Jungties konstrukcijos ir jų gramatinis kontekstas

Acta Linguistica Lithuanica LXI (2009), 113 – 156 Kopulakonstruktioner och deras grammatiska kontext ROLANDAS MIKULSKAS Institutet för det litauiska språket Artikelns syfte är att bidra till en tillfredsställande klassificering av kopulakonstruktioner. Författaren inleder med att påpeka att en verbocentrisk grammatisk teori ger föga underlag för en adekvat analys av kopula- och närbesläktade konstruktioner. En översikt över de funktioner som verbet ’vara’ fyller i de konstruktioner som undersöks visar att det finns ett semantiskt ömsesidigt beroende mellan verbets betydelse och den syntaktiska ramen (argumentstrukturen). Med tanke på detta ömsesidiga beroende förefaller en konstruktionsgrammatisk eller kognitivgrammatisk ansats vara den mest lovande. Författaren hävdar att man vinner föga på att mångfaldiga de lexikala betydelserna hos verbet ’vara’ för att förklara de enskilda konstruktionernas egenskaper; fokus bör i stället ligga på de aspekter av den syntaktiska och semantiska strukturen som är mest avgörande för predikationen, och på deras korrelation med hela konstruktionens funktion. Närmare bestämt bör man, i fråga om kopulakonstruktioner, särskilt uppmärksamma de semantiska och/eller referentiella egenskaperna hos de nominala (adjektiviska eller substantiviska) predikaten. 1. INLEDNING: SVÅRIGHETER VID DEN SYNTAKTISKA ANALYSEN AV KONSTRUKTIONER MED VERBET VARA1 1.0. Med kopulakonstruktioner avses vanligen satser som Jonas är ledsen, Jonas är lärare och Jonas är den lärare som ingav oss kärlek till modersmålet. Vid en vidare typindelning klassificeras de två första satserna av vissa författare som kopulakonstruktioner av askriptiv typ, medan den sista klassificeras som en konstruktion av ekvativ typ (jfr Holvoet & Čižik-Prokaševa 2005: 79). För att säkerställa en sammanhängande grammatisk beskrivning behandlas kopulakonstruktioner ofta 1Jag vill uppriktigt tacka Kristina Lenartaitė, som noggrant läste den första versionen av denna artikel och lämnade värdefulla synpunkter. Naturligtvis är jag själv ensam ansvarig för artikelns brister. 113 ROLANDAS MIKULSKAS ofta tillsammans med andra konstruktioner med liknande struktur, vars predikationsaxel också utgörs av en finit form av verbet vara. Vanligen rör det sig om en lokativ konstruktion (Anteckningsboken är i lådan / bredvid boken; dess komitativa variant Jonas är med Birutė), en existentiell konstruktion (I lådan / bredvid boken finns en anteckningsbok), possessiva ägande- och tillhörighetskonstruktioner (respektive Barnet har snuva / feber och Den här mössan är Antanas), en aktiv perfektkonstruktion (Jag har aldrig smakat grodor), passiva konstruktioner (i perfekt och imperfekt) (Staden förstördes fullständigt under nattens flyganfall; läraren Jonas var älskad av alla barn) och vissa andra varianter av dessa konstruktioner. I litteraturen dras olika typologiska paralleller både mellan de sist uppräknade konstruktionstyperna och mellan dessa konstruktioner och de tidigare nämnda kopulakonstruktionerna. Existentiella och lokativa konstruktioner har uppenbarligen samma ontologi (jfr Holvoet 2005: 139–147). I fråga om obestämd informationsstruktur, verbbetydelse och slutligen syntaktisk tolkning kan de två andra nämnda typerna – ägande- och tillhörighetskonstruktioner – jämföras med dessa två typer av possessiva konstruktioner (ibid., 147–153). Vissa fall av aktiva och passiva konstruktioner med predikativa particip kan med rätta betraktas som varianter av kopulakonstruktioner av askriptiv typ med adjektiviskt predikativ (jfr Jonas är alltid prydligt klädd och Jonas är alltid prydlig; Lägenheten är helt förfallen och Lägenheten är dålig). 1.1. När satser förstås som propositioner som förmedlar ett visst innehåll, uppmärksammas vid typindelningen först syftet, eller funktionen, hos den proposition de uttrycker. Exempelvis är olika typer av intransitiva satser avsedda att hävda ett tillstånd som subjektets nominala referent befinner sig i (Potatisen kokar), existens (Det finns fortfarande potatis kvar i Ryssland), statisk position (lokation) (Boken ligger på bordet), att tillskriva referenten någon egenskap (Rummet är ganska trångt) och så vidare. När syntaktiska konstruktionstyper diskuteras utgår man först från den syntaktiska tolkningen av de satser som instansierar konstruktionerna. En så förstådd satstyp kan realiseras genom flera syntaktiska konstruktioner. Exempelvis kan en proposition som konstaterar ett possessivt ägandeförhållande mellan två entiteter realiseras genom två konstruktioner – [NPNOM har NPACC (GEN)] och [NPDAT är NPNOM (GEN)]), jfr Barnet har snuva / feber och Barnet har snuva / feber. Förespråkare för beroendegrammatikmodellen, som ansluter sig till en verbocentrisk satsmodell, syn- 114 Jungties konstrukcijos ir jų gramatinis kontekstas När man syntaktiskt tolkar konstruktioner utgår man från de beroenderelationer som följer av satsverbets semantik och definierar på grundval av dessa de syntaktiska enheternas grammatiska funktioner. En sådan syntaktisk analys är svårare att genomföra i de fall då satsverbet inte har någon rik semantik och olika element som kompletterar verbets semantik används för att uttrycka satsens predikation. Svårigheter med den syntaktiska tolkningen är också oundvikliga vid analys av satser med verbet būti, vars betydelse ofta är svår att få grepp om, även i mycket allmänna drag. I arbeten om det litauiska språkets grammatik erkänns, när man diskuterar kopulakonstruktioner, betydelsen av att konstatera identitet mellan två (referentiella) entiteter (vilken i grunden är identisk med kopulans funktion i propositionens logiska struktur) endast för verbet būti i ekvativkonstruktioner, medan verbet būti i askriptiva konstruktioner (så som de förstås här) betraktas som ”semantiskt tomt” (jfr Holvoet & Judžentis 2003: 32; Holvoet & Čižik-Prokaševa 2005: 79–80). Det är förståeligt att enligt denna analysväg måste komplementet till ”identitetsverbet” i ekvativkonstruktionen Jonas är den person som du talade om, den person som du talade om, tilldelas argumentstatus, precis som satsens subjektiska nominalfras Jonas. Det är betydligt svårare att, enligt denna logik, erkänna argumentstatus för adjektiviska eller nominala komplement till de ”semantiskt tomma” kopulorna i askriptiva konstruktioner, särskilt som de, vilket också medges här, hellre bör kallas predikativ. För att göra beskrivningen av kopulakonstruktioner enhetlig föreslår författarna till arbetet om det litauiska språkets grammatik att även verb i askriptiva konstruktioner tillerkänns vissa ”betydelser av ekvativ typ” (Holvoet & Čižik-Prokaševa 2005: 80). Intuitivt verkar det rimligt att tillskriva verben i alla kopulakonstruktioner någon form av ”identitetsbetydelse” (i artikelns tredje del återkommer jag till detta problem och försöker underbygga denna intuition mer ingående). De nämnda författarna nämner emellertid inte följderna av ett sådant beslut: det förblir oklart om komplementen till de nyinrättade ”identitetspredikaten” i askriptiva konstruktioner ”upphöjs” till argumentstatus eller fortsätter att vara predikativ. 1.2. En liknande syntaktisk tolkningsväg följs i arbeten om det litauiska språkets grammatik även när man jämför satser i existentiella och lokativa konstruktioner: I lådan finns en anteckningsbok och Anteckningsboken är i lådan (Holvoet 2005: 139–147). I den första satsen erkänns verbet būti ha betydelsen ”exis- 115 ROLANDAS MIKULSKAS tens”, och lokativen stalčiuje blir därmed ett ”perifert adverbial”. I den andra satsen, då man inte ser någon grund för att tillskriva verbet būti någon betydelse, blir samma lokativ ofrånkomligen ett ”nödvändigt adverbial”, eftersom satsens grundläggande predikation annars inte skulle uttryckas (mer exakt uttrycks denna predikation av den lokativa morfemen hos nominalfrasen som kompletterar verbet). Eftersom predikationen om varje verkligt objekts existens är svår att föreställa sig utan dess lokalisering, verkar en sådan syntaktisk analys intuitivt inte motsvara sakernas verkliga förhållande. Även samma fördelning av grammatiska funktioner i konstruktioner av båda typerna verkar emanera ur samma semantik hos verbet būti, som omfattar både påståendet om ett lokaliserat föremåls existens och lokaliseringen av ett existerande föremål. Med andra ord kan verbet i båda konstruktionerna – den existentiella och den lokativa – tillskrivas betydelsen ’lokaliserad/lokaliserbar existens’. 1.3. Enligt samma logik leder den syntaktiska tolkningen i arbeten om det litauiska språkets grammatik av en (ålderdomlig men fortfarande brukad i litauiskan) possessiv konstruktion av typen mihi est (Han var bara sju år) och en tillhörighetskonstruktion (Den här pennan är min) till att dessa två possessiva konstruktioner måste bedömas olika ur typologisk synvinkel. Om verbet būti i den första konstruktionen tillskrivs betydelsen ”existens”, har den nominalfras som kodar dess possessor i dativ, jam, argumentstatus, och denna possessiva konstruktion betraktas som en variant av den existentiella konstruktionen. Om verbet būti i den andra, tillhörighets-, konstruktionen inte tillskrivs någon specifik betydelse, måste den possessor som kodas i genitiv, mano, betraktas som en ”nödvändig bestämning”, vilket likställer denna nominalfras med det ”nödvändiga adverbialet” i den lokativa konstruktionen vad gäller grammatisk funktion och syntaktisk status; genom denna syntaktiska tolkning blir den aktuella konstruktionen därmed närmare en lokativ konstruktion än en possessiv (se Holvoet 2005: 151–153). Vi kan med fog fråga oss om de paralleller som dras mellan konstruktioner med uppenbart olika funktioner vid denna syntaktiska tolkning bidrar till en korrekt bedömning av deras typologiska tillhörighet. Analysen av tolkningsmöjligheterna för satser som Onutės gröna ögon visar ju att possessorens genitiv under gynnsamma kontextuella omständigheter också kan ha argumentstatus (Mikalskas 2006b: 41–50). Även Holvoetas (ibid., 159) hävdar att genitivformen för en ”upphöjd” possessor utan betydelseförlust kan ersättas med dativformen för en ”upphöjd” possessor (vilken i huvudsak sammanfaller med dativen i den arkaiska konstruktionen av typen mihi est), 116 Jungties konstrukcijos ir jų gramatinis kontekstas när han diskuterar ett exempel belagt i dialekter: För pionen gröna blad, jfr Pionens gröna blad. Det litauiska genitivet och dativet står visserligen i en ganska tydlig funktionell opposition, men i vissa syntaktiska kontexter kodar dessa kasus mycket närliggande betydelser. Till exempel kan den predikativa beneficientrollen, som markeras med dativ, utan någon större betydelseförlust omkodas till en motsvarande possessor i genitiv, jfr Det här rummet är till er / ert. (i en situation där rum tilldelas gäster). Även adnominal genitiv kan i vissa fall tolkas som en extern possessor (på satsnivå) snarare än en intern possessor (på nominalfrasnivå), jfr Professorns portfölj buktar ut på bordet och Assistenten höll professorns / åt professorn portfölj, — det är endast i den första satsen som genitivens attributiva status är otvivelaktig. En sådan kontextuell närmande av genitivens och dativens funktioner bör inte förvåna: dativroller som förutsätter ett indirekt deltagande i den händelse som profileras av satsen – recipient, adressat, beneficient och experiencer – kan lätt utvidgas till possessorrollen2. Även om denna funktionella närmande mellan genitiv och dativ, som endast förekommer i specifika syntaktiska kontexter, är ganska marginell i språket, skulle den kunna uppmuntra till att även genitiven i den nämnda possessiva tillhörighetskonstruktionen (Den här pennan är min) tolkas som en extern possessor och därmed tillerkännas argumentstatus. En sådan analys av konstruktionen vore önskvärd, eftersom vi då kunde betrakta båda de aktuella konstruktionerna – innehavskonstruktionen och tillhörighetskonstruktionen – som två olika instansieringar av i grunden samma possessiva relation. Tyvärr framstår denna analysriktning, som vi ska se längre fram (avsnitt 2.2.2.1), som föga sannolik när man granskar tillhörighetskonstruktionens struktur och genes närmare: genitivens predikativa funktion och ”attributiva” natur i den aktuella konstruktionen gör att den inte utan vidare kan betraktas som ett argument till verbet būti och tvingar oss att söka andra alternativ för att tolka denna genitiv. 2 Ett starkt argument för den funktionella närheten mellan genitiv- och dativkasus i indoeuropeiska språk presenteras i Geoffrey Haigs hypotes om ursprunget till de preteritala ergativkonstruktionerna i iranska språk. Enligt denne lingvist utvecklades den ergativa alignmenten (eng. alignment) i preteritala konstruktioner ur en konstruktion av typen manā kartam i fornpersiskan, som länge har diskuterats i litteraturen och tolkats på olika sätt, och som från början var en konstruktion med extern possessor (External Possessor Construction). Det var just denna genitivform (manā), som hade status som externt argument i konstruktionen, som naturligt övertog funktionerna hos dativkasuset, vilket redan hade försvunnit i fornpersiskan, framför allt dess benefaktiva funktion (Haig 2008: 41–88). 117 ROLANDAS MIKULSKAS 1.4. Denna korta översikt över de problem som uppstår när konstruktioner med verbet būti analyseras med en verbcentrerad metod visar att enbart verbets semantik inte räcker till för att på ett adekvat sätt definiera den typologiska tillhörigheten hos sådana meningar. De insikter om strukturella gemensamma drag mellan olika typer av konstruktioner som genereras i en sådan analys kan ibland till och med skymma dessa konstruktioners funktioner i språket. För att de typologiska egenskaper som tillskrivs dessa konstruktioner bättre ska motsvara deras intuitivt uppfattade syfte behöver man granska den semantiska naturen hos deras verbkomplement och de referentiella egenskaperna hos de nominala uttryck som används i dem närmare. Konstruktionens ordtyp kan också definieras med hjälp av den ordföljd som är karakteristisk för meningar som instansierar den och den motsvarande omarkerade informationsstrukturen. Alla dessa faktorer återspeglar på ett eller annat sätt olika konstruktionstypers funktion i språket, det vill säga de är funktionellt motiverade. När det gäller informationsstrukturens betydelse för meningstypologin vill jag påpeka att endast den informationsstruktur som korrelerar med definitheten hos det preverbala nominala uttrycket och indefinitheten hos det postverbala nominala uttrycket kan betraktas som omarkerad. Endast en sådan informationsstruktur kan betraktas som en egenskap hos den semantiska strukturen hos meningar som klassificeras typologiskt (för belägg för denna tanke, se Mikulskas 2006b: 34–41). Typologin över kopulakonstruktioner i artikelns tredje del kommer att grundas mindre på en syntaktisk tolkning härledd ur deras verbs semantik och mer på att den semantiska naturen hos predikativa uttryck klarläggs och att de referentiella egenskaperna hos nominala uttryck i denna position analyseras funktionellt. Men först ska vi i den andra delen försöka granska semantiken hos verbet būti, som används i alla de konstruktioner som nämnts tidigare, närmare. 