Rytų baltų fitonimo „avietė“ („rubus“) morfologinė raida ir etimologinių sąsajų problematika

ROLANDAS KREGŽDYS Lietuvių kalbos institutas Forskningsområden: jämförande grammatik för de baltiska och andra indoeuropeiska språken, etymologi. MORFOLOGISK UTVECKLING OCH PROBLEMATIKEN KRING ETYMOLOGISKA SAMBAND HOS DEN ÖSTBALTISKA VÄXTNAMNEN AVIETĖ (RUBUS) Östbaltiska namn på hallon (Rubus): morfologisk analys och kartläggning av fytonymens etymologiska samband ANNOTATION Artikeln analyserar bildningen av växtnamnet avietė (Rubus) i de östbaltiska språken och gör en kritisk bedömning av etymologin för lit. avietė 2, dial. avietė 3b, avietė 1, avietė 2, avietė 3a, lett. avene, baserad på sambandet mellan lexem med zoonymisk konnotation. Utöver en detaljerad redogörelse för den strukturella spridningen av morfologiska varianter av de lettiska namnen på hallon presenteras lit. dial. aš(v)óklė, ašóklis, ašóklė, vašóklis, vaišóklis, vaišókšlis, vaišúoklis; lit. (dial.) vaivóras, dial. vąvóras, vavóras, lett. (dial.) vài̯vari(2), vaivāri, vai̯vāriņi, vàivàriņi, vaivariņas, och ursprungsbeskrivningar av den lettiska dialektala syntagmen àitu uôgas. ANNOTATION Artikeln behandlar särdragen i bildningen och utvecklingen av de östbaltiska namnen på fytonymet Rubus. Mot bakgrund av den nuvarande zoonymiska argumentationen för fytonymets ursprung kritiseras den senare etymologiska bedömningen av lit. aviẽtė 2, dial. avietė 3b, avéte 1, avietė 2, avietė 3a, lett. avene. Utöver den derivationella analysen av lexemen i det mångskiftande lettiska fytonymet Rubus presenteras också etymologisk forskning om de uppenbara morfologiska eller semantiska motsvarigheterna till lit. dial. aš(v)óklė, ašóklis, ašóklė, vašóklis, vaišóklis, vaišókšlis, vaišúoklis, lett. dial. àitu uôgas. NYCKELORD: fytonym; Rubus; Ribes rubrum; Vaccinium uliginasum, myrtillus, uliginosum. NYCKELORD: fytonym; Rubus; Ribes rubrum; Vaccinium uliginasum, myrtillus, uliginosum. Straipsniai / Articles 63 ROLANDAS KREGŽDYS 0. INLEDNING Lit. aviētė 2, dial. avietē 3b, avētė 1, avētė 2, avētė 3a (med ie > ē-monofthongering i det samogitiska dialektområdet [se Zinkevičius 1966: 86])¹ ’buskväxt med söta bär (Rubus); dess bär’ (LKŽe), vilka räknas till de sena arvorden från östbaltiska urspråket (jfr Zinkevičius 1984: 336, 1987: 152), förklarar Ernst Fraenkel (LEW 28), med stöd i tidigare baltistiska verk (jfr Būga II 20; ME I 232), genom att åberopa lit. dial. aš(v)óklė ’vinbär’, som förutsätter en z o o n y m i s k s e m a n t i s k k o n n o t a t i o n och liknar orden bildningsmässigt (dvs. är en avledning) (← subst. lit. ašva ’sto; större sto; större avelssto’ [LKŽe])¹; han härleder alltså detta fytonym från subst. lit. avis 4 ’husdjur som hålls för ull, kött (på vissa håll även mjölk) m.m.’ (DLKŽ⁵), medan lett. (dial.) avene, -es ’hallon, -en; hallonbuske med frukt’ härleds ur subst. lett. avs ’får’ (ME I 232). En sådan etymologisk utveckling för dessa fytonymer postuleras också i de nyaste etymologiska ordböckerna över litauiska (LEŽ 38; ALEW). Den nämnda förklaringen av ursprunget till lit. aviētė, avietē och lett. avene, -es kan uppenbarligen hänföras till folketymologin (jfr lett. dial. àitu uôgas ’hallon, dvs. fårbär’² Valka [LVDA 74]) och gav upphov till kvasi-etymologiska tolkningar, jfr: 1) Václav Macheks (1961: 346) resonemang om sambanden mellan detta fytonym och det håriga husdjuret – fåret – på grund av den förmenta likheten mellan ett moget hallons yta och fårullens lockar (se även LEŽDB); 2) Wojciech Smoczyńskis (LEŽ 38) förklaring, enligt vilken hallon liknar små får; 3) Konstantinas Karulis (LEV I: 93) förklaring – förmodligen baserad på germanisternas identiska påstående om t. Himbeere ’hallon’ (se vidare nedan) – med motiveringen ”dovhjort”, ett däggdjur i hjortfamiljen (jfr Hermodsson 1990: 79), vilken rekonstruerar en zoonymisk konnotation för växten och grundar den på referenten att hallonblad är ett omtyckt foder för får. Den zoonymiska hypotesen om ordets ursprung påverkades uppenbarligen av tyska kom-tatpuruṣa-sammansättningar av samma semantiska uttryckstyp men en helt annan ordbildningsmodell³, 1 Vissa forskare försöker koppla lit. dial. aš(v)óklė till lit. ašvōnės 1 (mask.), ašvōnēys 3ᵇ ’arbetshäst’ (LKŽe) (se vidare Wodtko, Irslinger, Schneider 2008: 233). 2 Det vill säga, den pseud etymologiska frasen återspeglas och förutsätts av homonymerna lett. dial. aviētenes ’hallon’ Bilska (LVDA 74) ↔ lett. avutiņa, avutiņa ’litet får’ (ME I 232), jfr även lett. dial. avetene ’hallon’ Mazsalaca ↔ lett. dial. avetēna ’litet får’ Rucava (EH I: 190). 3 Det vill säga, inte avledningar utan sammansättningar; jfr Kazimieras Būgas (RR II 20) uppgift om den morfologiska motsvarigheten till fytonymet lit. ašvōklė ’vinbär’: t. Bocksbeere ’svartvinbär (Ribes nigrum)’, dvs. ”getbär”. Vissa förklarar det sena namnets ursprung med en odöronymisk motivering (till exempel hävdar Richard Loewe [1913: 131] att den stickande lukten från svartvinbärsbusken liknar getlukt), medan andra förklarar det med en sen förändring av äldre strukturella element, orsakad av folketymologi (se Prokosch 1916: 292–293 för en utförligare diskussion). 64 Acta Linguistica Lithuanica LXIX Den östbaltiska fyt onymen avietė (rubus)s morfologiska utveckling och problematiken kring etymologiska samband zitas f. Himbeere ’hjortbär resp. hallon (Rubus idaeus)’ < f. Hinde ’hjort (Cercus dama); hind’ + f. Beere ’bär’ (Frisch 1741: 454; Kluge 2002: 412), vars motivation4 förknippas med detta djurs horn (Loewe 1913: 131, 161). Det är beklagligt att forskare som undersökt strukturen hos fytonymiska sammansättningar med zoonymiska konnotationer inte uppmärksammat den tämligen betydelsefulla p e j o r a t i v a b e t y d e l s e n y a n s som är karakteristisk för litauiska dialekter när en av leden återspeglar ett djurnamn: lit. dial. kačuoġe 1 ’(bot.) stenhallon (Rubus saxatilis); dess bär’ ↔ subst. lit. katė 4, kātė 2 ’(zool.) husdjur tillhörande rovdjursfamiljen (Felis domestica)’ / lit. dial. šūnuogė 1 ’(bot.) stenhallon (Rubus saxatilis); stenhallonets bär’ ↔ subst. lit. šuo, šuva 4 ’(zool.) djur som hålls för att vakta hemmet, jaga etc.’ (LKŽe) och annat (för fler exempel, se Gritėnienė 2006: 133) – bären från denna växt plockas inte och används inte som föda, eftersom de är sura och hårda (Gritėnienė 2006: 134). Det bör framhållas att en sådan betydelse inte är karakteristisk för den aktuella fytonymen utan en zoonymisk led; dess virtuella referent återspeglar i stället ’hallon’, jfr lett. dial. aveņuogas2, avēņuogas2 ’hallon’, använda i Vidzeme, Kurzeme och Semgallen, samt lett. dial. avesenuogas ’detsamma’, belagt i Naukšēni (LVDA 73 [se nedan]). En sådan tolkning är alltså motsägelsefull i fråga om det semantiska uttrycket hos de nämnda östbaltiska fytonymerna, som återspeglar den virtuella denotaten ’bär’ utan pejorativ konnotation. Den morfologiska statusen hos den förment hantverksrelaterade motsvarigheten (resp. avledningen) lit. avietė, avietė till det hittills semantiskt omotiverade lit. dial. aš(v)óklė ’vinbär’ (se även ALEW) är sannolikt en helt annan än den som hittills föreslagits (jfr Blažek 2010: 14), det vill säga den bör förklaras utifrån referentens strukturella egenskaper snarare än genom zoonymisk motivation. Man kan försiktigt anta att lit. dial. ašóklis 1 ’(bot.) vinbärsbuske och vinbär (Ribes rubrum)’ (LKŽe) / lit. dial. ašóklė5 1 ’detsamma’ ↔ lit. dial. ašvóklis 1 ’detsamma’ / lit. ašóklė 2 ’detsamma’ och lit. dial. ašvóklė ’detsamma’ (med sporadisk epentetisk resp. icke-etymologisk andra -š-) härleds ur lit. vašóklis 1 ’(bot.) vinbär med röda, gulaktiga eller svarta bär (Ribes); detta bärbuskes bär; röda vinbär (Ribes rubrum); denna buskes bär’ (LKŽe) < subst. lit. vãžas 4 ’krok (vanligen på en stång, tråd eller kedja) för att hänga upp en kittel när man kokar över härden eller i skorstenen; brunnsstång med krok för att haka fast en hink; konsol, tjuv; kluven käpp, träkrok för att fläta kedjor och rep; istapp m.m.’ (LKŽe), som återspeglar referenten ’käpp/stång med krok ↔ något som hänger ned, likt 4 Den argumenteras för med faktamaterial som är typiskt för folketymologi (för en utförligare behandling, se Hermodsson 1990: 82–83). 5 Su pradžios v- afereze dėl lyties *vašvoklis (su antriniu -v-) [plg. Zinkevičius 1966: 199] ↔ *(v-)ašvoklis analogiško proceso – šios lyties v- nykimas dėsningas dėl dviejų v...v (plg. Endzelīns 1961: 7; ME IV 654–655) ir dialektinių ypatumų bei pirmojo sando pamatinio žodžio pradžios v- kitimo tendencijų (plg. Zinkevičius 1966: 177–178) – morfologinio išlyginimo. Straipsniai / Articles 65 ROLANDAS KREGŽDYS en käpp; en käpp/stång som något är fäst vid’ + (sekundärt) suff. lit. -öklių- (om detta, se Skardžius I 198). Följaktligen kan denna fytonym hänföras till associativa benämningar; dess semantiska konnotation motiveras av formen hos vinbärsklasarna, som hänger ned från buskens grenar likt stänger eller käppar beströdda med bär. Förutom roten vaš- används i litauiska dialekter avledningar med roten vaiš-, som har samma ursprung (← lit. dial. vaišas 4 ’i allmänhet en krok eller ett redskap med krok’ [LKŽe]); jfr lit. dial. vaišōklis 1 ’röda vinbär (Ribes rubrum); denna buskes bär’ / lit. dial. vaišvuokliai ’detsamma’ ↔ lit. dial. vaišōkšlis 1 ’detsamma’ // lit. dial. vaišvōklis 1 ’röda vinbär (Ribes rubrum); denna buskes bär’ ↔ lit. dial. vaišvōkšlis 1 ’detsamma’ (LKŽe), vilka förutsätter en hantverksrelaterad grupp av hypernormalformer av denna fytonym (om dessa, se utförligare Vitkauskas 1994: 107 ff.; Urbutis 1998: 55, 2009: 146, 241; Kabašinskaitė 1998: 50). Fytonymens form med roten -ą- (resp. tautosyllabiskt *an, jfr lit. dial. vanšas ’vašas’ [LEW 1207]) försvann uppenbarligen på grund av mängden fonetiska varianter av hypernormalformerna (i vissa samogitiska dialekter också genom växlingen ą > ǭ, ū – vilket även ledde till att v- i början av ordet försvann [se Zinkevičius 1966: 178; LEW ibid.]), som orsakade en semantisk neutralisering av den ursprungliga hantverksrelaterade basen; detta kan med tiden ha inneburit en folketymologisk koppling till verbet lit. vešėti, vėša (vėši, -ėja), -ėjo ’växa väl, frodas m.m.’ ~ subst. lit. dial. veša 4 ’yppighet, god tillväxt’ (↔ subst. lit. vašà 4 ’frodande, tillväxt, växande m.m.’ [LKŽe]) (jfr Kabašinskaitė 1998: 32), det vill säga att uppkomsten av hantverkselementet i verbets (och substantivets) paradigms e-rad kan ha medfört elimineringen av e -ą- (< an) (jfr Urbutis 1981: 102), jfr subst. lit. dial. ešōklė 2 (vanligen plur.) ’(bot.) vinbärsbuske och vinbär (Ribes rubrum)’ (LKŽe). 1. STRUKTURELL SPRIDNING AV MORFOLOGISKA VARIANTER AV DE LETTISKA NAMNEN PÅ HALLON Lit. avietė, avietė (dial. avėtė, avėtė, avietė) kan inte förklaras till sin härkomst oberoende av lettiska dialektala kontaminanter som återspeglar roten aiv-6; jfr lett. dial. aiviėkstenes i Vecpiebalga (LVDA 72; se även ME I 14) ← (*aiv-iet-es ’hallon’, jfr lett. dial. aviėtes m.fl. [se nedan]) *aiv- + suff. -iet- till följd av kontamination med: 1. lett. (dial.) av-enes ’hallon’ (med suff. lett. -enes [se Endzelīns 6Förespråkarna för en zoonymisk motivering skulle uppenbarligen gärna härleda den från lett. àita ’får’ (ME I 14), men någon form med dental ändelse -t- i stammen är inte belagd. 66 Acta Linguistica Lithuanica LXIX Den östbaltiska fytonymen avietė (rubus)s morfologiska utveckling och problematiken kring dess etymologiska samband 1951: 298]) och dessa två kontaminanter: 1a. lett. dial. aviētenes (aviētenes, aviētenes, aviētenes2 [LVDA 74]); 2. lett. dial. aviškes ’detsamma’ (~ lett. dial. aviškas [LVDA 74]) med suff. lett. -išk-ē- (< -iškiō- [jfr Endzelīns 1951: 365–368] och lett. dial. aviškas [LVDA ibd.] -šk- > -šk- [se Endzelīns 1951: 186, 367; om en förklaring av etiologin till denna förändring, se Rudzīte 1993: 338]), 2a. lett. dial. avīkšas ’detsamma’ (← lett. dial. av-ie-kšas [LVDA 73] resp. -ie- > -ī- [se utförligare Endzelīns 1951: 137–138; Rudzīte 1993: 243], vilket återspeglar metatesen mellan strukturelementen -šk- > -kš- [jfr Endzelīns 1951: 234; se typ I.2.1; se även ME III 524–525 (s. v. riksis)]); således kan tre huvudsakliga bildningsmodeller urskiljas för fytonymen ’hallon’ i lettiska standardspråket och dess dialekter, en fytonym som kännetecknas av särskilt omfattande fonomorfologiska förändringar: med rötterna lett. av- / aiv- (se även schema): I. avledningar med lettiskt suff. -iet, jfr. ē-stam (fem.): aviētes, aviētes, aviētes2, avietes2 / avītes (med -ī- < -ie- [se typ I.1.2]) (LVDA 74); įō-stam (mask.) (s.) lett. (dial.) avieši (ME I 232; LVDA 74) (< lett. *avietīs [se typ I.2.1.1] ~ lit. dial. avietỹs3 [sm.] ‘buskliknande växt med söta bär (Rubus); dess bär’ [LKŽe]) > ē / iā-stam (fem.) lett. dial. aviečas2, aviečes i Semigallia (LVDA 73) med -tj- > -č- (se