Archajiškosios ir inovacinės veiksmažodžio ypatybės pietų aukštaičių patarmėje Baltarusijoje

NIJOLĖ TUOMIENĖ Institutet för litauiska språket Forskningsinriktning: dialektologi, dialektmorfologi, sociolingvistik, språkkontakt. ARKAISKA OCH INNOVATIVA VERBEGENSKAPER I DEN SYDÖSTAUṠTISKA DIALEKTEN I BELARUS Arkaiska och innovativa särdrag hos verbet i den sydöstaukštaitiska subdialekten i Belarus SAMMANFATTNING Artikeln analyserar två typer av verbegenskaper i den sydöstaukštaitiska dialektens utlöpare i Belarus, i Voranava-distriktet: arkaiska rester och innovativa företeelser. Utifrån dessa aspekter ges en översikt över verbets böjning, ordbildning och semantik i sydöstaukštaitiska gränsöarstal. Underlaget omfattar inte bara dialektologiska utan också sociolingvistiska data från de senaste tjugo åren, vilket gör det möjligt att beskriva inte bara de arkaiska och innovativa verbformerna i sig, utan även att belysa variationen i deras användning och fastställa förändringens riktning. Uppgifter om växlande eller parallell användning av dessa verbformer samlades in från informanter både i den äldre och i den yngre generationen. Därmed kan de analyseras i skenbar tid: de äldres språk återspeglade brukstendenser som var typiska för dialekten för minst ett halvt sekel sedan, medan de yngres språk återspeglar tendenser som är aktuella för samma dialekt ett halvt sekel senare. Artikeln presenterar unika litauiska språkvetenskapliga data, eftersom vissa av de verbegenskaper som behandlas där är helt otypiska eller endast i liten utsträckning typiska för invånarnas språk i det huvudsakliga sydöstaukštaitiska området och därför inte har dokumenterats alls eller bara på mycket få ställen. Å ena sidan har långvarig kontakt med andra språk och dialektens isolering från det huvudsakliga litauiska språkområdet bidragit till att Voranava-talen blivit alltmer konservativa, vilket innebär att det där finns, om än mycket sporadiskt används- NYCKELORD: sydöstaukštaitiska gränsöarstal, skenbar tid, arkaiska verbegenskaper, innovativa verbegenskaper, språkkontakt. NYCKELORD: subdialekter i sydöstaukštaitiska gränsmikroområden, skenbar tid, arkaiska särdrag hos verbet, innovativa särdrag hos verbet, språkkontakt. 82 Acta Linguistica Lithuanica LXX Archajiškosios ir inovacinės veiksmažodžio ypatybės Pietų aukštaičių patarmėje Baltarusijoje … former, ytterst arkaiska litauiska verbformer som ärvts från en mycket avlägsen forntid och kanske till och med går tillbaka till de baltiska stamspråken. Å andra sidan har de undersökta dialekterna, till följd av ständig kontakt med slaviska språk (framför allt belarusiska), genomgått sådana innovativa förändringar att ett ganska tjockt lager av slaviska avlagringar har bildats. I de tillgängliga inspelningarna av dialekten finns mycket få exempel på arkaiska drag; de är sporadiska. Generellt kännetecknas denna nästan utdöda dialekt i Belarus av en stor förekomst av parallella verbformer och en allt intensivare användning av semantiska kalkeringar. Den stora variationen och ojämnheten i användningen av de undersökta verbformerna har gjort att analysen av verbformerna i artikeln ibland ger ett intryck av oproportionerlighet eller episodisk behandling. ANNOTATION Artikeln behandlar två slags särdrag hos verben i den sydaukštaitiska dialektens kontinuitet i Belarus, Voranavadistriktet: arkaiska rester och innovativa företeelser. Ur detta perspektiv granskas verbens böjning, bildning och semantik i sydaukštaitiska dialekter från gränsområdenas mikroområden. Artikeln bygger både på dialektologiska och sociolingvistiska data från de senaste tjugo åren; detta gör det möjligt att beskriva de mest arkaiska och innovativa verbformerna, redogöra för variationen i deras användning och fastställa riktningen för förändringen. Uppgifter om alternativ eller likvärdig användning av dessa verbformer samlades in från informanter ur både den äldre och den yngre generationen, vilket möjliggjorde en analys i skenbar tid: den äldre generationens språk återspeglade nämligen användningstendenser som var karakteristiska för dialekten minst femtio år tidigare, medan den yngre generationens språk återspeglar nutida tendenser som är karakteristiska för samma dialekt femtio år senare. Artikeln tillför unika uppgifter om det litauiska språket, eftersom vissa av de verbala särdrag som diskuteras antingen inte alls eller endast i liten utsträckning är karakteristiska för språket hos invånarna i det sydaukštaitiska huvudområdet; därför har de inte dokumenterats eller bara dokumenterats sparsamt. Å ena sidan har en långvarig främmande språkmiljö och dialektens isolering från det litauiska språkets huvudområde gjort att dialekterna i Voranava blivit än mer konservativa; även om de används mycket sporadiskt uppvisar de därför särskilt arkaiska litauiska verbformer som ärvts från en avlägsen forntid och kanske till och med går tillbaka till de baltiska stamspråken. Å andra sidan har de undersökta dialekterna, till följd av ständig kontakt med slaviska språk (främst belarusiska), genomgått sådana innovativa förändringar att ett ganska tjockt lager av slaviska avlagringar har bildats. De tillgängliga inspelningarna av dialekten innehåller mycket få exempel på arkaiska drag; de är sporadiska. Generellt kan denna dialekt, som står på gränsen till att dö ut i Belarus, kännetecknas av ett stort antal parallella former och en tilltagande användning av semantiska kalkeringar. Den stora variationen och ojämnheten hos de undersökta verbformerna har gjort att analysen av verbformerna i artikeln ibland ger ett intryck av oproportionerlighet eller episodisk behandling. Straipsniai / Articles 83 NIJOLĖ TUOMIENĖ 0. INLEDNING Nyare dialektologiska och sociolingvistiska data från de litauiska språköarna i gränsområden1 ger forskare möjlighet att observera och bedöma utvecklingen hos dessa isolerade dialekter och jämföra forskningsresultaten med redan publicerade resultat. På så sätt preciseras bilden av språköarna i gränsområden både synkront och diakront, dialektvariationen synliggörs, luckor i befintliga dialektologiska data fylls och nya resultat av språkkontakt presenteras. Detta är särskilt viktigt för de litauiska språköarna i Belarus, som under 2000-talet blivit svårare att nå. Där går möjligheten förlorad att dokumentera inte bara viktiga och intressanta fakta om språkets utveckling och funktion, utan också bevis för de äldsta lokalinvånarnas etniska ursprung och tillhörighet, i takt med att litauiskan snabbt försvinner. Detta arbete försöker utföra åtminstone en del av de nämnda uppgifterna. Artikelns syfte är att undersöka två slags drag i verbsystemet: bevarade äldre drag och uppkomna innovativa drag. Förhållandet mellan dessa två särdrag analyseras med utgångspunkt i nytt, unikt dialektologiskt material från slutet av 1900-talet och början av 2000-talet, insamlat på litauiska språköar som fortfarande finns (eller har funnits) i Voranavadistriktet i Belarus. Med andra ord försöker man fastställa vilka verbala särdrag som är mest stabila och vilka som lättast förändras när litauiskan som dialekt är på väg att upplösas och försvinna. Analysen av det insamlade materialet tar hänsyn till de sociolingvistiska omständigheter under vilka litauiskan har funnits på de litauiska språköarna i Belarus. Variationen i språkbruket diskuteras alltså i skenbar tid2, det vill säga verbala särdrag och bruket av dem analyseras i talet hos dialektens företrädare i olika åldrar. Den nuvarande språkbilden dokumenteras med hjälp av både mer och mindre flytande litauisktalande lokalinformanter. Under individuella expeditioner användes möjligheten att direkt fråga informanterna om bruket av olika verbformer, i syfte att ta reda på hur tillförlitliga möjliga varianter var: om bruket var etablerat och godtagbart för informanterna, eller om det rörde sig om lapsus linguae eller ett transkriptionsfel. I anslutning till de meningar som illustrerar påståendena försöker man, när det är möjligt, ange den specifika by där … 1 I den här artikeln används termerna sydaukštaitiska gränsområdesöar, eller mer specifikt Voranavas ödialekter. Termerna har ännu inte etablerats, men enligt författaren lämpar de sig bättre för att beskriva litauiska språkområden som av en eller annan anledning hamnat utanför Litauens gränser än termen perifera dialekter (Vytautas Kardelis (2014) föreslår också denna term). 