Das Nomem, das Allonom und die Nomematik. Zugleich Besprechung von Silvio Brendlers Buch „Nomematik“

VOLKER KOHLHEIM Bayreuth Forskningsinriktningar: personnamnsforskning, litterär onomastik, namnteori. NOMEMET, ALLONOMET OCH NOMEMATIKEN. SAMTIDIGT EN RECENSION AV SILVIO BRENDLERS BOK NOMEMATIK Nomemet, allonomet och nomematiken. Anmärkningar om Silvio Brendlers bok Nomematik I Om något kännetecknar den moderna lingvistiken sedan ungefär början av 1900-talet, så är det avståndstagandet från en rent historisk betraktelse av språket, sådan som Hermann Paul ännu apodiktiskt försvarade. Tillsammans med detta avståndstagande från det rent språkhistoriska betraktelsesättet betonades synkronin som det föredragna studieobjektet för lingvistiska studier och därmed en ”minskning av antalet elementära beskrivningsenheter”, nämligen ”framför allt genom etableringen av fonembegreppet inom fonologin [och] morfembegreppet inom morfologin.” (Thümmel 2005: 651). Hur långt den aktuella lingvistiken än må ha avlägsnat sig från den klassiska strukturalismen, har dessa termer, till vilka man kan lägga lexemet, och de teoretiska antaganden som hör samman med dem, t.ex. om distinktiva särdrag och oppositioner, liksom analytiska tillvägagångssätt som segmentering, blivit en oumbärlig del av språkvetenskapens repertoar. Det är nu slående att onomastiken än i dag i stor utsträckning tycks anse sig kunna avstå från detta begreppsinstrumentarium. Denna brist, respektive metodologiska eftersläpning, kan i den fortfarande i stor utsträckning språkhistoriskt och etymologiskt inriktade toponomastiken måhända Įžvalgos / Insights 283 VOLKER KOHLHEIM ger von Bedeutung sein (vgl. aber Kohlheim, Hengst 2004), er macht sich aber vor allem in der Anthroponomastik negativ bemerkbar. Insbesondere bei Untersuchungen, die auch statistische Fragestellungen implizieren, bei denen also immer die Frage eine Rolle spielt, welche Namenformen als zusammengehörig, als „identisch“ anzusehen sind, resultiert das Fehlen eines methodologisch konsequenten und auf der Höhe der allgemeinen Linguistik stehenden Begriffs- und Methoden-inventars oft genug in zumindest terminologischer Unklarheit, wenn nicht sogar in angreifbaren Resultaten. Sedan 1977 finns det emellertid en strukturalistiskt präglad begreppsapparat som kan råda bot på detta. Inspirerad av ett förslag från Rudolf Freudenberg (Freudenberg 1967/68) ställdes i Volker Kohlheims arbete om Regensburgs tillnamn från 1200- och 1300-talen det onomastiska paret Nomem och Allonom vid sidan av paret Phonem och Allophon (Kohlheim 1977: 71). Därmed fylldes en terminologisk lucka. Syftet med denna terminologiska nybildning var till en början att hantera den stora mångfalden av onymiska former som uppstod vid undersökningen av de senmedeltida tillnamnen i Regensburg. Det gällde att klargöra huruvida former belagda i urkunder, såsom Gumbertus, Cumbertus, Gumprecht, Gumpprecht, Gumplinus, i namnsstatistiska undersökningar skulle betraktas som ett eller flera namn (Kohlheim 1977: 36). Härvid – och detta var den avgörande tanken – skulle man inte gå till väga enligt etymologiska kriterier, som säkert inte längre hade någon betydelse för talarna/skrivarna på 1200- och 1300-talen, utan namnidentiteterna skulle motsvara namnbrukarnas medvetande och representera deras onymiska kompetens. I princip skulle man alltså i den lingvistiska analysen av Regensburgs senmedeltida namnsystem gå till väga på samma sätt som vid undersökningen av det onymiska systemet i ett okänt språk. Den teoretiska ramen för detta ”etnologiska” tillvägagångssätt hade Kenneth Lee Pike redan tillhandahållit. Enligt Pike (1967) betecknar vi en undersökningsmetod som arbetar efter kriterier som tillförs det undersökta systemet utifrån som ”etisk”. En sådan metod är berättigad som utgångspunkt, men kan bara vara preliminär, eftersom den inte nödvändigtvis motsvarar de faktiska förhållandena. Två namnformer som vi betecknar som ”identiska” på grund av samma etymologiska ursprung kan i medvetandet hos talare i en svunnen – eller även nutida – epok mycket väl uppfattas som två skilda namn. Det handlar alltså om att rekonstruera den onymiska kompetensen hos talare under en förfluten tidsperiod. Lyckas detta får vi, med Pikes terminologi, ”emiska” enheter. Ett nutida exempel: Namnen Adelheit, Aleida och 284 Acta Linguistica Lithuanica LXIX Das Nomem, das Allonom und die Nomematik. Zugleichbesprechung von Silvio Brendlers Buch