en stor del av de ”expressiva” verben av lexem som betecknar processer med märkbar effekt — verb för ljudalstring, ljussken, ”darrande” och så vidare. I litauiska är dock majoriteten av dessa verb agentiva och kan endast förknippas med ett levande eller personifierat subjekt, medan det i georgiska inte finns någon sådan begränsning; många verb i klass III betecknar ljud som avges av löv, stenar och andra föremål när de påverkas av en yttre kraft. 20 Pirminių veiksmažodžių klasių semantika Även de ”icke-expressiva” verben i klass III är semantiskt heterogena. Till dem hör: (a) verb för rörelsesätt: goravs ’rulla’, srialebs ’krypa (om en orm)’, xt’is ’hoppa’, curavs ’simma, färdas på vatten, glida’ m.fl.; (b) verb som betecknar dynamiska naturfenomen: grgvinavs ’(om åskväder)’, elavs ’(om blixten)’, tovs ’det snöar’, kris ’vinden blåser’, c’vims ’det regnar’ m.fl.; (c) några verb som inte tillhör någon grupp: asp’arezobs ’tävla’, brazobs ’bli arg’, duys ’koka (om vatten)’, tamašobs ’leka’, muša-obs ’arbeta’, pikrobs ’tänka’, čkarobs ’skynda sig’, cek’vavs ’hoppa’ och några andra. Som den semantiska dominanten för verb i klass II i georgiskan skulle vi alltså kunna ange en icke-avgränsad process, vanligen agentiv (subjektet är en levande varelse eller en naturkraft), och om den inte är agentiv har den en förnimbar effekt. Allt detta gör det möjligt att dra slutsatsen att det, utöver de otvetydiga skillnaderna, också finns en uppenbar och tämligen stor likhet mellan verbklasserna i georgiska och litauiska — både när det gäller de allra mest allmänna semantiska egenskaperna och det lexikala innehållet (till exempel är ”expressiva” verb mycket välutvecklade i båda språken; i båda språken hör verb som betecknar processer med yttre kausalitet och sådana som betecknar involvering i en process med inre kausalitet till samma klass). Dessa likheter är högst icke-triviala och inte tillfälliga, och de kan inte förklaras av vare sig genetiska eller arealgeografiska faktorer. De konstaterade likheterna mellan georgiska och litauiska återspeglar således universella tendenser i lexikal organisation, vilka är kännetecknande för mänskligt språk i allmänhet och tar sig uttryck på olika nivåer i olika språk. 4. AVSLUTANDE ANMÄRKNINGAR Jag hoppas att jag i denna artikel har lyckats visa att för det första kännetecknas åtminstone ett viktigt fragment av systemet för de morfologiska klasserna hos litauiskans primära verb av en stark semantisk motivation och att för det andra de semantiska egenskaper som korrelerar med verbets morfologiska klass i litauiskan är relevanta ur ett typologiskt perspektiv och har samband med det som vanligen, om än något konventionellt, kallas ”universell grammatik”. Jag ska kort upprepa studiens viktigaste slutsatser. 21 PIOTRAS ARKADJEVAS De två största klasserna av primära verb i litauiskan — j-verb (med palatalisering av rotens slutkonsonant i presens- och preteritumstammen) och n/st-verb (med nasalinfogning eller suffixet -st- i presensstammen) — kännetecknas av tydliga semantiska dominanter. Kärnan bland n/st-verben utgörs av predikat som betecknar en potentiell eller faktisk förändring av subjektets tillstånd eller en avgränsad process som leder till en sådan förändring. Denna prototyp motsvarar den överväldigande majoriteten av n/st-verben, liksom de fåtaliga tvåställiga lexemen i denna klass. Vid första anblicken mindre enhetlig omfattar klassen av j-verb både transitiva verb, av vilka den överväldigande majoriteten motsvarar transitivitetens prototyp (en aktiv, kontrollerande agents inverkan på en patient som påverkas starkt av situationen och genomgår en okontrollerad tillståndsförändring), och intransitiva verb, vilkas viktigaste kännetecken är att de betecknar en icke-avgränsad process som orsakas av subjektets vilja eller inre egenskaper. De ovan nämnda korrelationerna mellan de primära verbens semantik och morfologiska makroklasser uppvisar en hög grad av statistisk signifikans (se tabell 3) och har sannolikt uppkommit genom grammatikalisering av motsvarande semantiska motsatsförhållanden. Detta antagande stöds också av att det finns många både j-verb och n/st-verb som inte tillhör de äldsta