M. Stryikowskio veikalo „Kronika Polska, Litewska, Żmódzka i wszystkiej Rusi“ teonimai: „Chaurirari“

ROLANDAS KREGŽDYS Institutet för litauiska språket Forskningsinriktningar: jämförande grammatik för baltiska och andra indoeuropeiska språk, baltisk religion och mytologi, källforskning. TEONYMER I M. STRYJKOWSKIS VERK KRONIKA POLSKA, LITEWSKA, ŻMÓDZKA I WSZYSTKIEJ RUSI: CHAURIRARI Teonymer i M. Stryjkowskis verk Kronika Polska, Litewska, Żmódzka i wszystkiej Rusi: Chaurirari S A M M A N F A T T N I N G Studijoje analizuojama Motiejaus Stryjkowskio veikale Kronika Polska, Litewska, Żmódzka i wszystkiej Rusi (1582) paminėto teonimo Chaurirari etimologija ir šios dievybės funkcijų raida. Vienintelį, moksliniais argumentais grįstą, šio dievo vardo kilmės aprašą iki šiol pateikė tik Vladimiras Toporovas. Deja, Toporovo rekonstruotas *Kaur-aris ‚rusvos spalvos (ugnies simbolikos elementas) arklio dievybė‘, remiantis darbiniu tatpuruṣa kompozito modeliu, yra kazuistinis dėl rekonstruotos antrojo sando lyties bl. *aris ‚arklys‘, nepaliudytos jokiame baltų rašytiniame šaltinyje. Toks aiškinimas kelia didelių abejonių ir dėl mitologinės motyvacijos, mat nei baltų, nei slavų religinėje sistemoje nėra žinomas arklio – dievybės (!!!) – kultas (išskyrus rudimentinius totemizmo reliktus). Remiantis nauja teonimo etimologija bei dievybės funkcijų analize, teigiama, kad dievybės vardas Chaurirari nėra ἅπαξ λεγόμενον, kaip manyta iki šiol. Spėtina, kad šis teonimas reflektuoja keliuose XVIII a. Mažosios Lietuvos leksikografų ir kultūros veikėjų darbuose užfiksuotą nomen proprium (teonimą) Kaukarius ‚kalnų dievas‘ (Jokūbo Brodovskio ir Kristijono Gotlybo Milk aus žodynai). Be minėto teonimo analizės, taip pat pateikiami dar kelių, iki šiol, spėtina, klaidingai su Chaurirari sietų leksemų kilmės aprašai (subst. r. dial. kaýp ‚medinis plaktukas žuviai apsvaiginti‘, verb. r. dial. kaýpитъся, pykti; raukytis, būti niūriam, paniurusiam; būti išdidžiam; būti užsispyrusiam‘). V I K T I G A B E G R E P P: tatpuruṣa-sammansättning, ἅπαξ λεγόμενον; progressiv assimilation, regressiv assimilation; morfofonetisk transposition, teonym. N Y C K E L O R D: tatpuruṣa-sammansättning, ἅπαξ λεγόμενον; progressiv, regressiv assimilation; morfofonetisk transposition, teonym. 50 Acta Linguistica Lithuanica LXII–LXIII M. Stryikowskio veikalo Kronika Polska, Litewska, Żmódzka i wszystkiej Rusi teonimai: Chaurirari A N N O T A T I O N Studien behandlar etymologisk analys och den korta tillblivelsen (och därmed den hierarkiska positionen i det baltiska pantheon) för teonymen Chaurirari, som nämns i Maciej Stryikowskis verk Kronika Polska, Litewska, Żmódzka i wszystkiej Rusi (1582). Den enda vetenskapliga undersökningen av frågan genomfördes av Vladimir Toporov. Det måste beklagligtvis konstateras att den komposit på litauiska enligt tatpuruṣa-modell, *Kaur-aris ’en gudom för en häst med brunaktig färgton (ett inslag i eldsymboliken)’, rekonstruerad av hypotesens upphovsman, inte är godtagbar på grund av motiveringen till rekonstruktionen av det obelagda (i någon skriftlig källa om baltisk mytologi och religion) baltiska *aris ’häst’. Med tanke på att det saknas en hästgudskult i baltiska och slaviska religiösa system, bortsett från totemistiska lämningar, är en sådan tolkning tvivelaktig ur mytologisk synvinkel. Med utgångspunkt i en ny etymologi för teonymen och en analys av gudomens funktioner har förslaget framförts att Chaurirari inte kan tolkas som ett ἅπαξ λεγόμενον. Lexemet kan jämföras med nomen proprium (teonymen) Kaukarius ’vadställe-gud’, som nämns i flera lexikografiska verk från 1700-talets Lill-Litauen (Brodowskis och Milkes tesaurer). Utöver mytologemet presenterar studien en analys av ryska dialektala кау́р ’klubba som används för att slå ut en fisk’ och ryska dialektala кау́риться ’surmulna; grimasera, se dyster ut; stå rak; trilskas’, vilka felaktigt klassificerats som baltismer. ”[…] även tolkningen av ett namn har sin poäng, när man gör det till föremål för skämt och frågar varför någon kallas så […]“ (Cicero Om talaren 257) Den litauiska och samogitiska gudomen Chaurirari nämns för första gången i skriftliga källor av Motiejus Stryikowskis i verket Kronika Polska, Litewska, Żmódzka i wszystkiej Rusi (Stryikowski 1582: 144): „Chaurirari końłki Bog, temu pietuchy rolłe, cerłtwe, rożney barwy ofiarowali, aby łę też konie takie mnożyły, á kiedy go o pokoy prołili od ich nieprzyjaciół [bo go też mieli za Boga woyny] iak Grekowie y Rzymianie Marła, tedy za piecem na łiodłach liedząc ofiary y modły mu czynili.“ Dominykas Urbas (BRMŠ II 546) översätter meningen så här: „Chaurirari, hästarnas gud; åt honom offrade man tuppar, kraftiga, starka och av olika färger, så att hästarna också skulle föröka sig på detta sätt, Straipsniai / Articles 51 ROLANDAS KREGŽDYS och när de bönföll honom om fred, så att fienderna inte skulle anfalla (eftersom de också betraktade honom som krigsgud), liksom grekerna och romarna Mars, bad de till honom och frambar offer sittande på sadlar bakom ugnen.“ Samma mening hade tidigare översatts till tyska av Wilhelm Mannhardt (1936: 330) och till ryska av Vladimir Toporov (Топоров 2000: 173). Tyvärr översätter Urbas meningens början tämligen fritt (pol. temu ’därför’ (Linde V 616) ändrar han till ’åt honom’, vilket kan uppfattas som dativformen av det demonstrativa pronomenet lie. tas), och tolkar slutet tveksamt, eftersom han tillför information som Stryikowski inte ens nämner – därigenom förvanskas den vedertagna betydelsen hos detta mytologem: I. Han skriver inte om några ”ugnsbakomrum”, det vill säga utrymmen bakom ugnen, eftersom varken litauerna eller samogiterna under Stryikowskis levnadstid – 1500-talet – byggde några ugnar bakom vilka man kunde krypa in och offra där (Rimantas Balsys har tidigare uppmärksammat detta mycket viktiga faktum (2006: 176)1), utan de staplade på något sätt en hög av omurade stenar (krušni (sådana var ugnarna inte bara i bostadsrum utan också i badstugor och tröskhus)) i en grop eller på golvet, eller eldade helt enkelt på härden i stugan eller pirkia-huset (i öppna eldstäder; se närmare LE V 234); stenhällsugnar började ersättas av stampade lerugnar och tegelugnar först i mitten av 1800-talet (LE XIII 223–225). Samma uppgifter, det vill säga om en rökstuga utan någon ugn, nämns också av Jan Długosz (Longinus). När han beskriver litauernas levnadssätt hävdar han att litauerna bodde tillsammans med sina husdjur i rökstugor: „Nulius illi stubarum aut aedificiorum nobilium, sed tantummodo tugurii unius usus [...]. In ea domo se, uxores, pignora, servos, ancillas, pecus, armentum, frumentum et omnem supellectilem condunt [...]“ (BRMŠ I 560–561) (se även Łowmiański 1989: 82). Även Filippo Callimaco berättar om rökstugan: „[...] ignis in medio tugurii, circa quem accubitus ac discubitus sine loci alicuius electione aut observantia, neque ullius rei domesticae ordo aut disciplina“ (BRMŠ I 601). Enligt Johannes Boemus Aubicensis har litauerna inga ordentliga bostadshus: „Vaporaria seu stubas habent nullas“ (BRMŠ II 358). Liknande uppgifter lämnas också av Sigismund von Herberstein: „In humilibus casis, iisque oblongioribus vitam ducunt, in quibus ignis in medio conservatur [...]. Solent enim sub eodem, quo ipsi habitant, tecto, sine ullo interstitio pecora habere“ (BRMŠ II 393). Jan Łasicki berättar också om en rökig bostad (’koja’): „Mapalia, quae turres appellant, sursum angusta, atque qua fumus et foetor exeat, aperta, ex tignis, asseribus, stramine, corticibus faciunt, in his homines cum omni peculio, in pauimento tabulato stante, habitant“ (BRMŠ II 579). 1 Balsys (2006: 314) lygina Urbo pateikto vertimo informaciją su Łasickio veikale De Diis Samagitarum [...] neva panašiu mitologiniu faktu – dievo Pesseias slėpimusi už židinio tarp ką tik atsivesto prieauglio. Deja, Striykowskis nemini jokio židinio (žr. toliau), o Pesseias (šio teonimo kilmei skirtinas atskiras darbas) slepiasi ne tarp ką tik atsivesto prieauglio, mat lo. pullos reiškia visai kitą sememą (plg. Łasickis 1969: 42) – ją galima teisingai interpretuoti, tik tinkamai aprašius minėto teonimo kilmę (dar žr. Kregždys 2010: 51–52). 52 Acta Linguistica Lithuanica LXII–LXIII ALL_62_63_maketas.indd 52 2011.06.17 08:23:50 M. Stryikowskio veikalo Kronika Polska, Litewska, Żmódzka i wszystkiej Rusi teonimai: Chaurirari Tiesa, Henrikas Łowmiańskis (1935: 43) teigia, kad diduomenės gyvenamieji pastatai (curiae, villae) labai skyrėsi nuo dūminėse pirkiose gyvenusiųjų. Deja, itin patikimų duomenų apie senuosius buitinius baltų pastatus nėra išlikę, išskyrus pasakojimus apie religinio pobūdžio statinius ir gyvenvietes (plačiau žr. Kregždys 2009: 131–133, 150–152). II. BRMŠ återger en felaktig översättning av fraseologismen pol. za piecem liedząç, eftersom pol. za piecem siedzieć inte betyder ’sitta bakom ugnen’, som BRMŠ anger (”sittande bakom ugnen [...]”), utan ’sitta tyst = och uppföra sig lugnt’ (Linde IV 676). Dessutom betyder den prepositionella konstruktionen na fjodłach inte ’sittande på sadlar’, utan ’till häst’; jfr pol. siodło (metonymiskt) ’zum Reiten’ (Linde V 243). Stryikowskis betonar alltså att man offrade till guden i tysthet, dvs. under lugna former. I Baltų religijos ir mitologijos šaltiniuose bör den översättning av Stryikowskis text som återger den av Urbas presenterade gudomen Chaurirari därför betraktas som i behov av korrigering: ”Chaurirari, hästarnas gud; därför offrade man stora, starka tuppar i olika färger, så att även hästarna skulle födas upp sådana, och när man bad honom rädda dem från fiender (eftersom man också betraktade honom som krigsgud), bad man till honom och frambar offer lugnt och till häst, liksom grekerna och romarna gjorde till Mars.” Omnämnandet av antika motiv föranleder påståendet att Stryikowskis inte återger autentisk information utan hittar på, eftersom grekiska och romerska riter till Ares respektive Mars utfördes under buller och bång (jfr prästerna saliernas danser (se Zieliński 1999: 229; CM 505 för en utförligare behandling)), det vill säga dessa gudars funktionella (liksom naturliga) konnotation förknippades med rörelse, buller, passion (som också avgjorde människors fruktsamhet) osv. (jfr Нильссон 1998: 154; Taxo-Годи 1999: 92, 112, 136, 151, 205, 229, 261, 289, 299, 526, 530, 596–597, 656; Zieliński 1999, 113, 115, 118–119, 354). Man bör dessutom inte bortse från det sedan länge kända faktum att Ares inte är en grekisk utan en trakisk2 gudom (Taxo-Годи 1999: 289), vars vitalitet redan förlöjligas i Iliaden. Man kan försiktigtvis anta att Stryikowskis försökte tolka teonymen, vars betydelse är oklar, genom att koppla den till litauiska ord med liknande ljudbild – kanske lit. kãras ’Krieg’, liksom senare författare som följde honom (se nedan). Hans uppgift om lugna offer är förmodligen författarens eget påhitt, typiskt för anhängare av den nya tron, som förknippade hedniska riter med kristen tradition (om detta, se Kregždys 2009, 141–142, 165–166). Därför bör Stryikowskis påstående om gudomens krigiska funktion, där den jämförs med grekernas Ares och romarnas Mars, antagligen betraktas som essäistiskt och skönlitterärt. Man kan alltså försiktigtvis hävda att två fakta är autentiska: 1) gudomens namn är Chaurirari; 2) Chaurirari betyder ’hästarnas gud’. 2 Det bör nämnas att gudomens namn finns belagt i skriftliga monument från den kretensisk-mykenska kulturperioden (Казанскене, Казанский 1986: 140–141). Därför kan ordets morfologiska struktur vara hellensk, men kultens särdrag tenderar man alltjämt att bedöma som superstratiska, orsakade av inflytande från Mindre Asiens folk. Straipsniai / Articles 53 ROLANDAS KREGŽDYS Balsys (2006: 134, 152, 154), aptardamas galimas Chaurirari skirtas apeigas, itin daug dėmesio skiria gaidžio aukojimui aprašyti. Jis taip pat išvardija beveik visus mėginimus paaiškinti teonimo kilmę: Dionizas Poška (LM I 41) jį suvokia kaip Szaurirar; Simonas Stanevičius (LM I 95) dėl lietuvių kalbai nebūdingos tokios fonetinės ir morfologinės struktūros lyties apskritai abejoja jos autentiškumu; Mannhardtas (1936: 339) atsargiai spėja, kad teonimą galima būtų skaityti kaip karorius ir sieti jį su lie. kàras „Krieg“. Algirdas Julius Greimas (1990: 418) vardo kilmės neaiškina, tik pripažįsta, kad iki šiol niekam nepavyko to padaryti, nors neatmeta galimybės mitologemą aiškinti kaip vieną Velino epitetą, t. y. anot jo, ši „karo žirgo [...] epifanija apibūdina neabejotinai vieną svarbiausių Velino funkcijų.