2 Termen skenbar tid (eng. apparent time) blev vanligare i lingvistiska arbeten under 1960-talet. William Labov formulerade först hypotesen om skenbar tid (1963: 207–309; 1975: 199–228): för att språklig förändring ska kunna dokumenteras medan den pågår måste man observera språket hos flera generationer som lever samtidigt. En undersökning av substantivet i Ramaškoniai, en av flera litauiska dialekter på Voranavas gränsområdesöar, har genomförts i skenbar tid (Tuomienė 2010). 84 Acta Linguistica Lithuanica LXX Archajiškosios ir inovacinės veiksmažodžio ypatybės Pietų aukštaičių patarmėje Baltarusijoje FIG. 1. Den sydaukštaitiska dialekten med den sammanhängande – litauiska enklaver i Voranava-distriktet i Belarus3: Varanãvas, Nevãšiai, Asavà (enligt punkt VI i Litauiska språkets atlas); Nočia (punkt VII); Ródūnia, Plìkiai (punkt VIII); Pelešà (punkt IX). Aziėrkai (X) och Naujiėji Giėrnykai (XI) ingår inte i det beskrivna områdets utbredning. Kartan är hämtad ur Antologi över litauiska dialekter (redaktör Edmundas Trumpa). ett belagt exempel, eftersom den litauiska gränsenklaven kring Varanãvas inte bestod av en enda plats, utan av flera. Dessa enklaver ligger i ett slingrande band som sträcker sig omkring 50 km längs den nuvarande statsgränsen (det var en gång sammanhängande och förband området med Litauen), från Dievėniškių-utsprånget till trakten kring Peleša (se fig. 1). 3 På kartan är större orter markerade – distriktets centralort, småstäder, bosättningar, kyrkbyar och kolchoscentraler. Dessa orter härstammar från den tid då dialektmaterial samlades in i mitten av 1900-talet för Litauiska språkets atlas. Forskning under senare år har emellertid visat att det till exempel inte längre finns lokalbor som talar god litauiska vare sig i själva Varanãvas eller i Nočia, Asavojè och Nevãšiai. Språkdata som behandlas i denna studie har för det mesta samlats in inte bara i byarna i dessa orter, utan också på ensligt belägna gårdar – där man under de senaste två decennierna hittat åtminstone en lokalbo som talar god litauiska. I artikeln försöker man efter varje mening eller ordkombination som illustrerar ett påstående ange namnen på de orter där de dokumenterats. Straipsniai / Articles 85 NIJOLĖ TUOMIENĖ Det bör noteras att språkvetenskapliga arbeten från senare år som rör gränsenklaverna (och litauiska dialekter i allmänhet) ofta bygger på data som dokumenterats tidigare och som är förhållandevis odifferentierade i tidsmässigt hänseende – oftast olika ordböcker, samlingar av terminologiska texter, skriftliga kvarlämningar från utdöda dialekter och ljudinspelningar, samt material från Litauiska språkets atlas, där språkanvändningen hos flera generationer som inte levde samtidigt dokumenterats, ibland för 100 år eller mer sedan (till exempel arbeten från senare år: Ragaišienė 2010; Mikulėnienė 2012: 51–62; Tamulionienė 2013: 128–145 m.fl.). Därför är det svårt eller rentav omöjligt att sociolingvistiskt tolka vissa språkfenomen och deras förändring, eftersom ett perspektiv på observationstid saknas. I denna artikel fortsätter undersökningen av morfologin i dialekterna på de litauiska enklaverna Ramaškoniai, Nevãšiai, Ródūnia, Plìkiai, Nočiõs, Pãaradnė, Asavõs och Pelesõs4, belägna (eller helt nyligen belägna) i södra utkanten av Belarus, i Voranava-distriktet5. En intressant språkdel, och kanske den som minst behandlats separat, är verbet. Artikeln försöker betrakta verbsystemet i dialekterna kring Varanãvas ur ett något ovanligt perspektiv: a) först behandlas dokumenterade arkaiska rester av verbformer (med exempel även på senare ombildningar av dem); b) därefter beskrivs innovativa företeelser med anknytning till språkkontakt. Därför diskuteras också mer ingående några intressanta särdrag i verbböjning, ordbildning, betydelse och andra områden. 4 I byarna i de största litauiska enklaverna kring Pelesõs, som har överlevt fram till i dag, talar man litauiska offentligt och i hemmet. Sedan 1992 finns en litauisk skola i Pelesa. Det är den första litauiska grundskolan i Belarus – Pelesaområdets kultur- och utbildningscentrum. Skolans grundare är Republiken Litauens kulturfond samt kultur- och utbildningsministeriet. År 2012 gick den trettonde avgångsklassen ut skolan. De flesta studerar med framgång vid högskolor i Republiken Litauen. Några tidigare elever återvände efter sina studier för att arbeta som lärare vid den litauiska skolan. Den lokala litauiska gemenskapen och den offentliga föreningen Gimtinė får stöd och hjälp av den litauiska staten. Utvecklingen av den litauiska dialekten i trakten kring byn Pelesõs skiljer sig märkbart från utvecklingen av andra litauiska dialekter som finns eller tidigare har funnits i Voranava-distriktet och i hela Lidaområdet. Dialekten kräver utan tvekan en egen och mer ingående undersökning (det kanske viktigaste och mest omfattande arbetet från senare år om Pelesõs-dialekten är Edmundas Trumpas monografi Pelesos-dialektens fonem och deras varianter, utgiven 2008). I denna artikel riktas uppmärksamheten snarare mot mindre dialekter som är på väg att försvinna eller redan har försvunnit helt och som geografiskt ligger inom det nuvarande Voranava-distriktet. 5 Den första mer ingående synkrona beskrivningen av substantivets deklinationssystem i en hotad litauisk enklav publicerades i boken Substantivet i Ramaškoniai-dialekten: en sociolingvistisk studie, utgiven 2010. Boken beskriver också ingående den sociolingvistiska situationen i hela Voranavaområdet under observationstiden, jämför paradigmer för alla substantivets böjningstyper som utformats av representanter för två generationer (den äldre och den relativt yngre) och behandlar frågan om kodväxling. Inledningsdelen av samlingen Texter på Ramaškoniai-dialekten (med CD), utgiven 2008, presenterar däremot i detalj dialektens typiska särdrag och accentueringsförhållanden. Båda böckerna innehåller en översikt över tidigare arbeten av forskare som undersökt mikroarealen. I dag saknar vi nyare studier av litauiskans utveckling i de nämnda enklaverna. En ingående undersökning av samtliga ordklasser återstår alltså att göra i framtiden. 86 Acta Linguistica Lithuanica LXX Archajiškosios ir inovacinės veiksmažodžio ypatybės Pietų aukštaičių patarmėje Baltarusijoje 1. KVARLEVOR AV DEN ÄLDRE SPRÅKMODELLEN – ARKAISKA VERBALA EGENHETER 1.1. Några former av verbens konditionalis Lietuvių kalbos tarmėse tariamosios nuosakos formos labai įvairuoja (Kazlauskas 2000: 385–403). Iš esmės visi pietų aukštaičiai, dzūkai, turi savitą tariamąją nuosaką, kurios daryba iki šiol nėra visai aiški, plg.: vienaskaitos 1 asmuo būtau, 2 asmuo būtái, o 3 asmuo – būtų; daugiskaitos 1 asmuo būtūm (būtūmė), 2 asmuo būtūt (būtūtė). Daugiskaitos 1 ir 2 asmens formos yra naujos, sudarytos prie 3 a. formos būtų pridedant senesnes būtum, būtut, dar vartojamas pietų aukštaičių patarmėje. Ir vienaskaitos 1 ir 2 asmens formos sudarytos naujai ā-kamienių veiksmažodžių asmenavimo pavyzdžiu. Šių formų išlaikyta tvir tapradė priegaidė aiškintina tuo, kad galūnės –au, ir –ai, būdamos akūtinės, akūtinių galūnių kitimo metu tariamosios nuosakos sistemoje galėjo būti tik kirčiuotos (plačiau žr. Kazlauskas 2000: 101–102). I de nutida dialekterna i trakten kring Varanavo har ett stort antal tvåstaviga verbformer i konditionalis, 1:a och 2:a person singular, noterats, t.ex.: àš bu.tá.u, tù bu.tá.i ’jag skulle vara, du skulle vara’; àš dirptá.u, tù dirptá.i ’jag skulle arbeta, du skulle arbeta’; àš eitá.u, tù eitá.i ’jag skulle gå, du skulle gå’; àš neštá.u, tù neštá.i ’jag skulle bära, du skulle bära’, àš vestá.u, tù vestá.i ’jag skulle leda, du skulle leda’ osv. De uttalas med ändrade ändelser, vanligen med betoning på slutet, medan ordaccenten i huvudsak alltid bevaras som akut. Liksom i hela dagens sydaukštaitiska dialekt (jfr LKA III 107–109, karta nr 103–105; LKTCh 2004: 83; Markevičienė 1999: 33; Leskauskaitė 2006: 60; 2009: 65). Utvecklingen av konditionalisformerna (1:a och 2:a person singular) hänger sannolikt samman med en välkänd regel i den sydaukštaitiska dialekten: om č, dž förekommer endast en gång i paradigmet, jämnas paradigmet ut och t, d uttalas överallt, både i substantivens paradigm, t.ex.: dė̃du., mergá.įtų. ’dedžių, mergaičių’, och i verbens, t.ex.: á.udū, matáu. ’audžiau, mačiau’. Därför har även búčáu, dirbčáu, ei.