Das geistliche Lied im Forschungsspektrum der Theolinguistik

ALBRECHT GREULE Vetenskapliga forskningsinriktningar: (särskilt teolingvistik och andlig sång), textgrammatik, onomastik, historisk syntax. DEN ANDLIGA SÅNGEN I TEOlINGVISTIKENS FORSKNINGSSPEKTRUM Den religiösa sången i teolingvistikens forskningsspektrum A N M Ä R K N I N G Teolingvistiken beskriver hur människor lyckas kommunicera om det gudomliga med hjälp av språket. En uppgift för teolingvistiken är att upprätta en taxonomi över teolektala texter. Översättningstexter spelar en viktig roll här, till exempel bibelöversättningar, som också används i gudstjänster på folkspråket. Dessutom har andliga sånger spelat en betydande roll i gudstjänsten i det tyskspråkiga området sedan reformationen. En uppgift för teolingvistiken är också att språkvetenskapligt kritiskt analysera sångtexterna med avseende på deras användbarhet i gudstjänsten. A N N O T A T I O N Teolingvistik beskriver hur människor lyckas kommunicera om det gudomliga med hjälp av språket. En uppgift för teolingvistiken är att upprätta en taxonomi över teolektala texter. Översättningstexter spelar en viktig roll här, till exempel bibelöversättningar, som också används i gudstjänster på folkspråket. Dessutom har psalmer spelat en viktig roll i gudstjänsterna i det tyskspråkiga området sedan reformationen. En uppgift för teolingvistiken är också att språkvetenskapligt kritiskt analysera sångtexterna med avseende på deras användbarhet i gudstjänsten. 1. TEOLINGVISTIK ”Inte ännu en bindestreckslingvistik!” Jag förstår den här invändningen mot termen teolingvistik väl; jag har själv länge brottats med hur jag skulle N Y C K E L O R D: teolingvistik, religiöst språk, sakralspråk, andlig sång, språkkritik. N Y C K E L O R D: teolingvistik, religiöst språk, heligt språk, psalm, språkvetenskaplig kritik. 120 Acta Linguistica Lithuanica LXIV–LXV Das geistliche Lied im Forschungsspektrum der Theolinguistik det som intresserar och fascinerar mig inom detta område av språkanvändning. Till en början använde jag termen ”sakralspråk”; andra talar om ”religionens språk” eller ”religiöst språk”. Med tanke på den närmast oöverskådliga tematiska bredden och den enorma forskningspotential som med tiden har vuxit fram, särskilt utanför germanistiken, blev det allt tydligare för mig att termen teolingvistik är den som bäst lämpar sig för att på ett någorlunda träffande sätt beteckna vad det handlar om, också över språk- och religionsvetenskapliga gränser. Varifrån kommer intresset för teolingvistiska frågeställningar? Om vi frågar oss vad ett kulturspråk är, ser vi att kriteriekatalogen för när ett språk betecknas som kulturspråk inte kan undvara kriteriet om huruvida det finns en religiös prägel eller ett religiöst register i språket – med andra ord, enligt en annan terminologi, kriteriet ”sakralitet” (Greule 2004: 140f.). Den som skaffar sig en överblick över kulturspråkens gestaltning och framväxt i Europa (Janich, Greule 2002) kommer att konstatera att bibelöversättningen till ”folkspråket”, ofta som en följd av reformationen, i många fall var den avgörande impulsen till att ett standardspråk uppstod eller rentav till att folkspråket över huvud taget började skrivas. Det tyska ”enhetsspråket” är det bästa exemplet på detta. Formulerat inom ramen för variationslingvistiken innebär detta att det, enligt alla språkhistoriska erfarenheter, i varje språkgemenskap – som ju var och en definieras genom ett historiskt enskilt språk – finns en mer eller mindre starkt utvecklad språklig domän som definieras av en eller flera religioner. Dess manifestation i variationsmönstret kan kallas ”teolekt”. Den kan förverkligas i tal, sång och skrift. Om jag förstår religion som människans bindning till en – vanligen Gud (grekiska theós) kallad – personligt transcendent varelse, är teolingvistik den vetenskap som behandlar de språkformer i vilka människor har uttryckt och uttrycker denna relation till Theos. Termen ”teolingvistik” introducerades i forskningen av Jean-Pierre van Noppen, som använde den för första gången i mitten av 1970-talet och definierade den allt mer precist i senare arbeten. År 1995 skriver van Noppen: teolinguistics syftar till att beskriva hur mänskligt tal kan användas för att hänvisa till det gudomliga och dessutom hur språket fungerar i ”religiösa” situationer på sätt som kanske inte uppfyller de snäva kraven på direkt, entydig referens, men som ändå följer en logik som kan avgränsas i termer av kända språkvetenskapliga processer (metafor, talhandlingar,...) David Crystal bidrog till att termen spreds och togs emot i egentlig mening; 1987 tog han upp ”teolingvistik” i The Cambridge Encyclopedia