XIII amžiaus prūsų asmenvardžiai prūsų registre

IRENA DUKAVIČIENĖ Institutet för litauiska språket Forskningsområden: preussiska resp. baltiska språk, antroponymi. PREUSSISKA PERSONNAMN FRÅN 1200-TALET I DET PREUSSISKA REGISTRET Prussiska personnamn på 13th-talet i det preussiska registret SAMMANFATTNING Artikeln ger en översikt över preussiska personnamn från 1200-talet i den historiska källan Preussische Regesten bis zum Ausgange des dreizehnten Jahrhunderts (”Det preussiska registret fram till slutet av 1200-talet”), i syfte att belysa den historiska kontexten för de preussiska personnamnens förekomst. Artikeln diskuterar också bildningen av vissa personnamn och förklarar deras ursprung samt det tyska språkets inverkan på personnamnens förändring. De preussiska personnamnens betydelse för forskningen om de baltiska namnmaterialen är odiskutabel. Man får inte förbise att preussiska resp. baltiska egennamn är de tidigast belagda språkfakta från de baltiska språken. NYCKELORD: preussare, personnamn, namnmaterial, släktskapsförhållanden, Max Perlbach, Preussische Regesten. ANNOTATION Artikeln behandlar prussiska personnamn från 13th-talet i den historiska källan Preussische Regesten bis zum Ausgange des dreizehnten Jahrhunderts (preussiska register fram till slutet av 13th-talet) för att belysa den historiska kontext där prussiska personnamn förekom. Den diskuterar också hur vissa personnamn bildats och förklarar deras ursprung samt det tyska språkets inverkan på förändringen av personnamn. Straipsniai / Articles 221 IRENA DUKAVIČIENĖ De preussiska personnamnens betydelse för forskningen om baltiska egennamn är obestridlig. Det bör noteras att preussiska (det vill säga baltiska) egennamn utgör de tidigast nedtecknade beläggen för de baltiska språken. NYCKELORD: preussare, personnamn, egennamn, familjeband, Max Perlbach, Preussische Regesten. INLEDNING Forskning om egennamn – ett av lexikonets mest stabila skikt – ger viktig kunskap om de fonetiska, lexikala och morfologiska särdragen hos ett utdött språk, vilka finns bevarade i egennamnen men kan ha försvunnit ur appellativförrådet. Det är just sådan forskning som gör det möjligt att få allt större kunskap om det utdöda preussiska folket. Bland de många källorna valdes det register som sammanställdes av Max Perlbach och publicerades i Königsberg 1876, Preussische Regesten bis zum Ausgange des dreizehnten Jahrhunderts (hädanefter PrR). M. Perlbach var tysk historiker och bibliotekarie, expert på Tyska ordens historia och forskare i medeltidens Ostpreussen och Polen (Mentzel-Reuters 2007: 39–53)1. Eftersom det nästan inte finns någon information om M. Perlbach (född den 4 november 1848 i Gdansk, död den 18 februari 1921 i Berlin) i den litauiska pressen, är avsikten att även ge en kort presentation av hans biografi. Den blivande forskaren studerade 1860–1868 vid det kungliga Friedrichgymnasiet, där han lärde känna Colmar Grünhagen2, som senare arbetade tillsammans med Wilhelm Wattenbach3. Efter gymnasiet började M. Perlbach studera historia vid universitetet i Breslau, där W. Wattenbach arbetade som provinsarkivarie. När W. Wattenbach blev professor i Heidelberg 1862 begav sig även M. Perlbach till 1 Detta är den viktigaste källa om M. Perlbach som det lyckades hitta. 2 C. Grünhagen (född den 2 april 1828 i Trebnitz, död den 27 juli 1911 i Breslau) var tysk arkivarie och historiker. Han arbetade vid det kungliga Friedrichgymnasiet, undervisade i historia vid universitetet i Breslau och var direktör för provinsarkivet i Schlesien. År 1866 blev han professor i historia vid universitetet i Breslau. 1864–1905 var han redaktör för den schlesiska historiska tidskriften (DB, hämtad 2014-11-10). 3 W. Wattenbach (född den 22 september 1819 i Rantzau, död den 20 september 1897 i Frankfurt) var tysk historiker och paleograf. I Breslau tjänstgjorde W. Wattenbach som provinsarkivarie; 1862 blev han professor i Heidelberg och senare i Berlin (DB, hämtad 2014-11-10). 222 Acta Linguistica Lithuanica LXXII XIII amžiaus prūsų asmenvardžiai prūsų registre Heidelberg. I Heidelberg lärde M. Perlbach känna Georg Waitz⁴. Det var just C. Grünhagen, W. Wattenbach och G. Waitz som utövade ett mycket stort inflytande på M. Perlbach. M. Perlbach avslutade sina studier i Göttingen. Där disputerade han 1871 under handledning av W. Waitz med doktorsavhandlingen Die ältere Chronik von Oliva (”Olivas äldre krönika”). Senare riktade M. Perlbach sitt intresse mot ämnen som intresserade honom mer. 1872–1876 arbetade han som bibliotekarie i Königsberg, 1876 i Greifswald och 1883 i Halle, där han 1894 blev överbibliotekarie och 1899 professor. 1903 kom han till det då kungliga, senare statliga, biblioteket i Berlin, där han utsågs till avdelningschef. Den 31 december samma år lämnade M. Perlbach aktiv tjänst. M. Perlbach gjorde stora insatser för forskningen om Preussens historia. Han skrev om Schlesiens historia, som han själv kallade sitt andra hem, men betraktade Preussen som sitt hemland och ägnade huvuddelen av sin forskning åt detta område (Ostpreussen och Västpreussen). I sin artikel från 1873, ”Die ältesten preußischen Urkunden kritisch untersucht” (”De äldsta preussiska urkunderna kritiskt granskade”), bestred han äktheten hos Kruschwitzfördraget⁵, som var viktigt för Tyska orden. Han var också redaktör för den berömda tidskriften Altpreußische Monatsschrift (”Gamla Preussens månadsskrift”), som var betydelsefull för Preussens historia. Kaip rašo Mentzer-Reuters (2007: 44), M. Perlbachui darbuojantis Karaliaučiuje, Prūsijos istorijos tyrimai išgyveno krizę. Penkiatomis istorijos šaltinių rinkinys Scriptores rerum Prussicarum („Prūsijos retieji raštai“), sudarytas ⁴ G. Waitz (född den 9 oktober 1813 i Flensburg, död den 24 maj 1886 i Berlin) var en tysk rätts- och medeltidshistoriker och den mest framstående utgivaren av tysk historia. Han studerade historia, filosofi, juridik och protestantisk teologi. År 1842 blev W. Waitz professor i historia vid Kiels universitet. År 1848 grundade han en historisk institution vid Göttingens universitet. Från 1860 var han juris doktor vid Berlins universitet (DB, hämtad 2014-11-10). ⁵ Kruschwitzfördraget är ett dokument från juni 1230 där hertigen Konrad av Masovien utan villkor överlåter Kulmerland och alla andra erövrade områden till Tyska orden. Dokumentet, som återges i PUB I 58–60, lyder: ”1230 Juni. Bei Kruswica. Conrad, Herzog von Masovien, übergiebt dem DOrden das Culmer Land in bestimmten Grenzen und mit allen landesherrlichen Rechten zu freien Besitz gegen das Versprechen des Beistandes im Kampfe wider die heidnischen Preußen, desgleichen alle weiteren Eroberungen” (”Juni 1230. Kruswica. Konrad, hertig av Masovien, överlåter Kulmerland med bestämda gränser och alla landsherrens rättigheter till orden som fri egendom i utbyte mot löftet om bistånd i kampen mot de hedniska preussarna, liksom alla ytterligare erövringar”). All övrig text är skriven på latin. I kommentarerna (PUB I 60) sägs att texten sannolikt inte är original. År 1873 bestred M. Perlbach äktheten hos Kruschwitzfördraget i artikeln ”Die ältesten preußischen Urkunden kritisch untersucht”. August Seraphim försökte bevisa att dokumentet var äkta. År 1980 avgjorde Gerard Labuda tvisten till M. Perlbachs nackdel (Mentzel-Reuters 2007: 45, 47; PUB I 58–60). Straipsniai / Articles 223 IRENA DUKAVIČIENĖ Theodor Hirsch6, Max Pollux Toeppen7 och Ernst Strehlke8 hade å ena sidan