čáu jämnats ut till bu.tá.u, dirptá.u, eitá.u. I hela paradigmet förblir verbens konsonant hård, och därför uttalas också konditionalisformerna i 1:a och 2:a person singular med hårt uttal, t.ex.: mæstá.u, mæstá.i ’jag skulle kasta, du skulle kasta’; ręktá.u, ręktá.i ’jag skulle skrika, du skulle skrika’; važiá.u, važiá.i ’jag skulle köra, du skulle köra’. I de undersökta dialekterna har mer sällsynta fall noterats där stammen får betoning – èi.táu šbl.ná.uč, āle labai. lĩja ’jag skulle gå och slå hö, men det regnar mycket’; vèstai tu. mer.gu. ir.gi.væ.ntnai sá.u ’du skulle gifta dig med den flickan (flickebarnet) och leva för dig själv’; bú.tai pasá.kus, ku. pažskai. rašbʹc næmó.kį, næpraší.tau ’om du hade sagt att du inte kan skriva på polska, skulle jag inte ha bett dig’ (exemplen kommer huvudsakligen från trakten kring Ródūnia) Straipsniai / Articles 87 NIJOLĖ TUOMIENĖ byar). Betoning på stammen i konditionalisformerna i 1:a och 2:a person singular är ytterst sällsynt i Varanãvos dialekter; vid sidan av former med ändelsebetoning har den sannolikt uppstått här till följd av informanternas försök att tala ”korrekt” och ”grammatiskt”, dvs. de försöker efterlikna standardspråket litauiska⁶. Även om betoning på stammen i de nämnda formerna registreras i de flesta dialekter inom det stora sydaukštaitiska området (se LKA III 108; Leskauskaitė 2006: 60; 2009: 65). Suffigerade verb i Varanãvos dialekter bevarar i regel infinitivens betoningsplats och ordaccent, t.ex.: galvóːtau, galvótai ’jag skulle tänka, du skulle tänka’; mokėːtau, mokėːtai ’jag skulle lära mig, du skulle lära dig’; rašbʹtau, rašbʹtai ’jag skulle skriva, du skulle skriva’; skaićtau, skaićtai ’jag skulle läsa, du skulle läsa’; šá.udi.tau, šá.udi.tai ’jag skulle skjuta, du skulle skjuta’; žu.rėːtau, žu.rėːtai ’jag skulle titta, du skulle titta’. I prefixbildade former som uppstått ur tvåstaviga verb ligger betoningen vanligen kvar på ändelsen, t.ex.: næsupá.isi.tãu, visùs burõkus nurautá.i ’jag skulle inte kunna se till det (inte se efter), du skulle rycka upp alla betorna (foderbetorna)’ (Tùsamonys); kad až galćtau, ir tá.u dúnos⁷ iš krá.utuvės pãrnẽštá.u ’om jag kunde, skulle jag också bära hem bröd åt dig från butiken’ (Ramaškónys); nueitá.i tù ir má.n kã.rui. parvarbítai ’du skulle gå och hämta hem min ko’ (Stanišiai); išmestá.u aš jù iš pìr.kos, á.le kùː svi.tas pasakìːs ’jag skulle kasta ut henne ur huset, men vad skulle folk (alla människor) säga’ (Ramaškónys). Enligt många språkforskare är ändelsebetoning i konditionalisformerna för 1:a och 2:a person yngre. Den kan ha uppkommit genom påverkan från 3:e personens form, eftersom en stor del av sydaukštaitierna, liksom de östaukštaitiska dialekterna i Utena och Vilnius, har 3:e personens form būtų (LD 367–368; LKA II 128, karta nr 109). Som Zigmas Zinkevičius hävdar skedde inte betoningens förflyttning plötsligt – det fanns tydligen två betoningar under en tid. Om man lyssnar noga hörs den andra betoningen också i exemplen från de undersökta Varanãvo-dialekterna: atsùktá.u ìtu. šrù.bu., ci(g) næturú. su kum. ’jag skulle skruva loss den här skruven, men jag har inget att göra det med’ (Ramaškónys); ci.tá.i tù sá.u ir nesùktá.i má.n galvò.s ’du skulle gå iväg och låta bli att göra mig förvirrad’ (Stanišiai); imtá.i, žmõ.gus, ir pabėktá.i nǫk.tù. saviẽ.tu. ’du skulle ta och fly från de där sovjeterna (sovjetsystemet), människa’ (Plikiai); pǫ glẽ.bi., pǫ glẽ.bá.li. ir sunẽštá.u sá. vi.su. šienu. ’en famn åt gången, en liten famn åt gången, så skulle jag bära in allt hö åt mig’ (Kargaudai). Man skulle kunna anta att de undersökta dialekterna har bevarat en mer arkaisk betoning. Utan särskilda undersökningar är det dock svårt att avgöra om det rör sig om en ”delad” betoning eller bara ett emfatisk, överdrivet uttal som hänger samman med textens intonation. Vissa forskare 6 Ingen av de lokala litauerna behärskar grunderna i dagens standardspråk litauiska eller kan tala det obehindrat. De allra äldsta lokala litauerna kan efterlikna standardspråket något bättre; de lärde sig läsa och skriva litauiska i mellankrigstidens litauiska skolor och läsrum och tittar oftare på litauisk television (mer exakt vore att säga ”tittade”, eftersom litauiska kanaler under de senaste åren på Belarus territorium (närmare bestämt vid dess gräns) bara har kunnat ses med särskilda digitalboxar). 7 I de flesta av de undersökta Varanãvo-dialekterna förekommer i varierande grad monoftongering av de betonade diftongerna ie, uo (t.ex. uttal med en färgning av den ena komponenten och liknande). Diftongerna monoftongeras allra mest i trakten kring Ramaškónys (mer om detta, se Tuomienė 2008: 46; 2010a: 62–67). 88 Acta Linguistica Lithuanica LXX Archajiškosios ir inovacinės veiksmažodžio ypatybės Pietų aukštaičių patarmėje Baltarusijoje Det hävdas att även i andra sydauštaitiska dialektområden uttalas formerna i första och andra person av dessa verbmodus tydligt med två betoningar, t.ex.: dẹ̇tá.u, nei̇.tá.u, su̇ktá.u, sakįtá.u – i områdena kring Punia och i dialekterna kring Kučiūnai (se LD 363; Markevičienė 1999: 33–34; Leskauskaitė 2006: 60). I olika dialekter i trakten kring Varanȧva har två typer av tredje persons singularformer av konjunktiv registrerats: en längre form med –tų och en kortare utan –ų, t.ex.: imtá.u, kàt anà eitū ’jag skulle ta (gifta mig), så att hon skulle gå (flyta)’ och o kàt kàs ēi.t ir má.n padẹ̇t‘o ’så att någon skulle komma och hjälpa mig’; ni.kas jọ.næmuštū, pàc prɪsprášo ’ingen skulle slå honom, han bad själv om det’; švi.stu. jāu.rėi.kæ mùšč ’den lysande skulle redan behöva slås’; atvažu̇.t brọ̇lis, pataisí.tu. má.n dank̇sci. ’min bror skulle komma och laga mitt tak’; jei_kàs pataisí.t má.n žvìračì. ’om någon skulle laga min cykel’; kù:nikas sakí.tu., kù. cæ grḃ.kas ’prästen skulle säga att det här är en synd’; kàs má.n kù. sakí.t, ni.ko kitàp næbùs ’vad skulle någon säga till mig, det blir inte annorlunda’; važu̇tu trá.u:kinu, cik næturẹ̇jo ažu kù: ’de skulle åka tåg, men hade inte pengar till det (för att köpa biljett)’; prášẹ̇, kat_sæsuvà važú.t lidọ̇n ’hon bad att hennes syster skulle åka till Lydon (till Lida)’ (exemplen är från trakten kring byn Ramaškony). Formen med –tų är dock vanligare, liksom i många litauiska dialekter i de södra och östra utkanterna. I allmänhet förkortas tvåstaviga ord oftare (jfr LKA III 110–111, karta nr 106; LD 114). 1.2. Rester av atematisk (konsonantisk) konjugation och nya ombildningar I dagens litauiska dialekter finns det numera mycket få, men ändå några bevarade atematiska (konsonantiska) verbformer. Mest utbredda är de relikta formerna i tredje person presens, med betydelserna tillstånd och intransitivitet (se LKTCh 2004: 33; 202; Kazlauskas 2000: 309–311), jfr: nėršti ’leker (om fiskar)’; kóšti, niėžti, gėlbsti, peršti, plėišti ’spricker’, ėsti ’finns’; čiausti ’nyser’; sniegti ’snöar’ osv. Som Jonas Kazlauskas hävdar visar verbformer med atematisk ändelse i litauiska texter från 1500- och 1600-talen att de atematiska verben började försvinna och övergå till tematisk konjugation redan före skriftspråkets tid, tidigare än den atematiska ändelsen började försvinna (2000: 309). Av de nämnda äldre texterna framgår att dessa verb bildade en lexikal-semantisk grupp med betydelsen tillstånd och intransitivitet. En sådan grupp kan sannolikt ha uppstått därför att tredje personsformen av atematiska verb, med ändelsen –ti, som innehåller –i, i hög grad påminde om i-stamsverb, som också har tredje personsändelsen –i och betydelsen tillstånd, jfr: ėsti och guli. Följaktligen har relikterna av atematiska tredje personsformer i dagens dialekter (peršti, niėžti osv.) bevarats också därför att deras form påminner om tredje person av i-stamsverb (jfr även de nybildade infinitiverna perštėti, niežtėti). Dessutom bidrog även betydelsernas närhet till i-stamsverb till att de atematiska verben levde kvar längre- Straipsniai / Articles 89 NIJOLĖ TUOMIENĖ žodžiams (plačiau žr. Kazlauskas 2000: 311–313). Tiek praėjusio amžiaus viduryje, tiek ir šiame amžiuje Varanāvo šnektose taip pat užrašyta esamojo laiko atematininių veiksmažodžių liekanų (plg. Šukys 1960: 182; Tuomienė 2008: 70), kurios buvo pavartotos sporadiškai, pavyzdžiui, 2008 m. Ramaškonyse buvo užfiksuota reta 1 asmens formos liekmi pagrindu pasidaryta 3 asmens forma (pa)liekma / (pa)li.kma ‘(pa)lieka’ (greičiausiai įprastos šnektoje formos miẽgma ‘miega’ pavyzdžiu). Pagal šios išlaikytos formos modelį, matyt, buvo pasidaryta ir visa paradigma. Užrašyta keletas pavyzdžių iš kitų šnektų: ka(p)_pasakâũ., àš liˀkẽčù cenõ.jaka, nœvažu.ˀsù su_ jùmim, tadù ã.ni.s manì. mũ.