Alteuropa, „Iller“, „Alster“, „Elster“ und „alėti“

JÜRGEN UDOLPH Namnforskning (vatten-, orts- och familjenamn), historisk-komparativ språkvetenskap GAMMAL EUROPEISK, ILLER, ALSTER, ELSTER OCH ALĒTI Gammaleuropeiska hydronymer Iller, Alster, Elster och verb. lit. aléti Till minne av min lärare Wolfgang P. Schmid (Göttingen), † 22.10.2010, tillägnad ANMÄRKNING Den teori om ett gammaleuropeiskt-indoeuropeiskt hydronymlager i Europa (med ett viktigt centrum i Baltikum) som utvecklades av Hans Krahe och modifierades av Wolfgang P. Schmid har kritiserats upprepade gånger, delvis häftigt. På senare tid har den också behandlats inom indoeuropeistiken, där rekonstruktionerna av grundformerna för hydronymer framför allt har betecknats som föråldrade ur laryngalteorins perspektiv. Artikeln tar upp denna kritik och diskuterar den. A N N O T A T I O N Teorin om ett gammaleuropeiskt skikt av hydronymer i Europa, med ett betydande centrum i de baltiska länderna, utformades av Hans Krahe och modifierades av Wolfgang P. Schmid. Den har gång på gång kritiserats, ibland till och med intensivt. På senare tid har även forskare inom det indoeuropeiska fältet närmat sig den. Rekonstruktionerna av hydronymer har förklarats vara arkaiska, särskilt ur laryngalteorins perspektiv. Denna artikel tar upp kritiken och diskuterar den. S C H L Ü S S E L W Ö R T E R: vattennamn, indoeuropeisk språkvetenskap, laryngalteorin, gammaleuropeisk hydronymi. K E Y W O R D S: flodnamn, indoeuropeiska studier, laryngalteorin, gammaleuropeisk hydronymi. Diskusinės publikacijos / Discussion papers 161 ALL_62_63_maketas.indd 161 2011.06.17 08:24:11 JÜRGEN UDOLPH FÖRORD Den 20 januari 1970 rådde Göttingens professor i allmän och jämförande språkvetenskap, Wolfgang P. Schmid, en student i slavistik och finsk-ugriska studier att arbeta med slaviska vattennamn. Det blev början på mitt arbete med Europas namn; den nyligen bortgångne forskaren har därför att tacka för den väg som gått från slaviska vattennamn via germanska toponymer och hydronymer till Centraleuropas efternamn (med oväntade följder, såsom många radio- och tv-program) och slutligen till en utnämning till professuren i onomastik i Leipzig. Där lyckades man genom en bred närvaro i medierna skapa arbetstillfällen inom namnforskning för unga namnvetare. Allt började med Schmids råd att ägna sig åt vattennamn. GAMMALEUROPEISKA VATTENNAMN Det råder inget tvivel om att vattennamnen i Europa är historiskt skiktade. Märkligt nog beaktar man emellertid inte alltid denna lättbegripliga omständighet när man diskuterar svår hydronymi. När man diskuterar gammaleuropeisk hydronymi, som jag strax ska gå närmare in på, får man därför intrycket att forskare som inte är så väl insatta i ämnet tenderar att försumma vattennamnens historiska skiktning. Annars är det exempelvis svårt att förstå att uppfattningar enligt vilka Hans Krahes gammaleuropeiska hydronymi inte skulle vara indoeuropeisk utan av vaskoniskt, baskiskt ursprung, och dessutom helt och hållet (Vennemann 2003), inte omedelbart bemöts med att detta skulle innebära att själva indoeuropeiskan avskaffas. För om det inte fanns några gammaleuropeiska – indoeuropeiska hydronymer, skulle man bara kunna räkna med enskilda språk (= baltiska, slaviska, germanska... osv.) och baskiska, alltså förindoeuropeiska eller icke-indoeuropeiska relikter. Det är absurt, eftersom de enskilda indoeuropeiska språken först måste ha utvecklats ur ett förspråkligt dialektområde. Och denna process måste också kunna avläsas i namnen. Krahes teori bygger på insikten att det under det skikt av vattennamn i Europa som kan förklaras utifrån ett enskilt indoeuropeiskt språk finns äldre namn som inte låter sig förklaras på det sättet. Förr kallades dessa relikter keltiska, venetiska eller – som Krahe själv gjorde under många år – illyriska. Krahe själv inledde den avgörande vändningen, reviderade sin illyriska teori (Krahe 1964b) och hävdade därefter att det under 162 Acta Linguistica Lithuanica LXII–LXIII ALL_62_63_maketas.indd 162 2011.06.17 08:24:11 Alteuropa, Iller, Alster, Elster und alḗti bakom de många vattendragsnamn som kan förklaras utifrån de enskilda indoeuropeiska språken döljer sig ett lager av namn som inte låter sig förklaras utifrån något enskilt europeiskt språk och därför kräver en undersökning ur ett övergripande perspektiv. De vattendragsnamn som identifierats genom denna undersökning bildar enligt Krahe lagret av den alteuropeiska hydronymiken (senast framställd hos Udolph 2010a). Redan före Krahe hade man vid undersökningen av Europas vattendragsnamn uppmärksammat (Ferguson 1862; Rozwadowski 1948) att det tycks finnas paralleller i olika regioner i Europa, vilka uppenbarligen har samma eller likartat ursprung. Enkelt uttryckt och frågat: I vilken utsträckning kan Zala i Ungern knytas till Fränkischen eller Thüringischen