Nomematik Elke går alla tillbaka på adal-heit, men uppfattas i dag helt klart som tre olika namn. Omvänt uppfattades i det medeltida Regensburg formerna Matheus och Mathyas, som etymologiskt har sitt ursprung i två olika hebreiska etymologier, som utbytbara, vilket beläggserien hern Mathyas dez Wakchers hausfrawe (a. 1341), Matheis der Wacher (a. 1342), Matheus der Wachker (a. 1342), bei Metlein dem Wocher (a. 1345) visar (Kohlheim 1977: 511), eftersom det i varje fall rör sig om en och samma person. Vi måste alltså anta att det för talarna i Regensburg vid den tiden fanns en mental enhet som gjorde det möjligt för dem att känna igen de just anförda namnformerna som identiska. Denna abstrakta mentala enhet kallar vi Nomem, dess realiseringar i talat språk eller skrift Allonom (Kohlheim 1977: 71). Det avgörande är att Nomem måste uppfattas som en abstrakt mental enhet. Dess notation är därför rent konventionell. Detta har inte alltid förståtts i den senare litteraturen om Nomem. I Kohlheim (1977) återgavs således Nome(me) som fornhögtyska etyma (alltså ”kuon-rāt” som Nomem för allonomen Chunrat, Konrad, Chuntz, Kunz etc.). I en senare artikel föreslogs det, i analogi med den gängse notationen av fonem, att skriva Nomem mellan snedstreck. För de ovan anförda allonomen Mathyas, Matheis, Matheus och Metlein ligger notationen /MATHEIS/ nära till hands för det Nomem som ligger till grund för alla dessa allonom (Kohlheim 2001: 148.) Men även med denna notation finns risken att betrakta /MATHEIS/ som den ”mest relevanta” formen. Redan 1966 hade Rudolf Freudenberg föreslagit att man vid notation av fonem skulle avstå från bokstäver som väcker ”vilseledande associationer” till fonetiska värden, till förmån för helt nyvalda symboler (Freudenberg 1966: 9). Man skulle alltså kunna tänka sig att för notationen av Nomem /MATHEIS/ helt enkelt införa notationen /M/ eller också en siffra. När begreppen Nomem och Allonom först definierades dominerade behavioristiska metoder inom lingvistiken. Analysen av namnmaterialet från Regensburg gjordes därför med den amerikanska distributionalismens metoder, såsom Zellig S. Harris hade utvecklat dem (Harris 1969; jfr Kohlheim 1977: 67–80). ”Mentalistiskt-psykologiska” uppfattningar ansågs föråldrade. Ur dagens perspektiv kan man däremot konstatera att införandet av begreppet Nomem i viss mening förebådade kognitivistiska ståndpunkter. När Freudenberg 1966 formulerade: ”Fonem är begrepp som erhållits genom mental syntes” (Freudenberg 1966: 13), gällde detsamma också det begrepp Nomems som definierades kort därefter. Ur dagens Įžvalgos / Insights 285 VOLKER KOHLHEIM Ur ett kognitivistiskt perspektiv kan man konstatera: Nomeme motsvarar de koncept som existerar i talarnas hjärnor i fråga om enskilda namnuttryck.1 Det kan ha uppmärksammats att två olika typer förekommer i den ovan anförda raden av allonomer Gumbertus, Cumbertus, Gumprecht, Gumpprecht och Gumplinus, vilka vi traditionellt betecknar som ”fullformer” och ”kortformer”. Redan i arbetet från 1977 hade Volker Kohlheim föreslagit att man här skulle tala om realiseringstyper: ”Realiseringstypen hör visserligen fortfarande till den virtuella [det vill säga den emiska] nivån, men talaren eller skribenten väljer den aktuella realiseringstypen först i den konkreta tal- eller skrivsituationen, och valet är i varje fall situations- eller kontextberoende och beroende av talarens/skribentens avsikt samt av den förväntan som talaren/skribenten antar att kommunikationspartnern har” (Kohlheim 1977: 79f.). En talare/skribent som vill realisera nomemet /MARGARETE/ måste alltså klargöra för sig om hen gör det med allonymen Margarete, som hör till en formell kommunikationsnivå (domän), eller använder någon av allonymen Grete, Gretchen, Gretel, Gretelchen, som hör till en informell kommunikationsnivå (domän) och språkligt till realiseringstypen ”hypokoristikon”. Därmed förs även pragmalingvistiska aspekter in i den framlagda, primärt systemlingvistiska modellen, eftersom det beror på den pragmatiska situationen vilken realiseringstyp talaren använder. Det i dag så centrala ämnet referens i den onomastiska teorin spelade högst en indirekt roll i arbetet från 1977. Syftet var ju att analysera namnen i korpusen bestående av de två banden av Regensburger Urkundenbuch, som kronologiskt sträcker sig fram till 1378, och att bearbeta dem för namnstatiska undersökningar. Och då enbart med utgångspunkt i korpusen, inom