“ Yra ir daugiau mėginimų atskleisti Chaurirari kilmę, tačiau jie nepagrįsti lingvistiškai, todėl ir nevertintini. Na, o Jonas Balys konstatuoja, kad šio teonimo reikšmės „sveiku protu jau niekas nebegalės išspręsti“ (JBR II 56). Tokio teiginio svarumu, žinoma, reikėtų labai abejoti, mat „[...] имя в своей тайне превышает способности «среднего» человека, находящегося вне пространства, в котором можно уразуметь тайну имени и именословия“ (Топоров 2004: 373). Toporovas (Топоров 2000: 172–174; 2006: 190–194), som försökte ge den sista och enda redogörelsen för gudomens namns morfologiska utveckling grundad på vetenskapliga argument, lade fram en ny men helt osannolik hypotes om ordets ursprung3. Man måste förstås instämma i hans mycket väl underbyggda påstående (med exempel från fornpreussiska och litauiska: fornpreussiska chelmo ’mössa’ GrA 61 ↔ fornpreussiska kelmo ’detsamma’ GrG 40 (jfr PEŽ II 160) m.fl.) om att initialt Ch- uttalades som K- (Топоров 2000: 174; 2006: 190), men teonymens etymologiska analys är kasuistisk. Genom att hävda att Chaurirari är en representant för lapsus calami (jfr ”[...] вторая половина имени (-rari) есть результат весьма распространённой графической ошибки удвоения слога [...]” (Топоров 2000: 174–175; 2006: 190)), rekonstruerar han formen *Kaur-aris ’en rödbrunfärgad gudomlighet för hästar (ett element i eldsymboliken)’, vilken antas förutsätta två ordbildningsmodeller: 1) en suffixavledning lit. *kaur- + suffix -ar-is ← lit. substantiv kàuras ’mögel, mossa, kaus’ BŽ 371, J, Kl; ’hårdnad skorpa av fett från odiskade kärl’ (LKŽe) eller lit. substantiv kàuras ’hår, ludd’ J, Jnš, VoL 327 (LKŽe) – därigenom återger mytologemet en färgdenotation ’gråspräcklighet, gråhet, rödbrun färg’; 2) en sammansättning lit. *kaur- ’mögelfärgat föremål’ + lit. *arīs ’häst’ (~ kyrkslav. opь ’hingst’, ryska opь ’häst’, tjeckiska oř, osv.’; hydronym, pol. Orz ’biflod till Narew’, Orzyc ’detsamma’, gammalpol. orz (se även Фасмер III 155)). Toporovas första hypotes är svår att underbygga semantiskt, eftersom en avledning med suffixet -ar, *Kaur-aris, med utgångspunkt i litauiskans ordbildningsmotsvarigheter till detta suffix se- 3 Fram till dess hade forskaren nöjt sig med en neutral definition av detta mytologem: ”[...] таинственного лошади-ного бога Chaurirari у Стрыйковского [...]” (ПЯ I 136). 54 Acta Linguistica Lithuanica LXII–LXIII M. Stryikowskio veikalo Kronika Polska, Litewska, Żmódzka i wszystkiej Rusi teonimai: Chaurirari Den morfemiska formen måste återspegla referentens denotat och dess konnotativa värde, det vill säga man bör rekonstruera protosememet *’ett mögligt föremål ↔ något som liknar mögel’ eller *’en hårig (bevuxen) varelse’ ~ lit. substantiv stābaras ’torr, stadig stjälk’ Ds, ’något värdelöst föremål’ Sb ← lit. substantiv stābas ’staty eller föremål som betraktas och dyrkas som en gud’ DŽ, KB II 53 m.fl.; ’staty’ S. Dauk.; ’stolpe’ M, L, Rtr m.fl.; ’gestalt, form’ TlŽ; ’förlamning, slaganfall’ SD 241, B m.fl. (LKŽe); lit. substantiv ùmaras ’virvelvind, storm’ Q 496, K 474 ← lit. adjektiv ùmas ’plötslig’⁴; lit. substantiv žābaras ’vidja, kvist’ Rsn m.fl., ’smågrenar, unga träd, buskar’ Jrb, ’kross, grovt grus’ Nms, Vkv ← lit. žābas ’vidja, kvist, liten gren’ LV IV 677 m.fl.; ’stjälk, strå’ Kpr, Mžš m.fl.; ’spö (för att slå)’ T, Š m.fl.; ’buske, snår’ RtŽ, A. Baran. m.fl.; ’kvist som används för att odla en buske eller växt’ Šmn, Sur; ’betsel’ K. Būg. m.fl. (LKŽe) (för fler exempel, se Skardžius 1996: 302–304). Om man dessutom godtar Toporovas gissning måste man rekonstruera protosememet *’mögelfärgad hästarnas gud’. Enligt en sådan hypotes måste man anta att det också borde finnas hästgudomar i andra färger i den baltiska panteonen. Tyvärr finns inga sådana uppgifter i källorna om baltisk religion och mytologi, så denna gissning måste betraktas som ologisk. Den andra hypotesen är morfologiskt omöjlig (och därmed även etymologiskt – det oupplösliga sambandet mellan dessa två nivåer har på senare tid betonats upprepade gånger (jfr PEŽ III 13; Откупщиков 2006: 216)), eftersom hypotesens upphovsman som argument använder en ordbildningsanalys av lit. substantiv arklys ’ett tamt hovdjur med en tå, som man arbetar med, färdas på och rider på (Equus caballus)’ R, K, Kp, Jnš, Jnšk, Gs, Rm, SD 30, B, Sk m.fl. (LKŽe) – och det bör understrykas att analysen ger en felaktig strukturell utveckling av lexemet. Toporov hävdar att lit. arklỹs, lett. ārkls ’häst’⁵ (ME I 141) bildats med suffixet -kl-, som används för att bilda redskapsbeteckningar (nomina instrumenti) (jfr lett. ārkls och lett. dial. ārkls ’plog’ (se ME ibid.; Breidaks 2006: 118)), och lit. *aris ’häst’. Tyvärr är en sådan gissning i grunden felaktig, eftersom lit. arklỹs är ett nomen qualitatis (liksom lit. substantiv pirklỹs (se nedan)) och inte härlett från lit. *aris ’häst’, som aldrig har existerat i de baltiska språken (se nedan), eller från lit. verb árt i ’arbeta med häst och plog, luckra jorden’ SD 229, R m.fl.; ’riva upp, böka’ LTR (An); ’hålla i sin makt, pressa, förtrycka’ Arm, Vvr, Lp; ’vara oense, gräla’ Tvr, Drs (LKŽe) (denna felaktiga förklaring ges av Pranas Skardžius (1996: 196), och Toporov följde antagligen honom), utan från lit. ārklas ’redskap för att plöja jorden, plog, årder’ K, J m.fl. (LKŽe) (jfr Ambrazas 1993: 153), det vill säga protosememet *’den som drar plogen’ förutsätts; jfr lit. pìrklas ’inköp’ SD 4 Det är möjligt att grundformen för denna variant inte var lit. adjektivet ūmas ’plötslig’, utan lit. substantivet ūmas NdŽ, ūmas Dgl ’plötslighet, brådska, snabbhet, hastighet’ Jnš, Lk m.fl. (LKŽe). 5 Lett. ārkls ’häst’ återspeglar en intern förändring på den semantiska nivån, där en av referentens konnotationer förutsätter uppkomsten av ett sekundärt denotat, det vill säga ’plog’ → ’häst’ (om denna typ av förändring, se Kregždys 2010a: 24–25 för en utförligare behandling). Straipsniai / Articles 55 ALL_62_63_maketas.indd 55 2011.06.17 08:23:50 ROLANDAS KREGŽDYS 123 m.fl.; ’ersättning för ett inköp‘ SP II 203–204 (LKŽe) (← verb. lit. pirkti ’skaffa för pengar‘ H, Pb m.fl.; ’beställa särskilda gudstjänster för pengar‘ Žem, Rm, Rdn; ’förvärva, vinna på ett visst sätt‘ SP I 227, II 203 m.fl.; ’klara sig, hjälpa sig genom att betala med något‘ Žd m.fl. (LKŽe) (jfr Skardžius 1996: 193 – Ambrazas (1993: 98) förklarar ordets bildning på ett annat sätt)) → subst. lit. pirklỹs, -ė ’den som ägnar sig åt köp och försäljning av varor‘ Š, NdŽ, Sim, Tsk (LKŽe), det vill säga bör dessa lexem betraktas som flexionsavledningar – denominativer (!!!). Det är också nödvändigt att diskutera den utomspråkliga faktor som förutsätter att Toporovs hypotes är felaktig – identifieringen av hästen med dragdjuret. Varje jordbrukare vet mycket väl att det inte bara är omöjligt att plöja med en häst, dvs. en hingst, utan också mycket farligt att rida på den – det är just därför man började tämja hästar, det vill säga göra hästen till ett drag- och arbetsdjur. Max Vasmer uppmärksammade långt tidigare denna oförenlighet mellan semantemen ’häst‘ och ’plöja‘ (Фасмер III 155). Tyvärr argumenterar han inte för sitt påstående, utan konstaterar endast att försöket att förbinda subst. r. орь ’häst‘ med verb. r. opáть ’plöja‘ är misslyckat. Man kan endast delvis instämma i Vasmers påstående – han har uppenbarligen helt rätt i att urskilja en semantisk oförenlighet mellan dessa ord, men tar fel när han fastställer bildningsbasen. Det råder inget tvivel om att r. опь ’häst‘ är en avledning med s. sl. *i av verb. r. opáть i tematisk form (se Хабургаев 1974: 194 för en utförligare diskussion) – sådana verbala avledningar är mycket vanliga i ryskan: subst. r. вонь ’dålig lukt‘ ← verb. r. вонять ’lukta illa‘ (Даль I 240), subst. r. хворь ’smärta, sjukdom, åkomma, sorg m.m.‘ ← verb. r. хворать ’ha ont, bli svag, vara sjuk m.m.‘ (Даль IV 545–546), subst. r. копь ’gruva; plats där malm, kol eller salt bryts‘ ← verb. r. копать ’gräva, gräva upp o.d.‘ (Даль II 157) (dessa exempel kan argumenteras vara deverbativer inte bara med hänvisning till den redan nämnda semantiska konnotationen hos r. копь, det vill säga referensen till en utförd handling, utan också med stöd av sememet i subst. r. ломь ’det som har brutits‘ ← verb. r. ломать ’bryta sönder med kraft, (sönder)bryta‘ (Даль II 264–265)) m.fl. Den semantiska genesisen hos subst. r. опь ’häst‘ är helt klar. Den återspeglar sememet ’gnägga (ge ifrån sig ljud som är typiska för en häst)‘ hos verb. r. opáть, som i dialekter används i betydelsen ’tala hest, ljuga, prata strunt m.m.‘ (jfr CPHF XXIII 330). Man kan alltså hävda att subst. r. опь ’häst‘ är en deverbalbildning som endast är karakteristisk för de slaviska språken, inte för de baltoslaviska, och därför är rekonstruktionen av lit. *aris ’häst‘ omöjlig. Den av Toporov rekonstruerade kompositen av typen tatpuruṣa *Kaur-aris ’en hästgudom med brunaktig färg (ett element i eldsymboliken)‘ väcker stora tvivel även beträffande den mytologiska motivationen, eftersom varken de baltiska eller slaviska religiösa systemen känner till någon hästkult – av en gudom (!!!) – (med undantag för rudimentära totemistiska relikter, som Andrej Prochorov (Прохоров 2002: 423–424, 433, 437) gärna tolkar som episoder av hästens förgudning, trots att han inte anför några tillförlitliga argument för en sådan djärv gissning; vissa av denna forskares påståenden är rentav förvånande: i sin desperata vilja att bevisa att ett zoomorft objekt dyrkades i de västslaviska områdena hän- 56 Acta Linguistica Lithuanica LXII–LXIII M. Stryikowskio veikalo Kronika Polska, Litewska, Żmódzka i wszystkiej Rusi teonimai: Chaurirari do savo sukurtą čekų mito interpretaciją (Прохоров 2002: 427), neturinčią visiškai nieko bendra su gyvulio kultu, mat vieną karžygio atributų – arklį – kažkodėl interpretuoja kaip dieviškumo simbolį (plačiau žr. Крегждис 2009: 265–266)6. Be to, rašytiniuose baltų religijos ir mitologijos šaltiniuose užsimenama apie baltų, o ne rusvų ar rausvų (ar dar kitokios spalvos) arklių svarbą prūsų kulto apeigose (o gal ir šių gyvūnų garbinimą), plg. Petro Dusburgiečio (BRMŠ I 335–336, 346) ir Simono Grünavo (BRMŠ II 80, 116–117) duomenis (dar žr. Beresnevičius 2006) (baltas arklys Rigvedoje simbolizuoja Indros žirgą, plg. jo epitetą s. i. haryā́çva ‚raitelis ant balto arklio‘ (RV VII 32, 14–15)). Taigi Toporovo hipotezė apie šios dievybės pirminę arklių globos funkciją taip pat koreguotina, mat mitologemos etiologinė ir etimologinė raida suponuoja šią funkciją esant antrinę (žr. toliau). Utifrån den genomförda analysen kan man hävda att Toporovs föreslagna sätt att förklara ursprunget till den litauiska gudomen Chaurirari i grunden behöver revideras. Vid analysen av teonymers morfologiska utveckling är det nödvändigt att beakta de särskilda ordbildningsegenskaper som kännetecknar lexem inom den religiösa kulten, vilka återspeglas inte bara i Stryikows- 6 Toporovs (ПЯ I 136) påstående att drickandet av stomjölk under religiösa ritualer (ett inslag i baltisk nekrokult) och begravningen av en häst tillsammans med den avlidne skulle förknippas med den preussiska hästkulten måste bygga på någon grund, eftersom författaren kopplar gudomens attribut till guden själv. Enligt denna metod borde man också hävda att biet dyrkades som gudinna, eftersom de fattiga under samma ritualer (begravningsritualer – se Kregždys 2010b: 13–14) drack mjöd gjort på bihonung, inte stomjölk: I skildringen av Wulfstans resa från Hydaby (Schleswig) till Truso (Östpreussen) (se Kregždys 2011 för en utförligare behandling) berättas om mycket viktiga förhållanden kring framställning och konsumtion av drycker vid de västbaltiska begravningarna: 1) and se cyning and þa ricostan men drincað myran meolc, and þa unspedigan and þa þeowan drincað medo (SRP I 733) ”och kungen och de allra rikaste männen dricker stomjölk, medan de fattiga och slavarna dricker mjöd”; 2) and ne bið þær nænig ealo gebrowen mid Éstum, ac þær bið medo genōh ”och ester har inget öl alls, men där finns det gott om mjöd” (SRP ibd.). Det bör framhållas att Viačeslav Ivanov (Иванов 1974: 75–138), som ingående beskrev den indoeuropeiska mytologemen hästen (liksom hästarnas betydelse i begravningsritualerna; naturligtvis kan många påståenden i detta arbete numera diskuteras (t.ex. tolkningen av följden av offer: människa → häst → tjur; innebörden av kvinnosoffret; betydelsen av att en kvinnas ansikte täcktes med ett lager fett – Ivanov menar att det var en gudinna, inte en vanlig flicka, vars ansikte täcktes; Ivanov diskuterar dock inte detta motiv alls, trots dess avgörande betydelse; tolkningen av tvillingmytologemen; betydelsen av den högra hästen i spannet vid offret och dess innebörd, samt många andra motiv)), inte nämner några belägg för hästens förgudning. Toporovs resonemang bör alltså förmodligen betraktas som något som behöver revideras, även om det inte finns någon anledning att betvivla de nämnda etnografiska motivens autenticitet (se ПЯ I 136 för bibliografin), jfr en möjlig kulturell motsvarighet i det västslaviska lechitiska området: i kasjubiska nekrokultiska ritualer nämns också drickande av stomjölk, men Aleksander Gura (Гура 1997: 550), som beskrev dessa utan att fördjupa sig i baltisk mytologi, översätter den kasjubiska lexikaliska förbindelsen pjic kobělim donotę med ’dricka ett sto mjöl‘, trots att ordet kasjub. donotę är oklart för Gura (översättningen av förbindelsen avslutas med ett frågetecken) och uppenbarligen bör förklaras som ett substantiv av adjektiviskt ursprung: kasjub. donota ’mjölk‘ ← kasjub. *do-j(e)n-ota ’mjölkning; mjölk‘ (< suff. -ota, jfr pol. wilg-ota ’måttlig fuktighet, fukt‘ (Linde