of Language (den tyska Straipsniai / Articles 121 A L B R E C H T G R E U L E Ausgabe 1993): „Theolinguistik. Die Untersuchung der Sprache von Bibelgelehrten, Theologen und anderer mit Religionstheorie und –ausübung befasster Personen“. Nach wie vor stammen, wenn man das Internet zu Rate zieht, die meisten Belege für den Gebrauch dieses Terminus aus den englischsprachigen Quellen. På denna punkt måste Andreas Wagners programförklarande artikel Theolinguistik? – Theolinguistik! (Wagner 1999) lyftas fram. I denna passionerade plädering för teolingvistisk forskning visar Wagner på de fördelar som ett samarbete mellan lingvister och teologer skulle kunna medföra för båda disciplinerna. Han tar målmedvetet upp många forskningsluckor och föreslår konkreta forskningsprojekt. Ingen religion är utesluten från teolingvistisk forskning, vare sig de så kallade hedniska (förkristna) religionerna eller naturreligionerna. Termen ”teolingvistik” är dock just i detta avseende problematisk. Theos står ju för Gud (i monoteismen) respektive gudar (i polyteismen) i personlig gestalt; teolingvistiken skulle alltså – åtminstone om man låter ordets etymologi vägleda sig – utesluta religioner som till exempel dyrkar Mana, det vill säga en genomträngande, icke-personlig, övernaturlig makt eller energi. Dessutom är det uppenbart att teolingvistiken – förenklat uttryckt – hör hemma i gränsområdet mellan lingvistik och teologi, på samma sätt som etno-, psyko- och sociolingvistik befinner sig på gränsen mellan lingvistik och – i motsvarande ordning – etnologi, psykologi och sociologi. Termen ”teologi” har emellertid en mycket tydlig profil: Den härstammar visserligen från den hellenistiska (kultiskt-mytiska) traditionen, men togs upp i kristet språkbruk på 300-talet. På grund av dess anknytning till ”hedniska” rötter dröjde det ändå ytterligare åtta århundraden innan den kunde bli ett överordnat begrepp för det vetenskapliga studiet av trosfrågor inom den kristna traditionen; i dag är den dock starkast förankrad just i denna tradition. Tillspetsat uttryckt skulle ”teolingvistik” alltså vara ganska eurocentrisk och till och med kristocentrisk. Därför behövs det på sikt en lösning som kan vinna bred enighet, så att intrycket inte uppstår att en enda tradition vill göra anspråk på hela den vetenskapliga reflektionen kring religiöst språk – en invändning som framförs allt oftare från antropologiskt, etnologiskt och delvis religionsvetenskapligt håll. Med denna samsyn som utgångspunkt bör teolingvistisk forskning inte utesluta något språk eller någon religion från undersökningen. Med ”språk” avses inte bara standard- eller skriftspråk; undersökningsobjektet omfattar i princip alla mänskliga yttranden som konstituerar en teolektal kommunikationssituation eller härrör från en sådan. Teolingvistiken är dessutom inte begränsad till synkronin— 122 A c t a L i n g u i s t i c a L i t h u a n i c a L X I V – L X V Das geistliche Lied im Forschungsspektrum der Theolinguistik —den har också ett historiskt djup. Liksom det finns jämförelser med historiskt djup kan det också finnas interlingvala, kontrastiva jämförelser liksom interreligiösa. Med det sistnämnda menar jag att exempelvis den judiska bönen jämförs med den kristna, vilket redan har gjorts. Till detta område hör det stora problemet med att översätta kanoniska texter till folkspråken. Teolektala studier kan, inom den mycket vida undersökningsram som har angetts, bedrivas på språk­systemets alla nivåer, alltså på fonetikens nivå (t.ex. retorik i predikan, men också sång), grafetikens nivå (t.ex. tetragrammet), morfologins nivå (t.ex. morfem som markerar sakralitet), lexikens, syntaxens, fraseologins, textgrammatikens nivå (t.ex. bönens textgrammatik) och pragmatikens. Kategorien teonym får inte heller glömmas bort; den behandlar Guds och gudarnas namn och binamn. Undersökningen kan även omfatta teolektala textgenrer, trots att vi ännu är långt ifrån att ha en någorlunda bindande taxonomi över teolektala textklasser. Att arbeta fram en sådan – religion för religion och språk för språk – är en av teolingvistikens framtida uppgifter. Komplexiteten i en sådan taxonomi motsvarar väl komplexiteten i termen ”teolekt”, som jag vill likställa med den äldre termen ”religiöst språk”. Med tanke på denna komplexitet är de följande övervägandena om möjliga kategorier av teolektala textklasser logiskt nog ofullständiga och bygger huvudsakligen på de erfarenheter som hittills gjorts inom den kristna religionens område. 1. Kategorien kanoniska texter är relativt enkel att avgränsa. Till den hör exempelvis Bibeln och dess översättningar, Toran, Koranen och andra skrifter av liknande grundläggande betydelse. 