šč ‘kai pasakiau, aš lieku čionai, nevažiuosiu su jumis, tada jie mane (pradėjo) mušti’ (Plikiai); paklã.usâu sã. mærgã.las, ãr. liˀkti su_mã.nim ‘paklausiau savo mergelės, ar lieki su manim’ (iš pasakos, Nočia). Atematinę 3 asmens formą liẽkti ‘likti’ turi gretima Dieveniškių šnekta ir daugelis didžiojo ploto pietų aukštaičių šnektų bei jau išnykusi Zietelos lietuvių šnekta Baltarusijoje, priskiriama vakarų aukštaičiams. Šios formos pagrindu šnektose pasidaryta visa paradigma: aš liekčiù, tu liekti, mes liektir, jūs liektit (plg. LD 348–349; LKA III 89; Vidugiris 2004: 243–244; DvŽ 2005: 21; Leskauskaitė 2006: 60; 2009: 64). I dialekterna kring Ramaškony, Ródūnia, Nočia och Pelesà har en ombildning av miegmù med u från tematisk konjugation registrerats. Även här tycks ett helt paradigm ha bildats, t.ex.: àš miegmù, ci(g)_giržù, šá.udo ’jag sover, hör bara, skjuter’ (Klaišiai); a(r) tù gœrai. mieǵmì ’sover du bra?’; ãnas miẽgma lãˀškọi, àš in_pæˀçọ ’han sover i sängen, jag vid ugnen’ (Kargaudai); mẽs i.č(i) i_miẽgmam, i_žì.rbam visì ’vi sover här och arbetar alla’ (Ródūnia); kur. jūs ti._miẽ.gmat, an_šiẽno ’var sover ni där, på höet?’ (Pelesà); á.i jūs vaikài, cinginei., ko_tęp_jilgài. miẽ.gmat, ẽi.–kit dar.buič ’åh, ni lata barn, varför sover ni så länge, gå och arbeta’ (Nočia). Dessa former förekom i de utdöda dialekterna i Zietela och Lazūnai (se ZtT I: 29; Jaroslavienė, Tuomienė 2013: 31). I Varanāvos dialekter har några ytterst sällsynta former av detta verb med s registrerats, t.ex.: aš miegsmi klúoni an_šiẽno ’jag sover i ladan på höet’ (Plikiai) eller aš_nemiegsmù jilgài., šaštoi valandòi kelùõs ’jag sover inte länge, jag stiger upp klockan sex’ (Tūsamonys)8. Från trakten kring Ramaškony har flest presensformer av na-stam registrerats: àš mi.knù, li.knù ’jag sover, blir kvar’; tù mikni, likni ’du sover, blir kvar’; ãnas mi.kna, lì.kna ’han sover, blir kvar’; mẽs mi.knam; lì.knam ’vi sover, blir kvar’; jũs mi.knat, lì.knat ’ni sover, blir kvar’; ã.ni.s mi.kna, lì.kna ’de sover, blir kvar’ (om dessa former, se vidare Kaukienė, Pakalniškienė 2002: 113–131). Dessa typiska ombildningar av infixverb har länge noterats också i den närliggande dialekten Dieveniškės (jfr LD 348–351; LKA III 82–83, karta nr 85–87). Dessutom är tredje personsformen presens mycket vanlig i de undersökta gränsöarnas dialekter, liksom i hela det sydauštaitiska dialektområdet 8 Detta inskjutna s uttalas ofta otydligt. 90 Acta Linguistica Lithuanica LXX Archajiškosios ir inovacinės veiksmažodžio ypatybės Pietų aukštaičių patarmėje Baltarusijoje med stamfinal konsonant n, t.ex.: būna, pjāuna, grybāuna, lāndžiauna, šienāuna, vāikščiauna, žuvāuna. Man kan anta att denna konsonant har trängt undan m i de tidigare nämnda verbformerna (miegmù, liekmù). I några av Varanãvo-dialekterna har tredje person singular av verbets atematiska form bevarats: nysa: ragì, kāp ānas čã.ušti, mòi jæ.m ri.mè ‘ser du hur den där (han) nyser, förmodligen är han snuvig’ (Stanišiai); mà. mócina m'egóč nægãl, čã.ušti, kóšti, α_paz_dá.ktaru. ani_kàp nænór ‘min mor kan inte sova, hon nyser och hostar, men vill absolut inte åka till doktorn’ (Tùsamonys); mòi pipìru. pavũ.šte, ka(t)_tèp čã.ušti ‘förmodligen har hon luktat på peppar, eftersom hon nyser så’ (Ramaškónys); kāp žĩӡ icì. bæ̇ržãi., òt ānas čã.ušti ‘när de där björkarna blommar, då nyser han’ (Plìkiai). Vanligen används denna verbform med konsonanten s, som uppkommit genom dissimilation, av många öst- och sydaukštaitiska dialekter. Nästan i hela området är den atematiska formen i tredje person singularis kósti belagd, t.ex.: tɔkìs kãšalus prìbstójo, kóšti i_kóšti žmó.gus, ūtarùč nægà.l ‘en sådan hosta har drabbat honom, människan hostar och hostar och kan inte tala’ (Paaradnė). På grundval av dessa former har också ett helt paradigm bildats i sydaukštaitiska dialekter över ett stort område, t.ex.: aš čiauščiu, tu čiausti, mes čiaustim, jūs čiaustit ir aš kóščiu, tu kósti, mes kóstim, jūs kóstit (jfr LD 346, 348; LKA III 90; Leskauskaitė 2006: 60; 2009: 64). Alla dessa former är numera normativa i standardspråklitauiska (se DLKŽe). I Varanãvo-dialekterna förekommer andra former av verbparadigmet sällan, till exempel första person pluralis: kāp mažì būvọm, ci’élùs mæ̀tùs basì, čã.uštim, kóštim, iš_nósæz béga, anì kàs ti. mùs pá.ise, anì ti. kàs mùz gìde ‘när vi var små gick vi barfota hela året, vi nyser och hostar, det rinner ur näsan, ingen såg till oss där och ingen behandlade oss där’ (Piliakalnis). Den atematiska tredje personsformen av verbet sniegti har noterats i byn Kargaudai, nära småstaden Ródūnia, t.ex.: zìdelèi.s kušnèi.s šnìegt, grèi.ta su_visù iš_pĩ.ḱos neišeisù ‘det snöar i stora flingor, snart kommer jag inte att kunna gå ut ur huset alls’. I de undersökta dialekterna har enstaka exempel på första person singularis med den kontaminerade ändelsen -mu noterats (från eimu och eimi, jfr lett. esmu), t.ex.: galvà sùkasi, kur_eimù, viz_grūmu ‘huvudet snurrar, vart jag än går faller jag hela tiden’ (Asavà); škimù kvìetkas sà mergã̃lei, dovonóšu já.i žiedã̃lu. ‘jag plockar blommor åt min flicka, jag ska ge henne små blommor i gåva’ (ur en saga; Nočià). De bevarade formerna visar att inte alla verb med rester av ett atematiskt paradigm i själva verket tillhörde denna konjugationstyp i forntiden. När det uppstod variation mellan atematisk och tematisk konjugation fick uppenbarligen med tiden även ett och annat verb med tematisk konjugation en böjning av atematiskt ursprung (jfr LD 362). I dialekterna i Nočiõs, Pelesõs och Ramaškoniai används vanligen formen yra i tredje person; i sällsynta fall används den inte bara i tredje utan också i andra personer i paradigmet, till exempel första och andra person singularis samt tredje person pluralis: tù jāu. irà, ānas irà ir_às irà ‘du finns redan, han finns och jag finns’; mã:s visì čæ irà ‘vi är alla här’. En sådan Straipsniai / Articles 91 NIJOLĖ TUOMIENĖ En generaliserad suppletiv form för tredje person är belagd i dialekterna i Dievėniškiai och Pùnskas samt på den utdöda litauiska språkön Zietelos (LD 345–346; LKA III 82, karta nr 78; Vidugiris 2004: 243). Sannolikt bör uppkomsten av formen vara i tredje person genom hela paradigmet i de undersökta dialekterna, i stället för presensformer av verbet vara som bildats av verbstammen es-, förklaras med språkkontakt, eftersom den lokala belarusiska motsvarigheten till formerna vara är ёсць ‘är’, jfr.: я тут ёсьць; ты тут ёсьць; ён і яна тут ёсьць; мы тут ёсьць, яны тут ёсьць ‘jag här är (är); du här är (är); han, hon här är; vi här är (är); ni här är (är) och de här är’ – i presensparadigmet är formerna identiska i såväl singular som plural. 2. NÅGRA KARAKTERISTISKA VERBEGENSKAPER I DIALEKTERNA OCH INNOVATIVA FÖRÄNDRINGAR 2.1. Former av verbens dåtida frekventativ Verbens dåtida frekventativ är ett jämförelsevis sent fenomen i litauiskan och förekommer inte i alla litauiska dialekter (se Stang 1942: 172–173; Otręb ski 1956: 221–224; LD 356–359; Palionis 1967: 135–136; 1979: 51; Zinkevičius 1987: 217–218). I större delen av det litauiska språkområdet (den högstaitiska dialekten och de närmare besläktade samogitiska målen) samt i standardspråket används tredje personens former av dåtida frekventativ, bildade av verbets infinitivstam och suffixet -davo. De böjs enligt ā-stammens mönster. Infinitivens betoning bevaras. I sydhögstaitiska mål och på de undersökta öarna i Voranava används dåtida frekventativ sällan eller inte alls. Vanligen uttrycker man sig med preteritum, vars former upprepas eller förstärks med vissa adverb (ofta, tätt) eller partikeln vis, till exempel: suñ.kei ʒi.rβom_vis i_ʒi.rβom, niẽko gãːro nəmãːtem ’vi arbetade hårt, vi arbetade hela tiden (brukade arbeta), vi såg inget gott’ (Nevėšiai); sæñāũ. vaikāi. dažnai. má.n lākštus rāšė ’förr skrev barnen ofta brev till mig (brukade skriva)’ (Ramaškónys). Ett annat sätt att uttrycka upprepning är verb med suffixen -inėti, -dinėti eller -dyti, som har intensifierande och iterativ betydelse (se Kaukienė 1994: 218–224 för en utförligare behandling), till exempel: aš_pàč patikžāu kã.rves ’jag brukade själv möta korna’ (Tùšamonys); br̄ó.lis tá.njkei mùm pasùkas sũžde ’bror brukade ofta skicka paket till oss’ (Ramaškónys); ãnas pas_mani atæʒinėjė ir_visku. paʒezinėjė ’han brukade komma hem till mig och hjälpa till med allt’ (Tùšamonys); su.nūs vis_atvažù.ʒinėjo, α_dabař u.nūkai. pabūna ’sonen brukade alltid komma på besök, men nu är det barnbarnen som tittar in’ (Ródūnia). Verb med suffixet -dinėti eller -dyti används emellertid ofta snarare för att beteckna en långvarig än en upprepad handling. 