Dėl pragmatinės lingvistinės vietovardžių analizės (remiantis Marijampolės apskrities vietovardžiais)

DALIA SVIDERSKIENĖ Institutet för litauiska språket Forskningsområden: onomastik (studier av egennamnsbildning, ursprung och motivation). OM PRAGMATISK LINGVISTISK ANALYS AV ORTNAMN (MED UTGÅNGSPUNKT I ORTNAMNEN I MARIJAMPOLĖS LÄN)1 Om pragmatisk lingvistisk analys av ortnamn (baserad på ortnamnen i Marijampolė län) SAMMANFATTNING Denna artikel är en vetenskaplig introduktion till pragmatiska studier av ortnamn och presenterar några resultat från en påbörjad analys. Den bygger på unika toponymiska uppgifter från enkäter i mellankrigstidens Litauen, bevarade i LKI:s ortnamnsarkiv (ortnamn från Marijampolė län). Analysen av ortnamn från ett enda etniskt område ur en vald aspekt är en fortsättning på tidigare ortnamnsstudier utifrån sedvanliga perspektiv på bildning och ursprung. I artikeln redogörs för de grundläggande teoretiska och metodologiska utgångspunkterna för en pragmatisk-lingvistisk analys av ortnamn, och forskningsaspekter som hittills har utnyttjats i liten utsträckning inom litauisk toponymik lyfts fram. I denna publikation bygger man på information från en särskilt intressant och värdefull, hittills opublicerad sektion med anteckningar i enkäterna ”Jordnamn”, vilket gjorde det möjligt att betrakta det undersökta toponymiska materialet genom erfarenhetsprismat hos språkbrukare i den etniska regionen. Studien sammanfattas och slutsatser och rekommendationer presenteras. NYCKELORD: mellankrigstiden, ortnamn, pragmatisk lingvistisk analys av ortnamn, emotionell värderande konnotation, bildlig expressiv konnotation, etnokulturell konnotativ komponent, 1 Tack. Artikelförfattaren framför sitt uppriktiga tack för värdefulla kommentarer, råd och välvilja till professor Rūta Petrauskaitė, professor Kazimieras Župerka och artikelns anonyma granskare. 166 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Om pragmatisk lingvistisk analys av ortnamn (med utgångspunkt i ortnamnen i Marijampolė län) stereotyp, namngivningssituation, kommunikativ intention, perlokution, adressant (namngivare), adressat. ANNOTATION Artikeln är en vetenskaplig introduktion till pragmatisk forskning om ortnamn och presenterar flera resultat från den pågående analysen. Den bygger på unikt toponymiskt material från frågeformulär från mellankrigstidens Litauen, bevarade vid avdelningen för onomastik vid Institutet för det litauiska språket (ortnamn från Marijampolė län). Analysen av ortnamn från en enda etnisk region ur det valda perspektivet är en fortsättning på tidigare ortnamnsforskning, som utgått från de vanliga aspekterna ordbildning och ursprung. Artikeln presenterar de viktigaste pragmatiska teoretiska och metodologiska principerna för lingvistisk analys av ortnamn och lyfter fram forskningsaspekter som knappt har använts inom litauisk toponymi. Denna publikation bygger på särskilt intressant och värdefull information från avsnittet kommentarer i frågeformulären ”Landnamn”, vilket inte har publicerats tidigare. Detta gjorde det möjligt att närma sig det toponymiska forskningsmaterialet genom erfarenheterna hos språkbrukare från en specifik etnisk region. Forskningens generaliseringar formulerades; slutsatser och rekommendationer presenterades. NYCKELORD: mellankrigstiden, ortnamn, pragmatisk lingvistisk analys av ortnamn, emotionell värderande konnotation, visuell expressiv konnotation, etnokulturell konnotativ komponent, stereotyp, namngivningssituation, kommunikativ intention, perlokution, adressant (namngivare), adressat. 0. INLEDNING I studier av regional toponymi skulle man, vid sidan av ortnamnens bildning, semantik och andra specifika egenskaper, också kunna fastställa fler allmänna lingvistiska företeelser som hör till pragmatiken. Ett pragmatiskt lingvistiskt synsätt på ortnamn skulle vidga gränserna för den toponymiska analysen. Samtidigt skulle forskningens relevans som en komplex studie ur flera perspektiv bevaras. Dessutom skulle sådana studier bekräfta eller vederlägga påståenden om särprägel, olikheter eller gemensamma drag hos ortnamnen i vissa delar av Litauen; de gemensamma dragen skulle kanske kunna vara fler än skillnaderna. För detta skulle även toponymi från andra områden behöva inkluderas i den aktuella forskningen. Rūta Marcinkevičienė var förmodligen den första i dagens litauiska toponymiforskning som uppmärksammade att egennamns betydelse liknar Straipsniai / Articles 167 DALIA SVIDERSKIENĖ apellativens konnotativa betydelse <...