Ar Frydrichas Vilhelmas Hakas – vadinamojo Prahos rankraštinio žodyno autorius?

BIRUTĖ TRIŠKAITĖ Institutet för litauiska språket Forskningsområden: lexikografins historia i Litauen mindre, det litauiska skriftspråkets historia. ÄR FRIEDRICH WILHELM HAACK FÖRFATTAREN TILL DEN SÅ KALLADE PRAGHANDSKRIFTEN TILL ORDBOK?1 Är Friedrich Wilhelm Haack författaren till den så kallade Pragmanuskriptordboken?2 SAMMANFATTNING Artikeln analyserar frågan om vem som är författare till den så kallade tysk-litauiska ordboken i manuskriptform (första hälften av 1700-talet), som Ilja Lemeškin för några år sedan fann på Tjeckiens nationalbibliotek (NK ČR: XVI.F.30). Artikelns syfte är att fastställa om lexikografen och den evangelisk-lutherske prästen i Litauen mindre, Friedrich Wilhelm Haack (1707–1754), kan ha varit ordbokens författare. Antagandet grundar sig på proveniensanteckningen i början av manuskriptet, där det står: ”Auctor Hacke”. 1 Artikeln har utarbetats inom ramen för projektet Undersökning och förberedelse för tryckning av den handskrivna tysk-litauiska ordbok som tillskrivs Friedrich Wilhelm Haack (början av 1700-talet) (handledare professor dr Grasilda Blažienė), som ingår i programmet Normering, användning, utveckling och spridning av statsspråket 2006–2015. Forskningen finansierades av Litauens statliga språknämnd (avtal nr K-4/2012). 2 Artikeln har skrivits inom ramen för projektet Undersökning och redigering av den handskrivna tysk-litauiska ordbok som tillskrivs Friedrich Wilhelm Haack (början av 1700-thtalet) (handledare professor dr Grasilda Blažienė), inom programmet Normering, användning, utveckling och spridning av statsspråket under perioden 2006–2015. Forskningen finansierades av Litauens statliga språknämnd (avtal nr K-4/2012). NYCKELORD: lexikografin i Litauen mindre, Pragmanuskriptordboken, Friedrich Wilhelm Haack, författarskap. NYCKELORD: lexikografin i Litauen mindre, Pragmanuskriptordboken, Friedrich Wilhelm Haack, författarskap. 292 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Är Friedrich Wilhelm Haack författaren till den så kallade Pragiska handskrivna ordboken? För att besvara den ovan nämnda frågan diskuteras i artikeln huruvida ”Hacke”, som nämns i handskriftens donationsanteckning, kan identifieras med Friedrich Wilhelm Haack. Dessutom behandlas ordbokstextens karaktär och förhållandet till andra handskrivna tysk-litauiska ordböcker från Lill-Litauen på 1600- och 1700-talet översiktligt. Med utgångspunkt i Haacks autografer som återfunnits i tyska arkiv jämförs hans handstil med avskrivarens handstil i Pragordboken. ANNOTATION I artikeln analyseras frågan om upphovsmannen till den så kallade pragiska handskrivna tysk-litauiska ordboken (första hälften av 18th-talet), som Ilya Lemeshkin fann på Tjeckiens nationalbibliotek för några år sedan (NK ČR: XVI.F.30). Syftet med artikeln är att undersöka om lexikografen och den evangelisk-lutherske prästen i Lill-Litauen Friedrich Wilhelm Haack (1707–1754) kan ha varit ordbokens författare. Ett sådant antagande grundar sig på proveniensanteckningen i början av handskriften, där det står ”Auctor Hacke”. För att besvara frågan diskuteras i artikeln huruvida ”Hacke”, som nämns i donationsinskriften, kan identifieras med Friedrich Wilhelm Haack. Även ordbokstextens karaktär undersöks och förhållandet till andra handskrivna tysk-litauiska ordböcker från Lill-Litauen översiktligt behandlas. Med utgångspunkt i Haacks autografer som återfunnits i tyska arkiv jämförs hans handstil med avskrivarens handstil i Pragordboken. 1. INLEDNING Sommaren 2010 fann habil. dr Ilja Lemeškin, docent vid Karlsuniversitetet i Prag, en handskrift på Tjeckiens nationalbibliotek – en tysk-litauisk ordbok (Národní knihovna České republiky [NK ČR]: XVI.F.30; härefter P)3, som utgör ett betydande tillskott till Lill-Litauens handskrivna lexikografiska arv. Denna alfabetiskt ordnade handskrift utökar kretsen av handskrivna tvåspråkiga ordböcker från 1600- och 1700-talen som har bevarats till vår tid. Den pragiska tysk-litauiska ordboken (P 2r–344v), till vilken även en kort etymologisk studie bifogats, eller snarare endast ansatser till en sådan (P 345r), saknar titelblad. Som handskriftens inbindning visar har något sådant sannolikt aldrig funnits, och handskriftens första sida är en sida ur ordbokstexten. Det finns alltså ingen autentisk information vare sig om författaren (sammanställaren eller avskrivaren), om tillkomsttid och -ort eller, än mindre, om textens källor. Därför väcker denna handskrift, som nyligen kommit forskarnas kännedom, liksom varje anonym källa, först och främst frågan om attribuering – upphov, datering och lokalisering. Några frågor om attribueringen av P har redan delvis besvarats. Lemeshkins analys av papperet i handskriften visar att den tysk-litauiska ordboken ny- 3 För en utförligare redogörelse för den lexikografiska källans arkeografiska beskrivning, omständigheterna kring dess upptäckt och dess plats i 1800-talets tjeckiska litauistik, se Lemeškin 2012: 31–57. Straipsniai / Articles 293 BIRUTĖ TRIŠKAITĖ Det aktuella papperet med två vattenmärken kan dateras till 1683 och 1712. Papperet i del P, som ägnas åt etymologiska studier, började enligt det tredje vattenmärket tillverkas år 1701 (Lemeškin 2012: 52–53). År 1712 är således ett obestridligt terminus post quem för detta manuskript. Man tenderar att anta att P kan ha tillkommit under 1720- eller 1730-talet (Lemeškin 2012: 31; Lemeškin 2013: 269). Den exakta plats som P har i den kronologiska följden av bevarade handskrivna ordböcker från 1700-talets Lill-Litauen återstår dock att fastställa. Identifieringen av det fjärde vattenmärket skulle kanske kunna bidra till att precisera dateringen. Innan manuskriptet kom till Prag, och dessförinnan till Wien, förvarades det en tid i Halle (se nedan), men P sammanställdes sannolikt inte där utan i Ostpreussen – det är nämligen nedtecknat på papper från Finkens och Trutnavas verkstäder, som var verksamma just där under 1600- och 1700-talen (Lemeškin 2012: 52–53; Lemeškin 2013: 278). Utgångspunkten när frågan om denna ordboks upphov ska diskuteras bör vara den första proveniensuppgiften, närmare bestämt donationsanteckningen, som finns i manuskriptets början, på det fria försättsbladet (se även fig. 1): Auctor Hacke. ‖ War Prediger in Lithauen. Hat ‖ zu Halle studirt. Seine Sprach=‖lehre soll auf4 dem Waißenhause ‖ gedruckt seÿn. Dono dedit ‖ {I. / D.}5 Baumgarten. (P 1r) Översättning Författaren Hacke. Var predikant i Litauen. Studerade i Halle. Hans grammatiklärobok ska ha tryckts på barnhemmet. Skänkt av {I. / D.} Baumgarten. Det är mest sannolikt att donatorn, som skänkte manuskriptet till en oidentifierad person, ska identifieras med den berömde teologieprofessorn vid universitetet i Halle på 1700-talet, Siegmund Jakob Baumgarten (1706–1757)6 (Lemeškin 2012: 54), vars privata bibliotek även innehöll litauiska böcker (Kaunas 1996: 188), även om det ännu är oklart om anteckningen är skriven med hans egen hand (Lemeškin 2013: 277). Baumgarten måste i vilket fall som helst ha varit en av manuskriptets första ägare. Som framgår av donationsanteckningen anges en person med efternamnet ”Hacke” som upphovsman till P. Efternamnet står också på manuskriptets rygg: ”Hacke ‖ Lexicon Lithuan=‖cum”. Därför uppstår frågan vilket samband detta manuskript har med Friedrich Wilhelm Haack (1707–1754), som är känd inom den litauiska lexikografins historia. 