lexikala skikten. Ur typologiskt perspektiv är det undersökta fenomenet inte unikt. Mer exakt är det just de semantiska parametrarna som är universella — agentivitet ~ patientivitet, avgränsning ~ icke-avgränsning, handling ~ tillståndsförändring — med andra ord de egenskaper som klassificerar de möjliga situationstyper som lexikaliseras i världens språks verb. Den ”ytliga” realiseringen av dessa egenskaper — vilket område av grammatiken de kommer till uttryck inom — beror däremot på det enskilda språket. I denna artikel visades detta genom att jämföra den lexikala sammansättningen och de semantiska dominanterna hos verbklasserna i litauiskan med de morfosyntaktiska verbklasserna i georgiskan, där de semantiska faktorerna, trots sina likheter med de litauiska, i första hand kommer till uttryck på syntaktisk nivå. Avslutningsvis måste det än en gång understrykas att såväl det faktum att de morfologiska klasserna hos litauiskans primära verb har en semantisk motivation som — i än högre grad — fenomenets typologiska icke-unicitet är långt ifrån tillfälliga och vittnar om att språk av olika ursprung, geografisk lokalisering och lingvistisk orga- 22 Pirminių veiksmažodžių klasių semantika …nisationen av naturliga språks lexikon och grammatik bestäms av universella semantiska parametrar. FÖRKORTNINGAR AOR – aorist, DO – direkt objekt, ERG – ergativ, INF – infinitiv, NOM – nominativ, PL – plural, PRAES – presens, PRAET – preteritum, PRF – perfektiv, PRV – preverb, SB – subjekt, SG – singular. LITERATŪRA Alexiadou, A., E. Anagnostopoulou & M. Everaert, eds., 2004: The Unaccusativity Puzzle. Oxford: Oxford University Press. Ambrazas, V., ed., 1997: Lithuanian Grammar. Vilnius: Baltos lankos. Andronov, A. 2000: Some remarks on the system of Lithuanian and Latvian conjugation. Linguistica Baltica 8, 35–47. Aronoff, M. 1994: Morphology by Itself. Stems and Inflectional Classes. Cambridge, MA: MIT Press. Bulygina, T. V. [Булыгина, Т. В.] 1970: Морфологическая структура слова в современном литовском языке (в его письменной форме). In: B. M. Жирмунский, Н. Д. Арутюнова, ред., Морфологическая структура слова в индо-европейских языках. Москва: Наука, 7–70. Bulygina, T. V. [Булыгина, Т. В.] 1977: Проблемы теории морфологических моделей. Москва: Наука. Butt, M. & W. Geuder, eds., 1998: The Projection of Arguments. Lexical and Compositional Factors. Stanford, CA: CSLI Publications. Carstairs, A. 1987: Allomorphy in Inflection. London: Croom Helm. Carstairs-McCarthy, A. 1994: Inflection classes, gender, and Principle of contrast. Language 70, 737–788. Donohue, M. & S. Wichman, eds., 2008: The Typology of Semantic Alignment Systems. Oxford: Oxford University Press. 23 Piotras Arkadjevas Dowty, D. R. 1991: Thematic proto-roles and argument selection. Language 67, 547–619. Dressler, W. U., M. Kilani-Schoch, L. Pestal, N. Gagarina & M. Pöchtrager 2006: On the typology of inflection class systems. Folia Linguistica 40, 51–74. Harris, A. C. 1981: Georgian Syntax. A Study in Relational Grammar. Cambridge: Cambridge University Press. Harris, A. C. 1982: Georgian and the unaccusative hypothesis. Language 58, 290–306. Harris, A. C. 1985: Diachronic Syntax: The Kartvelian Case. (Syntax and Semantics 18) New York etc: Academic Press. Haspelmath, M. 1993: More on the typology of inchoative/causative verb alternations. In: B. Comrie & M. Polinsky, eds., Causatives and Transitivity. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins, 87–120. Heeschen, C. F. E. 1968: Einführung in die Grundprobleme der generativen Phonologie mit besonderer Berücksichtigung der litauischen Phonologie. Bonn: Friedrich-Wilhelms-Universität. Holisky, D. A. 1981: Aspect and Georgian Medial Verbs. New York: Garland. Holvoet, A. & V. Čižik 2004: Veikslo priešpriešos tipai. In: A. Holvoet & L. Semėnienė, red., Gramatinių kategorijų tyrimai (Lietuvių kalbos gramatikos darbai, 2). Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 141–162. Hopper, P. J. & S. A. Thompson 1980: Transitivity in grammar and discourse. Language 56, 251–299. Lazard, G. 1985: Anti-impersonal verbs, transitivity continuum and the notion of transitivity. In: H. Seiler & G. Brettschneider, eds., Language Invariants and Mental Operations. Tübingen: Narr, 115–123. Levin, B. & M. Rappaport Hovav 1990: The lexical semantics of verbs of motion: The perspective from unaccusativity. In: I. M. Roca, ed., Thematic Structure: Its Role in Grammar. Berlin, New York: Mouton de Gruyter, 247–269. 