2. Det kultiskt-rituella området är betydligt mer heterogent. Hit kan räknas alla texter och texteemplar, oavsett språk, som används i gudstjänst och andakt. För en katolsk gudstjänst (som exempel) sträcker sig dessa texter från liturgins fasta beståndsdelar, avfattade på hieratiskt språk, via kanoniska texter som framförs som läsningar och predikan, där mycket olika varieteter av ett språk kan användas, vidare till kyrkopsalmer, ofta kännetecknade av arkaismer, och slutligen till spontana förböner (t.ex. i en barn-, ungdoms- eller gruppgudstjänst), som i högre grad formuleras på ett religiöst vardagsspråk. 3. Nästa område skulle vara den enskildes personliga gudserfarenhet, som tydligast kommer till uttryck i privata böner (ofta formulerade självständigt och spontant) och i de så kallade vittnesbörden, men också i yttranden där man gör uppror mot Gud. Straipsniai / Articles 123 ALBRECHT GREULE 4. Ett område för sig är det officiella språkområdet i det fall då en religion är institutionaliserad. 5. Det religionspedagogiska och det teologiskt-vetenskapliga området, där man talar och skriver i en särskild form av teolecten, går inte att tydligt skilja åt. 6. Sist men inte minst bör även det konstnärliga området lyftas fram, med texter inom religiös diktning respektive religiös litteratur (som i detta fall dock inte är teologiskt-vetenskaplig eller publicistisk). Eftersom det ofta är just den personliga gudserfarenheten som inspirerar en poet eller författare, kan sådana texter mycket väl anta formen av en bön eller ett vittnesbörd. 7. Om vi sedan också vill ge oss i kast med det ”religiösa” språket i massmedierna, kan vi konstatera ytterligare särdrag men också många överlappningar med de områden som hittills nämnts. Av denna sammanställning framgår alltså att frågan om taxonomin för teoletktala texter framför allt gäller kriterier respektive en kriteriekatalog. Den brett förstådda kommunikativa kontexten, varieteten, stilnivån, funktionen, intentionaliteten eller mediet – alla dessa (och säkerligen många andra variabler) spelar in här. Det gäller att reda ut hur denna struktur slutligen ser ut och vad den faktiskt kan visa. 2. TEOLOGUISTISK FORSKNING I PRAKTIKEN Jag beskriver den teolingvistiska forskningens utveckling utifrån mina egna erfarenheter: ur perspektivet hos en språkvetare och filolog med inriktning på tyska. Ur detta perspektiv måste det dock sägas att studiet av ”religiöst” språk i nutida och den senaste tidens germanistiska lingvistik ges mycket litet utrymme – för att inte säga ignoreras – trots att, som jag antydde ovan, ”teoglossin”, som man också skulle kunna kalla talet till eller om Gud, är väsentlig för beskrivningen av en språkgemenskaps språkkulturella nivå. En omprövning tycks vara på väg, eftersom en viktig antologi nyligen har utkommit Sprache und Religion, vilken sammanfattar det aktuella forskningsläget (Gerber, Hoberg 2009). Ett ständigt återkommande tema inom germanistisk forskning är den mycket viktiga forskningen om språket i Luthers bibelöversättning. Inom detta område 124 Acta Linguistica Lithuanica LXIV–LXV Das geistliche Lied im Forschungsspektrum der Theolinguistik Så småningom inkluderades också de sångtexter som författats av Martin Luther (se kapitel 4 nedan). Det teolingvistiskt viktiga resultatet av dessa undersökningar är konstaterandet att det tyska folkspråket inte bara fick beteckningen ”det fjärde heliga språket”, utan också blev det evangeliska gudstjänstspråket. Därmed var det problem som den katolska kyrkan brottades med fram till Andra Vatikankonciliet undanröjt för de evangeliska kyrkorna, nämligen problemet med att behöva fira liturgin på ett främmande och dött språk. Vilken attraktionskraft bibelöversättning fortfarande har för germanister och vilken sprängkraft som döljer sig i detta för det interkyrkliga förhållandet visar problemen i samband med tillkomsten av ”Einheitsübersetzung”. Ännu 2005 hade ett pressmeddelande från EKD den dramatiskt klingande rubriken: ”’Evangeliskt deltagande i Bibelns ’Einheitsübersetzung’ är inte längre möjligt”. Det handlade om en revidering av Einheitsübersetzung mot bakgrund av den rigida romerska instruktionen ”Liturgiam authenticam” från 2001. Det var instruktionen Liturgiam authenticam som fick det omfattande storprojektet med revisionen av mässboken (”Messbuch 2000”) att gå om intet. År 1988 tillsatte ”Internationella arbetsgruppen för liturgiska kommissioner i det tyskspråkiga området” en studiekommission, som slutligen skulle förbereda en nyutgåva av den tyska mässbok från 1975 som tillkommit efter Andra Vatikankonciliet. Jag har flera gånger berättat om mitt arbete i kommissionen. Revisionen