Saale i Tyskland? Kan Nidda nära Frankfurt/Main skiljas från Nida nära Kraków? Vad har Drewenz i Ostpreussen och Durance i södra Frankrike gemensamt, och finns det verkligen inget samband mellan flodnamn i Polen som Mienia, Minia och i Vitryssland (Minica, Minia [därtill Minsk]) och Main (äldre Moenus), Möhne (biflod till Ruhr), men också Maín/Mao-in på Irland, Minho i Spanien och Mignano nära Vicenza i Italien? Krahe blottlade många liknande fall, insåg att vattendragsnamnen nästan alltid bygger på så kallade ”vattenord”, det vill säga appellativ med betydelsen ’vatten, flyta, strömma, fuktig, flod’ och liknande, och utarbetade ett schema som i en slags matris skulle tydliggöra möjligheterna till suffixkombinationer och utbytesmöjligheter. Här följer en förteckning över en namngrupp kring urindoeuropeiska *el-/*ol-: T A B E L L 1. Morfologi hos alteuropeiska vattendragsnamn: *el-/*ol- (enligt Krahe) –a (–o–) | –ia (–io–) | –ua (–uo) | –ma– (–mo) | –na (–no) | –ra (–ro–) | –nt– | –s(i)a, –s(i)o | –sta (–sto) Ala | Alia, Aleja | Alava | Alma, Almos | Alna, Olna, Alona | Alara, Elira | Alanta, Alantia, Alantas | Alsa, Alisa, Else | Alesta Ava, Avos | Avia | | Auma | Avena/Avona | | Avanta, Avantia | Ausa, Aves | Bakom de rekonstruerade formerna av *el-/*ol--namngruppen döljer sig (för detaljer, se Krahe 1964a: 35–37.) vattendragsnamn som Ahle, Ola – Alia (Latium) – Alow, Alove – Lom (< *Almos), Alm, Alme – Alle, Alna (Ostpreussen, med Allenburg/Olsztyn), Olna, Alona – Aller, Iller (< *Elira; jag återkommer mer utförligt till detta nedan) – Elz (< *Alantia), Alantas, Aland – Als, Alsa – Alst (nära Münster). Diskusinės publikacijos / Discussion papers 163 JÜRGEN UDOLPH Den appellativa basen förmodade Krahe framför allt i baltiskan, såsom lit. aléti ’översvämmas av vatten’, lett. aluōts ’källa’, alméti ’strömma oupphörligt’ m.fl. I detta sammanhang är det mycket viktigt, men beaktas inte alltid tillräckligt i diskussionen, att dessa förspråkliga vattennamn inte är avledda från ett ord, utan från rotliknande element. Med hjälp av denna metod går det inte sällan – något som gärna förbises – att skilja enskilda språks vattennamn (till exempel av germanskt eller slaviskt ursprung) från förspråkliga namn. Avledningsunderlagen härrör från det indoeuropeiska rotinventariet och utgörs oftast av beteckningar som hänför sig till vatten: ”Semasiologiskt och etymologiskt utgår det uråldriga och utan tvivel äldsta namnskiktet från så kallade ’vattenord’, det vill säga beteckningar för ’(rinnande) vatten’, ’källa’, ’bäck’, ’flod’ (eller ’flyta’), ’(vatten)lopp’ (eller ’löpa’) och liknande, med otaliga finare och allra finaste betydelsenyans­er, som stod den tidiga människan rikligt till buds genom hennes noggranna iakttagelser av naturen …” (Krahe 1964a: 34). I Krahes efterföljd betecknas dessa appellativa grunder som ’vattenord’. Die Ergebnisse seiner Forschungen fasste er in fünf Punkten zusammen (Krahe 1964a: 32–33), die ich hier noch einmal skizziere: Die Gewässernamen der ältesten Schicht in weiten Teilen Europas sind indogermanischer Herkunft; in Südfrankreich und in den Mittelmeerländern haben sie allerdings ältere, wohl vorindogermanische Strata überlagert; an ihr sind vor allem westindogermanische Sprachen mit Einschluss des Baltischen beteiligt (weniger das Slavische); diese Hydronymie ist wohl in der ersten Hälfte des zweiten vorchristlichen Jahrtausends entstanden. Diese Grundsätze sind von Krahes Schüler Schmid (2004: 118–133) einer strengen Kritik unterzogen worden. Die wichtigsten Punkte darin sind: 1. Många europeiska vattennamn kan etymologiseras endast med hjälp av östindoeuropeiska appellativer, vilket innebär att vattennamnen måste härröra från ett indoeuropeiskt urspråk; 2. Baltiskan utgör ett framträdande centrum för den alteuropeiska hydronymin; 3. Insikterna från forskningen om vattennamn får konsekvenser för den tidiga indelningen av de indoeuropeiska språken. Ytterligare forskning har kunnat visa att även slaviskan hör till kretsen av ”alteuropeiska” språk (Udolph 1990, 1996, 1997). Dit räknas också förslaviska relikter i det välutforskade slavisk-tyska kontaktområdet mellan Elbe och Oder (Eichler 1981), framför allt i undersökningarna av 164 Acta Linguistica Lithuanica LXII–LXIII Alteuropa, Iller, Alster, Elster und aléti Leipzigs arbetsgrupp (tysk-slaviska studier i namnkunskap och bosättningshistoria) och de namnforskarna i Berlin (Berlins bidrag till namnkunskapen; Brandenburgs ortnamnsbok). Sedan den alteuropeiska hydronymins tillkomst har dess utformning kritiserats. Hittills har kritiken till exempel gällt det ofta förekommande -a- i stället för det förväntade -o- (”aquals a”); frågan om det i detta namnskikt endast finns avledningar eller även sammansättningar; frågan om avgränsningen gentemot icke-indoeuropeiska eller förindoeuropeiska skikt i