VI 235), pol. mork-ota ’fukt‘ (Linde III 135); beträffande betydelsen jfr sanskr. dóha ’mjölkning; mjölk‘) < adj. västsl. *doj(b)nъ ’som mjölkas‘ (< subst. västsl. *doja ’mjölkning‘ (< subst. ur-sl. *doja ’detsamma‘ < verb. ur-sl. *dojiti ’mjölka, amma‘ (ЭССЯ V 53–54, 57)) → tjeck. důje ’detsamma‘ (ЭССЯ V 52)) → fornpol. dojny ’som kan mjölkas‘ (1452), pol. dojny ’(åld.) som hör samman med mjölkning; mjölkad‘ (ЭССЯ V 56). Straipsniai / Articles 57 ROLANDAS KREGŽDYS … av det diskuterade Chaurirari, men också i strukturen hos många andra verb med varljud i detta speciella lexikala skikt⁷. En av de viktigaste faktorerna bakom den morfologiska strukturen hos medlemmarna i den undersökta lexikal-semantiska gruppen är tabufenomenet, vars åsidosättande ⁷ När man diskuterar ursprunget till lexikonet inom den sakrala sfären hos olika indoeuropeiska folk måste man beakta de morfofonetiska förändringarna i ordstrukturen på rekonstruktionsnivån (även sådana som orsakats av tabufenomenet), vilka föranlett uppkomsten av atypiska morfotaktiska kedjor (se närmare Маковский 1998: 155, 158–160). Om dessa förändringar ignoreras, det vill säga om man tillämpar en atomistisk undersökningsmetod, begås många misstag; jämför de hittillsvarande beskrivningarna av ursprunget till Стрибог, en gudom i det östslaviska Kievpantheonet, vilka inte har absolut någonting gemensamt vare sig med beskrivningen av gudomens funktioner eller med teonymens morfologiska struktur (se närmare Крегждис 2010: 212–215). Då skapas former som aldrig har existerat, men som påstås tillhöra det indoeuropeiska urspråkets lexikala skikt; deras morfologiska struktur är omöjlig inte bara på grund av segmentens fonotaktiska grupperingsmönster utan också på grund av bristande semantisk grund. Exempelvis kunde Viačeslav Ivanov och Tamaz Gamkrelidze, som inte på något sätt kunde förklara ursprunget till det ryska стрый (ark. стрый, стрый) ’farbror, farbroder (faderns bror)’, vilket förknippas med denna gudom (Даль IV 340), och som anslöt sig till Marc Veys (1931: 65–66; Вей 1958: 96) hypotes om sl. stri- <indoeuropeiskt *pətri- ’far’, rekonstruera en osannolikt konstruerad släktskapsbeteckning som påstås ha använts i det indoeuropeiska urspråket: *–pʰ|h|h|r– // *pʰ|H|tʰ|h|r– (Гамкрелидзе, Иванов 1984: 538, 765, 777, 791). Uppenbarligen skulle inte ens den mest skicklige fonologspecialisten kunna uttala formen, än mindre motivera hur en sådan struktur uppkommit. Analysen av dessa lexem visade att deras ursprung inte alls kan knytas till släktskapsbeteckningar, och att r. стрый (ark. стрый, стрый) och Стрибог, som hittills betraktats som mycket gamla ord, återspeglar sena morfofonetiska förändringar i fornryska (se närmare Крегждис 2010: 214, 216). Det som framför allt bidrog till att dessa i grunden korrigerbara antaganden uppstod var Oleg Trubačovs (Трубачев 2006: 20, 28, 49, 53, 201 (första upplagan 1959)) stöd för den franske lingvisten Veys antagande om ursprunget till den initiala sekvensen str-, med hjälp av bulg. пасторок, пастрок ’styvfar’ < *po-p(ə)tor (← *pātor, *pster ’far’). Oswald Szemerényi (Семереньи 1967: 15) förnekade kategoriskt möjligheten att härleda lit. tėvas ’pater’ ur *ptē-vas, vars initiala *ptē Josef Mikkola (1908–1909: 124) hävdar vara en variant av indoeuropeiskt *patēr; r. стрый ’farbror, farbroder (faderns bror)’ härleds ur indoeuropeiskt *ptr- (< *ttr-). Detta kvasivetenskapliga påstående utvecklades i arbeten av den tidigare nämnde Vey, André Vaillant (1950: 82) och Georgij Shevelov (1964: 191), men kritiserades skarpt av Christian Stang m.fl. (se närmare Семереньи 1967: 15). Trubačov avvisar Szemerényis (1977: 7) helt korrekta och välgrundade tvivel på att sl. *stryjb kan härledas ur indoeuropeiskt *pater och anför följande motivering: I. ”[...] helt förbiser han ännu en sannolik slavisk fortsättning av ordet – bulg. пастрок ’styvfar’ < indoeuropeiskt *pō-pətor-.” (Трубачев 2006: 201); II. ”Etymologiskt transparent är bulg. пастрок ’styvfar’ < *po-ptor. Frågan om betydelseutvecklingen ’styvbarn’ är något problematisk. En bildning med suffixet -ъkъ går knappast här tillbaka till en avlägsen forntid; jämför forn-tjeck. pastore och bulg. пастроче med suffixen -е-, -ent-. Här kan en ursprunglig betydelse av tillhörighet inte uteslutas (’styvfaderns, icke-biologiske son’ = ’styvbarn’). Frånvaron av pastorkъ i de östslaviska språken är anmärkningsvärd. Det enstaka fornryska посторъкъ är sannolikt ett lånord. Alb. pasterk ’styvbarn’ kommer från de sydslaviska språken.” (Трубачев 2006: 49); III. ”Med prefixet pa-: ryska паотец (V. I. Dal: ’icke-biologisk far, fostrare av ett adoptivbarn’), jämför litauiska patevis ’styvfar’ – tevas ’far’. Hit hör möjligen också bulg. пастрок, пастрокор ’styvfar’ < *popator.” (Трубачев 2006: 27–28). Tyvärr måste alla dessa påståenden av Trubačov uppenbarligen korrigeras, inte bara därför att författaren inte ger någon tillförlitlig beskrivning av ursprunget till bulg. пасторок, пастрок ’styvfar’, grundad på lingvistiska argument snarare än på Veys antaganden, utan också därför att han jämför lexem med helt olika etymologier (se nedan). Först måste det atomistiskt betingade påståendet förkastas att lit. patėvis, patėvis ’icke-biologisk far, moderns andra make i förhållande till hennes barn från den förste maken’ K, SInt m.fl. (LKŽe) är besläktat med r. нао́мець ’styvfar, adoptivbarnets fostrare; andre far’ (Даль III: 16) och bulg. пастрок, пастрок ’styvfar’ (< indoeuropeiskt *popator). Alla dessa ord har olika ursprung: 1) lit. patėvis, patėvis ’icke-biologisk far, moderns andra make i förhållande till hennes barn från den förste 58 Acta Linguistica Lithuanica LXII–LXIII M. Stryjowskio veikalo Kronika Polska, Litewska, Żmódzka i wszystkiej Rusi teonimai: Chaurirari ger upphov till a priori felaktiga teorier om ordursprung. Den atomistiska metod som hittills ofta varit förhärskande inom onomastisk forskning leder till en ytterst negativ värdering av denna språkvetenskapliga disciplins studieobjekt (och särskilt av dess etymologiska analys): make‘ ← pref. pa- + subst. lit. tėvas ’far, man (i regel gift) i förhållande till sitt barn’ Lex 90, SD 1104 m.fl.; ’en av föräldrarna’ Mžš; ’kvinnas make, man’ Šts m.fl.; ’svärfar’ LKA I 195; ’äldre man, åldring (som tilltal)’ NdŽ, Jdr, Plv; ’grundare, skapare’ A 1884, 244, DP 534 m.fl.; ’herde’ rš.; ’tilltalsform för en präst eller munk’ NdŽ, rš.; ’titel för en kulttjänare’ NdŽ, J. Marc.; ’den som genom sin hängivenhet åt kyrkan och tron gjort sig förtjänt av respekt’ P, DP 5 m.fl.; ’Guds tillnamn’ WP 146, PK 16 m.fl.; ’Gud’ Mž 105 m.fl.; ’bidrottning’ LKA I 172 (LKŽe); detta pref. pa- ≤ pref. lit. po-, ’(funktion) för att uttrycka relationer av ordningsföljd’ (se Kregždys 2010a: 222 (fotnot 190)), jämför lit. pósūnis ’styvson, son från hustruns eller mannens tidigare äktenskap’ Lex84, SD242, Q507, R m.fl.; ’sidoskott, utlöpare’ Kb ↔ lit. dial. pãšūnis ’styvson’ Pb (LKŽe); lit. pódūkra ’styvdotter’, dotter född i ett tidigare äktenskap (i förhållande till en senare make som kommit in i familjen), icke-biologisk dotter’ Krtv, Alk, Brs, Ds m.fl. ↔ lit. dial. padukra ’styvdotter’ Q 507 (LKŽe); lit. pamergė ’brudtärna vid traditionella bröllop’ Grž, Jnšk m.fl.; ’(neds.) om en fåfäng flicka som är lat och inte vill arbeta’ Lkš ↔ lit. dial. póm ergė, pomergė ’brudtärna’ Št m.fl. (LKŽe) m.fl., medan r. ná-отец ’styvfar, adoptivbarnets fostrare; andre far’ återspeglar ett lån (om morfologiska och semantiska lån i ryskan från grekiskan, se närmare Шанский 1959: 201–203) från gr. πάππος ’farfar (faderns eller moderns far); den nedre delen av frön hos vissa växter; de första grova skäggstråna (morrhåren); en liten fågel i vars bo göken lägger ett ägg’ (Liddell, Scott 1882: 1302); (senare // bysant.) ’farfar’ (Lampe 1961: 1006) – betydelsen ’en liten fågel i vars bo göken lägger ett ägg’ gav upphov till betydelsen ’(styv-, adoptiv-)far’ (dvs. ’en fågel som föder upp en fågelunge som inte är dess egen’ → ’en människa som uppfostrar ett barn som inte är hennes eget’). Med tiden skedde genom homofoni en kontamination med (senare // bysant.) gr. πάπας (πάππας, παπᾶς) ’far; vördnadsfullt tilltal till en präst (och biskop) i de romerska och alexandrinska kyrkorna’ (Lampe 1961: 1006; Дьяченко 1993: 406) → (senare // bysant.) gr. *παπαδίτης ’pojke som uppfostras av en präst’ (Lampe ibd.) (< gr. πάπας ’präst’ + gr. διαζάω ’leva, upprätthålla livsfunktionerna’ (+ –της (agentbildande formant)) → r. dial. nána ’farfar; gudfar’ (СРНГ XXV 203). Följaktligen är den första leden i r. ná-отец ’styvfar, adoptivbarnets fostrare; andre far’ en direkt reflex av den grekiska kyrkliga termen, ett substantiv och inte ett prefix (!!!), och kan alltså på intet sätt jämföras med motsvarigheter i litauiskan (avledningar med prefixet lit. po-); följaktligen är rekonstruktionen indoeuropeiskt *po-p(ə)tor ’styvfar’ omöjlig (!!!). Detta är inte det första av Trubačovs misstag i bedömningen av lån från grekiskan i de slaviska språken (se närmare Семереньи 1967: 20). Oswald Szemerényi (Семереньи 1967: 19) påpekade helt riktigt att ”Det allvarligaste misstaget består i att man även för vedertagna lånord mycket ofta bara undersöker den närmaste källan, trots att det är minst lika viktigt att finna den mest avlägsna källan, som kan ge det riktiga etymonet, den ’ursprungliga betydelsen’” (detta påstående kan också förstås som en betoning av nödvändigheten att fastställa det direkta, dvs. substratrelaterade, elementet); 2) Trubačovs postulat ”Etymologiskt transparent är bulg. пастрок ’styvfar’ < *ро-pator.” bör uppenbarligen betraktas som ett skämt, eftersom detta sydslaviska lexem inte har absolut någonting gemensamt med utvecklingen av indoeuropeiska släktskapsbeteckningar: a) bulg. náстpok, nacтopok ’styvfar’ (mask.) kan inte undersökas fristående från bulg. náстроче ’styvson, styvdotter’ (neutr.) (med suffixen -ък-, -че (det senare återspeglar den ursprungliga bulgariska palataliseringen – se Маслов 1981: 55)); de har samma ursprung, nämligen adj. bulg. nбcтър, –pa, –po, –пу ’brokig; ojämn, sammansatt av olika beståndsdelar’ (Бернштейн 1953: 650) (med –ъ– ↔ –а– // –а– ↔ –ъ– (obetonat; betoningen skiljer sig ofta mellan äldre bulgariska texter och dagens språk – Маслов 1981: 46); jämför bulg. настърва ’brokighet’ (Бернштейн 1953: 520)) (verb. bulg. nбcтр я, –их ’skimra, skilja sig (ut)’ (Бернштейн 1953: 650) // настъря ’skimra, fläckas’ (Бернштейн 1953: 649)) + suff. –áк– (ett ordbildningsmönster för nomina qualitatis (!!!) – se Маслов 1981: 77); b) bulg. пастрок (< *nбcт–b–pok (med absorption av –b– till följd av obetonad ställning, dvs. ”levande” vokalväxling – Straipsniai / Articles 59 ALL_62_63_maketas.indd 59 2011.06.17 08:23:51 ROLANDAS KREGŽDYS Enligt Radoslav Katičićs uppfattning (Katičić I 48) bygger många beskrivningar av onomastiska leksemer ursprung på folklig etymologi, medan Aleksandra Superanskaja (Суперанская 1986: 78) hävdar att sådana undersökningar alltid är av hypotetisk karak- žr. Маслов 1981: 135)), насторок kilmę iš verb. bulg. пъстрѣя ‘marguliuoti, raibuliuoti‘ patvirtina -о- ↔ -е- kaita – labai senos bulgarų balsiko kaitos refleksija, plg. verb. bulg. лежа́ ‘gulėti; kalėti‘ ↔ subst. bulg. ло́же ‘patalynė‘ (plačiau žr. Маслов 1981: 53), t. y. adj. bulg. пъстр ‘nevienodas, sudarytas iš skirtingų elementų‘ + suff. -ъk- (↔-áк-) > subst. bulg. *пъстрък, ‘ne tos pačios giminystės žmogus ⇒ ne vienos motinos ir//ar tėvo vaikas resp. (pa-,į-)tėvis‘ > bulg. náстрок, насторок ‘patėvis‘ // bulg. náстроче ‘posūnis, podukra‘ (su radialinio -о-↔-у- // a ↔ъ // b↔ у- (bulgarų fonologinių kitimų ypatybės – plačiau žr. Маслов 1981: 37, 44)). Med utgångspunkt i denna analys kan Trubačjovs påståenden om följande vederläggas: I. möjligheten att rekonstruera urindoeuropeiska *po-p(a)tor (← *pator, *pster ’fader’): sådana former har aldrig förekommit i urindoeuropeiskan och kunde inte heller göra det (indoeuropeiska språk räknas ännu inte till den semitiska språkgruppen, som kännetecknas av vokallösa fonotaktiska följder med tre eller fler konsonantem;!!!); II. ursprunget till r. стрий (ark. строй, стрый), ’faders bror, farbror’ skulle vara följande: genom kontaminationen av hypokoristikonet r. dial. ся ’syster’ i Tver (Даль IV 383) och subst. r. dial. тятя ’fader; syster’ i Rjazan (Даль IV 456) kunde adj. r. *се(я)стриной ’som tillhör fadern’ ha uppstått i ryskan > subst. r. *се(я)стрина ’det som tillhör fadern’ (om suff. *-īn-ā, se Хабургаев 1974: 203–204) (→ subst. r. сестренцынь ’allt som är deras, som tillhör dem personligen’ (Даль IV 179) – en avledning med suffixen *-īn- + *-īk- (om denna ordbildningsmodell, se vidare Хабургаев 1974: 201)) ⇒ subst. r. *(ся)стр(ин)ой ’faders bror, farbror’ (med aferes av ся- (orsakad av upprepningen c-...c-, jfr lit. overė, ’ekorre’ = voverė, även ’ekorre’; eng. óm /aim/ ← I am (Gaivenis, Keinys 1990: 12), jfr även ukr. pers.namn Ле́ра ← Ба-ле́рий (Скрипник, Дзятківська 2005: 45 (om bildningen av ryska personnamnshypokoristika, se vidare Суслова, Суперанская 1991: 99, 111, 115–116)) och absorption av suff. -ин- (om sådana ljudförändringar, se vidare Крегждис 2009, 281 (not 37)) → r. (ark.) строй ’detsamma’. Till de morfologiska förändringarna i denna form kan också uppkomsten av r. стрий ’faders bror, farbror’ knytas, men den är betydligt enklare: subst. r. *се(я)стрия ’det som tillhör fadern’ (nomen collect.) (jfr fornkyrkoslav. а́даѝть ’brödraskap’ (nomen collect.)) → subst. r. *се(я) стрий ’faders bror, farbror’ (analogiskt med r. céстрия ’kusin’ och med förändring av det feminina flexionsformantet *-ā till mask. -ъ, analogiskt med r. бραтний ’som tillhör honom (dvs. brodern – R. K.), karakteristisk för honom’ (Даль I 124)) → subst. r. стрий ’detsamma’ (med aferes av се(я)-) (se vidare Крегждис 2010: 214); III. fornryska Стри-богъ ← (*C-mp-u- ← *-втриС) ← *Сирть-богъ (? anagrammatisk stamtransposition med initialt C- som metates, eftersom den fonotaktiska följden TPИС- saknas i ryskan (förbindelsen СТРИ- är tämligen vanlig i detta östslaviska språk: r. стрúба ’häst’ (i lekar); стрикъ ’rand, gräns osv.’, стрий (ark. строй, стрый) ’faders bror, farbror’ (Даль IV 340)) ← r. (ark.) срть ’vattenvirvel, malström, virvelvind osv.’ (Даль IV 188), dvs. den första leden i en karmadhāraya-kompositum karmadhāraya återspeglar en transposition av rotmorfemet (se vidare Крегждис 2010: 216). Dėmesys atkreiptinas ir į dar vieną Trubačiovo (Трубачев 2006: 49) nurodomą kalbinį faktą – s. sl. пасторъкъ ‘πρόγονος; prigvinuš‘, kuris nefiksuojamas pagrindiniame senosios slavų leksikos sąvade (ССЯ III 18–19 (jame surinktos visos IX–XII a. šios kalbos leksemos)), o s. r. посторокъ немниман autoritetingiausiuose bažnytinės slavų kalbos rinkiniuose (ЦСЦ III 171; СЦРЯ III 162, 394), išskyrus Grigorijaus Djačenko leidinį (Дьяченко 1993: 409), kuriame minimi ir tie žodžiai, kurie yra seni tik autoriaus nuomone (žr. s. v. баба-яга), t. y. jie pateikiami be šaltinio nuorodos (!!!). Panašių keistos žodžių interpretacijos pavyzdžių pasitaiko ir Emilio Benvenisto veikaluose (žr. Бенвенист 1995: 177): r. dial. стрий ‘dėdė‘ aiškinamas kaip senosios slavų kalbos žodis (!!!) (plg. „[...] ст.-сл. stryjь ‘брат отца‘ (общеславянский термин, который отсутствует, однако, в русском [...]“ (Бенвенист 1995: 179)), nors šios kalbos pagrindiniame sąvade tokia lytis nenurodoma (žr. ССЯ IV 181–190), bet pateikiama bažnytinės slavų kalbos žodynuose reikšmė ‘tėvo / motinos brolis‘ (ЦС IV 179; СЦРЯ IV 239), 60 Acta Linguistica Lithuanica LXII–LXIII ALL_62_63_maketas.indd 60 2011.06.17 08:23:51 M. Stryikowskio veikalo Kronika Polska, Litewska, Żmódzka i wszystkiej Rusi teonimai: Chaurirari ter, grundade på ytterst osannolika argument. Jurij Otkupščikov (Откупщиков 1988; 2006: 216) formulerade, i syfte att vederlägga denna etablerade uppfattning, en metod för undersökning av onomastiska former som bygger på detaljerad ordbildningsanalys snarare än semantisk eller fonetisk analys av leksemer, vars förespråkare var Antoine Meillet (se vidare Мейе 1954: 40). Det bör nämnas att Vytautas Mažiulis också ständigt betonade den morfologiska analysens betydelse vid beskrivningen av ett ords ursprung (jfr PEŽ III 13). Vid etymologisering av teonymer och andra mytologem räcker det dock inte att förlita sig enbart på denna metod, vars betydelse det knappast finns anledning att betvivla; jfr de östaukštaitiska tabuiserade växternas benämningar, vilka enligt Eugenija Šimkūnaitė (2001: 30, 71) har klangen av ”orena benämningar – redskap för kodning, samtidigt också för att skrämma bort sjukdomsmonstret; verbal magi; avhemligande av kunskap”⁸ – de återspeglar alla inte bara en helt förändrad morfologisk struktur hos grundordet (leksemet ersätts med en fraseologism: ”djävulens rädisa” ↔ lit. dial. šunbuilė ’fläckig sprängört’ (Jasiūnaitė 2010: 286)), utan också en förändring av referenten. Samma slags strukturella avvikelser mellan substratformer och former belagda i skriftliga källor kännetecknar också de teonymer som nämns i Łasickis verk De Diis Samagitarum Cæterorumque Sarmatarum, & falforum Chriſtianorum. Item de religione Armeniorum (1582) av en kulturpersonlighet verksam under samma period som Stryikowskis (om honom, se vidare LE XIV 181–183; BRMŠ II 577–579; Łasickis 1969), jfr Salaus9, Klamals10, Atlaibos11, Tawals12 med flera (Kregždys 2010: 51–52). Dessa teonymer, så det vill säga leksemet är inte ett fornryskt arvord utan en rysk dialektism, belagd hos greve Karamzin i История Государства Российскаго och i Кормчая книга II 209 (en samling ryska kyrkliga postulat från en sen period) (se СЦСРЯ ibd.). 8 Jfr ’fårspån’ = alens kottar, ormört, älggräs; ’röda paddor’ = degsnios rotstammar; ’flick- eller pojkkiss’ = lönn- eller björksav; ’svarta paddor’ = björkticka; ’musätare’ = mjöldryga; ’Solen i vita huvuddukar’ = kamomill; ’rosa små kaniner i stubben’ = tallknoppar (se vidare Šimkūnaitė 2001: 31, 74–75). Jfr även ’djävulens rädisa’ = giftig sprängört; ’djävulens bär’ = fyrblad (Jasiūnaitė 2010: 286, 292). 9 Salaus ← (morfotaktiskt autentisk dialektform) Salius < *Sáulius (med -áu- > -a.- (ett särdrag i Ragnitdialekten)) ← lit. saulė ’sol’. 10 Klamals < *kalmal(i)s ’benkrossare’ (en typ av närmetates; den fonotaktiska strukturen hos det andra morfemet i samma stam ändras, dvs. AXBY → AB(XY)) ↔ *’den som mal ben, dvs. en gudom för ben- respektive ledsjukdomar’ < *kaula-malis ’detsamma’ < (tatpuruṣa-kompositum) *kaula-malūnis ’detsamma’, jfr subst. lit. malūnis ’kvarnmästare, malningsspecialist’ ~ subst. lit. malūninis ’kvarnmästare, malningsspecialist’ ← adj. lit. malūninis ’som har med kvarnar att göra’ (se även Kregždys 2009b: 121). 11 Atlaibos < *lai-ta-bas (metatetisk typ i de två första stavelserna, dvs. AB → BA) < subst. lit. laitas ’stampat golv i loge eller stuga, botten’; ’ugnens botten’ osv. + subst. lit. lãbas ’välstånd, nytta’, ’godhet’, ’rikedom, skatt, tillgångar’ osv. ⇒ (tatpuruṣa-kompositum) *Laitalabas // *Laitalabis ’laitas rikedom ↔ gudom för säden som hälls ut på stampat golv (uppenbarligen i en trösklada) ↔ tröskgud’. 12 Tawals – en preussicism som återspeglar subst. lit. dial. (MLiet.) tãvas ’fader’ (< pr. taws, detsamma) ↔ *Taval-lis ’lille far’ (eufemism (?) på grund av tabu) → Tavolas ’detsamma’. Straipsniai / Articles 61 ROLANDAS KREGŽDYS Även andra forskare som har undersökt alla övriga gudanamn som Łasicki räknar upp och försökt beskriva deras ursprung förklarar dem som förvanskade eller rentav påhittade, trots att alla nomina propria som denna författare nämner återspeglar autentiskt baltiskt lexikaliskt material – ibland till och med mycket arkaiskt. Den främsta orsaken till den felaktiga analysen av de mytologem som förekommer hos Łasicki, Stryikowskis och andra tidigare författare är den redan nämnda urskillningslösa tillämpningen av den atomistiska metoden. Vid analysen av de onomastiska formerna glömmer man att gudarnas namn (både de uraniska och de chtoniska) först måste analyseras med utgångspunkt i den rekonstruerande metoden, eftersom termer inom den sakrala sfären (i synnerhet gudanamn) förvanskas och transponeras på grund av tabu, så att deras ursprungliga form endast kan återställas. Möjliga funktioner hos gudomar är inte särskilt användbara för att fastställa teonymers ursprung, eftersom de ofta är påhittade och ibland helt okända (se vidare Крегждис 2009: 257–259). Tendenserna till förändringar i den morfemiska strukturen hos tabuomgärdade teonymer kännetecknar inte enbart baltiska teonymer, utan också arbeten om slaviska och andra indoeuropeiska (och icke-indoeuropeiska) folkstammars sakrala lexikon (jfr r. dial. анчу́тка ’djävul, ond ande’ (Oryol, Simbirsk, Tula, Rjazan m.fl.) < r. dial. анчу́т ’djävul’ < *анчуд, samma betydelse’ (morfologisk återgivning; jfr också sporadiskt -д- ↔ -м--växling: r. чудо́къ ↔ чуто́къ ’lite grann, knappt alls; ett vinglas’ (Даль IV 613)) ~ r. dial. анчибо́д, samma betydelse’ (Топоров 1973: 31) < r. dial. *начуд, samma betydelse’ (morfofonetisk transposition på grund av tabu) ← verb. r. начудить (начудесить, начудотворить) ’ställa till med rackartyg; förvåna genom märkligt beteende’ (se även Kregždys 2009, a21); r. dial. у͡дага́нка ’häxa’ (Kolyma) (se Власова 2008: 499) < *yagdanка ← verb. r. yagdyvatь ’gissa, komma underfund med; få veta genom ovanliga tecken (särdrag) m.m.’ (Даль IV 464–465)¹³; det slaviska åskgudanamnet Perun, som används i södra 13 Šio žodžio kilmės aprašas, pateiktas Aleksandro Anikino (Аникин 2000: 580), yra motyvuotas liaudies etimologijos metodika (daugybė tokio nagrinėjimo pavyzdžių pateikiama Platono Lukaševičiaus veikale (žr. Лукашевич 1847)), mat aptariamą leksemą priskyręs skoliniams iš jakutų удаган ‚šamanė, ragana, burtininkė‘, o pastarąjį – iš mongolų удаган ‚šamanė‘, hipotezės autorius pamiršo nurodyti: I. pirminį skolinimosi šaltinį (!!!), mat sieti jį su Anikino nurodomu tiurkų *iduk ‚šventas‘ nepatikima ne tik dėl tokios formos vartosenos stokos gyvojoje kalboje (tai, matyt, vienas pagrindinių kazuistikos bruožų, kai pateikiama neva autentiška prolytė, paremta vieninteliu argumentu – asterisku (!!!); be to, toks skolinys nenurodomas rusų kalbos tiurkizmų sąvade (Шипова 1976: 342–343)), bet ir morfofonetinio skolinio ir substratinės formos neatitikimo (!!!); II. morfologinių kitimų grandi – visiškai neaišku, (a) kodėl jakutų удаган ‚šamanė, ragana, burtininkė‘, suponuojantis moteriškosios giminės referentą, rusų kalboje vartojamas su suff. r. -ка; (b) jei spėtume, kad toks morfologinis kitimas nulemtas kontaminacijos su r. dial. шаманка ‚keiksmažodis‘ (apie šio žodžio kilmę plačiau žr. Фасмер IV 401; Аникин 2000: 688), reikėtų paaiškinti, kaip rusų kalbos Sibiro dialekte galėjo būti pradėtas vartoti skolinys, savo morfologine struktūra neatitinkantis morfotaktinės šios kalbos sistemos. Be to, vienas pagrindinių argumentų, suponuojančių Anikino hipotezės klaidingumą – šioje rytų slavų kalboje ir jos Sibiro dialekte plačiai vartojamas jau minėtas tos pačios semantinės vertės skolinys r. шаманъ, шаман́ка ‚laukinų Sibiro genčių apgavikų kasta, kurių atstovai, besiverčiantys burtininkavimu, apgaudinėja žmones‘ (CAP VI 850), шаман, шаманка ‚kulto tarnautojai, bendraujantys su dvasiomis; burtininkas, žiniuonis, gebantis sukelti ekstazės būseną‘ (БТСРЯ 1489), t. y. Anikino „hipotezė“ neatitinka visuotinų superstatinės 62 Acta Linguistica Lithuanica LXII–LXIII M. Stryikowskio veikalo Kronika Polska, Litewska, Żmódzka i wszystkiej Rusi teonimai: Chaurirari en morfemisk transposition (metates) orsakad av slaviskt tabu: bulg. неперуна, неперуда, непнепуда, нпеперуда (MC 431); det slaviska namnet på gudomen för rikedom och boskap, Волос, som förändrats enligt en anagrammatisk transpositionsmodell, jfr r. Соловей-разбойник ← Волос (läs från vänster till höger) (se MC 496)). Till samma grupp hör också den östslaviska teonymen Стрибог, som omnämns i Nestors krönika, den äldsta källan från Kievrus (närmare bestämt i dess avskrifter), Мокошь m.fl. (se vidare Крегждис 2010: 211–213). Ett sådant fenomen har även tillämpats och iakttas fortfarande vid uttalet av namnet på den icke-indoeuropeiska judiska högsta gudomen, skrivet med tetragrammet YHWH, som ursprungligen var en liten gudom hos en herdestam (Judas stam) (MC 633). Analysen av fyra teonymer som nämns i Łasickis verk visade att två (Salaus, Tavvals) återspeglar morfotaktiskt autentiska dialektformer, medan två – paki- postulat om lexikalt upptag: skoliny s – ”att vända sig till andra språks lexikala förråd för att uttrycka nya begrepp, vidare differentiera redan befintliga begrepp och beteckna föremål som tidigare varit okända (ofta blir själva dessa begrepp och föremål kända för talarna av språket i fråga först genom kontakter med de folk vars språk de motsvarande orden lånas från).” (Ахманова 1969: 150–151); ”Ett språkligt uttryck som tas upp från ett språk i ett annat, vanligen när det inte finns någon term för det nya föremålet, begreppet eller sakförhållandet” (Bussmann 2006:139). Ett tvivelaktigt drag i Anikins metod för att fastställa ordets ursprung är den fullständiga avsaknaden av synkron analys. Anikin analyserar och specificerar inte det ryska språkets lexikala särdrag, utan försöker rekonstruera förändringar i icke-indoeuropeiska språk (se även Аникин 2009: 155 (denna forskare förklarar inte bara ryska arvord – naturligtvis utan att redovisa resultat av någon morfologisk eller semantisk analys, eftersom någon sådan inte utförs – som lån från turkiska språk, utan ägnar sig också åt att ”finisera” baltiska språklexikonet: enligt Anikin är lit. odą, jūrą, kadagys m.fl. de tydligaste lånen från finska språk (Аникин 2009: 155); märkligt nog ignorerar recensenten själv, när han bedömer Wojciech Smoczyńskis verk och förebrår honom för att i liten utsträckning citera verk skrivna med kyrilliska bokstäver, de viktigaste baltistiska arbetena skrivna med latinskt alfabet där sådana ”påståenden” sedan länge har motbevisats, när han diskuterar hypoteser om det baltiska lexikonets ursprung (Būga II 273; PEŽ II 65, 55–56; LEW 516 m.fl.))), trots att den deverbaliserade härledningen av r. удаганка ’häxa (skällsord)’ (se ovan), och inte dess status som lånord, är obestridlig (dessutom bör de nämnda exemplen från turkiska språk betraktas som lån från ryska, inte tvärtom (!!!)): r. dial. зад ’sierska’ Olonets guvernement (1846), Vologda, Jaroslavl, Kostroma, Perm, västra Ryssland; ’мяслюс, en person som förutspår något’ Jaroslavl (1853); ’spåkunnig’ Vologda, Perm (CPHF VI 90), r. dial. задь ’spåkunnig; trollkvinna, prästinna’ västra Ryssland (Даль I 339) ← r. dial. *задан ’samma betydelse’ (med apokope av suffixet -ан genom kontamination med r. зад ’orm’ (CPHF VI 89) – en term inom den sakrala sfären (!!!) (~ med avseende på strukturen hos nomina agentia) r. молчанъ ’hund som biter men inte skäller’ (← verb. r. молчать ’vara tyst, vara lugn m.m.’) (Даль II 343) (för fler exempel, se Зализняк 1980: 494–496)) ↔ r. зада́нка ’spåkvinna’ Ural 1963 (CPHF VI 90). Att man bortsåg från strukturella förändringar ledde till att lexem med helt olika ursprung och ordbildning – homofonerna r. зад ’orm’ och r. dial. зад ’sierska m.m.’ – fördes samman till ett och samma lexikal-semantiska fält (CPHF VI 89–90). Ett av de viktigaste beläggen för den deverbaliserade härledningen av r. удаганка ’häxa (skällsord)’ (< *уагаданка ’häxa, sierska’) är en lexikal-semantisk motsvarighet i ukrainskan (både till bildning och betydelse): ukr. угадник (вгадник) ’sierska’ ↔ угадниця (вгадниця), samma betydelse (fem.)’ ← verb. ukr. угадуватися (вгадуватися) ’ana, förutsäga, vara vidskeplig; 2. gissa; 3. få veta’ (→ ukr. угадництво (вгадництво) ’förmåga att gissa’ (se СУМ 371). Straipsniai / Articles 63 ALL_62_63 maketas.indd 63 2011.06.17 08:23:51 ROLANDAS KREGŽDYS former, vars strukturella växling kan förklaras genom: I. typen med närmetates, då den fonotaktiska strukturen hos det andra morfemet i samma stam ändras, dvs. AXBY → AB(XY) (Klamals); II. metatesen mellan de två första stavelserna14, eller typen med närmetates (mellan intilliggande stavelser), där det första morfemet i samma stam byts mot det andra, dvs. AB → BA (Atlaibos) (se fotnoterna 7–10). Med stöd av dessa argument och den morfofonetiska struktur hos den undersökta gudomens namn som är främmande för litauiskan kan en ny hypotes om teonymen Chauriraris ursprung formuleras – det kan antas att den återspeglar morfotaktisk växling av typ II: lit. *Kauriraris ’hästarnas gud’ < subst. lit. *kaurikaris ’detsamma’ (r...r < r...k (regressiv assimilation på nära håll)) ↔ subst. lit. *kaurikanis (r...r < r...n (regressiv assimilation på avstånd)) < subst. lit. *kaukarinis ’detsamma’ (morfotaktisk metates på grund av tabu (?) (för en utförligare diskussion se Kregždys 2010: 51–52; 2010₍: 88) < adj. lit. *kaukarinis ’som hör till Kaukarius’ (jfr mytologemerna subst. lit. rugìnis ’en sådan sagovarelse’ Mš; ’höstmånad, september’ S. Dauk (LKŽe) ← adj. lit. rugìnis, -ė ’gjord, tillverkad av råg’ SD 463 m.fl.; ’som hör till råg’ N, Nmč, Aps, Ps, Pb, Vžns, Dv, L. Paukš., Švn; ’som har med råg att göra’ Lz; ’lämplig för rågodling (om mark)’ KzR, Krsn, Alk, Smn; ’som mognar samtidigt med rågen’ Skr, Stak, Lkv, Ggr, Rt; ’som sjungs när rågen skördas’ Švnč m.fl.; ’som sprider sig, parasiterar på eller i råg’ LBŽ, F; ’som vistas, lever i rågen’ LKK XIII 140 (Grv) (LKŽe); subst. lit. jaũrinis 14 Jfr metatesexempel som antagligen orsakats av tabufenomenet: 1) lit. dial. vilbãtas ’(myt.) människa som kan förvandla sig till varg eller förvandlas till varg av andra’ BŽ 305 m.fl.; ’(bildl.) om en ful, grym människa’ Ant, Ut (LKŽe) < *viltakas ’varulv’ < vilk-takas Š; en liknande förändring förekom också i lettiskan (vilket endast bekräftar att tabufenomenet kan ha varit verksamt – ett gemensamt baltiskt mytologiskt-religiöst motiv): lett. vilkata Latvju dainas 19392, 2; vilkate 19424; vilkatis 19392 (jfr Būga I 221); 2) lett. klemu (māte) (med affricerat c- (< *k-) > k- på grund av positionen framför en konsonant (!!!) (för en utförligare diskussion se Endzelīns 1957: 40)) ← lett. ceļmu māte ’stubbrötternas moder ↔ djävulens moder ↔ djävulskvinna’, på grund av djävulens lokalisering, som förknippas med en ’stubbe’, jfr lit. dial. (žem.) kėlmas ’en sådan svordom, som används när man inte vill nämna djävulen’ Dr, Užv (dvs. eufemistisk tilltalsform för djävulen ~ gå ut bland stubbarna ’försvinna, dö’ Dr → ’dra åt helvete’, jfr det har gått åt skogen Dr; adj. lit. (žem.) kėlmiškas, -ė ’mycket dålig, djävulsk’ (se DūnŽ 128) (en sådan gissning kan också underbyggas av att en stubbe (letticism) // ett träblock, en stock, dvs. en stubbe (en del av en stock), nämns i samband med fastlagstiden (jfr LE XXXII 368); den symboliserade förmodligen djävulen, som enligt baltiska mytologiska uppgifter förknippas med en underjordisk boning där det var kallt (JBR I 9) – följaktligen drivs kylan och vintern bort vid denna högtid (!!!). Samma innebörd hade förmodligen också seden att släpa julstocken (för en utförligare diskussion se Vaicekauskas 2005: 75–76)). Jfr vidare sporadiska metatetiska förändringar i baltiska språk som orsakats av extralingvistiska faktorer: verb. lit. mąstakuoti ’vifta, svänga, gestikulera’ A. Vien. ~ maskatuoti, mäskatuoti Gl; ’röra sig hängande, dingla, fladdra’ Dkš, Dbk m.fl.; ’darra’ Er; röra, gunga, vifta’ Vd, Sb m.fl.; ’göra något, arbeta med viftande händer’ Dbk m.fl.; ’gå snabbt’ Ds m.fl.; ’åka, fara (vanligen i onödan)’ Er, Pc; ’svamla, prata strunt’ Dbk, Dgl, Ut; stoja, härja Rm; ’klä sig märkligt, pryda sig, göra sig till’ Rm (LKŽe) (fler exempel se Būga II 410); 3) pr. wubri ’ögonfrans’ E 82 ← pr. *bruwi ’ögonbryn’ (genom kontamination med ty. wimpro ’Wimper’ (PEŽ IV 266)). 64 Acta Linguistica Lithuanica LXII–LXIII ALL_62_63_maketas.indd 64 2011.06.17 08:23:52 M. Stryjkowskio veikalo Kronika Polska, Litewska, Żmódzka i wszystkiej Rusi teonimai: Chaurirari ’djävul’ (Vėlius 1987: 40) ← adj. lit. jáujinis, -ė, jaujos; torkad i en torklada (före tröskningen); tröskad i en torklada; stampad i en torklada’ Ggr m.fl. (LKŽe); subst. lit. javinė ’spannmålsgudinna’ [K] ↔ subst. lit. javinis ’föreståndare för spannmålsmagasin, spannmålsinventerare’ [K]; Lex 55 m.fl. ← adj. lit. javinis, -ė ’spannmåls-’ K I 537 m.fl. (LKŽe) m.fl. (se även Крегждис 2009: 305)) ← nomen proprium (teonym) lit. Kaukarus 59812 (Kaukarius) ’bergsgud; Berg Gott’, omnämnd av Jokūbas Brodovskis (JBŽ II 175; III 364) (senare använde även Kristijonas Gotlibas Milkus denna källa (jfr LKE 417; JBR II 158)), som återspeglar en mycket gammal, dvs. ursprunglig, protosem för denna gudom (!!!) (se nedan). Enligt Toporov är förekomsten, dvs. upprepningen, av sådana mytopoetiska motsvarigheter i verk av författare från olika tider ’ingen tillfällighet, inget undantag, utan en nödvändighet och regelbundenhet, betingad av en hemlighetsfull och djup innebörd’ (Топоров 2007: 112), dvs. ett av de viktigaste argumenten som talar för ett lexikaliskt elements autenticitet inte bara formellt utan också semantiskt-kulturellt (jfr pr. Curche *’gudom över hornboskap’, omnämnd i Christburgfördraget från 1200-talet, och den gudom Karwaitis ’kalvarnas gud’ som nämns av den på 1600-talet levande Matas Pretorijus (BRMŠ III 261) (se Крегждис 2009: 286, 305, 319)). För att fastställa den litauiska Kaukaruss ordbildningsgrund bör analysen förmodligen inledas med en diskussion av flexionsformatet -ius, eftersom avledningar med suff. *-ių- vanligtvis förutsätter verbala abstrakta substantiv, jfr subst. lit. gýrius ’beröm, ära’ DP 150, 320 m.fl. (Skardžius 1996: 76). Det bör dock framhållas att former med stammarna *-i̯ō- och *-i̯ū- som betecknar samma begrepp är mycket vanliga i litauiska dialekter (jfr lit. dėdžius ’farbror’ Vlkv, Sasnava ↔ lit. dial. dėdis Jrb, Skr – detta är ett tämligen gammalt fenomen (jfr Kazlauskas 1959: 41; Zinkevičius 1966: 255)), och former med *-i̯ō-stam används jämsides med motsvarigheter med ē-stam (jfr lit. dial. pasáulė Krtn ’värld’ ↔ lit. personnamn Sáulīs Brš, Ob, Rk, Saulis Kn, Mdž m.fl.; Saulỹs Pn, Švnčl, Trgn; Saũlius Alv m.fl. (Zinkevičius 1966: 219)). Kazimieras Būga (RR II 665; se även Zinkevičius 1966: 224) har mycket tydligt beskrivit orsaken till denna växling och hävdat att orsakerna till stamvariationen bör sökas i systemet med deklinationsblandning mellan olika stammar – särskilt i žemaitiska dialekter och de angränsande västaukštaitiska dialektområdena, dvs. här beror den på förkortning av obetonade flexionsmorfem (först och främst naturligtvis i de kustnära žemaitiska dialekterna) (i̯ā-stam, gen. sg.) -ās > -es // -ēs (ē-stam) → iā-stam ↔ ē-stam, och iā-stam ↔ *-i̯ū-stam, jfr Karliáučia ’Karaliaučius’ (Gerullis, Stang 1933: 18), av samma orsak som övergången från *-i̯ū-stam till *-i̯ō-stam ägde rum, dvs. genom deklinatorisk utjämning av formerna i nom. pl. mellan former med dessa stammar (morfologisk neutralisering), jfr (nom. pl.) lit. vaišius ’fructus’, (nom. pl.) vaišiai ↔ lit. sėnys ’palats, ståtliga hus’ SD⁵ 48 ~ (ack. pl.) fienius ŽCh 139₁₄ (< *sieniai) (för en utförligare diskussion se Būga II 554–555; se även Girdenis, Girdenienė 1997: 291). Straipsniai / Articles 65 ROLANDAS KREGŽDYS Därmed kan man anta att nom. prop. lit. Kaukarius ’bergens gud’ kan ha uppstått analogiskt15 med personnamnet lit. Šaulius Krš (LPŽ II 683) (← *saulius ’sol’ < *saulia ’detsamma’ < (ē-stam) lit. saulė ’detsamma’), vilket förutsätter en -iō-stamform *Kaukaris ’detsamma’ (~ personnamnen lit. Šaulis, Saulìs, Saulỹs ← *saulis, -ys) ↔ subst. lit. kaũkoris ’hög, hög av något’ Klvr (LKŽe; se även Ambrazas 1993: 138; 2000, 116), och detta från lit. *Kaukaras16 ’detsamma’ < (ō-stam) lexikal metonymi subst. lit. kaũkaras ’liten kulle, höjd, hög’ B, R, MŽ² 118 m.fl.; ’bergstopp’ M, S. Dauk., RB 4 Mos 23,9; ’upphöjning i marken, tuva, gravhög’ B, J; ’panna, bakhuvud’ Kair (LKŽe) (jfr även lit. kaũkoras, och 73 ’mandragora’ (CGL I 75); dvs. sememet ’fruktbarhet’ återspeglas (LE XVII 225), vilket kan knytas till en av de viktigaste funktionerna hos den chtoniska gudomen – att säkerställa framgångsrik avkomma, dvs. riklig fortplantning). Det har redan nämnts att sememet ’bergens gud’ sannolikt är ursprungligt, varför det är nödvändigt att fastställa hur den betydelse ’hästgudom’ som Stryikowskis nämner uppkom. Problemet kan lösas först efter en morfologisk (och därmed etymologisk) analys av subst. lit. kaũkaras ’liten kulle, höjd, hög’ m.fl. Hittills har detta litauiska ord förklarats som en avledning med suff. -ara- av subst. lit. kaukas (Skardžius 1996: 303). Fraenkel (LEW I 230) härleder det från subst. lit. kaũkas ’böld, svullnad, karbunkel’ K, J, LsB 194, N (LKŽe). En sådan jämförelse är fullt begriplig och tydlig, eftersom båda lexemen förutsätter referenten ’utbuktning; något som sticker ut, skjuter fram’. Den betydelsemässiga kopplingen mellan dessa ord och subst. lit. kaũkas ’hustomte som för med sig rikedom, aitvaras’ B, R m.fl.; ’ande efter ett odöpt barn’ K, C I 1059, J; ’djävul’ Lš; ’gammal, uttorkad, rufsig person; ålderdomlig, vidskeplig person’ Mrj; ’kaukaspenis’ Kp; ’dvärg, liten människa’ K (LKŽe) är emellertid helt oklar. Följaktligen är även det sistnämnda ordets ursprung oklart, fastän det just var kopplingarna till denna mytologem och lit. *Kaukaras respektive gudomen *Kaukariniu som ledde till uppkomsten av den betydelse ’hästgudom’ som Stryikowskis nämner. Folkloristiska belägg visar nämligen att kaukas, liksom aitvaras, vaktar hästar (LE XI 186; detta gäller även djävlar – en föreställning som är typisk också för slaverna, som till och med kallar hästar ’svarta djävlar’; jfr Vėlius 1977: 124, 126; om kaukas, 184, 186–189, 193). Här bör också nämnas att jämförelsen mellan kaukas och aitvaras inte heller är en tillfällighet (detta är naturligtvis ett problem som kräver en särskild undersökning): deras funktionella konnotation är ofta identisk (JBR II 158; LE ibd.), jfr lit. aitvaras ’sagoväsen som för med sig rikedom åt människor’ SD 129, 15 En liknande analogisk verkan förutsätts också av tendenserna till förändringar i deklinationstyperna hos andra litauiska lexem, jfr. lit. i ō-stam grus Varn, Krž, grus (3) Škt ’blandning av sand, småsten och rundat grus’ J m.fl.; ’jord, mark med mycket rundat grus’ Jrb m.fl.; ’gruskorn’ Pv, Akm, Krž, Jrb, Skdv; ’sediment, sand som bildas i organismen’ Škt (LKŽe) ~ lit. dial. i iū-stam grus (2) NdŽ m.fl., grus (4) Alv m.fl. ’detsamma’ (jfr. Vi körde ihop en stor hög grus LTR, se uppslagsordet hög – LKŽe). 16 Denna mytologem har sannolikt lett till uppkomsten av det pejorativa subst. lit. kaukaras ’fylltratt’ Q 22, Mit I 227 (LKŽe), eftersom en krog är en typisk plats för djävulen (Vėlius 1987: 53–54, 94) (enligt rysk folklore står alla fyllbultar under djävulens välde (!!!) – Власова 2008: 542–543, 547). 