>, inte så mycket själva betydelsen som dess överkant, som omfattar olika bildliga och funktionella associationer samt värderande element (jfr Marcinkevičienė 2000: 137–146). Forskaren undersökte Kaunas konnotation genom fria och riktade associationsexperiment2, och dessutom genomfördes en kontextuell analys av den valda ortnamnet. Undersökningsdata som erhölls med båda metoderna gjorde det möjligt för lingvisten att dra slutsatsen att det finns vissa samband mellan ortnamnets användningskontext och dess konnotation. Denna studie inspirerade även andra lingvister – Ilona Sideravičiūtė-Mickienė och Saulė Juzelėnienė – att med hjälp av ett elektroniskt program för korpusanalys välja ut kollokater till städerna Palanga och Nida och, efter att ha klassificerat dem efter ordklass, undersöka deras frekvens (Sideravičiūtė-Mickienė, Juzelėnienė 2005: 70–75). I det senare fallet tycks inga nya teoretiska insikter ha tillkommit. Kazimieras Župerka konstaterade att ortnamn i texter med saklig stil endast har en informativ funktion, medan det förhåller sig annorlunda i texter med fria stilar (vardaglig, konstnärlig och publicistisk) (Župerka 2009: 263–271). I det första fallet används ortnamnen i bokstavlig betydelse och får inga konnotationer; i det andra kan den kompletterande informationen – platsens image – väga tyngre än det huvudsakliga innehåll som de förmedlar. Enligt forskaren är två komponenter nära förbundna i aktualiseringen av ett ortnamn3: ordet (dess ljudsammansättning, ordbildning och semantik) och bilden av den plats som benämns med ordet. Enligt Aleksandras Vanagas är ”föremålet för undersökningen av hydronymers semantik den specifika betydelse som hydronymen hade när den bildades” (Vanagas 1981: 9), eftersom ”hydronymer vid sin bildning kunde ha en betydelse och vara motiverade, eller mer exakt, ha ett mycket brett och konkret semantiskt innehåll (eftersom de konnoterade och omfattade egenskaper som kännetecknade både en hel objekttyp och sådana egenskaper som ännu bara det enskilda betecknade objektet hade)” (se även ibid., 6–17). Det viktigaste är alltså vad ordet betydde när det blev nomina proprium [här och på andra ställen mina kursiveringar – D. S.]. Detta synsätt på en klass av ortnamn (hydronymer) lämpar sig för de ortnamn i alla analyserade klasser (underklasser). Den redovisade mångfalden av pragmatiskt lingvistiska perspektiv på studiet av ortnamn visar att det finns flera möjliga forskningsinriktningar för de aktuella onymstudierna, vilka kan bidra till att klargöra: 2 I ett psykolingvistiskt experiment anger människor de första ord som dyker upp i tankarna som svar på ett givet stimulusord. Dessa visar vilka associationer det hörda, sedda och lästa ordet väcker hos dem (se även Marcinkevičienė 2011: 32). 3 Dėl termino žr. Župerka 2009: 263. Šios sąvokos aiškinimas autoriaus pateikiamas ir su priešingu kalbos priemonių vartojimo būdo paaiškinimu (kas daro kalbamąją sąvoką geriau suprantamą): automatizacija – įprastinis vartojimas, o aktualizacija – vartojimas, patraukiantis dėmesį, suvokiamas kaip neįprastas, nepaprastas (dar žr. Župerka 2008: 75). Aktualizacijos sąvoka, anot mokslininko, artima ekspresyvumo, išraiškingumo sąvokoms (ten pat). 