Prienų šnektos izoliuotieji ir rišliosios kalbos balsiai: akustiniai ir artikuliaciniai požymiai

JURGITA JAROSLAVIENĖ Institutet för det litauiska språket Forskningsområden: dialektologi, fonologi, experimentell fonetik. Vokaler i Prienų-dialekten, uttalade isolerat och i sammanhängande tal: akustiska och artikulatoriska egenskaper Akustiska och artikulatoriska egenskaper hos vokaler i Prienai-subdialekten, uttalade både isolerat och i meningar SAMMANFATTNING Artikeln beskriver de viktigaste akustiska och artikulatoriska egenskaperna hos isolerade vokaler och vokaler i sammanhängande tal i Prienų-dialekten. Forskningsresultaten visar att isolerade vokaler och vokaler som uttalas i naturligt talflöde i Prienų-dialekten skiljer sig åt, men att relationerna mellan vokalerna förblir desamma. De akustiska och artikulatoriska egenskaperna hos de flesta isolerat uttalade vokaler är mer framträdande än hos motsvarande ljud uttalade i meningar. En jämförelse av de spektrala egenskaperna hos isolerade vokaler i Prienų-dialekten och Daniel Jones kardinalvokaler visar att vissa vokaler i Prienų-dialekten i fråga om sina akustiska och artikulatoriska egenskaper skiljer sig endast obetydligt från motsvarande primära kardinalvokaler. En jämförelse av de kvalitativa egenskaperna hos isolerade ljud i sydaukštaitiska Kuciūnai, västaukštaitiska šiauliškiai Pašūsvys, nordkauniska Lukšiai, östaukštaitiska vilniškiai Svirkos, sydsamogitiska raseiniškiai Eržvilkas, nordsamogitiska telšiškiai Akmenė och östkauniska Prienų-dialekten visade att isolerade vokaler i Prienų-dialekten ligger närmast motsvarande primära ljud hos D. Jones. ANNOTATION Artikeln analyserar de viktigaste akustiska och artikulatoriska egenskaperna hos vokaler i Prienai-dialekten, uttalade både isolerat och i meningar. Isolerade vokaler skiljer sig från dem VIKTIGA NYCKELORD: vokal, ljud, formant, spektrum, akustiska och artikulatoriska egenskaper. NYCKELORD: vokal, ljud, formant, spektra, akustiska och artikulatoriska egenskaper. Straipsniai / Articles 65 JURGITA JAROSLAVIENĖ som artikuleras i ett naturligt talflöde i Prienai-dialekten, men vokalernas inbördes relationer förblir oförändrade. De akustiska och artikulatoriska egenskaperna hos flertalet ljud som uttalas isolerat är mer framträdande jämfört med motsvarande ljud som uttalas i meningar. Jämförelsen mellan spektrala egenskaper hos isolerade vokaler i Prienai-dialekten och Daniel Jones kardinalvokaler gör det möjligt att konstatera att vissa isolerade vokaler i Prienai-dialekten bör ställas i kontrast till de primära vokalerna. Efter en jämförelse av de kvalitativa egenskaperna hos isolerade ljud i den sydaukštaitiska Kučiūnai-dialekten, Pašušvys-dialekten i den västaukštaitiska Šiauliai-dialekten, den nordkaunasiska Lukšiai-dialekten, Švirkai-dialekten i den östaukštaitiska Vilnius-dialekten, Eržvilkas-dialekten i den sydsamogitiska Raseiniai-dialekten, Akmenė-dialekten i den nordsamogitiska Telšiai-dialekten och den östkaunasiska Prienai-dialekten, noterades att isolerade vokaler i Prienai-dialekten avviker minst från sina motsvarande ljud hos D. Jones. 0. INLEDNING 0.1. Studiens syfte Syftet med denna studie är att med hjälp av datorprogrammet PRAAT för ljudanalys, utvecklat av forskarna P. Boersma och D. Weenink vid Amsterdams universitet, undersöka och beskriva de akustiska och artikulatoriska egenskaperna hos isolerade1 vokaler i Prienai-dialekten, jämföra de erhållna uppgifterna med allmänt erkända standarder för vokalkvalitet uttalade på samma sätt – Daniel Jones kardinalvokaler2, samt med vokaler i löpande tal i Prienai-dialekten och i andra dialekter – Lukšiai i den västaukštaitiska kaunasiska dialekten (Bacevičiūtė 2000: 13–17; 2004: 158–174), Pašušvys i den västaukštaitiska šiauliškiai-dialekten (Kazlauskaitė 2002a: 64–67; 2002b: 69–71), Kučiūnai i den sydaukštaitiska dialekten (Leskauskaitė 2000: 89–93; 2004: 85–96), Švirkai i den östaukštaitiska vilniškiai-dialekten (Urbanavičienė 2004: 65–80; 2005: 76–93), Akmenė i den nordsamogitiska telšiškiai-dialekten (Murinienė 1998: 91–105; 2007: 109–127), 1 Akustiska och artikulatoriska egenskaper hos isolerat uttalade vokaler är mer generella och tydligare och visar vokalernas natur bättre, eftersom det vid uttalet är lättare att bortse från påverkan från andra ljud, liksom från intonation, taltempo och annat. 2 Värdena för formanter hos Daniel Jones kardinalvokaler hämtades från den polske fonetikern Wiktor Jassems verk om akustisk fonetik (1973: 190, tabell 13.1). Som bekant beräknades Jassems formantvärden med en äldre metod. När kardinalvokalernas formanter räknades om med programmet Praat4.1.14 för sju år sedan noterades att formantvärden som beräknats med olika metoder inte överensstämmer. Även om kardinalvokalernas inbördes relationer förblir desamma bör Jassems uppgifter betraktas som tillförlitligare (se vidare Jaroslavienė, Kaukėnienė 2004: 25–38). 66 Acta Linguistica Lithuanica LXIV–LXV Prienų šnektos izoliuotieji ir rišliosios kalbos balsiai: akustiniai ir artikuliaciniai požymiai pietų žemaičių raseiniškių Ežžvilko (Atkočaitytė 2002: 169–173)3 – izoliuotai ir frazėse ištartų balsių duomenimis. 0.2. Undersökningsmaterial och metod För undersökningen av vokaler i isolerad position och i löpande tal valdes följande ord som används i den undersökta dialekten: tiːsė. ~ tišė, tẽtė. ~ tėtė, tẽse. ~ tęse, tãːsto. ~ tęsto, tãːso. ~ tašo, stõːtu. ~ stōtu „stōtú“, pũːstu. ~ pūstu „pūstū“, kẽːpe. ~ kėpė, kãːpto. ~ kėpto, kãːso. ~ kąso, tiksi ~ tiksi, kèpsi ~ kèpsi, kèps ~ kèps, kàst ~ kàst, kòstas ~ Kòstas, skùst ~ skùst. För att undersöka vokaler i löpande tal konstruerades sammanhängande meningar, huvudsakligen med tre till fyra ord, med dessa ord. Meningarna skrevs i slumpmässig ordning med halvfonetisk stavning på pappersark, jfr: Vaikai tąso tą šunį, Greitai kepsi tą žuvį, Vaikai tęse tą darbą etc. Tre äldre manliga informanter från Prienai, utan taldefekter, läste in undersökningsmaterialet för experimentet med vokaler i isolerad position och i löpande tal direkt i en dator, i normalt taltempo och tre till fem gånger vardera. De så kallade isolerade vokalerna hölls ut av talarna i ungefär en sekund. Meningarna och orden fördes över till datorns minne. De bästa inspelningarna