systemet. Två olika namnformer betraktades följaktligen som ”identiska” om de förekom i samma ”omgivning”. De allra flesta förnamn – och det var endast dessa som var aktuella – förekom i ett namnskapande syntagma som normalt bestod av tre element: förnamn + bestämd artikel + binamn. För kvinnor tillkom också avledningssuffixet -in till binamnet. Om två namnformer, exempelvis Stepfan och Stepfel, förekom utbytbart tillsammans med binamnet der Enichl, var 1 Vgl. zu kognitiven Wortkonzepten Rickheit, Weiss, Eikmeyer (2010: 73–76). Silvio Brendler (2008: 75) allerdings gesteht erst der späteren Version des onomastischen Ansatzes, wie sie in Kohlheim, Hengst (2004) vorliegt, ein kognitivistisches Herangehen an die Problematik zu. Wortwörtlich hieß es aber bereits in der Fassung Kohlheim (1977: 71): Diejenige sprachliche Einheit, die es dem kompetenten Sprecher einer Sprachgemeinschaft erlaubt, verschiedene Namensformen als identisch zu erkennen, nennen wir ‚Nomem’ [...]“. „Erkennen“ aber ist eine kognitive Leistung. 286 Acta Linguistica Lithuanica LXIX Das Nomem, das Allonom und die Nomematik. Zugleich besprechung von Silvio Brendlers Buch Nomematik ”identiteten” fastställd, det vill säga att de båda (realiserade) allonymerna Stepfan och Stepfel tillhörde ett (virtuellt) nomem /STEPHAN/. Denna metod följde strikt den distributionalism som Harris (1969) hade formulerat. Att de namnformer som var upptagna i urkundsbokens dokument syftade på (då) konkreta personer, det vill säga hade en referensfunktion, förutsattes visserligen, men spelade endast en indirekt roll vid bestämningen av nomem. En ytterligare följd av detta mycket korpusbundna synsätt var att en annan aspekt, som i dag står i förgrunden, inte alls spelade någon roll: eftersom det handlade om att analysera ett inventarium av namn, närmare bestämt förnamn, kunde tanken att ”ett” namn endast skulle kunna syfta på en person över huvud taget inte uppstå. I samband med diskussionen om hur tre allonymer, som till formen i stor utsträckning liknar varandra men står i olika ”omgivningar”, det vill säga förekommer i namnsyntagma tillsammans med olika binamn, ändå kan hänföras till ett nomem – detaljerna i förfarandet kan inte behandlas närmare här – sades det: ”Om vi endast skulle tillämpa kriteriet diskursbetydelse [det vill säga omgivningen i realiseringen], vore de tre allonymerna [Ruger der Pochner, Ruger der Prunnhofer, Ruger vor der Chappel] inte identiska och skulle följaktligen hänföras till tre olika nomem. Denna slutsats är emellertid absurd: som bekant använder varje språkgemenskap betydligt färre namn än de entiteter den benämner” (Kohlheim 1977: 72). Det är inte så att problematiken i detta påstående inte uppmärksammades redan då, men den bemöttes med hänvisning till Eugenio Coseriu (1967: 268: ”[...] los nombres propios pueden ser multívocos, pero son siempre monovalentes”) och Farhang Zabeeh (1968: 57: ”We may use, for example, [...] ‚Joan’ to refer to many women”). I grunden handlar det om det fortfarande aktuella namnteoretiska och namnfilosofiska problemet med spänningsförhållandet mellan onymisk ”monovalens och klassbildning” (Windberger-Heidenkummer 2011). I dag talar vi inte längre så obekymrat om ”ett namn”. Vi har numera en mer differentierad terminologi: Willy Van Langendonck (2007) skulle i det anförda fallet inte tala om ett ”name”, utan om ett ”proprial lemma”, och Silvio Brendler om ett ”archinomem” i den bok som snart ska presenteras. Som lemman i ett historiskt namninventarium betraktades dock de nomem som då skulle fastställas. I en utvidgad version av teorin infördes även begreppet archinomem (Kohlheim 2001), som vi i del II av denna artikel kommer att möta i en annan betydelse än hos Kohlheim. Tillämpningen på släktnamn behandlades endast kortfattat (Kohlheim 2005), medan begreppen normer och allonym inom toponomastiken diskuterades av Karlheinz Hengst i anslutning till Įžvalgos / Insights 287 VOLKER KOHLHEIM Kohlheim (Kohlheim, Hengst 2004; Kohlheim, Hengst 2006). Den nomematiska terminologin användes ibland även av andra författare, senast av Renāte Siliņa-Piņķe (2009), och togs upp i handboken Die Personennamen im Deutschen av Wilfried Seibicke (2008:101). II År 2008 lade Brendler med sin bok Nomematik. Identitätstheoretische Grundlagen der Namenforschung (insbesondere der Namengeschichte, Namenlexikographie, Namengeographie, Namenstatistik und Namenstheorie) fram en grundligt utvidgad och