„Milošas“ ar / ir „Milãšius“?

JONAS PALIONIS Vilnius universitet Forskningsområden: det litauiska skriftspråkets historia, allmän språkvård, publicering och undersökning av äldre litauiska skrifter, onomastik. MÌLOŠAS ELLER / OCH MILAŠIUS? För inte så länge sedan uppmärksammade vi hundraårsminnet av födelsen för den berömde poeten, essäisten och översättaren från Litauen, Nobelpristagaren Česlovas Milašius (Milošas). I litauisk radio, television och periodisk press används hans efternamn numera vanligtvis i formen Milošas. Denna något förlitauiskade form återfinns också i den bok av Viktorija Daujotytė och Mindaugas Kvietkauskas som utkom 2011, Lietuviškieji Česlovo Milošo kontekstai. I det självständiga Litauen före kriget kallades dock denne framstående författare och kulturpersonlighet ibland också Milāšius. Detta är inte någon tillfällighet, och hans efternamn har inte förlitauiskats på detta sätt genom språkvetarnas försorg. Som framgår av Lietuvių pavardžių-ordboken (nedan LPŽ) (LPŽ II 237) är formen Milāšius mycket spridd i de samogitiska och östlitauiska dialekterna (ordboken har sammanlagt registrerat hela 44 belägg!). Detta ger anledning att anta att efternamnet kan vara av litauiskt ursprung och hänga samman med det litauiska ordet mìlas ’tjockt, hemvävt ylletyg’, som också har den överförda betydelsen ’en klumpig person, en latmask’ (LKŽ VIII 184–185). Särskilt den senare överförda betydelsen, belagd i trakten kring Garliava, Geistarai, Pajavonys och Virbalis, det vill säga i de västlitauiska dialekterna (LKŽ VIII 184–185), skulle stödja ett sådant antagande, särskilt om den hade uppkommit i forna tider. Till efternamnet Milāšius hör utan tvivel också efternamnen Milāšas, Milāšis, Mila-Milašauskas, Milašauskas, Milaševīčius med flera. Av detta efternamn har bynamnen bildats: Milāšiai (Ignalina distrikt), Milāšaičiai (Raseiniai distrikt), Milāšinė (Vilnius distrikt), Milāšiškės (Molėtai distrikt), Milāšiškiai (Jonava distrikt), Milāšiūnai (Kėdainiai och Ukmergė distrikt), Milāšius (Ignalina distrikt) (Lietuvos TSR administracinio-teritorinio suskirstymo žinynas II 185). Detta breda spektrum av avledningar med stammen Miloš- gör det också möjligt att anta att efternamnet Milāšius kan ha litauiskt ursprung. Prof. Zigmas Zinkevičius är i sitt verk Lietuvių asmenvardžiai (Zinkevičius 2008: 289–290) också benägen att se ett litauiskt ursprung för detta efternamn, även om han inte undersöker ursprungsfrågan närmare: han nöjer sig med att föra in det bland rekonstruerade tidigare sammansatta ord Įžvalgos / Insights 257 JONAS PALIONIS tariamą pirmąjį dėmenį Milas ir siejimu pa-mil-ti (Zinkevičius 2008: 116)1. LPŽ pavardė Milăšius siejama su lenkų Milosz ir baltarusių Milou (LPŽ II 237). Toks siejimas yra ir istoriškai, ir lingvistiškai patikimas. Tačiau lenkiškasis jos atitikmuo nėra dažnas senuosiuose lenkų rašto paminkluose. Vitoldo Tašickio redaguotame senųjų asmenvardžių žodyne, apimančiame tokius žodžius, fiksuotus raštuose iki 1500 m., pateikta tik 10 atvejų su formomis Milosz, Milos, Mylos (pastarosios dvi yra lotynizuotos) (Słownik [...] III 514–515). Ir įdomu tai, kad tarp jų vienas yra iš Lietuvos: Lentupio (Lynthup) bažnyčios mokesčių mokėtojo (tributori) asmenvardis Milosh, pastebėtas Vilniaus katedros bei diecezijos diplomatiniame 1461 m. kodekse: Codex diplomaticus ecclesiae cathedralis necno dioeceseos Vilnensis2. Utan tvivel avses i denna kodex kyrkan i den lilla orten Lęntupio, som låg i östra Litauen, nu tillhör Belarus och från 1385 till 1795 tillhörde Storfurstendömet Litauen (orten ligger 12 km sydost om Švenčionys, vid bäcken Lentupis). Man antar att en träkyrka, uppförd här 1495 av Vilnius vojvodas Andrius Daugirdaitis, stod kvar till 1700 och därefter förnyades och blev en stenkyrka3. I kodexen har den dialektala formen av ortnamnet bevarats (med yn < en). Den form som nämns i kodexen säger naturligtvis ingenting om efternamnet Milăšiuss ursprung. Den visar endast att detta personnamn förekom i Litauen redan i äldre tid. Men den breda geografiska spridning som det har behållit ända till våra dagar och dess möjliga samband med den överförda betydelsen hos det litauiska ordet milas, ’en klumpig person, en latmask’, stöder hypotesen om dess litauiska ursprung. Utan att kommentera alla möjliga hypoteser om efternamnet Milăšiaus ursprung och med detta överlämnat åt etymologispecialisterna vill jag nu återgå till frågan om den nutida användningen av detta efternamn. I det självständiga Litauen före kriget användes, liksom nu, den litauiska formen av Oskaras Milašius (1877–1939)s efternamn, trots att denne litauiske poet, som skrev på franska, och litauiske diplomat kom från det tidigare guvernementet Mogiljov. Men efternamnet Česlovas Milašius (1911–2004), som föddes i Šeteniai (i nuvarande Kėdainiai distrikt) och skrev på polska, 1 Författaren finner ett sådant element i hela sjuttio efternamn, däribland flera som inger tvivel (till exempel Milinavičius, Milevičius, Miliauskas, Milevskis med flera, där det kan finnas ett bakomliggande personnamn Milis eller Milius). 