2. VERBET BŪTIS SEMANTISKA EGENSKAPER 2.0. Först när vi har undersökt de semantiska egenskaperna hos verbet būti, som används i de tidigare nämnda konstruktionerna, grundligare kan vi tydligare se i vilken utsträckning detta verb skulle kunna betraktas som den faktor som bestämmer konstruktionernas syntaktiska ram (dvs. argumentstruktur), eller, med formalsemantiska termer, som en semantisk funktor (termen används också i stor utsträckning av författarna till Lietuvių kalbos gramatikos, se Hov oet & Judžentis 2003: 15t.; Holvoet & Semėnienė 2004: 15; Hov oet & Judžentis 2005: 16t.). Att tillämpa termen semantisk funktor på satsverbet förutsät- 118 Jungties konstrukcijos ir jų gramatinis kontekstas ter en verbcentrerad satsmodell. Förespråkarna för denna modell utgår från antagandet att den argumentstruktur som underkategoriserar satsverbet (eng. subcategorization frame) kan förutsägas (härledas) ur dess så kallade lexikala betydelse. Det är förstås problematiskt att tillämpa den verbcentrerade modellen i syntaktisk analys när verbets lexikala betydelse är svår att definiera (vilket vi redan sett i de exempel som diskuterats ovan). Men kan de särdrag hos den syntaktiska strukturen som i slutänden avgör en menings typologiska tillhörighet i alla fall härledas ur verbets betydelse, när satsverbet semantiskt förefaller vara fullödigt? Med andra ord: avslöjar en syntaktisk analys som bygger på uppfattningen om satsverbet som semantisk funktor på ett adekvat sätt de strukturella och semantiska egenskaperna hos den konstruktion som satsen instansierar? 2.1. Det är lätt att hitta konstruktioner i språket där det vore felaktigt att kalla verben semantiska funktorer, eftersom den ”argumentstruktur som underkategoriserar” dessa verb inte till hundra procent kan förutsägas utifrån deras semantik. Ett gott exempel på detta är de så kallade lokativa alternationerna: vi kan med fog hävda att argumentkonfigurationerna i dessa alternerande konstruktioner till stor del beror på vilket element i den situation som profileras av satsen som kodas som direkt objekt, medan verbets betydelse sedan anpassas till den motsvarande konstruktionen (när vi hävdar detta erkänner vi, tillsammans med Adele Goldberg (1995), konstruktionens betydelse som syntaktisk struktur som en egenartad betydelse, överordnad satsverbets betydelse); jfr: (1) Fadern och sonen staplade ved på en kon (under dagen) (dvs. de staplade en viss mängd (hög) vedträn i form av en kon). (2) Fadern och sonen staplade en vedkon (under dagen). Verben i dessa konstruktioner kan vi följaktligen definiera som (su)krau-ti1 ”ordna (lösa föremål) i konform” respektive (su)krau2 ”forma en kon (av lösa föremål)” (möjligheten att i båda meningarna infoga ett tidsadverbial som modifierar staplingshandlingens varaktighet visar att handlingen inte är momentan; resultatet uppnås inte genast utan gradvis, efter hand, genom att vedkonen formas och blir större). Beträffande dessa alternerande konstruktioner är det alltså mer korrekt att tala om en ömsesidig snarare än ensidig beroenderelation mellan deras verb och motsvarande argumentstrukturer, s- 119 ROLANDAS MIKULSKAS tyki, t. y. ne apie prado ir priedo (angl. head: dependent) santykį (plg. Croft 2001: 248). Žinoma, nereikėtų išleisti iš akių, kad abiejose konstrukcijose vartojamų veiksmažodžių krauti1 ir krauti2 reikšmės pagrįsta gali būti laikomos dviem skirtingomis vienos, bendresnės, reikšmės realizacijomis. Pagrindas tokios bendros reikšmės postulavimui atsiranda, kai suvokiame, kad alternuojančių konstrukcijų perteikiami semantiniai turiniai tėra to paties (malkų krovimo į kūgį) scenarijaus skirtingi aspektai (ar profiliai). Ši bendroji reikšmė (ją Seizi Iwata, skirdamas nuo frazės lygmens reikšmės (angl. Phrase Level Meaning), siūlo vadinti leksinio prado lygmens reikšme (angl. Lexical Head Level Meaning); žr. Iwata 2005: 361–363) apima būtinuosius to krovimo scenarijaus elementus: krovėją, kraunamą objektą, būdingą krovimo formą, atitinkamai įkūnijančius bendresnius semantinius vaidmenis — agentą, muverį, (paskirties) lokatyvą. 2.1.1. Begreppet semantisk funktor är ännu svårare att tillämpa på verben i engelskans så kallade ditransitiva (dubbelobjekts-)konstruktioner och de konstruktioner för kauserad rörelse som alternerar med dessa, jfr: (3) Hon gav sin pojkvän en ny Mercedes. (4) Hon gav en ny Mercedes till sin pojkvän. Det vore svårt att hävda att förändringarna i argumentstrukturen i dessa två konstruktioner och de betydelseskillnader mellan konstruktionerna som hör samman med dem kan härledas ur det skenbart identiska verbet to give. Vi skulle med fog kunna hävda att betydelseskillnaderna mellan de aktuella konstruktionerna bestäms av deras olika strukturella ramar, där i grunden samma predikat används, nämligen [give NP NP] respektive [give NP [to NP]]: i dessa strukturer upptas platsen för det direkta objektet av substantiv som representerar olika semantiska roller, nämligen recipient respektive mover. För att vara precisa bör vi naturligtvis medge att betydelsen hos verbet to give i de konstruktioner som diskuteras i viss mån beror på det särskilda ”subkategoriserande ramverk” som kännetecknar var och en av dem. Detta beroende är tydligare när konstruktionerna använder verb som starkare framhäver det överförda objektets bana, exempelvis: (5) De skickade mig en till broschyr. [send₁ NP NP] (6) Vi skickade det nya brevet till alla sökande. [send₂ NP [to NP]] Vi skulle kunna hävda att predikatet send₁ har en mer framträdande semantisk komponent som innebär påverkan på recipienten (dennes personliga sfär), eftersom den situation som profileras i meningen pro- 120 Jungties konstrukcijos ir jų gramatinis kontekstas fileras genom att själva recipienten väljs som situationens gränsmärke (det direkta objektet), medan betydelsen hos predikatet send2, när movern väljs som gränsmärke för samma situation som profileras i meningen, framhäver dess rörelsebana (mot recipienten). Men även i detta fall skulle vi kunna anta att en mer generell betydelse av send, som omfattar båda dessa betydelser och betecknar agentens kausering av movern att röra sig från sin egen sfär till recipientens sfär, faktiskt finns i språkbrukarens medvetande. Det vore dock knappast korrekt att hävda att en sådan abstraherad betydelse sanktionerar den ena eller andra konstruktionens argumentstruktur. Å andra sidan, eftersom det finns grund för att tala om separata semantiska varianter av verbet to send (send1 och send2) i de aktuella konstruktionerna endast i den mån de stöds av konstruktionernas olika strukturella ramar, skulle vi kunna kalla dessa predikat semantiska funktorer endast med stora reservationer (jfr Langacker 2008: 239–244). Det förefaller riktigare att säga att verbets to send lexikala betydelse (definierad av en viss semantisk-interpretativ ram) är förenlig med båda konstruktionernas semantiska specifikationer. 2.1.2. Härefter kommer vi, i våra försök att definiera vilka betydelser verbet vara kan ha i olika konstruktioner, att utgå från den syntaktiska analyspraktiken för de alternativa konstruktioner som diskuterats. Detta gör vi av två skäl. För det första är det uppenbart att de betydelser som kan tillskrivas det aktuella verbet i hög grad beror på arten hos de konstruktioner där det används. För det andra kan vissa konstruktioner med verbet vara med rätta betraktas som alternativa: exempelvis skulle vi kunna anta att raison d’être för samexistensen av två konstruktioner – den existentiella och den lokativa – är att framhäva olika aspekter av i grunden samma situation av ”lokaliserad existens”. Genom att på liknande grunder gruppera även andra aktuella konstruktioner kan vi tillskriva verben i sådana grupper mer generella betydelser och därmed undvika att postulera ”betydelselösa” lexem i de fall då en mer specifik betydelse hos verbet vara är svårare att definiera3. 2.2. Låt oss gå vidare till en mer ingående diskussion av de betydelser som verbet būti har i de redan nämnda konstruktionerna. Det är svårt att föreställa sig hur den ena eller andra el- 3 Denna principiella ståndpunkt intas i enlighet med ett grundläggande postulat inom kognitiv grammatik — kravet på meningsinnehåll (även kallat den symboliska tesen) — som förbjuder användningen av betydelselösa språkliga enheter i den grammatiska beskrivningen (se vidare Langacker 1987: 97–98; Taylor 2002: 38–60; jfr Mikulskas 2006a: 40). 121 ROLANDAS MIKULSKAS Argumentstrukturens konfiguration skulle kunna härledas ur de nedan presenterade konstruktionerna med verbet būti, jfr: (7) Jonas är ledsen. (8) Jonas är lärare. (9) Jonas är den lärare som ingöt kärleken till modersmålet i oss. (10) Anteckningsboken ligger i lådan / bredvid boken. (11) I lådan / bredvid boken ligger en anteckningsbok. (12) Barnet är snuvigt / har feber. (13) Den här mössan är Antanos. Dessa meningar, som skiljer sig ganska mycket åt i fråga om struktur och funktion, har det gemensamt att deras gemensamma utgångspunkt (clausal head) tycks utgöras av ett sammansatt verb (som vi ska se nedan gäller detta påstående inte konstruktionerna (11) och (12)). Det består av en finit form av verbet būti och verbets komplement, vilket anger innehållet i satsens predikation. Som exemplen visar kan komplementet till verbet būti utgöras av ett (med subjektet kongruerande) adjektiv eller substantiv i nominativ, ett indirekt kasus av ett substantiv eller en prepositionsfras. I dependensgrammatikmodellen betraktas de ovan uppräknade konstruktionernas huvudled (satsens utgångspunkt) enbart som kopulaverben, medan man strävar efter att rangmässigt likställa deras obligatoriska komplement (komplement av lokativ karaktär som uttrycks med indirekta kasus eller prepositionsfraser kan också benämnas obligatoriska adverbial, obligatoriska modifierare eller predikativa modifierare; den sistnämnda termen, än så länge endast som en arbetsterm, har valts i Naujojoje lietuvių kalbos gramatikoje, se Holvoet & Mikulskas 2009b: 8–12) med verbets subjektkomplement (jfr. Holvoet & Čižik-Prokaševa 2005: 74–80). För en sådan syntaktisk analys av de aktuella meningarna måste deras kopulaverb betraktas som semantiska funktorer, det vill säga tilldelas en viss betydelse som gör det möjligt att betrakta kopulans komplement till būti som dess dependenter eller argument. Om vi faktiskt beaktar de aktuella konstruktionernas kommunikativa funktion och tilldelar dem betydelser utifrån denna, skulle vi också kunna tilldela deras kopulor motsvarande betydelser. Således skulle vi i konstruktion (7) kunna tillskriva verbet būti betydelsen ’ascription’; i konstruktion (8) skulle verbet ha betydelsen ’inklusion’, medan det i konstruktion (9) skulle beteckna referentiell identitet mellan subjektet och det predikativa nominalet; verbet skulle då kunna tillskrivas betydelsen ’ekvation’. Som vi ska se senare (avsn. 3.4–3.4.2) finns det skäl att tala 122 Jungties konstrukcijos ir jų gramatinis kontekstas om dessa tre konstruktioners strukturella och ontologiska gemenskap, genom att tillskriva dem (och därmed även deras kopula) en mer generell betydelse av ’identitet’. Dessa tre konstruktioner skulle vi också kunna kalla identitetskonstruktioner i vidare bemärkelse. Å andra sidan framträder i identitetskonstruktionerna verbets strukturella būti funktion — kopulafunktionen (jfr urspr. lat. copula — länk, band, förbindelse, sammanfogning). I de aktuella konstruktionerna betecknar detta verb i allmänhet en viss relation (identitetsrelation) mellan två entiteter. Därför skulle vi kunna hävda att dessa två entiteter, som i satsen kodas av subjektets nominalfras och predikativets adjektiv eller nominalfras, utgör nödvändiga argument, eller den strukturella ramen, för verbet būti när det används i identitetskonstruktioner. I detta fall vore det ändå mer exakt att tala om det ömsesidiga beroendet mellan predikatet ’identitet’ och den motsvarande strukturella ramen (identitetskonstruktionen). 2.2.1. Konstruktion (10) representerar en typ av lokativa satser, medan konstruktion (11) representerar en typ av existentiella satser. Dessa satstypers särdrag, skillnader och likheter har på senare tid analyserats och diskuterats ingående i litauisk litteratur (jfr Holvoet 2005: 139–147; Mikulskas 2006b: 34–41). Det är lätt att se den strukturella gemenskapen hos sådana konstruktioner som (10) och (11) och att inse deras gemensamma ontologiska ursprung. I själva verket kan endast det föremål lokaliseras någonstans vars existens inte betvivlas (att referentens existens i subjektets nominalfras presupponeras i en lokativ konstruktion framgår av den bestämda tolkningen av denna nominalfras i satsens början), medan det är svårt att föreställa sig att man hävdar ett föremåls existens utan att också ange dess lokalisering, om än på det mest allmänna sätt. Logiken bakom det ömsesidiga sambandet mellan ett föremåls existens och lokalisering är enkel: om ett föremål över huvud taget existerar, existerar det vanligen på en viss konkret plats (naturligtvis kan platsen i en sats endast antydas eller uppfattas i allmänna termer). Konstruktionernas skilda betydelser bestäms i huvudsak av den omvända ordföljden i dem och den därtill hörande omarkerade informationsstrukturen, som gör det möjligt att tolka subjektets nominalfras bestämt i en lokativ konstruktion och obestämt i en existentiell konstruktion. (Den obestämdhetseffekt som förknippas med existentiell predikation har diskuterats ingående i litteraturen, se Lyons 1999: 236–246; jfr Mikulskas 2006b: 36–38.) Verben i dessa konstruktioner skulle vi kunna tillskriva betydelserna ’lokalisering’ respektive ’existens’. Det är särskilt lätt att tillskriva verbet būti betydelsen ’existens’ när det under diskursens gång hamnar i fokus, eller i remat, jfr: (14) [Finns det ett räkenskapsblock i lådan?] Ja, det där räkenskapsblocket finns. 