4 Det är troligt att detta ord i anteckningen ska tydas som auf. Den sista bokstavens grafiska form gör det dock omöjligt att helt utesluta möjligheten att prepositionen auß står här. 5 Här och i det följande återges svårlästa bokstäver inom klamrar { }. I detta fall är två läsningar av bokstaven möjliga – I eller D (om tolkningsmöjligheterna, se Lemeškin 2012: 55; Lemeškin 2013: 277). 6 Mer om honom, se professor Grasilė Blažienės artikel i denna volym av Acta Linguistica Lithuanica. 294 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Ar Frydrichas Vilhelmas Hakas – vadinamojo Prahos rankraštinio žodyno autorius? 1 FIG. P 1r: anteckning om donation av ordboksmanuskriptet; Prag, Národní knihovna České republiky: XVI.F.30 Ar Hakas galėjo būti P autorius? Šis klausimas jau keltas (Lemeškin 2012: 55, 57; Lemeškin 2013: 277), bet išsamiau tema neanalizuota, tad įtikinamai argumentuoto atsakymo kol kas nėra. Šio straipsnio tikslas – nustatyti, ar vadinamojo Prahos vokiečių–lietuvių kalbų žodyno autorystė7 gali būti priskirta Frydrichui Vilhelmui Hakui. Todėl svarbu: 1) išsiaiškinti, ar donacijos įraše minimas „Hacke“ iš tikrųjų identifikuotinas su Frydrichu Vilhelmu Haku (žr. 2 sk.); 2) aptarti žodyno teksto pobūdį (žr. 3.1 sk.) ir trumpai apžvelgti santykį su kitais XVII–XVIII amžiaus Mažosios Lietuvos rankraštiniais žodynais (žr. 3.2 sk.); 3) atlikti žodyno bei Hako autografų rašysenos analizę (žr. 4 sk.). 2. ÖVERSIKT ÖVER FRYDRICH VILHELM HAKS BIOGRAFI Frydrich Vilhelmas Hakas föddes den 8 april 17078 i Kretingalė (Klaipėda län). Hans far var den evangelisk-lutherske prästen Erdmanas Hakas (?–1731), en av granskarna av översättningen av Martin Luthers Lilla katekesen (1719) (LyK 145; 7 När P:s författarskap diskuteras nedan avses endast den tysk-litauiska ordbok som dokumenterats i manuskriptet; den etymologiska studie som påbörjats i slutet av manuskriptet tas alltså inte med i undersökningen av författarskapet. 8 Vanligen anges att Hakas föddes 1706, men i dokument från universitetet i Halle står det exakta datumet, den 8 april 1707, inskrivet med hans egen hand (Haack [po 1728-09-02], Haack [1730-07-12 ar vėliau]) – vilket visar att han faktiskt föddes ett år senare (se fig. 5). Straipsniai / Articles 295 B I R U T Ė T R I Š K A I T Ė Brž II 67). Vid sjutton års ålder skrevs Hakas in vid universitetet i Königsberg den 6 september 1724 (”1724 [...] 6. Septembris Haack Ffdr. Wilh., Memel. Pruss.”; Erler 1911/1912: 322), där han studerade teologi i tre år. Här utmärkte han sig sannolikt som en mycket god kännare av litauiska – han fick nämligen i uppdrag att korrekturläsa Nya testamentet från 1727, som gavs ut på initiativ av Johann Jacob Quandt (1686–1772), professor i teologi vid universitetet i Königsberg och inspektör för det litauiska språkseminariet där9. Det är därför troligen ingen tillfällighet att just denna utgåva av Nya testamentet senare blev huvudkälla för den ordbok som Hakas sammanställde. I slutet av 1727 reste Hakas till Halle, pietismens idécentrum, för att fortsätta sina studier. Han skrevs in vid universitetet i Halle den 17 december 172710 och deltog i det litauiska språkseminariet, som nyligen hade inrättats där11 och leddes av Gotthilf August Francke (1696–1769), son till den berömde August Hermann Francke. Snart började Hakas själv också undervisa i litauiska tillsammans med seminariets förste docent, Johann Richter (1705–1754). Efter Richters återresa till Ostpreussen var Hakas seminariedocent i fyra år, fram till april 1732. Hakas mest kreativa och produktiva år tillbringades i Halle. Tillsammans med seminariedeltagarna översatte och gav han där ut den berömde Hallepietisten Johann Anastasius Freylinghausens traktat Ordnung des Heyls (Davadnas mokslas apie dūšios išganymą, Halle, 1729; Francke 1730-11-17: 2v). Det är känt att man vid seminariet vid denna tid även översatte fler pietistiska verk – Freylinghausens Compendium Theologiae (Trumpas teologijos mokslas) och August Hermann Franckes Die Lehre vom Anfang des Christlichen Lebens (Mokslas apie krikščioniškojo gyvenimo pradžią), men hittills har inga uppgifter om dessa översättningars öde påträffats (Aleknavičienė, Schiller 2002: 60, 64). Även om Hakas inte uttryckligen nämns som översättare av dessa verk råder det inget tvivel om hans bidrag. Hakas viktigaste litterära arv är dock den litauisk-tyska och tysk-litauiska ordbok som utkom i slutet av 1730 Vocabularium Litthvanico-Germanicum, et Germanico-Litthvanicum (nedan HŽ)12. I den litauiska skriftspråkshistorien har den 9 Att Hakas korrekturläste den litauiska utgåvan av Nya testamentet som trycktes i Königsberg 1727 nämner Johann Arnold Pauli, överpräst (ty. Erzpriester) i kyrkodistriktet Klaipėda, i ett brev daterat 1727-09-10 från Klaipėda till Gotthilf August Francke i Halle (Pauli 1727-09-10; publicerat i Winter 1954: 200–201). 10 Detta framgår av Hakas anteckning i universitetets matrikel i Halle (Haack 1727-12-17; Juntke 1960: 195; se fig. 4). 11 I Halle var det litauiska språkseminariet verksamt från 1727 till 1740 (Specht 1935: 36; Schiller 1994: 195). 12 Johann Arnold Pauli nämner arbetet med denna ordbok i ett brev daterat 1728-01-07 från Klaipėda till Gotthilf August Francke i Halle (Pauli 1728-01-07; publicerat i Winter 1954: 201–203). 296 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Ar Frydrichas Vilhelmas Hakas – vadinamojo Prahos rankraštinio žodyno autorius? var avsett att bli den första tryckta parallellordboken med litauiskt uppslagsordssystem, det vill säga där litauiska ord för första gången presenterades som uppslagsord13. Den betydligt mindre tysk-litauiska delen, vars mikrostruktur är elementär, fungerade snarare som ett register som hjälpte läsaren att hitta ett litauiskt ord i den första delen (Drotvinas 1998: 86). Den korta tyska grammatiken över litauiska som fogats till ordboken byggde i huvudsak på Daniel KleinGrammatica Litvanica (1653) och Compendium Litvanico-Germanicum (1654) (Buchienė, Palionis 1957: 42–43; Zubaitienė 2012: 122), men som lexikograf var Hakas originell. När han utarbetade sin egen ordbok byggde han inte på de handskrivna ordböcker som sammanställts i Lill-Litauen redan på 1600-talet, vilka hade cirkulerat i avskrifter i nära ett sekel och som han kände till (en av avskrifterna, gjord av hans kollega Richter, användes under en tid vid seminariet som undervisningsmaterial14), utan valde en helt annan väg – han sammanställde den med hjälp av de senaste litauiska översättningarna av Nya testamentet (1727) och Psaltaren (1728)15. Hakas ordbok återger alltså, till skillnad från de tidigare sammanställda handskrivna ordböckerna, i huvudsak endast ordförrådet i dessa bibelböcker. Valet av källor var sannolikt inriktat på mottagaren – en teologistudent och översättare av religiösa skrifter. Med andra ord försökte Hakas sammanställa en ordbok som motsvarade tidens behov – lämplig både för teologistudenters undervisning i och inlärning av litauiska och för den allt intensivare översättningen av religiösa skrifter till litauiska16. Våren 1732 utsåg kung Friedrich Wilhelm I (Friedrich Wilhelm I, 1688–1740) Hakas till följeslagare åt de salzburgare som flyttade till Ostpreussen. Som arkivkällorna visar beklagade Francke djupt att han förlorade docenten vid det seminarium han ledde och bad till och med kungen om tillstånd för Hakas att återvända (Francke 1732-05-01). 