slutfört arbetet, men å andra sidan var det mycket problematiskt på grund av redaktörernas beslut. Den skickligaste medarbetaren, E. Strehlke, dog 1869. M. Perlbach kritiserade sina föregångare försiktigt och dolde ofta sin kritik mellan raderna. Det sades visserligen att polackerna oftast brukade vända sig till Gdańsk för konsultationer om historisk forskning i sina preussiska arkiv, medan deras tyska kollegor riktade blicken inte mot Polen utan snarare söderut och västerut. När förberedelserna för den första pommerska urkundsboken pågick stod det redan 1877 klart att samlingen av de äldsta urkunderna kunde förbli ofullständig om de polska arkiven inte undersöktes. Förutom föreningen för Ost- och Västpreussens historia fanns även Hansans historiska förening, och viktigast av allt den historiska föreningen för Västpreussen, som grundades 1879. M. Perlbach strävade efter att ena de splittrade föreningarna. På hans och Karl Heinrich Lohmeyers9 initiativ samlades en grupp forskare och vänner till den preussiska provinsens historiska förening, och man beslutade att ge ut Simon Grunaus krönika10, och 6 T. Hirsch (född den 17 december 1806 i Altschottland, död den 17 februari 1881 i Greifswald) var en tysk historiker som studerade teologi, historia och geografi i Berlin. Han arbetade som lärare vid Friedrich-Wilhelm-gymnasiet och undervisade från 1833 i historia vid ett gymnasium i Gdańsk. År 1850 blev han chef för Gdańsks stadsarkiv och från 1865 professor i historia och bibliotekschef vid universitetet i Greifswald (DB, hämtad 2014-11-10). 7 M. P. Toeppen (född den 4 april 1822 i Königsberg, död den 3 december 1893 i Elbing) var en tysk historiker, geograf och lärare. Toeppen gjorde betydande insatser för Preussens historia. I Königsberg studerade han antika språk och historia. Senare arbetade han vid olika skolor i Ostpreussen och Poznań. År 1854 utsågs han till rektor för progymnasiet i Hohenstein (DB, hämtad 2014-11-10). 8 E. Strehlke (född den 27 september 1834 i Berlin, död den 23 mars 1869 i Berlin) var en tysk historiker och arkivarie som ägnade sitt korta liv åt Tyska ordens historia. Han studerade vid Friedrich-Wilhelms universitet i Berlin. Från 1860 arbetade han som arkivarie (DB, hämtad 2014-11-10). 9 K. H. Lohmeyer (född den 24 september 1832 i Gumbinnen, död den 15 maj 1909 i Königsberg) var en tysk historiker som gjorde betydande insatser för forskningen om Preussens historia. K. H. Lohmeyer medverkade i arbetet med att skriva Tysklands historia. Han tog examen från universitetet i Königsberg 1857 och var professor från 1873 (MLE 2003: 680; DB, hämtad 2014-11-10). 10 S. Grunau (född omkring 1470 i Tolkemit (Ostpreussen), död omkring 1530–1537 i Gdańsk (?)) var preussisk krönikör, etnograf och dominikanermunk. Han bodde i klostren i Elbing och Gdańsk. Omkring 1510–1526 skrev han den preussiska krönikan Cronica und beschreibung allerlüstichen, nützlichen und waren historien des namkundingen landes zu Preussen (”Krönika och beskrivning av de lustigaste, nyttigaste och sanna historierna om det berömda landet Preussen”). Han byggde på krönikor skrivna på latin, däribland den numera förlorade krönikan av den preussiske biskopen Christian. Han skildrade det preussiska landet från 400–600-talet fram till 1529. Han lämnade många värdefulla etnografiska, historiska och mytologiska upplysningar om preussare och litauer. Han beskrev preussarnas ursprung, utseende, levnadssätt, mat, kläder och tro. 224 Acta Linguistica Lithuanica LXXII XIII amžiaus prūsų asmenvardžiai prūsų registre M. P. Toeppen började ge ut Acten der Ständetage Preussens unter der Herrschaft des Deutschen Ordens (”Aktsamlingar från Preussens ståndsmöten under Tyska ordens herravälde”). Enligt arkivarierna i Mecklenburg skulle de gamla preussiska dokumenten beskrivas efter stift och ordensbesittningar (den så kallade Elbingplanen från 1880). En ny preussisk dokumentbok i fyra avdelningar skulle tillkomma: politiska dokument, dokument från stift och kloster, komturier och städer. M. Perlbach insåg att ordens och landsherrarnas verksamhet på så sätt sköts i bakgrunden. Enligt M. Perlbach kunde det gamla Preussens historia endast knytas samman genom skedet av kampen mot Tyska orden. Denna kontext återspeglas i de mönstergilla ordensstatuterna. M. Perlbach fick inte tillstånd att ta del av Preussens handskrivna dokument, eftersom arkivrådet hade intagit ståndpunkten att opublicerade dokument i Königsbergs arkiv inte fick användas. M. Perlbach skrev ett stort antal artiklar och böcker. Hans verksamhet återspeglas väl i den bibliografi som Arno Mentzel-Reuters sammanställde (2007: 49–53). Utöver det här verket bör också nämnas sådana verk av M. Perlbach som Die ältere Chronik von Oliva (”Olivakronikan i dess äldre version”), Zur Geschichte der ältesten preußischen Bischöfe (”Om de äldsta preussiska biskoparnas historia”), Grunau, Simon: Simon Grunau’s preußische Chronik (”Simon Grunau: Simon Grunaus preussiska krönika”) med flera. I förordet till det aktuella verket nämner M. Perlbach Johannes Voigt11, som betraktas som pionjär inom forskningen om Preussens historia. Hans stora, aldrig tillbörligt erkända förtjänst är att han var den förste att läsa dokumenten i Königsbergs arkiv och publicerade Codex diplomaticus Prussicus (”Preussisk diplomatisk kodex”). J. Voigt begränsade sig till att publicera opublicerade dokument och tog därför inte med alla dokument som endast omnämndes i senare utgåvors texter, till exempel Ermländische Urkundenbuch (”Ermlands urkundsbok”), vars värdefulla fragment redan hade publicerats. För att visa att preussarna och litauerna skiljer sig från tyskarna tog han in en ordlista med 100 preussiska ord och en preussisk bön i krönikan, Tėve mūsų (MLE 2000: 527; DB, hämtad 2014-11-10). 11 J. Voigt (född den 27 augusti 1786 i Bettenhausen, död den 23 september 1863 i Königsberg) var en tysk historiker som gjorde betydande insatser för forskningen om Preussens historia. Han studerade teologi vid universitetet i Jena och senare historia och filologi. Han arbetade som lärare vid Frankes kungliga pedagogium i Halle och undervisade senare där. Från 1817 var han professor i historia vid universitetet i Königsberg, rektor 1830–1847 och dekanus för filosofiska fakulteten. J. Voigt skrev ett mycket stort antal artiklar. Bland annat bör nämnas artikeln Einige Beiträge über altpreußische Personen- und geographische Localnamen (”Om preussiska person- och ortnamn”), som publicerades 1860. Han samlade in över 300 preussiska personnamn. J. Voigt fastställde att alla preussiska personnamn är enstaviga, att släktskapsförhållanden dokumenterats och att personer ibland benämns med två namn (DB, hämtad 2014-11-10; Blažienė 2011: 467). Straipsniai / Articles 225 IRENA DUKAVIČIENĖ Historiker hade vid flera tillfällen uttryckt önskemål om att samla alla spridda dokument på ett ställe. M. Perlbach började samla material till ett register över Preussen på 1200-talet. I förordet till det nämnda verket förklaras att man vid sammanställningen av registren lade särskild vikt vid fullständighet när dokumentets innehåll endast hade anknytning till provinsen: om oförutsedda omständigheter, föremål eller vittnen avgjorde att något skulle tas med i registret, återgavs utdraget så kortfattat som möjligt. I registren togs alla dokument med som rörde historien om de preussiska områdena öster om Wisla; enligt M. Perlbach lämnades Ostpommern orört, liksom