123 ROLANDAS MIKULSKAS Även om ordföljden i denna sats formellt påminner om ordföljden i lokativa satser, är dess informationsstruktur markerad (det framgår också av att verbet betonas med kontrastiv betoning): satsens existentiella karaktär är lätt att uppfatta — dess rema utgörs enbart av predikatet är, som bekräftar (räkenskapsblockets) existens (i lådan). Detta exempel riktar uppmärksamheten mot ett viktigt särdrag hos den existentiella konstruktionen, som skiljer den från de övriga konstruktioner som behandlas här: i den uttrycks existentiell predikation i huvudsak av ett enda verb, būti. För förståelsen av denna predikation kan platsen för det föremål vars existens hävdas lämnas ospecificerad. I de återstående konstruktionerna, däremot, inklusive de tre tidigare behandlade identitetskonstruktionerna, är det svårt att föreställa sig att verbet būti används utan motsvarande komplement. Detta är förståeligt, eftersom dessa komplement utgör en oskiljaktig del av den predikation som uttrycks genom konstruktionerna. I konstruktionerna (10), (12) och (13) vilar till exempel predikationens huvudsakliga tyngd inte ens på det nominala komplementet, utan på dess kasusmorfem eller preposition. Allt detta tyder på att den existentiella konstruktionen uppvisar ytterligare en grundläggande betydelse hos verbet būti (vid sidan av den betydelse ’identitet’ som nämndes i avsnitt 2.2): ’existens’. I den lokativa konstruktionen, som är genetiskt besläktad med den existentiella, kan vi däremot tillskriva verbet būti betydelsen ’lokalisering’ endast metonymiskt, eftersom uppgiften att ange subjektets referents lokalisering — den centrala predikationen här — utförs av lokativens kasusmorfem i det nominala predikativa modifikatorledet eller av den preposition som styr nominalfrasen. Därför skulle vi till och med kunna hävda att den existentiella predikationen åtminstone ontologiskt är primär i förhållande till den lokativa predikationen, även om det ofta förhåller sig tvärtom vad gäller det formella uttrycket: i litteraturen påpekas att existentiell predikation ofta uttrycks med hjälp av lokativa konstruktioners strukturella möjligheter. Engelska existentiella konstruktioner there is / there are anges ofta som exempel (jfr There is still hope; There is only one God.): i dessa konstruktioner kan användningen av lokativa uttryck för att uttrycka existentiell predikation delvis förklaras genom den konceptuella metaforen EXISTENS ÄR LOKALISERING (HÄR) (jfr The baby has arrived, dvs. har kommit till existens genom att födas) (Radden & Dirven 2007: 277). Eftersom vi inte kan hävda ett föremåls existens utan att samtidigt presupponera dess lokalisering, är den strukturella närheten mellan de två konstruktionstyperna vanlig och förståelig. Men om det finns skäl att hävda att betydelsen ’existens’ är grundläggande för verbet būti, finns det också skäl att hävda att existentiella konstruktioner ontologiskt är primära i förhållande till lokativa konstruktioner motsva- 124 Jungties konstrukcijos ir jų gramatinis kontekstas rande. Den strukturella närheten mellan existentiella och lokativa konstruktioner (åtminstone i litauiskan) kan förklaras av att tolkningen av innehållet i de predikationer som uttrycks med båda konstruktionstyperna bygger på i praktiken samma konceptualiseringsbas, vars väsentliga element är föremålets existens i verkligheten och föremålets lokalisering i verkligheten. Den existentiella konstruktionen hävdar det faktum att ett föremål är verkligt — dess existens i verkligheten. Därmed förs det också in i diskursens ”verklighet” (därav kravet på att referenten på förhand ska vara obestämd). När en lokativ proposition utformas på grundval av en existentiell proposition avlägsnas, genom en alternativ informationsstruktur, existenspåståendet från satsens profil (det är nu endast presupponerat). När den existentiella konstruktionens syntax omorienteras så att den uttrycker lokalisering, förlorar verbet būti naturligtvis också sin ursprungliga funktion att hävda existens i den nya (lokativa) konstruktionen. Det bör noteras att tillsammans med denna förlust befrias predikatet, som anpassats till föremålets lokaliseringsbehov, från den plikt att kvantifiera det föremål vars existens hävdas som är viktig för ett existentiellt predikat. I den existentiella konstruktionen uttrycks denna kvantifiering genom obestämdheten hos subjektets nominalfras, och den blir tydlig när nominalfrasen används i plural eller när predikatet negeras, då nominalfrasen oundvikligen får formen av en genitiv för obestämd mängd⁴, jfr Det finns räkenskapsblock i lådan; Det finns (något) räkenskapsblock i lådan > Det finns inte (något) räkenskapsblock i lådan. Referenten för subjektets nominalfras i en lokativ konstruktion kan i princip inte kvantifieras, eftersom den här är unikt identifierad; när konstruktionens predikat negeras behåller nominalfrasen därför nominativformen, jfr (Det där) räkenskapsblocket är inte i lådan. Visserligen låter denna sats onaturlig, men endast därför att det i en lokativ konstruktion är naturligt att inte negera dess verbala predikat, utan den lokativ som uttrycker dess huvudsakliga predikation, jfr (Det där) räkenskapsblocket är inte i lådan. Betydelsen ’lokalisering’ kan, som redan nämnts, tillskrivas verbet i den lokativa konstruktionen endast indirekt, genom metonymi⁵. Här av- 4 Negativ genitiv-testet används med ganska god framgång (åtminstone i ryska och litauiska) för att diagnostisera existentiella predikat (se Holvoet 2005: 141–145). 5 När jag säger att betydelsen ’lokalisering’ tillskrivs verbet būti i en lokativ konstruktion genom metonymi, vill jag på intet sätt förneka att denna betydelse är reell. Med denna formulering vill jag betona att betydelsen inte är självständig, utan har en rent kollokativ karaktär. Att ords betydelser i ordkombinationer, och i synnerhet i kollokationer, delvis eller helt ”överlappas” är en självklarhet. Inom kognitiv ling- 125 ROLANDAS MIKULSKAS bör lägga märke till att verbet i lokativa konstruktioner i vissa fall fortfarande behåller sin ursprungliga betydelse av ”existens”, jfr: (15) [Var finns (fortfarande) anteckningsboken?] (Det finns (= anteckningsböcker)) i lådan. Syftet med sådana meningar som denna är att bekräfta att ett föremål antas existera. Med hjälp av de strukturella möjligheterna hos en lokativ konstruktion uttrycks detta i meningen mycket ekonomiskt — genom att ange var föremålet befinner sig. En sådan mening är alltså formellt lokativ, men funktionellt bör den betraktas som existentiell (om sådana meningars särdrag, se vidare Mikulskas 2006b: 40–41). Den gemensamma ontologin för lokativa och existentiella konstruktioner gör det möjligt att hävda att deras verbbetydelser emanerar från den mer allmänna betydelsen hos verbet būti, vilken vi kan definiera som ”lokaliserad/lokaliserbar existens”. 2.2.2. Konstruktionerna (12) och (13) representerar olika typer av possessiva meningar. De uttrycker relationer av innehav respektive tillhörighet. Den valensteori som inom kognitiv grammatik motiverar sammansatta språkliga strukturers uppbyggnad av enklare enheter (Langacker 1987: 277–327) förklarar detta fenomen, ”överlappning”, i termer av semantisk precisering eller elaborering: ett språkligt uttryck (vanligen mer innehållsrikt) preciserar eller elaborerar semantiskt en motsvarande semantisk substruktur i ett annat språkligt uttryck (vanligen mer abstrakt) genom att ansluta sig till det; substrukturen beskrivs som en schematisk kontur av det förstnämnda uttryckets innehåll och kallas elaborationsställe (eng. elaboration site, förkortat e-site). Ett uttrycks konventionalitet (eller grammatikalitet) beror på den elaborerade substrukturens kognitiva framträdande, vilket i sin tur beror på hur etablerade sådana typer av uttryck är i bruket (usus). Om vi använder dessa kognitiva termer för att beskriva verbets vara förening med ett lokativ i den lokativa konstruktionen och för att motivera den ”lokations”-betydelse som verbet får i denna förening, skulle förklaringen ungefär se ut så här. Den konstanta spatiala relation mellan två entiteter (i konstruktionen: mellan två nominala referenter) som markeras av en lokativ morfem (eller motsvarande preposition) elaborerar en motsvarande semantisk substruktur hos verbet vara, vars kärna utgörs av en spatial relation som endast schematiskt profileras. Eftersom verbet i konstruktionen står i finit form betecknar det en viss process, vars profil, uttryckt i kognitiva termer, utgörs av samma schematiska spatiala tillstånd som skannas sekventiellt över tid. Den profil hos verbet vara som uppstår i kombinationer med lokativer gör det möjligt att tala om verbets ”lokations”-betydelse. När ett lokativt predikat bildas genom att ett verb med schematisk betydelse, ”lokativt”, kombineras med ett lokativ med konkret betydelse, ärver predikatet en processuell dimension, eller enklare uttryckt en tidsdimension, från den finita verbformen (i infinitivfallet (jfr Klockan tio ska vara på institutet) uppfattas spatiala tillstånd som är fördelade längs tidsaxeln holistiskt; därför bör vi här tala om samtidigheten hos den relation som det sammansatta predikatet (vara på institutet) profilerar; jfr Langacker 2008: 118. 126 Jungties konstrukcijos ir jų gramatinis kontekstas Predikativ relation av innehav uttrycks sällan i litauiskan med den arkaiska konstruktionstypen mihi est — i dess ställe har en konstruktion av typen habere införts, jfr Barnet har snuva/feber (Holvoet 2005: 148–151). En predikativ relation av tillhörighet kan också uttryckas explicit i språket — genom att verbet priklausyti används i meningen, jfr Den här mössan tillhör Antanas. Vid första anblicken verkar verben būti i båda de konstruktioner som diskuteras kräva komplement; därför skulle vi kunna hävda att konstruktionernas predikat är sammansatta, närmare bestämt dat. + būti respektive būti + gen. Då skulle vi, på samma sätt som i den lokativa konstruktionen, metonymiskt kunna tillskriva verben būti i dessa konstruktioner betydelserna ’innehav’ respektive ’tillhörighet’. Denna metonymiska väg är naturligtvis inte det bästa sättet att beskriva verbets betydelse i en mening (när vi definierar den lexikala betydelsen hos verbet būti utifrån komplementets funktion säger vi inget nytt om dess semantik). Dessutom får dativkomplementets initiala position i den första konstruktionen oss att anta att detta komplement inte bildar ett sammansatt predikat med verbet būti: meningspredikatet utgörs endast av verbet būti, medan dativkomplementet är ett argument till detta predikat. Då måste naturligtvis verbet būti i konstruktion (12) tillskrivas en självständig betydelse. Och det finns grund för detta. Typologiska paralleller mellan possessiva, existentiella och lokativa konstruktioner har länge uppmärksammats i litteraturen (se Clark 1978: 87; jfr Holvoet 2005: 148–153). Den possessiva konstruktionen av typen mihi est och den tidigare diskuterade existentiella konstruktionen har gemensamt ett omarkerat mönster för informationsstruktur: i båda fallen står subjektets nominalfras i remat, medan temapositionen i det ena fallet intas av ett dativargument och i det andra av ett lokativ. Det finns grund för att anta att verbet būti har i stort sett samma betydelse av ’existens’ i båda konstruktionerna. Ontologin för denna betydelse i den aktuella possessiva konstruktionen kan motiveras på följande sätt: konstruktionen av typen mihi est uttrycker en proposition om ”intentionell” (”benefaktiv”?) existens, det vill säga här hävdas att något existerar inom possessorns personliga sfär6. Logiken är enkel: om ett föremål existerar i någons personliga sfär (FINNS FÖR NÅGON), disponerar personen över föremålet, det vill säga HAR det. En sådan koppling mellan possessiva och existentiella propositioner 6 Detta påstående bekräftas av det faktum att litauiskan har bevarat konstruktioner för innehav av typen mihi est framför allt just i de fall då dativpossessorn också kan uppfattas som en beneficient (maleficient) eller experiencer som påverkas av det ägda, jfr även Mamma kommer att bli glad över att du har kommit hem! 127 ROLANDAS MIKULSKAS En konvergens mellan positioner bör inte förvåna, eftersom det också med vissa konstruktioner med verbet turėti i själva verket inte hävdas att någon äger något, utan att något befinner sig inom någons personliga sfär; jfr: (16) Vi har möss hemma. I denna mening bidrar den ”possessor” som impliceras av verbändelsen, vi (tillsammans med sin boendemiljö — hemma), i första hand till att lokalisera var mössen finns; liksom ofta är fallet i andra possessiva konstruktioner fyller den därför i själva verket endast funktionen som referenspunkt (reference point) (om denna kognitiva begrepps roll i perceptionsprocesser och dess betydelse för possessiva konstruktioners ontologi, se Langacker 2000: 171–202). Det är viktigt att notera att lokativ i meningar av typen (16) är ett nödvändigt element, eller ett konstitutivt drag hos denna (i praktiken existentiella) konstruktion: här preciserar det räckvidden för den referenspunkt som uttrycks med possessorens nominalfras, eller med andra ord definierar det fältet för den kognitiva sökningen. Det är just det nödvändiga lokativet i denna konstruktion som gör att den snarare måste betraktas som existentiell än possessiv, särskilt som den inte heller kan anses vara lokativ: med meningen Vi har möss hemma säger vi nästan samma sak som med den existentiella meningen Det finns möss i vårt hus, men i den första meningen uttrycks genom predikatet turėti dessutom en oro över att mössen finns i ”possessorens” (vi) boendemiljö; med andra ord är mössens närvaro i huset på sätt och vis ”relevant” för dess invånare, skulle man kunna säga, den riktar sig mot deras personliga sfär. Här har vi alltså ett liknande påstående om ”intentionell” existens som i den tidigare behandlade konstruktionen av typen mihi est: i det ena fallet härleds ett existenspåstående ur en ursprungligen possessiv konstruktion (16), medan det i det andra fallet omvänt härleds en possessiv relation ur en ursprungligen existentiell konstruktion (12). Det bör noteras att det är just dessa implikationer, och inte de ”lexikala” betydelserna hos de verb som används i konstruktionerna, som avgör deras språkliga funktion och typologiska tillhörighet. Detta ger anledning att anta att andra semantiska element, vid sidan av betydelsen hos de verb som används, får minst lika stor betydelse när man fastställer vilken typ en viss konstruktion tillhör, eftersom de bestämmer konstruktionens konceptualiseringsriktning (och därmed även dess övergripande betydelse eller funktion), exempelvis modifierare för platsen eller varaktigheten av en handling och liknande; förespråkare för verbocentriska modeller brukar avfärda sådana element som perifera i satsens predikation. Betydelsen av dessa ”perifera” element för en alternativ tolkning av sammansatta predikat och därmed också för hela konstruktionens konceptualisering kommer vi att kunna se på nytt senare, när vi analyserar konstruktioner med predikativa particip (se avsn. 2.5.1.1 och 2.5.2). 