66 Acta Linguistica Lithuanica LXII–LXIII M. Stryikowskio veikalo Kronika Polska, Litewska, Žmódzka i wszystkie Rusí teonimai: Chaurirari N, J m.fl.; ’leksak som barn låter stiga upp i luften i ett snöre, drake’ J. Jabl.; ’yrhätta, vildbasare’ Slnt, Krn, Tj (LKŽe); ’del av hästsele’ (del av hästens seldon) (Vėlius 1977: 174)). Det är sant att litauiska folkloristiska belägg (LTR 1583/51) knyter kaukas etiologi till hästens kroppsdelar – de kläcks ur svarta igelkottsägg (se vidare Vėlius 1977: 183). Mažiulis (PEŽ II 148–150) analyserade de genetiska sambanden mellan de nämnda östbaltiska lexemen och subst. pr. cawx ’djävul’ E 11 och tillskrev det preussiska ordet en konnotativ semem som inte omnämns i någon skriftlig källa eller i folklore, men som påstås vara karakteristisk för denna gudom: *’den som är böjd, kutryggig osv.’ (PEŽ II 149). Man kan inte instämma i Mažiulis påstående, av en mycket enkel anledning: varken subst. pr. cawx ’djävul’ eller subst. lit. kaũkaras ’liten kulle, höjd, hög’ kan härledas från adj. balt. *kauka- ’böjd, kutryggig’ < adj. ie. *kouko-(: *keuko-) ’böjande (lutande, böjd) så att det täcker’ / ’täckande (täckt) på ett böjande (lutande, böjt) sätt’ < verb. ie. *(s)keuk- / *(s)kouk- / *(s)kūk- ’täcka sig på ett böjande (lutande) sätt / böja sig så att det täcker’ (PEŽ II 150), eftersom dessa ord förutsätter konnotationerna ’utskjutande, utbuktande, belägen högt’, inte ’böjning’ (jfr Urbutis 1981: 77) – deras semantiska konnotation är differentiell (om referensvärdet hos dessa former, se vidare Paulauskas 1987: 64–65, 86). Liknande slutsatser stöds också av de illustrativa exemplen på ie.? *keuk- ’böja sig’ i LIV (I 319), dvs. ’luta sig, böja sig, (samman)kröka sig’: verb. s. i. (Ved.) ut-kucant- ’vrida sig; kröka ryggen; böja sig’, v.p. n-gwč- ’böja sig’, ir. cúar ’krokig’, s.-kr. kûka ’krok’, lit. kaũkas ’kotte’ (en betydelse som för övrigt inte anges i LKŽ (!!!)); därmed förbises det mycket viktiga faktum att en inbuktning, dvs. ’sänka’, inte är en utbuktning, dvs. ’kulle’). Följaktligen har dessa ord ett helt annat ursprung än det som förklaras i Fraenkels (LEW ibd.) och Mažiulis (PEŽ ibd.) arbeten (Liubovė Kurkina följer dem och har förbundit lit. kaũkaras med sl. *čukorb – jfr Куркина 1992: 164) arbeten¹⁷. Ett av de argument som Mažiulis använder för att underbygga sin hypotes om en möjlig rekonstruktion av adj. balt. *kauka- ’böjd, kutryggig’ är ett felaktigt påstående av författarna till Etymologiska ordboken över slaviska språk (se ЭССЯ XIII 86–87, 94): subst. r. kyka ’knytnäve, knuten hand’ (om dess ursprung, se vidare Фасмер II 404) skulle kunna jämföras med r. dial. kyka ’skogsväsen som bor i bastun’ (jfr CPHH XVI 30) – de uppges vara medlemmar av samma lexikalsemantiska ordfamilj. Tyvärr har dessa ord helt olika ursprung: r. dial. kyka ’skogsväsen som bor i bastun’ (ЭССЯ XIII 87) är ett ljudhärmande ord (sannolikt uppkommet genom imitationen bu-bu av berguvens eller ugglans läte, samt genom kontamination med det pejorativa ordet (också ett ljudhärmande ord) r. káka ’fy!; äckel, ondska, smuts, avföring’ (Даль II 75)), vilket återspeglar en regressiv assimilation (beträffande språket 17 Denna förklaring upprepas också i de senaste verken om preussisk lexikologi (se vidare Brazaitis 2010: 150). Straipsniai / Articles 67 ALL_62_63_maketas.indd 67 2011.06.17 08:23:52 ROLANDAS KREGŽDYS användarens (barnets (!!!)) dåliga artikulation: k…κ ← 6…κ) r. бу́ка ’djävul; mytisk varelse’ etc. (CPHF III 262), ’monster (bu); ett övermänskligt väsen; björn; en ond, grym, obeveklig människa’ (Даль I 138). En annan släkting till pr. caws ’djävul’, som Mažiulis åberopar, är lett. kaūcens ’vanlig padda; groda’ (ME II 172), som också har ett helt annat ursprung än det som hypotesens upphovsman anger. Det bör betraktas som en avledning med suffixet -ęn-s från subst. lett. kauca ’ylande, skrik, råmande’ (ME ibd.) (~ lett. meita ’dotter; flicka, ung kvinna, tjänsteflicka’ → meitēns ’flickunge; liten flicka’, lett. māsa ’syster’ → lett. māsēns ’kusin, brorson’ (Endzelīns 1951: 303); jfr. även subst. lit. tylā ’frånvaro av buller och ljud; tystnad, stillhet, ro, lugn’ FrnW, KŽ etc.; ’tystande’ SD 151 etc.; ’lugnt väder, stiltje’: NdŽ, GTŽ, DŽ; ’en tyst plats, en stilla vrå’ Vd; ’en fåordig person, en tystlåten’ NdŽ, K (LKŽe) → tylēnis, -ē ’en tystlåten person’ DŽ, NdŽ etc.; ’en person som inte offentligt ger uttryck för sina åsikter’ DŽ (LKŽe); lit. gárbanà ’krulligt hår, ull eller växter’ K etc. (LKŽe) → lit. dial. gerbēnis, -ē ’någon vars hår är krulligt’ Pc, Sml etc. (LKŽe) (se även Skardžius 1996: 235) etc.), medan lett. kauca är ett deverbat substantiv, härlett från verbet lett. kàukt ’yla, vråla, jämra sig; gråta, snyfta; väsnas; vina (om vinden); knastra, braka; (om örat) ringa med ett genomträngande ljud18 (ME II173), jfr lett. kaūkuris ’vinande virvelvind’ (ME ibd.). Mažiulis’ beskrivning av ursprunget till pr. caws respektive lit. kaūkas behöver alltså korrigeras. Problemet med att fastställa ursprunget till de aktuella lit. kaūkaras, lit. kaūkas och preuss. cawx ’djävul’ kan lätt lösas genom att utgå från den semantiska och genetiska koppling mellan dessa lexem och benämningen på paddan som Mažiulis med rätta urskilde – den fornbaltiska penaten (författarens bedömning av mytologemet är mycket tvivelaktig; se nedan). Men i motsats till Mažiulis (PEŽ II 148) är det inte det onomatopoetiska lett. kaūcens som bör förknippas med de nämnda orden, utan subst. lett. kaupis ’padda’ (EH I 594), lett. kaūpiņš ’padda, groda; svamp som sticker upp som en knöl på markytan’, lett. kàupenis2 ’padda’, lett. kaūpītis ’padda, groda’ (ME II 177), vilka förutsätter inte någon mystisk mytologisk referent för en ”penat” – därför behövs ingen rekonstruktion av en form i lettiska som aldrig har existerat, *kaūk-ena ’kaukinisk, tillhörande kaukas (penaterna)’ (PEŽ ibd.), utan en etymologiskt lättförklarlig semem ’utbuktning, upphöjning på marken’19 ↔ lett. kau-pis ’snäckskal’ (ME ibd.). Orsakerna till de olika accentformerna, vars särskilda betydelse Mažiulis framhåller (PEŽ ibd.), kan lätt förklaras med hjälp av litauiska motsvarigheter, som återspeglar- 18 Den onomatopoetiska härkomsten hos lett. kaūcens kan också beläggas med lett. kauķis ’padda’ (ME II 357) < och verbet lett. kaukstēt ’kväka kväka, kvacka och liknande’ < samt (onomat.) lett. kàuku ’kväka kväka’ (ME ibd.). 19 Lett. kaūpiņš ’nedsättande benämning på en obetydlig människa eller ett obetydligt djur’ (EH I 594) förutsätter en appellativ ursprungsbetydelse för ordet, uppenbarligen utifrån den pejorativa konnotationen hos referenten ’padda’ respektive ’groda’. 68 Acta Linguistica Lithuanica LXII–LXIII M. Stryikowskio veikalo Kronika Polska, Litewska, Žmódzka i wszystkiej Rusi teonimai: Chaurirari tande de grundläggande formerna för dessa genus: subst. lit. kaūpas, káupas ’upphöjning, kulle, hög’ K etc.; ’potatis eller grönsaker som staplats i en hög, täckts med halm och grävts ned i jorden; källare’ Brt etc.; ’övermått, överskott’ R, SD 398 etc.; ’något som överskrider normen, mer än nödvändigt, översida’ Kt, Slk etc.; ’hjässe’ Ds (LKŽe). Det bör understrykas att dessa formers historiska stam är svaggradig, medan de akutbetonade formerna har uppkommit genom det kollektiva formantet *-ā (se närmare Kregždys 2010a: 29–31); jfr subst. lit. káupa ’kulle’ ↔ lit. dial. káupas ’detsamma’ (likaså serb.-kroat. kùpa ’hög’ ↔ kùp ’detsamma’ (se Būga II 442); Būga (I 441) betraktar maskulinformen som en innovation), lett. kuõpa ’hög, kärve (spannmålskärve), stack’, adv. lett. dial. kuõpā ’tillsammans’ ↔ lit. dial. kuopa ’hög, kon, stack’ (jfr Būga II 355) < subst. balt. *kaupa- ’hopande’ < adj. balt. *kaupa- ’hopad’ (jfr PEŽ II 151) < verb. balt.-slav. *kaup-/*kūp- ’lasta i en hög; sticka upp’ (< ie. *keup- ’detsamma’ (Pokornys rekonstruerade semem (IEW 591) ’böja, kröka sig och liknande’ passar över huvud taget inte för att förklara den semantiska utvecklingen hos de ovan nämnda lexemen och bör därför ändras)) > verb. lit. kaũpti ’gräva i en hög, göra en hög’ K, J; ’kupa jord kring en växtstam eller något annat, lägga i högar’ K, N, Krsn, Ktk, J; ’samla, koncentrera’ Mrs; ’roffa åt sig, ta åt sig’ J (LKŽe). Man kan alltså anta att lit. kaũkaras, lit. kaũkas och pr. caux återspeglar en förändring av ordets fonetiska struktur till följd av progressiv assimilation (k…p > k…k): subst. balt. *kaupa- ’hopande’ (→ med avledningar med suffixet -(a)ra-) lit. kauprà ’kulle’, kaũparas ’kulle’ V1 (Būga I 447); lett. kaupra ’kulle’ (EH I 595), lett. kàupre2 ’liten kulle; bergsrygg’ (ME II 177), lett. kàupris2 ’bergsrygg; nacke’ (EH I 595)) ⇒ *kauka- ’detsamma’, jfr egennamnet lit. Kaũkas ’samlar på allehanda saker och bär hem dem’ Tv (Butkus 1995: 255) (i trakten kring Kaunas uppfattas lit. kaũkas enbart som en snål person som släpar hem allt (!!!) – R. K.) ↔ verb. lit. kaũpti ’roffa åt sig, ta åt sig’ (se ovan). En sådan förändring tycks redan ha förekommit i baltoslavisk tid²⁰, jfr serb.-kroat. kùpa ’hög, kulle; grupp av träd eller människor; stack; hop’ // kùp ’detsamma’, hydronymen Kùpa ’flod i Kroatien; Κόλαπις (omnämnd av Strabon)’ (RHS 789, 791; se även Būga II 442) ↔ slov. kúk ’kulle’ (jfr PEŽ II 150), kro. kùk ’(anat.) den övre (utskjutande) delen av människans och djurets lårben; toppen av en sten’ (RHJ: 517; RHS: 20 Antagandet att denna process har tidigt ursprung stöds också av exempel ur preussisk toponymi och hydronymi, vilka återspeglar möjliga varianter av ortnamn med rotvokalerna –p- och –k-: preuss. ortn. (Sydpreussen) Kaukenynen 1400 (Gerullis 1922: 58; Blažienė 2005: 271), preuss. ortn. Kaucaliskis 1331, Kaukelawke 1394 (Gerullis ibd.), preuss. ortn. Koken 1755, Nūwe Kuckendorff 1380 etc. (Przybytek 1993: 102–103, 315) ~ hydronym (flod) preuss. Caupeaps 1395, preuss. ortn. Kaupsitten 1343 (Gerullis ibd.). En sådan försiktig hypotes kan läggas fram med stöd av det mycket rikliga lettiska toponymiska materialet (med rot-–p-) och förekomsten av uppenbara fonetiska varianter i detta östbaltiska språk: lett. ortn. Kaupa, Kaũpas, Kaũpes ~ lit. ortn. Káupos; lett. ortn. Kàupari2, Kauper-kalns; Kaũpes-kalns ↔ lett. ortn. Kaukuri, Kaũkure, Kauk̦u kalns etc. (fler exempel finns hos Endzelīns 1961: 63, 67–68). Därför kan man mycket försiktigt anta att vissa preussiska och litauiska ortnamn och hydronymer med roten kauk- är knutna inte till referentkonnotationen ’kaukas’ respektive ’djävul’, utan till ’kulle’ respektive ’berg’ (!!!). Straipsniai / Articles 69 ALL_62_63_maketas.indd 69 2011.06.17 08:23:52 ROLANDAS KREGŽDYS 753), s.-kr. kùk (kūk), kūka ’en väldig sten, ett flyttblock’, top. (i Bosnien) Kùk // Kūk ’den stora kullen’ (RHS ibd.)21. En sådan hypotes kan också argumenteras för mytologiskt, eftersom det är känt att ”Kaukas, liksom den ryska дворовой, den svenska ritomte, den norska Nisse, den finska tanh(u)an haltija, tallitonttu, riihenhaltija och andra väsen, är mer förknippad med trösklogen och stallet än med människors bostäder – den bär spannmål och hö, tar hand om hästar osv.” (Vėlius 1977: 188), dvs. kaukas lägger upp högar resp. samlar, jfr de redan nämnda betydelserna hos verbet lit. kaũpti: ’lägga i en hög, göra en hög’ och ’samla, hopföra, koncentrera’ (LKŽe). Därmed blir det uppenbart att både Fraenkelis och Mažiulis hänförde ord med helt olika ursprung och betydelse till samma lexikala-semantiska fält – fonetiska homonymer (homofoner): subst. lit. kaũkas ’en husande som för med sig rikedomar, en aitvaras’, ’en odöpt barns vålnad’, ’djävul’, ’en åldrad, uttorkad person med tovigt hår; en gammaldags vidskeplig person’, ’kaũkas-penis’, ’en dvärg, en liten person’ (LKŽe) < ide. *keup- ’lägga i en hög; sticka upp’ (en sådan semem skiljs inte ut i IEW 591; annorlunda förklarat i PEŽ II 61) ≠ subst. lit. kaũkas ’fiskeredskap – en träkrok eller båge med vilken man vänder en stör som går snett under isen’ Vdšk, Srj, Klt, Ign, Rš, Švnč, Lkm, Plš, Nmn; ’stör för att spänna fast en last på en vagn, spänntving’ Dglš (LKŽe) < verb. ide. *keuk- ’böjas (inåt/utåt)’ (IEW 588–589) (se även PEŽ II 150). På grundval av den genomförda analysen kan man med säkerhet hävda att sememen ’bergsgud’ hos nomen prop. (teonymen) Kaukarius, som nämns i Brodovskio och Milkaus ordböcker, är primär, medan Stryikowskios 21 Petar Skok förknippar s.-kr. kùk, gen. kùka ’övre delen av lårbenet etc.’ med s.-kr. kàlk (< prasl. *klьkbъ), ’lår; coxa, femur’ och härleder ordet från ie. *kl̥k- ’böja (sig)’ (Skok II 225), men den top. Kùk (Milna, Brač) ’höglänt område med en snöklädd kulle’ som han själv anger förutsätter en referent som ’skjuter ut’, inte ’böjer sig’ (!!!), dvs. ordet bör förbindas inte med s.-kr. kàlk ’lår’, utan med s.-kr. kùk (kūk), kūka ’en väldig sten, ett flyttblock’ (RHS 753); det senare hör i sin tur samman med s.-kr. küp (Vuk, Kosmet, ŽK) ’hög, rös; grupp av träd eller människor; stack; bunt’, kúpa (Vuk) ’hög, acervus; famn av vass’, vilket kan jämföras med lit. kaũpas (jfr Skok II 225, 236–237). Skok urskilde också de genetiska sambanden mellan dessa lexem – han menar att skillnaderna mellan urformerna ie. *queu-p ↔ ie. *queu-k- endast beror på växlingen mellan de olika formanten *-k- och *-p- (Skok II 237). En sådan ovarsam bedömning av dessa ord ledde till att lexem av samma ursprung (som återspeglar den progressiva assimilationen: k…p → k…k) delades upp i skilda lexikala-semantiska fält; ordens urform är alltså prasl. *kupъ ’hög, rös’ > s. sl. εὔιυ, σωρός, acervus’, bulg. куп ’hög; mängd, myckenhet’ osv. (se närmare ЭССЯ XIII 114). Här bör också nämnas Oleg Trubačovs (ЭССЯ XIII 115) helt osannolika hypotes, enligt vilken accentuella skillnaden mellan s.