Medelhavsområdet; frågan om centrum och periferi och slutligen invändningen att det inte skulle röra sig om en indoeuropeisk hydronymi. Jag har redan behandlat dessa punkter på annat håll (Udolph 2003, 2010); i dag vill jag koncentrera mig på en ny attack, som kretsar kring komplexen ”indoeuropeiska ansatser inom vattennamnsforskningen”, ”laryngalteorin” och ”de indoeuropeiska språkens appellativa material ur ett modernt perspektiv”. Konkret handlar det om Bichlmeiers bidrag (2009). ”VATTENRO TEN” *el-/*ol- UNDER DEBATT Bichlmeier (2009) kritisiert den heutigen Stand der Konzeption der Alteuropäischen Hydronymie als veraltet. Im Wesentlichen stützt er diese Kritik auf moderne Auffassungen der Indogermanistik, in der sich in weiten Kreisen die Auffassung durchgesetzt hat, dass in Rekonstruktionen der Wort-, Wurzel- und morphologischen Ansätze der „Grundsprache“ oder des „Urindogermanischen“ mit „Laryngalen“, im Allgemeinen verstanden als Laute, die den Konsonanten zugezählt werden, zu rechnen sei. Natürlich ist und bleibt diese Annahme nur eine Theorie, das muss hier einfach schon mal gesagt werden. Die Behauptung von Bichlmeier (2009: 15), der Ansatz von Laryngalen „sei über das Stadium einer ‘Theorie’ schon seit Jahrzehnten hinaus“, ist aus zweierlei Gründen unberechtigt: zum einen wird es immer eine Theorie bleiben, wie jeder Ansatz einer nicht belegten „re“konstruierten Form (angeblich) indogermanischer Provenienz (das gilt auch für r sonans und ähnliche Fälle, auch wenn jeder damit arbeitet) und zum andern etwa stört sich kein Naturwissenschaftler daran, wenn von der Relativitätstheorie gesprochen wird. Die Gefahr ist allerdings – und das wird auch in dem Beitrag von Bichlmeier deutlich –, dass die (angeblichen) Rekonstruktionen als bare Münze und als sichere Basis für die Beurteilung z.B. auch von strittigen Fragen genommen werden. Genau um diesen Punkt geht es jetzt im Folgenden. Sedan Krahes undersökningar har man i stora delar av Europa varit överens om att man måste räkna med en indoeuropeisk rot *el-/*ol- Diskusinės publikacijos / Discussion papers 165 JÜRGEN UDOLPH ’flyta’. Detta antagande grundade man dels på det stora antal vattennamn i stora delar av Europa som tycks förutsätta denna rot (jag nämnde dem redan ovan; här följer återigen några få: Ola, Alia, Alle < Alna, Elz < *Alantia, Aland, Alsa, Ol´sa m.fl.), och dels såg man den appellativa basen framför allt i baltiska vattenord som aléti osv. (också nämnda ovan). Gegen diese Auffassung wird jetzt von Bichlmeier (2009: 16–17) entschieden vorgegangen. Auf der Grundlage einer von Emile Benveniste aufgestellten Hypothese – ich betone, dass dieses Wort bei Bichlmeier fällt, womit klar ist, dass auch in diesem Fall mit unsicheren Annahmen gerechnet wird –, die besagt, dass man für die urindogermanische Minimalstruktur der Wurzel einen Ansatz *KVK- (= Konsonant + Vokal + Konsonant) annehmen sollte, wird somit gefordert, dass sämtliche Wurzelansätze mit einem Konsonanten beginnen müssen: „Das heißt nichts anderes, als dass sämtliche Wurzelansätze Pokornys, die mit einem Vokal anlauten, als überholt gelten müssen und nunmehr korrekterweise mit anlautendem Laryngal anzusetzen sind“ (Bichlmeier 2009: 16). Daraus folgt für die bisher weithin anerkannte indogermanische „Wasserwurzel“ *el-/*ol-: „Die immer wieder für die Etymologisierung von Gewässernamen herangezogene Wurzel *el-/*ol- (Pokorny, IEW 306–307) ist nach dem gerade Gesagten... nun als *Hel-/*Hol- anzusetzen, genauer wohl noch als *h₁elh₂- ‘wohin treiben’ (immer vorausgesetzt, dass es sich nicht bisweilen doch um keltische Wörter bzw. Wortstämme handelt, was aufgrund des keltischen p-Schwunds im Anlaut auch die Rückführung auf idg. *pelh₂- ‘sich nähern’ denkbar macht)“. Aber die Kritik geht noch weiter: in einer Anmerkung heißt es (Bichlmeier 2009: 17): „Es sei aber an dieser unscheinbaren Stelle noch deutlich darauf hingewiesen, dass nicht einmal Pokorny a.a.O. dieser Wurzel die oft zu lesende... Bedeutung ‘fließen, strömen’ zugesteht! Offensichtlich findet sich diese Bedeutung im appellativischen Wortschatz gar nicht und wurde der Wurzel wohl erst im Rahmen der Forschungen zur alteuropäischen Hydronymie beigelegt“. Detta är invändningar som kräver ett svar. Jag ska försöka ge ett sådant. 1. Antagandet om en indoeuropeisk rot *h₁elh₂- är ingalunda säkert. I fotnoten döljer H. Bichlmeier mer övertygande försök: andra forskare utgår exempelvis från *h₁el- ’gå’ eller också (Watkins) från *el₂-. Dessutom bör en lösning som är mer övertygande för vattennamn, med ett antagande utan initialt laryngal, föredras, eftersom den passar samtliga europeiska flodnamn. Här ställs man – och detta upprepas – inför frågan om man ska bygga ett antagande om en indoeuropeisk rot på tvivelaktiga och svagt belagda appellativ, eller på de två till tre dussin europeiska vattennamnen. Man bör inte komplicera något som är enklare att behandla. 