allt annat som enbart hade anknytning till Tyska orden. Däremot samlades alla belägg som rörde Preussens biskopar eller andra framstående personer in mer omsorgsfullt. Förutom tryckta dokument kunde M. Perlbach fritt använda arkiven i Gdansk, Elbing, Thorn och Breslau. Han fick värdefull information från städerna Dresden och Pelplin, från Karl Herquet12 i Idstein och från Paul Ewald Hasse13 i Halle. I Königsbergs arkiv kunde han endast samla material från 1260–1285. Det är värt att uppmärksamma det stöd han fick av arkivsekreteraren Rudolf Philippi14, som gjorde utdrag ur olika dokument som arkivets regler förbjöd honom att använda (PrR III). Den främsta bristen är att fel inte kunde undvikas vid bearbetningen av dokumentutdragen; detta förklaras av de använda källornas beskaffenhet. Än i dag har det inte alltid varit möjligt att styrka dokument som publicerats i utdrag med handskrifter, eftersom M. Perlbach inte fick systematisk tillgång till Königsbergs arkiv. Dokumentkommentarerna, särskilt förklaringarna av ortnamn, begränsades till den mest nödvändiga informationen; å andra sidan presenterades en översikt över de använda källorna och ett personnamnsregister. Verket från 1876, Preussische Regesten bis zum Ausgange des dreizehnten Jahrhunderts, trycktes av Ferds. Beyers tryckeri i Königsberg. Registret ur Altpreussische Monatsschrift trycktes om av Rudolf Reicke och Ernst 12 K. Herquet (född den 5 oktober 1832 i Fulda, död den 6 mars 1888 i Osnabrück) var en tysk historiker och arkivarie. Han studerade historia och filologi i Marburg och München 1852–1856. 1869–1873 arbetade han vid stadsarkivet i Mühlhausen (DB, hämtad 2014-11-10). 13 P. E. Hasse (född den 7 juni 1845 i Lübeck, död den 30 april 1907 i Lübeck) var en tysk historiker och arkivarie. Vid universitetet i Göttingen var han elev till juristen och medeltidshistorikern Georg Waitz; från 1875 arbetade han som docent vid universitetet i Kiel och från 1880 var han professor där. 1876–1889 var han sekreterare i Slesvig-Holsteins historiska förening. År 1889 flyttade han till Lübeck, där han var sekreterare i senaten, och från 1892 blev han stadsarkivarie (DB, hämtad 2014-11-04). 14 R. Philippi (1821–1897 eller 1902) var sekreterare vid Königsbergs arkiv. Från 1864 arbetade han med arkivarbete. Han gav ut Georg Christoph Pisanskis Entwurf einer Preussischen Literärgeschichte (”Utkast till en preussisk litteraturhistoria”) och S. Grunaus Preussische Chronik II, 1889, tillsammans med M. Perlbach och P. Wagner. Han samlade dokument till utgåvan Preussisches Urkundenbuch (”Preussisk källbok”) (MLE 2006: 560). 226 Acta Linguistica Lithuanica LXXII XIII amžiaus prūsų asmenvardžiai prūsų registre Wichertas. M. Perlbach använde inte handskriftskällorna15, vilket innebär att läsningen och återgivningen av namnen var beroende av de historiker som samlade in och skrev ned dem i sina verk. De historiker som ger ut och tolkar ordensdokument, där preussiska och preussiskt klingande egennamn finns registrerade, återgav dem inte alltid korrekt tidigare och gör det inte alltid heller i dag. Av denna anledning bör egennamnen granskas av språkforskare så att de kan införlivas i den vetenskapliga diskussionen. Som framgår av verkets titel innehåller registret dokument från 1200-talet. Dessa dokument behandlar reglering av jordägande, rivning och grundande av städer, befrielse av bönder från vissa skyldigheter samt tilldelning av tribut och lättnader för kolonister och en del av lokalbefolkningen. PREUSSISK NAMNGIVNING Källan innehåller 283 preussiska personnamn. Att det verkligen rör sig om preussiska personnamn preciseras av de tillagda uppgifterna intill. Ofta handlar det helt enkelt om etnonymen Preusse (preussare) eller namn på invånarna i olika delar av det preussiska landet: Samen (samber), Barther (barder), Sudauer (sudauer), Pogesanier (pagudaner), Natanger (notanger), Schalauer (skalver). År 1299 förekommer också många stormän, kallade vitingar (Wittinge), vilka fick jord tillsammans med sina arvingar. Som författarna till MLE (2009: 766) förklarar var vitingarna, eller rikierna, preussiska krigstjänare, huvudsakligen ättlingar till den stamkrigiska adeln i Tyska ordens stat. Under 1200–1400-talen utgjorde de en del av de mindre jordägarna. Som ersättning för krigstjänst samt byggnads- och reparationsarbeten på borgar innehade vitingarna ärftliga län enligt preussisk respektive kulmisk rätt. I registret dominerar enledade personbeteckningar (1277 Pigant, Waysel, Sthonem, Naschom), men även beteckningar med två namn förekommer. Exempel: 1271 Diwan genannt Klekine; 1284 Conrad Kirsin; 1287 Robe, Sangro, Cumdris, Ardange Preussen genannt Cirsini; 1289 Bottohonus Stango; 1290 Dubius, genannt Kirsini; 1296 Schude Grande. Exemplen visar att enledade personbeteckningar förekom på 1200-talet och att tvåledade beteckningar började uppträda. De tidigaste personnamnen, från år 1216, återges tillsammans med källkontexten: 15 M. Perlbachas (1876: V–XIII) išvardijo visus spausdintus istorijos šaltinius, iš kurių rinko medžiagą, pvz.: Acten der Ständetage Ost- und Westpreussens 1874 m. („Rytų ir Vakarų Prūsijos luomų susirinkimų aktų knygos“); Chronicon terrae Prussiae („Prūsijos žemės kronika“); Monumenta historiae Warmiensis („Varmės istorijos paminklai“); Johannes Voigt. Geschichte Preussens von den ältesten Zeiten bis zum Untergange der Herrschaft des deutschen Orden 1827–39 m. („Johannes Voigt. Prūsijos kronika nuo seniausių laikų iki Vokiečių ordino valdymo pabaigos“) ir kt. Straipsniai / Articles 227 IRENA DUKAVIČIENĖ 1216, påve Innocentius III:s 18:e regeringsår, 12 dagar före marskalenderna, den 18 februari, Lateranen. Påve Innocentius III bekräftar för biskopen av Preussen gåvan av landet Lansania från preussaren Philipp, tidigare Warpoda), och hans följeslagare, som nyligen döpts vid den apostoliska stolen. 1216, påve Innocentius III:s 18:e regeringsår, 12 dagar före marskalenderna, den 18 februari, Lateranen. Denne bekräftar på motsvarande sätt för samma mottagare gåvan av landet Lubovia från preussaren Paul, tidigare Suavabuno, och hans följeslagare, som nyligen döpts vid den påvliga stolen. Av exemplen framgår att det redan år 1216 fanns döpta preussare: Warpoda16 blev efter dopet Philipp, medan Suavabuno17 blev Paulius. I PUB I, I 7 (Preussisches Urkundenbuch, härefter PUB) ges ges något mer information: [1216] 18 februari, Lateranen. Påve Innocentius III bekräftar för biskopen av Preussen besittningen av landet Löbau, som gåva från den nydöpte preussaren Survabuno. Ea propter, venerabilis in Christo frater dilecti filiis Pauli Pruteni, qui dim dicebatus Survabuno... (endast meningens slut har översatts till litauiska: ”älskade sonen, preussaren Paulius, som kallades Survabuno...”). Dessa båda preussiska namns bildning och ursprung bör uppmärksammas. Survabuno Preusse (7) Möjligen preussiska *Surva-bunā. För det första ledet, jfr litauiska efternamnet Survas, som Zigmas Zinkevičius betraktar som en kortform bildad av element från den första stammen och början av den andra stammen (Zinkevičius 2008: 320). Jfr även litauiska efternamnet Surwalowa från 1759–1787 (IAK). Beträffande det andra ledet, preussiska *bun-, jfr litauiska efternamnen Būnas, Bunáitis (LPŽe), litauiska efternamnen Būnis, Bunỹs (: bun-iōti ’froda, växa frodigt’) (Zinkevičius 2012: 192), Bunelis från 1598 (IAK), Buniena från 1729–1771 (IAK), Buniewicz från 1785 (IAK), Bunonis från 1633 (IAK). Warpoda Preusse (7) Preussiska *Varp-ād-ā. Reinhold Trautmann nämner preussiska personnamn med roten *varp-: Warpote, Warputte, Warpele (TAP 116) och är benägen att urskilja suffixet *-ād-. Jfr litauiska efternamnet Vārpiotas, som LPŽe:s författare förknippar med det preussiska personnamnet Warpote, samt det litauiska efternamnet Varpùlis (: várpa ’långsträckt blomställning eller den fruktansamling av säd som utvecklas ur den’). Z. Zinkevičius (2008: 127, 156, 257) nämner det litauiska efternamnet Vár-putas, som han betraktar som tvåledat (: litauiska efternamnet Vāras + pūsti pūto ’svälla, blåsa upp sig’). Jfr även litauiska efternamnen Warpiot från 1665 (IAK), Warpis från 1759–1787 (IAK). 