168 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Om pragmatiskt lingvistisk analys av ortnamn (med utgångspunkt i ortnamn från Marijampolė län) (1) hur ett ortnamn används som språkligt tecken i vissa pragmatiska kontexter, (2) ett associationsexperiment med ortnamn och (3) sökandet efter en pragmatisk komponent i betydelsen hos ett egennamn, socialt uppfattad och kodifierad. I vårt fall är den sistnämnda forskningsinriktningen aktuell. Här är forskningsobjektet den pragmatiska komponenten i onymernas betydelse, och det centrala begreppet för forskningsinriktningen är konnotation. R. Marcinkevičienė beskriver konnotation som en del av den lexikala betydelsen som kompletterar den denotativa betydelsen hos vissa ord. Konnotation omfattar allt som går utöver benämningen och visar talarens inställning till det som nämns, och ibland även de inbördes relationerna mellan de människor som kommunicerar (Marcinkevičienė 2011: 31). Enligt forskaren är konnotationen antingen 1) systemisk och stabil, vilket återspeglas i ordboksartiklar, eller 2) kontextuell4. Med utgångspunkt i Juozas Pikčilingis klassificering delar hon in den systemiska konnotationen i tre typer: a) bildlig-expressiv, b) funktionell-stilistisk och c) emotionellt värderande. I vårt fall, med hänsyn till det undersökta materialets särdrag, behandlas endast två typer av stabil konnotation: bildlig-expressiv och emotionellt värderande. ”Emotionellt värderande konnotation visar hur talaren värderar det som benämns med ordet” (ibid.). ”Emotionell värdering som komponent i ordets betydelse, den så kallade konnotativa seman, är inte talarens direkta känslomässiga reaktion, utan ett medvetet meddelande om en sådan känslomässig relation, uttryckt genom ett i språket etablerat och konventionaliserat uttryckssätt. Den emotionella betydelsekomponenten skiljer sig alltså i grunden inte från de konceptuella, så kallade denotativa, betydelsesemantiska komponenterna” (Gudavičius 2007: 83–84). Denna typ av konnotation kan vara (a) positiv eller (b) negativ. Evalda Jakaitienė urskiljer två positiva typer av sådan konnotation (smekande och patetisk) och tre negativa (nedsättande, hånfull och vulgär) (Jakaitienė 1988 48–57; 2010: 162). De sistnämnda markeras också med beteckningar (förkortningar) i ordböcker vid betydelser hos en- och flertydiga ord (i vårt fall malon., menk., vlg.). Ett ord med bildlig-expressiv konnotation betecknar denotatet genom en bild och väcker olika associationer (Marcinkevičienė 2011: 30). Denna typ av konnotation beror på subjektiva associationer och anges inte med beteckningar (förkortningar) vid ordens betydelser i ordböcker. Artikelns syfte är att klarlägga komponenter av pragmatisk natur i ortnamnens betydelser. För att uppnå detta syfte får man inte förbise betydelsen av situationen där ett topoobjekt namnges; där bör man betona adressantens (i vårt fall namngivarens) avsikt i förhållande till adressaten samt adressatens egen reaktion. 4 Kontextuell konnotation kan inte urskiljas ur betydelsen hos ett ord betraktat isolerat, utan framträder i den text som ofta eller ständigt omger ordet. Metoderna för att undersöka den är knutna till de vanligaste kollokationerna för det analyserade ordet eller till psykolingvistiska experiment (jfr Marcinkevičienė 2011: 32). Straipsniai / Articles 169 DALIA SVIDERSKIENĖ För att uppnå det uppställda målet formulerades följande uppgifter: 1) att i undersökningsmaterialet hitta exempel på ortnamn vars grund utgörs av a) ett ord vars betydelse innefattar en känsla av värdering, b) ett målande ord, c) ett ord vars betydelse innefattar en etnokulturell konnotativ komponent, och diskutera dem; 2) att i mellankrigstidens material hitta exempel på ortnamn med en betydelse grundad på vissa associationer och diskutera dem. Med vetskap om att känslomässig värdering lexikalt uttrycks på tre sätt: genom själva ordstammen som grund för benämningen, genom avledningsaffix och genom överförd användning av ord (jfr Gudavičius 2007: 85), måste man konstatera att ortnamn med suffix som är typiska för diminutiv- respektive pejorativbildning har lämnats utanför artikeln. Undersökningsmaterialet består av unika uppgifter från enkäter från mellankrigstidens Litauen, bevarade vid Institutet för litauiska språkets avdelning för ortnamn, det vill säga en samling ortnamn ordnad enligt en lokal princip efter de dåvarande länen. Insamlingen av dessa ortnamn initierades under 1930-talets