förfinad teori för att fastställa onymiska identiteter. Det omfattande verket (448 sidor, talrika illustrationer, 6 kartor) är lätt att orientera sig i tack vare ett namnregister och ett sakregister (421–428; 429–448); en del med rubriken ”Konkretisierungen” (321–391) dokumenterar även de omnämnda namnen visuellt. Den rikhaltiga litteraturförteckningen (393–419) vittnar om författarens grundlighet; sannolikt har knappast något verk med anknytning till bokens närmare eller vidare ämnesområde undgått honom. Redan i början av ”Inledningen” (25–52) konstateras: ”Termen ’namnidentitet’ betecknar förekomsten av ett och samma namn vid olika tidpunkter i kommunikationen, det vill säga i språkbruket” (31). Synonymt med detta används uttrycken ”isonymi” eller ”onymisk identitet”. Förutsättningen för att två (eller flera) namn ska vara identiska, ”isonyma”, är att de har samma etymologiska ursprung o c h att de betecknar ett och samma objekt, det vill säga att de är ”referensidentiska”, koreferentiella. Därmed är den viktigaste skillnaden gentemot Kohlheims arbeten redan fastslagen: där betydde ”identitet” formell identitet. Bruksidentitet, koreferentialitet, var där endast utgångspunkten för att påvisa nomem som, när de väl hade fastställts, mycket väl kunde syfta på flera personer. För Brendler föreligger då inte längre någon onymisk identitet, utan endast homonymi (33). Brendler gör en skarpsinnig åtskillnad mellan onymisk identitet (isonymi) och namnlika former och visar att det finns olika slags onymisk likhet (33–38): (1) etymologiska namnlikheter, (2) formella likheter (vid etymologisk olikhet), till exempel de tyska ortnamnen Koblenz < lat. Confluentes och Koblenz < fornsorb. *Kobyl’no/* Kobyl’na ’bosättningen där det finns ston’, (3) semantisk namnlikhet, till exempel tyska Schwarza, engelska Blackwater, (4) referensidentiska namnlikheter, som i sin tur kan delas in i sådana med samma etymologi, till exempel tyska 288 Acta Linguistica Lithuanica LXIX Das Nomem, das Allonom und die Nomematik. Zugleich besprechung von Silvio Brendlers Buch Nomematik Tyskland, på danska Tyskland, med samma semantik, t.ex. tyska Schwarzwasser, fornsorbiska *Čornica, och sådana där endast objektet är detsamma, vilket refereras till med formellt, etymologiskt och semantiskt olika namn, t.ex. tyska Deutschland, engelska Germany, finska Saksa. Slutligen finns det också (5) ”namnidentiska namnekvationer”, där alla nyss nämnda delidentiteter samtidigt föreligger, såsom i beläggen från 1400-talets Österrike Bertl Menhart = Partl Menhart. Enligt Brendler är endast de sistnämnda ekvationerna ”namnidentitetsteoretiskt relevanta” (38). Vid betraktandet av onymer skiljer Brendler mellan den ”perceptiva nivån” och tre ”kognitiva nivåer” (40f.): På den perceptiva nivån återfinns konkretiseringarna av onymerna (muntliga eller skriftliga; hos Kohlheim var det de realiserade allonymerna). Kognitionens nivå delas in i realiseringarnas nivå, där olika namnkonkretiseringar identifieras som varianter inom ett onymiskt system, systematiseringarnas nivå, där ett system bildas i språkdeltagarnas hjärnor, och arkisystematiseringarnas nivå, som uppstår när man ”reflekterar och uttalar sig” om namn. När vi hör eller läser ett namn identifierar vi först det objekt som namnges med det ”som en bestämd, men inte närmare specificerad individ” (44). Till skillnad från denna akt av ”identifiering” sker ”identifikation” vid ”fastställandet av den identitet hos en individ som ett namn anger” (44). I vilket fall som helst avvisar Brendler ett ”bäraroberoende betraktande av namn” – ”eftersom det inte gör rättvisa åt namnets väsen” (50). Bokens kapitel 1 (53–80) innehåller i en ”vetenskapshistorisk översikt” en diskussion av de författare som före Brendler använde den nomematiska terminologin. Som redan nämnts skiljer sig Kohlheims ansats, som koncentrerar sig på språkformen, från Brendlers framför allt genom att ett Nomem hos Kohlheim (i realiseringen) kan referera till ett oändligt antal namnbärare. För Brendler rör det sig här om ”homonyma Nomem” (63). Fortfarande med hänvisning till Kohlheim (och Kohlheim, Hengst 2004) föreslår han en språkligt mer homogen terminologi genom att ersätta ”Allonom” med ”Nom” på konkretiseringsnivån och ”Realisierungstyp” med ”Allonom” (64). Därefter behandlar han de arbeten som publicerats sedan Kohlheim (1977) och som använder den nomematiska terminologin, och sammanfattar sin bedömning att inget