16 Prūsišką asmenvardį Warpoda užfiksavo Wilhelmas Piersonas (1873: 733), Reinholdas Trautmannas (1925: 116). 17 W. Piersono kodekse (1873: 721) ir M. Perlbacho registre (1876: 19) užfiksuotas to avd. variantas dėl netikslaus užrašymo Suavabuno leidžia daryti prielaidą, kad abu autoriai rinko medžiagą iš tų pačių šaltinių. R. Trautmannas (1925: 101), stropiai rinkęs medžiagą iš Ordino foliantų, perskaitė Survabuno. 228 Acta Linguistica Lithuanica LXXII XIII amžiaus prūsų asmenvardžiai prūsų registre I DOKUMENTEN BELAGDA PERSONNAMN MED TILLÄGGET PREUSSE Källan anger att den ena eller andra bäraren av ett personnamn var preussare18. Med tillägget Preusse påträffas 89 personnamn. Exempel: 1216...des Preussen Philipp ehemals Warpoda... (7);...des Preussen Paul ehemals Suavabuno... (7); 1239–1240...des Preussen Pomande... (53); 1242...des Preussen Nerdingis... (58); 1248...eines Preussen Preroch... (92); 1261...den Preussen Gedun... (177),...den Preussen Szinte, Pisz, Pogonomie und Azovir th... (178);...dem Preussen Wergule... (179);...den Preussen Waydote und Keytin... (179); 1262...dem Preussen Tyrune (182), dem Preussen Grunau... (188); 1267...den Preussen Santyrmes, Woczeslon und Buchelo... (205); 1267–70...den Preussen Paul (211), dem Preussen Tulizede... (212);...dem Preussen Blivot... (212); 1273...dem Preussen Peter... (217); 1274...den Preussen Gastimo und Luthymero... (218); 1275...dem Preussen Pomuzel... (220); 1276...dem Preussen Padangen (224), dem Preussen Redethin... (228); 1277...den Preussen Pigant, Waysel, Sthonem, Naschom... (229); 1278...dem Preussen Ponatho (p. 231), dem Preussen Regune... (231); 1279...dem Preussen Pakoke... (234); 1280...dem Preussen Sambango... (236); 1282...den Preussen Wargin und Napergann... (240);...den Preussen Poytun... (242);...den Preussen Curthi, Tarpi und Symon... (242); 1284...dem Preussen Blivot... (250);...den Preussen Doybe, Smyge, Sange und Conrad Kirsin, des Preussen Pede... (251);...dem Preussen Kerso, der Preusse Canthyr... (251);...dem Preussen Schroite... (252);...dem Preussen Trumpe... (252);...den Preussen Gandinis, Poburs, Cantune, Cawald, Argaldinus... (253); 1285...den Preussen Gedite und Cantym... (261);...des Preussen Thessym... (261–262);...dem Preussen Tulikoithe... (264); 1286...dem Preussen 18 W. Piersono prūsiškų onimų kodekse (1873: 483–744) randami tokie prūsų vardų variantai kaip Blivot (Blivot), Klecz (Clecz), Pygant (Pigant), Poythune (Poytun), Ponate (Ponatho), Scroyte (Schroite), Swinko (Swinco), Tessym (Thessym), Tirune (Tyrune), Tulicede (Tulizede), Tulicoyte (Tulikoithe), Waidote (Waydote), Waisel (Waysel), Wargule (Wergule). Jo kodekse nepavyko rasti šių vardų: Bottohonus Stange, Butelo, Grunau, Canthyr, Cantym, Luthymero, Methuo, Naschom, Pomuzel, Sangite, Symon, Sthonem, Stylige, Woczeslon. Ernstas Lewy yra pirmasis, kuris apgynė disertaciją iš prūsų asmenvardžių Altpreussischen Personennamen, kurioje išvardija slaviškus ir vokiškus prūsų vardus. Jis mini Luthymer, Simon. Rasti tokie vardų variantai: Aso vi rt (Azovirth), Nadop (Nodobe), Ponato (Ponadho), Skroite (Schroite), Stenam (Stenym?), Sinte (Szinte), Wargule (Wergule). E. Lewy nėra užfiksavęs Botohonus Stange, Butelo, Grunau, Itunthhe, Iuncter, Cantym, Keytin, Clecz, Curnoron, Mehtuo, Naschom, Navier, Pede, Philipp, Pigant, Pogonomie, Pomuzel, Redethin, Sange, Symun, Smyge, Sthonen, Stylige, Swinco, Tyrune, Tulizede, Waydote, Woczeslon. Ne visi M. Perlbacho surinkti prūsų vardai yra paminėti R. Trautmanno, nes jis nefiksavo dvinar io prūsų įvardijimo krikštavardžiu ir prūsišku vardu. Straipsniai / Articles 229 IRENA DUKAVIČIENĖ Sulittolene... (269); 1287 ...dem Preussen Swinco, Ardange Preussen gennant Cirsini... (273–274); ...dem Preussen Kurthye... (274); 1288 ...des Preussen Juncter... (276); 1289 ...dem Preussen Clecz... (279); ...dem Preussen Naoier, des Preussen Ittunthe, Bottohonus Stange, Tessym, Gunthe, Clecz, Munthemil, Preussen... (279); 1290 ...dem Preussen Predrus... (284); ...dem Preussen Queyren... (286); 1291 ...Preussen Mehtuo und Sangite... (290); 1292 ...dem Preussen Tulne... (294); ...den Preussen Symunt und Stylige... (294);...Preussen Study... (295); 1297 ...dem Preussen Curnoron... (318); ...des Preussen Trumpe... (319); 1298 ...der Preusse Sadeluke... (323); ...den Preussen Triene und Stenym... (236); 1289–1299 ...des Preussen Nodobe... (326). Uppbyggnaden och ursprunget hos några preussiska personnamn i denna lista kommer att undersökas. Ardange Cirsini Preusse (273–274, 287) R. Trautmann (TAP 131) betraktar detta preussiska personnamn som sammansatt, av prepositionen *ar- och roten *dang-. Jfr beträffande *ar- de preussiska personnamnen Arbute, Arwayde, det litauiska personnamnet Ar̄minas (LPŽe). Som författarna till LPŽe förklarar, kommer *ar- möjligen från prepositionen ar ’också, likaså’. Den preussiska roten *dang- förekommer i det preussiska personnamnsmaterialet; jfr de preussiska personnamnen Queydange, Abdangs (TAP 135), det litauiska personnamnet Daṅgis, vars ursprung enligt LPŽe:s författare inte är helt klart. Z. Zinkevičius (2008: 82) betonar att de litauiska personnamnen Ar̄-dangas, Sán-dangas, Daṅgis, Daṅutis bör förbindas med litauiska dangà ’skydd, tillflykt’. Det preussiska personnamnet *Ar-dang-. Cirsini Preusse (273–274), Kirsini (273–274) Det preussiska personnamnet *Kirsīn-, jfr det preussiska personnamnet Kirsini (TAP 45). Detta var en berömd adelsätt. Grasilda Blažienė (2005: 276) förbinder, i sin undersökning av det preussiska ortnamnet Kirsyn, detta med det preussiska personnamnet Kirsini och anför paralleller till lettiska ortnamn Ciršeni, Cirsinieki, vilka förbinds med lettiska cirsens ’geting’, cirsis ’en gräshoppsart, en liten fågelart’. Jfr det litauiska personnamnet Kirsinicia år 1660 (IAK). Azovirth Preusse (178) Detta är sannolikt ett tvåledat personnamn. I TAP 131 är det belagt som personnamnet Asso-wirt. Som Vytautas Mažiulis (PKP II 50) har skrivit, skrivs konsonanterna s och z med en och samma bokstav. Jfr beträffande det första ledet *as- de preussiska personnamnen As-pan, Assayde (TAP 131), de litauiska personnamnen Ās-minas, Ās-vytas, Ās-mintas (Zinkevičius 2008: 75), där Z. Zinkevičius nämner att även preussarna hade det. Jfr beträffande det andra ledet *virt- de preussiska personnamnen Po-wirte, Wirtil (TAP 157), det litauiska personnamnet Virtelis, vars ursprung är oklart (LPŽe), jfr de litauiska personnamnen Wirtanis 1652–72 (IAK), Wirtukaytis 1500–1600-talen (IAK). Möjligen det preussiska personnamnet *As-a-virt-(?). Stange Preusse (279) Dėl pr. avd. Stange R. Trautmannas (1925: 160) plg. lie. avd. Stangỹs ir lie. stangùs ‘stangrus’. G. Blažienė (2011: 470) atstato pr. avd. *Stangā (?), plg. lie. avd. Stang-vilas, Stangỹs, Stangaitis iš Stan- su priedėtiniu -g-, galbūt dėl stangùs, pa-stangà (Zinkevičius 2008: 139). Clecz Preusse (279) 230 Acta Linguistica Lithuanica LXXII XIII amžiaus prūsų asmenvardžiai prūsų registre Plg. le. avd. Kleczka (Rospond 1973: 303). Aptardamas pr. vv. Klec lenkų onomastas Hubert as Górnowiczius (1980: 75) jį kildina iš avd. Klec, Clecz, kuris yra lenkiškas. Curnoron Preusse (318) Sannolikt en förvanskad återgivning av personnamnet. I TAP 49 anges det preussiska personnamnet Curnothin, som rekonstrueras som *Kurn-āt- eller *Kurn-ōt- och försiktigt förknippas med lett. kurn ’döv’. R. Trautmann betraktar det preussiska personnamnet Curnothin och det preussiska personnamnet Curnotori (lat. dativ) samt Curnoron som ett och samma personnamn. Vladimir Toporov (1984: 322) förknippar det också med lett. kurns ’döv’. Jfr lit. personnamnen Kurnėika, Kùrnikas, Kurnãvičius, som förknippas med lit. kurn-ėti ’springa smidigt, snabbt’, kurn-iuóti ’gå långsamt, lunka’ (Zinkevičius 2008: 597). Pranas Skardžius har inte beskrivit suffixet -or-; något sådant suffix existerar inte. Ordbildningen och etymologin är oklar. Med utgångspunkt i M. Perlbachs dokument går det inte att rekonstruera den autentiska formen. Doybe Preusse (251) Ernstas Lewy (1904: 46) pateikia pr. avd. Dabore, Dabote, Doibe (Dubius), Doberin ir įžvelgia šaknį *dab-, kurią sieja su lie. dabinù ‘puošiu’, dabnùs ‘smulkus’. R. Trautmannas (TAP 26) užfiksavęs pr. avd. Doybe sieja jį su Dubius, Dube. V. Toporovas (1975: 356–359) pr. avd. Doybe, Dubius mini prie *dob- šaknies kartu minėdamas *dub- ir *daub- šaknis, plg. lie. duobė ‘įdubimas’, duóbti ‘daryti įdubimą; skobti’, dubùs ‘įdubęs, gilus’ (LKŽe). Gal pr. avd. *Daub- (?). Gastimo Preusse (218) R. Trautmann (TAP 28) har belagt det preussiska personnamnet Gastuno (eller Gastimo?). Beträffande roten gast-, vars ursprung är oklart, jfr de preussiska personnamnen Gastame, Gastart?, samt fornkyrkoslav. gostì ’gäster’ (Lewy 1904: 48). Motsvarigheterna slav. Gost’ (jfr ryska gostj ’gäst’) och germ. Gast- (tyska Gast ’gäst’) kan i litauiskan motsvaras av Gastilà, Gaščìūnas (Юркенас 2003: 106–107). Namnet Gast nämns även i FN 2008: 239. Under medeltiden kallades personer som saknade tillstånd att bo i staden så. Jfr även lit. personnamn Gast 1760–1790 (IAK), Gasticia 1681 (IAK), Gałtiowski 1729–1776 (IAK), Gastis 1685–1731 (IAK), Gastowicz 1766 (IAK), Gastowski 1670 (IAK), lit. gastùs ’rädd’, gãstauta ’en sådan trädgårdsväxt’ (LKŽe). V. Mažiulis (2013: 214–216) har undersökt preuss. gasto ’stycke, odlingsbar jordbit, skifte’; gasto=*gastā härleder han från västbalt. *gastā ’det som har slocknat←adj. fem. *gastā ’slocknad’, och detta från västbalt. verb. *ges- ’släcka’ eller *gas- ’släcka’. Kanske preuss. *Gast-īmā (?). Ittunthe Preusse (279) Wilhelmas Piersonas (1873: 512) pateikia šį pr. avd. jo neaiškindamas. R. Trautmannas nėra jo užfiksavęs. V. Mažiulis (PKP I 48) yra aiškinęs, kad balsis *ī neretai yra diftongizuotas, t. y. žymimas raidėmis ei, todėl visai įmanomas pr. avd. *Ei-tunt- (?). Dėl pirmojo komponento *ei- plg. kur. avd. Ei-tautt, Eytor (Kiparsky 278), lie. avd. Eibutas, Eīgailas, Eīgėlas, Eīgilas, Eīgintas, Straipsniai / Articles 231 IRENA DUKAVIČIENĖ Eĭgirdas, Eĭkantas, Eĭkintas, Eĭminas, Eĭnoras, Eĭtautas, vilka förknippas med lit. eiti (LVKŽ 109, 112–118). Beträffande det andra komponenten *-tunt- jfr lit. personnamnet Tuntỹs, som enligt författarna till LKŽe möjligen kan förknippas med lit. tùntas, tuñtas ’stor skara, folkmassa, trupp’, tuntúoti ’gå omkring utan mål, småspringa, trampa på stället’, tuntėti ’prata’ eller liknande. Kanske preuss. *Ei-tunt- (?). Pisz19 Preusse (178) R. Trautmann (TAP 77) nämner personnamnet utan att förklara det. Kombinationen sz kan ha betecknat ljudet s. Ordbildningen och etymologin är oklar. Pomuzel Preusse (220) Möjligen kan man urskilja roten *musel-; beträffande den jfr de preussiska personnamnen Swaimusel, Muselit, Musligente (Lewy 1904: 54), samt lit. personnamnet Mufelicia 1678–1691 (IAK). R. Trautmann (TAP 147) tolkar namnet som Po-musel och diskuterar detta namns samband med det polska personnamnet Przemysł (TAP 191). Beträffande prefixet *pa- ’vid, på’ jfr de preussiska personnamnen Po-burse, Po-lexe, Po-wilte (TAP 147). Kanske preuss. *Pa-musel- (?). Predrus Preusse (284) R. Trautmann har belagt det preussiska personnamnet Preydrus och urskiljer prefixet *prei ’nära’ och stammen *dru- (TAP 136, 149). Beträffande det preussiska prefixet *prei- ’nära’, jfr. preussiska personnamn Prei-boto, Pre-weis, Pre-roch, Prei-tor (Lewy 1904: 56–57). V. Mažiulis (2013: 762) rekonstruerar preussisk preposition *prei- ’nära’, som också var preussiskt prefix *prēi- ’nära’. Preussisk preposition *prēi-/preussiskt prefix *prēi- < motsvarar baltisk-slaviska *prēi/*prei [>litauiska priẽ/prie-], latin prie-. Beträffande stammen *dru-, jfr. preussiska personnamn Nis-drus, Na-drus (TAP 136), litauiska personnamn Drusis, Drusay-czia 1764–1786 (IAK), Druseykis 1729–1771 (IAK), Drusewicz 1765 (IAK). Kanske preussiska *Prei-dru-s (?). Smyge Kirsini Preusse (251) W. Piersonas (1873: 716) ir R. Trautmannas (1925: 96) mini šį avd. neaiškindami. Plg. lie. avd. Smigùlskis, Smigiẽlškis (LPŽe), lie. avd. Smigielska 1760–1790 m. (IAK). Gal sietinas su lie. smigùs ‘sm iglus’ (LKŽe). G. Blažienė (2005: 330), aiškindama pr. vv. Smigelithin, sieja jį su pr. avd. Smyge, bet daugiau baltiškų paralelių nepateikia. Swinco Preusse (273–274), Swinke (287) R. Trautmannas (1925: 103) mini avd. Swynke. Plg. lie. avd. Svinkūnas, le. Świnka, ru. Свинкин (LPŽe). Gal prūsų avd. *Svink-(?), kuris veikiausiai lenkiškos kilmės. Szinte Preusse (178) W. Piersonas (1873: 714) yra užfiksavęs pr. avd. Szinte bei vv. Syntin, Zin-ten, bet jų nekomentuoja. TAP 103 paminėtas šis pr. avd., plg. vv. Szynth en. Plg. lie. avd. Žintelis, Žentỹs, kurie siejami su lie. žéntas (LPŽe). Kazimieras Būga (III 277) mini lie. žin-ti ‘negaluoja, sirginėja’, vv. Зинмель – Šelpilio vls. 19 E. Lewy šį pr. avd. sieja su lie. pizà, pizdà, dar plg. lie. dievą Pizius (1904: 42). 232 Acta Linguistica Lithuanica LXXII XIII amžiaus prūsų asmenvardžiai prūsų registre enstammig < sėl. *Zintelis=lit. Žintelis – efternamn‖1566 Žyntys, Žintikas‖pr. *Zintis<1419 Sint̄hen. När G. Blažienė undersöker (2005: 232–233) pr. ortsnamn Zinten, rekonstruerar hon pr. *Zint-, som hon förbinder med pr. personnamn Szinte. I en artikel av Leto Palmaitis (2010: 355–358) förklaras att ’i initial position före en vokal skrivs den tonande sibilanten [z] nästan aldrig med bokstaven z; den absoluta majoriteten av baltiska namn med initialt [z] före en vokal återges med den vanliga bokstaven s’. L. Palmaitis menar att man inte behöver någon žintyti, eftersom det i själva Litauen finns Sintautai och verbet sintėti. Förmodligen pr. *Sint-. Woczeslon (Woisław, Wotisław) Preusse (205) Slaviskt namn avlett från det tjeckiska tvåledade personnamnet Věceslavъ: fornslav. vešte ’mer’ och slava ’ära’ (Zinkevičius 2010: 101). PRUssiska OCH KRISTNA NAMN SOM NÄMNS I KÄLLAN Det framgår också av den nämnda källan att preussarna gav sina söner preussiska och kristna namn. Till exempel: 1260 ...bestätigt dem Matto... (173); 1262 ...dem Preussen Grunaw... (188); 1267 ...verleiht dem Marus... (205) ...den Preussen...Woczeslon... (205); 1267–70 ...den Preussen Paul... (211); 1273 ...dem Preussen Peter... (217); 1274 ...den Preussen Luthymero... (218); 