13 Det är möjligt att det tidigare fanns handskrivna ordböcker med litauiska uppslagsord. 14 Detta är den så kallade Richterordboken, som fortfarande förvaras i Franckeska stiftelsernas arkiv i Halle (AFSt: J 84; se avsnitt 3.2). I början av manuskriptet finns tillägg med Hakas handstil (Schiller 2009: 126), vilka kan ha skrivits in mellan 1728-06-18, då ordboken blev färdigskriven, och april 1732, då Hakas lämnade Halle. 15 Källorna till Hakas ordbok – Nya testamentet från 1727 och Psaltaren från 1728 – anges både på dess titelblad och i Franckes förord: ”Darin alle im ‖ Neuen Teſtament und Pſalter ‖ befindliche Wörter nach dem Alpha=‖beth enthalten ſind” (HŽ 1r); ”ein kleines ‖ Vocabel-Buch / darin die Wörter aus ‖ dem Neuen Teſtament und Pſalter / ſo ‖ ſie in Händen haben / enthalten wären” (Francke 1730-11-17: 3r). De senaste undersökningarna av denna ordbok bekräftar inte att Hakas skulle ha använt några andra källor (se Zubaitienė 2012: 35–36, 122). 16 Vid denna tid översattes religiösa skrifter aktivt till litauiska vid två akademiska institutioner: vid universitetet i Königsberg under Quandts ledning och vid universitetet i Halle under Franckes ledning. Även om huvudsyftet med de litauiska språkseminarierna som inrättats vid båda universiteten var att utbilda blivande evangelisk-lutherska präster och lärare för arbete i de litauiska församlingarna i Ostpreussen, hade deras ledare, med hjälp av de seminariedeltagare som behärskade litauiska bäst, också andra mål – att ta fram läromedel och de saknade översättningarna av religiösa skrifter till litauiska. Straipsniai / Articles 297 B I R U T Ė T R I Š K A I T Ė Även om tillståndet beviljades17, nådde det inte Hakas18. På väg hem, i Berlin, prästvigdes Hakas till predikant för de emigrerande salzburgarna. Efter återkomsten till Ostpreussen utnämndes Hakas genom kungligt reskript den 7 februari 173319 till diakon i Gumbinnen. Han tjänstgjorde samtidigt som präst i den nya kyrkan i Gerviškėnai (Gumbinnens amt)20. Kort därefter, i slutet av 1733, förflyttades han, sannolikt på grund av meningsskiljaktigheter med Gumbinnens kyrkoherde Christoph Geystadt, till Pillkallen (Pillkallens amt), där han verkade som präst ända till sin död den 19 november 1754 (Quandt 4 14v, 17r, 85v; Arnoldt 1777: 111, 129; Moeller 1968: 50, 110). Den korta översikten över Hakas biografi lämnar alltså inget tvivel om att han verkligen kan identifieras med ”Hacke”, som nämns i donationsanteckningen. Som det också anges där studerade Hakas i Halle, gav där ut en grammatik (tillsammans med en ordbok) och verkade efter återkomsten till sitt hemland som präst i de litauiska församlingarna i Ostpreussen ända till sina sista levnadsdagar (jfr tabell 1). 1 T A B E L L. Fakta som nämns i Friedrich Wilhelm Hakas biografi och i donationsanteckningen på P (1r) Fakta som nämns i donationsanteckningen på P Biografiska uppgifter om Friedrich Wilhelm Hakas (1707-04-08–1754-11-19) Auctor Hacke. || Han skrev själv under som: Haack, Friederich Wilhelm, Haack, Friedericus Wilhelmus, Haack, Friedericus Gvilielmus; andra former av hans efternamn: Haacke, Haak War Prediger in Lithauen. Diakon i Gumbinnen (1733) Präst i Gerviškėnai (1733) Präst i Pillkallen (1733–1754) Har || studerat i Halle. Teologistudier vid universitetet i Halle och undervisning vid det lokala litauiska språkseminariet (1727–1732) Hans språk=||lära ska ha tryckts på barnhemmet ||. Vocabularivm Litthvanico-Germanicvm, et Germanico-Litthvanicvm [...] Nebſt einem Anhang einer kurtzgefaßten Litthauiſchen Grammatic (1730, Halle, Stephanus Orban) Det är endast en inexakt gissning att Haks grammatik, som utkom tillsammans med ordboken, skulle ha tryckts på barnhemmet (ty. Waisenhaus): ”Seine Sprach=||lehre 17 Denna slutsats drogs utifrån Gotthilf August Franckes brev av den 13 maj 1732 till Preussens kung Fredrik Vilhelm I, där han tackar för tillståndet att låta Hak återvända till Halle för ett halvår (Francke 1732–05–13). 18 Så hävdar Hak i ett brev till Gotthilf August Francke, skrivet i Stettin den 19 maj 1732, efter att kungen redan hade gett tillstånd att återvända till Halle (Haack 1732–05–19; publikationen finns i Drotvinas 2001: 179–186). 19 Detta dokument omnämns i Haks brev av den 22 juni 1733 till Preussens kung Fredrik Vilhelm I, från Königsberg till Berlin (?) (Haack 1733–06–22: 1r; se fig. 7). 20 I Gerviškėnai byggdes en evangelisk-luthersk kyrka år 1730. Från 1733 till 1746 tjänstgjorde diakoner från Gumbinnen som präster här (Moeller 1968: 42). 298 A c t a L i n g u i s t i c a L i t h u a n i c a L X X I Ar Frydrichas Vilhelmas Hakas – vadinamojo Prahos rankraštinio žodyno autorius? ”ska tryckas på barnhemmet” (P 1r). Även om barnhemmet hade ett tryckeri, trycktes Haks Vocabolarium, enligt uppgiften på dess titelsida, vid Stephanus Orbans tryckeri, som var verksamt vid universitetet i Halle: ”HALLE, || Druckts Stephanus Orban, Univerſ. Buchdr.” (HŽ 1r). Den varierande stavningen av efternamnet kan förklaras med att dess former skiftade. Även om Hak själv, att döma av de bevarade autograferna (se avsnitt 4), skrev sitt efternamn Haack (Haack 1727-12-17; Haack 1732-05-03; Haack 1732-05-19; Haack 1733-06-22), undertecknade hans far Lilla katekesen som Haak21. Så stavade också Pauli och Quandt Haks efternamn (Pauli 1727-09-10; Pauli 1728-01-07; Quandt 4 14v, 17r, 85v). Francke skrev Haack (Francke 1730-11-17; Francke 1732-05-13). I arkivdokument har, utöver Haack och Haak, ytterligare en form av Haks efternamn noterats – Haacke (Friedrich Wilhelm I 1733-10-01a; Friedrich Wilhelm I 1733-10-01b). Sammantaget har och förekommer olika ortografiska varianter av detta efternamn, jfr: Haack, Haacke, Haak, Haake, Hack, Hacke, Hacken, Hak, Hake, Haken, Hakius (se matriklarna för universiteten i Königsberg och Halle [Erler 1917: 154–155, 157; Juntke 1960: 194]; se även Falkenhahn 1964: 256–257; Kohlheim, Kohlheim 2005: 300–301, 304). Därefter måste man undersöka om uppgiften i P:s donationsanteckning om att Hak är författaren till denna handskriftliga ordbok är riktig. 3. DEN SÅ KALLADE PRAGORDLISTAN – EN AVSKRIFT AV EN TIDIGARE HANDSKRIFTLIG ORDBOK FRÅN LILL-LITAUEN När man analyserar upphovsmannaskapet till en text är det viktigt att fastställa dess karaktär – om den är en ursprunglig, autentisk text, det vill säga en autograf, eller en avskrift. 3.1. Tecken på att P är en avskrift Att den tysk-litauiska ordbokstext som återges i P inte är ett original utan har skrivits av från en tidigare källa framgår av textens fysiska kännetecken – korrigeringar som orsakats av parablepsis eller dittografi22. När avskrivaren läser protografen och skriver av dess text kan blicken, på grund av ord, morfem eller fraser som sammanfaller eller liknar varandra, ibland hoppa fram till ett senare textavsnitt eller gå tillbaka till ett redan genomgånget, 21 Jfr: ”Erdmann Haak Pfarrer in Deutſch Crottingen d[en] 18 Octob[e]r 1719” (LyK 145). 