128 Jungties konstrukcijos ir jų gramatinis kontekstas Därmed kommer vi senare åter att kunna övertyga oss om betydelsen av sådana ”perifera” element för en alternativ tolkning av sammansatta predikat och samtidigt för hela konstruktionens konceptualisering, när vi analyserar konstruktioner med predikativa particip (se avsn. 2.5.1.1 och 2.5.2). 2.2.2.1. Det finns ingen hållbar grund för att tolka genitiven (Antano) i tillhörighetskonstruktionen (13) som en extern possessor och därmed ge den status som argument till verbet būti: det är uppenbart att genitiven tillsammans med detta verb bildar konstruktionens sammansatta predikat. Man bör inte metonymiskt tillskriva verbet i denna konstruktion betydelsen ’tillhöra’, eftersom denna betydelse i en annan typ av tillhörighetskonstruktion uttryckligen markeras av själva verbet priklausyti. Som redan nämnts betonar litteraturen den strukturella likheten mellan tillhörighetskonstruktionen med predikatet būti + gen. och den tidigare behandlade lokativa konstruktionen med predikatet būti + lok. Det noteras för det första att konstruktionerna har ett likartat omarkerat informationsstrukturellt mönster: både possessorens och lokativens nominalfraser står i dessa konstruktioners remor; för det andra ligger den huvudsakliga predikativa tyngden i båda konstruktionerna på morfemet för indirekt kasus (eller motsvarande preposition) i verbet būtis nominalkomplement: i det första fallet på den possessiva genitiven, i det andra på lokativen (eller den lokativa prepositionen). Den strukturella parallellismen mellan konstruktionerna blir ännu tydligare om vi beaktar att motsvarande betydelser är inneboende i kasusens (eller prepositionernas) morfem, vilka uttrycker den huvudsakliga predikationen i dem: liksom lokativens funktion är oskiljaktig från angivandet av plats, är genitivens funktion oskiljaktig från uttryckandet av släktskap, ägande (tillhörighet), del/helhet eller, mer allmänt, en possessiv relation. Frågan är om vi kan finna en lämplig semantisk förklaring till denna strukturella likhet mellan tillhörighetskonstruktionen och den lokativa konstruktionen. Med andra ord: finns det en hållbar funktionell och kognitiv grund för att tolka den aktuella possessiva konstruktionen ”lokativt”? Om vi kunde betrakta tillhörighetskonstruktionen som en variant av den lokativa konstruktionen, skulle vi ju utan svårighet kunna tillskriva verbet būti i den också betydelsen ’lokation’ och därmed dessutom minska antalet homonyma former av detta verb i beskrivningen. Låt oss undersöka denna möjlighet. Kom ihåg att det vanligaste sättet att uttrycka en possessiv relation med genitiv är i en attributiv nominalfras; man skulle till och med kunna hävda att genitivens användning i predikativ position i den tillhörighetskonstruktion vi intresserar oss för har överförts från motsvarande attributiva nominalfras, dvs. Antano kepurė > Denna hatt är Antanos. Den kognitiva- 129 ROLANDAS MIKULSKAS Inom den kognitiva grammatiken grundas analysen av den possessiva nominalfrasen på det tidigare nämnda begreppet referenspunkt (reference point) (Langacker 1991: 167–180). Analysens kärna är antagandet att genitiven i en possessiv nominalfras (engelskans morfem -’s eller prepositionen of) kodar inte bara och inte främst possessorn, utan en kognitivt mer framträdande entitet som underlättar identifieringen av en annan entitet som är relevant för samtalsdeltagarna. Den så kallade possessiva konstruktionen används alltså i språket också för nominal referens: genitivens denotat uttrycker där ofta inte så mycket en possessiv relation som att det underlättar identifieringen av referenten för en annan nominalfras (”det possiderade”) (i meningen Någon stal pojkens cykel handlar det faktiskt inte nödvändigtvis om en cykel som tillhör pojken — det kan också ha varit en cykel som han lånat av en vän; jfr även meningen Mitt tåg kommer fram exakt klockan tio ur detta perspektiv). Det är viktigt att notera att även om det kognitiva begreppet referenspunkt är betydelsefullt för flera grammatiska konstruktioner, kan det definieras oberoende av språkliga uttryck, eftersom det återspeglar en allmän egenhet hos perceptionsprocessen: vi identifierar vanligtvis vissa (mindre välbekanta) entiteter genom andra (mer välbekanta) entiteter, som på ett eller annat sätt är relaterade till de förstnämnda och kan hänvisa till dem. Det är inte svårt att också tolka referenspunktens funktion ”lokativt”, särskilt som platsbetydelsen hos genitivmarkerade substantiv och deras funktion som referenspunkt i en possessiv konstruktion naturligt sammanfaller i många fall, särskilt när den possessiva predikationen uttrycker en helhets-delrelation; jfr fönstret på huset, bordskanten osv. Med hänsyn till den possessiva nominalkonstruktionens kognitiva uppgift skulle vi kunna hävda att det ”possiderade” naturligt lokaliseras i omgivningen kring den kognitivt mer tillgängliga ”possessorn”. Man bör anta att genitiven, även när den uttrycker en tillhörighetsrelation i predikativ position, inte helt förlorar denna mer allmänna kognitiva funktion som referenspunkt. De aktuella konstruktionernas syfte är emellertid inte att precisera referensen hos det possiderade — det uttrycks här med en subjektsnominalfras som innehåller en bestämd beskrivning, och dess referent är alltså åtminstone i det aktuella diskursrummet identifierad. En förklaring enligt vilken hatten i meningen (13) lokaliseras i förhållande till Antanas skulle vara ganska långsökt. Det är förståeligt: även om genitiven i tillhörighetskonstruktionen etymologiskt kan förbindas med genitiven i motsvarande attributiva fras, har själva konstruktionen en annan funktion i språket. Vanligtvis används denna konstruktion när det under kommunikationen blir nödvändigt att ange ägaren till ett föremål som samtalsdeltagarna redan känner till. Därför är det possiderade i en tillhörighetskonstruktion prototypiskt 130 Jungties konstrukcijos ir jų gramatinis kontekstas ett livlöst föremål, medan possessorn är en person eller (mer sällan) ett djur (jfr Det här kopplet är vår Piffos). Den aktuella konstruktionens funktion återspeglas ikoniskt också av den omarkerade pragmatiska artikulationen i den sats som instansierar den: remat anger den sakägare som är av intresse för kommunikationsdeltagarna. Att den possessiva relation som uttrycks i ägandekonstruktionen har en annan funktion i språket än i attributiva nominalfraser framgår också av de semantiska begränsningar som gäller för denna konstruktion. Ägandekonstruktionen används i regel inte för att uttrycka så kallad icke-alienabel besittning (eng. inalienable possession), eller relationer mellan del och helhet, jfr Dina ögon är vackra, men ??Vackra ögon är dina.7 Däremot kan genitiven i den attributiva nominalfras som just profilerar relationen mellan del och helhet, som vi har sett, naturligt tolkas ”lokativt” — som en referenspunkt för ett objekt som lokaliseras i rummet. Allt detta visar att det saknas såväl funktionella som kognitiva skäl att tolka genitiven för possessorn i ägandekonstruktionen som en referenspunkt för lokaliseringen av det possessum som uttrycks av subjektets nominalfras. Just på grund av dessa semantiska motiv kan den aktuella konstruktionen inte betraktas som en variant av en lokativkonstruktion. Då återstår att metonymiskt tillskriva verbet būti i denna konstruktion en osjälvständig betydelse av ”ägande”8, trots att språket, som vi har sett, har ett verb som kan uttrycka denna betydelse självständigt, utan stöd av en konstruktion: priklausyti. Men sådan synonymi mellan verb som används i olika konstruktioner är problematisk endast för den som envist håller fast vid tesen att satsens verb är dess semantiska funktor. 2.3. Efter att ha diskuterat de semantiska egenskaperna hos verbet būti i konstruktionerna (7)–(13) ser vi att detta verbs predikativa potential ger föga stöd för en typologisk klassificering av de aktuella konstruktionerna. Endast konstruktionerna (11), 7 Dėl ribotos tokių pasakymų kalboje galimybės žr. Mikulskas (2006b. 42–43). 8 Om vi naturligtvis undersökte ägandekonstruktionens ontologi närmare, skulle vi kunna betrakta den ”ägande”-betydelse som dess verb būti tillskrivs ”ad hoc” som en viss variant av eller instansiering av en av detta verbs grundläggande betydelser, ”identitets”-betydelsen, vilken är väl belagd i kopulakonstruktioner, jfr Den här hatten är Antanos ägodel, — en sådan utvidgning av konstruktion (13) är inte helt godtycklig, eftersom den stämmer väl överens med dess attributiva genitivursprung. Å andra sidan skulle ett alltför starkt betonande av denna ontologiska parallell skymma den possessiva funktionen hos den aktuella konstruktionen och de aspekter av konstruktionens syntaktiska och semantiska struktur som återspeglar denna funktion och definierar dess identitet. 131 Rolandas Mikulskas (12) skulle vi kunna tillerkänna de ”existentiella” predikaten en relativ självständighet som gör det möjligt att ge deras komplement argumentstatus9. Betydelserna hos verbet būti i de övriga diskuterade konstruktionerna är alltför beroende av den konstruktionstyp där de används. Varken den ”identitets”-betydelse, ”lokations”-betydelse eller ”ägande”-betydelse som verbet būti har i dessa konstruktioner är tillräckligt självständig för att man på förhand ska kunna tillskriva det någon argumentstruktur (”subkategoriseringsram”) — på egen hand kan detta verb knappast betraktas som den semantiska funktorn för en syntaktisk struktur, en finit sats, såsom ofta görs vid analys av satser som inleds med verb med mer innehållsrik lexikal betydelse. Det förefaller som om det i identitets-, lokativa och ägandekonstruktioner bara är meningsfullt att tala om den syntaktiska distributionen hos KOMPLEXA PREDIKAT. I en (asriptiv) konstruktion som tillskriver referenten till subjektets nominalfras en viss egenskap, till exempel Eleven har rätt, är det faktiskt just det predikativa adjektiv som betecknar egenskapen, och inte den kopula som styr det, som avgör vilka semantiska egenskaper en nominalfras kan ha i subjektposition. Det innebär att i denna och liknande konstruktioner står subjektets nominalfras (mokinys) inte i ett komplementationsförhållande direkt till verbet būti, utan till hela det komplexa predikatet (būti teisam). Den motsvarande konstituentstrukturen (ordningen i vilken satsen byggs upp av beståndsdelar) ger en formell bild av en sådan syntaktisk analys av de aktuella konstruktionerna, jfr [MokinysSUBJ [yra [teisus]]PRED], eller [NPSUBJ [V [Adj]]PRED. Det är tydligt att vi, när vi analyserar identitetskonstruktioner på detta sätt, inte kommer att betrakta kopulaverbet būti som det verb som utgör satsens huvud (eng. clausal head), utan hela den komplexa struktur som detta verb bildar tillsammans med sitt adjektiviska eller nominala komplement. Strängt taget är det i kontexten för denna syntaktiska analys inte heller särskilt träffande att kalla verbet būti för en ”kopula” (vi använder denna traditionella term lånad från analysen av en identitetsproposition som logisk struktur), eftersom dess primära funktion här inte är att förena två entiteter i en identitetsproposition, utan att ge den satsliga predikation som uttrycks av ett (predikativt) adjektiv eller substantiv en processuell, eller temporal, dimension — denna väsentliga egenskap hos verbet krävs för en finit sats (det vill säga en sats som genom grammatiska markörer för tempus, person och modalitet knyts till talögonblicket 9 Trots detta kan vi inte betrakta ens dessa predikat som fullvärdiga semantiska funktorer i förhållande till sådana argument, eftersom deras existentiella tolkning till stor del beror på de pragmatiska egenskaperna hos de konstruktioner där de används, såsom ordföljden i satsen och den omarkerade pragmatiska artikulation som motsvarar den. 132 Jungties konstrukcijos ir jų gramatinis kontekstas situationen (”ground”, eng. ground). För att framhäva den grammatiska funktionen hos verbet būti i de diskuterade konstruktionerna skulle vi kunna kalla det en grammatisk specificerare. I den Naujojoje lietuvių kalbos gramatikoje som nu håller på att skrivas kallas verbet būti i ett sammansatt predikat i en aktiv perfekt sats för specificerare, jfr Varlių gyvenime nesu valgęs. Termen specificerare används här också vid analys av andra konstruktioner vars beståndsdelar har olika ställning i förhållande till interna och externa syntaktiska relationer. Med utgångspunkt i de kriterier för att definiera funktor, bas och huvud som föreslås av Arnold Zwicky (Zwicky 1993: 292–315) skiljer man i Naujojoje gramatikoje mellan ett internt huvud och ett externt huvud (eller bas) vid beskrivningen av syntaxen i de nämnda konstruktionerna. Specificeraren fungerar som huvud endast inne i konstruktionen (se Holvoet & Mikulskas 2009a: 10–13). I bildningen av litauiska perfektformer tillskrivs verbet būti vanligtvis funktionen som hjälpverb, vilken i huvudsak sammanfaller med definitionen av grammatisk specificerare. På liknande sätt skulle vi kunna kalla hjälpverbet būti i passivkonstruktioner (perfektiva och imperfektiva) för specificerare, jfr Staden förstördes helt under nattens flyganfall; Huset höll fortfarande på att byggas när olyckan inträffade. När vi talar om identitetskonstruktioner håller vi oss ändå till den traditionella termen kopula. Även om kopulaverbet būtis grammatiska funktion är obestridlig och kan jämföras med funktionen hos hjälpverbet būti i de nämnda analytiska formerna10, är dess strukturella funktion i identitetskonstruktioner också uppenbar — den gör det möjligt att tala om ett sådant verbs relativa självständighet i förhållande till den andra beståndsdelen i det komplexa predikatet och att tillskriva det den nämnda ”identitets”-betydelsen. Ett ytterligare argument för att skilja kopulaverbet från hjälpverbet (specificeraren), vilket vi kommer att se längre fram (avsnitt 2.5.1–2.5.2.1), utgörs av möjligheten till en alternativ tolkning av konstruktioner med predikativa particip. En kognitiv analys av de komplexa predikat som används i dessa ”tvetydiga” konstruktioner gör det möjligt att skilja mellan två semantiska strukturer hos verbet būti: en där det här fungerar som hjälpverb och en helt annan där det fungerar som kopula. 