valdes ut för analys. Materialet sparades som filer av typen * wav. För att klippa ut de undersökta elementen användes datorprogrammet PRAAT 5.0.34, med alternativen Formant & LPC, och därefter To Formant, Track och Down to TableOfReal. Formantvärdena mättes i mitten av segmentets stationära del och avrundades till närmaste 10 Hz. Före mätningen filtrerades spektra för bakre höga vokaler, det vill säga frekvenser över 3500 Hz4 avlägsnades. Vid spektralanalysen fastställdes och ritades först, från de utklippta undersökta segmenten, ett naturligt spektrogram av ljudet eller ordet i varierande gråtoner av typen Visible Speech, med 3500 Hz som högsta frekvens. Därefter mättes formanternas banor automatiskt och ritades vid behov, också med 3500 Hz som högsta frekvens. Ofta sammanfogades det naturliga spektrogrammet och bilderna av formantdynamiken till en enda bild, noggrant justerade i fråga om frekvens och varaktighet. Formantvärdena för de isolerade vokalerna bedömdes och de kvalitativa segmentegenskaperna 3 I arbeten om de uppräknade dialekterna har spektra för isolerade dialektvokaler undersökts med hjälp av datorprogrammet PRAAT för ljudanalys. Det är viktigt att formantvärdet i de nämnda dialektstudierna, med undantag för beskrivningen av Svirkai-dialekten i östra höglandslitauiska, har beräknats som medelvärdet av alla formantvärden i det isolerade segmentet. Liksom i beskrivningen av Svirkai-dialekten mättes i denna studie den mellersta – renaste – delen av det isolerade ljudet (jfr Urbanavičienė 2005: 76–77 och där anförd litteratur). Segmentets stationära del erhölls genom att klippa ut ett 500 ms långt avsnitt ur ett ljud som artificiellt förlängts till ungefär en sekund. 4 De höga frekvenserna avlägsnades med samma ljudanalysprogram PRAAT, genom att välja alternativen Spectrum, To Spectrum och Edit, och därefter Publish band-filtered sound och återigen Edit. Straipsniai / Articles 67 JURGITA JAROSLAVIENĖ Parametrarna (kompakthet (C), mollkaraktär (b), tonalitet (T) och spänning (įt)) beräknades med Alekso Girdenis program FORMANT2.PAS, utvecklat enligt Raimondas Piotrovskis formler (Piotrovskij 1960). Medelvärdena av formantvärdena i mitten av samma ljud för samtliga informanter anges i artikelns tabeller; diagram ritade med programmet EXCEL2007 presenteras också. 1. RESULTAT AV UNDERSÖKNINGEN AV ISOLERADE VOKALER Nedan diskuteras och analyseras resultaten från den instrumentella undersökningen av vokaler i isolerad position och i löpande tal i Prienai-dialekten. 1.1. Akustiska och artikulatoriska egenskaper hos isolerade vokaler i Prienai-dialekten Exempel på spektrogram för isolerade vokaler i Prienai-dialekten visas i figur 1–13. Med utgångspunkt i resultaten (se tabell 1) och med hänsyn till spektrogrammen kan vokalerna i Prienai-dialekten klassificeras både akustiskt och artikulatoriskt. Först översiktas de akustiska egenskaperna hos isolerade vokaler. Utifrån klanghöjden, som beror på munhålans resonans, betraktas isolerat uttalade [i̇], [i], [ė], [e], [e̞], [e] som vokaler med hög klang: deras andra formant ligger över 1500 Hz, och deras tonalitetsindex är betydligt högre än för de isolerade vokalerna med låg klang [ɑ], [ȧ], [a], [ȯ], [ɔ], [u̇], [u] – för dessa vokaler når den andra formanten inte upp till 1500 Hz (jfr fig. 1–13). Tonalitetsgraden hos alla vokaler med låg klang, med undantag för det korta [a], FIG. 1. Spektrogram av isolerat uttalad vokal [i̇] FIG. 2. Spektrogram av isolerat uttalad vokal [u̇] 68 Acta Linguistica Lithuanica LXIV–LXV Prienų šnektos izoliuotieji ir rišliosios kalbos balsiai: akustiniai ir artikuliaciniai požymiai FIG. 3. Spektrogram av den isolerat uttalade vokalen [e̜] FIG. 4. Spektrogram av den isolerat uttalade vokalen [o̜] FIG. 5. Spektrogram av den isolerat uttalade vokalen [e̜] FIG. 6. Spektrogram av den isolerat uttalade vokalen [a̜] FIG. 7. Spektrogram av den isolerat uttalade vokalen [e̜] FIG. 8. Spektrogram av den isolerat uttalade vokalen [a̜] negativ. De isolerade [e̜], [e̜] och [e̜] intar, jämfört med vokaler med ljus och mörk klang, en mellanposition i det akustiska rummet: deras andra formanter är 1770 Hz, 1710 Hz respektive 1820 Hz, och deras tonalitetsindex är betydligt lägre än för [i̜], [i̜], [e̜], Straipsniai / Articles 69 JURGITA JAROSLAVIENĖ FIG. 9. Spektrogram av den isolerat uttalade vokalen [j] FIG. 10. Spektrogram av den isolerat uttalade vokalen [u] FIG. 11. Spektrogram av den isolerat uttalade vokalen [e] FIG. 12. Spektrogram av den isolerat uttalade vokalen [ɑ] FIG. 13. Spektrogram av den isolerat uttalade vokalen [ɔ] FIG. 14. Spektrogram av vokalen [ɔ] i löpande tal men betydligt större än [ɑ], [a.], [ɑ], [o], [ɔ], [u], [u]. Även i andra dialekter betraktas dessa allofoner av typen [e] ofta som mellanljud (jfr Bacevičiūtė 2004: 166; Kazlauskaitė 2002b: 56; se även Girdenis 2001: 341; Urbanavičienė 2005: 78 m.fl.). 70 Acta Linguistica Lithuanica LXIV–LXV Prienų šnektos izoliuotieji ir rišliosios kalbos balsiai: akustiniai ir artikuliaciniai požymiai TABELL 1. Formanter och värden för isolerade vokaler i Prienų-dialekten5 V F₁ (Hz) F₂ (Hz) F₃ (Hz) C b T spänn. [iˑ] 280 2460 3210 712 107 828 1890 [i] 390 2020 2720 772 107 585 850 [ɛˑ] 360 2390 2780 750 107 756 1310 [eˑ] 640 1770 2540 850 106 285 450 [eː] 670 1710 2610 859 106 223 490 [e] 560 1820 2650 829 106 349 530 [aˑ] 780 1270 2530 915 106 −88 540 [aː] 790 1300 2590 914 106 −83 580 [a] 710 1330 2430 895 107 11 450 [oˑ] 410 730 2210 890 113 −231 1150 [ɔ] 480 910 2300 885 111 −125 810 [uˑ] 330 660 2090 868 115 −200 1420 [u] 400 870 2320 862 112 −89 910 Den högsta klangen i den undersökta dialekten har den isolerade [iˑ] (F₂ = 2460 Hz, T = 828), de lägsta har de långa [uˑ] (F₂ = 660 Hz, T = −200) och [oˑ] (F₂ = 730 Hz, T = −231). Det bör sägas att vokalen med den lägsta klangen har det högsta indexet för bemollighet (115), vilket innebär att läpparna bör vara mest aktiva när den uttalas. Enligt den akustiska klassificeringen tillhör denna vokal klassen av bemolliga vokaler. Även de isolerade [oˑ], [ɔ] och [u] bör betraktas som bemolliga; jfr b = 113, 111, 112. Det bör noteras att de isolerade högtoniga vokalerna i Prienų-dialekten uttalas med högre klang och de lågtoniga med lägre klang än exempelvis i Šakių-dialekten hos nordliga kaunasiansktalande (jfr Bacevičiūtė 2004: 160). Ljudens akustiska egenskaper, enligt spektrumspridningen, hänger samman med tungans vertikala förskjutning uppåt eller nedåt (jfr Girdenis 2003: 193–195; Pakerys, 2003: 23): ju lägre tungan sänks när en isolerad vokal uttalas, desto högre är dess första formant. Som framgår ligger den första formanten för [iˑ] och [uˑ] i det allra lägsta frekvensområdet (fig. F₁ = 280 Hz, 330 Hz), medan F₁ för de övriga isolerade vokalerna – [i], [ɛˑ], [oˑ], [ɔ] och [u] – varierar mellan 360 och 480 Hz. Intressant nog är den första formanten för det långa [eˑ] lägre än för de korta [u] och särskilt [i] (fig. F₁ = 360 Hz, 400 Hz, 390 Hz). De lågklangiga [aˑ], [aː] och [a] har de högsta första formanterna (fig. F₁ = 780 Hz, 790 Hz och 710 Hz), vilket innebär att tungan är sänkt som mest när dessa ljud uttalas (jfr fig. 1–13). 