Rudzīte 1993: 288) och dess varianter (kontaminanter): I.1. suff. lett. -iet- + suff. lett. -ene, jfr lett. dial. aviētenes, avietenes, aviētenes2, avietenes / avitenes med växlingen -ie- > -ī- > -ī- (LVDA 74; se typ I.1.2); I.1.1. suff. lett. dial. -et- (< suff. lett. -iet- [LVDA 73]) + suff. lett. -ene, jfr lett. dial. avetenes (LVDA 73); I.1.1.1. med absorption av det första -e--elementet, jfr lett. dial. avtene (ME I 232; LVDA 74) ← lett. dial. av-e-tene(s) (se typ I.1.1); I.1.1.2. med absorption av strukturelementet -iet-, jfr lett. av(iet)enes (ME I 230); I.1.2. suff. lett. dial. -īt- (< suff. lett. -iet- [jfr Rudzīte 1993: 243]) + suff. lett. -ene, jfr lett. dial. avitenes (LVDA 74) med växlingen -ī- < -ī- (jfr Rudzīte 1993: 128); I.2. suff. lett. -iet- + suff. lett. dial. av-išk- av typ III (> -išk- [se ovan]), jfr lett. dial. aviēskas, aviēškas, aviēskas2 / aviēški (LVDA 74) / aveškas (med -e- < -ie- [LVDA 73]) med absorption av -ti- (resp. *av-ie-[ti]-škī); I.2.1. suff. lett. -iet- + det metatesbildade -ti- (genom absorption [se typ I.2]) -kš- (< -šk- [se ovan]), jfr lett. dial. àiviēkšas2, àiviēkšas2 / aviēkšas, aviēkšas, aviēkšas2, aviēkšas, aviēkšas2, aviēkšes, aviēkšes2, aviēkši, aviēkši2 / lett. dial. avēkša, avēkšas [ME I 232; LVDA 73] med -e- < ie- [se typ I.1.1]) / lett. dial. àivīkšas2, avīkšas, avīkšas (LVDA 74) med -ī- < -ie- (jfr typ I.1.2); I.2.1.1. med bortfallet -k-, jfr lett. dial. aviēšas, aviēšas2 / aviēši, aviēši2, avīši2 [< med växlingen -ī- < -ie- (se typ I.1.2)] [LVDA 73, 74] ← aviē-k-šas, aviē-k-šas2 / aviē-k-ši, aviē-k-ši2 [se typerna I.2.1, I.2.2.1; jfr Endzelīns 1951: 224–226, 230tt.; Rudzīte 1993: 338, 354]; Jānis Endzelīnas (1951: 389) förband visserligen lett. avieši (mask.) med lit. aviečiai (pl. mask.), dvs. han postulerade urlett. *aveitjō- ’hallon’ (mask.), även om de nämnda Straipsniai / Articles 67 ROLANDAS KREGŽDYS Former med –k- och utan detta används sida vid sida, jfr lett. dial. aviēkši Malta ↔ aviēši Kaunata (LVDA 73, 74); därför kan man anta att det har funnits två homofoner: lett. aviēši, som också nämns i äldre skrifter (jfr Aweeschi Madbeern XVI 325 [Fennell 1989: 10]), med sekundärt suff. lett. –ietiō-, och en dialektal bildning med absorberat –k- resp. lett. dial. avie(k)ši (se typ I.2.1); I.2.1.2. med växling mellan de strukturella elementen –kš- > –ž- (om detta utförligare, se Endzelīns 1951: 251), jfr lett. dial. aviēžas (LVDA 74) ← aviē-kš-as (se typ I.2.1); I.2.1.3. med epentetiskt resp. icke-etymologiskt –r-, jfr lett. dial. aviērkšas, aviīrkšas (med växling mellan –ī- < –ī- < –ie- [se typ I.2.1]) (LVDA 73, 74); I.2.2. suff. lett. –iet- (> –īt- [med transposition av –t- och –k- och/eller absorption av –t-]) + suff. lett. –iskō- + suff. lett. –ene (om den triplexa affixstrukturen, se även Ambrazas 1993: 184), dvs. lett. dial. āiviekštenes, àiviekštenes, àiviekštenes², àiviekštenes², àiviekštenes² / aviēkstenes, aviēkstenes, aviēkstenes, aviēkstenes², aviēkstenes / avīks-tenes, avīks tenes² // àivēkstines², àivēkstines² / aviēkstines, aviēkstines, aviēkstines² / avēkšēnes, avīkšines med suff. –ine < –ene (se Endzelīns 1951: 300; se typ II.1) och växling mellan –ie- > –ī- / –ie- > –e- samt –šk- > –šk- (därav även š < s [jfr Rudzīte 1993: 291]) ← lett. dial. aviētenes m.fl. / avītenes (se typerna I.1, I.1.2), genom kontamination med lexem av typ I.2.1; I.2.2.1. med det strukturella elementet –šḳ- (< –stj- [utförligare, se Endzelīns 1951: 178–179; Rudzīte 1993: 286, 308]), jfr lett. dial. aviēkškenes (LVDA 73) ← lett. dial. aviēkstenes (se typ I.2.2) med –kšk- efter analogi med lett. dial. (gen. pl.)? *aviek-šku (jfr Rudzīte 1993: 309) ← lett. dial. aviēkstes, aviēkstes, aviēkstes, aviēkstes² (se typ I.2.2.4.c); I.2.2.2. med absorption av det strukturella elementet –k-, jfr lett. dial. àiviēstenes² / aviēstenes², aviēstenes ← lett. dial. aviē-k-stenes² (LVDA 73); I.2.2.3. med absorption av de strukturella elementen –k-, –t- och växling av rotvokalen –e- < –ie- (se typ I.1.1), eller utan sådan växling, jfr lett. dial. avēsenes, avēsenes, avēsenes², avēsenes / avīēsenes, aviēsenes, aviēsenes², aviēsenes, aviēsenes² / aviēsenes, aviēsenes², avisenes (med växling mellan –ī- < –ī- < –ie-) (ME I: 232; LVDA 73, 74) ← lett. dial. av-ie-k-s-t-enes (se typ I.2.2); I.2.2.4. med absorption av det strukturella elementet –ne-: a) bildningar av typ I.2.2.3, jfr lett. dial. aviēses, aviēses², aviēses² ← lett. dial. avies-en-es (se typ I.2.2.3); b) bildningar av typ I.2.2.1, jfr lett. dial. avēkšḳes (LVDA 73) med –e- < –ie- (se typ I.1.1) ← lett. dial. aviēkšḳe-ne-s (se typ I.2.2.1); c) bildningar av typ I.2.2, jfr lett. dial. àiviēkstes², àiviēkstes², àivīkstes² / aviēkstes, aviēkstes, aviēkstes, aviēkstes² (LVDA 72, 73) ← lett. dial. àiviēkst-en-es, àiviēkst-en-es² / aviēkst-en-es, aviēkst-en-es, aviēkst-en-es, aviēkst-en-es² (se typ I.2.2); I.2.2.5. med absorption av det strukturella elementet –e-: a) bildningar av typ I.2.2.3, jfr lett. dial. aviesnes² ← lett. dial. avies-e-nes (se typ I.2.2.3); b) bildningar av typ I.2.2, jfr lett. dial. aviēkšnes (Apv) ↔ lett. dial. avekšenes (se typ I.2.2); 68 Acta Linguistica Lithuanica LXIX Rytų baltų fitonimo avietė (rubus) morfologinė raida ir etimologinių sąsajų problematika S C H E M A. Spridningen av växlingar i de ordbildande elementen och fonotaktiska kedjorna i det lettiska fytonymet ”avietė” I.2.2.6. med regressiv dissimilation av det strukturella elementet -t- > -n-, jfr lett. aviesnenes, avieksnenes (Lange 1773: 44; LVDA 74) ← lett. dial. aviès-t-enes2 ← lett. dial. avieks-t-enes (se även typ I.2.2.2); I.2.2.7. med absorption av de strukturella elementen -t- / -te-, jfr lett. dial. àviėkšines2 (LVDA 73) ← lett. dial. àiviėks-t-ines2, àiviėks-t-ines2; lett. dial. aviėksenes, aviėksenes (LVDA ibid.) ← lett. dial. aviėks-t-enes; lett. dial. aviėksnes (LVDA ibid.) ← lett. dial. aviėks-te-nes; lett. dial. aviėksnes (LVDA ibid.) ← lett. dial. aviėks-te-nes (se typ I.2.2); II. avledningar med lett. suff. -ene, jfr lett. med ē-stam (dial.) avenes (fem.), aveņi (mask.) (LVDA 73) och dess kontaminerade varianter med suff. -iet- (se ovan): II.1. med växling mellan suff. -ene > -ine, jfr lett. dial. avines (LVDA 74; se typ I.2.2); III. avledningar med suff. -iškē (om lett. suff. -iškō-, -iški̇̄ō- [< *-iškjō-], se även Ambrazas 2000: 183), jfr lett. dial. aviškas (med -šk- < -šḳ- [ME I 232]), aviškes, aviškas (LVDA 74); antagandet att dessa former kan härledas från lett. dial. aviėškas, aviėškas, aviėškas2 / aviėški (se typ I.2) respektive att förutsätta en sekvens: av-ī-škas ← *av-ī-škas ← *av-ie-škas (se typerna I.1.2, I.2.2), förefaller omöjligt, uppenbarligen på grund av exemplen av typ III.1: III.1. med växling mellan lett. dial. suff. -išk- > -ušk- (en dialektal egenskap hos höglettiska [se Endzelīns 1951: 366]), jfr lett. dial. avuoškas (LVDA 74), dvs. -ū-šk- > -ū-šk- (urspr- Straipsniai / Articles 69 ROLANDAS KREGŽDYS sprunglig förlängning, karakteristisk för latgaliska dialekter [se Breidaks I 371, II 243]) > -uo-šk- (jfr Breidaks II 325); III.1.1. med lett. suff. -ene, jfr lett. dial. auuoškenes (LVDA 74); III.1.2. med absorption av det strukturella elementet -k-, jfr lett. dial. avuoši (mask.) respektive Awohschi (Depkin 1704 I: 89) ↔ lett. dial. avuõš-k-as (fem.) (se typ III.1); III.2. med absorption av det strukturella elementet -i-, jfr lett. dial. aûškenes (← *av-i-šḳ- + lett. suff. -ene [ME I 230; LVDA 72]); III.2.1. med epentetiskt -k-, jfr lett. dial. aûkškenes (LVDA 73) ← lett. dial. aûškenes (detta är en ovanlig växling, eftersom höglettiska dialekter kännetecknas av en tendens att utelämna det första eller andra -kšk- -k- i sekvensen [se Rudzīte 1993: 336]); III.2.2. med metates av -šk- (< -šk- [se ovan]) > -kš-, jfr lett. dial. aûkškenes (LVDA 73) ← lett. dial. aû-šk-enes (se typ III.2); III.2.3. med absorption av -k-, jfr lett. dial. aušenes (ME I 230) ← lett. dial. aû-k-šenes (se typ III.2.1). Det förefaller inte möjligt att anta att benämningarna för fytonymet ”avietė” med roten aiv- i lettiska dialekter är innovationer respektive ska betraktas som reflexer av ett epentetiskt (oetymologiskt) -i- (jfr lit. dial. mé-i-linkas 1 ’mjölare’ ↔ lit. mėlninkas [–nykas] 1 [< vitry. мельник ’detsamma’] ’detsamma’ osv. [LKŽe]; top. lit. dial. A-i-riógala ↔ top. lit. Ariógala ’namnet på en småstad i Raseiniai-distriktet’ [Būga III 333; Zinkevičius 1966: 136; Kabašinskaitė 1998: 33–34]) inte bara på grund av den tidigare nämnda positionella begränsningen hos det fonetiska fenomenet (-i- skjuts in i litauiska, liksom lettiska, dialektord mellan en vokal och en nasal eller likvid konsonant [se Zinkevičius ibid.; Endzelīns 1951: 152–153]), utan också på grund av dess mycket begränsade geografiska utbredning. I lettiska dialekter är former med roten aiv- belagda i många dialekter i Vidzeme och Latgale (se LVDA 72–73). Därför bör man uppenbarligen inte betvivla deras historiska status. Endzelīnas (1961: 7), mėgindamas nustatyti toponimų ir hidronimų la. aivieks-ta vs. Sāviena, àiviekste² vs., up. Meirāni, eivieksts up. Līvāni (pastarojo ei- < ai- resp. /ai/ su palataliniu elementu į [apie tokį kitimą plačiau žr. DI III1 534; Rudzīte 1993: 241]) kilmę, rekonstruoja prolytę *vai-viekst- ir abejodamas jos pirminę formą nurodo la. viēksta ‘gili upės vieta’ (ME IV 654–655). Tokiu spėjimu, žinoma, galima būtų tikėti be išlygų, jei juo būtų įvardijami tik hidronimai, bet tik toponimas (resp. be vandenvardinio alternanto) la. aivieksta vs. Sāviena gali reflektuoti ir la. dial. àiviekstes2 ‘avietės’ Vīpe (šias šnektas skiria tik Mednių tarminis plotas). Vadinasi, minėtų latvių vandenvardžių denotatas gali būti *‘avietėmis apaugusi, užžėlusi vieta’ (jos dažnai veši upių šlaituose), plg. lie. Avietinė mėš. / b., Avietinė grv., Avietynė mėš. / b. ir kt., kildinamus iš lie. avietė, avietė (LVŽ I 242–243). Jei toks spėjimas teisingas, Endzelīno rekonstruota lytis *vai-viekst- suponuotų pradžios v- aferėzę (apie šį fenomeną plačiau žr. Vanagas 1981: 379). 70 Acta Linguistica Lithuanica LXIX Rytų baltų fitonimo avietė (rubus) morfologinė raida ir etimologinių sąsajų problematika 2. DEN ÖSTBALTISKA FITONYMEN RUBUSS MORFOLOGISKA UTVECKLING Med utgångspunkt i argumenten som framförts i inledningen och avsnitt 1 kan man försiktigt anta att lit. avietė, avietė̃, lett. dial. avietes etc. (se ovan) inte är besläktade med det s e m a n t i s k t d i f f e r e n t i e r a d e z o o n y m e t lit. avis, lett. avs, utan med f i t o n y m e r n a lit. vaivóras 1 ’(bot.) odon (Vaccinium uliginasum); dess bär; blåbär (Vaccinium myrtillus); kråkbär (Empatr um nigrum); gurkört (Borrago officinalis)’ / vaivóras 1 ’(bot.) odon (Vaccinium uliginasum); dess bär’ (LKŽe); lett. vàivari², vaîvari², vaīvariņi, vàivariņi, vaivariņas etc. ’skvattram (Ledum)’ (ME IV 444–445), bildade av samma rot (v)aiv- / (v)av- med suff. lit. -ora- (om detta, se vidare Skardžius I 307; jfr LEŽ 714) och suff. lett. -ar- (om detta, se Endzelīns 1951: 339). Det är sant att de hittills nämnda fytonymerna traditionellt räknas som reduplikationsbildningar (Būga II 323; Skardžius I 24; Endzelīns 1951: 265; Buivydienė 2006: 333), vars bildning motiveras med en etymologisk koppling till lit. vaivórykštis 1, vaivorykštis 1 ’flerfärgat, bågformat band som uppstår när solstrålar bryts i regndroppar, älvornas band’ etc. (LKŽe), härlett antingen från balt. dial. *vār- / *ver- ’blå, blåfärgad’ eller från en verbform i urindoeuropeiska med en helt annan konnotation (se nedan); jfr lit. voverykštis 1 ’regnbåge’ (LKŽe; Būga II 323; Skardžius I 373, 404). Rekonstruktionen *vār- / *ver- kritiserades med rätta av Endzelīns (DI III¹ 495–496; se även LEŽDB), som hävdade att växlingen mellan vokalerna ā ↔ e är svår att belägga. Därför grundar han ursprunget till de nämnda litauiska benämningarna ’odon (Vaccinium uliginosum) respektive skvattram’ och de lettiska benämningarna ’skvattram’ på en funktionell egenskap som dessa växter påstås ha gemensamt, nämligen att framkalla yrsel; han postulerar alltså en reduplikant lett. *vavar- och jämför med tjeck. uráv orati ’vackla, ragla’ < urindoeuropeiska *u̯er- ’vrida, böja’ (se även DI III¹ 494–496; LEW 1185; LEV II 486; Laumane 2005: 236). Tyvärr är även denna förklaring tveksam, eftersom blåbärens funktionella konnotation inte beror på att växten har berusande egenskaper (eller att man raglar efter att ha ätit för många), utan på bärens färg, jfr Muno ranka lig tiek mėlena kaip tik vaivóras Varn; Mėlynos akys kaip vaivorai linksmai blizgėjo Žem (LKŽe; se uppslagsordet vaivóras). Benämningen ’odon’ motiveras av precis samma egenskap – ’blått bär’ – eftersom ansiktet på människor som dricker blir svullet och blåaktigt; jfr Pamėlen uo(ja) (girtuokliai) kaip vaivórai i miršta Rdn (LKŽe; se uppslagsordet vaivóras). Troligen