166 Acta Linguistica Lithuanica LXII–LXIII Alteuropa, Iller, Alster, Elster und aléti 2. Hänvisningarna till ett möjligt keltiskt antagande med ursprungligt initialt *p- kan lämnas därhän för de allra flesta av de ovan nämnda vattennamnen. Bichlmeier tycks vilja reducera mängden vattennamn av typen *el-/*ol- som frågan gäller – jag håller fast vid denna formulering. Försöket är olämpligt, eftersom de berörda namnen bara till en liten del ligger inom det ursprungligen keltiska området. 3. En rot *h1elh2- ’driva iväg’ kan möjligen förekomma i vattennamn; det är dock inte det normala. Dessutom bygger detta indoeuropeiska antagande, som Bichlmeier själv framhåller, uteslutande på grekiskt material. Det finns visserligen ”vattenord” som är säkert belagda endast i detta språk och ändå förekommer i centraleuropeiska namn, men en annan namngrupp, som alltid har nämnts, ligger ändå mycket närmare till hands; det gäller: 4. Litauiska aléti ’flyta, översvämmas av vatten’, lettiska aluõts ’källa’, uppenbarligen utvidgat med –m– i litauiska alméti ’strömma oavbrutet’, aļmės, eļmės ’materia som flyter ut ur kroppen, blodserum’, almaĩs ’brådskande, häftig’, har använts ända sedan den vetenskapliga undersökningen av baltiska namn inleddes. Jag nämner bara namnen Kazimieras Būga, Jānis Endzelīns, Petras Jonikas (i: Beiträge zur Namenforschung 2, 1951: 14); Aleksandras Vanagas, Vilius Pėteraitis, Vytautas Mažiulis, Ivan Duridanov, Pranas Skardžius, utan att redogöra för litteraturen i detalj, och avslutar uppräkningen med en hänvisning till nyare verk av Maria Biolik och Grasilда Blažienė. En mängd litauiska namn som kan föras hit finns i det nya verket Lietuvos Vietovardžių Žodynas (2008: 62); jämför bara Alỹs, Alantà, Ālantas, Alejà, Aluonà, Aluõtė, Al-upė. Med en sannolikhet som närmar sig visshet hör dessa baltiska namn till de nämnda baltiska appellativen. 5. Ställd inför frågan om man då, genom att gå något längre, exempelvis ska förknippa Aland, en biflod till Elbe, med de baltiska vattenorden och de där befintliga namnen eller med en hypotetiskt antagen indoeuropeisk bas *h1elh2- ’driva iväg’, måste man ändå tydligt ta ställning för ett samband med baltiskan, också med tanke på att baltiskan och germanskan är nära förbundna med varandra och att det dessutom finns påfallande överensstämmelser mellan de baltiska vattennamnen och hydronymerna på gammalt germanskt område. 6. Indoeuropeistiken underlåter – vilket även Bichlmeiers bidrag visar – att beakta vattennamnsforskningens hittillsvarande resultat, kunskaperna om tidiga kontakter och förbindelser samt de slutsatser som följer därav för den tidiga indelningen av de indoeuropeiska språken. Detta kan inte kompenseras enbart med laryngalteoretiska antaganden. Dessutom är det mycket tankeväckande när det hos en indoeuropeist, som – natur- Diskusinės publikacijos / Discussion papers 167 JÜRGEN UDOLPH … arbetar ”laryngalistiskt”, säger följande om den problematiska tolkningen av treverernas stamnamn: ”Ljudproblemen kan enligt min mening undvikas genom att man antar en laryngallös sidoform *uer-, som kan ha lösgjorts ur gamla sammansättningar, där laryngalbortfall är vanligt” (RGA 31: 174). Man kan inte värja sig för intrycket att laryngalerna sätts in när det passar. Orsaken till denna osäkerhet är uppenbar: teorin går i slutänden inte att verifiera och den rymmer stora osäkerheter. NAMNET PÅ Iller Namnet på Iller har hittills också förklarats i samband med *el- / *ol-. Snyder (1965: 183) följer Krahe i sin förklaring och utgår från en grundform *Elira med ett suffix -ira-. Bichlmeiers kritik (2009: 26–28) tar sin utgångspunkt där: ”Iller: många frågor, få tydliga svar”. Här följer huvuddragen i hans framställning: – Det initiala H- som förekommer ibland i beläggen, t.ex. 900-talet Hilara, Hyler, kan man bortse från; – I initial position måste man utgå från ett kort -i-; – Man måste anta fornhögtyska /il(1)ara-/ eller /il(1)era-/; – Eftersom initialt i- då måste ha sänkts till e- talar en hel del för en förgermansk utgångspunkt *El-ir-a; – Enligt Bichlmeier medför detta antagande två problem: suffixet -ira behöver förklaras, och utifrån *El-ir-a får ”geminatan -ll- i de tidiga beläggen ingen förklaring”: De två sistnämnda problemen diskuteras mer ingående; här följer ett avsnitt om suffixet: ”Går man igenom de kända suffixen innehåller de nämligen antingen ett *-i- eller ett *-r-, men aldrig båda tillsammans: *-i- kan mest sannolikt härröra från komparativformativet, medan man före ett r-innehållande suffix snarast skulle förvänta sig en tidigare stamvokal” (Bichlmeier 2009: 29). Geminatan förklaras på följande sätt: ”I germanskan orsakade en laryngal efter en resonant att denna geminerades (*VRHV > VRRV), åtminstone när den föregående vokalen bar betoningen (alltså *VRHV > VRRV) ”. Eftersom det hittillsvarande antagandet alltså inte är övertygande föreslår han en ny lösning, en germansk förklaring: ”Ur roten *h₁elh₂- ’driva åt vilket håll’ som i den indoeuropeiska språkfamiljen verbalt endast har fortlevt i grekiska och armeniska (och möjligen i keltiska), skulle en komparativ bildad på typiskt germanskt sätt ge formen urindoeuropeiska *h₁élh₂-ios-/h₁elh₂-is- med den sekundära feminina utvidgningen -ā- och generaliserad betoning på roten (*h₁élh₂-is- + -ā-), det vill säga urgermanska *ellizō- > fornhögtyska /illera/” 168 Acta Linguistica Lithuanica LXII–LXIII Alteuropa, Iller, Alster, Elster und aléti Bichlmeier medger att det även med dessa överväganden återstår problem, men detta ska inte vara den avgörande punkten i min kritik av förslaget. Det faller på flera avgörande punkter: 1. En förment tidig geminata -ll- finns inte alls i namnet Iller! Beläggen för vattennamnet och orts- respektive gaunamnet återfinns hos Snyder (1965: 49–50); här återger jag dem kronologiskt: 769 in pago hilargouiae, 773 in pago Ilergoue, pago Hilergoue, 804 Hillergaugensem, 832 in pago hilargoue, 833 in pago hilirgaoe, 851 in pago qui dicitur Ilargouue, 853 in pago qui dicitur Ilargouue, 972 hilargouuensi, 983 in hilaram, 1049 Ilara, Ilaris, Hilara osv. osv.; geminatan dyker tveksamt upp från och med 1155 Hillara, men framför allt först efter former som 1291 Ilr, Ilre, 1351 Ilr, och blir vanligare från 1390 Iller. 2. En omsorgsfull beaktning av den historiska traderingen gör *Elira till den sannolikaste rekonstruktionen av grundformen. Därav uppstod genom påverkan från -i- på det initiala E- helt regelbundet medelhögtyska *Ilere; genom försvagning i obetonad stavelse uppstod de belagda formerna Ilre, Ilr. Först därefter uppstod geminatan. Laryngaler spelade ingen roll. 3. Det suffix -ira som Bichlmeier inte godtar finns utan tvivel i namnen. Redan hos Adolf Bach (1953: 189), i behandlingen av -r-suffix i namn, finner man till exempel följande anmärkning: ”Suffixet förekommer i våra ortnamn särskilt i kvinnliga flodnamn och uppträder här i äldre tid som –ra, -ara, -ura, -ira, -era”: Det förekommer också i vattennamnen Elber (Kocherområdet) < *Albira (Snyder 1965: 183), i det välkända Eger (senast behandlat hos Pleintinger 2008: 34–36), i Aire (departementet Meuse, Frankrike), 782 Agira med bifloden Agron, 785 Agira (Buchmüller – Haubrichs – Spang 1986/87: 77) och även – som ett sekundärt suffix, kanske till och med jämförbart med Iller – i vattennamnet Ager vid Wels, äldre Agre, Agra (se Altdeutsches Namenbuch 19991: 12: ”Avsaknaden av primär omljud förutsätter ursprungligen *Agria eller *Agara (suffixet försvagat), fornhögtyska/tidig medelhögtyska *Agira, vilket ännu kunde orsaka sekundärt omljud”). Ett suffix -ira är alltså belagt i Europas vattennamn. Det problem som Bichlmeier menar sig ha identifierat ligger i att Europas indoeuropeiska vattennamn inte alltid motsvarar vad indoeuropeister kan härleda ur appellativmaterialet i de öst- och sydeuropeiska enskilda språken. Detta leder till frågan: varför överensstämmer vattennamnens rekonstruktioner inte alltid med (re)konstruktionerna? Här ligger den avgörande punkten, som bör diskuteras framöver. 3. En annan oacceptabel punkt i Bichlmeiers resonemang är att återföra den förmodade grundformen för namnet *Iller på en germansk rekonstruktion *ellizō-, med den vidare utvecklingen *-z- > -r-. Något sådant är möjligt endast inom det urgermanska området, det vill säga på urgermansk bosättningsmark. Diskusinės publikacijos / Discussion papers 169 JÜRGEN UDOLPH Oavsett hur man ställer sig till frågan om de germanska stammarnas äldsta bosättningsområden (mina uppfattningar har jag utförligt redogjort för på annat håll: Udolph 1994), hör Illerområdet med säkerhet inte till dessa. Även antagandet att det skulle röra sig om en germansk vattennamnsbildning med suffixet -r- måste avvisas med tanke på suffixets utbredning (Udolph 1994: 162–199, särskilt 169–199), som knappt sträcker sig söder om de tyska mellanhöga bergen (Udolph 1994: 191 – karta 24). I detta sammanhang har jag också hänvisat till -r-suffixet med växling av den prefixala vokalen i germanska och förgermanska orts- och vattennamn. Jag har också tagit upp avsaknaden av en germansk avledningsbas i ortnamnen Atter, Diever, Eimer, Emmer, Iber, Gummer, Inger, Kelbra och liknande, Lamme, Levern, Limmer, Lüdern, Mahner, Münder, Nebra, Netra, Ölber, Ölper, Rüper, Salder, Sitter, Sö h re (Udolph 1994: 197), och noterat att vissa av dessa namn utan tvivel måste innehålla ett suffix *-ira. Sammanfattningsvis om vattennamnet Iller: sannolikt bör man utgå från rekonstruktionen *Elira, där det rör sig om en avledning från roten *el-/*ol- (den uppenbart inträffade förändringen från *-o- > -a- hör hemma i diskussionen om det så kallade ”akvatiska a” i den