senare hälft av Statens arkeologiska kommission vid utbildningsministeriet, som då hörde till Vytautas Magnus-museet i Kaunas, samt av kommissionen för ändring av efternamn och ortnamn. Med hjälp av de utarbetade formulären för ortnamnsinsamling, med titeln Žemės vardai, antecknade folkskollärare och skogvaktare under flera år (främst 1935–1937) ortnamn enligt den särskilt utarbetade Instrukcija Lietuvos žemės vardynui surašyti av Kazys Alminauskis (hädanefter Instrukcija) och skickade tillbaka de ifyllda formulären till den nämnda kommissionen. Enkäterna har bevarats och förvaras i dag i ortnamnsarkiven. Sammantaget antecknades där över 150 000 ortnamn5. Som grund för undersökningen valdes ortnamn från Marijampolė län, upptecknade ur levande språkbruk och registrerade i tretton kommuner: Balbieriškis, Gudeliai, Igliškėliai, Kalvarija, Kazlų Rūda, Krosna, Liubavas, Liudvinavas, Marijampolė, Prienai, Sasnava, Šilavotas och Veiveriai. En separat enkät ägnades åt ortnamnen för varje kommuns bebyggda platser. Enligt den dåvarande administrativa indelningen skrevs ortnamnen upp i 640 enkäter för byar, ensamgårdar, gods, kyrkbyar och gårdar som hörde till dessa kommuners territorium, samt i 17 enkäter för skogvaktardistrikt. I Marijampolė läns enkäter antecknades sammanlagt över 5 000 ortnamn6. 5 Mer om insamlingen av ortnamn ur levande språkbruk under 1930-talet, se Maciejauskienė 2002: 57; 2002a: 104; 2002b: 3–4; LVŽ I XIV–XV. 6 I detta avsnitt av artikeln, med hänsyn till den anonyme granskarens synpunkter på de pågående undersökningarnas självständighet och företräde när det gäller att studera och publicera mellankrigstidens material i Žemės vardai-enkäterna från Marijampolė län i förhållande till Litauens ortnamnsgeoinformationsdatabas (hädanefter databasen; tillgänglig via internet http://lvvgdb.lki.lt)), förklaras utförligt de aktuella undersökningarnas ursprung, förlopp, nyhetsvärde och relevans, liksom gränsdragningen mellan dem och den information som presenteras i databasen. 170 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Dėl pragmatinės lingvistinės vietovardžių analizės (remiantis Marijampolės apskrities vietovardžiais) I början av 2001, när individuella studieplaner utarbetades vid den dåvarande ortnamnsavdelningen vid LKI, fastställdes och godkändes för artikelns författare ämnet för en vetenskaplig studie och, år 2004, även för den kommande doktorsavhandlingen: Marijampolės apskrities vietovardžių darybos ir kilmės polinkiai. Planen var att, utifrån de viktigaste och traditionella perspektiven för undersökning av egennamn (bildning och ursprung), analysera ortnamn från en administrativ enhet, upptecknade under mellankrigstiden i Žemės vardai-enkäterna. När insamlingen av det toponymiska materialet från Marijampolė län ur enkäterna avslutades 2005, publicerades den första studien (se Sviderskienė 2005: 91–118). Resultaten av undersökningarna, baserade på det insamlade materialet, publicerades även senare, det vill säga 2006–2012, i sakkunniggranskade vetenskapliga publikationer. Resultaten av de självständigt genomförda undersökningarna av alla ortnamn från Marijampolė län som upptecknats under mellankrigstiden publicerades i en separat studie (se vidare Sviderskienė 2012: 232–243). Den erfarenhet av regionala ortnamnsundersökningar med avseende på bildning och ursprung som presenterades där bekräftade inte bara arbetets relevans, utan tydliggjorde också att undersökningarna av ortnamnen i Litauens sydvästra område är ofullständiga och måste fortsätta. Sedan forskarutbildningen återupptogs 2013 vid Vytautas Magnus-universitetet, i samarbete med Klaipėda universitet, Institutet för litauiska språket och Šiauliai universitet, har Dalia Sviderskienė fortsatt det nämnda arbetet. Det tillgängliga toponymiska materialet har kompletterats med ortnamn registrerade i skogvaktardistriktens enkäter från Marijampolė län. Forskningsinriktningen har ändrats något och den vetenskapliga studiens titel har justerats till Marijampolės apskrities vietovardžių daryba ir motyvacija. Med Aleksandras