av dem beaktar det funktionella identitetskriterium som är avgörande för honom; ”uppenbarligen förväxlar man helt enkelt etymologisk identitet med namnidentitet (man misstar isogeni för isonymi)” (80). Įžvalgos / Insights 289 VOLKER KOHLHEIM Kapitel 2 (81–170) har rubriken ”Nomematik”2. Avgörande för det nomematiska, alltså emiska, betraktelsesättet är att se namnen i systemet, där namnsystemet, på liknande sätt som redan hos Kohlheim (1998), ska förstås som ett delsystem av det lexikala systemet, som i sin tur är ett delsystem av språksystemet (82). Brendler kallar ”beskrivningen av namnens konstitutiva språkliga egenskaper [...] som Nomem”, det vill säga beskrivningen av deras fonematiska/grafematiska form, för ”namngrammatik” (85). I det följande definieras enheterna Nom, Allonom och Nomem på nytt: ”Ett Nom är konkretiseringen av ett funktionellt och samtidigt grammatiskt identiskt Nomem, medan ett Allonom utgör realiseringen av ett funktionellt och samtidigt grammatiskt identiskt Nomem” (89). Två skillnader gentemot Kohlheims modell blir här tydliga: medan ett Nomem hos Kohlheim, som en ren formenhet, som ett ”proprial lemma” i Van Langendoncks mening (2007), kunde referera till flera namnbärare på realiseringsnivån, är detta inte fallet i Brendlers modell. För det andra representerar ”namn med olika ordalydelse, som ändå betecknar ett och samma objekt, [...] olika Nomem och därmed olika namn” hos Brendler (103). Därmed missar man emellertid avsikten med Kohlheims ansats (1977). Den gick ju just ut på att sammanföra de olika varianter som hör till ett Nomem, framför allt kortformer och smekformer av en fullform, i enlighet med senmedeltidens namngivares och namnbärares onymiska kompetens, för att göra dem statistiskt användbara. Brendler ser däremot kortformer och smekformer som ”självständiga” namn och talar därför om ”kort-namn och smeknamn” (103). Om man gör detta och även tillämpar det i praktiken, blir det emellertid omöjligt att exempelvis undersöka helgonnamnens utbredning under medeltiden på ett adekvat diakroniskt och diastratiskt sätt. Då skulle alltid det namn (Nomem) som inte har några eller bara få alloformer få ett statistiskt övertag. Eftersom en nomematisering av alloformer under medeltiden (till skillnad från i dag) förekom mycket sällan, skulle en sådan metodik grundligt förvränga bilden. När vi ägnar oss åt ”lekmannamässiga[m] eller språkvetenskapliga[m] reflektioner över sambanden mellan namn och/eller namn(s)former” (112), befinner vi oss på den kognitiva nivån ”arkisystematiseringar”. På så sätt kommer vi fram till ”Ark inomem” när vi tänker på eller talar om namnformer som faktiskt eller till synes hänger samman, och detta innan någon referens har fastställts. Därför rör det sig i yttranden som ”Jag känner två personer med 2 Denna term introducerades redan av Brendler år 2003 (81). 290 Acta Linguistica Lithuanica LXIX Das Nomem, das Allonom und die Nomematik. Zugleich besprechung von Silvio Brendlers Buch Nomematik namnet Ronny” ännu inte om fullvärdiga namn (116). Ark inomem kan skilja sig något åt i uttal eller skriftbild (Brendlers exempel lyder Gerit/Gerrit, s. 116). När uttalanden görs om namnformers diakroni, oavsett om dessa är språkvetenskapligt korrekta eller inte, talar Brendler om ”Arkiallonomen” (118). I det följande handlar det om de mentala processer som förekommer vid abstraktionen, det vill säga vägen från konkretisering till arkisystematisering, och dess motsats, specifikationen av nomematiska enheter (126–128). Även relationerna mellan nomematiska entiteter, särskilt isonymi och anisonymi, behandlas (130–140). Uppmärksamhet lär ägnas åt de följande sidorna, där Brendler presenterar sitt koncept ”Nomematik som dynamisk språkbeskrivning” (140–144). Här försöker han övervinna Kohlheims ansats, som påstås vara helt ”inriktad på synkronin” (140), med ett ”pankroniskt” tillvägagångssätt, men beaktar inte att även i Kohlheim (1977) spelade diakronin, i form av en följd av synkroniska skikt, en avgörande roll.3 Enligt Brendler uppstår ”den nomematiska systembetraktelsens dynamik” genom ”språkdynamikens främsta drivkrafter: konkretisering, realisering och systematisering” (141). Hur diakronisk förändring kan härledas ur detta, som ju till en början är en synkronisk klassificering av mentala processer, utvecklar Brendler inte närmare. Han betonar med rätta ”problematiken i att fastställa språkliga enheters identitet i diakronin” (142). Även