5 Symbolernas betydelse i denna och följande tabeller: F₁, F₂, F₃ – värdena för de tre första formanttopparna i vokalens mittparti, avrundade till närmaste 10 Hz; C – kompakthetsindex, b – bemollighetsindex, T – tonalitetsindex, spänn. – spänningsindex. Straipsniai / Articles 71 JURGITA JAROSLAVIENĖ Med hänsyn till de båda formanternas läge kan de isolerade vokalerna indelas efter graden av diffusivitet eller kompakthet⁶. Som framgår av tabell 1 är den lågklangiga vokalen med naturlig längd [ɑ], liksom [ɑː] och [ɑ], mest kompakt (fig. C = 915, 914 och 895)⁷: deras båda första formanter (F₁ och F₂) ligger nära varandra i det akustiska rummet och i allmänhet nära spektrumets mittparti (se fig. 6, 8, 12). Längst ut i spektrumet ligger [i] och [u], vars båda första formanter F₁ och F₂ kännetecknar dem som icke-kompakta, eller de mest diffusa vokalerna. Spänningsindexet visar tydligt att långa vokaler uttalas betydligt mer spänt än motsvarande korta, jfr: [i] spänn. = 1890, [i] spänn. = 850; [uː] spänn. = 1420, [u] spänn. = 910; [oː] spänn. = 1150, [ɔ] spänn. = 810. Skillnaden i spänning är minst mellan Prienų-dialektens [eː], [e.] och [e] samt [ɑː], [ɑ.] och [ɑ], jfr: [eː] spänn. = 450, [e.] spänn. = 490; [e] spänn. = 530; [ɑː] spänn. = 540, [ɑ.] spänn. = 580, [ɑ] spänn. = 450), och som framgår är till och med spänningsindexet för det korta [e] högre än för [e.] och [eː]. Nedan följer en artikulatorisk tolkning av dialektens isolerade vokaler. Ljuden med hög klang [iː], [i], [i̞ː], [eː], [e.], [e] bör betraktas som främre; när de uttalas är tungan förskjuten mot den främre delen av munhålan. [ɑː], [ɑ.], [ɑ], [oː], [ɔ], [uː], [u] bör betraktas som bakre – de uttalas med tungan tillbakadragen mot den bakre delen av munhålan. Men även när vokaler i samma rad uttalas skiljer sig tungans förskjutning åt: av alla vokaler är [iː] den mest främre, medan [uː] och [oː] är de mest bakre. Efter höjd delas dialektens isolerade ljud in i höga ([iː], [i], [uː], [u]) och låga ([ɑː], [ɑ.], [ɑ], [eː], [e.], [e]) vokaler. Den isolerade [ɛː] ligger också nära de höga vokalerna; [oː] och [ɔ] bör betraktas som mer intermediära – vokaler med mellanhöjd, även om F₁ för [oː] skiljer sig endast med 10–20 Hz från den första formanten för [u] och [i]. När det gäller munöppning är det långa [iː] det mest slutna ljudet i dialekten, medan [ɑː] och [ɑ.] är de mest öppna. De isolerade vokalernas potentiella artikulatoriska egenskaper och inbördes förhållanden återges direkt i schemat över det akustiska rummet (se fig. 15). På abskissaxeln anges skillnaden mellan den andra och den första formanten (F₁–F₂), och på ordinataxeln värdena för den första formanten (F₁) (jfr Ladefoged 1975: 173 ff.; Clark, Yallop 1999: 268; Ladefoged, Maddieson 2002: 284–286; Girdenis 2008: 31, not 18 m.fl.). Av schemat framgår att avstånden mellan de isolerade främre ljuden är betydligt större än mellan de bakre: triangelns vänstra sida, som återger förhållandena mellan främre vokaler från [i] till [e.], är märkbart längre än den högra, som förbinder bakre vokaler från [ɑ.], [ɑ] till [u] (jfr Fant 1964: 114; Murinienė 1998: 103 m.fl.). De större avstånden mellan de främre vokalerna visar att deras horisontella tungförskjutning i riktning mot tänderna tenderar att vara mer framträdande än hos de bakre. Den långa 6 Dėl kompaktiškumo indekso dar žr. Urbanavičienė 2005: 79, 102 išn. 7 Taip pat žr. Pakerys 2003: 26. 72 Acta Linguistica Lithuanica LXIV–LXV Prienų šnektos izoliuotieji ir rišliosios kalbos balsiai: akustiniai ir artikuliaciniai požymiai FIGUR 15. Prienai-dialektens isolerade vokaler i det akustiska rummet [i˙] – ett ljud med främre artikulation; när det uttalas är tungan mest förskjuten mot den främre delen av munhålan. De isolerade [o˙] och [u˙], [ɔ] och [u] skiljer sig nästan inte åt vad gäller graden av bakre artikulation: [o˙] och [ɔ] är endast något mer bakre än [u˙] respektive det korta [u]. Mest förskjutna mot den bakre vokalraden av alla ljud är de långa [o˙] och [u˙]. I vissa andra dialekter, vars isolerade vokalsystem har analyserats enligt liknande principer, intas ytterläget också av [o˙] (i Pašūsvio-dialekten) och [u˙] (i Lukšiai- och Kučiūnai-dialekterna) (se Leskauskaitė 2004: 93; Kazlauskaitė 2002b: 62; men jfr Crothers 1978: 97; Urbanavičienė 2005: 83). De låga [a˙] och [a.] har, jämfört med de diskuterade [o˙], [ɔ], [u˙] och [u], minst bakre artikulation – det naturlångt [a˙] är något ”mörkare”. 