22 Apie nuorašams būdingas teksto ypatybes žr. Subačius 2001: 294–313. Straipsniai / Articles 299 BIRUTĖ TRIŠKAITĖ Då skrivs antingen ett senare eller ett redan avskrivet fragment om. I P förekommer båda fallen; de har i regel korrigerats. Vanligare i P är parablepsis, då avskrivarens blick vid avskrivningen hoppade längre fram i texten och han, på grund av att ordens början sammanföll, skrev av ett avsnitt ur en senare ordboksartikel. När han upptäckte detta korrigerade han genom att skrapa bort de felaktigt inskrivna orden eller skriva de rätta ovanpå dem. Exempelvis skrev ordbokens avskrivare, på grund av att radbörjan sammanföll (den så kallade homoearktono), närmare bestämt på grund av att de intilliggande lemmorna – sammansättningarna – hade samma första led Laβ-, av misstag av den rad i protografen som stod längre ned Laβdünckel i stället för att skriva in Laβeifen. När han upptäckte misstaget korrigerade han genom att skrapa bort sammansättningens andra led -dünckel och skriva in -eifen i dess ställe, jfr: P 156r Laβeifen [2]23 «←Laβdünckel»24 – Kirftuwas Kerteklis Laβdünckel [1] Vid lemmat Bratβfan skrevs först motsvarigheten Giełźmas till den följande lemmat Bratβpieβ av, men senare skrapades den bort och ersattes med den korrekta – Skauradą, jfr: P 44v Bratβfan – Skauradą «←Giełźmas» Bratβpieβ – Giełźmas Något liknande hände även vid lemmat Churfürſt[ich]: här skrevs genast motsvarigheten Ercikene till lemmat Churfürſtin, som stod längre fram på raden nedanför, in; senare, när felet upptäcktes, ändrades den till Ercikįźkas (-įź- skrevs ovanpå -ene), jfr: 23 Med tecknet [] markeras siffror som skrivits ovanför raden i ordboken. De visar att avskrivaren, efter att redan ha korrigerat enligt protografen, upptäckte att ordens alfabetiska ordning ändå behövde justeras och därför numrerade lemmorna för att visa vilken ordboksartikel som skulle följa på vilken. 24 Här och i det följande återges textkritiska kommentarer inom vinkelparenteser ‹ ›; pilen ← visar vad som har korrigerats. 300 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Är Friedrich Wilhelm Hacke författaren till den så kallade Pragordboken i handskrift? P 50v Churfürltl[ich] – Ercikilzkas «←Ercikene» Churfürltin – Ercikene Betydligt mer sällsynta är fall av P:s dittografi, då ordbokens avskrivare under avskrivningen lät blicken gå tillbaka till ett redan avskrivet fragment av protografen, dvs. han upprepade ord som redan hade skrivits av. Till exempel anges vid uppslagsordet Kindlich först motsvarigheten Waikifzkas till det redan avskrivna uppslagsordet Kindifch; därefter korrigerades den till Waikifzkay genom att ett y skrevs ovanpå s, jfr: P 144v Kindich – Waikifzkas Kindich werd[en] P 145r Kindlich – Waikifzkay «←Waikifzkas» Utöver dessa förekommer även andra fel i ordboken, vilka man kan anta också har begåtts av avskrivaren av P och inte fanns i den protograf som låg framför honom och skrevs av därifrån utan eftertanke. Följande fall och exempel bör nämnas: a) felläsning av skrivtecken i den text som kopierades, t.ex.: P 81v Broder till en föräldralös – Zentą Prolis «corr. Brolis» P 256v Styvbarn – Awaikei «corr. Pawaikei» P 305v Förberg – Anikalnes «corr. Antkalnes» b) felaktig bestämning av gränserna mellan de ord som kopierades, så att två ord behandlas som ett eller ett ord behandlas som två, t.ex.: P 134v Helveteshund – Peklolžū «corr. Peklos lžū» Straipsniai / Articles 301 BIRUTĖ TRIŠKAITĖ P 15r Arbetstid – Darbi mette «corr. Darbimette» P 173r Mjölkmått – Pien pūdis «corr. Pienpūdis» De sistnämnda felen ger information om P-avskrivarens språkliga kompetens. Av dem kan man dra slutsatsen att P-avskrivarens kunskaper i litauiska ännu var begränsade. Det är därför sannolikt att han skrev av ordboken också för att kunna lära sig språket. 3.2. P och andra handskrivna ordböcker från Lill-Litauen En närmare granskning av P:s makrostruktur och mikrostruktur lämnar inget tvivel om att den tillhör familjen av handskrivna tysk-litauiska ordböcker från 1600- och 1700-talens Lill-Litauen, som enligt Vinco Urbutis (Urbutis 1987: 59–75; Urbutis 2008: 622–623) nu omfattar följande handskrifter som har bevarats till våra dagar: 1) Lexicon Lithuanicum (mitten av 1600-talet, LMAVB RS: F 137 – 10, härefter Lex); 2) Clavis Germanico-Lithvana (efter 1680, LMAVB RS: F 137 13–14, härefter C); 3) den så kallade Richter-ordboken (1728, AFSt: J 84, härefter R); 4) den så kallade Krause-ordboken (1720- och 1730-talen, LLTIB R: F 1 – 5792, härefter K). Till denna ordboksfamilj räknas också en ordbok som försvann under andra världskriget och som fram till dess, liksom Lex, C och K, förvarades i Ludwig Rhesas samling i Preussiska statsarkivet i Königsberg och hade signumet ”Msc. 84 4°” (härefter Q¹, Urbutis 1987: 70–75)25. Lex, R, K, Q¹ och delvis även C26 har uppstått ur samma förlorade lexikografiska källa och representerar minst två olika prototyper av skilda utvecklingsstadier, rekonstruerade genom att jämföra dem: *Lex och *Q27, som senare utvecklades ur den förstnämnda. Mer exakt är det Lex som har bevarats till våra dagar den enda kända avskriften av *Lex, medan R, K, Q¹ och delvis även C utgör en ny, reviderad och utökad redaktion av *Q, som bygger på *Lex men redan hade utvecklats betydligt (Urbutis 1987: 75; Urbutis 2008: 622–623). Att P hör samman med denna handskriftsfamilj av ordböcker från Lill-Litauen påpekades också av handskriftens upptäckare Lemeškin (Lemeškin 2012: 31; Lemeškin 2013: 270, 271). Nedan ges exempel som styrker detta påstående. P:s genetiska samband med Lex, C, R, K och Q¹ framgår av nästan vilket fragment som helst av dessa ordböcker (se tabell 2 och 3). 25 Fragment av denna ordbok förekommer i arbeten av Kazimieras Būga, Pranas Skardžius och andra (se Zubaitienė 2009 för en publikation). 26 För en utförligare redogörelse för C:s mer komplicerade lexikografiska ursprung och dess förhållande till andra handskrivna tysk-litauiska ordböcker från Lill-Litauen, se Urbutis 1987: 70–75; Schiller 2002: 164–169; Triškaitė 2008: 44–74; Schiller 2009: 184–196. 27 Taip šį neišlikusį žodyną žymi Urbutis (1987: 74), o Christiane Schiller (2002: 165) – *KR arba *PRK (t. y. vok. Prä-Richter / Krause). 302 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Ar Frydrichas Vilhelmas Hakas – vadinamojo Prahos rankraštinio žodyno autorius? 2 TABELL. P gemensamma uppslagsord med Lex, C, R, K P 158v Lex 58r C I 1175, 1178–1179 R 150 K 322–323 Leg Henne Wiłzta Dedanti [1]²⁸ Leg=Henne. Wißta d édanti. [1] [Lege] Henne Wiłzta Dedanti. Leg Heñe Wiłzta deddan-ti ←dedenti. Legehöltzer Stellinges [2] Leg=Höltzer. [2] [Lege]hölt-zer Lege Höltzer Stelinges. Legen Deti. Gulditi. Gultili Leg[en] Deti, guldyti, gultili. [3] Legen. Dēmi, dejau, ſu, ti. e[t] Deddu. || Gul-dau, dzau, ſu, ti. || Gullu, ejau, ſu, ti. || Lauſús [...] [3] Legen Deti. Guldÿti. Gultili à Deti, Praef. Demmi. Paguldyti{i} Legen Deti. Gulditi. Gultili. [...] [4] [...] Lehnbänck Solas atloßinnis [8] Lehn=Banck. Solas atloßinnis. [4] Lehn Bänck Solas atl{o/e}ßinnis. Lehnbank Solas atloßinnis. Lehne Atlo{ʒas [5] Lehne. Atloßas, ô. M. [5] Lehne Atloßas. Lehne Atloßas. Lehne[n] Życziti Ankſzczoti Lehne[n] 3iczyti, Ankßczoti ←A{k}kß-czoti› [6] Lehnen. Sȝlēju, au, ſu, ti. || Sȝlējuš, jaus, ſús, tis. [...] Stengiūs, aus, ſús, tis. || Pasſirem̄u, emjau, ſu, ti. || Ȝyçȝiju, au, ſu, ti. ¬Angßȝoju, jau,⁷²⁹ ¬Lykoti.