Kohlheim (1977) ställdes inför denna problematik och försökte lösa den för tidskontinuumet från år 893 till 1378 genom en följd av synkroniska skikt. Då kunde man iaktta företeelser i onymisk förändring såsom att ett Nomem delas upp i två olika eller kontaminering, det vill säga att två Nomem smälter samman till ett (Kohlheim 1977: 100–106). Och när Brendler på s. 144 grafiskt vill visa utvecklingen av dagens ortnamn ’Chemnitz’ från ”KAMENIZ” (omkring 1100) via ”KEMENIZ” (omkring 1200) till ”KEM(E)NIZ” (omkring 1300), hänvisar han de facto likaså till ”synkroniska skikt”, precis som Kohlheim (1977) var tvungen att göra för de Regensburger Rufnamen. Detta är i varje fall ännu inget ”komplexkontinuum”, som påstås på s. 143. Brendler skriver därför med rätta att ”namnforskningen [ännu] måste utveckla lämpliga metoder för den diakroniska undersökningen av dynamiska namnsystem” (143). Med sitt begreppsapparat har han redan utvecklat ett användbart verktyg för detta, eftersom den onymiska förändringen först kommer att visa sig i enstaka konkretiseringar 3 Siehe Kohlheim (1977: 100–106): „Diachronischer Wandel des Namensystems“. Ižvalgos / Insights 291 VOLKER KOHLHEIM ...manifestera sig innan han via allonomernas realiseringar når fram till en systematisering. Därvid måste man beakta ”samtidighetens osamtidighet”, som exempelvis visar sig i 1300-talets Regensburg genom att nomemen /MATTHIAS/ och /MATTHÄUS/, när de syftade på samtida personer, hade kontaminerats till ett nomem /MATHEIS/ (med olika allonomer), medan aposteln Matthias och aposteln och evangelisten Matthäus namn i samtida urkundsdateringar var strikt åtskilda (Kohlheim 1977: 279–281). Det är just i sådana företeelser som onymisk förändring blir synlig, här sammansmältningen av två nomem till ett nytt. Även den socioonomastiska kategorin olika domäner (sociala språkliga användningsområden) spelar här en roll,4 som Brendler inte tar upp. I det följande avsnittet ”Namn och namnvarianter ur nomematisk synvinkel” (144–147) tar Brendler åter avstånd från Kohlheims ansats genom att han inte vill betrakta allonomerna /Friederich/, /Friedrich/, /Friedreich/, /Fridel/, /Fritz/ som förekommer hos Kohlheim (1977) som sådana, utan i stället vill se självständiga nomem i /Fridel/ och /Fritz/, eftersom de inte skulle ligga inom den grammatiska identitetens ”toleransintervall” (146). Med ”toleransintervallet” har emellertid ett synnerligen problematiskt begrepp införts, vilket även Van Langendonck (2010: 206) konstaterar. Vem avgör hur långt toleransen får sträcka sig i varje enskilt fall? För 1300-talets invånare i Regensburg var Friedrich och Fridel utbytbara, alltså funktionellt likvärdiga, och motsvarade därmed Kohlheims definition av allonomer till ett nomem /fridu-rīh/.5 Inte heller invändningen att noteringen av detta (och andra) nomem i fornösttysk form inte representerar det språkliga medvetandet hos senmedeltidens namnbrukare och därför bör förkastas håller, eftersom noteringen, som framhölls i början av denna uppsats, endast är en konvention och på intet sätt var avsedd att återspegla den onymiska kompetensen hos medeltidens invånare i Regensburg.6 Under rubriken ”Nomematikens konsekvenser för namnforskningen” (147–164) efterlyser Brendler bland annat ett principiellt annorlunda sätt att närma sig formuleringen av 4 Siehe hierzu Kohlheim (2001: 151f.). 5 Problematiken med begreppet ”toleransgräns” blir särskilt tydlig i den namnekvation Bertl Menhart = Partl Menhart som Brendler anför och som för honom utgör ett exempel på en ”namnidentisk namnekvation” (se ovan). Ekvationen härrörde från en österrikisk jordebok från 1457 (se R. Kohlheim 2006: 53). I ett annat sammanhang och vid en annan tid skulle man knappast betrakta Bertl och Partl som konkretiseringar av ett nomem, utan snarare koppla dem till Berthold och Bartholomäus. Vad som kan tolereras som ”identiskt” beror alltid på tid och grupp. 6 Detta hade Brendler också medgett på ett annat ställe (t.ex. s. 57). Jfr Kohlheim (2001: 148). 