1.2. Jämförelse mellan spektra hos Prienai-dialektens isolerade vokaler och Daniel Jones kardinalvokaler Nedan jämförs dialektens isolerat uttalade vokalsystem med den engelske fonetikern Jones kardinalvokaler, som består av primära (₁[iː], ₂[eː], ₃[ɛː], ₄[aː], ₅[ɑː], ₆[ɔː], ₇[oː], ₈[uː]) och sekundära (₉[yː], ₁₀[øː], ₁₁[œː], ₁₂[ɶː], ₁₃[ɒː], ₁₄[ʌː], ₁₅[ɤː], ₁₆[uː], ₁₇[iː]) Straipsniai / Articles 73 JURGITA JAROSLAVIENĖ och ₁₈[u̟])⁸. De primära vokalerna ₁[i̞], ₂[e̞], ₃[ɛ̞], ₄[a̞], ₅[ɑ̞] är orundade, ₆[ɔ̞], ₇[o̞], ₈[u̞] är rundade. De sekundära vokalerna motsvarar dem vad gäller läpparnas position, men omvänt: ₉[y̞], ₁₀[ø̞], ₁₁[œ̞], ₁₂[ɛ̞], ₁₃[ɒ] är rundade, medan ₁₄[ʌ̞], ₁₅[ɣ̞], ₁₆[ɯ̞] är orundade. ₁₇[ɨ̞] och ₁₈[ɯ̞] är mellanvokaler med hög tungposition: den första är orundad, den andra rundad. Dessa vokalers kvalitativa parametrar presenteras i tabell 2 (Jassem 1973: 190, tabell 13.1). Jones kardinalvokaler är teoretiska konstruktioner och sammanfaller därför inte exakt med motsvarande ljud i något specifikt språk eller någon dialekt. Girdenis (2008, 29–30; se även Girdenis 2001: 340–343 och Murinienė 2007: 116–117) har utförligast beskrivit deras auditiva intryck och ungefärliga likhet med ljud i litauiska och andra språk. Även författaren till denna artikel har lyssnat på dessa kardinalvokaler (jfr Jaroslavienė, Kaukėnienė 2004: 33; Jaroslavienė 2010: 146–147). För lyssnaren noterades att ₂[e̞], ₇[ɔ̞] påminner om [ɛ̞] [o̞] i sydvästaukštaitiska dialekter (särskilt zanavykai), medan ₁[i̞], ₈[u̞] motsvarar [i̞] [u̞] i samma dialekt. Kardinalvokalen ₅[ɑ̞] liknar något zanavykai-[ɑ]; ₃[ɛ̞] påminner om standardspråkets [e̞] (men är inte lika öppen). Efter en jämförelse av ljudens kvalitativa parametrar (se tabell 1 och 2) och med hänsyn till jämförelseschemat över systemen för kardinalvokaler och dialektens isolerade vokaler (se figur 16) kan man hävda att dialektens isolerade orundade icke-diftongerande [i̞] och [ɪ] inte kännetecknas av de motsvarande kardinalvokalernas extrema främre och höga artikulation. Den långa vokalen avviker både från den primära orundade ₁[i̞] och från den sekundära rundade ₉[y̞]. Den långa [i̞] sammanfaller med den första [i̞] endast i graden av tonlöshet (jfr b = 107 och 107). Även den korta [i̞] skiljer sig inte från denna kardinalvokal i fråga om tonlöshet, men den ([i̞]) har förskjutits ännu mer än den långa vokalen mot mitten av det akustiska vokalrummet. Den korta [i̞] är alltså ett ljud med mörkare klang, mer bakre artikulation och lägre tungposition än [i̞]. Detta bekräftas också av de akustiska egenskaperna hos [i̞] och [ɪ] (se tabell 1). Det bör noteras att dialektens isolerade [ɛ̞] är mer främre och har högre tungposition än [i]. Denna långa vokal uttalas i dialekten med mycket spända talorgan. Liknande tendenser har observerats även i Lukšiai-dialekten. Av dessa skäl kan [ɛ̞] betraktas som en hög vokal (jfr även Bacevičiūtė 2004: 160, 166; Girdenis 2003: 222). Vad gäller spänning och kompakthet intar det isolerade [ɛ̞] en mellanposition mellan den primära motsvarande orundade kardinalvokalen ₂[e̞] och den sekundära rundade ₁₀[ø̞]. I det akustiska vokalrummet är det långa [ɛ̞] ändå förskjutet närmare den sekundära ₁₀[ø̞] (jfr [ɛ̞] och ₁₀[ø̞] F₁ = 360 och 350 Hz, F₂ = 2390 och 2320 Hz); dessa vokaler skiljer sig inte alls i fråga om tonlöshet (jfr [ɛ̞] och ₁₀[ø̞] b = 107 och 107). Det bör noteras att spänningen är den faktor som mest skiljer det isolerade [ɛ̞] från ₁₀[ø̞] – dialektens vokal är mer spänd (jfr [ɛ̞] och ₁₀[ø̞] sp. = 1310 och 1070; ₂[e̞] sp. = 1800). 8 För en beskrivning av kardinalvokalsystemet och planimetriska modeller, se Jaroslavienė 2010: 146, anm. 153; Jaroslavienė, Kaukėnienė 2004: 25, anm. 1. 74 Acta Linguistica Lithuanica LXIV–LXV Prienų šnektos izoliuotieji ir rišliosios kalbos balsiai: akustiniai ir artikuliaciniai požymiai T A B E L L 2. Daniel Jones kardinalvokalernas formanterna och index V F₁ (Hz) F₂ (Hz) F₃ (Hz) C b T spän. 1. [iː] 210 2750 3500 667 107 1012 2540 2. [eː] 380 2630 3050 748 105 776 1800 3. [ɛː] 590 2280 2700 818 105 514 1070 4. [aː] 870 1750 2700 892 104 115 820 5. [ɑː] 800 1050 2720 947 107 −295 970 6. [ɔː] 550 850 2500 917 110 −279 700 7. [oː] 400 730 2300 886 113 −237 1070 8. [uː] 270 615 2200 845 117 −196 1415 9. [yː] 220 2550 3100 680 108 979 1930 10. [øː] 350 2320 2600 751 107 772 1070 11. [œː] 520 1950 2500 815 106 466 470 12. [ɶː] 790 1650 2600 885 105 122 540 13. [ɒː] 710 900 2850 952 108 −398 1160 14. [ʌː] 570 940 2700 907 109 −241 830 15. [ɤː] 450 850 2500 883 111 −192 700 16. [ɯː] 280 850 2250 810 115 59 1120 17. [ɨː] 240 1550 2400 730 112 613 370 18. [ɤː] 270 1370 2500 756 112 444 360 Det är svårare att avgöra vilka kardinalvokaler de kompakta främre isolerade [eː], [eː] motsvarar – de ligger betydligt längre från inte bara den primära kardinalvokalen ₃[ɛː], utan även den sekundära kardinalvokalen ₁₁[œː]. Endast genom sin bemolkaraktär sammanfaller dessa vokaler med den elfte [œː] (b = 106); de övriga kvalitativa parametrarna skiljer sig från motsvarande Jones-ljud. Det bör noteras att [eː] har något högre höjd, är mer sluten och mer främre än vokalen med motsvarande positionslängd (jfr Bacevičiūtė 2004: 166). Den korta [e] är, jämfört med [eː] och [eː], mer främre och har högre höjd; vad gäller den första formantens position skiljer sig [e] (F₁ = 560 Hz) föga från den primära tredje [ɛː] (F₁ = 590 Hz) och den bakre sekundära vokalen ₁₄[ʌː] (F₁ = 570 Hz). Vad gäller den andra formanten ligger [e] (F₂ = 1820 Hz) närmast den primära ₄[aː] (F₂ = 1750 Hz) och den sekundära ₁₁[œː] (F₂ = 1950 Hz). Utifrån akustiska och artikulatoriska egenskaper bör dialektens [eː], [eː] och [e] (jfr fig. 5, 7, 11) betraktas som de bakersta främre vokalerna; utifrån tungans vertikala förskjutning kan de klassificeras som vokaler med medelhög höjd. I den nedersta spetsen av triangeln för dialektens isolerat uttalade vokaler finns de lågtoniga kompakta icke-bemoliska [ɑː], [ɑː], som i spektrumet intar en mellanliggande position Straipsniai / Articles 75 JURGITA JAROSLAVIENĖ FIG. 16. Isolerade vokaler i Prienai-dialekten (●) och D. Jones kardinalvokaler (○) mellan den primära orundade [ɑː] och den sekundära rundade [ɔː]. Dessa vokaler i dialekten och hos Jones ligger närmast varandra vad gäller den första formanten, det vill säga tungans vertikala förskjutning; vad gäller den andra formanten har [a.], [aː] förskjutits närmare den primära bakre orundade [ɑː], jfr: [aː] F₁ = 780 Hz, F₂ = 1270 Hz, [a.] F₁ = 790 Hz, F₂ = 1300 Hz och [ɑː] F₁ = 800 Hz, F₂ = 1050 Hz, [ɔː] F₁ = 790 Hz, F₂ = 1650 Hz. Det bör sägas att av alla dialektens vokaler av typen [a] har den långa [aː] av nasal ursprung den lägsta andra formanten (jfr [aː], [a.], [a] med F₂ = 1270 Hz, 1300 Hz respektive 1330 Hz). Vokalerna skiljer sig också åt vad gäller de första formanterna – det positionslånga [a.] har högst F₁, alltså bör tungan sänkas mest vid uttalet av det; det korta [a] har det lägsta F₁-värdet (jfr fig. 6, 8, 12). Det bör noteras att den korta vokalen vad gäller tungans vertikala förskjutning helt sammanfaller med den trettonde kardinalvokalen [ɒ] (F₁ = 710 Hz för båda). Genom sin kompakthet ligger dialektens [a.], [aː] (jfr C = 914, 915) närmare Jones primära bakre vokaler, jfr: [ɑː] och [ɒ] C = 947 och 917. Den korta [a] är i detta avseende mer sluten (C = 895); man kan anta att munnen öppnas mindre vid artikulationen. Tonen hos de isolerade [aː], [a.], [a] är mycket låg, men uttrycks inte med lika låga värden som hos kardinalvokalerna [ɒ] och [ɑː]. Den korta [a] sammanfaller med den primära femte [ɑː] i bemolgrad (107); [aː] och [a.] har en lägre bemolgrad (106). 