och nyöversättningen av tusentals liturgiska texter, det arbete som utfördes av AG3:s omkring 10 medlemmar, var till sist – tyvärr – avsett för papperskorgen. Inom ramen för projektet ”Messbuch 2000” fick jag dock också inblick i forskningsläget kring det polska sakralspråket. En jämförelse mellan den tyska och den polska forskningen är ytterst upplysande. De står i skarp kontrast till varandra. För det första är det i Polen polonisterna som driver den teolingvistiska forskningen framåt. För det andra bedrivs den nu desto mer dynamiskt, efter att forskning om det religiösa språket i Polen i det närmaste hade förhindrats före omvälvningen. Det religiösa språket har numera blivit ett av de allra populäraste forskningsobjekten inom polsk lingvistik. Det finns mängder av mindre och större studier av enskilda religiösa textgenrer (bön, predikan, kyrkosång, bibelöversättningar); många viktiga teoretiska och praktiska aspekter studeras både synkront och diakront; och även om flera områden bara har undersökts i sin linda finns den nödvändiga kapaciteten och gynnsamma förutsättningar för fortsatt utveckling. För det tredje hålls i Polen återkommande stora tvärvetenskapliga konferenser om det reli- Straipsniai / Articles 125 ALBRECHT GREULE giösa språket. Vissa av dem fungerar som forum för de mest skilda teolingvistiska frågor, medan andra sätter en företeelse eller aspekt av det religiösa språket i förgrunden, till exempel katekesens språk, det religiösa språket i medierna eller enskilda teolektala textgenrers funktioner. För det fjärde har det vetenskapliga arbetet med det religiösa språket i Polen numera också fått institutionell förankring. Det finns en kommission för religiöst språk (med tvärvetenskaplig och ekumenisk sammansättning), knuten till rådet för polska språket vid presidiet för Polska vetenskapsakademien. Kommissionen följer aktivt relevanta projekt, och forskningsresultaten publiceras därefter. En utförlig redogörelse finns hos Greule, Kucharska-Dreiß, Makuchowska 2005. Jämförelsen med forskningsläget i Tyskland och samarbetet med polska teolingvister gav upphov till idén att ge den teolingvistiska forskningen en internationell ram. Den internationella arbetsgruppen, som sammanträdde för första gången 2006 i Breslau och därefter årligen i Bochum, Kouvola, Jena, Freiburg och Prag, har som uppgift att främja forskning om de många olika uttrycken för religiöst språk i Europa. Konferensernas resultat publiceras i bokserien Theolinguistica. 3. I TEOlingVISTIKENS CENTRUM: LITURGINS SPRÅK Liturgi betecknar i allmänhet religiösa ritualer för att dyrka Gud och stärka den gemensamma tron. Den förverkligas helt och hållet språkligt. Därför är det nödvändigt att noggrant undersöka liturgins språk, och just ett språkvetenskapligt perspektiv kan vara mycket upplysande och fruktbart. Medan det tyska språket i de reformatoriska kyrkorna har en lång tradition som gudstjänstens språk, förblev latinet, ett ”dött” språk, gudstjänstens språk i den romersk-katolska kyrkan. De texter som användes i liturgin, deras språkstil och frågan om hur de skulle klassificeras var här förståeligt nog inget ämne för germanistiken, vetenskapen om ett ”levande” enskilt språk, dess historia och språkkultur. Den genomgripande förändringen kom med Andra Vatikankonciliet (1962–1965), som erkände bruket av folkspråket i liturgin som inte sällan mycket nyttigt för folket. Till de språkvetenskapliga förutsättningarna för en lära om liturgiska text- och talgenrer, framför allt med avseende på den katolska gudstjänsten, 126 Acta Linguistica Lithuanica LXIV–LXV Das geistliche Lied im Forschungsspektrum der Theolinguistik hör kunskapen om följande grundläggande kategorier: (1) gudstjänstens ritualitet, (2) gudstjänstens kommunikativa struktur, (3) språkets manifestationsformer i gudstjänsten. Bland de manifestationsformer där språket förekommer i gudstjänsten skiljer man mellan: (1) flerspråkighet, (2) textkaraktär, (3) talat språk, (4) skrivet språk, (5) sjunget språk. Till det sjungna språket hör, utöver kantillation som är viktig för liturgiforskare, kyrkovisornas texter, vilka är av intresse för hymnologer och språkvetare. Med grundandet av den tvärvetenskapliga arbetsgruppen för forskning om psalmböcker vid universitetet i Mainz 1991 och den efterföljande inrättningen av ett psalmboksarkiv vid samma universitet fick forskningen om kyrkovisan och kyrkovisans språk i Tyskland inte bara ett hemvist; därifrån utgår också avgörande forskningsimpulser. Man kan hävda att Mainz genom inrättandet av forskarutbildningsprogrammet Andlig sång och kyrkovisa i tvärvetenskapligt perspektiv (1996–2005) blev centrum för hymnologisk forskning i Tyskland. Visserligen har det inte resulterat i några utpräglat språkvetenskapliga monografier om det tyska kyrkosångsspråket, men språkvetenskapen blir hörd och dess kunskaper bidrar till att belysa ämnet, vilket exempelvis framgår av standardverket Andligt ymnighetshorn (Becker 2001). Språkvetare deltar också i revisionen av ”Gotteslob”. Här efterfrågas i första hand språkkritik och i synnerhet en språkvetenskapligt grundad kritik av den nya andliga sången. 