alteuropeiska hydronymien och kommer att sysselsätta mig på annat håll); som suffix urskiljer man *-ira, vilket har säkra paralleller såväl i Europas förspråkliga vattennamnsbestånd som i det område där germanskan successivt utvecklades till en egen gren från ett indoeuropeiskt dialektområde. Alster, Elster OCH LAT. alō, -ere ’NÄRA, FOSTRA UPP’ ”Vattenroten” *el-/*ol- och därifrån härledda vattennamn har sedan en tid tillbaka också kritiserats i ett annat avseende. Det gäller en grupp namn som i Tyskland framför allt förekommer genom de välkända floderna Alster nära Hamburg och (Weiße, Schwarze) Elster i Sachsen och Brandenburg. Medan Krahe, hans elever och andra forskare förespråkar att se dem som en avledning från den här diskuterade roten *el-/*ol- (jämför Krahe (1959: 9–11); Laur (1981: 116) (som korrigerar en egen uppfattning – Wolfgang Laur (1960: 344)); Udolph (1989: 271–273); Udolph (1994: 221, 243–245); Walther (1971: 236)), föreslår nordiska forskare och andra lärda (Andersson 1972: 36–38 m.fl., förteckning över beläggställena hos Strandberg (1986: 40); Greule (2006: 474)) en annan etymologi, som ligger nära en tanke hos Julius Pokorny (1959: 27). Pokorny hade övervägt ett samband mel- 170 Acta Linguistica Lithuanica LXII–LXIII Alteuropa, Iller, Alster, Elster und aléti lan vattennamn som Almos, Alme, Almo m.fl. och lat. almus ’närande, välsignelsebringande’. På ett mycket likartat sätt har Thorsten Andersson och andra sökt ett samband mellan Alster, Elster osv. och en rot bakom lat. alō, -ere ’nära, fostra upp’. Här torde det inte vara den allmänna betydelsen ’nära, föda, göda; försörja, utfodra (dia), nära en eld’ som avses, utan en väl belagd, mer specifik nyans ’nära, försörja vattendrag, få dem att växa’, exempelvis i meningar som monte decurrens velut amnis, imbres quem super notas aluere ripas (Horatius) eller Padus aliis amnibus adeo augescit atque alitur, ut... (Mela). Andersson uttrycker det konkret (citerad efter Strandberg 1986: 40): ”Eftersom betydelsen ’växande, svällande, översvämmande’ är sakligt välgrundad för nordiska namn som Alma och Alster..., bör dessa namn hänföras till *al- (alan) ’växa; få att växa, nära’.” Mit meiner Meinung nach guten Gründen hatte sich schon Krahe (1953: 113, Anm. 11) gegen diese These ausgesprochen. Wie ich an anderer Stelle bemerkt habe (Udolph 1989: 272), gibt es eine überzeugende Ablehnung dieser Auffassung von Laur (1981: 116), noch deutlicher Laur (1985: 479): „Der See- und Flußname Alster wird auch hier wie sonst in der schwedischen Namenforschung in der Bedeutung von ‘der Anschwellende’ aufgefasst. Wir fragen aber, ob das Verb alan im Germanischen überhaupt die intransitive Bedeutung von ‘wachsen’ gehabt hat, wie in den Wörterbüchern oft angegeben wird. In allen überlieferten und gebräuchlichen Sprachformen erscheint es in der transitiven von ‘ernähren, aufziehen’... [Es] scheint mir auch im Gotischen alan eher die transitive Bedeutung zu haben. Unser Wort setzt die intransitive von ‘wachsen’ voraus, ebenso aber auch lat. altus ‘hoch’ beziehungsweise ‘tief’ und mir. alt ‘Höhe’. Man wird daher vermuten müssen, dass diese Bedeutung bereits voreinzelsprachlich ist. Sie geht also über den Rahmen des Germanischen hinaus... [Es] fragt es sich daher, ob in den Gewässernamen doch nicht mit Krahe und Schmid die Wurzel *el-/*ol- als Gewässerbenennung im Rahmen der alteuropäischen Hydronymie (man vergleiche lett. aluōts ‘Quelle’ aus *alantas) der anderen Deutung vorzuziehen ist, zumal sie eine weit größere Verbreitung hat“. Laurs Vermutungen werden jetzt durch einen Eintrag im LIV (2001: 262) bestätigt. Dort finden sich unter dem Lemma *h₂el-1 ‘nähren, aufziehen’ die folgenden relativ sicheren einzelsprachlichen Entsprechungen: lat. alō, -ere ‘nähren, aufziehen’, altir. -ail ‘nährt, zieht auf’, got. (⁺) alands ‘aufwachsend’, anord. ala ‘aufziehen, gebären’, got. *aljan ‘mästen’. Auch beim besten Willen vermag ich nicht zu verstehen, wie daraus eine für Gewässernamen notwendige Bedeutungsnuance „anschwellen, überschwemmen“ entwickelt worden sein soll – und das schon sehr früh. Diskusinės publikacijos / Discussion papers 171 JÜRGEN UDOLPH Allenfalls wird man dem Vorschlag von Peter Anreiter (1997: 105–106.; 2009: 23–24) folgen können, den Ortsnamen Laliders im Karwendelgebiet vor allem wegen altirisch altram ‘Nahrung’ zu der Sippe um lat. alere, etwa im Sinn von ‘fruchtbares, nahrungsreiches Gebiet’ zu stellen. Von hier zu einer Grundbedeutung für Gewässernamen ist es aber ein weiter, entschieden zu weiter Weg. En ytterligare aspekt, som varken har spelat någon roll hos Bichlmeier eller bland anhängarna av teorin om ”närande”, men som är av grundläggande betydelse för bedömningen av Alster och Elster, är att vattennamnet Ulster finns i Rhön; det är en biflod till Werra. Ulster Det är anmärkningsvärt att den nästan 60 