76 Acta Linguistica Lithuanica LXIV–LXV Prienų šnektos izoliuotieji ir rišliosios kalbos balsiai: akustiniai ir artikuliaciniai požymiai Sammanfattningsvis kan sägas att dialektens isolerade [ɑˑ], [ɑ.], [ɑ] är bakre, öppna orundade vokaler. Till sina spektrala egenskaper kan de jämföras inte bara med sekundära utan även med primära kardinalvokaler, men de sammanfaller inte med någon av dessa. Bland alla ljud som uttalats isolerat i dialekten skiljer sig den lågtoniga bemoliska [ɔˑ] mest (jfr fig. 4) – som framgår artikuleras den i samma del av munnen som dess primära kardinalmotsvarighet, den rundade ₇[ɔˑ]: jfr [ɔˑ] F₁ = 410 Hz, F₂ = 730 Hz; ₇[ɔˑ] F₁ = 400 Hz, F₂ = 730 Hz. Vokalernas kvalitativa parametrar är också likartade, jfr [ɔˑ] och ₇[ɔˑ], respektive T = −231 och −237, b = 113 och 113, C = 890 och 886, spän. = 1150 och 1070). Således kännetecknas dialektens [ɔˑ] av en extremt bakre artikulation; utifrån tungans vertikala förskjutning bör denna vokal betraktas som ett ljud med medelhög höjd. Den korta [ɔ], som tillhör dialektens periferi, är också en lågtonig mellanliggande bemolisk vokal, men med högre ton än [ɔˑ] (jfr fig. 4, 13); dessutom är [ɔ] mindre spänd och har lägre bemolgrad än den nämnda långa vokalen. Vad gäller bemolgrad, kompakthet och ton skiljer sig den korta [ɔ] minst från den sekundära femtonde [ɣˑ] (båda b = 111, respektive C = 885 och 883, T = −125 och −192). Vad gäller spänning bör den aktuella vokalen ändå jämföras med den sekundära ₁₄[ʌˑ]. Den kan också kopplas till denna och Jones trettonde vokal med avseende på graden av tungans horisontella förskjutning nedåt (jfr ₁₃[¤], ₁₄[ʌˑ], [ɔ] med F₂ = 900 Hz, 940 Hz, 910 Hz, respektive). Vad gäller tungans vertikala förskjutning intar [ɔ] en mellanliggande position mellan den sekundära ₁₅[ɣˑ] och den primära kardinalvokalen ₆[ɔˑ] (F₁ = 480 Hz, 450 Hz, 550 Hz, respektive). Bland dialektens isolerade vokaler utmärker sig också den lågtoniga, icke-kompakta bemoliska [uˑ] (jfr fig. 2). Först bör det sägas att, liksom i fallet med [ɔˑ] och [ɔ], är båda dess första formanterna lägre än hos motsvarande korta [u] (jfr fig. 10). Den långa [uˑ] har alltså betydligt lägre ton och är mer labialiserad. Vad gäller ton och spänning ligger denna vokal mycket nära den motsvarande primära kardinalvokalen ₈[uˑ], t.ex.: T – −200 respektive −196, spän. – 1420 respektive 1415 (jfr [u] T = −89, spän. = 910). Endast genom sin bemolgrad kan [uˑ] jämföras med Jones sekundära vokal ₁₆[uˑ] (b = 115). Den korta [u] har en betydligt lägre bemolgrad (b = 112) – i detta avseende sammanfaller [u] med den sekundära orundade ₁₇[ɨˑ] och rundade ₁₈[ɯˑ]. I den akustiska vokalrymden ligger den andra formanten hos den långa [uˑ] närmare den primära åttonde [uˑ]; vad gäller den första formanten, det vill säga tungans vertikala förskjutning, intar [uˑ] en mellanliggande position mellan den åttonde [uˑ] och den främre sekundära ₁₀[øˑ], jfr [uˑ] F₁ = 330 Hz, F₂ = 660 Hz, ₈[uˑ] F₁ = 270 Hz, F₂ = 615 Hz, ₁₀[øˑ] F₁ = 350 Hz, F₂ = 2320 Hz. Den korta isolerade [u] (F₁ = 400 Hz F₂ = 870 Hz) ligger i den akustiska vokalrymden närmast den primära kardinalvokalen ₇[oˑ] (F₁ = 400 Hz) och den sekundära ₁₅[ɣˑ] (F₁ = 450 Hz F₂ = 850 Hz). Efter att ha granskat forskningsdata om motsvarande isolerade vokaler i andra litauiska dialekter kan man sammanfattningsvis säga att vokaler som uttalas isolerat i kučiūnai-dialekten bland de sydliga aukštaitiska dialekterna också kan jämföras akustiskt med både primära och sekundära Straipsniai / Articles 77 JURGITA JAROSLAVIENĖ jämfört med kardinalvokalerna. De isolerade vokalerna i Pašušvios dialekt, tillhörande västaukštaitiska šiauliškiai, ligger i detta avseende närmast Jones sekundära vokaler. Den extrema artikulationen är inte heller typisk för Lukšiai-dialekten, tillhörande nordliga kauniškiai. Detsamma gäller Svirkų-dialekten, tillhörande östaukštaitiska vilniškiai, Akmenės-dialekten, tillhörande nordliga žemaitiska telšiškiai, och Eržvilko-dialekten, tillhörande sydliga žemaitiska raseiniškiai. En jämförande analys av uppgifterna visar att de isolerade högtoniga vokalerna i Prienų-dialekten uttalas med högre klangfärg och de lågtoniga med lägre klangfärg än till exempel i Šakių-dialekten, tillhörande nordliga kauniškiai. 2. RESULTAT AV UNDERSÖKNINGEN AV VOKALER I SAMMANHÄNGANDE TAL Nedan jämförs de isolerade vokalerna i Prienų-dialekten med motsvarande ljud uttalade i naturligt talflöde. Samma allofoner som i experimentet med isolerade ljud valdes för undersökningen. Även de relativt diftongoida ljuden [æː], [æ.] och [e], uttalade i naturligt talflöde, undersöktes. Tabell 3 anger medelvärdena för de centrala värdena för alla undersökta realisationer. 2.1. Jämförelse av de akustiska egenskaperna hos isolerade vokaler och vokaler i sammanhängande tal Både isolerade vokaler och vokaler i sammanhängande tal har, utöver en initial och en final, dvs. övergångsdel, en stationär ljuddel, som i naturligt talflöde av olika subjektiva orsaker kan försvinna helt (särskilt hos vokaler uttalade i snabbare tempo och även i obetonad position). De närliggande ljuden påverkar främst vokalernas övergångsdel – ljudets början och slut (i detta avseende jfr Jaroslavienė 2010: 238 ff., se även Ladefoged, Maddieson 2002 m.fl.). Detta framgår tydligt av exemplen på spektrogram (se fig. 14, 17–20; spektrogram över isolerat uttalade vokaler finns i fig. 1–13).9 Experimentresultaten visar att isolerade vokaler och vokaler uttalade i naturligt talflöde skiljer sig mer eller mindre åt (se tabell 1 och 3, även jämför fig. 1–14, 17–20). Till klangfärgen (jfr F2) delas ljuden i sammanhängande tal först in i vokaler med hög klangfärg ([iː], [i], [eː], [eˑ], [e.], [e], [æː], [æ.], [e]) och låg klangfärg ([ɑː], [ɑ.], [ɑ], [oː], [ɔ], [uː], [u]), precis som de isolerade