10 Termen ”analytiska (verb)former” används här och fortsättningsvis för att beteckna sammansättningar av verbet būti med particip på grund av att den är vedertagen; därmed avses inte att sådana former skulle ha någon särskild paradigmatisk status i litauiskan (jfr en annan uppfattning hos Holvoet & Semėnienė 2004: 36–41). 133 ROLANDAS MIKULSKAS 2.4. Det som sagts om verbet būtis semantik bör räcka för slutsatsen att vi inte kan dra några slutsatser om arten hos de konstruktioner där det används utifrån ett sådant verb, och när vi skiljer mellan typer av konstruktioner med verbet būti kan vi knappast stödja oss på dess semantiska egenskaper. Verbet būti får en eller annan tydligare kontur av lexikal betydelse först när det används i en konkret konstruktion. Konstruktionens betydelse dominerar alltså absolut eller nästan absolut över detta lexem. Med konstruktionell grammatik som terminologisk utgångspunkt skulle vi kunna definiera de aktuella konstruktionerna som diskursbehovsorienterade syntaktiska strukturer med en funktionellt motiverad informationsstruktur och en egen betydelse. Inom konstruktionell grammatik utgår man från att endast sådana verbala lexem vars semantik, eller mer exakt de semantisk-interpretativa ramar som lexemen representerar, medger detta kan integreras i konstruktioner med relativt självständig betydelse (principen om semantisk koherens (The Semantic Coherence Principle); Goldberg 1995: 50). Beroende på betydelsen (på den semantisk-interpretativa ramens art) kan i princip ett och samma verb integreras i flera konstruktioner (jfr de alternerande konstruktioner som behandlas i avsnitt 2.1–2.1.1). Eftersom endast predikat med viss semantik kan användas i en konkret konstruktion, kan vi ur verbets perspektiv hävda att även konstruktionens art åtminstone delvis är beroende av verbets betydelse. När vi definierar betydelserna hos verbet būti kan vi knappast utgå från några lätt igenkännliga semantisk-interpretativa ramar som strukturerar kunskap om vissa situationer i den icke-språkliga verkligheten. På grund av verbets alltför abstrakta betydelse är möjligheterna till ”semantisk kompatibilitet” mycket omfattande, och de framträder konkret först när verbet används i den ena eller andra tidigare behandlade konstruktionen. Möjligheten att till exempel använda verbet būti i en askriptiv eller ekvativ konstruktion talar för att dess betydelse är förenlig med en viss identitetspropositionssemantik, medan möjligheten att använda detta verb i en lokativ konstruktion eller i en posesiv konstruktion av typen mihi est talar för att dess betydelse är förenlig med en viss existenspropositionssemantik. För rättvisans skull bör det påpekas att vissa förändringar i den inre semantiska strukturen hos verb som används i de aktuella konstruktionerna kan förekomma och enbart hänger samman med valet av grammatisk form. Dessa förändringar kan till och med bestämma den morfosyntaktiska formen hos verbets komplement och därmed också modifiera konstruktionens egen syntaktiska form, jfr: 134 Jungties konstrukcijos ir jų gramatinis kontekstas (17) Son, var stark. (18) Var människa, uppför dig inte så. Imperativformen hos verben i dessa meningar påverkar inte bara deras aspektuella egenskaper utan också förändringar i deras lexikala betydelse. Denna form av det i grunden imperfektiva verbet būti betecknar en handling av perfektiv natur (det vill säga en handling som i princip kan avslutas eller vars varaktighet kan begränsas). Därför betecknar predikatet būk här en aktiv handling som förutsätter subjektets kontroll. Predikatets betydelse i de aktuella exemplen skulle kunna definieras som ”uppföra sig på ett visst sätt” respektive ”uppföra sig som någon”. Det vore dock för djärvt att hävda att dessa betydelseförändringar hos verbet, som hänger samman med valet av grammatisk form, väsentligt förändrar konstruktionens argumentstruktur och därmed även dess typologiska tillhörighet. 2.5. En alternativ tolkning av deras sammansatta predikat kan få betydligt allvarligare konsekvenser för identitetskonstruktionernas typologiska tillhörighet. I litteraturen har fall diskuterats ingående där particip (främst med perfektiv betydelse), som utgör den semantiska grunden för sådana predikat, kan uppfattas både ”adjektiviskt” och ”verbalt” i de aktuella konstruktionerna. I arbeten om litauisk grammatik (Holvoet & Pajėdienė 2004: 134) sägs till exempel, i samband med en diskussion om två möjliga tolkningar av meningen Jag är övertygad om att det finns både goda och onda människor, att vi förstår meningen på ett sätt när vi uppfattar participet įsitikinęs som ett adjektiviskt predikativ styrt av kopulan esu, och på ett annat sätt när vi förstår uttrycket esu įsitikinęs som en analytisk verbform (som här tenderar att kallas en verbfras). I det ena fallet har vi alltså en konstruktion av askriptiv typ, i det andra en perfektkonstruktion. Låt oss granska sådana konstruktionsalternationer närmare. 2.5.1. Låt oss först diskutera användningen av aktivparticip i de aktuella konstruktionerna. Former av sådana particip som bildats av intransitiva verb kan i regel tolkas på två sätt, eftersom de kan återge det slutliga tillståndet hos referenten till ett subjektssubstantiv som har påverkats av en viss handling. Denna återgivning av subjektets uppnådda tillstånd utgör den semantiska grunden för en ”adjektivisk” tolkning av den aktuella participformen. Det bör noteras att ett sådant verbalt adjektiv också kan inta den attributiva position som är karakteristisk för denna ordklass inom en nominalfras, jfr Människor som är övertygade om sin egen rätt har vi ingen användning för. Den ”adjektiviskt” tolkade sammansatta predikatets 135 ROLANDAS MIKULSKAS inre semantiska struktur hos predikatet esu įsitikinęs skulle vi kunna beskriva i kognitiva termer på följande sätt. Den perfektiva participformen įsitikinęs profilerar här endast det slutliga (resultativa) stadiet av den inträffade övertygelsehandlingen: denna profil kan jämställas med profilen hos andra adjektiv som betecknar en statisk relation. Kärnan i den inre semantiska strukturen hos verbet esu, som ger denna adjektiviska predikation en processuell dimension, utgörs av att samma profil för en statisk relation, som uppfattas abstrakt, skannas fortlöpande (mentalt) över tid (verbet betecknar alltså en imperfektiv handling). När det sammansatta predikatet bildas preciserar, eller elaborerar, participformens konkreta innehåll semantiskt den motsvarande abstrakta substrukturen hos verbet. Den substruktur som elaboreras (elaborationsplatsen) väljs fritt, eftersom alla element i det imperfektiva verbets inre struktur (alla positioner i den abstrakt uppfattade statiska relation som profileras) förblir oförändrade över tid. 2.5.1.1. En ”verbal” tolkning av den aktuella participformen kan utlösas av till synes obetydliga meningsled, som vanligen hänförs till meningens syntaktiska periferi, jfr Vid flera tillfällen har jag varit övertygad om att det finns både goda och onda människor. I denna mening anger adverbialet vid flera tillfällen, genom att markera upprepningen i det förflutna av den händelse som profileras av det sammansatta predikatet esu įsitikinęs, samtidigt att varje sådan upprepad händelse hade en början och ett slut, det vill säga en viss varaktighet. Med kognitiva termer profilerar participet i denna sammansatta form alla stadier av den inträffade övertygelsehandlingen, vilka, när det sammansatta predikatet bildas, elaborerar samtliga motsvarande element i verbets esu inre struktur; de kan föreställas som positioner i en viss (endast abstrakt uppfattad) verbal relation som förändras över tid och skannas sekventiellt. Verbet būti med en sådan semantisk struktur är, som det anstår ett hjälpverb, indifferent i fråga om perfektivitet och imperfektivitet. Om det sammansatta predikatet betecknar en perfektiv eller imperfektiv handling beror enbart på aspektarten hos det verb som utgör participets ordbildningsbas och bas för dess semantiska tolkning: till exempel betecknar predikatet (vid flera tillfällen) har varit övertygad en perfektiv handling, medan predikatet (vid flera tillfällen) har hört (den melodin) betecknar en imperfektiv handling11. 11 Perfektyvumą / imperfektyvumą čia ir kitur suprantu langakeriškai (Langacker 2002: 85–91), kaip veiksmažodžio žymimo proceso vidinę sandarą charakterizuojančią sąvoką, kuri nepainiotina su kalbamomis analitinėmis formomis reiškiamo 136 Jungties konstrukcijos ir jų gramatinis kontekstas 2.5.2. ”Adjektiviska” passivparticip kan också tolkas i passiv konstruktion. Då skiljer sig denna konstruktion i princip inte alls från en askriptiv kopulkonstruktion. Passivparticip som intar positionen för ett adjektiviskt predikativ i en kopulkonstruktion kan, liksom andra adjektiv, också användas attributivt, jfr: (19) Vi såg att staden var helt förstörd. (20) Den helt förstörda staden såg fruktansvärd ut. (21) Dessa svampar är ätliga. (22) Vi känner igen ätliga svampar. Passivparticip som tolkas ”verbalt” omvandlar kopulkonstruktionen till en passiv konstruktion. Förutom ett gynnsamt sammanhang kan en sådan tolkning framkallas av adverbiella modifierare som anger varaktigheten hos den handling som participet förutsätter12, jfr: (23) Staden under nattens flyganfall blev helt förstörd. (24) Dessa svampar, plockade och saltade sent på hösten, under vintermånaderna äts med god aptit. De sammansatta predikaten var förstörd och är ätliga i dessa meningar bör betraktas som analytiska former av de verb (förstöra och äta) som ligger till grund för participbildningen. En kognitiv beskrivning av hur sådana former bildas skulle i mångt och mycket kunna likna den tidigare redogörelsen för bildningen av analytiska verbformer med aktivparticip. Först kan vi notera att begreppet perfekt. Det senare kännetecknas vanligen av verbfrasens förmåga att med mer eller mindre grammatikaliserade medel ange betydelsen för kommunikationsdeltagarna av en handling som ägt rum eller pågått före talögonblicket. Eftersom kategorin perfektivitet/imperfektivitet definierar de aspektuella uttrycksmöjligheter som är specifika för ett visst verb, bör den inte likställas med kategorin händelse/aspekt som anger en dikotomi i realiseringen av dessa möjligheter (jfr Mikulskas 2005: 26–27). 12 Sådana modifierare kan inte användas med predikat av alla typer. Av de två meningarna Byn var omgiven av skogar på alla sidor och Flyktingen blev till slut omringad av polisen är det till exempel endast i den andra som varaktigheten hos den handling som uttrycks med den sammansatta verbformen blev omringad kan modifieras. På grund av den specifika karaktären hos predikation med utsträckta objekt (se Mikulskas 2005: 32–38) kan samma form i den första meningen endast beteckna ett statiskt rumsligt tillstånd (skogarnas placering i en cirkel runt byn). På grund av denna semantiska begränsning sammanfaller den ”verbala” tolkningen av participformen i den aktuella konstruktionen i princip med dess ”adjektiviska” tolkning (om detta fenomen i större detalj, se Langacker 2002: 145–147). 137 ROLANDAS MIKULSKAS På liknande sätt som i det tidigare diskuterade fallet med particip av passivum som tolkas ”verbalt” blir det integrerade verbet būti indifferent i fråga om skillnaden mellan perfektivitet och imperfektivitet — det sammansatta predikatet ärver dessa aspektuella egenskaper från det verb som utgör den verksamma basen för participet (jfr var (sugriautas / griaunamas ir buvo matytas / matomas), och därför kan detta verb būti med rätta kallas hjälpverb eller specifikator13. Passivkonstruktionen med perfektparticip av passivum skiljer sig från motsvarande konstruktion med presensparticip av passivum genom att den förstnämnda konstruktionen, liksom den tidigare diskuterade konstruktionen med particip av aktivum, lämpar sig för att uttrycka perfekt. Eftersom perfektparticipet i denna konstruktion, genom att profilera endast det sista stadiet av den handling som subjektets referent — motsvarande patienten i den aktiva konstruktionen — genomgår, kan fixera patientens slutliga tillstånd, kan ett sådant particip lätt uppfattas som ett adjektiv, varpå passivkonstruktionen övergår till en askriptiv kopulkonstruktion. 2.5.2.1. Möjligheten att tolka passivkonstruktionens presensparticip av passivum adjektiviskt bör sannolikt förknippas med möjligheten till en modal tolkning av den atemporala komplexa verbala relation som dessa former betecknar; i fråga om generella propositioner uppstår denna möjlighet när det agentiva argumentet avlägsnas från satsprofilen, jfr: Miško gyventojų šie grybai visada buvo valgomi > Šie grybai visada buvo valgomi > Šie grybai yra valgomi (dvs. dessa svampar kan ätas). Denna möjliga semantiska utvecklingskedja visar hur en handling som patienten (grybai) kontinuerligt genomgår kan omtolkas som patientens möjlighet eller lämplighet att genomgå handlingen; denna egenskap av verbalt ursprung faller redan inom den adjektiviska denotationens semantiska domän. Ett ”adjektiviskt” tolkat presensparticip av passivum profilerar, liksom dess ”verbala” motsvarighet, alla stadier av den handling som patienten genomgår (givetvis uppfattade holistiskt, vilket också den atemporala participnaturen kräver; se Langacker 2008: 117–122), men till skillnad från i det senare fallet uppfattas alla stadier av den handling som detta ”adjektiv” implicerar som identiska. Annorlunda ut- 13 Att hjälpverbets semantiska struktur vid bildandet av en analytisk form endast anpassar sig till en ”verbalt” tolkad participform framgår av att dessa former på egen hand kan fungera som predikat i icke-finita satser, jfr Ilgai tardomas, jis pagaliau prisipažino. 138 Jungties konstrukcijos ir jų gramatinis kontekstas tryckt uttryckt: ur den semantiska strukturen hos ett sådant nybildat verbalt adjektiv elimineras idén om utveckling, som är viktig för en perfektiv handling (naturligtvis om själva verbet som participet bildats av är perfektivt, men jfr (26) nedan). Därför motsvarar profilen för hela kedjan av identiska tillstånd av den verbala relationen (handlingsstadierna), vid tolkningen av participet som ett ”adjektiv”, i huvudsak den konstanta (statiska) relation som uttrycks av en adjektivisk predikation14. Att presensparticip av passivum som tolkas ”adjektiviskt” i kopulkonstruktioner uppfattas av språkbrukarna nästan som vanliga adjektiv framgår också av att dessa former ibland kompareras, jfr: (25) Dessa böcker är mest köpta / mest sålda. (26) Den här glassen är barnens favorit. Sats (26) är här intressant också ur en annan aspekt: till skillnad från i de andra diskuterade fallen används fortfarande en genitiv av agentiv natur (kortare uttryckt: agentiv genitiv) (vaikų). Det verkar dock inte riktigt vara som det först ser ut i detta avseende. Denna genitivs syntaktiska status är inte längre densamma som agentgenitivens i motsvarande passivkonstruktion Šie ledai vaikų yra mėgstami (ar Vaikų šie ledai yra mėgstami), eftersom den i sats (26) bildar en svårupplöslig fras tillsammans med det verbala adjektivet. Detta framgår av superlativformens ovanlighet i passivkonstruktionen, jfr Šie ledai vaikų yra labiausiai mėgstami, men?