24 Pirminių veiksmažodžių klasių semantika Levin, B. & M. Rappaport Hovav 1995: Unaccusativity. At the Syntax-Lexical Semantics Interface. Cambridge, MA: MIT Press. Levin, B. & M. Rappaport Hovav 2000: Classifying single argument verbs. In: P. Coopmans, M. Everaert & J. Grimshaw, eds., Lexical Specification and Insertion. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins, 269–304. Levin, B. & M. Rappaport Hovav 2005: Argument Realization. Cambridge: Cambridge University Press. Lyberis, A. 1962: Lietuvių-rusų kalbų žodynas. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla. Merlan, F. 1985: Split intransitivity: Functional oppositions in intransitive inflection. In: J. Nichols & A. Woodbury, eds., Grammar Inside and Outside the Clause. Approaches to Theory from the Field. Cambridge: Cambridge University Press, 324–362. Mithun, M. 1991: Active/agentive case marking and its motivations. Language 67, 510–546. Muller, G., L. Gunkel & G. Zifonun, eds., 2004: Explorations in Nominal Inflection. Berlin, New York: Mouton de Gruyter. Næss, Å. 2007: Prototypical Transitivity. Amsterdam, Philadelphia: Benjamins. Nedjalkov, V. P. & G. G. Sil’nickij [В. П. Недялков, Г. Г. Сильницкий] 1969: Типология морфологического и лексического каузативов. In: А. А. Холодович, ред., Типология каузативных конструкций. Ленинград: Наука, 20–50. Padučeva, E. V. [Е. В. Падучева] 2004: Динамические модели в семантике лексики. Москва: Языки славянских культур. Perlmutter, D. M. 1978: Impersonal passives and the Unaccusative hypothesis. Proceedings of the Berkeley Linguistics Society 4, 157–189. Plank, F., ed., 1991: Paradigms. The Economy of Inflection. Berlin, New York: Mouton de Gruyter. 25 Piotras Arkadjevas Ramchand, G. 2008: Verb Meaning and the Lexicon: A First Phase Syntax. Cambridge: Cambridge University Press. Rothstein, S., ed., 1998: Events and Grammar. Dordrecht: Kluwer. Schmalstieg, W. 2000: The Historical Morphology of the Baltic Verb. Washington, DC: Institute for the Study of Man. (Journal of Indo-European Studies Monograph No. 37) Senn, A. 1966: Handbuch der Lithauischen Sprache. Bd. I. Grammatik. Heidelberg: Carl Winter. Sorace, A. 2000: Gradients in auxiliary selection with intransitive verbs. Language 76, 859–890. Stang, Chr. S. 1942: Das slavische und baltische Verbum. Skrifter utgitt av Det Norske Videnskaps-Akademi i Oslo. II. Hist.-Filos. Klasse I, 1–280. Stang, Chr. S. 1966: Vergleichende Grammatik der baltischen Sprachen. Oslo, Bergen, Tromsö: Universitetsforlaget. Talmy, L. 2007: Lexical typologies. In: T. Shopen, ed., Language Typology and Syntactic Description 3. Grammatical Categories and the Lexicon. 2nd ed. Cambridge: Cambridge University Press, 66–168. Temčin, S. [С. Темчин] 1986: Семантика -n- и -sta- глагольных основ в литовском языке. Kalbotyra 37, 87–98. Tenny, C. & J. Pustejovsky, eds., 2000: Events as Grammatical Objects. Stanford, CA: CSLI Publications. Testelets, Y. G. 1998: On two parameters of transitivity. In: L. Kulikov & H. Vater, eds., Typology of Verbal Categories. Papers presented to Vladimir Nedjalkov on the occasion of his 70th birthday. Tübingen: Niemeyer, 29–46. Ulvydas, K. red., 1971: Lietuvių kalbos gramatika 2. Morfologija. Vilnius: Mokslas. Valeckiene, A. 1998: Funkcinė lietuvių kalbos gramatika. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijos leidybos institutas. 26 Pirminių veiksmažodžių klasių semantika Van Valin, R. D., Jr. 1990: Semantic parameters of split intransitivity. Language 66, 221–260. Vogt, H. 1971: Grammaire de la langue géorgienne. Oslo: Universitetsforlaget. Zaenen, A. 1993: Unaccusativity in Dutch: Integrating syntax and lexical semantics. In: J. Pustejovsky, ed., Semantics and the Lexicon. Dordrecht: Kluwer, 129–161. Vertė Andrius Raskazovas Petr Arkadiev Institut slavjanovedenija Rossijskoj akademii nauk RU-117334 Moskva, Leninskij prospekt 32-a [email protected] 27