vokalerna. Det bör noteras att högtoniga [iː], [i], [eː] 9 Daugiau rišliosios kalbos balsių spektrogramų pavyzdžių žr. Jaroslavienė 2010: 74 tt. Diftongoidų [ie], [uo] ir žemutinių [a], [e] tipo balsių spektrogramų pavyzdžių ir kokybės bei kitų požymių tyrimą žr. Jaroslavienė 2010: 158 tt. 78 Acta Linguistica Lithuanica LXIV–LXV Prienų šnektos izoliuotieji ir rišliosios kalbos balsiai: akustiniai ir artikuliaciniai požymiai FIG. 17. Spektrogram över ordet tĩsę. ~ tĩsę FIG. 18. Spektrogram över ordet tìksi ~ tìksi FIG. 19. Spektrogram över ordet tãso. ~ tãso FIG. 20. Spektrogram över ordet tẽsę. ~ tẽsę den andra formanten är cirka 140 Hz, 40 Hz respektive 110 Hz lägre, medan [eˑ], [eˑ], [e] är cirka 60 Hz, 40 Hz respektive 40 Hz högre än hos motsvarande isolerade ljud. Även i detta avseende är F₂ högre för samtliga vokaler med låg klangfärg. Med hänsyn till spektrumspridningen fördelar sig alla vokaler så här: den högsta första formanten (från 510 Hz till 780 Hz) har [a], [aˑ], [a] och [eˑ], [eˑ], [e], [æˑ], [æˑ], [e] i sammanhängande tal; den lägsta har [iˑ], [i], [uˑ] och [u] (från 330 Hz till 450 Hz). Liksom för isolerade vokaler är F₁ också ganska låg för vokalen [eˑ] i sammanhängande tal (jfr F₁ för [eˑ] i isolerat uttal och sammanhängande tal = 360 Hz och 380 Hz). F₁ är högre för de isolerade vokalerna [aˑ], [aˑ], [a], [eˑ], [eˑ], [e] och [i]. För övriga vokaler är den första formanten högre hos vokaler uttalade i sammanhängande tal. De obemollerade [oˑ] och [ɔ] i sammanhängande tal (liksom i isolerat uttal) har dock en mellanposition vad gäller första formanten, jfr F₁ för [oˑ], [ɔ] = 440 Hz, 500 Hz. Liksom för isolerade vokaler har [iˑ], [eˑ], [i] den högsta tonaliteten och är icke-kompakta, dvs. mest diffusa (jfr medelvärdena för T = 740, 679, 612, C = 739, 759, 764); den lägsta tonalitetsgraden har [o] och [uˑ] (jfr medelvärdena för T = -202, -166), och de mest kompakta lågtoniga vokalerna i dialekten är [aˑ] och [aˑ] (jfr medelvärdena för C = 909, 908). Straipsniai / Articles 79 JURGITA JAROSLAVIENĖ TABELL 3. Formanter och värderingar för vokaler i sammanhängande tal i Prienų-dialekten V | F₁ (Hz) | F₂ (Hz) | F₃ (Hz) | C | b | T | sp. [iˑ] | 330 | 2320 | 2970 | 739 | 107 | 740 | 1460 [i] | 360 | 1980 | 2660 | 764 | 108 | 612 | 780 [ɛˑ] | 380 | 2280 | 2870 | 759 | 106 | 679 | 1270 [ɛ] | 570 | 1830 | 2670 | 830 | 106 | 343 | 570 [eˑ] | 630 | 1750 | 2690 | 848 | 106 | 257 | 570 [e] | 510 | 1860 | 2640 | 815 | 106 | 410 | 510 [æˑ] | 610 | 1620 | 2660 | 851 | 106 | 209 | 390 [æ.] | 670 | 1640 | 2680 | 862 | 106 | 175 | 490 [e] | 570 | 1730 | 2700 | 835 | 106 | 289 | 500 [aˑ] | 770 | 1310 | 2580 | 909 | 106 | −64 | 540 [a.] | 780 | 1340 | 2530 | 908 | 106 | −41 | 470 [a] | 700 | 1370 | 2600 | 889 | 106 | 13 | 430 [oˑ] | 440 | 790 | 2260 | 890 | 112 | −202 | 1010 [ɔ] | 500 | 1040 | 2190 | 874 | 110 | −5 | 770 [uˑ] | 350 | 720 | 2170 | 866 | 114 | −166 | 1260 [u] | 450 | 920 | 2240 | 873 | 112 | −76 | 890 Vokaler i sammanhängande tal, liksom isolerade vokaler, skiljer sig åt i fråga om bemollikhet: [u] och [uˑ] samt [ɔ] och [oˑ] kan betraktas som bemollika (jfr att. b = 112 och 114 samt 110 och 112), men hos motsvarande isolerade vokaler är bemollikhetsindexen större, uppenbarligen på grund av en aktivare läppaktivitet, med undantag för [u] (jfr [uˑ], [ɔ], [oˑ] b = 115, 111, 113); de labialiseras alltså kraftigare. Bemollikheten hos [u], uttalat isolerat och i naturligt talflöde, är densamma. Jämfört med isolerade [u], [uˑ], [ɔ], [oˑ] är också spänningsgraden lägre hos motsvarande vokaler uttalade i naturligt talflöde, och förhållandet mellan långa och korta vokalers spänning har minskat något i detta avseende, jfr: [uˑ] och [u] sp. = 1260 och 890; [oˑ] och [ɔ] sp. = 1090 och 770. De är inte lika spända som de isolerade och högtonade [i], [ɛˑ] och framför allt [iˑ] (se vokalernas spänningsindex i tabell 1 och 3). Den mest spända av de isolerade vokalerna och vokalerna i sammanhängande tal är det långa [iˑ] (jfr isol. och sammanhängande tal [iˑ] sp. = 1890 och 1460). För andra vokaler, det vill säga sådana av typen [a], [e], är spänningsdraget inte lika betydelsefullt för långa, korta och halvlånga vokaler, men andra kvalitativa parametrar skiljer sig åt – detta ger allvarlig anledning att tvivla på om vokallängd verkligen kan betraktas som ett särskiljande fonemdrag. Andra dialektforskare har samma uppfattning (se Murinienė 2007: 127 m.fl.). Sammanfattningsvis kan konstateras att de akustiska egenskaperna hos vokaler uttalade isolerat i huvudsak är mer framträdande. Det enda undantaget är [e], [eˑ], [e] – när dessa vokaler uttalas isolerat 80 Acta Linguistica Lithuanica LXIV–LXV Prienų šnektos izoliuotieji ir rišliosios kalbos balsiai: akustiniai ir artikuliaciniai požymiai betonas artikulationsstället med öppnare artikulation tydligare; detta hänger uppenbarligen också samman med det lägre värdet för den andra formanten hos motsvarande vokaler uttalade i naturligt talflöde. Just av denna anledning avstod man från att undersöka [æˑ], [æː], [ę̄] uttalade isolerat. 2.2. Artikulatorisk tolkning av vokaler i sammanhängande tal Nedan presenteras en artikulatorisk tolkning av vokaler i sammanhängande tal. Ljuden i sammanhängande tal återges i förhållande till de isolerade vokalerna i det akustiska rummet i figur 21. Vid en jämförelse mellan isolerade vokaler och vokaler i sammanhängande tal (jfr fig. 21) framgår att samma bakre vokaler skiljer ut sig vid tungans horisontella förskjutning under naturliga talförhållanden – de så kallade lågfärgade ljuden [ɑˑ], [ɑː], [ɑ], [oˑ], [ɔ], [uˑ], [u], vid vilkas artikulation tungan är tillbakadragen mot den bakre delen av munhålan. Fig. 21. Isolerade vokaler (●) och vokaler i sammanhängande tal (▲) i Prienų-dialekten Straipsniai / Articles 81 JURGITA JAROSLAVIENĖ Alla deras tonaliteter är, som nämnts, mycket låga och uttrycks, med undantag för [a], med negativa värden. Tungan är förskjuten mot den främre delen av munnen när de så kallade högtoniga ljuden [i], [i], [ę̇], [e], [e.], [e], [æ], [æ.], [e] uttalas; de bör alltså betraktas som främre – deras tonalitet uttrycks med positiva värden, och [i] bör också betraktas som det allra främsta. Det bör noteras att [i], [i] och [ę̇] i sammanhängande tal har