⁷³⁰ [6] Lehnen Żẏcziti. Ankſzczoti. Lehnen Zycciti. Ankſzczoti. [7] Lehner. Ȝýczielis, cȝiô. M. Lehn Gutt [9] [Lehn=]Gutt. [7] Lehn Gut Lehn Gutt Lehn Herr [10] [Lehn=]Herr. [8] [Lehn] Herr Lehn Herr Lehre Moklas. Pamokflas. Pamokinimas Lehre Lärdom, predikan, undervisning. [11] Lehre. Moklas, ô. M. Pamókflas, ô. M. Pamokí̄nimas [...] [9] Lehre Mokflas. Pa-mokflas. Pamo-kinimas. Lehre Moklas. Pamokflas. Pa-mokinīmas 28 I detta avsnitt av makrostrukturen skiljer sig ordningsföljden för uppslagsorden i C och R något från den i P (och i Lex och K). I tabellen anges de enligt ordningsföljden för uppslagsorden i P, medan deras faktiska placering i källan visas med numrering inom hakparenteser. 29 Tillagt senare av sammanställaren av C. Här och i fortsättningen anger tecknet ¬ gränserna för det kommenterade fragmentet. 30 Tillagt senare av en annan person. Straipsniai / Articles 303 BIRUTĖ TRIŠKAITĖ P 158v Lex 58r C I 1175, 1178–1179 R 150 K 322–323 Lehren Undervisa Lehren Undervisa. [12] Lehren. Jag undervisar, -ade, -at [...] [17] Lehren Mokȳti. Lehren Undervisa. Lehrer Lärare Lärare Mokitojis. [13] Lärare. Mokintojis, jô. M. [...] [16] Lärare Mokitojis. Lärare Mokitojis Läraktig Mokſlus Läraktig Mokslus. [14] Läraktig. Mokĭlingas, ô. M. ga, ôs. F. gay. [15] [Lär]aktig Mokſlus. Läraktig Mokſlus. Lärår [15] Lär=år [10] [Lär]år Lärår Lärling Mokintinnis Lärling Mokintinis [16] [Lär=]yngling. Mokintinnis,ês ‹corr. iô›. M. [11] [Lehr]ling Lärling. Lehrling Lärling. LehrM[ei]ft[e]r Läromästare Lehrmeister Läromästare. [17] [Lehr=]Meister. Läromästare. [12] [Lehr] Meister Läromästare. Lehr Meister Läromästare. Som synes är de gemensamma dragen som knyter samman ordböckerna talande: det är inte bara uppslagsorden, det vill säga de tyska temana, som sammanfaller, utan också den litauiska delen av ordboksartiklarna: litauiska motsvarigheter eller deras frånvaro, deras karaktär (ett ord eller en ordkombination), antal och ordningsföljd (motsvarigheter eller grammatisk information som finns dokumenterad i endast en av ordböckerna bör betraktas som självständiga resultat av vidareutvecklingen av protografen). 3 TABELL. Gemensamma drag mellan P och Lex, R, K, Q1 P 63v Lex 26v–27r R 66–67 K 138 Q1?31 Ära, ära, heder. Lägga. Ord, ord Ehre Garbe cȥeltis. Ära – Garbe. Częltis. Szlowę. Słową. Kwola. Loſka. Ära – Garbe. Częltis. Szlowe. Słowa. Ära – Garbe. Częltis. Szlowe. Słowa Hedra – Garbinti. Gerbti. Sczwolty Hedra – Garbinti, gerbti. Hedra – Garbinti, Gerbti. Czwoliti. Szienawoti. Ehren anthun, gar-||ben {i}łȥkelti. Hedra – Garbinti. Gerbti. Czwoliti. hedra – Garbinti. Gerbti. Kwoliti Äratjuv – Garbes waggis Ehren=Dieb Äratjuv – Garbes waggis. [inga uppgifter] Ärans krans – Garbes wainiks Ärans krans Ärans krans – Garbes wainiks. [inga uppgifter] Ärepris Kietenos ‹corr. Rietenos› Ehren Preiß Rietenos. Ärepris Kietenos ‹corr. Rietenos›. Ehrenpreiss Rietenos 31 Sidorna är okända. Q1 uppgifter hämtas från: Zubaitienė 2009: 162. 304 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Ar Frydrichas Vilhelmas Hakas – vadinamojo Prahos rankraštinio žodyno autorius? En ingående analys av P:s förhållande till de bevarade och rekonstruerbara handskrivna ordböckerna från 1600- och 1700-talens Lill-Litauen är ett ämne för en separat studie. Här kan det bara sägas att exemplen visar att P:s förhållande till *Lex, liksom R:s, K:s och Q1:s, inte är direkt utan går via redaktionen *Q (jfr de ordboksartiklar som saknas i Lex men finns i C, R, K, Q1). Av de bevarade ordböckerna står P närmast K (jfr den litauiska motsvarigheten Stellinges vid uppslagsordet Legehöltzer i tabell 2; de litauiska motsvarigheterna Garbes waggis vid Ehrendieb, Garbes wainiks vid EhrenKrantz och det felaktigt återgivna Kietenos ‹corr. Rietenos› vid EhrenPreiß i båda ordböckerna i tabell 3). Den textkritiska analysen visar alltså att P är en avskrift som återspeglar lager från minst två tidigare rekonstruerbara handskrivna ordböcker: 1) *Lex (indirekt via *Q, som växte fram ur den, eller en avskrift av denna); 2) *Q (direkt eller indirekt via en mellanliggande ordbok). När man därför tolkar orden ”Auctor Hacke” (”Författaren Hacke”) i donationsanteckningen och över huvud taget diskuterar P:s upphov måste man skilja mellan vad som kan ha avsetts och vad man bör söka efter – textens författare eller den person som gjorde avskriften. Vilken aspekt av upphovet man söker efter drar olika gränser för sökfältet i kronologiskt hänseende. I det första fallet, det vill säga när man söker efter författaren till den text som återges i denna ordbok, bör man rikta blicken mot 1600-talet – det är där man bör söka efter sammanställaren av *Lex (första hälften av 1600-talet) och den som utarbetade den betydligt utökade redaktionen *Q32 (andra hälften av 1600-talet). Det är uppenbart att Hacke, som föddes 1707, omöjligen kan ha varit författaren till den text som återges i P och som utarbetades på 1600-talet. I det andra fallet, det vill säga när man besvarar frågan om vem som skrev av den tidigare utarbetade texten och hur en ny lexikografisk källa – den så kallade Pragska ordboken – kom till, bör uppmärksamheten riktas mot första hälften av 1700-talet, det vill säga den period då handskriften tillkom. Först och främst bör man undersöka om Hacke, som nämns på handskriftens rygg och i donationsanteckningen, kan ha varit den som skrev av P. Det enda tillförlitliga sättet att fastställa detta är att jämföra handstilen hos den som skrev av ordboken med Hackes. 4. ANALYS AV HANDSKRIFTEN HOS AVSKRIVAREN AV DEN SÅ KALLADE PRAGORDLISTAN OCH HAAK En analys av avskrivarens och Haaks handskrift är möjlig, eftersom Haaks autografer har bevarats. De har påträffats i tre tyska arkiv: 1) i Martin Luther-universitetet i Halle-Wittenbergs arkiv (Archiv der Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg [UA Halle]); 32 Schiller antar att *Q:s författare kan ha varit prästen i Katniava, Teofilis Šulcas (Theophil Schultz, 1629–1673), som förberedde Kristupas Sapūnas grammatik för tryckning och gav ut den 1673 (Schiller 2005: 154). Straipsniai / Articles 305 BIRUTĖ TRIŠKAITĖ 2) i arkivet för Franckeska stiftelserna i Halle (Archiv der Franckeschen Stiftungen [AFSt]; 3) i Preußischer Kulturbesitzs hemliga statsarkiv i Berlin (Geheimes Staatsarchiv Preußischer Kulturbesitz zu Berlin [GStA PK]). För närvarande är minst sex av Haaks autografer kända. Det rör sig om anteckningar i handlingar från universitetet i Halle och brev adresserade till Gotthilf August Francke och Preussens kung Friedrich Wilhelm I: 1) Haaks anteckning i matrikeln vid universitetet i Halle, 17 december 1727 (UA Halle: Rep 46, Nr. 3 [Matrikel 1724–1741]; se fig. 4); 2) Haaks anteckning i universitetet i Halles Album Alumnorum, efter 2 september 1728 (AFSt: W XX/III/5; se fig. 5)33; 3) Haaks anteckning i universitetet i Halles Album Alumnorum, den 12 juli 1730 eller senare (AFSt: W XX/III/5); 4) Haaks brev till Gotthilf August Francke från Berlin till Halle, 3 maj 1732 (AFSt: H C 424:1; se fig. 6); 5) Haaks brev till Gotthilf August Francke från Stettin till Halle, 19 maj 1732 (AFSt: M 5 C 5:14)34; 6) Haaks brev till Preussens kung Friedrich Wilhelm I från Königsberg till Berlin (?), 22 juni 1733 (GStA PK: XX. HA Hist. StA Königsberg, EM 56 e 4, Nr. 22, 1r–2v; se fig. 7). Att dessa dokument otvetydigt är Haaks autografer framgår av de gemensamma handskriftsdragen. Som synes omfattar dessa autografer åren 1727–1733, det vill säga de härrör från ungefär samma period som P (om man antar att det tillkom under 1730- och 1740-talen), och är därför särskilt lämpliga för en jämförelse av handskrifterna. Haaks anteckningar i matrikeln vid universitetet i Halle och i Album Alumnorum är skrivna på latin med den nyhumanistiska skriften35. Haaks tre brev är däremot skrivna på tyska med nygotisk kursiv, med undantag för enstaka ord eller morfem av icke-tyskt ursprung, vilka enligt den tidens paleografiska tradition är skrivna med humanistisk kursiv. Den tysk-litauiska ordboken från Prag har skrivits av en och samma person, med undantag för några senare tillägg. I den används också två olika skrifter: de tyska lemman är skrivna med nygotisk kursiv, medan de litauiska motsvarigheterna och de ord av latinskt eller annat ursprung som förekommer i det tyska uppslagsmaterialet (till exempel månadsnamn och ortnamn) är skrivna med humanistisk skrift. Texten i ordboken P kan endast jämföras med prov på samma skrift i Haaks autografer. 