4. DEN ANDLIGA SÅNGEN – GAMMAL OCH NY 4.1. Historia Föremålet för den följande framställningen är texterna till de andliga sångerna, som också kallas kyrkosånger och som har traderats (för första gången) under perioden mellan cirka 1450 och cirka 1550. Om man bortser från den fornhögtyska Petruslied anses ”Christ ist erstanden” vara den äldsta tyskspråkiga kyrkosången. Inte bara incipit, utan hela texten till den ursprungligen enstrofiga sången med fyra versrader och en fullständig uppteckning av neumerna återges för första gången i en klosterneuburgsk handskrift från 1300-talet (faksimil hos Becker 2001: 29). Det äldsta belägget för att och var ”Christ ist erstanden” sjöngs av folket (”populus”) finns i Salzburgs Liber Ordinarius från omkring mitten av 1100-talet: i slutet av påskdagens matutin (nattgudstjänst) infogades ett ”påskspel”, en procession till den ”heliga graven”, vid vars Straipsniai / Articles 127 ALBRECHT GREULE höjdpunkt uppståndelsen förkunnades för prästerskapet och folket. Församlingens svar på budskapet om uppståndelsen var sången ”Christ ist erstanden”. ”Församlingssång är här en integrerad del av liturgin, officiellt reglerad, medvetet utformad och organiskt infogad i dess förlopp, ingalunda ett inofficiellt ’tillägg’ som godtyckligt skulle kunna utelämnas” (Praßl 2000: 36). Vilka sånger församlingen sjöng eller skulle sjunga under mässan vid olika tidpunkter under kyrkoåret meddelar prästen Paul Gössel i församlingsboken (pagina 92v) som han författade mellan 1419 och 1437, alltså före reformationen, för församlingen i Gebenbach nära Amberg: från kyndelsmässodagen till palmsöndagen Nu bitte wir den heilig(e)n geist, ferner Sancta maria muter reyne meid / alle vnß(er) not die sey dir geklaid und des helf uns sancta maria; under tiden från påsk till pingst Crist ist erstanden och Also her ist dieser tag / das den nyemend mit lobe erfüllen mag; under jultiden: uns ist geborn ein kind (Greule 1998: 386). Martin Luther började 1523 skriva och komponera tyska andliga sånger. I sina överväganden om en omorganisering av gudstjänsten uttryckte han önskemålet om så många tyska sånger som möjligt, som folket skulle sjunga i gudstjänsten. I Genève införde Calvin 1542 kyrkosången med en psalmsång (före och efter predikan) och såg till att en fullständig psalmbok kom till stånd 1562. Kyrkosångerna, som sjöngs utantill av ”folket”, är språkliga minnesmärken vars kommunikativa räckvidd sträcker sig över dialektala och konfessionella gränser tack vare deras vida spridning och popularitet. Därför bidrog de sedan 1500-talet sannolikt också till språkutjämningen och till framväxten av det nyhögtyska skriftspråket. Här återstår dock ett betydande forskningsbehov. 4.2. Textöverlevering ”Kyrkosången och psalmboken upplever en blomstringstid under 1500-talet. Mycket av det som hade vuxit fram redan under medeltiden började blomstra på nytt med hjälp av reformationen. Den livliga utvecklingen av kyrkosång på folkspråket och de psalmböcker som växte fram ur den hade också en teknisk förutsättning: uppfinningen av boktryckarkonsten 1492 och uppfinningen av nottryck med rörliga typer omkring 1520” (Möller 2000: 69). Texterna traderades på olika sätt: de äldsta har överlevererats i handskrift; senare föreligger texterna i tryck. Såväl handskrivna som tryckta sångtexter förekommer enstaka gånger; oftast är de 128 Acta Linguistica Lithuanica LXIV–LXV Das geistliche Lied im Forschungsspektrum der Theolinguistik men antingen tillsammans med andra sångtexter (i sånghäften, sångböcker, psalmböcker) eller tillsammans med texter av andra genrer. De sånger som först skapades av Luther själv och därefter av hans medarbetare spreds på flygblad; de skulle sjungas av folket i gudstjänsten, i hemmet men också på gatan. Snart blev det emellertid nödvändigt att samla de enskilda flygbladen i sånghäften. Med Achtliederbuch (1523/1524) inleddes serien av evangeliska psalmböcker med noter. På den katolska sidan sammanställde Michael Vehe (1637) och Johann Leisentritt (1567) psalmböcker (Möller 2000: 69). Begreppet psalmbok, som slog igenom först i mitten av 1700-talet, avser i allmänhet en samling församlingssånger avsedda för bruk i gudstjänsten. Att melodier angavs till sångtexterna var inte självklart. Förutom sångtexter innehåller psalmböcker också förord, vägledningar, böner och register. 