-kr. kȕp resp. lit. kaũpas ska förklaras genom rekonstruktionen av olika urformer: ie. *kou-p-o- ↔ ie. *kou-ə-p-o-. Hypotesens upphovsman ignorerar av någon anledning Būgas (I 441) påstående att s.-kr. kȕp (g. masc.) bör betraktas som en innovation, dvs. att denna form uppkom ur s.-kr. kȕpa, vars akuta accent uppenbarligen förutsätts av kollektivsuffixet ie. *-ā (se närmare Kregždys 2010a: 31–41). Būgas hypotes kan också underbyggas med den grammatiska utveckling från nomina collectiva till g. masculinum som förekommer i indoeuropeiska språk (se Kregždys 2010a: 54–55). Följaktligen kan man framföra hypotesen att den lexikala-semantiska dubletten kȕpa ’hög, rös; grupp av träd eller människor; stack; bunt’ // kȗp ’detsamma’ i serbiska och kroatiska, i enlighet med Būgas förslag, är sen; därför har akuten i s.-kr. kȕp uppkommit analogiskt efter g. fem. kȗpa (om denna form, se ЭССЯ XIII 107–108) och återspeglar inte ie. *kou-ə-p-o-, som förmodligen aldrig har existerat. 70 Acta Linguistica Lithuanica LXII–LXIII M. Stryikowskio veakalo Kronika Polska, Litewska, Żmódzka i wszystkieji Rusi teonimai: Chaurirari *Kaukarinis ’hästgudom’ är sekundär och förutsätts av gudomens funktionella konnotation, dvs. lit. kaũkas förutsätter en protosemem ’en gudom som bor på en kulle, där den lägger = samlar rikedomar’. Till skillnad från Balys (JBR II 158) kan man alltså med säkerhet hävda att denna teonym bör betraktas som ett av Velinos epitet. Utöver analysen av den nämnda teonymen behöver ursprunget till flera ryska lexem diskuteras; Toporov har sannolikt felaktigt kopplat dem till Chaurirari (Топоров 2000: 184; 2006: 200): 1. dial. r. kaýp ’träklubba med långt skaft för att bedöva fisk’ (använd i Uralområdet, Sibirien och Obflodens avrinningsområde (västra Sibirien)) (CPHI XIII 138), som Toporov betecknar som en baltism (Топоров ibd.) vilken skulle återspegla subst. lit. kaũras ’lång käpp för omrörning av tjära under kokning’ (LKŽe). Denna hypotes kan man inte tro på, inte bara på grund av det ryska lexemets utbredningsområde, dvs. lexemet har belagts i ett område där balter aldrig har bott (om det inte rör sig om en deportationsort – uppgifterna om ordets användning samlades dock in 1908), utan också på grund av det nämnda litauiska ordets ursprung: lit. kaũras är en adaptiv slavism, som bör förbindas med r. *ковыр ’redskap för att beteckna en långsam omrörningsprocess’ ↔ r. ковы́рка ’det man gräver, mejslar, skär eller flätar med; bast- eller näverbälte för att dra åt en bastskos ovandel; slag; en ful och trög person’ (CPHI XIV 38) (← verb. r. ковыря́ть ’vrida, vända, ta sig fram (med åror), göra något långsamt och slarvigt’ (CPHI XIV 39–40; Даль II 129)) ~ r. копу́шка ’en långsam person; en odugling’ ↔ kóna ’detsamma’; r. копа́ло ’bete’ ↔ копа́лка ’vilket grävredskap som helst’ (Даль II 157). Vad gäller r. dial. kaýp ’en långskaftad trä-hammare för att bedöva fisk’ kan man lägga fram hypotesen att ordet genetiskt är besläktat med r. коварный ’en som smider beslag, kedjor, bojor och dylikt’ (Даль II 127) < subst. r. коварь ’smed’ (Даль ibd.) < verb. r. кова́ть ’bearbeta metall med en hammare, ge metallen vilken form som helst; slå rytmiskt med en hammare liksom på ett städ’ (Даль ibd.), det vill säga att ordet grafiskt bör betraktas som ett exempel på fonetisk kodifiering som återspeglar en absorptiv form (utan rot- -v-, jfr r. кавунь ’vattenmelon, pumpa’ ↔ dial. r. kaýп ’detsamma’) (Даль II 71)), vilken förutsatte formen *kaur ← *koar (förändring av den fonetiska rotstrukturen på grund av den för ryskan ovanliga fonotaktiska sekvensen -oa-). Betydelseförändringen referent ⇕ konnotat ⇒ referent (Aᴮ → Bᴬ) kan förklaras utifrån principen om intern semantisk förändring (se utförligare Kregždys 2010a: 24–25): Straipsniai / Articles 71 ALL_62_63 maketas.indd 71 2011.06.17 08:24:01 ROLANDAS KREGŽDYS 2. Verb. r. dial. kaýputься ’bli arg; rynka pannan, vara dyster, butter; vara högmodig; vara envis’ (Даль II 98; se även CPНГ XIII 138) är inte heller någon baltism, såsom Toporov hävdar, eftersom det är en denominativbildning lånad från turk. kovur ’brun’, kazak. konur ’ljusbrun, fux, isabell; mörkbrun (med svart svans och man’ (Фасмер II 211) – följande semantiska utveckling för verbet är sannolik: ’brun, mörkbrun’ ↔ ’brunfärgad, svartnad’ ↔ ’svartnad, brunfärgad (mörk till färgen), därav också butter’ ↔ ’arg’ ↔ ’rynkat ansikte, eftersom arg’ ↔ ’butter, och därför också rynkat ansikte’. Slutsatser 1) teonymen Chaurirari återspeglar metates av de två första stavelserna, eller en typ av närmetates (mellan stavelser som står intill varandra), där den första morfemen i samma stam byts ut mot den andra – en morfotaktisk förändring kan förutsättas: lit. *Kauriraris ’hästarnas gud’ < subst. lit. *kaurikaris ’detsamma’ (r...r < r...k (närliggande progressiv assimilation)) ↔ subst. lit. *kaurikanis (r...r < r...n (avlägsen progressiv assimilation)) < subst. lit. *kaukarinis ’detsamma’ (morfotaktisk metates på grund av tabu) < adj. lit. *kaukarinis ’som hör till Kaukarius’; 2) gudomens namn Chaurirari är inte ett ἅπαξ λεγόμενον. Det kan knytas till det nomen proprium (teonymen) Kaukarius ’bergens gud’, som belagts i flera verk av 1700-talets lexikografer och kulturpersonligheter i Litauen; 3) lit. kaũkaras, lit. kaũkas, pr. cawx återspeglar en förändring av ordets fonetiska struktur orsakad av progressiv assimilation (k...p > k...k): subst. balt. *kaupa- ’hopning’ > subst. lit. kaũpas, kãupas ’upphöjning, kulle, hög’ (→ avledningar med suffixet –(a)ra–) lit. kauprà ’kulle’, kãuparas ’höjd’; lett. kaupra ’kulle’, lett. kàupre² ’liten kulle; bergsrygg’, lett. kàupr̃is² ’bergsrygg; nacke’) ⇒ *kauka– ’detsamma’; 4) sememet ’bergens gud’ för nom. propr. (teonymen) Kaukarius, som nämns i Brodovskis och Milkuses ordböcker, är ursprunglig, medan Stryjkowskis *Kaukarinis ’hästarnas gudom’ är sekundär och förutsätter en konnotation av gudomens funktion; 5) subst. r. dial. kaýp ’träklubba för att bedöva fisk’ och verb. r. dial. kaýputься ’bli arg; rynka pannan, vara dyster, butter; vara högmodig; vara envis’ är inte baltismer. LITERATŪRA BRMŠ I–IV – Baltų religijos ir mitologijos šaltiniai, sud. Norbertas Vėlius. 1–2. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1996–2001; 3–4. Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2003–2005. 72 Acta Linguistica Lithuanica LXII–LXIII M. Stryikowskio veikalo Kronika Polska, Litewska, Żmódzka i wszystkiej Rusi teonimai: Chaurirari Būga I–III – Būga Kazimieras. Rinktiniai raštai 1–3, sud. Zigmas Zinkevičius. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 1958–1961. CGL I – Clavis Germanico-Lithvana. Rankraštinis XVII amžiaus vokiečių–lietuvių kalbų žodynas A–E. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1995. DūnŽ – Vitkauskas Vytautas. Šiaurės rytų dünininkų šnektų žodynas. Vilnius: Mokslas, 1976. EH I–II – Endzelīns Jānis, Hauzenberga Edite. Papildinājumi un labojumi K. Mīlenbacha Latviešu valodas vārdnīcai 1–2. Rīgā: Kultūras fonda izdevums, 1934–1946. IEW I–II – Pokorny Julius. Indogermanisches etymologisches Wörterbuch 1–2. Bern und München: Francke Verlag, 1959–1969. JBR I–V – Balys Jonas. Raštai 1–5, par. Rita Repšienė. Vilnius: Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas, 1998–2004. JBŽ I–III – Brodovskis Jokūbas. Lexicon Germanico=Lithvanicum et Lithvanico=Germanicum. Rankraštinis XVIII amžiaus žodynas, 1–3, parengė Vincentas Drotvinas. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2009. Katičić I–II – Katičić Radoslav. Ancient Languages of the Balkans 1–2. The Hague & Paris: Cambridge University Press, 1976. LE I–XXXVII – Lietuvių enciklopedija 1–37. Bostonas: Lietuvių enciklopedijos leidykla, 1953–1985. LEW I–II – Fraenkel Ernst. Litauisches etymologisches Wörterbuch 1–2. Heidelberg: Vandenhoeck & Ruprecht, 1962–1965. Linde I–VI – Linde M. Samuil Bogumil. Słownik języka polskiego 1–6. Warszawa: w Drukarni Xieży Pijarów, 1807–1814. LIV – Lexikon der indogermanischen Verben. Wiesbaden: Dr. Ludwig Reichert Verlag, 1998. LKE – Lietuvių kalbos enciklopedija, red. Vytautas Ambrazas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 1999. LKŽe – Lietuvių kalbos žodynas, elektroninis variantas, redaktorių kolegija: Gertrūda Naktinienė (vyr. red.), Jonas Paulauskas, Rიტutė Petrokienė, Vytautas Vitkauskas, Jolanta Zabarskaitė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2008. www.lkz.lt. LM I–III – Lietuvių mitologija 1–3. Vilnius: Mintis, 1995–2003. LPŽ I–II – Lietuvių pavardžių žodynas 1–2, red. Aleksandras Vanagas. Vilnius: Mokslas, 1985–1989. ME I–IV – Mūlenbachs Kārlis. Latviešu valodas vārdnīca 1–4, red. Jānis Endzelīns. Rīga: Izglītības ministerija, Kultūras fonds, 1923–1932. Straipsniai / Articles 73 ALL_62_63_maketas.indd 73 2011.06.17 08:24:01 ROLANDAS KREGŽDYS PEŽ I–IV – Mažiulis Vytautas. Prūsų kalbos etimologijos žodynas 1. Vilnius: Mokslas, 1988; 2–3. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1993–1996; 4. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 1997. RHJ – Rječnik hrvatskoga jezika. Zagreb: Leksikografski zavod Miroslav Krleža i Školska knjiga, 2000. RHS – Rječnik hrvatskoga ili srpskoga jezika 1–5, red. Tomislav Maretić. Zagreb: Knjižarnici jugoslavenske akademije, 1898–1903. RV – R̥gvedaSaṃhitā. Skok II – Skok Petar. Etimologijski rječnik hrvatskoga ili srpskoga jezika 2. Zagreb: Jugoslavenska Akademija Znanosti i Umjetnosti, 1972. SRP I – Scriptores rerum Prussicarum: Die Geschichtsquellen der Preussischen Vorzeit bis zum Untergange der Ordensherrschaft, hrsg. von Theodor Hirsch, Max Töppen und Ernst Strehlke, Bd 1. Leipzig: Verlag von S. Hirzel, 1861. БТСРЯ – Большой толковый словарь русского языка, ред. С. А. Кузнецов. Санкт Петербург: Норинт, 2000. Даль I–IV – Даль Владимир. Толковый словарь живого великорусского языка 1–4. Москва: Русский язык, 1989–1991. ПЯ I – Топоров Владимир Николаевич. Прусский язык: Словарь A–D. Москва: Наука, 1975. САР VI – Словарь Академии Россійской 6. Санктпетербургъ: Императорская Академія Наукъ, 1794. СМ – Славянская мифология. Энциклопедический словарь. Москва: Международные отношения, 2002. СРНГ I–XLIII – Словарь русских народных говоров 1–43. Ленинград: Наука, 1965–2009. ССЯ I–IV – Словарь старославянского языка 1–4. Санкт Петербург: Издательство Санкт-Петербургского университета, 2006. СУМ – Словник української мови X. Київ: Наукова думка, 1979. ЦЦСЯ I–IV – Словарь церковно-славянскаго и русскаго языка 1–4. СанктПетербургъ: типографія Императорской Академіи Наукъ, 1847. Фасмер I–IV – Фасмер Макс. Этимологический словарь русского языка 1–4. Москва: Прогресс, 1986–1987. ЦС I–V – Пётръ Алексьевъ. Церковный словарь 1–5. Санкт Петербургъ: типографія Ивана Глазунова, 1817–1819. 74 Acta Linguistica Lithuanica LXII–LXIII M. Stryikowskio veikalo Kronika Polska, Litewska, Żmódzka i wszystkiej Rusi teonimai: Chaurirari ЭССЯ – Этимологический словарь славянских языков. Отв. ред. О. Н. Трубачёв. Москва: Наука, 1974–. Kiti sutrumpinimai kaip LKŽe (žr. www.lkz.lt). Ambrazas Saulius 1993: Daiktavardžių darybos raida. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Ambrazas Saulius 2000: Daiktavardžių darybos raida 2. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Balsys Rimantas 2006: Lietuvių ir prūsų dievai, deivės, dvasios: nuo apeigos iki prietaro. Klaipėda: Klaipėdos universiteto leidykla. Beresnevičius Gintaras 2006: M. Strijkovskio „Kronikos“ lietuvių dievų sąrašas (2). http://www.tekstai.lt/zurnalas-metai/394-gintaras-beresneviius-m-strijkovskio-kronikos-lietuvi-diev-sraas-2.html?catid=123%3A2006-nr-89-rugpjūtisrugsėjis. Blažienė Grasil da 2005: Baltische Ortsnamen in Ostpreußen. Stuttgart: Franz Steiner Verlag. Brazaitis Kristina 2010: Johannes Bobrowski Pruzzische Vokabeln. Dunedin: University of Otago. Breidaks Antons 2006: Darbu izlase 1. Rīga: LU Latviešu valodas institūts. Bussmann Hadumod 2006: Routledge Dictionary of Language and Linguistics. London & New York: Routledge. Butkus Alvydas 1995: Lietuvių praardės. Kaunas: Æsti. Endzelīns Jānis 1951: Latviešu valodas gramatika. Rīga: Latvijas valsts izdevniecība. Endzelīns Jānis 1961: Latvijas PSR vietvārdi 2. Rīga: Latvijas PSR Zinātņu akadēmijas izdevniecība. Endzelīnas Janis 1957: Baltų kalbų garsai ir formos. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla. Gerullis Georg 1922: Die altpreußischen Ortsnamen. Berlin: Walter de Gruyter & Co. Gerullis Georg, Stang Christian 1933: Das Fischerlitauisch in Preussen. Kaunas: Švietimo ministerijos knygų leidimo komisijos leidinys. Girdenis Aleksas, Girdenienė Danutė 1997: 1759 metų „Ziwato“ indeksas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Greimas Algirdas Julius 1990: Tautos atminties beieškant. Vilnius & Chicago: Mokslas. Straipsniai / Articles 75 ALL_62_63_maketas.indd 75 2011.06.17 08:24:02 ROLANDAS KREGŽDYS Jasiūnaitė Birutė 2010: Šventieji ir nelabieji frazeologijoje ir liaudies kultūroje. Vilnius: VU leidykla. Kazlauskas Jonas 1959: Daiktavardžių (i)u linksniavimo nykimas. – Lietuvių kalbotyros klausimai 2, 17–45. Kregždys Rolandas 2009: Pr. Romow pagal Petro Dusburgiečio „Prūsijos žemės kroniką“ ir kitos istorinės interpretacijos iki mūsų laikų (toponimo etimologinė analizė, lokalizacija). – Senovės baltų kultūra 8. Vilnius: Kronta, 120–184. Kregždys Rolandas 2009a: Iš baltizmų leksikografinės problematikos: dial. r. ančūm-ka. – Liutkevičienė Danutė & Zabarskaitė Jolanta. Nuo Konstantino Sirvydo iki Didžiojo žodyno. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 21. Kregždys Rolandas 2009b: Ide. suff. *-ko- semantinė sklaida baltų kalbose. – Res humanitariae 6, 112–132. Kregždys Rolandas 2010: Baltiškųjų teonimų perteikimo ir dievų funkcijų nustatymo problematika Jano Łasickio veikale „De Diis Samagitarvm Cæterorvmque Sarmatarum, & falſorum Chriſtianorum. Item de religione Arme-niorum“: Salaus, Klamals, Atlaibos, Ta-wals. – Perspectives of Baltic Philology. International conference abstracts. Poznań: Uniwer-sytet im. Adama Mickiewicza w Poznaniu, 51–52. Kregždys Rolandas 2010a: Baltų kalbų leksinės semantinės gretybės (paveldėtieji ō/ā kamienų kūno dalių pavadinimai). Vilnius: Lietuvos kultūros tyrimų institutas. Kregždys Rolandas 2010b: Velionio išlydėjimo papročio, aprašyto Sūduvių knygelėje, verificavimo klausimu. – Etnologija: istorija, dabartis ir perspektyvos. Tarptautinės konferencijos tezės. Vilnius: LII leidykla; 13–14. Kregždys Rolandas 2010c: Motiejaus Strijkovskio veikale „Kronika Polska, Litewska, Żmódzka i wszystkiej Rusi“ paminėto teonimo Chaurirari kilmė, dievybės funkcijos. – XI tarptautiska baltistu kongresa „Baltu valodu pagātne, tagatne un nākotne“ referātu tēzes. Riga: Latvijas Universitāte un Latvijas Universitātes Latviešu valodas institūts, 88–89. Kregždys Rolandas 2011: Baltų metempsichozė: velionio išlydėjimo papročio, aprašyto P. Orozijaus kronikos Wulfstano intarpe ir Sūduvių knygelėje, verificavimo klausimu. – Res humanitariae 8 (studija spausdinama). Lampe Geoffrey W. H. 1961: A Patristic Greek Lexicon. Oxford: Clarendon Press. Łasickis Jonas 1969: Apie žemaičių, kitų sarmatų bei netikrų krikščionių dievus. Vilnius: Vaga. Liddell Henry George, Scott Robert 1882: A Greek-English Lexicon. New York, Cincinnati: American book company. Łowmiański Henryk 1935: Prusy pogańskie. Toruń: Instytut popierania nauki. 76 Acta Linguistica Lithuanica LXII–LXIII ALL_62_63 maketas.indd 76 2011.06.17 08:24:02 M. Stryjkowskio veikalo Kronika Polska, Litewska, Żmódzka i wszystkiej Rusi teonimai: Chaurirari Łowmiański Henryk 1989: Prusy – Litwa – Krzyżaci. Warszawa: Państwowy Instytut Wydawniczy. Mannhardt Wilhelm 1936: Letto-Preussische Götterlehre. Riga: Herausgegeben von der Lettisch-Literärischen Gesellschaft. Mikkola Jooseppi Julius 1908–1909: Zur slavischen Etymologie. – Indogermanische Forschungen 23(1–2), 124–138. Monier-Williams Monier A. 1872: A Sanskrit-English Dictionary. Oxford: At the Clarendon Press. Paulauskas Jonas 1987: Sisteminis lietuvių kalbos žodynas. Vilnius: Mokslas. Przybytek Rozalia 1993: Ortsnamen baltischer Herkunft im südlichen Teil Ostpreußens. Stuttgart: Franz Steiner Verlag. Shevelov George Y. 1964: A prehistory of Slavic. The historical phonology of Common Slavic. Heidelberg: Carl Winter. Skardžius Pranas 1996: Rinktiniai raštai 1; par. Albertas Rosinas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Stryjkowski Maciej Osostevicius 1582: Kronika Polska, Litewska, Żmódzka i wszystkiej Rusi. Krolewen. Szemerényi Oswald 1977: Studies in the kinship terminology of the Indo-European languages with special reference to Indian, Iranian, Greek and Latin (Acta Iranica 16. Textes et mémoires 7). Leiden: E. J. Brill; Téhéran-Liége: Bibliothèque Pahlavi. Šewc-Schuster Hinc 1984: Gramatika hornjo-serbskeje rěče. Budyšin: Ludowe nakładnistwo Domowina. Šimkūnaitė Eugenija 2001: Gyvenimo receptai. Vilnius: Žuvėdra. Urbutis Vincas 1981: Baltų etimologijos etiudai. Vilnius: Mokslas. Vaicekauskas Arūnas 2005: Lietuvių žiemos šventės. Kaunas: Vytauto Didžiojo universiteto leidykla. Vaillant André 1950: Grammaire comparée des langues slaves 1. Lyon-Paris. Vey Marc 1931: Slave st- provenant d’i.-e. *pt-. – Bulletin de la Société de Linguistique 32(1), 65–66. Vėlius Norbertas 1977: Mitinės lietuvių sakmių būtybės. Vilnius: Vaga. Vėlius Norbertas 1987: Chtoniškasis lietuvių mitologijos pasaulis. Vilnius: Vaga. Zieliński Tadeusz 1999: Religia Cesarstwa Rzymskiego. Toruń: Adam Marszałek. Zinkevičius Zigmas 1966: Lietuvių dialektologija. Vilnius: Mintis. Straipsniai / Articles 77 ALL_62_63_maketas.indd 77 2011.06.17 08:24:02 ROLANDAS KREGŽDYS А н и к и н А л е к с а н д р Е в г е н ь е в и ч 2000: Этимологический словарь русских диалектов Сибири. Москва-Новосибирск: Наука. А н и к и н А л е к с а н д р Е в г е н ь е в и ч 2009: (rec.) W. Smoczyński. Słownik etymologiczny języka litewskiego. 789 s.; Indeks wyrazów litewskich. 308 s. Wilno: Printer Polyglott, Jost Gippert, Frankfurt a. Main, 2007. – Вопросы языкознания 2009 (4), 152–156. А х м а н о в а О л ь г а С е р г е е в н а 1969: Словарь лингвистических терминов. Москва: Советская энциклопедия. Б е н в е н и с т Э м и л ь 1995: Словарь индоевропейских социальных терминов. Москва: Прогресс. Б е р н ш т е й н С а м у и л Б о р и с о в и ч 1953: Болгарско-русский словарь. Москва: Государственное издательство иностранных и национальных словарей. В е й М а р к 1958: К этимологии древнерусского ‘Стриbog’. Вопросы языкознания 3, 96–99. В л а с о в а М а р и н а Н и к и т и ч н а 2008: Энциклопедия русских суеверий. Санкт-Петербург: Издательский Дом „Азбука-классика“. Г а м к р е л и д з е Т а м а з В а л е р и а н о в и ч, И в а н о в В я ч е с л а в В с е в о л о д о в и ч 1984: Индоевропейский язык и индоевропейцы 1–2. Тбилисси: Universiteta. Г у р а А л е к с а н д р В и к т о р о в и ч 1997: Символика животных в славянской народной традиции. Москва: Индрик. Д ь я ч е н к о Г р и г о р и й 1993: Полный церковно-славянский словарь (со внесением въ него важнѣйшихъ древне-русскихъ словъ и выраженій). Москва: Издательский отдел Московского Патриархата. З а л и з н я к А н д р е й А н а т о л ь е в и ч 1980: Грамматический словарь русского языка. Словоизменение. Москва: Русский язык. И в а н о в В я ч е с л а в В с е в о л о д о в и ч 1974: Опыт истолкования древнеиндийских ритуальных и мифологических терминов, образованных от. aśva- «конь» (жертвоприношение коня и дерево aśvattha в древней Индии). – Проблемы истории языков и культуры народов Индии. Москва: Наука, 75–138. К а з а н с к е н е В а н д а П е т р о в н а, К а з а н с к и й Н и к о л а й Н и к о л а е в и ч 1986: Предметно-понятийный словарь греческого языка. Крито-микенский период. Ленинград: Наука. К р е г ж д и с Р о л а н д а с 2009: Прусс. Curche: этимология теонима, функции божества; проблематика установления культовых соответствий на почве обрядовой традиции восточно-балтийских, славянских и других индоевропейских народов. – Studia Mythologica Slavica 12, 249–320. 78 Acta Linguistica Lithuanica LXII–LXIII M. Stryikowskio veikalo Kronika Polska, Litewska, Żmódzka i wszystkich Rusi teonimai: Chaurirari Крежджис Роландас 2010: Восточнославянские боги Киевской Руси: Стрибог (сопоставительный анализ данных славянской и балтийской мифологических систем). – Studia Mythologica Slavica 13, 211–232. Куркина Любовь Викторовна 1992: Диалектная структура праславянского языка по данным южнославянской лексики. Ljubljana: Slovenska akademija znanosti in umetnosti. Лукашевич Платонъ 1846: ЧАРОМЖТІЕ, или священный языкъ маговъ волхвовъ и жрецовъ. Петръгородъ: типографія К. Винегебера. Маковский Марк Михайлович 1998: Метаморфозы слова (Табуирующие маркеры в индоевропейских языках). – Вопросы языкознания 4, 151–179. Маслов Юрий Сергеевич 1981: Грамматика болгарского языка. Москва: Высшая школа. Мейе Антуан 1954: Основные особенности германской группы языков. Москва: Изд. иностранной литературы. Нильссон Мартин 1998: Греческая народная религия. Санкт-Петербург: Алетейя. Откупщиков Юрий Владимирович 1988: Догреческий субстрат. Ленинград: Изд. ЛГУ. Откупщиков Юрий Владимирович 2006: Об этимологии гидронима Ловать. – Индоевропейское языкознание и классическая филология – X. Материалы чтений, посвященных памяти профессора Иосифа Моисеевича Тронского. 19–21 июня 2006 г. Санкт-Петербург: Наука, 215–219. Прохоров Андрей Аркадьевич 2002: О мифологической основе сюжета конного состязания в славянских исторических преданиях и фольклоре. – Балто-славянские исследования 15, 410–454. Семереньи Освальд 1967: Славянская этимология на индоевропейском фоне. – Вопросы языкознания 4, 3–25. Скрипник Лариса Григорівна, Дзятківська Ніна Пантелеймонівна 2005: Власні імена людей. Київ: Наукова думка. Суперанская Александра Васильевна и др. 1986: Теория и методика ономатических исследований. Москва: Наука. Суслова Анна Владимировна, Суперанская Александра Васильевна 1991: О русских именах. Ленинград: Лениздат. Тахо-Годи Аза Алибековна, Лосев Алексей Фёдорович 1999: Греческая культура в мифах, символах и терминах. Санкт-Петербург: Алетейя. Straipsniai / Articles 79 ALL_62_63_maketas.indd 79 2011.06.17 08:24:02 ROLANDAS KREGŽDYS Топоров Владимир Николаевич 1973: Из истории балто-славянских языковых связей: анчу́тка. – Baltistica 9(1), 29–44. Топоров Владимир Николаевич 2000: Из индоевропейской этимологии 6(1–2). – Этимология 1997–1999, 172–185. Топоров Владимир Николаевич 2004: Исследования по этимологии и семантике 1. Москва: Языки славянских культур. Топоров Владимир Николаевич 2006: Исследования по этимологии и семантике 2. Москва: Языки славянских культур. Топоров Владимир Николаевич 2007: К интерпретации былины „Путешествие Вавилы со скоморохами“. – Имя: семантическая аура. Москва: Языки славянских культур. Трубачев Олег Николаевич 2006: История славянских терминов родства и некоторых древнейших терминов общественного строя. Москва: КомКнига. Хабургаев Георгий Александрович 1974: Старославянский язык. Москва: Просвещение. Шанский Николай Максимович 1959: Очерки по русскому словообразованию и лексикологии. Москва: Государственное учебно-педагогическое издательство министерства просвещения РСФСР. Шипова Елизавета Николаевна 1976: Словарь тюркизмов в русском языке. Алма-Ата: Наука. Theonyms in M. Stryjkowski’s work Kronika Polska, Litewska, Żmódzka i wszystkiej Rusi: Chaurirari SUMMARY The study deals with the topics of etymological analysis and brief nascence (consequently, hierarchical position in the Baltic pantheon) of the theonym Chaurirari mentioned in Maciej Stryjkowski’s work Kronika Polska, Litewska, Żmódzka i wszystkiej Rusi (Krolewen, 1581). Cryptogram methods are used to explain the changes, which appeared in the morphological structure of the word probably by virtue of a taboo phenomenon. Changes of the lexeme are explained by means of areal studying and synchronous methods. Being based on the analysis carried out, the main conclusion has been made to which Vladimir Toporov had come earlier that the theonym cited in Stryjkowski’s writing reflects authentic linguistic material which can not be 80 Acta Linguistica Lithuanica LXII–LXIII M. Stryjkowskio veikalo Kronika Polska, Litewska, Żmódzka i wszystkiej Rusi teonimai: Chaurirari ascertained without paying attention to detailed analysis of the lexeme each component. The other conclusions are as follows: 1) theonym Chaurirari reflects juxtapositionally metathesis of the front syllables, i.e. contact metathesis type has been set to explain the morphotactical shift: Lith. *Kauriraris ‘horse God’ < Lith. *kaurikaris ‘ditto’ (r...r < r...k (contact progressive assimilation)) ↔ Lith. *kaurikanis (r...r < r...n (incontiguous progressive assimilation)) ‘ditto’ < Lith. *kaukarinis ‘ditto’ (morphotactical metathesis due to taboo) < adj. Lith. *kaukarinis ‘appending to Kaukarius’; 2) theonym Chaurirari can not be interpreted as ἅπαξ λεγόμενον. The lexeme may be correlated with nomen proprium (theonym) Kaukarius ‘ghats God’, which is mentioned in several Lithuania Minor lexicographical lexicons of the 18th century; 3) Lith. kaū̌karas, Lith. kaū̌kas, Pruss. cawx reflect phonetic structural shift caused by progressive assimilation (k...p → k...k): Balt. *kaupa- ‘accumulation’ > Lith. kaūpas, káupas ‘boss, hump, heap’ → (derivatives with suff. -(a)ra-) Lith. kauprà ‘hill’, kaūparas ‘hump’; Latv. kaupra ‘hill’, Latv. kàupre2 ‘small hill; sierra’, Latv. kàupris2 ‘sierra; sconce’) ⇨ *kauka- ‘ditto’; 4) nom. propr. (theonym) Kaukarius sememe ‘ghats God’ mentioned in Brodowski’s and Milke’s lexicons is attributable to parent drift, while Stryjkowski’s *Kaukarinis ‘horse God’ to accessory, presupposed by functional connotation of the god; 5) Russ. dial. кау́р ‘mallet used to knock out a fish’ and Russ. dial. кау́риться ‘to sulk; to wince, to gloom; to stand tall; to recalcitrate’ are not Baltisms. Įteikta 2010 m. lapkričio 17 d. ROLANDAS KREGŽDYS Lietuvių kalbos institutas Vileišio g. 5, Vilnius LT-10308 El. paštas – [email protected] Straipsniai / Articles 81