1278 ...für Petrus des Ponathi Sohn... (231); ...dem Woymar... (232); 1282 ...den Preussen Symon... (242); 1288 ...dem Otto von Russen... (276); 1289 ...dem Preussen Navier, seinen Söhnen Tulkoyte, Ludewicus und Merune...welche die Grenzen des Zedechen... Tessym, Gunthe, Clecz, Munthemil, Preussen......die vorher Golte, Sokor und Kirsne besessen... (279); 1290 ... dem Stephan eine Verschreibung mit Freiheit... (289); 1293 ...nach Kulmer Recht zwischen dem See Alden und den Gütern des Nauschutte und Bogusch... (300); 1296 ...den Samen Philipp und seinem Bruder Dietrich, den Söhnen Rige’s Schude, Grande, Logot, seinem Bruder Jane, Kerse... (314–315); 1299 ...die Namen der alten Witinge von Samland Heninke, Philipp und Dietrich, Johann Brulant, Conrad Dyabullus, Guntar... Polexe, sein Sohn...Dirke... (329). Många folk i Central- och Östeuropa antog kristendomen vid slutet av det första årtusendet. Påvestolen i Rom, som var angelägen om att kristna de baltiska folken, främst västpreussarna, inrättade en polsk kyrkoprovins. När enskilda missionärers försök att döpa de talrika preussiska stammarna visade sig fruktlösa, tog man till mer drastiska åtgärder. Under 50 år erövrade riddarna i Tyska orden, med påvens stöd och välsignelse, hela de preussiska stammarnas territorium med svärd och eld. Dopet dröjde, eftersom den hedniska statusen gjorde det fördelaktigt att hålla dem som slavar och plundra deras egendom. Man kan hävda att alla smålitauer först på 1500-talet antog kristendomen genom Straipsniai / Articles 233 IRENA DUKAVIČIENĖ den lutherska kyrkans präster20. Preussarna tvingades motvilligt konvertera. De preussiska kristna namnen härrörde från hebreiska, grekiska och latinska namn, t.ex.: Jane, Johann, Symon, Matto, Peter, Philipp, Paul. Det finns också namn av kristet ursprung som härleds från slaviska och germanska namn, t.ex.: Woczeslon, Woymar, Dietrich, Gunthe. Här analyseras bildningen och ursprunget hos några sådana preussiska personnamn. Guntar Same (329) Jfr pr. personnamnen Guntawt, Nirgende, Gunde, Gunte, vilka R. Trautmann (TAP 159), liksom pr. personnamnet Guntar, förbinder med pr. guntwei ’driva’. Enligt R. Trautmann kan suffixet *-ar- urskiljas här. V. Toporov (1979: 341) betraktar detta personnamn som tvåledat. Jfr dock lit. personnamnet Guntárskis, vars rot antas vara *guntar och förbinds med tyskans personnamn Günther, Günthardt, Günthor (LPŽe). Z. Zinkevičius uppfattning överensstämmer inte med LPŽ-författarnas. Han nämner det litauiska personnamnet Gùn-taras, som han betraktar som tvåledat, och förbinder den andra leden tar- med lit. tãr-ti (2008: 147–148, 207). Se även FN 2008: 267. Schude Grande Same (314–315, 329), Schude Same (329) Grande vokiškas vardas iš vž. grande ‘didelis’ (lo. grandis ‘didelis’) (FN 2008: 257). Plg. lie. avd. Granda 1665 m. (IAK), Grando 1604 m. (IAK), Grandin 1670 m. (IAK), Grandel 1784 m. (IAK), lie. grandãĩ ‘kartelių lubos, grįstai; šakų klojinys po javais’, grándyti ‘gręsti’, grandis ‘žiedas, lankelis; stora lenta, grandas’ (LKŽe). Dar žr. Blažienė 2000: 44. R. Trautmann (TAP 94) nämner tillsammans med Schude även varianten Scude. Jfr den pr. roten *skud- med pr. personnamnen Scudeyke, Scudenne, Scudete, Schudie, Schudike (TAP 150), lit. personnamnen Skudỹs, Skùdas, Skùdis, vars ursprung inte är helt klart. Roten skud- skulle kunna förbindas med lit. skùdinti ’såra; orsaka smärta; skada’ (LPŽe). Jfr lit. personnamnen Skudaytis från 1696 (IAK), Skudeykis från 1657 (IAK), Skudutis från 1740–1760 (IAK). Pr. personnamn *Skud-. PRUSERNAS STAMTILLHÖRIGHET I registret återspeglas stamtillhörigheten. Många sambier, bartier, sudauer, pogesanier, notanger, skalvier och varmier har påträffats. Till exempel: 20MLE 2003: 323–324. 234 Acta Linguistica Lithuanica LXXII XIII amžiaus prūsų asmenvardžiai prūsų registre Sambier 1255...dem Samen Yboto... (140); 1260...im Samland Glande... (175); 1261...dem Samen Berischo... (178); 1261–62...dem Samen Preiboto... (182); 1281...dem Samen Napellin und seinen Brüdern Nargotin und Nerrnedin... (238); 1286...dem Samen Binge... (269); 1295...die Samen werden von ihrem Führer Naudiota, dem Sohne Jodute’s, verrathen... (311); 1296...den Samen Philipp und seinem Bruder Dietrich... (314–315) Bartier 1260...in Barthen Diwan (175); 1271...Diwan genannt Klekine der Führer der Barther... (215); 1284...Zwei Barther, Numo und Dersko... (253); 1289...den Barthern Butilabes und den Söhnen des Muntir... (284) Sudauer 1283...Sudauer, darunter auch Kantigerde... (247); 1285...dem Sudauer Scumant und seinen drei Söhnen, Rukals, Gedetes und Galms... (260–261); 1285...den Sudauern Muntigin, Tholeyke, Schare und Prodwele... (263); 1285...dem Kantigirde, sowie Zwinienne und seinen Brüdern den Sudauern... (263) Pogesanier 1260...in Pogesanien Auttumo... (175); 1271...Linko der Pogesanier... (215); 1296...dem getreuen Pogesanier Gederikes... (317) Notanger 1260...in Natangen Heinrich Monte... (175); 1295 Die Natanger erwählen Sabina, Gauwinia, Stanto, Trinta und Missino zu Anführern... (311) Skalvier 1276...des Schalauers Sarecka, die Schalauer Surbancz, Swisdeta und Surdeta... (227–228) Varmier 1260...in Ermland Glappo...(175) I det aktuella dokumentet registreras: 103 sambier, 5 bartier, 10 sudauer, 3 pogesanier, 6 notanger, 4 skalvier, 1 varmier. De nämns oftast i dokument om jordägande, men också i samband med uppror. Alla vitingar var sambier. Nedan presenteras bildningen och ursprunget för två skalviers namn. Sarecka Schalauer (227–228) Dėl šaknies plg. pr. avd. Sarecte (Pierson 1873: 709), Sarotte, Sarude (TAP 90), lie. Sár-gaudas, Saũ-saras, Sarỹs, siejamus su sar-iōti ‘siaubti’ (Zinkevičius 2008: 132). LPŽe autoriai mini lie. avd. Sareckis, Sarùlis, Sarõlis, Sarỹs, kurių šaknies sar- kilmė ne visai aiški. Plg. la. Sars, vo. Sar, Saro, Sahr ir galbūt lie. sariōti ‘siaubti, niokoti, plėšti; bastytis’. MLE (2009: 188) minimas Sarkis, Sarecka, Sarecke, Sareika kaip vienas skalvių vardų, netoli Rambyno kalno turėjęs Sareckos pilį. Dar plg. lie. avd. Saraka 1830 m. (IAK), Sarayczie 1781 m. (IAK), Sareykis 1816 m. (IAK), Sarenas 1740–60 m. (IAK), Sarulis 1765 m. (IAK). Gal pr. avd. *Sar-eik-a (?). Surbancz Schalauer (227–228) R. Trautmann (TAP 100) nämner detta preussiska personnamn, men förklarar det inte. Beträffande den första stammen *sur- ’omkring, nära’ jfr Sur-gede, Sur-mine, Sur-teike (Lewy 1904: 61). V. Mažiulis (2013: 892) rekonstruerar preussiska *zur- ’omkring’ eller *sur-. Z. Zinkevičius (2008: 141) anger litauiska personnamn Sùr-gaudas, Nã-suras, Suráitis, där sur- förknippas med preussiska surgi ’omkring’. Straipsniai / Articles 235 IRENA DUKAVIČIENĖ Det är oklart hur cz ska läsas: som *-t- eller *-d-. Beträffande roten *band-, jfr. preussiska personnamn Bandot, Perband, Bandune (Lewy 1904: 44), jfr. preussiska en-banden ’nytta’, litauiska bandà, bandýti (TAP 132). Namnet *band- förknippas med band-ýti, bandà ’egendom’ (Zinkevičius 2008: 76). Jfr. litauiska personnamn Bąnda år 1650 (IAK), Bandawa år 1691 (IAK), Bande år 1787 (IAK), Bandy år 1786 (IAK), Bandinis år 1787 (IAK), Bandorius år 1756 (IAK). Beträffande roten *bant-, jfr. preussiska personnamn Bantiko, Bantun (TAP 17), litauiska personnamnet Nōr-bantas (Zinkevičius 2008: 76). Möjligen preussiska *Sur-/*Zur-band-/-bant- (?). VITINGAR SOM NÄMNS I DOKUMENTET År 1299 omnämns vitingar, vilka räknas upp i tabellen. Det preciseras att de förblev trogna Orden under upproret