4.3. Språklig analys I det följande återgår jag som exempel till tyska versioner i sångform av Jesu sju ord på korset. Det rör sig om handskrivna respektive tryckta sångtexter (sigler: H, P, L, W) från perioden från mitten av 1400-talet till mitten av 1500-talet, som var och en parafraserar bibelställena Luk 23,34; Luk 23,43; Joh 19,25; Matt 27,46; Joh 19,28; Joh 19,30; Luk 23,4. De aktuella Jesusorden har för analysens skull lyfts ut ur sammanhanget i respektive strof (Greule 2009: 774f.). 4.3.1. Stavning/uttal, rimstrukturer. Av sångtexter som (ursprungligen) har traderats i handskrift kan man dra slutsatser om skrivdialekten. Text H kan till exempel klassificeras som bayersk utifrån olika grafier, särskilt stavningarna Nymbar (= nim war) och fürbar (= für war). Detta gäller inte med samma säkerhet för text L, som trycktes i Bayern. Även för mycket tidigt traderade texter måste man redan i den äldsta version vi har tillgång till räkna med en blandad skrivdialekt. Detta har till exempel påvisats för den äldsta versionen av ”Es kommt ein Schiff geladen” (1450) (Bekker 2001: 61–63). e-apokopen förekommer i de fyra Sieben-Worte-texterna, men tillämpas inte konsekvent, vilket också har att göra med versmåttets och rimstrukturens krav (H: ich..sag, im paradeys, hend; P: paradeysz, men: yn deyne hende; L: ich beger, sag ich; men: im Paradeyse, in deine hennde; W: paradies, men genomgående heut). Straipsniai / Articles 129 ALBRECHT GREULE Det latinska låneordet (in) paradiso visar hur långt diftongeringen av medelhögtyskans långa /i, u, ü/ hade fortskridit (eller fullbordats) omkring år 1500. H: paradeys, P: paradeysz, L: Paradeyse (men W paradies); likaså i weib/weyb, mein/meyn, dein/deyn, sein/seyn, pey/bey, Hewt/heuth/ heut. Av rimmen kan man ibland dra slutsatser om uttalet. Så rimmar W <got> på <hat> (= rundat /a/). I den stavning <mein> som rimmar på H är <thain> (i stället för thuoen) en hyperkorrekt stavning som indirekt försöker ta hänsyn till ljudförändringen /uo/ > /oa/ före nasal. 4.3.2. Textkohesion. Textkohesion avser den konstruktionella sammanhållningen i en text på en nivå ovanför meningarna. Den makrostrukturella enheten i kyrkosången är strofen. För att skapa kohesion står huvudsakligen medlen rekurrens (upprepning av ett språkligt element eller en språklig struktur, särskilt referensrekurrens = koreferens och särdragsrekurrens = isotopi) och konnexion till buds. För sångtexter med flera strofer är det upplysande att undersöka kohesionen mellan de enskilda stroferna (deltexter i helhetstexten). I Luthers sång ”Mytten wir ym leben synd” med tre strofer skapas kohesionen mellan stroferna i huvudsak genom strukturrekurrens (Becker 2001: 87). Bortsett från den identitet mellan stroferna som rytm och rimschema föreskriver förstärks upprepningen av syntaktiska strukturer ytterligare genom uttrycksrekurrenser: Rad 1+2 bildar en mening, som i varje strof inleds med prepositionen Mitten yn. Rad 3+4 bildar en frågesats som börjar med ett w-frågeord. Rad 5 är svaret på frågan i rad 3, med nästan identisk lexikal upprepning du/dir – herr alleyn. Raderna 8–11 (Trishagion) är identiska i alla strofer. Rad 12+13 bildar en mening enligt mönstret las/laß uns/unns nicht + infinitiv + prepositionsfras (rad 13) som är beroende av infinitiven. 4.3.3. Syntax. Sieben-Worte-texterna består till övervägande del av enkla meningar: Es ist nun alles das vollbracht (H), du wirst heut sein bey mir im Paradeyse (L), o vater, jch befehl dir nu meinen geist (W). Det första av de sju orden kräver även i bibelns latin en komplex mening: Vergib jn (...) / wan sie nit wissen, was sie thain (H); Vergib jn das sy wissendt nit / was sie an mir verbringen (den kausala konjunktionen saknas, L); vergie b aus güttikeit / was disz volck thut aus unwissenheyt (W). Hos Michael Weißes Gesangbuch der Böhmischen Brüder (W) kommer man fram till slutsatsen att ett antal av Weißes uttryck har blivit stående och återkommer gång på gång. Det rör sig om ordgrupper som hertz̄ens 130 Acta Linguistica Lithuanica LXIV–LXV Das geistliche Lied im Forschungsspektrum der Theolinguistik grund, enge pforte, im höchsten thron. Till skillnad från de andra Sieben-Worte-texterna H, P och L, som inte har någon utsmyckande attributering, kommer Michael Weißes fria textutformning också till uttryck i utsmyckningen av Jesusorden med ordgrupper. I L märks den adverbiella genitivens förekomst två gånger: Johannes sol dein warten; der (=Maria) solt du (=Johannes) fleissig pflegen. Den kausalitet som markeras på latin i det första (non enim sciunt) och fjärde (utquid dereliquisti me) av de sju orden återges på olika sätt: 1. enim: med subjunktionen wan (H), wor (P); prepositionellt genom unwissenheyt (W) och inte alls (L); 2. utquid: wie (H, L), wy (P), warumb (W). 