km långa Ulster i dag, som den viktigaste och centrala floden i Rhöns inre, knappast spelar någon roll i diskussionen om Alster och Elster. Krahe (1959: 11) hade dock redan påpekat att Ulster har samma struktur som Alster och Elster. Die älteren Belege stehen bei Sperber (1966: 108): 819 Ulstra, 836 in Ulstra(m), (vor 915) in Ulstram usw. Krahe (1959: 11) sieht in ihr – ohne es expressis verbis zu sagen – eine schwundstufige Bildung zu *Alestra/*Alistra ‘Alster, Elster’ mit regelmäßiger germanischer Weiterentwicklung eines ursprünglichen -l-sonans zu Ul-. Dem entspricht der Name der Fulda, gleichgültig, wie man diesen Gewässernamen auch sonst noch analysieren möchte. Die Auffassung als Schwundstufe zu idg. *el-/*ol-, unter Umständen auch zu *u̯el- ‘drehen, winden, wälzen’, haben Hans Walther (1971: 236) und Udolph (1994: 255) übernommen. Om Ulster hör samman med Alster och Elster, utgör detta ytterligare ett argument för att anta en indoeuropeisk grundform *el-/*ol-, eventuellt kompletterad med *l̥-, i betydelsen ’flyta, strömma’ (baserat på den synnerligen väl belagda ordgruppen i de baltiska språken). Det är inte heller betydelselöst att det kanske finns en parallellbildning med nollgrad + -str- i Unstrut, som ligger cirka 100 km bort (utförligt diskuterad hos Udolph 2010b: 24–26). Därmed uppstår emellertid ytterligare allvarliga invändningar mot ett samband mellan Alster och Elster och lat. alere ’nära’ och därmed besläktade appellativ. LITTERATUR Altdeutsches Namenbuch 1999: Altdeutsches Namenbuch. Die Überlieferung der Ortsnamen in Österreich und Südtirol von den Anfängen bis 1200, Bd. 1. Wien: Verlag der Österreichischen Akademie der Wissenschaften. 172 Acta Linguistica Lithuanica LXII–LXIII Alteuropa, Iller, Alster, Elster und alḗti Andersson Thorsten 1972: Norden och det forna Europa. – Namn och Bygd 60, 5–52. Anreiter Peter 1997: Breonen, Genauen und Fokunaten. Vorrömisches Namengut in den Tiroler Alpen. Innsbruck: Institut für Sprachwissenschaft der Universität Innsbruck. Anreiter Peter 2009: Gibt es onymische Hinweise auf vordeutschen Bergbau im Großraum von Schwaz? – Acta Onomastica 50, 7–47. Bach Adolf 1953: Deutsche Namenkunde. Die deutschen Ortsnamen 2(1). Heidelberg: Winter-Verlag. Bichlmeier Harald 2009: Bairisch-österreichische Orts- und Gewässernamen aus indogermanistischer Sicht. – Blätter für oberdeutsche Namenforschung, 3–63. http://wcms.uzi.uni-halle.de/download.php?down=15539&elem=2313616. Buchmüller Monika, Haubrichs Wolfgang, Spang Rolf 1986/87: Namnkontinuitet under tidig medeltid. De icke-germanska bosättnings- och vattennamnen i landet vid Saar. – Zeitschrift für die Geschichte der Saargegend 34/35, 24–163. Eichler Ernst 1981: Zur ältesten (vorslawischen) Schicht der Gewässernamen im altsorbischen und altpolabischen Sprachgebiet. – Lĕtopis Instituta za serbski ludospyt, Rjad A 28, 122–137. Ferguson Robert 1862: The River-Names of Europe. London: Williams & Norgate [usw.]. Greule Albrecht 2006: Rezension zu: Grosse Flüsse auf dem Gebiet der Bundesrepublik Deutschland. Supplementband zur Reihe Hydronymia Germaniae. Mainz-Stuttgart: Steiner-Verlag. – Beiträge zur Namenforschung, Neue Folge 41, 471–475. Krahe Hans 1953: Alteuropäische Flussnamen. – Beiträge zur Namenforschung 4, 104–122. Krahe Hans 1959: Über einige Gewässernamen mit -st-Suffix. – Beiträge zur Namenforschung 10, 1–17. Krahe Hans 1964a: Unsere ältesten Flussnamen. Harrassowitz: Wiesbaden. Krahe Hans 1964b: Vom Illyrischen zum Alteuropäischen. – Indogermanische Forschungen 69, 201–212. Laur Wolfgang 1960: Die Ortsnamen in Schleswig-Holstein mit Einschluß der nordelbischen Teile von Groß-Hamburg und der Vierlande. Schleswig: Arbeitsgemeinschaft für Landes- und Volkstumsforschung. Laur Wolfgang 1981: Gewässernamen in Schleswig-Holstein: ein Überblick. – Beiträge zur Namenforschung, Neue Folge 16, 107–124. Diskusinės publikacijos / Discussion papers 173 ALL_62_63_maketas.indd 173 2011.06.17 08:24:12 JÜRGEN UDOLPH Laur Wolfgang 1985: Rezension zu: Ortnamen i Värmlands län. Del I, Uppsala 1984. – Beiträge zur Namenforschung. Neue Folge 20, 478–480. LIV 2001: Lexikon der indogermanischen Verben. Bearb. von Helmut Rix [u.a.]