Šie ledai vaikų yra mėgstamiausi (??Vaikų šie ledai yra mėgstamiausi). I litteraturen beskrivs en sådan agentiv genitiv, knuten till ett adjektiviskt particip av passivum, i termer av inkorporering (se Keenan & Dryer 2007: 344–345; jfr Holvoet 2001: 47). När Axel Holvoetas behandlar frågan om agentgenitivens ursprung i baltiska passivkonstruktioner påpekar han att lettiskan har bevarat arkaiska kopulkonstruktioner av typen [māja [ir [tēva celta]]], där den agentiva genitiven delvis är inkorporerad i fraser med perfektparticip av passivum, vilka i predikativ position tolkas ”adjektiviskt” — R. M.). Enligt Holvoetas används en genitiv av detta dubbla slag — delvis possessiv, delvis agentiv (”upphovsmannagenitiv”) — i litauiska 14 Adjektivisk predikation uttrycker vanligen en relation mellan ett substantivs denotat och ett område inom någon kvalitativ (färg, smak, lukt osv.) rymd eller en viss punkt på en normativ skala inom någon kvantitativ (längd, höjd, bredd osv.) rymd (se Langacker 2008: 116). 139 ROLANDAS MIKULSKAS I språket blev possessiva konstruktioner sannolikt genom reanalys en fullvärdig agentgenitiv, jfr. [namas [buvo [tėvo pastatytas]]] > [namas [buvo [tėvo] pastatytas]] (se Holvoet 2001: 45–58 för en utförligare diskussion). I litauisk passivkonstruktion är agentgenitivens plats inte fast, och ursprungskonstruktionen blir under sådana omständigheter svår att identifiera. Som exempel (26) visar kan en konstruktion med delvis inkorporerad genitiv dock ibland användas i språket. Denna (partiella) integrering av genitiven i den predikativa participfrasen är sannolikt sekundär och kan knytas till temporaliseringsförlusten hos passivparticipformer i passivkonstruktionen. I mening (26), till skillnad från i mening (21), kan agentgenitiven inte utelämnas när passivparticipets presensform ”adjektiviskt” tolkas, på grund av den semantiska särarten hos verbet megti, som förutsätter en värderare: i stället för att utelämnas knyts denna genitiv till den predikativa frasen. Betydelsen hos en sådan ”agentiv” genitiv skulle kunna jämföras med funktionen hos dativus iudicantis, som också ofta används tillsammans med gradmarkörer (Holvoet & Čižik-Prokaševa 2005: 89), jfr. Šie ledai yra vaikams skaniausi. Visserligen är en sådan dativs plats i meningen inte strikt fast (jfr. Šie ledai vaikams yra skaniausi; Vaikams šie ledai yra skaniausi). När passivparticipets presensformer tolkas ”adjektiviskt” förvandlas även den finita form av būti som integreras med dem, i motsvarande grad från hjälpverb till kopula med sin karakteristiska imperfektiva verbsemantik15. 2.5.3. Analysen av konstruktioner med participiala predikat bekräftade endast det faktum som redan tidigare framträtt: för den typologiska klassificeringen av såväl kopulakonstruktioner som närbesläktade konstruktioner är det inte så mycket deras finita verb som är avgörande, utan snarare 15Imperfektivitet är, utöver kopulan, också en del av semantiken hos verbet būti i andra tidigare diskuterade konstruktioner, och i detta avseende är framför allt verben i lokativa och possessiva konstruktioner jämförbara med kopulan, eftersom de tillför en tidsdimension till den bestående rumsliga eller possessiva relation som deras komplement betecknar. Att dessa verb i vissa konstruktioner kan göras perfektiva med vissa grammatiska medel (till exempel genom användning av imperativ, optativ eller konditionalis (jfr. Jeigu tu būsi (būtum) kantrus, aš tau viską papasakosiu (papasakočiau))) bekräftar bara deras imperfektiva natur. Således kan verbet būti i inte bara kopula- utan också andra konstruktioner som profilerar en statisk process i detta avseende kontrasteras mot hjälpverb i analytiska former som profilerar en dynamisk process; dessa hjälpverb är neutrala i fråga om skillnaden mellan perfektivitet och imperfektivitet. 140 Jungties konstrukcijos ir jų gramatinis kontekstas dess komplements semantiska tolkningsmöjligheter samt andra faktorer som korrelerar med dessa möjligheter och främjar en eller annan konceptualisering av konstruktionerna (faktorer som också kan vara fasta konstruktionselement, såsom tidsadverbial i perfektkonstruktionen, jfr. Per ilgą savo gyvenimą visko esu matęs, eller lokativa adverbial i existenskonstruktionen, jfr. Mūsų sodyboje turime šeškų). Den utförliga klassificering av kopulakonstruktioner som presenteras i artikelns tredje del bygger just på en analys av de semantiska och referentiella tolkningsmöjligheterna hos den predikationskomponent som uttrycks genom de aktuella konstruktionerna, och gör det möjligt att klarlägga predikationens art. När vi diskuterar kopulakonstruktionernas typologiska egenskaper kommer vi att kalla deras predikativa komplement för nödvändiga predikativ, för att därigenom betona att den komplementpredikation de uttrycker i grunden har samma natur som den hos komplement till andra verb med ofullständig semantik, jfr. Jonas yra liūdnas och Jonas atrodo liūdnas. Genom att kalla de adjektiviska leden i kopulakonstruktioner (nödvändiga) predikativ avgränsar vi dem också från participiella komplement till analytiska verbformer i aktiva (perfekt) och passiva (perfekt och imperfekt) konstruktioner. Begreppet predikativ, tillämpat på adjektiviska och nominala komplement i kopulakonstruktioner (särskilt om det kopplas till fria predikativ), förutsätter också en viss, om än obetydlig, självständighet för den predikation de uttrycker och den identitetspredikation som uttrycks av kopulaverbet būti i det sammansatta predikatets arkitektonik, eftersom motsvarande led i analytiska former i detta avseende utan tvekan är närmare sammanbundna. 3. KOPULAKONSTRUKTIONERNAS TYPOLOGI 3.0. Som vi ser kan de tolkningsmässiga skillnaderna hos kopulaverbet būti inte utgöra ett självständigt kriterium för att skilja mellan olika typer av kopulakonstruktioner. I denna situation verkar det betydligt mer ändamålsenligt att som indelningskriterium välja de semantiska eller referentiella egenskaperna hos kopulans komplement — adjektiviska eller nominala predikativ — som uttrycker huvudp predikationen i sådana meningar; dessa egenskaper skapar förutsättningar för att uttrycka den ena eller andra typen av proposition med hjälp av en kopulakonstruktion som i strukturellt hänseende i grunden är densamma. På grund av denna omständighet uppfattar vi intuitivt alla kopulameningar som instansieringar av en och samma strukturella arketyp, anpassad för identitetspropositioner. 141 ROLANDAS MIKULSKAS 3.1. Vi gör sannolikt inte fel om vi hävdar att centrum (eller prototypen, skulle vi kunna säga) för denna strukturella arketyp utgörs av meningar som tillhör den askriptiva konstruktionen, där den huvudsakliga predikationen uttrycks med ett adjektiv (adjektiviskt predikativ) och tillskriver referenten till subjektets nominalfras en viss kvalitativ eller kvantitativ egenskap, jfr.: (27) Šis sprendimas buvo kvailas. (28) Medis yra aukštas. (29) Namas yra medinis. Liksom verbet är adjektivet en språkklass av relationell natur: det lokaliserar ett abstrakt uppfattat föremål i ett visst kvalitativt eller kvantitativt rum och mäter det ofta också i förhållande till någon kvalitativ eller kvantitativ skala som förutsätter en viss norm. Ur dess relationella natur följer också adjektivets predikativa potential: liksom verbet kan adjektivet uttrycka huvudp predikationen i en mening. Ett adjektiv i predikativ position anger tillståndet hos den referent som betecknas av subjektets nominalfras; kopulans finita verbform bidrar här till att uttrycka tillståndets fortsättning över tid (processualitet). Mot denna bakgrund bör adjektivens predisposition för predikativ användning inte förvåna. Som bekant kan adjektiv i predikativ position uttrycka inte bara huvudsaklig (primär) utan också tillagd (sekundär) predikation (Holvoet & Tamulionienė 2005: 117–121; Holvoet & Mikulskas 2009b: 5–8). 3.2. Det är svårare att förklara den predikativa funktionen hos substantiv, eller mer allmänt nominala uttryck, som används i kopulakonstruktioner. När man definierar substantivskategorin betraktas nämligen referentialitet, eller hänvisning till verklighetens entiteter, med rätta som dess grundläggande funktionella kännetecken. I en mening bör referentialiteten hos nominalfraser (dvs. nominala uttryck) förstås som hänvisning till eller identifiering av referenterna för deltagarna i en verbal relation i verkligheten. Det är således uppenbart att substantivens funktion i språket (med vissa undantag¹⁶) är att beteckna själva entiteterna, inte relationerna mellan dem. Verbs och adjektivs predikativa potential (och i vidare bemärkelse även prepositioners och adverbs) förknippas däremot just med uttryck för den ena eller andra typen av relation. Följande meningar är emellertid helt vanliga i språket, jfr.: 16Med detta avser jag substantiv som förutsätter relationer mellan del och helhet, släktskapsrelationer eller andra sociala relationer, såsom (valties) dugnas, (nuotakos) tėvas, (būrio) vadas och liknande (se Holvoet & Mikulskas 2009a: 16–17 för en utförligare diskussion). 142 Jungties konstrukcijos ir jų gramatinis kontekstas (30) Jonas är lärare. (31) Jonas är vår lärare. (32) Jonas är vår lärare i litauiska. (33) Den här terminen är Jonas vår lärare i litauiska. (34) Jonas är den lärare som väckte vår kärlek till modersmålet. Det är naturligt att fråga sig hur substantiv utan relationell karaktär kan uttrycka den huvudsakliga predikationen i dessa meningar. Innan vi försöker besvara denna fråga bör vi först uppmärksamma att även den ”nominala” predikationen i meningarna som presenteras här inte är enhetlig. Funktionellt kan dessa meningar delas in i sådana som uttrycker en inklusionsrelation mellan sina nominala referenter och sådana som uttrycker en identitetsrelation mellan sådana referenter — de sistnämnda kallas, i motsats till askriptiva meningar, även ekvativa meningar. Den första typen representeras tydligast av mening (30), och den andra av mening (34). Övriga meningar kan hänföras till båda typerna: deras tolkning beror på yttre omständigheter (kontexten). Formellt sett betecknar båda meningarna en identitetsrelation mellan de beskrivningar som subjektets och predikativets nominalfraser tillhandahåller. Den strukturella identiteten mellan de båda meningstyperna bekräftas också av möjligheten att tolka vissa fall på båda sätten. Meningar som (30) har emellertid till uppgift att säga att referenten för subjektets nominalfras är medlem i den bredare referentklass som betecknas av predikativets nominalfras. För att uttrycka en sådan inklusionsrelation är det inte nödvändigt att subjektets nominalfras i kopulakonstruktionen betecknar en unikt identifierbar referent och att predikativets nominalfras tolkas indefinit, såsom i exempel (30) — det räcker att den senare nominalfrasens referensomfång är större än den för den förra, jfr.: (35) Delfiner är däggdjur. Båda nominalfraserna i detta exempel tolkas sannolikt indefinit, även om pluralformer i sådana generiska påståenden kan beteckna antingen ett visst, obestämt antal referenter som uppfyller en typsbeskrivning eller samtliga referenter som uppfyller denna typsbeskrivning, det vill säga fungera som beteckning för en unik referentklass (jfr. Mikulskas 2006a: 52–54). Eftersom predikativets nominalfras har en vidare referens, vilken sanktionerar inklusionsrelationen, är dess predikativa potential lättare att uppfatta i meningar av den första typen än i meningar av den andra typen, där (som till exempel i mening (34)) två unikt identifierbara referenters identitet hävdas. 143 ROLANDAS MIKULSKAS Kanske är det därför som de förstnämnda ofta intuitivt hänförs till den askriptiva typen av kopulakonstruktioner (jfr Holvoet & Čižik-Prokaševa 2005: 79). När subjektets nominalfrasreferent i sådana satser hänförs till en mer omfattande referentklass kan den nämligen metonymiskt förknippas med ett väsentligt kännetecken hos klassens medlemmar. När det predikativa substantivet i en konstruktion av inklusiv typ och det predikativa adjektivet i en konstruktion av askriptiv typ står i ett avledningsförhållande blir en sådan metonymisk koppling mellan en klassmedlem och det kännetecken som konstituerar klassen nästan oundviklig, och de båda konstruktionernas betydelser skiljer sig föga åt, jfr: (36) Petras yra kvailys. (37) Petras yra kvailas. Långt ifrån i alla fall kan vi emellertid konstatera sådana par som grundar sig på ett avledningsförhållande och på vars grund vi skulle kunna försöka hänföra kopulakonstruktioner som uttrycker en inklusionsrelation till den askriptiva typen. Dessutom är det svårt att bortse från det faktum att kopulans funktionella belastning skiljer sig åt i konstruktioner av askriptiv respektive inklusiv typ: i konstruktioner av den förstnämnda typen är dessa finita verbformers uppgift i första hand grammatisk, medan de i konstruktioner av den andra typen dessutom uttrycker en ontologiskt viktig identitetsrelation för hela propositionen17. Vi kan väl enas om att inklusionsrelationen logiskt sett endast är en variant av en mer generell identitetsrelation: den nominala referenten inordnas i en mer omfattande klass på grundval av en viss generaliserad karakteristik (en typbeskrivning), genom att identifieras med andra medlemmar av klassen. Vi har alltså närmat oss tanken att de två typer av kopulasatser som ursprungligen urskildes — inklusiva och ekvativa — förenas inte bara av nominala predikativ utan också av en gemensam ontologi. Det verkar motiverat att behandla kopulasatser med nominala predikativ som en enda typ. Frågan om hur nominala uttryck av icke-relationell natur kan uttrycka den huvudsakliga predikationen i sådana satser är dock fortfarande obesvarad. Med andra ord: varifrån kommer deras predikativa potential? 