Vanagas tanke i åtanke, att toponymundersökningar bör bedrivas utifrån de synnerligen nära sammanhängande perspektiven bildning, ursprung och semantik, fortsätter man således att undersöka de ortnamn från Marijampolė län som hittills analyserats utifrån de två förstnämnda perspektiven och som upptecknats i Žemės vardai-enkäterna, med ett större fokus på deras semantiska motivation än vad undersökningens ämne tidigare krävde. Alla onym kvalificeras och klassificeras med utgångspunkt inte bara i den inhemska onomastikens praxis, det vill säga A. Vanagas metodologi för semantisk analys av flod- och sjönamn, utan också i ryska lingvisters och etnolingvisters arbeten, i ett försök att på lämpligt sätt tillämpa teoretiska och praktiska principer som betraktas som språkliga universalier. Den motivationsanalys av ortnamn som genomförs grundar sig på att principerna för benämning av topoobjekt urskiljs (se Sviderskienė 2014: 16–17) och undersöks. Denna analysaspekt är ny och lovande inom regionala studier av litauisk toponymi. Att urskilja och undersöka principerna för benämning av topoobjekt är viktigt inom många språkvetenskapliga områden, eftersom det ger etnolingvistisk, sociolingvistisk och psykolingvistisk information för att klarlägga språkets förhållande till verkligheten och återspeglar språkets världsbild. Under 2008–2009 införlivades de ortnamn som under mellankrigstiden hade upptecknats i motsvarande Žemės vardai-enkäter från de områden som i dag tillhör kommunerna Kalvarija, Kazlų Rūda och Marijampolė i den internetbaserade databasen, vars uppbyggnad hade inletts 2007. Där grupperades och klassificerades de och beskrevs utifrån såväl de förutsedda lingvistiska aspekterna som andra aspekter anpassade och lämpade för internetmiljön (se vidare Bilkis 2011: 3–10). Man bör hålla i minnet att gränserna för den administrativa enheten från mellankrigstiden (länet) och de nuvarande gränserna för de nämnda kommunerna endast delvis sammanfaller. Därför omfattar databasen endast en del av det material som artikelns författare har undersökt (se förteckningen över den vetenskapliga litteratur som använts för databasens arbete: tillgänglig via internet http://www.lvvggb.lki.lt/vietovardziai/Default.aspx?pid=5).). Dessutom är gränsen mellan den del av Marijampolė läns toponymer som publiceras i databasen och de självständigt bedrivna regionala undersökningarna tydlig. I det första fallet utgör databasen en källa till toponymiskt material, med en del av mellankrigstidens enkätmaterial bearbetad i vissa avseenden, standardiserade beskrivningar av enskilda toponymers bildning och ursprung med mera (se vidare Bilkis 2011: 6, 9). Materialet kan sorteras ytterligare och undersökas utifrån den aspekt som är av intresse. I det andra fallet har artikelns författare gjort en självständig och lingvistiskt heltäckande bearbetning av det toponymiska materialet från ett visst område i primärkällan, enkäterna: bildningen har analyserats, Straipsniai / Articles 171 DALIA SVIDERSKIENĖ Det är alltså uppenbart att de ortnamn som använts för att uppnå artikelns syfte endast utgör en liten del av denna databas. I artikeln används termer med blandat ursprung: både litauiska termer och sådana med grekiska stammar – detta följer de traditioner som redan etablerats inom litauisk toponymik: vattennamn – hydronym; namn på en boplats – oikonym; namn på en sankmark – helonym; namn på ett berg – oronym, namn på en åker eller äng – agronym, namn på en skog – drimonym; namn på en väg eller stig – hodonym. Vid behov ersätts dessa med synonymerna ortnamn och toponymer. I enlighet med vad som blivit brukligt i alla studier av litauisk regional toponymi (Mickienė 2001; Endzelytė 2005; Bartkutė 2008) används den term som föreslagits av Petras Jonikas, marknamn (Jonikas 1990: 563), för att benämna namn på landformer: berg, åkrar, ängar, skogar, vägar och stigar. Den användes av den litauiske geografen Stanislovas Tarvydas, som också skrev om språkfrågor (Tarvydas: 1958 5, 46), av andra litauiska språkforskare (Savukynas 1963: 235; 1971: 