2 Detta exempel har V. Tašickis hämtat ur den utgåva som redigerades av J. Fijałek och V. Semkowicz och trycktes i Kraków 1938–1948: Codex diplomaticus ecclesiae cathedralis dioceses Vilnensis, Kodex dyplomatyczny katedry i diecezji wilenskiej. I. 1387–1507. Wyd. J. Fijałek i W. Semkowicz. Wydawnictwo Komisji Hystorycznej Pok. Akademii Umiejętności. Kraków 1938–1948 (Vln 240). 3 Se närmare: LE IV 445; VLE XI 799; Республика Беларусь IV 574. 258 Acta Linguistica Lithuanica LXXII Milošas ar / ir Milašius? Efternamnsformen användes på olika sätt i det förkrigstida självständiga Litauen: 1939 i de tryckta översättningarna till litauiska i Naujojoje Romuvoje: både Miłosz-Milašius och Milosz (Milašius) (Naujoji Romuva 33–34, s. 610; 45, s. 801). I den efterkrigstida amerikanska Lietuvių enciklopedijoje anges formen Milosz (LE XVIII 478)4. Den senare förekommer oftast också i texter från det återupprättade självständiga Litauen (till exempel i Tomo Venclovas artiklar om Česlovas5, och i V. Daujotytės och M. Kvietkauskos bok Lietuviškieji Česlovo Milošo kontekstai, utgiven 2011). Frågan uppstår varför en person som gjort sig förtjänt av den litauiska nationens kultur, med ett efternamn av identiskt ursprung, skrivs med en litauisk form, medan en annan, som också gjort mycket för Litauen, skrivs med en icke-litauisk form. Kan detta ha berott på de två personligheternas, som inte var släkt med varandra, inställning till nationalitet? Av T. Venclovas artiklar om den berömde författaren Česlovas, som han umgicks personligen med, och dennes åsikter och roll i den litauiska kulturhistorien framgår dock inte att han skulle ha motsatt sig att betraktas som litauer, än mindre att hans efternamn användes i litauisk form. Dessutom skrev Česlovas själv att ”en litauisk person som talar polska är en medvetandetyp som historiskt utvecklats inom LDK:s territorium och spridit sig även till etniskt litauiska områden (Milosz 2003: 58). Räknade inte Česlovas även sig själv till denna typ? Det förefaller mig helt uppenbart. Därför är det helt omotiverat och rentav egendomligt och ologiskt att undvika att använda hans efternamn i litauisk form. Både Oskaras och Česlovas bör kallas Milašiai på litauiska, inte ha olika efternamnsformer, vilket görs inte bara i våra litteraturhistorikers texter utan till och med i de nämnda uppslagsverken. Det bör också tilläggas att arbeten om Česlovas Milasiaus liv anger olika former av namnet på hans födelseort. I den amerikanska Lietuvių enciklopedijoje står det att han föddes i Šateiniai (s. 478), medan det i T. Venclovas bok Vilniaus vardai (Venclova 2006: 298) anges Šeteiniai, nära Kėdainiai. Formen Šeteiniai finns dock varken i Lietuvos TSR administracinio-teritorinio suskirstymo žinyne eller i Vietovardžių žodyne. I handboken finns endast Šetėniai (II 302), medan ordlistan anger två former: Šetėniai och Šateiniai, det vill säga variantformer. Den förstnämnda anges här som huvudform (den andra står inom hakparenteser) och bör därför betraktas som normerande. Att samma efternamn skrivs och används på två olika sätt är lingvistiskt oförsvarbart. 4 Det är troligen även denna form som redaktörerna för Visuotinės lietuvių enciklopedijos har utgått från; se VLE XV 144. 5 Veidas 35 och på andra ställen. Įžvalgos / Insights 259 JONAS PALIONIS LITERATŪRA Daujotytė Viktorija, Kvietkauskas Mindaugas 2011: Lietuviškieji Česlovo Milošo kontekstai. Vilnius: Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas. LE IV; XVIII – Lietuvių enciklopedija 4; 18. Boston, 1959; 1985. Lietuvos TSR administracinio-teritorinio suskirstymo žinynas 2. Vilnius, 1976. LKŽ VIII – Lietuvių kalbos žodynas 8. Vilnius, 1970. LPŽ I–II – Lietuvių pavardžių žodynas 1–2. Vilnius: Mokslas, 1985–1989. Milosz Czesław 2003: Išvyka į Dvidešimtmetį. Vilnius: Pasviręs pasaulis. Naujoji Romuva. 1939, Nr. 33–34; 45. Słownik staropolskich nazw osobowych 3, red. Witold Taszycki. Wrocław, 1973. Veidas. 2004, Nr. 35. Venclova Tomas 2006: Vilniaus vardai. Vilnius: R. Paknio leidykla. Vietovardžių žodynas 2002. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. VLE I–XXV – Visuotinė lietuvių enciklopedija 1–25. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras, 2001–2015. Zinkevičius Zigmas 2008: Lietuvių asmenvardžiai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Республика Беларусь 4. Минск, 2007. Įteikta 2015 m. birželio 5 d. JONAS PALIONIS Juozo Tumo-Vaižganto g. 9–27, LT-01108 Vilnius, Lietuva 260 Acta Linguistica Lithuanica LXXII