33 Jag tackar varmt dr (hp) Ona Aleknavičienė för hänvisningen till detta arkivdokument. 34 Šis laiškas jau publikuotas (žr. Drotvinas 2001: 179–186). 35 Det bör nämnas att det i Album Alumnorum också finns flera anteckningar på tyska skrivna av Haak, som visar att han under en tid hade fått i uppdrag att föra in uppgifter i detta register (information om senare utnämningar av seminariedeltagare och liknande). 306 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Ar Frydrichas Vilhelmas Hakas – vadinamojo Prahos rankraštinio žodyno autorius? 2 FIG. P 19v: ordboksfragment; Prag, Tjeckiens nationalbibliotek: XVI.F.30 Vid analysen av P:s avskrivares och Haks handskrifter har man utgått från den metodik för handskriftsundersökning som används av forensiska handskriftsexperter (Michel 1982; Kurapka, Malevski, Palskys, Kuklianskis 1998). Vid jämförelsen av de båda handskrifterna och sökandet efter likheter eller skillnader har fokus legat på allmänna handskriftsdrag och specialdrag, av vilka de senare är mest stabila och därför har störst bevisvärde (Kurapka, Malevski, Palskys, Kuklianskis 1998: 205). Straipsniai / Articles 307 BIRUTĖ TRIŠKAITĖ FIG. 3. P 109v: ordboksfragment; Prag, Tjeckiens nationalbibliotek: XVI.F.30 FIG. 4. Friedrich Wilhelm Haacks inskrivning i Halle universitets matrikel, 1727-12-17; Halle, Martin Luther-universitetets arkiv: Rep 46, Nr. 3 (Matrikel 1724–1741) 308 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Ar Frydrichas Vilhelmas Hakas – vadinamojo Prahos rankraštinio žodyno autorius? BIRUTĖ TRIŠKAITĖ Vid bedömningen av det övergripande grafiska P-avskrivarens och Haacks handstilar, och vid jämförelsen av P-utdrag i gotisk respektive humanistisk skrift med motsvarande partier i Haacks autografer, tycks det röra sig om olika personers handskrifter (jfr fig. 2, 3 och 4, 5, 6, 7). Intrycket förändras inte när fokus riktas mot grafiken hos enskilda bokstäver i respektive skrift och deras beståndsdelar eller mot sättet att sammanbinda dem. Exempelvis visar en jämförelse mellan exempel på gotisk kursiv från Pragordboken och Haacks autografer att bokstäverna D, E, G, K, T, V, a, e, g, h, k, r och andra skiljer sig särskilt tydligt i form och sammanbindningssätt (jfr tabell 436). 4 TABELL. Nygotisk kursiv i P och i Haacks autografer P-avskrivarens text Haacks autografer Durch Ewigkeit Gnade Herr König, Könige Pfarrer Tag, Tages Fader, faders 36I tabellen återges fragmenten ur P och Hakes autografer i originalstorlek. 310 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Ar Frydrichas Vilhelmas Hakas – vadinamojo Prahos rankraštinio žodyno autorius? Vid analys av exempel på humanistisk skrift är skillnader i bokstävernas A, D, I, P, f, l, ſ former och sammanbindningssätt, liksom hos andra bokstäver, uppenbara (jfr tabell 537). 5 T A B E L L. Humanistisk skrift i P och Hakes autografer P:s avskrivares text | Hakes autografer April, Aprill | [handskriftsutdrag] December, Decembr. | [handskriftsutdrag] Ianuari[us], Ianuarij | [handskriftsutdrag] Professor, Profelleur | [handskriftsutdrag] Jämförelsen av handskrifterna visar alltså att de skrivvanor som är typiska för avskrivaren av P inte återfinns i Hakes autografer, och omvänt. Därför kan Hake inte betraktas som avskrivaren av P. Denna slutsats stöds också av ytterligare ett argument som hindrar oss från att identifiera Hake med avskrivaren av P. Som redan nämnts innehåller P litauiska motsvarigheter som har skrivits av felaktigt från protografen (på grund av felläsning av tecken eller felaktig bestämning av ordgränser, se avsnitt 3.1), vilket vittnar om att avskrivaren av P inte hade särskilt goda kunskaper i litauiska. Det förefaller osannolikt att Hake, som korrekturläste Nya testamentet och sammanställde en litauisk ordbok och grammatik, skulle ha kunnat läsa av litauiska ord fel, särskilt sådana som tillhör språkets grundläggande ordförråd, t.ex.: Prolis «corr. Brolis» P 81v, Awaikei «corr. Pawaikei» P 256v osv. Tvärtom kan man till och med anta att Hake inte skulle ha fört över fel från protografen till avskriften, utan rättat dem. Åter till donationsanteckningen i början av handskriften, som tillskriver Hake författarskapet: man måste konstatera att den är inexakt – Hake är varken ordbokens författare eller dess avskrivare. Orsaken till misstaget är sannolikt att anteckningen gjordes, som Lemeškin (Lemeškin 2013: 277) nämner, först efter Hakes död, det vill säga efter den 19 november 1754 – detta framgår av användningen av preteritum: ”Auctor Hacke. || War Prediger in Lithauen.”38 (”Författare Hacke. Var predikant i Litauen.”). Mer exakt 37I tabellen återges fragmenten ur P och Hakes autografer i originalstorlek. 38Fetstil i citatet. Straipsniai / Articles 311 B I R U T Ė T R I Š K A I T Ė således uppstod den proveniensanteckning i handskriften som tillskriver Hacke upphovsmannaskapet mer än tjugo år efter att Hacke lämnade Halle våren 1732. En sådan datering av proveniensanteckningen är fullt möjlig, eftersom den mest sannolika givaren av handskriften, Siegmund Jakob Baumgarten, överlevde Hacke med två och ett halvt år (han dog den 4 juli 1757). Om proveniensanteckningen alltså skrevs av Baumgarten eller dikterades av honom, kan den dateras till perioden mellan slutet av november 1754 och början av juli 1757; om anteckningen däremot skrevs av någon annan kan den vara ännu senare – ända fram till 1777, då handskriften kom in i Joseph Zlobickys privata bibliotek, professor vid Wiens universitet39. Hur det än förhåller sig vittnar denna donationsanteckning om att Hackes namn fortfarande levde kvar i hallesarnas minne även efter ett kvarts sekel eller mer. När man överväger varför just Hacke anges som författare till P-manuskriptet råder det inget tvivel om att detta hänger samman med hans aktiva verksamhet vid Halles litauiska språkseminarium. Som redan nämnts (se kap. 2) var Hacke seminariets andre docent och undervisade teologistudenter i litauiska under fyra år (1728–1732-04). Det var just då som det kreativa arbetet vid seminariet var som mest intensivt. Under Franckes överinseende arbetade inte bara Hacke själv med litauiska skrifter; under hans ledning involverades också seminariebesökarna i framställningen av dem. Det ihärdiga arbetet bar frukt – som nämnts utgavs en kollektiv översättning av Freylinghausens traktat (1729), Hackes ordbok i två delar och en litauisk grammatik (1730), och dessutom översattes fler religiösa verk (se kap. 