92 Acta Linguistica Lithuanica LXX Archajiškosios ir inovacinės veiksmažodžio ypatybės Pietų aukštaičių patarmėje Baltarusijoje tidsmässigt utdragen handling, till exempel: ci.lu. ži.n burōkus ra(s)- sōdinėjau ’hela dagen planterade jag rödbetor (sockerbetor)’ (Plikiai); ragì, li.tùs susrblŋgzi- nėja ’ser du, regnet drar ihop sig (är på väg)’ (Ramaškónys); ik̇vãkaru razmušžinėjau šlãpijūs prakãšus ’fram till kvällen bredde jag ut de våta slåttersträngarna’ (Ramaškónys). I nästan alla undersökta mål i Varanãva har man lagt märke till att tredje personsformen būdavo används mycket ofta som ett parentetiskt ord, ett slags utfyllnadsord, när man berättar om återkommande händelser i det förflutna. Sådan användning är typisk för alla litauiska dialekter. Det skulle kunna förefalla som om utfyllnadsordet būdavo i de undersökta målen i Varanãva är en vanlig form av dåtida frekventativ. Men som redan nämnts är tredje personens former av dåtida frekventativ ytterst sällsynta i hela det sydhögstaitiska dialektområdet. Dessutom är ordet ”бывало” i betydelsen ’brukade vara’ ganska levande och vanligt i den lokala belarusiska dialekten; jämför: kadà tai, būdavo, kat prьkępam grьkinu. б líпu ir bru. kalima, бывала, як напячом грьчанных блинов ’ibland brukade vi grädda bovetepannkakor’; suvei.- na, būdavo, jaunimas, tai padainuoja, pašóka och på belarusiska зьдзяца, бывала, маладзешь, то панатянуюць, паспяваюць ’ungdomarna brukade samlas, sjunga och dansa’; a_rūdeni, būdavo, jau_gãno ciēlu. žiēnu. och på belarusiska a y осень, бывала, ужо пасуць уэллы дзень ’och på hösten brukade de redan valla hela dagen’ (Ramaškónys). I sällsynta fall uttalas den kortare varianten būdo, till exempel: žīdai, būdo, vã:ža visó:kus dá.iktus ir_cà pər- davinėja ’judarna brukade köra hit allehanda saker och sälja dem’ (Plikiai); vã:karu, būdo, tai_vi.nõn, tai_kitõn pīr.k̇on sū.srankam ir_vēr.pæm ’på kvällarna brukade vi samlas i det ena eller det andra huset och spinna’ (Kargaudai). När exemplen från de lokala målen, som används mer eller mindre aktivt, jämförs kan man alltså anta att den lokala belarusiska dialekten får informanter som berättar på litauiska om ofta återkommande händelser i det förflutna att oftare använda verbformen i tredje person būdavo. Detta är ett av de fall där talare av isolerade mål, som i vardagslivet allt mer sällan kommunicerar på litauiska, börjar uppfatta belarusiska uttrycksmedel som sina egna och enkelt införlivar dem i sitt tal. Vissa översätter rentav sina tankar eller enskilda meningar direkt från belarusiska; med andra ord uttrycker de en belarusisk tanke med litauiska ord (se vidare Grinaveckienė 1997: 185–195; Tūomienė 2006: 161–172, 2006a: 80–86, 2010b, 223–234; Grumadienė 2005: 42). 2.2. Reflexiva verb Användningen av reflexiva verb i målen i Varanãva verkar vid första anblicken vara vanlig, det vill säga likadan som i andra litauiska dialekter. Men vid närmare granskning av det nyaste dialektmaterialet blir allt fler språkkontaktfenomen synliga här, sådana som är typiska för en zon med intensiv kontakt. Detta är nyare och delvis annorlunda fenomen än de som behandlats hittills. Först lägger man märke till den intensifierade användningen av semantiska kalkeringar och det allt rikligare lagret av översättningslån, som uppkommit i samband med att de ensidiga litauisk-belarusiska tvåspråkiga kontakterna utvidgats Straipsniai / Articles 93 NIJOLĖ TUOMIENĖ för språklig påverkan. Dessa språkfenomen kan betraktas som de renaste produkterna av en fullt utvecklad sen tvåspråkighet. Reflexiva verb bildas vanligen med reflexivaffixet -si-, som används utan vokalen i, vilken faller bort som ett semantiskt och funktionellt betydelselöst element, t.ex.: žãugies žmõgus, kãd iš_lóvos pãskeli ’du gläds, dvs. du gläder dig, människa, åt att du stiger upp ur sängen (går upp)’ (Plikiai); krãpštāũ.s ir_krapštãũ.s prie_tọ_žvirãčo ’jag skruvar och skruvar, dvs. jag skruvar på den där cykeln’ (Ramaškónys); paródik, kũ_cæ tep_sũñ.kei nešiẽs ’visa vad du bär så tungt här, dvs. bär på’ (Ródūnia). Icke-prefixerade verb har, som brukligt, reflexivaffixet i slutet, t.ex.: ar_mã.n su_jeĩ.s mũščis ’om jag ska slåss med dem’ (Ramaškónys); tadà tévas pradėjĩ bá.rcis ’då började fadern gräla’ (Kargaudai) (jfr LKA III 105; LD 331; Leskauskaitė 2006: 61). Formerna i tredje person singular av preteritum förkortas ofta; vissa har två möjliga betoningar, exempelvis på stammen respektive ändelsen: rã:dọs ir radõ:s ’uppstod’; sẽ:dọs ir sẹdõ:s ’satte sig’; stó:jos ir stojõ:s ’reste sig’. Denna dubbla betoning har sedan länge noterats i många sydliga högaitiska dialekter, i den närbelägna dialekten i Dieveniškės och på de mer avlägsna litauiska öarna Gervėčiai och Zietela i Belarus (LD 333; Grinaveckienė 1973: 224; ZtT I 30; Leskauskaitė 2006: 60–61; 2009: 65). Betoningen i dessa former visar att den gamla ändelsebetoningen hos dessa verb har bevarats (se LKG II 301). Det har emellertid noterats att den dubbla betoningen av dessa former i Varėnavo-dialekterna fortfarande är nära förknippad med en skillnad i deras betydelse. De nyare formerna med betoning på stammen används här vanligen oftare för att uttrycka ett icke-avgränsat förflutet, som betecknar en handling som pågår vid talögonblicket, medan former med betoning på ändelsen betecknar en avgränsad handling som ägde rum betydligt före talögonblicket, t.ex.: tó:i bó:ba tai stó:jos, toi_sẽ:dọs, tai_vi(s)_skrai.dė po_pirkšs ’den där gumman reste sig, satte sig, och så sprang hon hela tiden runt i huset’ (Plikiai) och anà sẹdõ:s in_dũiračọ ir_nuvažã:vo ’hon satte sig på cykeln och åkte iväg’ (Ramaškónys); mã.žas vai.kas stojõ:s in_kọ́ju. ir_iškãf.c nuvãži ’det lilla barnet reste sig på fötter och gick genast iväg’ (Tùšamonys); nẽžinãũ. iš_kur. ji.tas žmõ.gus čænójaka rã:dọs ’jag vet inte varifrån den här människan dök upp här’ (Kargaudai) och kã.rvę bũvo pabẽ.gus, ã.le vã.karu radõ:s ’kon hade rymt, men dök upp igen på kvällen’ (Pelesà). Om huvudverbet är prefixerat och prefixet slutar på en konsonant förkortas inte reflexivaffixet -si-, som skjuts in mellan prefixet och stammen, t.ex.: acisã.kem ẽi.c læŋkiškon škã.lon ’vi vägrade gå i den polska skolan’ (Plikiai); apŝivẽr-tė su_visù ã.rkļu ir_væžbimù šieno ’välte med hela hästen och hövagnen’ (Tùšamonys); rb́to žmõgus acikjẽle, pã.iso, dùrbl.s ažušpirta ’på morgonen steg mannen upp, tittar (ser efter), dörren är förspärrad’ (Stanišiai); usidã.rė sàvọ pir̃.kọj ir_sẽž ’stängde in sig i sitt hus och sitter’ (Ramaškónys). Om verbets prefix däremot slutar på en vokal sker synkope av den reflexiva partikeln, t.ex.: vọ:s nẽsuzbarẽm ’vi grälade nästan’; kàs jã.m pazdãrẽ ’vad hände honom’; suzdãũ.že kóju. ’skrapade upp benet, som jag nuz-’ 94 Acta Linguistica Lithuanica LXX Archajiškosios ir inovacinės veiksmažodžio ypatybės Pietų aukštaičių patarmėje Baltarusijoje gandâu. ’som jag blev rädd (förskräckt)’; ká.ṛvę nəslá.izə ’kon låter sig inte (närma sig och) mjölkas’ (alla exempel från Ramaškónys). I sällsynta fall, när en svåruttalad ljudföljd uppstår, bevaras vokalen i, t.ex.: prʌsivėža šaūsū pagalũ ir kurbl.na ’hämtar hem torra pinnar och eldar’; paskum pasistatėm nãũ.ju. pir.ku. ’sedan byggde vi ett nytt hus’; prʌbiská.ldãu smalẽku. in_cielōs žiʹmōs ’hugger småved (stickiga träspån) för hela vintern’ (alla exempel från Plikiai). Det förekommer fall där ett prefixerat verbs reflexivaffix (oftast med negationen ne-) står sist, liksom i slaviska språk, t.ex.: fėlūkas jilgaĩ. nəžãžinasi (jfr vitryska не жэницца) bò jo˛mõtkai visos mer̃gos blõgos ’Feliukas (ett mansnamn) gifter sig inte på länge, eftersom alla flickor är dåliga enligt hans motkai (mor)’ (Ramaškónys); gá.î pamegink tu_pàc, má.n gražei. nəpjáeunasi (jfr vitryska не режацца) ’försök du själv, det går inte att skära fint för mig’ (Ródūnia); matūo.ro taisíć nəbaigšù, šã.nden kàp_tai nəgalvójasi (jfr vitryska не думаяца) ’jag blir inte klar med att reparera motorn, i dag går det liksom inte att tänka’ (Ramaškónys). Det vitryska språkets påverkan kan sannolikt också förklara en del betydelser hos enskilda reflexiva verbformer, vilka motsvarar de vitryska men inte längre har samma betydelse (eller inte riktigt samma betydelse) som i litauiskan, t.ex.: rãgana asipikcino (jfr vitryska закланаўілася) ir_ažūčeravójo jū.s ’häxan blev arg och förtrollade dem’ (från en saga, Nočia); vincus mani subarę, tai_aš kat_ra(s)siverkiau (jfr vitryska расплакалася) ’Vincas (ett brorsnamn) skällde ut mig, och då började jag gråta’ (Ramaškónys); prazbūdo ’vaknade, dvs. vaknade upp’, ká.nžojasi ’bits, dvs. biter’ (om en hund, jfr vitryska кусаюцца), kẽ pasi ’bränns, dvs. svider’ (om nässlor, jfr vitryska пячэцца) (Plikiai). Av dessa och tidigare anförda exempel kan man urskilja en tendens: i de undersökta litauiska dialekterna uppträder allt fler ”kopior” från den lokala vitryska dialekten. Med andra ord överförs ordformen oförändrad till litauiskan, medan stammen i det litauiska ordet i första hand väljs så att den motsvarar den vitryska (mer om detta, se Tuomienė 2006a: 80–86). 