292 Acta Linguistica Lithuanica LXIX Das Nomem, das Allonom und die Nomematik. Zugleich besprechung von Silvio Brendlers Buch Nomematik namnstatistik och namnordböcker (–lexikon). De senare betraktar han särskilt som ”ännu nästan helt obekymrade om identitetsteorin” (151). Men det torde vara klart för varje författare till lexikon över personnamn att uppslagsorden inte utgör fullvärdiga namn som vart och ett syftar på endast en person, utan, precis som i alla ordböcker, lemma (med Brendlers terminologi archinomen).7 Därför torde det vanliga språkbruket (”Förnamnet Sophia har givits i det tyskspråkiga området i århundraden”) även fortsättningsvis vara godtagbart i förhållande till den form som Brendler rigoröst kräver (”Förnamnen Sophia har givits i det tyskspråkiga området i århundraden”) (150). De senaste neurologiska och kognitivistiska rönen åberopas för att också från detta håll underbygga den nomematiska teorin (164–169). Denna ansats förtjänar största erkännande, eftersom namnforskningen i detta avseende ännu har pionjärarbete att utföra.8 Recensenten anser dock att den nomematiska teorin kognitivistiskt bekräftas ännu bättre av den numera förmodligen allmänt accepterade distinktionen mellan semantiskt och episodiskt (även: biografiskt) minne, som Endel Tulving upptäckte redan 1972 och sedan dess fortsatt har utvecklat, än av den litteratur Brendler anför.9 Det semantiska minnet lagrar allmänkunskap som inte är knuten till en individ, till vilken även det mentala lexikonet hör, medan det episodiska minnet lagrar självbiografiska upplevelser och händelser (Rickheit, Weiss, Eikmeyer 2010: 36). Det är rimligt att anta att archinomenemen lagras i det semantiska minnet, medan det episodiska (biografiska) minnet innehåller information om konkreta namnbärare som respektive namnbrukare förvärvat under sin individuella biografi och därigenom möjliggör den aktuella referensen.10 De följande kapitlen 3–7 syftar till att tillämpa nomematiken på några namnarter för att tydliggöra den. Behandlingen omfattar bebyggelsenamn (171–198), ägonamn (199–226), hydronym (227–254), växtnamn (255–281) och personnamn (283–311). Alla dessa kapitel är upplagda enligt samma schema— 7 Vgl. auch Van Langendonck (2010: 196): „However, when, for instance, Goossens [...] speaks about the distribution of the name Müller in Germany [...], I am sure he knows what he is talking about: the name form (or in my view, better: ‘proprial lemma’ [...]) Müller [...]” 8 Siehe jedoch Van Langendonck (2007: 106–116). 9 Siehe z. B. Tulving (2002), Rickheit, Weiss, Eikmeyer (2010: 36–37). 10 Brendler hänvisar inte uttryckligen till Tulving, men nämner en gång kort, med stöd av en annan källa, ”exemplarlagring” kontra ”episodlagring” (s. 169), två begrepp som troligen är inspirerade av Tulving. Įžvalgos / Insights 293 VOLKER KOHLHEIM konstruerat. Som exempel kan kapitel 3 tjäna: 1) ”Bebyggelsenamnsidentitet som problem” (171–172), 2) ”Nomematik som lösning på problemet” (172), 3) ”Bebyggelsenamn som nomematiska enheter” (173–185), 4) ”Bebyggelsenamnsidentitet(er) som relation(er) mellan nomematiska enheter” (185–198). Brendler konstaterar att alla de områden inom namnforskningen som han behandlar har identitetsteoretiska brister av varierande grad. Han anser att de är mest framträdande inom personnamnsforskningen. I dessa kapitel handlar det för honom om att undvika förväxling av namnidentitet med namnlika former ”eller också etymologisk eller funktionell identitet” (171) hos namnen. I samtliga dessa kapitel belyses tillämpningen av nomematiken genom utförliga formaliseringar (t.ex. 175–185), och alla avslutas med konstaterandet att namnhistoria är identitetshistoria (t.ex. 198). Före den omfattande dokumentations- och registerdelen, som redan nämnts inledningsvis, följer en ”sammanfattning” (313–318) och en kort ”utblick” (319), där det bland annat heter: ”Slutligen kvarstår [...] som en prioriterad uppgift för framtiden att beskriva namnsystem med hjälp av nomematiken (= nomematik som systemteori)” (319). Detta kan recensenten, som anser sig redan ha utfört ett betydande förarbete i frågan (jfr Kohlheim 1997; 1998), helt och hållet instämma i. Avslutningsvis kan konstateras: Genom sin vidareutveckling och förfining av Kohlheims nomematiska metod har Brendler utan tvivel lagt fram en väl genomarbetad terminologisk verktygslåda för fastställandet av onymiska identiteter och framför allt skärpt medvetenheten om problematiken kring begreppet ”identitet” inom namnforskningen. Svagheter, till exempel det ännu otillräckligt definierade begreppet ”toleransområde”, behöver bearbetas ytterligare; recensenten menar också att den eftersträvade ”pankroniska” betraktelsen av diakron onymisk förändring snarare hävdas än genomförs. Framtiden får utvisa vilken variant av det nomematiska angreppssättet, den som Kohlheim presenterat sedan 1977 eller Brendlers, som kommer att få betydelse för den praktiska namnforskningen. LITTERATUR Brendler Silvio 2008: Nomematik. Identitätstheoretische Grundlagen der Namenforschung (insbesondere der Namengeschichte, Namenlexikographie, Namengeographie, Namenstatistik und Namenstheorie). Hamburg: Baar. Coseriu Eugenio 1967: El plural en los nombres propios. – Teoría del lenguaje y lingüística general. Cinco estudios. Segunda edición. Madrid: Gredos. Freudenberg Rudolf 1966: Das Phonem und seine Struktur. – Zeitschrift für Mundartforschung 33, 1–13. 