2). Den avgörande rollen i detta arbete spelades förstås av Hacke, som kom från det litauisktalande Kretingalė och behärskade litauiska mycket väl – hans bidrag var det största. När han i april 1732 reste tillbaka till sitt hemland upphörde seminariets kreativa verksamhet (Schiller 1994: 198). Hacke var alltså den lärare som lämnade det djupaste avtrycket i det halleska litauiska språkseminariets historia. Det är mest sannolikt att P:s givare Baumgarten förknippade denna handskrivna bok, som troligen hade förts till Halle av någon av seminariebesökarna, med Hackes Vocabularium och tog den för att vara dennes handskrift. Det är förmodligen ingen tillfällighet att donationsanteckningen också nämner grammatiken, som utkom tillsammans med Hackes ordbok. Frågorna om P:s upphovsmannaskap – vem som skrev ordboken och vem som senare skrev av den – förblir alltså obesvarade. Det enda sättet att besvara dessa frågor, som är viktiga för textens och handskriftens historia, är sannolikt att söka efter dokumentärt material och analysera handstilen. I arkiven bör man därför söka efter autografer av studenter vid universiteten i Königsberg och Halle under 1600- och 1700-talen samt av präster eller försångare verksamma i de litauiska församlingarna i Ostpreussen, liksom efter dokument som vittnar om deras litauiska verksamhet och som möjligen kan bidra till att lösa gåtan om upphovsmannen till denna handskrift och den text som den bevarar. 39 Se den andra proveniensanteckningen på P:s fria försättsblad: ”Ex Libris Iosephi Zlobický ‖ Professoris litteraturae Bo=‖hemicæ Vienæ 1777.” (P 1r). 312 A c t a L i n g u i s t i c a L i t h u a n i c a L X X I Ar Frydrichas Vilhelmas Hakas – vadinamojo Prahos rankraštinio žodyno autorius? 5. SLUTSATSER 5.1. Den textkritiska analysen av den handskrivna tysk-litauiska ordboken från Prag (första hälften av 1700-talet) visar att P är en avskrift av en äldre handskriven ordbok från Mindre Litauen. I P återges texter ur de anonyma ordböckerna *Lex och *Q, som sammanställdes på 1600-talet. 5.2. De som sammanställde den tysk-litauiska ordbokstexten, som i P liksom i de så kallade Richter- (1728) och Krause-ordböckerna (1730- och 1740-talen) uppvisar ett flerskiktat tillkomstförlopp, bör sökas bland 1600-talets personer. Därför kan Friedrich Wilhelm Haack (1707–1754), som levde under första hälften av 1700-talet och tillskrivs upphovsmannaskapet till P i en av handskriftens proveniensanteckningar, inte betraktas som upphovsman till denna ordbokstext. 5.3. Hacke kan inte heller identifieras som den person som skrev av ordboken. Detta har fastställts genom en jämförelse mellan avskrivarens och Hackes handstilar, grundad på hans autografer som påträffats i tyska arkiv. 5.4. Innan avskrivaren av denna handskrivna ordbok har identifierats är det lämpligt att fortsätta kalla handskriften inte efter Hacke, utan efter den stad där den nu förvaras, det vill säga Pragordboken. KÄLLOR OCH LITTERATUR Aleknavičienė Ona, Schiller Christiane 2002: Johannes Behrendtas – Dawádno Móklo apie Dujbios Ißgánimą (1729) redaktorius, recenzentas ir maldos vertėjas. – Archivum Lithuanicum 4, 43–78. Arnoldt Daniel Heinrich 1777: D. Daniel Heinrich Arnoldts, Königlich(en) Preußischen Oberhofpredigers und Consistorialraths, kurzgefaßte Nachrichten von allen seit der Reformation an den Lutherischen Kirchen in Ostpreußen gestandenen Predigern. Herausgegeben von Friedrich Wilhelm Benefeldt, Pfarrer in Arnau, Königsberg, bey Gottlieb Lebrecht Hartung. 1777. BržA II – Vaclovas Biržiška, Aleksandrynas. Biografier, bibliografier och biobibliografier över äldre litauiska författare som skrev före 1865, 2. 1700–1800-talen. Chicago: JAV LB Kultūros Fondas, 1963. Buchienė Tamara, Palionis Jonas 1957: Pirmosios spausdintos lietuvių kalbos gramatikos. – Pirmoji lietuvių kalbos gramatika. 1653 metai. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 9–63. C – CLAVIS GERMANICO-LITHVANA [efter 1680]; LMAVB RS: f. 137 13–14; faksimilutgåva: Clavis Germanico-Lithvana. En handskriven tysk-litauisk ordbok från 1600-talet 1–2, redigerad av Vincentas Drotvinas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1995–1997; 3–4, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 1997. Straipsniai / Articles 313 BIRUTĖ TRIŠKAITĖ Drotvinas Vincentas 1998: F. W. Haacko „Vocabularyrim Litthvanico-Germanicum, et Germanico–Litthvanicum“ (Halle, 1730). – Lietuvių kalbotyros klausimai 39, 82–99. Drotvinas Vincentas 2001: Friedricho Wilhelmo Haacko laiškas Gotthilfui Augustui Franckei. – Acta Linguistica Lithuanica 45, 179–186. Erler Georg 1911/1912: Matrikeln och promotionsförteckningarna vid Albertusuniversitetet i Königsberg i. Pr. 2. Inskrivningarna 1657–1829. Leipzig: Verlag von Duncker & Humblot. Erler Georg 1917: Die Matrikel der Albertus-Universität zu Königsberg i. Pr. 3. Personenregister und Heimatverzeichnis. Leipzig: Verlag von Duncker & Humblot. Falkenhahn Viktor 1964: Zu den Anfängen der Baltistik. – Beiträge zur Geschichte der Slawistik. Berlin: Akademie-Verlag, 256–265. Francke Gotthilf August 1730-11-17: Förord. – HŽ, 2r–3v. Francke Gotthilf August 1732-05-01: Brev till Preussens kung Fredrik Vilhelm I från Halle till Berlin; AFSt: H C 424:2. Francke Gotthilf August 1732-05-13: Brev till Preussens kung Fredrik Vilhelm I från Halle till Berlin; AFSt: M 5 C 5:28. Friedrich Wilhelm I 1733-10-01a: Förordning av Preussens kung Fredrik Vilhelm I till Ragainės kyrkodistrikts kyrkoherde om Friedrich Wilhelm Haacks installation i Pilkalnis församling; GStA PK: XX. HA Hist. StA Königsberg, EM 118 e 3, Nr. 72. Friedrich Wilhelm I 1733-10-01b: Förordning av Preussens kung Fredrik Vilhelm I till Ragainės ämbetsman om Friedrich Wilhelm Haacks installation i Pilkalnis församling; GStA PK: XX. HA Hist. StA Königsberg, EM 118 e 3, Nr. 72. Haack Friedrich Wilhelm 1727-12-17: Anteckning i matrikeln vid universitetet i Halle; UA Halle: Rep 46, Nr. 3 (Matrikel 1724–1741). Haack Friedrich Wilhelm [efter 1728-09-02]: Anteckning i ”Album Alumnorum Mensae Regiae Borusicae provincialis ex regia liberalitate adparatae inde a Cal. Ian. MDCCXXVIII”. – Ordnung und Album des königlich preußischen Provinzial-Fre unbat?; AFSt: W XX/III/5. Haack Friedrich Wilhelm [1730-07-12 eller senare]: Anteckning i ”Album Alumnorum Mensae Regiae Borusicae provincialis ex regia liberalitate adparatae inde a Cal. Ian. MDCCXXVIII”. – Ordnung und Album des königlich preußischen Provinzial-Freitischs; AFSt: W XX/III/5. Haack Friedrich Wilhelm 1732-05-03: Brev till Gotthilf August Francke från Berlin till Halle; AFSt: H C 424:1. Haack Friedrich Wilhelm 1732-05-19: Brev till Gotthilf August Francke från Stettin till Halle; AFSt: M 5 C 5:14. Haack Friedrich Wilhelm 1733-06-22: Brev till Preussens kung Fredrik Vilhelm I från Königsberg till Berlin (?); GStA PK: XX. HA Hist. StA Königsberg, EM 56 e 4, Nr. 22, 1r–2v. 314 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Ar Frydrichas Vilhelmas Hakas – vadinamojo Prahos rankraštinio žodyno autorius? HŽ – VOCABVLARIVM LITTHVANICO-GERMANICVM, ET GERMANICO-LITTHVANICVM, där alla ord som förekommer i Nya testamentet och Psaltaren är upptagna i alfabetisk ordning; med ett tillägg i form av en kortfattad litauisk GRAMMATIK. Utarbetad av Friederich Wilhelm Haack / studerande i helig teologi, för närvarande lärare vid det litauiska seminariet i Halle. HALLE, tryckt av Stephanus Orban, universitetsboktryckare. Juntke Fritz 1960: Matrikel der Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg 1. 