. Wiesbaden: Dr. Ludwig Reichert Verlag. Pleintinger Andre 2008: Die Gewässernamen im Bereich der oberen Eger. Eine onomastische Untersuchung. München: Martin Meidenbauer Verlagsbuchhandlung. Pokorny Julius 1959: Indogermanisches etymologisches Wörterbuch 1. Bern–Frankfurt: Francke Verlag. RGA – Reallexikon der Germanischen Altertumskunde 1–36, 2:a uppl. Berlin: De Gruyter, 1968–2008. Rozwadowski Jan 1948: Studia nad nazwami wód słowiańskich. Kraków: Nakładem Polskiej Akademii Umiejętności. Schmid Wolfgang P. 2004: Linguisticae Scientiae Collectanea. Ausgewählte Schriften. Berlin–New York: Walter de Gruyter. Snyder William H. 1965: Zur ältesten Namenschicht der rechten Nebenflüsse der Donau von der Quelle bis zur Einmündung des Inns. – Beiträge zur Namenforschung 16, 176–203. Sperber Rüdiger 1966: Die Nebenflüsse von Werra und Fulda bis zum Zusammenfluss (Hydronymia Germaniae A 5). Wiesbaden: Franz Steiner Verlag. Strandberg Svante 1960: Kontinentalgermanische Hydronymie aus nordischer Sicht. – Probleme der Namenbildung. Stockholm: Almqvist & Wiksell International, 17–57. Udolph Jürgen 1989: Germanische Hydronymie aus kontinentaler Sicht. – Beiträge zur Namenforschung. Neue Folge 24, 269–291. Udolph Jürgen 1990: Die Stellung der Gewässernamen Polens innerhalb der alteuropäischen Hydronymie. Heidelberg: Winter-Verlag. Udolph Jürgen 1994: Namenkundliche Studien zum Germanenproblem. Berlin–New York: De Gruyter. Udolph Jürgen 1996: Slavische Gewässernamengebung. – Namenforschung. Ein internationales Handbuch zur Onomastik, 2. Teilband. Berlin–New York, 1539–1547. Udolph Jürgen 1997: Alteuropäische Hydronymie und urslavische Gewässernamen. – Onomastica 42, 21–70. Udolph Jürgen 2003: Zur Kritik am Konzept der alteuropäischen Hydronymie. – Namenkundliche Informationen 83/84: 21–39. 174 Acta Linguistica Lithuanica LXII–LXIII Alteuropa, Iller, Alster, Elster und aléti Udolph Jürgen 2010a: Sprachen die Nutzer der Scheibe von Nebra keltisch? – Eurasisches Magazin (Internet-Zeitschrift). http://www.eurasischesmagazin.de/images/magazin/04-10/udolph_nebra.pdf Udolph Jürgen 2010b: Euro-Onomastik: Die Alteuropäische Hydronymie. – Handbuch der Eurolinguistik. Wiesbaden, 843–861. Vennemann Theo 2003: Europa Vasconica – Europa Semitica, Berlin-New York: Mouton–de Gruyter. Walther Hans 1971: Namenkundliche Beiträge zur Siedlungsgeschichte des Saale- und Mittelelbegebietes bis zum Ende des 9. Jahrhunderts. Berlin: Akademie-Verlag. Hydronymer i det gamla Europa Iller, Alster, Elster och verb. lit. aléti SAMMANFATTNING Artikeln är tillägnad minnet av författarens lärare, professor Wolfgang P. Schmid. I den första (teoretiska) delen diskuteras kortfattat metodiken för identifiering och analys av hydronymer från det gamla Europa, baserad på resultaten av de grundläggande studierna av Robert Ferguson, Jan Rozwadowski, Hans Krahe och Schmid; de viktigaste problemen inom denna onomastiska inriktning och kritiken mot den anges. I den andra delen av artikeln analyseras roten idg. *el–/*ol– ’flyta (om vatten)’ och dess möjliga avledningar, vilken förutsätter en vattenbetecknande betydelsekonnotation. Harald Bichlmeiers studie ”Bairisch-österreichische Orts- und Gewässernamen aus indogermanistischer Sicht”, publicerad 2009 (Blätter für oberdeutsche Namenforschung, s. 3–63), bedöms kritiskt. Där förnekas möjligheten att roten har ett icke-idg. ursprung, en laryngal urform rekonstrueras och helt nya etymologiska tolkningar av dess avledningar läggs fram. Med utgångspunkt i det kasuistiska i Bichlmeiers argument förkastas möjligheten att rekonstruera idg. *Hel- / *Hol- resp. *h₁elh₂- ’(för)driva, röra sig’, och den traditionella härledningen av hydronymerna Ola, Alia, Alle, Elz, Aland, Alsa från idg. *el–/*ol– ’flyta (om vatten)’ tillstyrks; till denna brukar lit. verb. aléti ’flyta, fyllas med vatten’ knytas. I diskussionen om ursprunget till hydronymen Iller ifrågasätts Bichlmeiers påstående att rekonstruktionen av suff. *-ira- saknar grund eftersom ett sådant avledningsformant inte skulle finnas, då flera germanska hydronymer uppvisar just detta. Hydronymens form med geminat -ll- är belagd från 1100-talet; alternativt rekonstrueras urformen *Elira (utan den ljudväxling *-z- > -r- som Bichlmeier förutsätter, enligt Verners lag). Det antas att denna hydronym kan hänföras till det gamla Europas lexikon. Till en sådan ordgrupp skulle även de tyska hydronymerna Alster, Elster kunna höra; till dem knyts det latinska verbet alō, -ere ’föda, uppfostra’. Flodnamnet Ulster (och dess varianter) förknippas också med idg. *el–/*ol– ’detsamma’. Diskusinės publikacijos / Discussion papers 175 JŪRGEN UDOLPH På grundval av den genomförda faktamässiga och lingvistiska analysen av hydronymer dras följande slutsatser: 1) rekonstruktionen av den icke-laryngala urformen indoeuropeiska *el-/*ol- ’flyta (om vatten)’ är motiverad; 2) hydronymerna Iller, Alster, Elster härleds från indoeuropeiska *el-/*ol- ’detsamma’; 3) det baltiska bosättningsområdet är rikt på hydronymer från det gamla Europa, och därför är analysen av dess vattennamn av särskild betydelse; 4) förespråkare för laryngalteorin bör inte ignorera möjligheten att ett lexikalt substrat från det gamla Europa existerar; 5) Wolfgang P. Schmids undersökningar av baltiska och andra indoeuropeiska hydronymer har fortfarande avgörande betydelse för analysen av indoeuropeiska namn. Inskickad den 12 december 2010. JŪRGEN UDOLPH Steinbreite 9 D-37124 Rosdorf E-post – [email protected] 176 Acta Linguistica Lithuanica LXII–LXIII