294 Acta Linguistica Lithuanica LXIX Das Nomem, das Allonom und die Nomematik. Zugleich besprechung von Silvio Brendlers Buch Nomematik Freudenberg Rudolf 1967/68: Op publicerad uppsats för gruppen ”Namnforskning” vid det lingvistiska huvudseminariet under vinterterminen 1967/68 vid Philipps-Universität Marburg/Lahn. Harris Zellig S. 1969: Structural Linguistics. 8th impression. – Chicago, London: The University of Chicago Press. Kohlheim Rosa 2006: Zur ländlichen Rufnamen gebung in Niederösterreich im 15. Jahrhundert (nach dem Urbar des Zisterzienserklosters Zwettl von 1457). Beiträge zur Namenforschung: Neue Folge 41, 49–69. Wieder abgedruckt in Kohlheim Rosa, Kohlheim Volker 2011: Personennamen. Motivation – Diffusion – Integration. Hamburg: Baar, 91–111. Kohlheim Volker 1977: Regensburger Rufnamen des 13. und 14. Jahrhunderts: Linguistische und sozio-onomastische Untersuchungen zu Struktur und Motivik spätmittelalterlicher Anthroponymie. Wiesbaden: Steiner. Kohlheim Volker 1997: Der onymische Bereich als autopoietisches System. – Wort und Name im deutsch-slawischen Sprachkontakt: Ernst Eichler von seinen Schülern und Freunden, hrsg. von Karlheinz Hengst et al. Köln: Böhlau 1997, 49–57. Wieder abgedruckt in Kohlheim Rosa, Kohlheim Volker 2011: Eigennamen. Neue Wege ihrer Erforschung. Hamburg: Baar, 103–111. Kohlheim Volker 1998: Towards a Definition of the Onymic System. – W. F. H. Nicolaisen (ed.): Proceedings of the XIXth International Congress of Onomastic Sciences. Aberdeen, August 4–11, 1996, vol. 1. Aberdeen: Department of English. University of Aberdeen, 173–178. Kohlheim Volker 2001: Nomem und Allonom. – Österreichische Namenforschung 29, 147–154. Wieder abgedruckt in Kohlheim Rosa, Kohlheim Volker 2011: Eigennamen. Neue Wege ihrer Erforschung. Hamburg: Baar, 85–92. Kohlheim Volker 2005: Nomem und Allonom. Die Feststellung onymischer Identitäten in Vergangenheit und Gegenwart. – Proceedings of the 21st International Congress of Onomastic Sciences, Uppsala, 19–24 August 2000, vol. 1, ed. by Eva Brylla, Mats Wahlberg. Uppsala: Institutet för språk och folkminnen, 207–217. Kohlheim Volker, Hengst Karlheinz 2004: Personennamen, Ortsnamen und linguistische Theorie. – Namenkundliche Informationen 85/86, 17–31. Kohlheim Volker, Hengst Karlheinz 2006: Nomematics – a new approach to the description of proper name systems. – Onoma 41, 115–129. Rickheit Gert, Weiss Sabine, Eikmeyer Hans-Jürgen 2010: Kognitive Linguistik. Theorien, Modelle, Methoden. Tübingen, Basel: Francke. Seibicke Wilfried 2008: Die Personennamen im Deutschen. 2., überarbeitete Aufl., Berlin, New York: de Gruyter. Įžvalgos / Insights 295 VOLKER KOHLHEIM Siliņa-Piņķe Renāte 2009: Priekšvārdi Rīgā 15. gadsimtā pēc pilsētas ķemerejas reģistra materiāliem / Rufnamen in Riga im 15. Jahrhundert anhand des Kämmerer-Registers der Stadt. Rīga: Latvijas Universitāte. Tulving Endel 2002: Episodic Memory: From Mind to Brain. – Annual Reviews in Psychology 53, 1–25. Thümmel Wolf 2005: Strukturalismus. Metzlers Lexikon Sprache, 3., neubearbeitete Aufl. Stuttgart, Weimar: Metzler, 650–651. Van Langendonck Willy 2007: Theory and Typology of Proper Names. Berlin, New York: Mouton de Gruyter. Van Langendonck Willy 2010: Besprechungsaufsatz: Names and identity. On the nomematic approach. – Beiträge zur Namenforschung: Neue Folge 45, 193–220. Windberger-Heidenkummer Erika 2011: Onymische Monovalenzen und Klassenbildung. Ein onomastisches Problem und seine methodischen Folgen. – Methoden der Namenforschung. Methodologie, Methodik und Praxis, hrsg. von A. Ziegler, E. Windberger-Heidenkummer. Berlin: Akademie-Verlag, 29–46. Zabeeh Farhang 1968: What is in a Name? An Inquiry into the Semantics and Pragmatics of Proper Names. The Hague: Martinus Nijhoff. Inskickad den 25 augusti 2013. VOLKER KOHLHEIM Schlosshof Birken 11, D-95447 Bayreuth, Deutschland [email protected] 296 Acta Linguistica Lithuanica LXIX