17 Naturligtvis skulle vi därför, när vi analyserar kopulakonstruktioner med nominala predikativ, kunna tillskriva deras kopula betydelserna ”inklusion” eller ”identitet”, men då skulle vi skilja dem starkt från motsvarande konstruktioner med adjektiviska predikativ, där kopulans funktion i första hand uppfattas som grammatisk. Om vi alltså vill behandla alla kopulakonstruktioner som i grunden samma strukturella arketyp, bör vi i samtliga fall betona kopulans strukturella snarare än semantiska funktion i dem. 144 Jungties konstrukcijos ir jų gramatinis kontekstas 3.2.1. Om vi uppfattar innehållet i de beskrivningar som uttrycks av nominala uttryck i predikativ position som en instansiering av den typ de implicerar18 (och ett instansierat exempel alltid hänvisar till sin typ), är deras relationella karaktär lätt att påvisa: sådana nominala uttryck representerar en relation mellan en enskild representant för en typ (en instans) och själva typen (eller mellan motsvarande beskrivningar). Inklusionseffekten (och det nominala predikativets predikativa potential) skapas genom att subjektets nominala referent, via en identitetsrelation med typens instans, inordnas i den mer omfattande referentkrets som definieras av typbeskrivningen. Av förståeliga skäl är hänvisningen från det predikativa substantivet till typbeskrivningen (och substantivets relationella karaktär) lättare att uppfatta när det tolkas obestämt och ospecifikt, det vill säga som ett nominalt uttryck som betecknar en fritt vald representant för typen19. Men även de bestämda predikativa nominala uttrycken i de så kallade ekvativa konstruktionerna hänvisar på sitt sätt till beskrivningar av motsvarande typer (om inte annat så därför att deras referenter per definition är unikt identifierbara instanser av sina respektive typer). Eftersom den typbeskrivning som det predikativa nominala uttrycket ger i dessa konstruktioner har betydligt snävare referens än vid obestämdhet (i exempelvis sats (34) utgörs den av hela den restriktiva frasen mokytojas, kuris mums įdiegė meilę gimtajai kalbai, vilken i praktiken här bara kan ha en referent), är den inklusionsrelation som de uttrycker svårare att uppfatta — den har här reducerats till ett minimum. Skillnaden mellan typbeskrivningen och instansen av typen, som är betydelsefull för en relationell förståelse av det predikativa nominala uttrycket, kan dock även här uppfattas utan svårighet, särskilt om instansen, som i exempel (34), uttryckligen markeras med bestämdhetsmarkören tas. I båda fallen kan vi alltså tala om nominaluttryckets relationella karaktär och dess därav följande predikativitet, som uppstår till följd av dess syntaktiska position — predikativets position. 18 Plačiau apie tipo ir jo instanciacijos skirtį žr. Langacker (1991: 51–73); plg. Mikulskas (2006a: 34–35). 19 Identitetsrelationen som betecknas av satser av typen Jonas yra mokytojas skulle också kunna behandlas som en direkt inklusion av en individ (Jonas) i en mer generell klass (lärare), vilken i detta fall skulle betecknas med ett enkelt substantiv (inte ett nominalt uttryck!) mokytojas. En sådan analys skulle också stödjas av exempel från vissa artikelspråk, jfr franska Jean est professeur (men jfr engelska John is a teacher), men den är svårare att tillämpa på ekvativa konstruktioner, där det bestämda predikativa nominala uttrycket endast indirekt hänvisar till typbeskrivningen, via en instansiering av en unikt identifierbar representant för typen (jfr Langacker 1991: 69). 145 ROLANDAS MIKULSKAS 3.2.2. Några ord bör sägas om sådana satser som (31), (32) och (33), vilka, beroende på om deras predikativa nominalfras tolkas bestämt eller obestämt, kan tolkas som uttryck för en ekvations- respektive inklusionsrelation. Vi ska nu diskutera dessa exempel i tur och ordning. Sats (31) verkar ha lika goda möjligheter att tolkas på båda sätten. Den idealiserade kognitiva modellen för SKOLAN (ICM; Lakoff 1987: 68–76), som är relevant för tolkningen av satsen, stöder i princip en situation där referenten till possessoren mūsų (en skolklass) kan ha mer än en lärare, varför den possessiva beskrivningen mūsų mokytojas inte nödvändigtvis betecknar en unikt identifierbar individ. Däremot skulle samma SKOLANS ICM få oss att tolka beskrivningen mūsų lietuvių kalbos mokytojas i sats (32) som bestämd, och satsen skulle då uttrycka en ekvativ identitetsrelation, eftersom en klass i högstadiet och gymnasiet vanligtvis har en lärare i ett visst ämne. Men även i denna sats behöver den omnämnda beskrivningens referent inte vara unikt identifierbar, exempelvis om possessorn mūsų här betecknar alla skolans elever, eftersom det ju kan finnas flera lärare i litauiska på skolan. Vid första anblicken borde analysen av sats (33) inte skilja sig från analysen av den tidigare diskuterade satsen (32). Det verkar dock som om den lärartyp som betecknas av beskrivningen mūsų lietuvių kalbos mokytojas i exempel (33) snarare uppfattas som en viss roll, vilken under en viss period innehas eller instansieras av en enda individ. Detta fall är i litteraturen känt som rollbestämdhet20, vars särdrag — möjligheten till en enda referent — gör sats (33) mer lik en ekvativ konstruktion. 3.2.3. Sammanfattningsvis kan vi dela in kopulakonstruktioner i två huvudtyper: askriptiva konstruktioner och konstruktioner av identitetstyp. Skillnaden mellan dem beror i grunden på vad som fungerar som predikativ — adjektiv eller substantiv. En sådan typologi av kopulakonstruktioner baserad på olika ordklasser är mycket tydlig och motiveras av att adjektiv genom sin relationella natur i grunden är predisponerade för pre- 20 Fauconnier (1985: 35–81) išvesta vaidmens (angl. role) ir jos vertės (angl. value) skirtis laikytina skirties „tipas vs. instancijacija“ specifine atmaina. Vaidmens apibrėžtumas išplaukia iš jo unikalumo tam tikros istoriškai nulemtos pasaulio tikrovės tipe. Vaidmens apibrėžtumą natūraliai perima ir jo vertės, įgyjamos per to pasaulio tipo instancijas konkrečiu laikotarpiu (plačiau žr. Langacker 1991: 71–73; plg. Mikulskas 2006a: 54–55). 146 Jungties konstrukcijos ir jų gramatinis kontekstas i predikativ position uttrycka satsens huvudsakliga predikation, medan substantiv förvärvar denna förmåga först när de intar predikativ position. Vidare kan identitetskonstruktioner, beroende på om det predikativa nominalet i dem tolkas bestämt eller obestämt, delas in i ekvativa konstruktioner och inklusiva konstruktioner. 3.3. Slutligen bör vi också diskutera några perifera fall av kopulkonstruktioner, där predikaten utgörs av egennamn, jfr: (38) Låt mig presentera mig, jag är Jonas Petraitis. (39) Jag är Jonas. (40) Jag heter Jonas. (41) Mitt namn är Jonas. (42) Vår lärare är Jonas Petraitis. Egennamn ger vanligtvis en bestämd deskription, dvs. deras referent är vanligen en unikt identifierbar person. Men inte nödvändigtvis. Egennamnets referent kan vara obekant för lyssnaren; då uttalar talaren namnet med en obestämdhetsmarkör, jfr Vår lärare är en viss Jonas Petraitis, — i detta exempel är egennamnets referent en specifik men obestämd person. Det är dock lätt att föreställa sig en kopulakonstruktion där egennamnet tolkas ospecifikt, jfr De här två busungarna är Sutkai, — i detta exempel syftar predikativets substantiv på en hel familj eller släkt, som vanligtvis omfattar fler än två medlemmar, och därför är propositionens inklusiva karaktär lätt att uppfatta här. Det verkar som om analysen av de kopulakonstruktioner där predikativets egennamn betecknar en enda, om än obestämd, referent är betydligt mer problematisk. Hur bör man förstå den relativa karaktären hos sådana nominala predikativ? Vilken typdeskription syftar egennamnet på, eller vilken typ kan egennamnets denotat instansiera? Oavsett hur semantiskt innehållsfattig deskriptionen av den typ som egennamnet representerar är, är den betydelsefull ur teoretisk synvinkel. Låt oss i detta avseende diskutera sats (38) — när subjektet yttrar den vill jag sannolikt inte meddela lyssnaren sitt namn, utan presentera sig själv som den person som unikt förknippas med det namnet. Utöver unik identifiering betecknar namnet Jonas Petraitis också att dess bärare är en man av litauisk nationalitet. Förutom nationalitet och kön, och ibland även ursprung eller ställning i samhället, kan en diminutivform av namnet dessutom beteckna att dess bärare är ung (jfr Antanukas, Petraičiokas) och andra liknande företeelser, vilka 147 ROLANDAS MIKULSKAS När vi använder namn brukar vi inte fästa någon vikt vid dem. Dessa ”obetydliga” ting utgör emellertid den empiriska grunden, om än en minimal sådan, för att fastställa instansieringsrelationen mellan den typ av person som namnen representerar och den konkreta person som företräder den. Den typbeskrivning som ett egennamn tillhandahåller kan särskilt lätt identifieras när namnet i samhället förknippas med en historiskt betydelsefull roll som dess bärare haft. Predikativpotentialen hos ett sådant namn i predikativ position är uppenbar, jfr: (43) Han är Vytautas Landsbergis, och därmed är allt sagt. Slutligen kan implikationer förknippade med egennamn ge upphov till att egennamn används i appellativ betydelse. När sådana namn fungerar som predikativ i kopulkonstruktioner råder det inte längre något tvivel om deras predikativa potential, jfr: (44) Den där pojken min är en riktig Einstein. 3.3.1. Sats (39) kan betraktas som ett svar på frågan Vad heter ni? eller som ett svar på frågan Vem är ni? I det första fallet bör analysen av satsen knytas till analysen av satser som (40) och (41), och i det andra till den diskuterade analysen av sats (38). Om man i stället tolkar sats (39) som att dess predikativ Jonas betecknar en konkret individ som dessutom implicit kan identifieras entydigt som den tidigare nämnda personen, kan denna igenkänningsimplikation betraktas som en beskrivning av den typ som instansieras av egennamnet – vid behov kan den också uttryckas explicit, jfr: (45) Jag är den där Jonas som ringde er i går. 3.3.2. Eftersom de diskuterade satserna uttrycker en identitetsrelation mellan två entydigt identifierbara referenter – personer – kan de med rätta betraktas som instansieringar av kopulkonstruktionen av ekvativ undertyp. I grund och botten skiljer sig sats (42) inte alls från sådana satser, förutsatt att vi inte betraktar den som ett svar på frågan Vad heter er lärare? Vid första anblicken verkar emellertid den identitetsrelation som uttrycks i denna sats skilja sig från de tidigare diskuterade fallen genom att den råder mellan två nominala referenter. Om vi nämligen betraktar satsen som ett svar på frågan Vem är er lärare? är dess subjektssubstantivfras obestämd och tycks ha en vidare referens än egennamnet i predikativ position. Räckviddsrelationen mellan nominalfraserna i en sådan sats är 148 Jungties konstrukcijos ir jų gramatinis kontekstas den omvända jämfört med de tidigare diskuterade fallen där ett inklusionsförhållande uttrycks (jfr Jonas Petraitis är (vår) lärare). Men om vi i den aktuella satsen betraktar subjektets nominalfras vår lärare som en viss roll (jfr avsnitt 3.2.2), som under en bestämd period endast kan innehas (instansieras) av en enda individ (även om den är okänd för lyssnaren), löses problemet med den ontologiska möjligheten av en identitetsrelation mellan två referenser som tycks ha olika omfång: identitetsrelationen uttrycks mellan två specifika referenter, men referenten till predikativets nominalfras (egennamnet) kan dessutom vara en entydigt identifierbar person. 3.3.3. När sats (39) betyder samma sak som satserna (40) och (41), uttrycks identitetsrelationen i den inte mellan referenten till den entydigt identifierbara första personen (jag) och egennamnets (Jonas) bärare – den specifika person som instansierar en individ av manligt kön (en litauer) – utan mellan (den entydigt identifierbara namnbäraren) och själva namnet. Med andra ord är det inte personen själv som blir föremål för identitetspropositionen här, utan endast en viss appellativ aspekt av personen. Denna aspekt uttrycks explicit i parafraserna av satserna (40) och (41). Kom ihåg att referenten till subjektets nominalfras (den konkreta personen) kan kategoriseras utifrån en eller annan aspekt även i andra kopulsatser med inklusiv betydelse, till exempel genom att ange personens yrke, sociala ställning eller familjestatus och liknande (jfr Jag är redan pensionär / farfar). Det är självklart att referenten till predikativets nominalfras i satser som (39), (40) och (41) – egennamnet självt – inte är en entydigt identifierbar entitet, jfr: (46) Jag heter Jonas, och min granne heter också Jonas. (47) Jag är vid namn Jonas, och min granne är också vid namn Jonas. Den relationella karaktären (och den predikativa potentialen) hos egennamn som fungerar som predikativ i de aktuella satserna kan förklaras med att de här uttrycker en relation mellan det namn som tilldelats en viss person (Jonas) och namnets plats i namnbruket (religiös tradition, spridning och så vidare) eller dess implikativa potential (historiska och kulturella associationer med mera) – dessa faktorer utgör egennamnets typbeskrivning per se. Alla sådana satser kan med rätta hänföras till kopulkonstruktionen av inklusiv undertyp inom identitetstypen, men för att bevara deras särdrag kan vi urskilja dem som en variant av appellativa kopulsatser. Också de perifera fallen av kopulkonstruktioner kan alltså på ett eller annat sätt hänföras till de typer och undertyper som diskuterats ovan. 149 ROLANDAS MIKULSKAS 3.4. När vi stödde den typologiska indelningen av kopulakonstruktioner på de predikativa ord som används i dem och deras semantiska (ordklassmässiga) och/eller referentiella egenskaper, vägleddes vi intuitivt av antagandet att de urskiljda konstruktionstyperna och undertyperna i grunden är olika instansieringar av samma strukturella arketyp. Det var utifrån detta antagande som termerna prototyp och periferi användes i diskussionen. När vi behandlade predikationsuttryckets särdrag i olika kopulakonstruktioner och deras varianter uppmärksammade vi emellertid också de olika syften i språket som motiverar dessa särdrag. Faktum är att benämningarna på de urskilda kopulakonstruktionstyperna och undertyperna — den askriptiva, inklusiva och ekvativa konstruktionen — har bildats utifrån deras skilda syften. Därför kan vi med rätta fråga oss om konstruktioner med samma form — X är Y — men olika syften har något gemensamt. Med andra ord: förenas de behandlade typerna av kopulakonstruktioner av någon gemensam betydelse som gör det möjligt att hänföra dem alla till samma kategori, exempelvis konstruktioner med identitetsbetydelse? Detta är en grundläggande fråga. Beroende på hur vi besvarar den kommer vi nämligen att tala antingen om homonymi mellan helt olika konstruktioner eller om separata typologiska instansieringar av samma konstruktion. 