1690–1730. Halle: Universitäts- und Landesbibliothek Sachsen-Anhalt. K – Handskriven så kallad Krause-ordbok mellan tyska och litauiska [XVIII:e århundradets 3–4 decennier]; LLTIB R: f. 1 – 5792. Kaunas Domas 1996: Mažosios Lietuvos knyga. Lietuviškos knygos raida 1547–1940. Vilnius: Baltos lankos. Kohlheim Rosa, Kohlheim Volker 2005: Duden Familiennamen. Herkunft und Bedeutung. Mannheim, Leipzig, Wien, Zürich: Dudenverlag. Kurapka Egidijus, Malevski Hendryk, Palskys Eugenijus, Kuklianskis Samuelis 1998: Kriminalistikos technikos pagrindai. Vilnius: Eugrimas. Lemeškin Ilja 2012: Friedrichui Wilhelmui Haackui priskiriamas Prahos rankraštinis vokiečių–lietuvių kalbų žodynas. – Mažoji Lietuva: paribio kultūros tyrimai. Kalbų ir kultūrų sankirtų archyvai 3. Vilnius: Europos kalbų ir kultūrų dialogo tyrėjų asociacija, 31–58. Lemeškin Ilja 2013: Prahos vokiečių–lietuvių rankraštinio žodyno autorystės klausimu. – Acta Linguistica Lithuanica 69, 269–279. Lex – LEXICON LITHUANICUM [mitten av XVII:e århundradet]; LMAVB RS: f. 137 – 10; dokumentärutgåva: Lexicon Lithuanicum. Rankraštinis XVII a. vokiečių–lietuvių kalbų žodynas, utarbetad av Vincentas Drotvinas. Vilnius: Mokslas, 1987. LyK – [Heinrich Johann Lysius] 1993: Mažasis katekizmas, pagal Berlyno rankraštį parengė Pietro Umberto Dini. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Michel Lothar 1982: Gerichtliche Schriftvergleichung. Eine Einführung in Grundlagen, Methoden und Praxis. Berlin, New York: Walter de Gruyter. Moeller Friedwald 1968: Altpreußisches evangelisches Pfarrerbuch von der Reformation bis zur Vertreibung im Jahre 1945 1. Die Kirchspiele und ihre Stellenbesetzungen. Hamburg: Selbstverlag des Vereins für Familienforschung in Ost- und Westpreußen e. V. P – Handskriven så kallad Pragordbok mellan tyska och litauiska [första hälften av XVIII:e århundradet]; NK ČR: XVI.F.30. Pauli Johann Arnold 1727-09-10: Brev till Gotthilf August Francke från Klaipėda till Halle; AFSt: H C 467:3. Straipsniai / Articles 315 BIRUTĖ TRIŠKAITĖ Pauli Johann Arnold 1728–01–07: Brev till Gotthilf August Francke från Klaipėda till Halle; AFSt: H C 467:1. Q¹ – Handskriven ordbok mellan tyska och litauiska [XVIII:e århundradets 3–4 decennier?; försvunnen; tidigare signum vid det preussiska statsarkivet i Königsberg: Msc. 84 4º]. Quandt 4 – [Johann Jacob Quandt, före 1772] Preuss. Presbyterologie 4; GStA PK: XX. HA Hist. StA Königsberg, Hs. 2. R – Handskriven så kallad Richterordbok mellan tyska och litauiska, 1728; AFSt: J 84. Schiller Christiane 1994: Das Litauische Seminar in Halle (1727–1740) und seine Mitglieder. Auf Spurensuche. – Acta Baltica 32, 195–223. Schiller Christiane 2002: Clavis Germanico-Lithvana – ein Werk von Friedrich Prätorius d.Ä.? – Linguistica Baltica 10, 159–172. Schiller Christiane 2005: Wie alt ist ein Wörterbuch? Überlegungen zur relativen Chronologie von Wörterbüchern. – Kalbos istorijos ir dialektologijos problemos 1. Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 153–159. Schiller Christiane 2009: Zur Geschichte der preußisch-litauischen Lexikographie. Die handschriftliche Lexikographie bis 1744. Berlin (Habilitationsschrift). Specht Franz 1935: Das Litauische Seminar an der Universität Halle. – Archivum Philologicum 5, 36–53. Subačius Paulius 2001: Tekstologija. Teorijos ir praktikos gairės. Vilnius: Aidai. Triškaitė Birutė 2008: Rankraštinio Mažosios Lietuvos žodyno Clavis Germanico-Lithvana geneze (daktaro disertacija). Kaunas: Vytauto Didžiojo universiteto leidykla. Urbutis Vincas 1987: 1728 m. klaipėdiškių žodyno leksikografiniai šaltiniai. – Baltistica 23(1), 57–75. Urbutis Vincas 2008: Žodynų istorija. – Lietuvių kalbos enciklopedija. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 622–628. Winter Eduard 1954: Die Pflege der West- und Südslavischen Sprachen in Halle im 18. Jahrhundert. Beiträge zur Geschichte des bürgerlichen Nationwerdens der west- und südslavischen Völker. Berlin: Akademie-Verlag. Zubaitienė Vilma 2009: Neišlikusių XVIII amžiaus Mažosios Lietuvos rankraštinių žodynų fragmentai. Bibliotheca Archivi Lithuanici 8. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Zubaitienė Vilma 2012: Frydrichas Vilhelmas Hakas, Vocאבularium Liththvanico-Germanicum, et Germanico-Litthvanicum... Nebst einem Anhang einer kurtzgefaßten Litthauischen Grammatic (1730) 2. Studija, indeksai, rodyklės. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. 316 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Är Friedrich Wilhelm Haack författaren till den så kallade Pragmanuskriptordboken? Är Friedrich Wilhelm Haack författaren till den så kallade Pragmanuskriptordboken? SAMMANFATTNING I denna artikel analyseras frågan om upphovsmannaskapet till den så kallade tysk-litauiska Pragmanuskriptordboken (första hälften av 18th-talet), som Ilya Lemeshkin fann för några år sedan i Tjeckiens nationalbibliotek (Národní knihovna České republiky: XVI.F.30; hädanefter kallad Pragordboken). Syftet med artikeln är att undersöka om Friedrich Wilhelm Haack (1707–1754), lexikograf och evangelisk-luthersk präst i Litauen mindre, kan ha varit ordbokens författare. Ett sådant antagande grundar sig på proveniensanteckningen i början av manuskriptet, där det står: ”Auctor Hacke. || War Prediger in Lithauen. Hat || зu Halle ſtudirt. Seine Sprach=||lehre ſoll auf dem Waiſenhauſe || gedruckt ſeyn [...].”. För att besvara frågan diskuterar artikeln om ”Hacke”, som nämns i donationsinskriften, kan identifieras med Friedrich Wilhelm Haack. Trots en liten avvikelse i efternamnets form (Hacke vs. Haack) visar en kort genomgång av Haacks biografi att det var han. I analysen av upphovsmannaskapsfrågan utgick man från att ordet ”Auctor” kunde förstås inte bara som författaren till en text, utan också som den som skrev av texten; därför diskuterades Pragordbokens textkaraktär. Textanalysen visade att Pragordboken inte är ett originellt lexikografiskt verk, utan en avskrift av en tidigare ordbok. En jämförelse mellan Pragordboken och andra handskrivna tysk-litauiska ordböcker sammanställda i Litauen mindre (dvs. Lexicon Lithuanicum, Clavis Germanico-Lithvana, de så kallade Richter- och Krauseordböckerna) visade att de har ett gemensamt ursprung och att Pragordboken återger texter från minst två ordböcker sammanställda på 17th-talet. Haack, som levde under första hälften av 18th-talet, kan alltså inte ha varit författaren till den 17th-talstext som återges i Pragordboken. Med utgångspunkt i Haacks autografer, som återfunnits i tyska arkiv, jämfördes hans handstil med handstilen hos den som skrev av Pragordboken. Slutsatsen blev att Haack inte ens kan identifieras som ordbokens avskrivare. Den genomförda undersökningen visar således att uppgifterna i manuskriptets proveniensanteckning inte stämmer: Haack var varken författare till Pragordboken eller den som skrev av den. Troligast är att Pragordbokens donator betraktade den som manuskriptet till Haacks Vocabularium Litthvanico-Germanicum, et Germanico-Litthvanicum (Halle, 1730). Inlämnad den 1 december 2014. BIRUTĖ TRIŠKAITĖ Litauiska språkinstitutet Petro Vile išio g. 5, LT-10308 Vilnius, Litauen [email protected] Straipsniai / Articles 317