och därför fick besittningar. Ortnamn21 Vitingar Labota (Labtau) Grande, hans son Stantike, Sandir, hans son Judute, Parupe, hans son Gedete, Ibute, hans son Kerse, Jodute, hans son Logote, Schude Grande, Muntemil, hans son Wissebute, Runkim, hans son Waystote, Nakuntie, Nasynne, Tyrune, Swaymuzel, hans son Rixte, Panote, hans son Preytor. Kvedenava (Quedenau) Sclode, hans son Nalube, Goyres, hans son Buse, Tlokote, hans son Prewilte, Heninke, hans son Stintele, Schude, hans son Dargute. Medenava (Medenau) Noytite, hans son Surteyke, Gedune, hans son Antime, Wissegawde, Napelle, Albert Dyabulus, Conrad Sagittarius, Tulekinste, Junde, hans son Preydesse, Eyt iow, hans son Queydange, Polexe, hans son Nermok, Nemote, Dirke, Nodrans. Rinava (Rynau) Darexte, Glande, Nawalde, Gubike. Kaimė (Kaymen) Philipp och Dietrich, Palstok, Gedute. Tepliava (Tapiau) Sapelle, Azayme. Valdava (Waldau) Missote med sina bröder, Johann Brulant, Conrad Dyabulus. Žiokai (Schaken) Musk te. Rudava (Rudau) Rege och Romeke, Gedune, hans son Stantele, Bayse, hans son Santirme, Dywote och hans bror Pagawle, Sambil, hans son Glande. Vargiai (Wargen) Sclode, Scardune, Guntar, hans son Nakoken, Bygune, hans son Kortie, Garbote, hans son Bayone, Nadar, Wargatte, Eyt iow, hans son Dargote, Surteik, Paytone. Girmava (Germau) Gymme, Kunkite, Biriske (329) 21 Ortsnamnen har återställts enligt den interaktiva kartan över Ostpreussen II. Ortsnamn (P, hämtad 2014-09-10). 236 Acta Linguistica Lithuanica LXXII XIII amžiaus prūsų asmenvardžiai prūsų registre Förklaringen av några vitingnamns bildning och ursprung diskuteras. Goyres Same (329) PUB I 448 innehåller en variant av skrivningen av detta personnamn Guyros. R. Trautmann (TAP 37) har belagt det preussiska personnamnet Guyres. V. Toporov (1979: 351) förbinder försiktigt roten *goir- med lit. gvėra ’en virrpanna, någon som är slapp’, gvérti ’bli slapp’, gvérinti ’gå och glo’. Personnamnet är felaktigt återgivet i registret. Kanske preuss. *Gvīr-as (?). Pagawle Same (329) R. Trautmann (TAP 147) betraktar detta personnamn som en avledning med prefixet *pa-, men hänvisar också (TAP 160) till August Leskiens förslag att förknippa detta personnamn med lit. pagaulùs ’som snabbt uppfattar, förstående, intelligent’; jfr lit. personnamn Gáulïa (TAP 73). Preuss. *Pagaul-(?). SLÄKTSKAPSFÖRHÅLLANDEN Det aktuella registret ger också mycket information om släktskapsförhållanden. Det anges att en eller annan bärare av ett namn är någons Vater (far), Oheim (farbror), Sohn (son), Bruder (bror), Brudersohn (brors son, brorson), Schwestersohn (systers son, systerson). Här räknas också alla vitingar och deras söner upp. Exempel: Far, farbror: 1284 ...överlåter åt preussarna Gaudinis, Poburs, Cantune, Cawald, Argaldinus och deras farbror Scanthit fältlotten Spal, som deras far Stirnis en gång hade innehaft... (253); 1292 ...överlåter åt preussen Tulne fältet Lymite, för vilket han får de 30 hovar som hans far Alsutte och hans farbröder Dirsune och Suyrnis innehade... (294). Son: 1261 ...åt preussen Wergule, son till den ädle Sclodo... (179);... åt Ybuthes söner, Kerse och Nekarkis... (180); 1278 ...åt Petrus, Ponathis son... (231); 1285 ...åt sudauern Scumant och hans tre söner, Rukals, Gedetes och Galms... (260–261); 1287 ...åt preussen Swinco och hans söner Nawekis, Nacolnis, Baynne, Samides... (273–274); 1288 ...åt Otto von Russen, son till preussen Juncter... (276); 1289 ...åt preussen Navier, hans söner Tulkoyte, Ludewicus och Merune samt deras brorson Truncz... (279); 1290 ...Sange och hans son Ardange... (287); 1295 ...från deras ledare Naudiota, Jodutes son... (311); 1297 ...åt preussen Curnoron och hans söner Knaypan och Spayrote... (318). Bror: 1261...åt bröderna Rornike och Gilbirs... (181); 1267 ...åt Marus och hans bröder Stortcz, Runot, Menant, Postreyde och Stenians... (205); 1280 ...åt Mandio och hans bror Saluch... (237); 1281 ...åt samen Napellin och hans bröder Nargotin och Nermedin... (238–239); ...Tuschero och hans bror Queriam... (238); 1282 ...åt preussarna Poytun och hans bror Sassin... (242); 1283... åt de biologiska bröderna Wargele, Astiothe, Spandothe och Ybuthe... (249); 1284... Straipsniai / Articles 237 IRENA DUKAVIČIENĖ till preussen Schroite, liksom hans bror Johann, Bruland... (252); 1289 ...bröderna Quesyge och Samsange... (279); 1292 ...bröderna Curnotori och Santhaps... (293); 1296...samerna Philipp och hans bror Dietrich, sönerna till Rige’s Schude, Grande, Logot, hans bror Jane, Kerse och hans bror Nakoke, Jodute, hans bror Theysote, Nasyne, Nalube, hans bröder, Parupe och hans bror Dygune... (314–315). Brorson: 1289 ...till preussen Navier, hans söner Tulkoyte, Ludewicus och Merune, samt deras brorson Truncz... (279). Systers son: 1284 ...till preussen Trumpe och hans systerson Nassen-cepis... (252). Släktskapsbeteckningarna omfattar ord som betecknar blodsband och släktskap genom giftermål. De preussiska familjerna var stora. I denna källa påträffas 38 bröder, 18 söner, 3 farbröder, 2 fäder, 1 brorson, 1 systerson. I det nämnda registret omnämns preussarna endast i dokument om jordägande eller andra förmåner. Av materialet framgår att männen var viktigast; kvinnorna namnges inte. Ordens högmästare utfärdade dokument till preussarna enligt preussisk eller kulmisk rätt, rörande jordbesittning (gåva, tilldelning, överlåtelse osv.) eller andra friheter (befrielse från dagsverken, från tionde osv.). Man kan hävda att egendom i det preussiska samhället, innan det kom under Ordens styre, ärvdes endast på manslinjen (Gelumbauskienė 2006: 81). Exempelvis anges det i ett dokument från 1284 att biskop Heinrich av Varmia tilldelade preussarna Gaudinis, Poburs, Cantune, Cawald, Argaldinus och deras farbror Scanthit Spal ett fält som tidigare hade brukats av deras far Stirnis. Det anges också att de skulle fullgöra krigstjänst, betala till kyrkan och lämna en del av skörden. Följaktligen hade Stirnis (pr. *Stirn-īs) en bror, Scanthit (pr. *Skant-īt-), och fem söner: Gaudinis (pr. *Gaud-īn-is), Poburs (pr. *Pa-burs-), Cantune (pr. *Kant-ūn-), Cawald (pr. *Ka-vald-), Argaldinus (pr. *Ar-galdīn-us), vilka efter faderns död delade hans jord. SLUTSATSER 1. M. Perlbachs register Preussische Regesten bis zum Ausgange des dreizehnten Jahrhunderts har i hög grad belyst den historiska kontexten för preussiska personnamn under 1200-talet. Förteckningen över personnamn bör fortsätta att granskas och kompletteras, och frågorna kring preussisk namngivning bör fastställas. 2. Den nämnda källan upptar 283 preussiska personnamn från 1200-talet. Att det rör sig om preussiska personnamn framgår av de tillagda beteckningarna – etnonymen Preusse eller namnen på invånarna i olika delar av Preussen: Samen, Barther, Sudauer, Pogesanier, Natanger, Schalauer. År 1299 finns även 91 Wittinge. 238 Acta Linguistica Lithuanica LXXII XIII amžiaus prūsų asmenvardžiai prūsų registre Med beteckningen Preusse påträffades 89 personnamn, liksom 103 samer, 5 barther, 10 sudauer, 3 pogesanier, 6 natanger, 4 schalauer och 1 varnis. Alla wittinge var samer. 3. Redan 1216 fanns det preussare som frivilligt hade låtit döpa sig (Philipp hade tidigare hetat Warpoda, Paul hade tidigare hetat Suavabuno). Preussarna gav sina söner preussiska (Warpoda) och kristna (Paul, Peter, Johann) namn. Man antar att dopnamnen under en tid användes tillsammans med de gamla hedniska namnen, och att efternamn kan ha uppstått ur de senare. 