förändrades också betydelsen hos lett. vàivari², vaîvari² ’skvattram’ (← *’odon / blåbär’) genom denna associativa konnotation och genom att blåbär och skvattram växer på samma platser; jfr Vaivóru daug užvalg yk, būsi kaip girtas KIp ← Nu vaivórų vien nepasigersi, kad gailių nebūs arti Trg; Vaivórai yra aptraukti (apsukti) su gailiais Rsn (LKŽe; se uppslagsordet vaivóras). I själva verket är Būgas (RR II 322) försök att förbinda lit. vaivóras med lit. vaivorykštis uppenbarligen helt riktigt. Men hypotesens upphovsman, som insiktsfullt avvisade adj. lit. Straipsniai / Articles 71 ROLANDAS KREGŽDYS vaĩvas, -à 4 ’ljus’, adv. lit. vaivai ’ljust’ historiska existens respektive hävdade att det var ett artificiellt ord, tog inte hänsyn till den möjliga användningen av förkortningen7 (formad enligt h i p o k o r i s t i s k a b i l d n i n g s m ö n s t e r8 [se även not 7]) som associativ, det vill säga förekomsten av adj. lit. *vaivorykštis, -ės förmodade kortform *vaivas i betydelsen *’färgstark; sådan som en regnbåge’, jfr subst. lit. vovorākis, -ė 2 (smob.) ’en person med blå ögon’ NdŽ, N, [K], KŽ (LKŽe). Ett sådant antagande är möjligt mot bakgrund av att det saknas besläktade ord i andra indoeuropeiska språk till de balt. dial. *vār- / *ver- ’blå, blåfärgad’ som Būga (ibid.) rekonstruerat, och att lit. vaivorykštis / vaivórykštė hittills har en föga sannolik etymologi, grundad på expressiv onomatopoes (om detta, se vidare Bopp 2009: 676, 730; Gamkrelidze, Ivanov I 224, II: 800; se även IEW 759; PEŽ III 194), etiologiskt förbunden med uttrycket för pluralis i urindoeuropeiskan (Gamkrelidze, Ivanov I 265), i motsats till empirisk onomatopoes (’visual onomatopoeia’ [Gamkrelidze, Ivanov I 224, 225; se även Masica 1991: 78]), som bygger på imitation av ljud och rörelser samt reduplikation9. Som redan nämnts (se ovan) anför Būga (RR II 323), som föreslog hypotesen om en reduplikationsmodell, och Endzelīns (ME IV 484; DI III¹ 494–496), som instämde med honom, subst. lit. voverýkštis 1 (mask.) ’flerfärgat, bågformat band som uppstår när solstrålar bryts i regndroppar, älvornas band’ K. Būg, LV IV 483, FrnW, NdŽ, KŽ, LKA I 181 (Krtv), som i första hand bör jämföras med subst. lit. vоверýkštė 1 (fem.) LKA I 181 (Skd, Žd, Akm, Vgr, Lk), Ms, Brs, vóverykštė 1 ’detsamma’ LKA I 181 (Krn), Sut, PnmŽ (LKŽe). Utöver dessa lexem nämner Būga (ibid.) även subst. lit. vuovóras 1 (mask.) ’odon (Vaccinium uliginasum); dess bär’ K. Būg, LV IV 512, FrnW, NdŽ, KŽ, N (Rg), [K], Mit II 135 (Prk) (LKŽe) som ett av de illustrativa exemplen på otvivelaktig partitiv reduplikation. En sådan förklaring skulle kunna godtas om dess upphovsmän hade förklarat ursprunget till reduplikanten vai- enligt sin hypotes samt de strukturella egenskaperna hos subst. lit. vovārykštė 1 (fem.) ’älvornas band’ LKA I 181 (Bt), subst. voverýkštė 1 (fem.) LKA I 181 (Skd, Žd, Akm, Vgr, Lk), Ms, Brs, vóverykštė 1 ’detsamma’ LKA I 181 (Krn), Sut, PnmŽ samt subst. lit. varvórykštė 1 (fem.) ’detsamma’ K. Būg (Btrm), NdŽ, KŽ (LKŽe). 7 Jfr subst. lit. kiaũliabudė 1 ’slät riskmjölk (Lactarius trivialis); skäggriska (Lactarius turpis); sotkremla (Russula adusta)’ (LKŽe) ↔ subst. lit. kiaũlė 2 ’vit kremla, lik en kremla men större och tjockare; kiauliabudė’ (LKŽe; ZtŽ 289; ZŠT II: 213); subst. lit. meškāgrybis 1 (mask.) ’en sådan svamp’ ↔ subst. lit. meškā 4 (fem.) ’en sådan värdelös brun svamp’; subst. lit. tramāžolė 1 (fem.) ’(bot.) flerårig medicinalväxt i familjen kransblommiga växter (Glechoma)’ ↔ subst. lit. trāmas 4 (mask.) ’detsamma’; subst. lit. treĩniažolė 1 (fem.) ’(bot.) starrväxt som växer på fuktiga platser (Carex panicea)’ ↔ subst. lit. treinys 4 (mask.), treĩnis 2 ’detsamma’; subst. lit. vilkalapis 1 (mask.) ’kardborre; dess blomma’ ↔ subst. lit. vìlkas 4 (mask.) ’(bot.) kardborres frukt (Arctium)’ (LKŽe) och många andra. 8 Apie juos žr. Kuryłowicz 1987: 213tt.; Szpyra-Kozłowska 2000: 59tt. 9 Se även Brugmann 1895: 10–24; Gamkrelidze, Ivanov I 21, 23, 37, 87, 189–191, 260, II 441, 453, 459, 622; Beekes II 967; IEW 1166; PEŽ IV 234. 72 Acta Linguistica Lithuanica LXIX Rytų baltų fitonimo avietė (rubus) morfologinė raida ir etimologinių sąsajų problematika Man kan försiktigt anta att de former som de nämnda forskarna betecknat som ursprungliga i själva verket är senare ombildningar, uppkomna genom assimilatoriska fonetiska förändringsprocesser i dialekterna, dvs.: 1) subst. lit. vovó̄ras Rg ← lit. vaivóras (med -ai- > *-a- > -o- till följd av den monoftongering av diftonger [även ai] som kännetecknar Ragainė-dialekten [se utförligare Zinkevičius 1966: 91, 2006: 187; Grinaveckis 1973: 221; se även Kregždys 2012: 39, 41–42]); 2) subst. lit. vovėrykštė / vóverykštė (med -e- < -a- genom regressiv assimilation eller vokal sinharmonism) ← vovārykštė (med -a- < -ai- resp. monoftongering av diftongen genom vokal sinharmonism [jfr lit. dial. v-ei-vor-ý-kšt-ė (om denna form, se nedan)], framkallad av strukturell växling) ← *vovairykštė (med metates av -ai- och -o-) ← vaivórykštė; 3) subst. lit. varvórykštė ← vaivórykštė (med assimilatorisk växling mellan frikativan /ž/ och sonanten r). Följaktligen kan man dra slutsatsen att den initiala stavelsen i den ursprungliga formen, som betecknar ett blått bär och älvornas band, återspeglar en diftong och inte en monoftong. Trots det välkända faktum att strukturen hos reduplicerade ordled ofta varierar (se utförligare Bopp 2009: 657, 672), vore det uppenbarligen felaktigt att anta att ett reduplikant med en mer komplex struktur (i detta fall med 3 morae) förutsätter en ordinär rotsstavelse (i detta fall med 2 morae), eftersom, enligt Franz Bopp (2009: 672), baltiska och slaviska språk kännetecknas av en trivial reduplicerad stavelse (förutsatt av de etiologiska principerna för den typ som denna studie behandlar [Bopp 2009: 674, 684, 716, 756, 767, 775; Kuryłowicz 1964: 70–71; Masica 1991: 79–80; Mallory, Adams 2006: 65]), inte en som utvidgats med innovativa element (eller återspeglar fonologiska förändringar). Būgas (RR III: 323) föreslagna morfologiska uppdelning av dessa former (som följs av Pranas Skardžius [RR I 373], Fraenkel [LEW 1185] och Smoczyński [LEŽ 714]) i vaivór- och suff. lit. -ykštis är föga sannolik av semantiska skäl, eftersom ingen ser vaivor på himlen; referenten är alltså inte lit. vaivóras ’blåbärstrygling (Vaccinium uliginasum)’, som Būga försöker hävda (ibid.). Därför är ursprunget till lit. vaivórykštė 1, vaivorykštė 1 ’ett mångfärgat band i bågform, som uppstår när solstrålar bryts i regndroppar, älvornas band; en lysande ring kring solen eller månen; en slåttersträng som inte hinner bindas’ (LKŽe) resp. lett. varavīksna, var(a)-vīksne, varavīksna m.fl. ’regnbåge m.m.’ (ME IV 483–484) fortfarande outrett. Det kan försiktigt antas att lit. dial. veivorykštė ‘detsamma’ som är belagt i det nordliga samogitiska kretingadialektområdet i Endriejavas (med -ei- < -ie- [se Zinkevičius 1966: 84]) återspeglar den mest arkaiska strukturen hos roten *vaiv-, dvs. i motsats till den vedertagna uppfattningen om ett denominalt eller deverbal avledningsursprung med suff. -ykštė (se ovan), förutsätter lit. *viev- (> lit. dial. veiv-), uppenbarligen en tatpuruṣa-sammansättning lit. *viev-a-riš-ka- (-i̯ō-) / *veiv-a-riška- (-i̯ō-) (→ *vaiv-a-riška- [-i̯ō-] ‘himmelens färgrikedom / klarhet’, med en regressiv växling mellan de strukturella elementen -ei-…-a-…-a- > -ai-…-a-…-a- samt den assimilerande inverkan från klusilens två konsonanter v…r på d-, dvs. Straipsniai / Articles 73 ROLANDAS KREGŽDYS d-…-v-…-r- → v-…-v-…-r-) ← lit. *diev-a-rišk- ’himlens färgprakt, klarhet’ < balt. *deivas ’himmel; gud’ (> lit. dievas 4 ’[myt.] en av de högsta varelserna, med makt över människan och naturen’ m.m. [LKŽe] / lett. diēvs ’himmel; gud’ [ME I 485–486; se även PEŽ I 192; Anttila 1969: 120] + subst. lit. ryškis 2 ’klarhet, ljusstyrka’ ↔ adj. lit. ryškùs, -ì 4 ’mycket tydlig, uttrycksfull, lätt att urskilja; med en iögonfallande färg, lysande m.m.’ [LKŽe]) med ett inskotts-t- genom kontamination med lit. rýkš-t-ė 1 ’reflekterande strimma’, jfr fraserna: lit. dangaũs rýkštė ’regnbåge’, Diēvo rýkštė ’detsamma’ Pn (LKŽe), lett. dieva rīkste ’detsamma’ (Laumane 2005: 239; se även Непокупный 1976: 65). Lett. varavīksna, var(a)vīksne, varavīksna m.fl. ’regnbåge m.m.’, vilkas bildning Būga (RR II 323) inte alls kunde förklara, återspeglar uppenbarligen samma rot *vaiv-a- + subst. lett. rīksna ’band’ → lett. *vaiv-a-rīksna ’himmelns band’ → lett. *vai-r-a-v-ī-ksna ’detsamma’ (med metates av v…r > r…v [ME ibid.]) → lett. *va-r-a-vīksna ’detsamma’ → lett. va-r-avīksna / va-r-avīksna ’detsamma’ (med sekundärt r̄, föranlett av en folklig etymologisk association med lett. varš ’koppar’ [ME IV 484; DI III¹ 494; LEV II 486; Laumane 2005: 235–236]). Karulis (LEV II 486), som bygger på Endzelīns gissning grundad på Būgas hypotes (Būga II 323; ME IV 484; DI III¹ 494–496), härleder formerna från reduplikanten *vavar- ’? vridning, krökning’ + lett. riksna ’band’ (→? riksna ’regnbåge’ [ME III 525] ← lett. driksna, driksna ’detsamma’ [ME I 499, 500; se även Laumane 2005: 248] ~ lit. dial. drignė 2, drignė 4 ’ljus ring kring månen eller solen; älvornas band, regnbåge’ [LKŽe] – en associativ form som härleds från det indoeuropeiska verbet *der- ’riva’ [ME I 500; LEV I 230]). Rekonstruktionen av den kortformade adjektiviska östbaltiska *vaiv- / *vav- ’blå, röd’ (se nedan) kan också underbyggas av ursprunget till lit. dial. vaivōras ’blåbär’, där dess -a- resp. -an- (jfr lit. wanvoras ’detsamma’ [Būga II 323]) kan vara en kortform av *vanu-, förutsatt av lit. v-an-garykštė 1 ’regnbåge’ / v-an-garykštis ’detsamma’ (LKŽe), som uppkommit genom kontamination (resp. folketymologi) med lit. vingis 1 ’förändring av riktning i bågform, sväng, krökning; böjd linje, krökning m.m.’ (LKŽe) och är en reflex av den regressive växlingen -in-…-a- > -an-…-a-. Lit. vaivōras skulle alltså inte kunna betraktas som den ursprungliga avledningsbasen till lit. vaivorykštis / vaivorykštė (se Būga ibid.), utan snarare kan, med utgångspunkt i referentens denotat ’regnbåge’, ’en mångfärgad båge vars utsida är röd och insida violett (med övriga spektralfärger däremellan)’¹⁰ (LTE XII 10; se även LE XXXII 508), en retrograd ordningsföljd förutsättas: vaiv-(o)-(rykštis, -ė) ’sådan som en regnbåge resp. röd eller violett till färgen’ → vaiv-oras ’detsamma’ m.m. 10 Jfr former med koloristiska konnotationer: lett. dial. varuotne ’regnbåge’ (ME IV 484) ↔ verb. lett. varuot ’skimra i olika färger’ (EH II 759; Laumane 2005: 247), lett. dial. raudava ’detsamma’ (ME III 482) ↔ adj. lett. rauds ’(mörk)röd; ljusbrun’ (ME III 483; Laumane ibid.). 74 Acta Linguistica Lithuanica LXIX Rytų baltų fitonimo avietė (rubus) morfologinė raida ir etimologinių sąsajų problematika Till förkortningen *vaiv- fogades olika affix i litauiska och lettiska (se ovan), varigenom de aktuella växtnamnen bildades. Dessutom uppstod, till följd av folketymologi och assimilationsprocesser (se även Buivydienė 2006: 334ff.), en mängd fonetiska varianter: vaiv- / vanv- / varu- / vav-. 3. SAMMANFATTNING Med utgångspunkt i argumenten som lagts fram i avsnitt 1 och 2 kan man försiktigtvis anta att lit. avietė, avietė̃ resp. lett. dial. aviētes härleds från förkortade adj. östbalt. *(v)vaiv- / *(v)vav- ’med sådana färger som regnbågens resp. röda/blå’ + suff. östbalt. -eitē (med possessiva konnotationer [se Skardžius I 360], även om Endzelīnas [1951: 389] tolkar det som diminutivt) med den inträffade afèresen av initialt v- (jfr bortfallet av det första v- före -ie- i ortnamnet lit. Viēvis ↔ Jewie [se Vanagas 1981: 379]). Om denna förklaring av ursprunget till lit. avietė, avietė̃ resp. lett. dial. aviētes är riktig, skiljer sig dessa lexems referent, ’ett rött bär’, de origine från den semantiska extensionen hos zoonymerna lit. avis, lett. avs. 4. SLUTSATSER 1. Tre huvudsakliga bildningsmönster med rötterna lett. av- / aiv- kan urskiljas för växtnamnet ’hallon’ i lettiskt standardspråk och dess dialekter, där fonomorfologiska förändringar är särskilt karakteristiska: a) avledningar med suff. lett. -iet- (-iet- / dial. -īt- + a1. -ene, a2. dial. -išk-, a3. -iskō- + -ene); b) avledningar med suff. lett. -ene; c) avledningar med suff. -iškē (+ lett. -ene). 2. Lit. avietė, avietė̃, lett. dial. aviētes m.fl. är etymologiskt besläktade med växtnamnen lit. vaivóras ’odon (Vaccinium uliginasum); dess bär; blåbär (Vaccinium myrtillus); kråkbär (Empatr um nigrum); läkeborre (Borrago officinalis)’ / lit. vavóras 1 ’odon (Vaccinium uliginasum); dess bär’; lett. vàivari⁽²⁾, vaivāri², vaivārini, vàivariņi, vaivariņas m.fl. ’skvattram (Ledum)’ återspeglar förkortade adj. östbalt. *(v)aiv- / *(v)av- ’*färgstark; lik regnbågen → blå, röd’ avledningar med suff. östbalt. -eitē // lit. suff. -ora- / -ar. 3. Lett. vàivari⁽²⁾, vaivāri², vaivārini, vàivariņi, vaivariņas m.fl. ’skvattram (Ledum)’ kännetecknas av semantisk förändring ’skvattram’ ← *’blåbär/odon’, som beror på dessa växters gemensamma växtplats. 