4.3.4. Lexikon. Det bibliska ordförrådet (inklusive låneordet paradeys) i Sieben-Worte-texterna, vars författare torde ha stött sig på bibelöversättningar, är inte förvånande. Endast W formulerar sig friare i förhållande till den bibliska förlagan. W använder adjektivet lustig i betydelsen ’lustfylld’ som attribut till paradies och visar därmed att betydelseförändringen till den nyhögtyska betydelsen ännu inte hade ägt rum. Liksom P använder W weibesbild (lat. mulier) om Maria under korset, vilket också visar att uttryckets nuvarande nedsättande konnotation, som går tillbaka till medelhögtyskan, ännu inte förelåg. Jesusorden fogas in i den omgivande sångtexten uteslutande språkligt genom anföringsverb. Här finns en varierande mångfald, som uppstår genom att anföringarna delvis har fått emotionella konnotationer: sprach, schray die wart, mit lauten schreÿen (H); sprach, we claget, ruft, bekannt, vorhieß (P); sprach, sagt, ruefft pierleych, redt, Hub ann (L); sprach, verhiesch, rieff laut (W). Sieben-Worte-texterna erbjuder stiliserat talspråk i Jesusorden. Intressant nog uppvisar de följaktligen också olika samtalspartiklar: medan sådana saknas i P, finns bara en i L (Fürwar) och W (gewies), används de upprepade gånger i H för att förstärka utsagan (gewiss, fürbar, warlich, doch). 4.3.5. Morfologi. I Sieben-Worte-texterna är följande verbformer belagda. 1:a person singularis presens: ich..sag, enpfilch ich (H); <ich> befil (P); ich beger, sag ich, ich..empfilch (L); ich befehl (W) – 2:a person singularis presens: wirstu, hast dw (H), du wirst, solst han (P); du wirst, solt du, hast du (L); du solt, verlestu (W) – 3:e person singularis: ist, mich türstet (H); ist, mich dursth (P); ist, sol, mich dürst (L); thut, ist, sol, mich dürstett, auswey st (W) – 3:e person pluralis: sie.. wissen (H); sie wizzen, thun (P); sy wissent, sie verbringen (L). – Imperativ singularis: Vergib, Nymbar (H); vorgib, ny(m) war (P); thu(o)e, Vergib, nym(m) war, sich an (L); vergie b, sih (W). Straipsniai / Articles 131 ALBRECHT GREULE Med undantag för W uppvisar Sieben-Worte-texterna inga egenheter inom ordbildningen, vilket hänger samman med deras beroende av bibelspråket. Endast Weiße har två abstraktbildningar (som ter sig nya) med suffixen -keit (güttikeit) och -heit (unwissenheyt). Värt att nämna är juxtapositionen weybsbildt (P) och weibesbild (W). 5. AVSLUTNING Jag kan inte sammanfatta alla de många uppgifter som teolingvistiken har ställts inför. Men utan tvekan har germanister också något att säga om kritiken av den religiösa språkanvändningen. Jag vill belysa detta med några få meningar utifrån problemet med den nya andliga sången. Efter att vi hade granskat tre nya andliga sånger med språkvetenskapens lupp sammanfattade min elev Martina Meyer det så här: ”Nya andliga sånger är (...) sångstycken som vill skilja sig från de kyrkpsalmer som uppfattas som ’gamla’ och ’konventionella’.” (Greule, Meyer 2006: 75). När något nytt dyker upp uppstår i allmänhet intrycket att det på ett särskilt sätt lämpar sig för yngre människor eller är karakteristiskt för dem. Därför inställer sig frågan om texterna till nya andliga sånger också borde vara skrivna på ett särskilt ungdomsspråk. När vi inser att det inte kan finnas ett enhetligt ungdomsspråk kommer vi fram till att ungdomsspråk, eller det som betraktas som sådant, inte bör användas i texterna till nya andliga sånger. Ungdomsspråkliga uttryck undviks också i praktiken i två av de tre undersökta texterna. I det tredje fallet, där textförfattaren ändå har försökt sig på uttryck som ”Mikro-, Makro-, Mega-Psycho” under rubriken ”Om törnbusken inte fanns i öknen”, blir domen förkrossande: Det hade varit bättre om han låtit bli. LITTERATUR Becker Hansjakob u. a. 2001: Geistliches Wunderhorn. Große deutsche Kirchenlieder. München: C. H. Beck Verlag. Crystal David 1993: Die Cambridge-Enzyklopädie der Sprache. Frankfurt/M., New York: Campus, 412. Gerber Uwe, Hoberg Rudolf (Hrsg.) 2009: Sprache und Religion. Darmstadt: Wissenschaftliche Buchgesellschaft. 