4. I registret dominerar enledade personbeteckningar (1277 Pigant, Waysel, Sthonem, Naschom), men det förekommer även namn med två led. Exempel: 1284 Conrad Kirsin; 1287 Robe, Sangro, Cumdris, Ardange Preussen genannt Cirsini. 5. Registret innehåller även information om släktförhållanden. I denna källa påträffades 38 bröder, 18 söner, 3 farbröder, 2 fäder, 1 brorson och 1 systerson. Preussarna omnämns endast i dokument om jordägande eller andra förmåner. Egendom ärvdes endast på manslinjen; kvinnor namnges inte. Ordens högmästare utfärdade dokument till preussarna enligt preussisk eller kulmisk rätt, rörande jordbesittning (gåva, tilldelning, överlåtelse osv.) eller andra friheter (befrielse från dagsverken, från tionde osv.). 6. Mer än hälften av de beskrivna personnamnen är otvetydigt av baltiskt ursprung, men de kan också vara av annat (tyskt, slaviskt osv.) eller okänt ursprung. Större delen av personnamnen av främmande ursprung kommer från tyskan. Även personnamn med dopnamnsursprung förekommer, exempelvis Matto. 7. Ur ordbildningssynpunkt är de undersökta personnamnen i registret avledningar. De flesta personnamnen är bildade med suffix; det finns även tvåstammiga personnamn och några få prefixavledningar. Ordbildningen hos en betydande del av personnamnen är oklar eller kan tolkas på olika sätt. 8. En tillförlitlig insamling av materialet och redovisning av alla varianter av varje personnamn skulle bidra till en mer exakt förklaring av deras ordbildning och ursprung, vilket skulle vara till stor nytta för baltisk antroponymiforskning. KÄLLOR OCH LITTERATUR Blažienė Grasil da 2000: Die baltischen Ortsnamen im Samland. (Hydronymia Europaea; Sonderband 2.) Stuttgart: Franz Steiner Verlag. Blažienė Grasil da 2005: Baltische Ortsnamen in Ostpreußen. (Hydronymia Europaea; Sonderband 3.) Stuttgart: Franz Steiner Verlag. Blažienė Grasil da 2011: Dėl prūsų asmenvardžių. – Inveniens quaero: Ieškoti, rasti, nenurimti. Vilnius: Vilniaus pedagoginio universiteto leidykla, 463–474. Straipsniai / Articles 239 IRENA DUKAVIČIENĖ Būga Kazimieras 1958–1961: Rinktiniai raštai 1–3. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla. DB – Deutsche Biographie. Tillgänglig på internet: http://www.deutsche-biographie.de FN – Duden Familjenamnslexikon. Ursprunget och betydelsen av 20 000 efternamn, redigerad av Rosa och Volker Kohlheim. Mannheim, Leipzig, Wien, Zürich, 2008. Gelumbauskienė Regina 2006: Paveldėjimo institutas baltų paprotinės teisės šaltiniuose (XII–XIVa.) – Jurisprudencija 89(11); 78–82. Górnovicz Hubert 1980: Toponimia Powiśla Gdańskiego. Gdańsk. Gdańskie Towarzystwo Naukowe. IAK – Historiskt personnamnsregister. Kiparsky Valentin 1939: Die Kurenfrage. Helsinki: Druckerei der finnischen Literaturgesellschaft. Lewy Ernst 1904: Die altpreussischen Personennamen. Breslau: Fleischmann. – Baltistica 45(2), 355–358. LKŽe – Litauisk ordbok 1–20, 1941–2002, elektronisk version, redaktionskollegium: Gertrūda Naktinienė (huvudred.), Jonas Paulauskas, Ritutė Petrokienė, Vytautas Vitkauskas, Jolanta Zabarskaitė. Vilnius: Litauiska språkinstitutet. Tillgänglig på internet: www.lkz.lt. LPŽe – Litauisk efternamnsordbok 1–2, elektronisk version. Vilnius: Litauiska språkinstitutet. Tillgänglig på internet: http://pavardes.lki.lt. LVKŽ – Kuzavinis Kazimieras, Savukynas Bronys 2009: Lietuvių vardų kilmės žodynas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Mentzel-Reuter Arno 2007: Max Perl­bach als Geschichtsforscher. Preußenland. Mitteilungen der historischen Kommission for Ost- und Westpreussische Landesforschung und aus den Archiven der Stiftung preussischer Kulturbesitz. Nr 2, Jahrgang 45, 39–53. MLE – Encyklopedi om Litauen Minor 1–4. Vilnius: Institutet för vetenskap och encyklopedisk utgivning, 2000–2009. P – http://www.prusija.lki.lt Palmaitis Letas 2010: Zintai-Cintai (o gal Žintai?) bei Prūzai-Prūsai (o gal Prūžai?). – Baltistica 45(2), 355–358. Pierson Wilhelm 1873: Altpreussischer Namencode x. – Zeitschrift für preussische Geschichte und Landeskunde. Bd. 10. Berlin, 483–744. 240 Acta Linguistica Lithuanica LXXII XIII amžiaus prūsų asmenvardžiai prūsų registre PKEŽ – Mažiulis Vytautas 2013: Prūsų kalbos etimologijos žodynas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras. PKP I – Mažiulis Vytautas 1966: Prūsų kalbos paminklai. Vilnius: Mintis. PrR – Preussische Regesten bis zum Ausgange des dreizehnten Jahrhunderts. Samlade och utgivna av M. Perlbach. Königsberg: Ferds. Beyer tidigare Th. Theile’s bokhandel, 1876. PUB I – Preussisches Urkundenbuch 1. Königsberg: Gräfe und Unzer, Marburg: Elwert, 1982. Rospond Stanisław 1973: Słownik nazwisk śląskich. T. 2, G–K. Wrocław – Warszawa – Kraków – Gdańsk: Zakład Narodowy im. Ossolińskich Skardžius Pranas 1943: Lietuvių kalbos žodžių daryba. Vilnius. TAP – Trautmann Reinhold 1925: Die altpreußischen Personennamen. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht. Zinkevičius Zigmas 2008: Lietuvių asmenvardžiai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Zinkevičius Zigmas 2010: Krikščioniško vardyno kelionė į Lietuvą. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Zinkevičius Zigmas 2012: Vilnijos lenkakalbių pavardės. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras. Юркенас Юозас 2003: Основы балтийской и славянской антропонимики. Vilnius: UAB „Ciklonas“. Toporov – Toporov Vladimir Nikolaevitj. Прусский язык. Словарь 1–5. Moskva: Nauka. 1975–1990. Straipsniai / Articles 241 IRENA DUKAVIČIENĖ th1300-talets preussiska personnamn i det preussiska registret SAMMANFATTNING Artikeln granskar de preussiska personnamnen från 1200-talet i den historiska källan Preussische Regesten bis zum Ausgange des dreizehnten Jahrhunderts, sammanställd av Max Perlbach. Medan uppgifterna om Perlbach i den litauiska pressen är ganska knapphändiga, faller även hans liv inom ramen för denna undersökning. Preussiska namn fördes in i registret från olika tryckta källor. Hur de lästes och återgavs berodde på de historiker som skrev ned dem. Felaktigheter är ganska vanliga; därför är det nödvändigt att kontrollera namnen och föra in dem i den vetenskapliga diskussionen. Eftersom den grafiska återgivningen är oklar för ett antal personnamn är det svårt att återställa deras autentiska former; trots detta görs försök att göra det. Vi kan möjligen tala om ett resultat av förtyskning: det tillagda -e som ett medellågtyskt böjningssuffix (Knut Olof Falks hypotes). Preussiska personnamn behandlas först utifrån sin bildning, eftersom analysen av ordbildningen bäst återspeglar deras struktur och förhållandet mellan grundordet och avledningen samt hjälper till att fastställa ursprunget till personnamn, som kan vara klart, mindre klart eller oklart. I sökandet efter personnamnens ursprung sätts de i samband med appellativ i baltiska och slaviska språk samt i mer avlägsna indoeuropeiska språk och jämförs med egennamn i de nämnda språken. En kvantitativ metod gör det möjligt att sammanfatta och utvärdera resultaten av ordbildningsundersökningen. Mer än hälften av de undersökta personnamnen har definitivt baltiskt ursprung, men de kan också ha ett annat ursprung än baltiskt, eller så kan ursprunget vara oklart. De flesta personnamn av främmande ursprung härstammar från tyskan. Inlämnad den 3 juni 2015. IRENA DUKAVIČIENĖ Litauiska språkets institut Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Litauen [email protected] 242 Acta Linguistica Lithuanica LXXII