2.3. Andra viktigare morfologiska och ordbildningsmässiga särdrag hos verbens tempus De morfologiska särdragen hos verbens tempus hänger främst samman med tydliga fonetiska förändringar i ändelserna, särskilt bortfall av korta vokaler. I detta avsnitt uppmärksammas ytterligare några nyare förändringar: 2.3.1. Ändelserna för första och andra person plural i alla tempus samt ändelsevokalerna i tredje person singular av preteritum hos verb med suffixen -oti, -ėti, -(i)uoti, -(i)auti faller oftast bort, t.ex.: á.udęm, bę̇gǫm, grę̇bęm, turę̇jom, vãžęf, žuvãvǫf och ažãj ’gick in, dvs. gick in’, galęį ’kunde, dvs. kunde’, nuvęį ’gick iväg, dvs. gick iväg’, vá.ikščoị ’promenerade, dvs. gick omkring’. Så gör nästan alla högaiter. Det har noterats att i Varėnavo Straipsniai / Articles 95 NIJOLĖ TUOMIENĖ talarnas villkorligt äldre generation (de äldsta lokala invånarna, 70–80 år eller äldre) uttalar dessutom ibland längre former, till exempel: cik su_šá.vọ gìrnom grūdus māleme ’vi malde säden bara med våra egna kvarnar’ (Ródūnia); ė́jome kǫlkožan ir_dǫvanai. žìrbọme ’vi gick till kolchosen (kollektivjordbruket) och arbetade gratis (utan ersättning)’ (Plikiai); a.ji.tu. lietuvišku. laĩ.krašti. skai.tęte ’och den här litauiska tidningen läste ni’ (Ra-maškónys); anksčāu. galė́jo pasakìc ’tidigare kunde [han/hon] säga’; lã.nkiškai cæ ni.kas næmokėjọ ’här kunde ingen polska’ (Stanišiai) (jfr LD 336, 341, 343, 353; LKA III 85, karta nr 82, 87, 100; Leskaukaitė 2006: 58–59 m.fl.). Så talar man, som redan nämnts, av en önskan att tala ”korrekt” och ”grammatiskt”, genom att efterlikna standardspråklig litauiska. Eftersom dessa generationers informanter, till skillnad från de villkorligt yngre (som bara är något yngre – 65–70 år), hann lära sig läsa och skriva litauiska i litauiska folkskolor och läsrum under mellankrigstiden. De flesta läser litauisk press och skönlitteratur, tittar på litauisk tv och lyssnar på radiosändningar. De kommer alltså ganska ofta i kontakt med standardspråklig litauiska, men kan inte tala eller skriva den obehindrat (se närmare Tuomienė 2008: 38–41; 2010: 17–20). 2.3.2. Det finns ytterligare ett morfologiskt särdrag hos verbens tempus: användningen av ändelser från en annan stam. Exempelvis har tredje person singularis i preteritum av vissa tvåstaviga verb med ā-stam och deras avledningar ändelser från ē-stammen, till exempel: brọ́lis àplupę žì.vi. tadù iš_jọ.s pí.ne kã.šūs ’brodern skalade av, dvs. skalade, barken, och flätade sedan korgar av den’ (Ramaškónys); žmọnà greĩ.ta prìbskutę bù.lbu. ir_pastã.tę vi.řc ’hustrun skalade snabbt potatis och satte den på kokning’ (Nočia); mã. mọ́.cina labaĩ. gražeĩ. sukñæs šùve ’min mor sydde klänningen mycket vackert’ (Asavà), in_ rañ.ku. sùpe tu. vaĩkã: li, pakõ.l ã.nas ažmìgo ’hon vaggade det där barnet i famnen tills det somnade’ (Nevėšiai). Detta särdrag är ganska utbrett i dialekterna och har bevarats även i de undersökta dialekterna kring Varanavo (jfr LKA III 102, karta nr 97; Leskauskaitė 2006: 59–60; 2009: 63). 2.3.3. I dialekterna kring Varanavo finns verbprefix som är intressanta till sin form, funktion och härkomst. Den lexikala betydelsen hos de flesta prefixverb som har belagts i dialekterna är dock rent belarusisk. För att skapa denna betydelse hos verb med litauisk yttre form har man använt ett prefix som är karakteristiskt för belarusiskan, vanligen belarusiskt eller sammanfallande med ett belarusiskt prefix, (det är sannolikt detta som här ger upphov till den belarusiska betydelsen i ordet) samt olika suffix, oftast litauiska. Här följer några av de vanligaste: a) I verb i dialekterna kring Varanavo motsvarar prefixet ap- vanligen belarusiskt ap-, till exempel: tė́vas àparę lãu.ku., ėĩ.s mì.žù. sé.ć ’fadern plöjde åkern, ska gå och så korn’ (Ródūnia); susi.das apkir.po mani. ir_dá.r baŕ.zdu. àpskutę ’grannen klippte mitt hår och rakade dessutom av skägget’ (Plikiai); ká.rve apė́.de visùs lapùs ’kon åt upp alla löv’; apkabino jū. šcipreĩ. ir_pabučã.vo ’han/hon kramade henne hårt och kysste henne’ (Ramaškónys). Det förekommer dock fall där prefixet ap- används 96 Acta Linguistica Lithuanica LXX Archajiškosios ir inovacinės veiksmažodžio ypatybės Pietų aukštaičių patarmėje Baltarusijoje i betydelsen nu-, till exempel: ”den där tuppen blev av med alla fjädrar när hunden ryckte av dem” (Tūsamonys), ”barnen från den här byn kommer att slita av mina äpplen” (Ramaškónys). Denna betydelse hos prefixet är främmande för litauiskan. Det rör sig sannolikt om en morfologisk kalkering från det lokala belarusiska språket (jfr belarusiska абадраць ’riva av’, абарваць ’slita av’); b) Prefixet at- som används i dialekterna motsvarar belarusiskt at-, till exempel: atã:jo žebrõ.kas, daváu. jáe.m du_poutù ’en tiggare kom, jag gav honom två testiklar (ägg)’ (Ramaškónys); atěkė.lâu vartùs, invažùr kit‘, acìemâu sá.ʋo dá.iktus ir_išejâu. iš_ti ’jag lyfte upp porten, kör in’; ’jag hämtade mina saker och gick därifrån’ (Nevāšiai). Många exempel har dock noterats där at- används i betydelserna nu- eller par-, vilka är främmande för litauiskan, till exempel: atkir.to sáu.su. šá.ku. (jfr belarusiska адрубаў сук) ’högg av en torr gren’ (Asavà); afkiñ.kę á.rklus ir_nùvvede klúonan (jfr belarusiska апроч каней) ’spände från hästarna och ledde dem till logen’ (Nočià); bró.lis cik_rób.to atvažãvo namõ (jfr belarusiska приехал до хаты) ’brodern kom hem först på morgonen’ (Plìkiai); c) Prefixet ažu- / až- (standardspråkligt litauiska už-) används vanligen för att markera att en handling avslutas, till exempel: àžvėrtę gá.lvu. ir_pá.išo in_mani ’hon vred upp huvudet och tittar på mig’ (Stenišiai); vidù.-ži.ni. ká.rvi. visadù aždarāu. tvá.rtan ’vid middagstid stänger jag alltid in kon i ladugården’ (Kargaudai); ažudirbāu. ró.sijoɣ næðãu.gi piniɣũ ’jag tjänade inte mycket pengar i Ryssland’ (Ramaškónys). Ibland kan detta prefix också ange att en handling påbörjas: ažu-sirgāu., tai_ci.lu. ži.mu. pragulė́ jau (jfr belarusiska захварэу) ’jag blev sjuk och låg därför hela vintern’ (Ramaškónys); gir̃žu, vai.kas ažùverkę (jfr belarusiska заплакаў) ’jag hör att barnet började gråta’ (Asavà). Ibland används det också med betydelser som hör till vissa andra prefix, till exempel: asilá.ido sá.ulę (jfr belarusiska слониа зайшло) ’solen gick ner’; asibai.de arkliñs (jfr belarusiska спалохауся конь) ’hästen blev skrämd’. Dessa senare betydelser hos prefixet až- (ažsi-) är sannolikt inlånade (jfr dialekterna i Gervėčiai och Zietela: Grinaveckienė 1973: 226; Vidugiris 2004: 278); d) I dialekterna kring Varanāvo är det slaviska prefixet da- mycket vanligt och används ofta i stället för prefixen pa-, pri-, iš-, nu- (jfr Leskauskaitė 2006: 61–62; 2009: 66), till exempel: dasakík jáu_visku. (jfr belarusiska да(с)кажы) ’säg / berätta allt nu’; daė́jo ingi_dùru. ir_grùvo (jfr belarusiska дайшоў) ’kom fram till dörren och föll’, dašó:ko ir_ištá.ukę mani iš_vùpes (jfr belarusiska даскочылі) ’hoppade fram och drog upp mig ur floden’, dagi.vã̃.no dá.r ik_ìto kã.ro (jfr belarusiska дажылі) ’levde ända fram till detta (andra världskriget) krig’ (samtliga exempel från Ramaškónys); e) Prefixet pa- uttrycker att en handling (oftast upprepad) har fullbordats i det förflutna (eller att den kan komma att fullbordas i framtiden). I sådana fall fogas prefixet här, liksom i många andra dialekter i det sydöstra litauiska språkområdet, efter belarusiskt mönster också till andra prefixverb, eller upprepas rentav två gånger, till exempel: áni.s jáu. visi panumirb (jfr belarusiska павымірау-шы) ’de har redan alla dött’; žù.sis pajíždùvęs (jfr belarusiska павыдыхалі) ’gässen dog’, Straipsniai / Articles 97 NIJOLĖ TUOMIENĖ parazẹ́jo švì.tas kàs kuř. (jfr vitryska паразыходзіціся) ”världen (alla människor) skingrades (pa+raz+si+ėjo), var och en åt sitt håll”; pasuvãži ùsi ìk_vienã.m (jfr vitryska пазыходзі-ліся) ”alla kom tillsammans, varenda en” (alla exempel från Plikiai) (jfr Vidugiris 2004: 275–276); f) prefixet pri- används i Varanavas dialekter även med betydelserna hos andra prefix (at-, pa-, ap-), sannolikt som lån, till exempel: àš nę_iškãr.