132 Acta Linguistica Lithuanica LXIV–LXV Das geistliche Lied im Forschungsspektrum der Theolinguistik Greule Albrecht 1998: Frühneuhochdeutsch in der Oberpfalz. Die Sprache des Gebenbacher Pfarrbuchs 1418–1437. – Deutsche Grammatik – Thema in Variationen. Festschrift für Hans-Werner Eroms zum 60. Geburtstag, hrsg. von Karin Donhauser, Ludwig M. Eichginger. Heidelberg: C. Winter, 381–388. Greule Albrecht 2004: Über die Anfänge deutscher Sprachkultur und Sprachkultivierung. – Entstehung des Deutschen. Festschrift für Heinrich Tiefenbach, hrsg. von A. Greule, E. Meineke, Ch. Thim-Mabrey. Heidelberg: Universitätsverlag Winter GmbH, 133–142. Greule Albrecht 2009: Geistliche Lieder / Kirchenlieder. – Literarische und religiöse Testsorten und Textallianzen um 1500, hrsg. von Alexander Schwarz, Franz Simmler, Claudia Wich-Reif. Berlin: Weidler Buchverlag, 773–780. Greule Albrecht, Kucharska-Dreiß Elżbieta 2011: Theolinguistik: Gegenstand – Terminologie – Terminologie – Methoden. – Theolinguistik: Bestandsaufnahme – Tendenzen – Impulse, hrsg. von Albrecht Greule und Elżbieta Kucharska-Dreiß. Insingen: Verlag Bauer & Raspe, 11–18. Greule Albrecht, Kucharska-Dreiß Elżbieta, Makuchowska Marzena 2005: Neuere Forschungen zur Sakralsprache im deutsch-polnischen Vergleich. Erträge – Tendenzen – Aufgaben. – Heiliger Dienst 2005, Heft 2, 73–91. Greule Albrecht, Meyer Martina 2006: „Ich geh durch Ödland“. Neue Geistliche Lieder unter der Lupe der Sprachwissenschaft. – Auf der Suche nach dem neuen geistlichen Lied, hrsg. von Siri Fuhrmann, Annette Albert-Zerlik. Tübingen: Francke-Verlag, 2006, 63–77. Janich Nina, Greule Albrecht (Hrsg.) 2002: Sprachkulturen in Europa. Ein internationales Handbuch. Tübingen: Gunter Narr Verlag. Möller Christian 2000: Das 16. Jahrhundert. – Kirchenlied und Gesangbuch. Quellen zu ihrer Geschichte. Ein hymnologisches Arbeitsbuch, hrsg. von Christian Möller. Tübingen: Francke, 69–127. Noppen Jean-Pierre van 1995: Methodist Discourse and Industrial Work Ethic. A Critical Theolinguistic Approach. – Belgisch tijdschrift voor filologie en geschiedenis 73, Afl. 3: Moderne talen letterkunde, 693–714. Praßl Franz Karl 2000: Das Mittelalter. – Kirchenlied und Gesangbuch. Quellen zu ihrer Geschichte. Ein hymnologisches Arbeitsbuch, hrsg. von Christian Möller. Tübingen: Francke, 29–68. Wagner Andreas 1999: Theolinguistik? – Theolinguistik! – Internationale Tendenzen der Syntax, Semantik und Pragmatik. Akten des 32. Linguistischen Kolloquiums in Kassel 1997 (Linguistik International 1), hrsg. von Hans Otto Spillmann, Warnke Ingo. Frankfurt/M. u. a.: Peter Lang, 507–512. Straipsniai / Articles 133 ALBRECHT GREULE Den religiösa sången i teolingvistikens forskningsspektrum SAMMANFATTNING Artikeln behandlar den teolingvistiska problematik som nyligen blivit högaktuell i Tyskland och Polen kring översättning, tolkning och kulturell anpassning av sakrala texter inom olika kristna konfessioner. Den ger en kort översikt över bibliografin över arbeten av denna språkvetenskapliga inriktnings pionjärer Jean-Pierre van Noppen, David Crystal och Andreas Wagner, vilka definierar skapandet och integrationen av normativa begrepp inom den sakrala sfären utan att åsidosätta vare sig språkliga regler eller teologiska dogmatiska principer, samt över de viktigaste forskningsutgångspunkterna. Vid analysen av särdragen i den tyska översättningen av delen ”Vetus Itala” i Vulgata framhålls vikten av att fastställa interferensförhållandet mellan teolekt (det vill säga språket hos en särskild social grupp eller en medlem av den, rikt på termer och begrepp från den sakrala sfären) och det allmänna språket. Därmed identifieras nödvändigheten av att beakta översättarens och den sociala miljöns påverkan, vilket ofta kan bedömas som en predisponerande faktor när man fastställer de formella (dvs. språkliga) och kulturella (dvs. faktografiska realia) skillnaderna i den text som anpassas. Det betonas att den teolingvistiska forskningsmetoden, som bygger på en konvergens mellan synkrona och diakrona analysmetoder, är särskilt användbar för att klarlägga den faktiska betydelsen av ideolektiska begrepp i den text som översätts och därför bör betraktas som integrerande i förhållande till såväl språksystemet som det faktografiska materialet. På grund av den undersökta företeelsens – den Heliga Skriftens – ytterst komplexa struktur och det stora antalet översättningsvarianter från olika perioder tillämpas den teolingvistiska forskningsmetoden enligt taxonomiska principer. Artikeln ägnar särskild uppmärksamhet åt problemen med att översätta religiösa sånger från latin till tyska och tolka dem. Den behandlar aspekter av framställningen av handskrivna och tryckta texter, anger olika lingvistiska nyanser i undersökningen av det studerade objektet och illustrerar detta med resultat från analyser inom olika grenar av språkvetenskapen (fonetik) och grammatiken (morfologi, syntax). Mottagen den 11 oktober 2011. PROF. DR. ALBRECHT GREULE Hangstraße 30, D-93173 Wenzenbach-Grünthal, Deutschland [email protected] 134 Acta Linguistica Lithuanica LXIV–LXV