4. De förkortade adj. östbalt. *(v)aiv- / *(v)av- ’med sådana färger som regnbågens resp. röda/blå’ förutsätter lit. vaivorykštis / vaivorykštė ’mångfärgad regn- Straipsniai / Articles 75 ROLANDAS KREGŽDYS som har en röd utsida och en violett insida (med andra spektrumfärger däremellan)’, lett. vaɾaūksna, vaɾ(a)ūksne, varavūksna m.fl. ‘regnbåge m.m.’. 5. Referenten för växtnamnen lit. aviētē, avietē respektive lett. dial. avietes ’bär med röd färg’ är de origine differentisk i förhållande till zoonymens semantiska extension, lit. avīs, lett. avs. LITERATŪRA ALEW – Altlitauisches etymologisches Wörterbuch. Projektleitung: Prof. Dr. Wolfgang Hock, Mitarbeiter: Dr. Rainer Fecht, PD Dr. Anna Helene Feulner, PD Dr. Eugen Hill, PD Dr. Christiane Schiller, PD Dr. Dagmar S. Wodtko, Fördereinrichtung: DFG, 2007–2013 (http://www2.hu-berlin.de/indogermanistik/alew.php). Apv – Latvijas Universitātes Latviešu valodas institūta apvidvārdu kartotēka. Beekes I–II – B e e k e s R o b e r t. Etymological Dictionary of Greek 1–2. Leiden & Boston: Brill, 2010. Breidaks I–II – B r e i d a k s A n t o n s. Darbu izlase 1–2. Rīga: LU Latviešu valodas institūts, 2007. Būga I–III – B ū g a K a z i m i e r a s. Rinktiniai raštai 1–3, sud. Zigmas Zinkevičius. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 1958–1961. DI I–IV(1–2) – Jānis Endzelīns. Darbu izlase 1–4(1–2). Rīga: Zinātne, 1971–1982. DLKŽ5 – Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, elektroninis variantas, vyr. redaktorius Stasys Keinys. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. EH I–II – E n d z e l ī n s J ā n i s, H a u z e n b e r g a E d ī t e. Papildinājumi un labojumi K. Mūlenbacha Latviešu valodas vārdnīcai 1–2. Rīgā: Kultūras fonds, 1934–1938 (sj. 1), 1938–1946 (sj. 2). Gamkrelidze, Ivanov I–II – G a m k r e l i d z e T h o m a s V., I v a n o v V j a č e s l a v V. Indo-European and the Indo-Europeans. A Reconstruction and Historical Analysis of a Proto-Language and a Proto-Culture 1–2. Berlin & New York: Mouton de Gruyter, 1995. IEW – P o k o r n y J u l i u s. Indogermanisches etymologisches Wörterbuch 1–2. Bern und München: A. Francke AG-Verlag, 1959–1969. LE I–XXXVII – Lietuvių enciklopedija 1–37. Bostonas: Lietuvių enciklopedijos leidykla, 1953–1985. LEV I–II – K a r u l i s K o n s t a n t ī n s. Latviešu etimoloģijas vārdnīca 1–2. Rīga: Avots, 1992. LEW – F r a e n k e l E r n s t. Litauisches etymologisches Wörterbuch 1–2. Heidelberg: Van-denhoeck & Ruprecht, 1962–1965. 76 Acta Linguistica Lithuanica LXIX Rytų baltų fitonimo avietė (rubus) morfologinė raida ir etimologinių sąsajų problematika LEŽ – Smoczyński Wojciech. Słownik etymologiczny języka litewskiego. Wilno: Printer Polyglott, 2007. LEŽDB – Lietuvių kalbos etimologinio žodyno duomenų bazė. Vilniaus universitetas: Baltistikos katedra. Prieiga internete: http://etimologija.baltnexus.lt/ LKŽe – Lietuvių kalbos žodynas, antrasis elektroninis leidimas, red. kolegija: Gertrūda Naktinienė ir kt. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2013. Prieiga internete: www.lkz.lt. LTE I–XIII – Lietuviškoji tarybinė enciklopedija 1–13. Vilnius: Mokslas, 1976–1985. LVDA – Bušmane Brigita, Laumane Benita, Stafecka Anna. Latviešu valodas dialektu atlants. Leksika. Darba zin. vad. B. Laumane. Rīga: Zinātne, 1999. LVŽ I... – Lietuvių vietovardžių žodynas 1 (A–B). Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2008... ME I–IV – K. Mūlenbacha Latviešu valodas vārdnīca 1–4, red. Jānis Endzelīns. Rīga: Izglītības ministerija (sj. 1); Kultūras fonds (sj. 2–4), 1923–1932. PEŽ I–IV – Mažiulis Vytautas. Prūsų kalbos etimologijos žodynas 1–4. Vilnius: Mokslas (t. 1), Mokslo ir enciklopedijų leidykla (t. 2, 3), Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas (t. 4), 1988–1997. Skardžius I–VII – Skardžius Pranas. Rinktiniai raštai 1–7, par. Albertas Rosinas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1996–2013. ZŠT I–II – Zietelos šnektos tekstai 1–2, sud. Aloyzas Vidugiris, Danguolė Mikulėnienė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2005–2010. Ambrazas Saulius 1993: Daiktavardžių darybos raida. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Ambrazas Saulius 2000: Daiktavardžių darybos raida II. Lietuvių kalbos vardažodiniai vediniai. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Anttila Raimo 1969: Proto-Indo-European Schwebeablaut. Berkeley and Los Angeles: University of California Press. Blažek Václav 2010: On ‘horse’ in Slavic. – Proceedings of the 21st Annual UCLA Indo-European Conference: Los Angeles, October 30th and 31st, 2009, red. S. W. Jamison, H. C. Melchert, B. Vine. Bremen: Hempen, 13–25. Bopp Franz 2009: A Comparative Grammar of the Sanscrit, Zend, Greek, Latin, Lithuanian, Gothic, German and Sclavonic Languages (vol. 2), ed. by H. S. Wilson. Cambridge & Tokyo: Cambridge University Press. Brugmann Karl 1895: A comparative Grammar of the Indo-Germanic Languages (vol. 4, Morphology; part 3 [verbs]). London: Kegan Paul, Trench, Trübner & Co. Ltd. Straipsniai / Articles 77 ROLANDAS KREGŽDYS Buivy dienė Rūta 2006: Dėl keleto ret esnių liaudinių vaivorykštės pavadinimų. – Baltistica 41(2), 333–337. Endzelīns Jānis 1951: Latviešu valodas gramatika. Rīga: Latvijas valsts izdevniecība. Endzelīns Jānis 1961: Latvijas PSR vietvārdi. I daļa. 2 sējums (K–Ō). Rīga: Latvijas PSR zinātņu akadēmijas izdevniecība. Fennell Trevor Garth 1989: A Latvian-German Revision of G. Mancelius’ «Phraseologia Lettica» (1638). Melbourne: Latvian Tertiary Committee. Frisch J. L. 1741: Teutsch-Lateinisches Wörter-Buch Darinnen Nicht nur die ursprünglichen, nebst denen davon hergeleiteten und zusammengesetzten allgemein gebräuchlichen Wörter; Sondern auch die bey den meisten Künsten und Handwerken, bey Berg- und Saltzwerken, Fischereyen, Jagd-, Forst- und Hauß-Wesen, u.a.m. gewöhnliche teutsche Benennungen befindlich... Mit allem Fleiß viel Jahr über zusammengetragen... Nebst einem Register der Lateinischen Wörter. Berlin: Georg Olms Verlag. Grinaveckis Vladas 1973: Žemaičių tarmių istorija. Vilnius: Mintis. Gritėnienė Aurelia 2006: Aug alų pavadinimų motyvacija šiaurės panevėžiškių patarmėje. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Hermodsson Lars 1990: Pflanzennamen und verschollenes Wortgut. Zur Deutung von Himbeere, Hirschbeere, Hindläufte, Hindlaub. – Studia Neophilologica 62(1). Stockholm: Routledge, 79–84. Kabašinskaitė Birutė 1998: Lietuvių kalbos liaudies etimologija ir artimi reiškiniai. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Kluge Friedrich 2002: Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache. 24 Aufl. Bearb. von Elmar Seebold. Berlin & New York: Walter de Gruyter. Kregždys Rolandas 2012: Baltų mitologemų etimologijos žodynas I: Kristburgo sutartis. Vilnius: Lietuvos kultūros tyrimų institutas. Kuryłowicz Jerzy 1964: The inflectional Categories of Indo-European. Heidelberg: Carl Winter & Universitätsverlag. Kuryłowicz Jerzy 1987: O niektórych właściwościach imion skróconych. – Studia językoznawcze. Warszawa: PWN, 213–218. Lange 1773: Lettisch-Deutscher Theil des vollständigen Lettischen Lexici, darinnen nicht nur sämtliche Stammwörter dieser Sprache samt ihren Abstämlingen, sondern auch die seltene, nur in gewißen Gegenden gebräuchliche Wörter, zum Nachschlagen, angezeigt werden. Schloß Ober// Pahlen. Laumane Benita 2005: Smalki līja zelta lietus. Dabas parādību nosaukumi latviešu valodā 1. Liepāja: Liepājas Pedagoģijas akadēmija. 78 Acta Linguistica Lithuanica LXIX Rytų baltų fitonimo avietė (rubus) morfologinė raida ir etimologinių sąsajų problematika L o e w e R i c h a r d 1913: Germanische Pflanzennamen. Etymologische Untersuchungen über Hirschbeere, Hindebeere, Rehbockbeere und ihre Verwandten (Germanische Bibliothek, herausgegeben von W. Streitberg, II 6). Heidelberg: Winter. M a c h e k V á c l a v 1961: Zum Wortschatz des Litauischen. Teil 2. – Zeitschrift für slavische Philologie 29(2), 345–356. M a l l o r y J a m e s P., A d a m s D o u g l a s Q. 2006: The Oxford Introduction to Proto-Indo-European and the Proto-Indo-European World. Oxford & New York: Oxford University Press. M a s i c a C o l i n P. 1991: The Indo-Aryan Languages. Cambridge & Sydney: Cambridge University Press. P r o k o s c h E d u a r d 1916: [Review] Heinrich Marzell, Die Tiere in deutschen Pflanzennamen, Ein botanischer Beitrag zum deutschen Sprachschatze by Heinrich Marzell; Richard Loewe. Germanische Pflanzennamen. Etymologische Untersuchungen über Hirschbeere, Hindebeere, Rehbockbeere und ihreVerwandten. II 6 by Richard Loewe; W. Streitberg. – The Journal of English and Germanic Philology 15(2), 289–293. R u d z ī t e M a r t a 1993: Latviešu valodas vēsturiskā fonētika. Rīga: Zvaigzne. S z p y r a - K o z ł o w s k a J o l a n t a 2000: Słowotwórstwo bez morfemów czyli o morfologii prozodycznej i formach uciętych. – Bulletin de la société polonaise de linguistique, fasc. LVI. Kraków: Instytut Języka Polskiego PAN, 59–78. U r b u t i s V i n c a s 1981: Baltų etimologijos etiudai. Vilnius: Mokslas. U r b u t i s V i n c a s 1998: Lie. pāšinas ir (trm.) pašaiža – bendrasakniai sinonimai. – Baltistica 33(1), 49–57. U r b u t i s V i n c a s 2009: Baltų etimologijos etiudai 2. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. V a n a g a s A l e k s a n d r a s 1981: Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas. Vilnius: Mokslas. V i t k a u s k a s V y t a u t a s 1994: Senųjų an (> ą), en (> ę), in (> į), un (> ų) variantai tam tikrų žodžių šaknyse ir formose. – Lietuvių kalbotyros klausimai 34, 107–111. W o d t k o D a g m a r S., I r s l i n g e r B r i t t a, S c h n e i d e r C a r o l i n 2008: Nomina im Indogermanischen Lexikon. Heidelberg: Universitätsverlag Winter. Z i n k e v i č i u s Z i g m a s 1966: Lietuvių dialektologija. Vilnius: Mintis. Z i n k e v i č i u s Z i g m a s 1984: Lietuvių kalbos kilmė. Lietuvių kalbos istorija 1. Vilnius: Mokslas. Z i n k e v i č i u s Z i g m a s 1987: Iki pirmųjų raštų. Lietuvių kalbos istorija 2. Vilnius: Mokslas. Непокупный Анатолий Павлович 1976: Балто-севернославянские языковые связи. Киев: Наукова думка. Straipsniai / Articles 79 ROLANDAS KREGŽDYS East Baltic names of the raspberry (Rubus): morphological analysis, retrieval of the etymological links of the phytonym SUMMARY The article deals with derivation and development peculiarities of the East Baltic names of the phytonym Rubus. Etymological analysis of the apparent morphological or semantic equivalents, for example, Lith. dial. aš(v)óklė ‘currant’, Latv. dial. aitu uōgas ‘raspberries resp. berries of the sheep’, is also presented. Due to the analysis suggested here the following conclusions are proposed: 1. 3 prime derivational models of the roots Latv. av- / aiv- meaning raspberry with outstanding multitude of structural variation are to be distinguished: a) derivatives with the suffix -iet- (–iet- / dial. –īt– + a1. –ene, a2. dial. –išk–, a3. –iskō- + –ene); b) derivatives with the suff. –ene; c) derivatives with the suff. –iškē (+ –ene). 2. Lith. aviētė, avietė, Latv. dial. aviētes et al., etymologically related to Lith. vaivóras ‘blueberry (Vaccinium uliginasum); whortleberry (Vaccinium myrtillus); heathberry (Empatrum nigrum); borage (Borrago officinalis)’ / Lith. vavóras 1 ‘blueberry (Vaccinium uliginasum)’; la. vāivari(2), vāivari², vāivariņi, vàivariņi, vaivariņas et al. ‘Labrador tea (Ledum)’, presuppose derivational model of the clipping type, i.e. adj. EastBalt. *(v)aiv- / *(v)av- ‘colourful; iridescent → blue, red’ + suff. EastBalt. –eitē // suff. Lith. –ora- / suff. Latv. –ar. 3. Semantic innovation resp. alternation of the semantemes ‘Labrador tea’ ← *‘blueberry / whortleberry’ of the Latv. vāivari(2), vāivari², vāivariņi, vàivariņi, vaivariņas et al. ‘Labrador tea (Ledum)’ is determined by the growing localization of the plants. 4. Roots of the clipping type of adj. EastBalt. *(v)aiv- / *(v)av- ‘iridescent resp. blue / red’ are to be derived from subst. Lith. vaivorýkštis / vaivórykštė ‘polychrome arc colored in red from the outside and violet from inside (with the other dyes of the spectrum between them)’, Latv. vaŗavīksna, vaŗ(a)vīksne, varavīksna et al. ‘rainbow et al.’. 5. Referent “berry of the red colour” of the plant names Lith. aviētė, avietė, Latv. dial. aviētes has nothing in common with the semantic extensional of the zoonyms Lith. avis ‘sheep’, Latv. avs ‘ditto’, which is different de origine. Įteikta 2013 m. gruodžio 30 d. ROLANDAS KREGŽDYS Lietuvių kalbos institutas Petro Vileišio g. 5, Vilnius LT-10308, Lietuva [email protected] 80 Acta Linguistica Lithuanica LXIX