č prībazbinãu. tavì (jfr vitryska я ни зразу прызнала цябе) ”jag kände inte igen dig genast” (Tūsamonys); prb̄lsi-švė.ikinãu gražẽi. su_visai.s (jfr vitryska паприветствовала усіх) ”jag hälsade vackert på alla” (Asavà); abìžvi dùktərbl.s brąngei. pr̄brąngtos (jfr vitryska абедзве доч-ки прыадзетыя) ”båda döttrarna är vackert klädda (uppklädda)” (Ramaškónys); g) verben i de undersökta dialekterna kännetecknas också av det slaviska prefixet raz-, som används med betydelserna hos bl.a. de litauiska prefixen pa-, iš-, till exempel: vìsku. mú z žmó·nes raspìr.ko (jfr vitryska раскинули) ”våra människor (ortsbefolkningen) köpte upp allt”; razrbũ.ko mú·s klú nu. ir_kalkòzon pàjeme (jfr vitryska разабралі) ”de rev vår loge och tog den till kolchosen (kollektivjordbruket)”; itãi. kã·cinas bę·go i(r)_ràžverṭe kã·šuku. (jfr vitryska развернул) ”katten sprang och välte korgen” (Ramaškónys) (jfr Vidugiris 2004: 277–279). 2.4. Rester av icke-finita verbformer Av verbens icke-finita former förekommer i Varanavas dialekter aktiva och passiva presens- och preteritumparticip samt gerundier. Exempel på aktiva presensparticip: kiék dàũ.k šbl.mã.t bú.îbu. i·rà supùvùsu. ”så många potatisar har ruttnat i år” (Pelesà); aktiva preteritumparticip: ir_vę̃l l būvo sęsuõ toì_atvažã·vus ”och åter var systern där, det vill säga hon hade kommit dit” (Nočià); passiva preteritumparticip: jìlgai. tinã.i gulẽ·jo žmõ·gus nušã.utas ”där låg en nedskjuten man länge” (Ramaškónys); mãno dę·dę ir.gi sibiràñ. būvo jìšvęstas ”min farbror fördes också till Sibirien” (Plikiai); gerundium: dù zuikù vìdamas, nięko nępagá.usi ”om du jagar två harar fångar du ingenting” (Pelesà) (jfr Leskauskaitė 2006: 63). I Pelesà har några former av converber med presens- och preteritumsbetydelse noterats, till exempel: išã·jo mùms dá.r bemiẽgant ”han/hon gick ut medan vi ännu sov”; kù. ti._dirbi lì·tuj lìjant ”vad arbetar du med där medan det regnar” (jfr LD 387) (Asavà). Det kan inte uteslutas att dessa exempel har använts på grund av standardspråkets påverkan. Inga converbsformer har noterats i andra sydaukštaitiska dialektöar. Exempel med former av pluskvamperfekt- och futurumparticip, gerundium och converbum har inte heller hörts eller upptecknats. Nödvändighet och möjlighet uttrycks med syntaktiska konstruktioner substantivets eller pronomenets nominativ + modalt verb + infinitiv, till exempel: rèi.kæ linãi. rá.uč, grìkėi pjæ.ùč ”lin måste skördas, det vill säga linet måste skördas, bovete måste skördas” (Ródūnia); vì·rai, sakãu., rèi.kæ nãu.jas krì·žus stacì·č ”männen, säger jag, måste resa nya kors” (Tūsamonys); mišliju, gi_jãũ 98 Acta Linguistica Lithuanica LXX Archajiškosios ir inovacinės veiksmažodžio ypatybės Pietų aukštaičių patarmėje Baltarusijoje mòžna bùlbos kãsc ‘misliuju (jag tänker), att man redan kan gräva upp potatisen’ (Ramaškónys); reikė́ jų pirmà arklì iš žã bã los trá.ukč, a paskùm jáu vãžìmas ”först måste man dra hästen ur pölen, och sedan vagnen” (Piliakalnis). Dessa gamla syntaktiska konstruktioner (särskilt med verbet reikėti ’behövas’) har bevarats väl av öst- och sydaukštaiter samt i stort sett på alla litauiska språköar i Belarus (se Ambrazas 2006: 35–36, 331–332). Passivparticip som fungerar som nominaldel i ett sammansatt predikat kongruerar i numerus och genus med de substantiv som de syftar på och som har subjektfunktion i satserna, till exempel: tàvo kã šikas gražẽi. nupìntas ”din korg är vackert flätad” (Pelesà); itài. bró lò klùmpes, plònai. drožbnė̃ tos ”det där är brors träskor, tunt utskurna” (Ramaškónys). Ofta tas dock varken substantivets genus eller numerus i beaktande, och participformer av gemensamt genus används, till exempel: a_kõ:l tàvo sklẽ:pas a(d)darìta ”men varför är din källare öppnad, det vill säga öppnad (maskulinum)” (Stanišiai); vidu-ry. pìr.kȯs zaslã:nas stóu pastacìta ”mitt i huset står zaslanas (en sorts bänk) placerad, det vill säga placerad (maskulinum)” (Asavà); grẽbìlo daũ.ci.s jáu_prìlgarìnta ”räfsans tänder är redan tillverkade, det vill säga tillverkade (maskulinum) (färdigställda)” (Ramaškónys). Detta fenomen förekommer inte bara i sydaukštaitiska dialekter utan också i andra aukštaitiska dialekter, särskilt i gränsområdena (se LD 384–385; Leskauskaitė 2006: 63 m.fl.). 3. APIBENDRINIMAS 3.1. Sociolingvistiska omständigheter Ogynnsamma och svåra förhållanden för det litauiska språket har rått i Varanãvo-trakten i flera århundraden, men förändringarna i dialektens inre struktur kan i dag inte betraktas som slutgiltiga. På detta lilla område, avskilt från den litauiska etnografiska landmassan, kan man se olika stadier av en tidigare enhetlig språksituation: från tvåspråkighet, som endast bevarats bland de allra äldsta invånarna (trakterna kring Ramaškõniai, Ródūnia och Pelesõs), till språkets fullständiga försvinnande (byarna i trakterna kring Asavõ, Pãaradnė, Nočiõ och Nevãšiai), där man knappt minns namnen på några få husgeråd. Dessa 7 litauiska språköar i Belarus förändrades och fortsätter att förändras ganska konsekvent, trots att litauerna snabbt assimilerats. 3.2. Bevarandet av arkaiska verbformer Den långvariga omgivningen av främmande språk och isoleringen bidrog till att Varanãvo-dialekterna i allt högre grad blev konservativa. Detta hjälpte dem att bevara flera lager av särdrag: ett nutida traditionellt lager, som består av dialektens grundläggande fonetiska och morfologiska kännetecken, som utvecklats- Straipsniai / Articles 99 NIJOLĖ TUOMIENĖ ... bevarade under dialekternas långa utvecklingsårhundraden, och ett mycket svagt, sannolikt ärvt från en avlägsen forntid, lager av baltiska stamspråk: former av verb i dualis i första och andra person singularis i konjunktiv (bu.tá.u, bu.tá.i ’jag skulle vara, du skulle vara’; eitá.u, eitá.i ’jag skulle gå, du skulle gå’) med bevarad mer arkaisk accentuering; rester av atematiska (konsonantiska) verb i presens – huvudsakligen former i tredje person singularis (liẽkma ’blir kvar’; čẽ.usti ’nyser’; sniẽgt ’det snöar’); bevarade presensformer med -a-stam (mi.knù ’sover’, mi.knì ’sover’, mì.kna ’sover’) samt första person singular-former med den kontaminerade ändelsen -mu (eimù, skìmu ’går, skär’); Den äldre ändelsebetoningen i tredje person singularis av reflexiva verb i preteritum har bevarats (radõs ’fann sig’; stõjõs ’ställde sig’). 3.3. Innovativa språkfenomen – en följd av språkkontakt Till följd av den ständiga interaktionen med slaviska språk (främst med den lokala belarusiska dialekten, i mindre utsträckning med de lokala polska och ryska språken) genomgick de litauiska dialekterna i Voranava komplicerade strukturförändringar. Här kan man lätt urskilja ett tydligt nytt och omfattande lager av slaviska avlagringar – parallella verbformer, semantiska kalkeringar och liknande: verbens icke-finita former håller på att försvinna; i dialekterna används formen yra vanligen i tredje person, men i sällsynta fall även i andra personer än tredje person. Framväxten av en sådan generaliserad suppletiv form i tredje person främjas också av det lokala belarusiska språket, där formerna i presensparadigmet är identiska i både singular och plural – med ёčbу ’är’; preteritum frequentativum, som används när man berättar om återkommande händelser i det förflutna, uttrycks genom att lägga till tredje personsformen būdavo. Detta är ett av de fall där belarusiskans uttrycksmedel uppfattas som egna och lätt införlivas i litauiskan; reflexivsuffixet i ett prefixverb (oftast med ne-) står sist, liksom i slaviska språk; betydelsen hos belarusiska reflexivformer av enskilda verb övertas; många verbprefix används i betydelser som är främmande för litauiskan: 1) prefixet ap- används också i betydelsen nu-, som är typisk för det lokala belarusiska språket; 2) prefixet at- har, utöver sin litauiska betydelse, de för litauiskan främmande betydelserna nu- och par-; 3) prefixet až- (ažsi-) kan beteckna början på en handling och ha betydelser som lånats från vissa andra prefix; 4) det slaviska prefixet da- används ofta i stället för prefixen pa-, pri-, iš-, nu-; 100 Acta Linguistica Lithuanica LXX Archajiškosios ir inovacinės veiksmažodžio ypatybės Pietų aukštaičių patarmėje Baltarusijoje 5) prefixet pa- fogas, efter belarusiskt språkmönster, också till andra prefixverb eller upprepas till och med två gånger; 6) prefixet pri- används i betydelser som lånats från prefixen at-, pa-, ap-; 7) det slaviska prefixet raz- används i betydelserna hos pa-, iš- och andra prefix. LITTERATUR OCH KÄLLOR Ambrazas Vytautas 2006: Lietuvių kalbos istorinė sintaksė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. DLKŽe – Litauiska språkets ordbok: sjätte (tredje elektroniska) upplagan. Redaktörer: Stasys Keinys (huvudredaktör), Laimutis Bilkis, Jonas Paulauskas, Vytautas Vitkauskas. Vilnius: Litauiska språkinstitutet, 2006; nätversion, 2011. Tillgänglig på internet: http://dz.lki.lt. DvŽ – Laima Grumadienė, Mikulėnienė Danguolė, Morkūnas Kazys, Vidugiris Aloyzas. Dieveniškėsdialektens ordbok 1. Vilnius: Litauiska språkinstitutet, 2005. Grinaveckienė Elena 1973: Kai kurios Gervėčių tarmės veiksmažodžio ypatybės. – Lietuvių kalbotyros klausimai 14, 221–229. Grinaveckienė Elena 1997: Izoliuotų lietuvių šnektų vertiniai etninėse Lietuvos žemėse Baltarusijoje. – Lietuvių kalbotyros klausimai 37, 185–195. Grumadienė Laima 2005: Kodų kaita lietuvių tarmėse. – Valoda–2006. Valoda dažadu kultūru kontekstā. Zinātnisko rakstu krājums XVI. Daugavpils: Saule, 42–48. Jaroslavienė Jurgita, Tuomienė Nijolė 2013: Lazūnų šnektos tekstai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Kardelis Vytautas 2014: Lietuvių kalbos salos: probleminiai aspektai. – Lietuvių kalba 8. Interneto prieiga: www.lietuviukalba.lt. Kaukienė Audronė 1994: Lietuvių kalbos veiksmažodžio istorija. Klaipėda: Klaipėdos universiteto leidykla. Kaukienė Audronė 2002: Lietuvių kalbos veiksmažodžio istorija II. Klaipėda: Klaipėdos universiteto leidykla. Kaukienė Audronė, Pakalniškienė Dalia 2002: Veiksmažodžių likti, snigti, migti struktūra ir kilmė. – Vārds un tā pētīšanas aspekti. Rakstu krājums 6, 113–131. Liepāja. Kazlauskas Jonas 2000: Rinktiniai raštai 1, sud. Albertas Rosinas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Labov William 1963: The social motivation of a sound change. – Word 19, 207–309. LD – Zinkevičius Zigmas. Lietuvių dialektologija. Vilnius: Mintis, 1966. Straipsniai / Articles 101 NIJOLĖ TUOMIENĖ Leskauskaitė Asta 2006: Kučiūnų krašto šnektos tekstai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Leskauskaitė Asta 2009: Marcinkonių šnektos tekstai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. LKA II – Litauiska språkets atlas 2. Fonetik, ansvarig redaktör Kazys Morkūnas. Vilnius: Mokslas, 1982. LKA III – Litauiska språkets atlas 3. Morfologi, ansvarig redaktör Kazys Morkūnas. Vilnius: Mokslas, 1991. LKG II – Litauisk grammatik 2. Morfologi, huvudredaktör Kazys Ulvydas. Vilnius: Mintis, 1971. LKTCh – Bacevičiūtė Rima, Ivanauskienė Audra, Leskauskaitė Asta, Trumpa Edmundas. Antologi över litauiska dialekter. Vilnius: Litauiska språkinstitutets förlag, 2004. Markevičienė Žaneta 1999: Aukštaičių tarmių tekstai 1. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Mikulėnienė Danguolė 2012: Dėl kalbos archaikos ir inovacijų santykio (Zietelos lietuvių šnektos duomenimis). – Lituanistica, t. 58. Nr. 1(87), 51–62. Vilnius: Lietuvos mokslų akademija. Otrębski Jan 1956: Gramatika języka litewskiego 3. (Nauka i Formach). Warszawa: Państwowe wydawnictwo naukowe. Pakalniškienė Dalia 2004: Bendrieji baltų kalbų veiksmažodžiai. Morfologinė struktūra. – Vārds un tā pētīšanas aspekti. Rakstu krājums 8, 201–210. Liepāja. Palionis Jonas 1967: Lietuvių literatūrinė kalba XVI–XVII a. Vilnius: Mintis. Palionis Jonas 1979: Lietuvių literatūrinės kalbos istorija. Vilnius: Mokslas. Ragaišienė Vilija 2010: Linksniuojamųjų žodžių kirčiavimo variantai pietų aukštaičių ir rytų aukštaičių vilniškių tarmėse. Daktaro disertacija. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Stang Christian 1942: Das Slawische und baltische Verbum. Oslo, 172–173. Šukys Jonas 1960: Būdingesnės Ramaškonių šnektos ypatybės. – Lietuvių kalbotyros klausimai 3, 177—187. Tamulionienė Aureli̇ja 2013: Neapibrėžtą ypatybės kiekį žymintys būdvardžiai: priešdėlio po- vedinių daryba. – Acta Linguistica Lithuanica 68, 126–145. Trumpa Edmundas 2008: Pelesos šnektos fonemos ir jų variantai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Tuomienė Nijolė 2006: Ramaškoniškių šnekos kodų kaita. – Kalbos kultūra 79. Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 161–172. 102 Acta Linguistica Lithuanica LXX Archa jiškosios ir inovacinės veiksmažodžio ypatybės Pietų aukštaičių patarmėje Baltarusijoje Tuomienė Nijolė 2006a: Periferiško lietuvi v iešių izlokšnų kalki. – Valoda – 2006. Valoda dažādu kultūru konteksta. Zināt nisko rakstu krājums XVI. Daugavpils Universitātes akademiskais apgads „Saule“, 2006., 80.–86.lpp. Tuomienė Nijolė 2008: Ramaš konių šnektos tekstai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Tuomienė Nijolė 2010: Ramaš konių šnektos daiktavardis: sociolingvistinis tyrimas (= Opera linguistica Lithuanica 13). Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Tuomienė Nijolė 2010a: Dvibalsių ie, uo vienbalsinimo tendencijos periferinėse Varanavo šnektose. – Žmogus ir žodis 2(1). Vilnius: Vilniaus pedagoginis universitetas, 62–67. Tuomienė Nijolė 2010b: Pietų aukštaičių šnektos Baltarusijoje: kalbų sąveikos padariniai. – Respectus Philologicus 18(23), Kaunas, 223–234. Vidugiris Aloyzas 2004: Zietelos lietuvių šnekta. Vilnius: Presvika. Zinkevičius Zigmas 1987: Lietuvių kalbos istorija II. Iki pirmųjų raštų. Vilnius: Mintis. ZtT I – Vidugiris Aloyzas, Mikulienienė Danguolė. Zietelos šnektos tekstai 1. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2005. Лабов Уильям 1975: О механизме языковых изменений. – Новое в лингвистике 7. Москва: Прогресс, 199–228. Arkaiska och innovativa särdrag hos verbet i den sydauštaitiska dialekten i Belarus S A M M A N F A T T N I N G Artikeln behandlar verbens tvåfaldiga särdrag i den sydauštaitiska dialektkontinuumet i Voranava-distriktet i Belarus: arkaiska rester och innovativa företeelser. Verbens böjning, bildning och semantik i sydauštaitiska dialekter från gränsområdenas mikroområden granskas ur detta perspektiv. Artikeln bygger på de senaste dialektologiska och sociolingvistiska uppgifterna. Den visar variationen i användningen av arkaiska och innovativa verbformer och fastställer riktningen för deras förändring. Materialet analyseras i skenbar tid. Den aktuella språksituationen dokumenteras med lokala informanter med varierande kunskaper i litauiska. Med andra ord syftar artikeln till att fastställa vilka verbegenskaper som är mest stabila och vilka som är mest förändringsbenägna när den litauiska dialekten generellt håller på att försvinna. Materialet från de dialekter i 7 små litauiska mikroområden som analyseras i artikeln visar att de förändringar som sker i litauiskan har varit tämligen enhetliga i takt med litauernas snabba denationalisering. Det lilla området, som skilts från den litauiska etnografiska kärnbygden, Straipsniai / Articles 103 NIJOLĖ TUOMIENĖ bevittnar de olika stadierna av en tidigare gemensam språksituation: från tvåspråkighet, som bevarats av de äldsta invånarna (trakterna kring Ramashkantsy, Radun’ och Pelyasa), till språkets fullständiga utdöende (byarna i trakterna kring Asava, Paharodna, Nacha och Niavošy). Den långvariga främmande omgivningen och isoleringen ledde till att Voranava-dialekterna bevarades i högre grad. Detta bidrog till att flera skikt av språkliga särdrag kunde upprätthållas. Först och främst det samtida traditionella skiktet av särdrag, bestående av dialektens huvudsakliga fonetiska och morfologiska kännetecken, som utvecklats under dialekternas långa historia: a) tvåstaviga former i första och andra person singularis av verb i konditionalis med mer arkaisk accentuering; b) rester av presens av atematiska (konsonantstams-)verb (former i tredje person singularis); c) presensformer med stammen na och former i första person singularis med den kontaminerade ändelsen –mu bevarad; d) den gamla ändelseaccentueringen i formerna i tredje person preteritum av reflexiva verb har bevarats. Till följd av den fortlöpande kontakten med slaviska språk genomgick Voranavas litauiska dialekter komplexa strukturella förändringar. Ett tydligt nytt och omfattande slaviskt täckskikt kan lätt urskiljas: a) ökad användning av verbformer i kontaktställning samt semantiska översättningslån har noterats; b) oböjda verbformer tenderar att minska; c) formen yra (är), som vanligen används i tredje person, får former för andra personer i dialekterna; c) det iterativa preteritum, när upprepade händelser i det förflutna återges, uttrycks genom att lägga till en tredje personsform būdavo (brukade vara); d) liksom i slaviska språk står det reflexiva affixet i prefigerade verb ofta i slutet; den belarusiska betydelsen hos reflexiva former av enskilda verb har övertagits; e) ett antal verbprefix används i betydelser som är främmande för litauiskan. Inskickad den 16 maj 2014. NIJOLĖ TUOMIENĖ Lietuvių kalbos institutas Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Lietuva [email protected] [email protected] 104 Acta Linguistica Lithuanica LXX