3.4.1. När vi diskuterade olika typer av kopulasatser med nominala predikativ betonade vi deras ontologiska gemensamma nämnare, som gör det möjligt att tala också om deras gemensamma strukturella betydelse — ett identitetsförhållande. Men samma identitetsförhållande utgör ju på sitt sätt också grunden för ontologin hos kopulasatser med adjektiviska predikativ. Som vi redan har nämnt är den predikation som uttrycks av adjektivet av relativ natur. Enklare uttryckt kan denna predikation inte uppfattas (och beskrivas) autonomt, som en självständigt existerande egenskap, utan endast som en (kvalitativ eller kvantitativ) karakteristik hos ett visst ting. Det innebär att adjektivets semantiska struktur alltid förutsätter en plats för ett abstrakt uppfattat ting, och vi gör oss inte alltför skyldiga till att förvanska sanningen om vi återger strukturen hos satsen Jonas är intelligent som Jonas är ett intelligent ting (en människa). Vi skulle alltså kunna hävda att även i satser av askriptiv typ realiseras tillskrivningen av en egenskap till referenten för subjektets nominalfras genom att ett identitetsförhållande hävdas. Här befinner sig dock den ena deltagaren i identitetsförhållandet inte i den fysiska verkligheten, utan är referenten till det substantiv som det predikativa adjektivet implicerar, instansierad endast i det mentala rummet av implikationer. Även i kopulasatser av inklusiv undertyp är förhållandet emellertid likartat i detta avseende: vi skulle med fog kunna anta att en av deltagarna i det identitetsförhållande som sådana satser profilerar da- 150 Jungties konstrukcijos ir jų gramatinis kontekstas — referenten för det nominala predikativet — instansieras i verkligheten endast av strukturella skäl. Faktum är att subjektets nominalfrasreferent förs in (inkluderas) i den vidare klass av referenter som uppfyller en viss typ av beskrivning, eller med andra ord tilldelas en viss typ av homogena entiteter som existerar endast i det mentala rummet, strukturellt sett endast är möjligt i kopulakonstruktionen genom en fritt vald representant för denna typ, som instansieras i verkligheten för detta ändamål. Mer generellt utgör en sådan ”strukturell” instansiering den funktionella motivationen för indefinita nominalfrasers icke-specifika referens (jfr Langacker 1991: 68). Det är självklart att referenten för en sådan nominalfras inte existerar utanför satsen och också är ett mentalt fenomen, fastän i något annan mening än det substantiviska element som impliceras av den predikativa adjektiviska semantiska strukturen. 3.4.2. Sammanfattningsvis kan vi hävda att den identitetsrelation som profileras i de behandlade fallen av kopulakonstruktioner är ett betydelseelement gemensamt för hela kategorin. Därmed kan vi, vid sidan av de tidigare nämnda konstruktionerna med lokativ, existentiell och tillhörighetsbetydelse, också tala om konstruktioner med identitetsbetydelse, vars kopulaverb i samtliga fall har i grunden samma strukturella funktion att uttrycka identitet (eller betydelsen ”identitet”). Detta gemensamma betydelseelement, som ligger till grund för kopulakonstruktionernas strukturella arketyp, utesluter emellertid inte deras funktionella differentiering. Som vi har sett kan kopulakonstruktioner, beroende på vad subjektets nominalfrasreferent identifieras med, fylla funktionerna att tilldela referenten en egenskap, inkludera den i en referentklass eller jämföra två specifika referenter, det vill säga ekvation. 4. AVSLUTANDE ANMÄRKNINGAR 4.1. Artikeln vill vi avsluta med en mer övergripande reflektion över i vilken utsträckning verbet būtis predikativa potential bidrar till den funktionella differentieringen hos de konstruktioner där det realiseras. För att klassificera dessa konstruktioner på ett adekvat sätt måste vi nämligen å ena sidan beakta deras syfte, men å andra sidan är det svårt att bortse från den ontologiska gemenskap mellan konstruktioner med olika syften som analysen har blottlagt och som gör det möjligt att förena dem i vissa strukturella arketyper. I artikelns andra del genomfördes en analys av de betydelser som verbet būti kan ha i olika konstruktioner 151 ROLANDAS MIKULSKAS och denna analys gör det möjligt att definiera dess predikativa potential, eller betydelseomfång, vars ankarpunkter utgörs av betydelsen ”existens”, tydligt belagd i den existentiella konstruktionen, och betydelsen ”identitet”, lätt igenkännbar i kopulakonstruktioner. De ”lexikala” betydelserna hos verbet būtii de andra behandlade konstruktionerna, vilka definieras ”tautologiskt” genom att man måste hänvisa till verbens komplementsemantik eller konstruktionens motsvarande funktion, skulle till sitt ursprung kunna knytas till den ena eller andra av de nämnda grundbetydelserna. Som vi har sett finns det faktiskt skäl att knyta verben i lokativa konstruktioner och possessiva konstruktioner av typen mihi est, om än på olika sätt, till existentiell predikation (se avsn. 2.2.1, 2.2.2), och verbet i tillhörighetskonstruktionen till identitetspredikation: vi kan ju hävda att tillhörighetsrelationen i den sistnämnda konstruktionen realiseras på ett sätt som liknar den askriptiva kopulakonstruktion som nyss (avsn. 3.4.1) behandlades — genom att konstatera identitet mellan två entiteter, varav den ena endast är implicerad (se fotnot 8). Dessa förhållanden antyder att alla behandlade konstruktioner kan härledas ur två strukturella arketyper — den existentiella och identitetsarketypen. Eftersom verbet būti har en ganska begränsad predikativ potential kan konstruktioner anpassade till olika kommunikativa behov ha bildats utifrån de nämnda strukturella arketyperna genom en ”intern” omstrukturering av grundstrukturen — en nytolkning — eller genom en ”extern” omstrukturering av grundstrukturen, till exempel genom att enskilda element i strukturen ändras efter behov (om man exempelvis ”skriver in” en possessor i genitiv i stället för predikativet i den arketypiska identitetsstrukturen får man en tillhörighetskonstruktion) och/eller genom att dess omarkerade informationsstruktur ändras (det tydligaste exemplet är fallet med den existentiella respektive lokativa konstruktionen). 4.2. Att samma grundstruktur, efter motsvarande omstrukturering, kan anpassas till behoven hos flera olika propositioner framgår tydligt av de tolkningsmöjligheter för olika satser av typen Onutės (yra) žalios akys som på senare tid har behandlats ingående i litauisk litteratur (se Holvoet 2005: 153–159; Mikulskas 2006b: 41–50). Satser av denna typ tolkar vi oftast som en konstruktion där ett visst attribut tilldelas en person — då får den, kan man anta, sin form genom att temat lyfts fram ur motsvarande kopulakonstruktion (jfr Onutės akys yra žalios). I ett gynnsamt sammanhang kan den nämnda satsen emellertid få en possessiv tolkning som ligger nära en possessiv konstruktion av typen mihi est. Faktum är att konstruktionen Onutei yra žalios akys i litauiskan 152 Jungties konstrukcijos ir jų gramatinis kontekstas är ännu inte helt främmande, även om det redan låter ovanligt. Det kan inte uteslutas att dativen i litauiskan, när den äldre mihi est-typen av possessivkonstruktion höll på att försvinna (den trängdes undan ur bruket av den nyare habere-typen av konstruktion, som höll på att etablera sig), åtminstone episodiskt och när kontexten tillät det, kunde ersättas av genitiv (om möjligheten till funktionell konvergens mellan dessa kasus, se avsnitt 1.3). Den dubbla tolkningen av den nämnda grundstrukturen (Onutės (yra) žalios akys) kan alltså förknippas med två källor till dess ursprung. Med utgångspunkt i de nämnda tolkningarna skulle vi kunna hävda att det i språket finns två homonyma konstruktioner – en för tillskrivning av ett attribut till en person och en possessiv ägandekonstruktion (naturligtvis skulle vi, om vi hävdade detta, behöva blunda för det faktum att endast den första tolkningen är tillräckligt vanlig i bruket för att utan tvekan kunna kallas konstruktionens betydelse). Verben būti i dessa homonyma konstruktioner måste då förbindas med två olika betydelser hos grundstrukturerna – ’identitet’ och ’existens’. Dessa betydelser kan emellertid ”urskiljas” endast när meningen tolkas på det ena eller andra (formellt) sättet. Även om de på så vis ”identifieras” som en inneboende egenskap hos de nämnda konstruktionerna, har de knappast något prediktivt värde när man fastställer dessa konstruktioners identitet. 4.3. På liknande sätt kan de ”grundläggande” betydelser hos verben som används i konstruktionerna som behandlas i artikeln och som ”igenkänns” som nedärvda från ursprungsstrukturerna knappast bidra särskilt mycket till att fastställa dessa konstruktioners identitet. Även när dessa betydelser identifieras säger de föga om syftet med de nya konstruktioner där verben används. Dessutom har vi gång på gång konstaterat att när konstruktionens funktion förändras, förändras ofta även verbets semantiska egenskaper: exempelvis saknar det lokativa konstruktionens verb, som ontologiskt (och kanske även etymologiskt) är förbundet med existenspredikation, på grund av dess subjektiva nominalfras bestämdhet den kvantifierande egenskap som är nödvändig hos verbet i en existenskonstruktion för att kvantifiera nominalfrasens referent (se avsnitt 2.2.1). Ändå anpassar sig verbet būtis semantik bara till betydelsen hos konstruktioner som är eller blir anpassade till olika kommunikativa behov. När konstruktionens identitet definieras är de element i dess syntaktiska och semantiska struktur betydligt viktigare som avgör hur väl konstruktionen lämpar sig för en specifik språkfunktion, med andra ord dess funktionella adekvans. Det är dessa element som det är värt att granska närmare när konstruktioner typologiskt klassificeras. 153 Rolandas Mikulskas LITERATŪRA Clark, E. V. 1978: Locational: Existential, locative, and possessive constructions. In: Greenberg, Ferguson & Moravcsik, eds., 1978, 85–126. Corbett, G. G., Fraser, N. M. & McGlashan, S. 1993: Heads in Grammatical Theory. Cambridge: Cambridge University Press. Croft, W. 2001: Radical Construction Grammar: Syntactic Theory in Typological Perspective. Oxford: Oxford University Press. Fauconnier, G. 1985: Mental Spaces: Aspects of Meaning Construction in Natural Language. Cambridge, Mass.: MIT Press (Bradford Books). Goldberg, A. E. 1995: Constructions: A Construction Grammar Approach to Argument Structure. Chicago: University of Chicago Press. Greenberg, J. H., Ferguson, Ch. A. & Moravcsik, E. A., eds., 1978: Universals of Human Language. Vol. 4: Syntax. Stanford: Stanford University Press. Haig, G. L. J. 2008: Alignment Change in Iranian Languages: A Construction Grammar Approach. Berlin – New York: Mouton de Gruyter. Holvoet, A. 2001: Once More the Baltic Genitive of Agent. Baltistica 35.1, 45–58. Holvoet, A. 2005: Intranzytivinių sakinių tipai: egzistenciniai, lokatyviniai ir posesyviniai sakiniai. In: Holvoet & Mikulskas, red., 2005, 139–160. Holvoet A. & Čižik-Prokaševa, V. 2005: Papildiniai ir aplinkybės. In: Holvoet & Mikulskas, red., 2005, 65–92. Holvoet, A. & Judžentis, A. 2003: Sintaksinių ryšių tipai. In: Holvoet & Judžentis, red., 2003, 11–35. Holvoet, A. & Judžentis, A. 2005: Sintaksinės priklausomybės tipai: papildymai ir patikslinimai. In: Holvoet & Mikulskas, red., 2005, 11–38. Holvoet, A. & Mikulskas, R., red., 2005: Gramatinių funkcijų tyrimai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. (Lietuvių kalbos gramatikos darbai, 3.) Holvoet, A. & Mikulskas, R., red., 2006: Daiktavardinio junginio tyrimai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. (Lietuvių kalbos gramatikos darbai, 4.) 154 Jungties konstrukcijos ir jų gramatinis kontekstas Holvoet, A. & Mikulskas, R. 2009a: Sintaksine priklausomybė (nepublikuotas rankraštis). http://www.lki.lt/LKI_LT/images/Padaliniai/Gramatikos_skyrius/Priklausomybe.pdf Holvoet, A. & Mikulskas, R. 2009b: Gramatinės funkcijos (nepublikuotas rankraštis). http://www.lki.lt/LKI_LT/images/Padaliniai/Gramatikos_skyrius/Gramatines%20funkcijos.pdf Holvoet, A. & Pajėdienė, J. 2004: Laiko kategorija ir laiko formos. In: Holvoet & Semėnienė, red., 2004, 121–140. Holvoet, A. & Semėnienė, L. 2004a: Linksnio teorijos pagrindai. In: Holvoet & Semėnienė, red., 2004, 11–33. Holvoet, A. & Semėnienė, L. 2004b: Rūšies kategorija: mediumas ir pasyvas. In: Holvoet & Semėnienė, red., 2004, 35–60. Holvoet, A. & Semėnienė, L., red., 2004: Gramatinių kategorijų tyrimai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. (Lietuvių kalbos gramatikos darbai, 2.) Holvoet, A. & Tamulionienė, A. 2005: Antriniai predikatyvai. In: Holvoet & Mikulskas, red., 2005, 117–137. Iwata, S. 2005: Locative alternation and two levels of verb meaning. Cognitive Linguistics 16.2, 355–407. Keenan, E. L. & Dryer, M. S. 2007: Passive in the world’s languages. In: Shopen, ed., 2007, 325–361. Lakoff, G. 1987: Women, Fire, and Dangerous Things: What Categories Reveal about the Mind. Chicago – London: University of Chicago Press. Langacker, R. W. 1987: Foundations of Cognitive Grammar, vol. 1: Theoretical Prerequisites. Stanford, California: Stanford University Press. Langacker, R. W. 1991: Foundations of Cognitive Grammar, vol. 2: Descriptive Application. Stanford, California: Stanford University Press. Langacker, R. W. 2000: Grammar and Conceptualization. Berlin – New York: Mouton de Gruyter. 155 ROLANDAS MIKULSKAS LANGACKER, R. W. 2002: Concept, Image, and Symbol: The Cognitive Basis of Grammar. 2nd ed. Berlin / New York: Mouton de Gruyter. LANGACKER, R. W. 2008: Cognitive Grammar: A Basic Introduction. Oxford: Oxford University Press. LYONS, CHR. 1999: Definiteness. Cambridge: Cambridge University Press. MIKULSKAS, R. 2005: Išilginių objektų predikacijos pobūdis. Subjektyvaus judėjimo sąvoka. Acta Linguistica Lithuanica 52, 23–39. MIKULSKAS, R. 2006a: Apibrėžiamųjų būdvardžių aprašo perspektyva. In: HOLVOET & MIKULSKAS, red., 2006, 33–65. MIKULSKAS, R. 2006b: Pastabos dėl sintaksinio dviprasmiškumo sąvokos ir kiti susiję dalykai. Acta Linguistica Lithuanica 55, 1–53. RADDEN, G. & DIRVEN, R. 2007: Cognitive English Grammar. Amsterdam–Philadelphia: John Benjamins Publishing Company. SHOPEN, T. 2007: Language Typology and Syntactic Description. Vol. 1: Clause Structure. 2nd ed. Cambridge: Cambridge University Press. TAYLOR, J. R. 2002: Cognitive Grammar. Oxford: Oxford University Press. ZWICKY, A. M. 1993: Heads, bases and functors. In: CORBETT, FRASER & McGLASHAN, eds., 1993, 292–315. Rolandas Mikulskas Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio 5, 10308 Vilnius, Lietuva [email protected] 156