en mer bakre artikulation, medan [e], [e.] och [e] är mer främre än motsvarande isolerade ljud. I serien [æ], [æ.], [e] har ljuden en mer bakre artikulation än [e], [e.], [e] och är mer främre än [a], [a.], [a]. Enligt tungans vertikala förskjutning bör [u], [u] räknas till de bakre höga vokalerna och [i], [i] till de främre. Även [ę̇] borde räknas till dessa högvokaler, men det är inte lika trångt och slutet som det långa [i] och betraktas därför formellt som en mellanvokal. Även [o], [ɔ] räknas till de mellanliggande vokalerna. De övriga vokalerna – [e], [e.], [e], [æ], [æ.], [ę], [a], [a.], [a] – betraktas som låga enligt tungans höjd; exempelvis är dock [a], [a.], [a] inte lika tydliga som motsvarande isolerade ljud vad gäller artikulatoriska egenskaper, höjd och främre–bakre position. Det är intressant att notera att inte bara kvaliteten hos isolerade vokaler, utan också hos lågtoniga vokaler med nasal uppkomst och vokaler som förlängts genom betoning, uttalade i satser, skiljer sig i större eller mindre grad. Vokalen [a] i sammanhängande tal har exempelvis en något mer bakre artikulation och är mörkare än [a.]. Det kan hända att denna positionslånga vokal påverkas mer av omgivande ljud, eftersom den är något kortare när den uttalas naturligt än det långa [a] (se vidare Jaroslavienė 2006: 245–264; 2010: 173–188). Detsamma gäller de främre låga vokalerna: den låga vokalen med ursprunglig längd är mörkare än [æ.]; i fallet [e] och [e.] är [e.] med positionslängd det mörkare ljudet (jfr även motsvarande resultat för Lukšiai-dialekten (se Bacevičiūtė 2004: 176)10). 3. SLUTSATSER Med hänsyn till de akustiska och artikulatoriska egenskaperna hos isolerade vokaler och vokaler i sammanhängande tal i Prienai-dialekten, liksom till skillnaderna och likheterna mellan Jones kardinalvokalsystem och den undersökta dialektens vokalsystem (se fig. 16, 21 och tabell 1–3), samt genom att jämföra uppgifter från motsvarande undersökningar av Prienai-dialekten och andra litauiska dialekter, kan några sammanfattande slutsatser dras: • Utifrån såväl akustiska som artikulatoriska egenskaper kan vissa isolerade vokaler i Prienai-dialekten ([o], [u]) jämföras med primära ([₇øː], [₈uː]), andra ([i], [i], [ę̇], [a], [a.], [a], [ɔ], [u]) med både primära och sekundära eller enbart sekundära kardinalvokaler hos Jones— 10 Jfr även Girdenis 2000: 349; 2003: 194; 2005: 45–55. 82 Acta Linguistica Lithuanica LXIV–LXV Prienų šnektos izoliuotieji ir rišliosios kalbos balsiai: akustiniai ir artikuliaciniai požymiai kardinalvokaler. Jämfört med de primära kardinalvokalerna har de flesta vokaler i större eller mindre grad (jfr särskilt de isolerade [e˙], [e˙.], [e]) förskjutits mot den akustiska rymdens mitt. • Den mest extrema artikulationen vad gäller främre–bakre position och höjd är typisk för den bakre mellanvokalen [o˙] i Prienai-dialekten – dess spektrala egenskaper sammanfaller nästan helt med dem hos den primära vokalen ₇[o˙]. Även den bakre höga vokalen [u˙] tenderar, om än i något mindre grad, mot en extrem artikulation – dess primära kardinalmotsvarighet ₈[u˙] är dock mer utpräglad. • Vid jämförelse av de kvalitativa egenskaperna hos isolerade ljud i sydaukštaitiska Kuciūnai, västaukštaitiska šiauliškiai Pašušvys, nordkauniska Lukšiai, östaukštaitiska vilniškiai Svirkai, sydžemaitiska raseiniškiai Eržvilkas, nordžemaitiska telšiškiai Akmenė och östkauniska Prienai noterades en gemensam tendens – en benägenhet att undvika extrema artikulationer av kardinalvokaler. De isolerade vokalerna i Prienai-dialekten avviker ändå minst från Jones motsvarande primära ljud. • Isolerade vokaler och vokaler uttalade i naturligt talflöde i Prienai-dialekten skiljer sig åt, men relationerna mellan vokalerna förblir desamma: [i˙], [i], [e˙], [e˙], [e.], [e], [æ˙], [æ.], [e] betraktas som främre, medan [a˙], [a.], [a], [o˙], [ɔ], [u˙], [u] är bakre ljud. Enligt värdet på den första formanten skiljer sig [i˙], [i], [u˙], [u] ut som högvokaler, och även [e˙] ansluter sig till dem; [o˙], [ɔ] är mellanvokaler, medan [e.], [e˙], [e], [æ˙], [æ.], [e], [a˙], [a.], [a] betraktas som låga. • De akustiska och artikulatoriska egenskaperna hos de flesta isolerat uttalade vokaler är mer framträdande än hos motsvarande ljud uttalade i satser. En allmän tendens har observerats att uttala höga vokaler i sammanhängande tal öppnare och låga vokaler slutnare än motsvarande isolerade vokaler. Dessutom är främre vokaler i sammanhängande tal (med undantag för [e˙], [e.], [e]) något mer bakre, medan de låga vokalerna är mer främre än motsvarande isolerade vokaler. Endast vokalerna [e˙], [e.], [e] i sammanhängande tal har en mer främre artikulation och något ljusare klang än när de uttalas isolerat. I den undersökta dialekten är, liksom i andra västaukštaitiska kauniska dialekter, [æ˙], [æ.], [e] ljud med mer bakre artikulation än [e˙], [e.], [e] och med mer främre artikulation än [a˙], [a.], [a]. L I T T E R A T U R A t k o č a i t y t ė D a i v a 2002: Pietų žemaičių prozodija ir vokalizmas. Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla. B a c e v i č i ū t ė R i m a 2000: Undersökning av isolerade vokaler i Lukšių-dialekten. – Kalbotyra 48–49(1), 5–18. B a c e v i č i ū t ė R i m a 2004: Šakių šnektos prozodija ir vokalizmas. Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla. Straipsniai / Articles 83 JURGITA JAROSLAVIENĖ Clark John, Colin Yallop 1999: An Introduction to Phonetics and Phonology. Oxford, Cambridge: Blackwell. Crothers John 1978: Typology and Universals of Vowels Systems. – Universals of Human Language 2, ed. by J. H. Greenberg. Stanford (Calif.): Stanford University Press, 95–152. Fant 1964 – Фант Гуннар. Акустическая теория речеобразования. Moskva: Nauka. Girdenis Aleksas 2000: Kalbotyros darbai 1. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Girdenis Aleksas 2001: Kalbotyros darbai 3. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Girdenis Aleksas 2003: Teoriniai lietuvių fonologijos pagrindai. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Girdenis Aleksas 2005: Adutiškio šnektos balsių [aː]/[aː] trukmė ir spektrai. – Baltistica 40(1), 45–55. Girdenis Aleksas 2008: Frydricho Kuršaičio priegaidės: (Akustinė rekonstrukcija). – Baltistica 43(3), 381–404. Jaroslavienė Jurgita 2006: Prienų šnektos žemutinių balsių kiekybė ir kiti skiriamieji bruožai. – Baltistica 41(2), 245–264. Jaroslavienė Jurgita 2010: Rytinių kauniškių Prienų šnektos fonologija (Daktaro disertacija). Vilnius: Vilniaus universitetas. Jaroslavienė Jurgita, Kaukėnienė Lidija 2004: Danielo Joneso kardinalinių balsių spektrinės charakteristikos. – Kalbotyra 53(1), 25–38. Jassem Wiktor 1973: Podstawy fonetyki akustycznej. Warszawa: Państwowe wydawnictwo naukowe. Kazlauskaitė Rūta 2002a: Pašūšvio šnektos fonologinė sistema: vokalizmas ir prozodija (Humanit. m. dr. disert.). Vilnius: Vilniaus universitetas. Kazlauskaitė Rūta 2002b: Pašūšvio šnektos izoliuotų balsių spektrų tyrimas. – Kalbotyra 51(1), 61–78. Ladefoged Peter 1975: A Course in Phonetics. New Yourk etc.: Harcourt & Jovanovich. Ladefoged Peter, Ian Maddieson 2002: The Sounds of the World’s Languages. Malden: Blackwell Publishers. Leskauskaitė Asta 2000: Kučiūnų šnektos izoliuotų balsių spektrinės charakteristikos. – Kalbotyra 48–49(1), 83–94. 84 Acta Linguistica Lithuanica LXIV–LXV Prienų šnektos izoliuotieji ir rišliosios kalbos balsiai: akustiniai ir artikuliaciniai požymiai Leskauskaitė Asta 2004: Pietų aukštaičių vokalizmo ir prozodijos bruožai. Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla. Murinienė Lina 1998: Akmenės šnektos izoliuotų balsių spektrinė analizė. – Kalbotyra 47(1), 91–105. Murinienė Lina 2007: Rytinių šiaurės žemaičių fonologija: vokalizmas ir prozodija. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, Vilniaus pedagoginis universitetas. Pakerys Antanas 2003: Lietuvių bendrinės kalbos fonetika. Vilnius: Enciklopedija. Piotrovskij 1960 – Piotrovskij, Rajmond G. Än en gång om fonemets distinktiva kännetecken. – Språkvetenskapliga frågor 6, 24–38. Urbanavičienė Jolita 2004: Svirkų šnektos izoliuotų balsių akustinė analizė. – Kalbotyra 53(1), 65–80. Urbanavičienė Jolita 2005: Svirkų šnektos (Rytų aukštaičių vilniškių) fonologinė sistema: Vokalizmas ir prozodija (Humanit. m. dr. disert.). Vilnius: Vytauto Didžiojo universitetas, Lietuvių kalbos institutas. Akustiska och artikulatoriska drag hos vokaler i Prienai-dialekten, uttalade både isolerat och i meningar SAMMANFATTNING Artikeln analyserar de viktigaste akustiska och artikulatoriska dragen hos vokaler som uttalas både isolerat och i meningar i den östra kaunasiska Prienai-dialekten. Forskningsmaterialet spelades in inomhus direkt på en dator (med en riktad mikrofon). Varje mening eller ord spelades in 3–5 gånger i naturligt taltempo. Informanterna uttalade isolerade vokaler i ungefär en sekund. Meningarna och orden överfördes sedan till datorns minne och sparades i filformatet .wav. Segmenteringen av de analyserade elementen utfördes med programvaran PRAAT för ljudbearbetning och analys (version 5.0.34), utvecklad av forskarna P. Boersma och D. Weenink vid Amsterdams universitet. Förutom ljudanalysprogrammet PRAAT användes även andra program för utvärdering av experimentdata. Forskningsresultaten visar att isolerade vokaler skiljer sig från dem som artikuleras i naturligt talflöde i Prienai-dialekten, men vokalernas inbördes relationer förblir oförändrade: [i̇], [i], [ė], [e], [e̩], [ɛ], [æˑ], [æ.] och [e̩] bör betraktas som främre vokalljud, och [ɑˑ], [a.], [a], [ȯ], [ɔ], [u̇] och [u] som bakre vokalljud. De höga vokalerna är [i̇], [i], [u̇], [u]; ljudet [ė] ansluter sig till dem; de mellersta vokalerna är [ȯ] och [ɔ], och vokalerna [e̩], [ė], [e], [æˑ], [æ.], [e̩], [ɑˑ], [a.] och [a] bör betraktas som låga. Straipsniai / Articles 85 JURGITA JAROSLAVIENĖ De akustiska och artikulatoriska egenskaperna hos de flesta ljud som uttalas isolerat är mer framträdande än hos motsvarande ljud som uttalas i meningar. En allmän tendens kunde iakttas: höga vokaler uttalas öppnare i sammanhängande tal, medan låga vokaler uttalas mer slutet än motsvarande isolerade vokaler. Dessutom är främre vokaler (med undantag för [ɛ], [e.] och [e]) något mer bakre, och låga vokaler är mer bakre i sammanhängande tal än deras isolerade motsvarigheter. Endast vokalerna [ɛ], [e.] och [e] har en mer främre artikulation och en något ljusare klang än motsvarande vokaler som uttalas isolerat. Jämförelsen mellan de spektrala egenskaperna hos isolerade vokaler i Prienai-subdialekten och Daniel Jones kardinalvokaler gör det möjligt att konstatera att vissa isolerade vokaler i Prienai-subdialekten ([o̞], [u̞]) bör ställas mot de primära vokalerna (₇[oː], ₈[uː]), medan andra ([iː], [i], [ɛ], [a], [ɑ], [ɐ], [ɔ], [ʊ]) bör ställas mot både primära och sekundära eller sekundära kardinalvokaler enligt Jones, både med avseende på deras akustiska och artikulatoriska egenskaper. Det är svårt att avgöra vilka kardinalvokaler som skulle kunna motsvara de isolerade vokalerna [ɛ], [e.] och [e], eftersom de ligger i den mellersta delen av ljudens akustiska rum med avseende på höjd. Jämfört med primära kardinalvokaler är de flesta vokaler förskjutna mot mitten av det akustiska rummet. Den mest extrema artikulationen med avseende på tungans horisontella och vertikala position förekommer hos den bakre mellanöppna vokalen [oː] i Prienai-subdialekten av östkaunasiska, eftersom dess spektrala egenskaper nästan helt sammanfaller med den primära vokalens ₇[oː]. Den bakre höga vokalen [uː] tenderar något mindre att ha en extrem artikulation – dess primära motsvarighet ₈[uː] är ännu mer framträdande i detta avseende. Vid jämförelse av de kvalitativa egenskaperna hos isolerade ljud från Kučiūnai-subdialekten av sydaukštaitiska, Pašūšvys-subdialekten av Šiauliai-dialekten i västaukštaitiska, Lukšiai-subdialekten av nordkaunasiska, Svirkai-subdialekten av Vilnius-dialekten i östaukštaitiska, Eržvilkas-subdialekten av Raseiniai-dialekten i sydsamogitiska, Akmenė-subdialekten av Telšiai-dialekten i nordsamogitiska och Prienai-subdialekten av östkaunasiska kunde en allmän tendens iakttas, nämligen en benägenhet att undvika extrem artikulation av kardinalvokaler. De isolerade vokalerna i Prienai-subdialekten avviker dock minst från sina motsvarande ljud hos Jones. Inskickad den 24 oktober 2011. JURGITA JAROSLAVIENĖ Litauiska språkinstitutet P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Lietuva [email protected] 86 Acta Linguistica Lithuanica LXIV–LXV