168; Razmukaitė 2003: 67) och av etnologen Auksuolė Čepaitienė (Čepaitienė 2013: 112, 129). Den etablerade traditionen följs också i denna artikel. Att betrakta ortnamnen ur ett pragmatiskt perspektiv ledde också till att ytterligare termer infördes i artikeln. De etablerade termer som används i litauiska språkforskares arbeten (Čepaitienė 2007; Župerka 2008; Jakaitienė 2010; Ryvitytė 2011) valdes: talakt – processen för språkets realisering, sändare (i vårt fall den som namnger) och mottagare⁷, pragmatisk kompetens – förmågan att förstå den betydelse som sändaren (den som namnger) avser att förmedla, illokution – en innehållskomponent på en av talaktens nivåer, som förmedlar sändarens (den som namnger) kommunikativa mål (kommunikativa intention), perlokution – handlingens verkan, det vill säga vad som uppnås genom det som sägs. Tiden har fört mellankrigstidens ortnamnsuppgiftslämnare och upptecknare in i glömskan. För att utröna de bakgrunds-, värderingsmässiga och andra upplysningar som åtföljer ortnamnen, liksom informanternas (i vårt fall även mottagarnas) reaktioner, återstår därför endast att förlita sig på informationen i avsnittet ”Anmärkningar” i de bevarade mellankrigstida enkäterna. Utan dessa kommentarer, med avseende på ursprung och motivation ger redan påtagliga resultat. Den är informativ som helhet: produktiviteten hos olika bildningstyper inom ortnamnens underklasser framträder, likheter och framför allt skillnader mellan dem blir tydliga, och man får kunskap om regelbundenheterna i namngivningen av topoobjekt i det etniska området. Resultaten av den regionala toponymiska undersökningen är värdefulla för onomastiken, viktiga vid utarbetandet av ett syntetiskt verk om litauisk toponymi, Litauens ortnamnsordbok, betydelsefulla för såväl baltistiken som indoeuropeistiken, och kan även komma forskare inom andra ämnesområden till nytta. Dessutom är informationen i avsnittet ”Anmärkningar” och i andra avsnitt i Marknamnsenkäterna, som hittills inte har publicerats och inte heller gjorts tillgänglig offentligt på internet, särskilt användbar när ortnamnens motivation och pragmatiska komponenter i ortnamnens betydelser utreds (se mer om detta i avsnitt 0, Inledning, i denna artikel). 7 Kitaip Birutės Ryvitytės Lingvistinės pragmatikos įvade (2011), kuriame vartojami kalbėtojo ir klausytojo terminai. Dėl pastarųjų vartojimo dar žr. Ingos Hilbig recenziją (Hilbig 2011). 172 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Dėl pragmatinės lingvistinės vietovardžių analizės (remiantis Marijampolės apskrities vietovardžiais) beskrivningar och motiverande redogörelser, det vill säga unika, autentiska uppgifter om de ortnamn som noterats i enkäterna, topoobjektens egenskaper och uppgiftslämnarens förhållande till dem, gör en analys av toponymerna ur en eller annan aspekt (bildning, motivation)8 med anspråk på exakthet, fullständighet och precision i många fall omöjlig. Att studera dessa beskrivningar skulle dessutom innebära att betrakta det undersökta toponymiska materialet genom erfarenheterna hos språkbrukare i det etniska området. Vår ståndpunkt stöds också av R. Marcinkevičienės uppfattning: ”Det är faktiskt inte ordet, utan människan, som har en viss betydelse – ett koncept, en föreställning eller en uppfattning – i åtanke, och som kan uttrycka den med ett eller annat ord. Först när en individ använder ord uppstår associationer och föreställningar. Därför bör betydelsen sökas inte i ordet eller ordboken, utan i dess användningskontext, genom att fråga samtalspartnern och jämföra sin egen förståelse av ett visst ord med egenskaperna hos det ord man hört eller läst” (Marcinkevičienė 2011: 8). Jelena Berezovič (Jekaterinburg) utgår, i sin forskning om toponymer ur semantisk och pragmatisk synvinkel (Березович 2014: 91), från de principer som Svetlana Tolstaja (Moskva) har formulerat. Enligt dessa är det inte ”nakna” betydelser ur ordböcker som förklarar ortnamnens semantik; i stället blottlägger studier av ortnamnsbeskrivningar och kommentarer den verkliga situation i vilken ortnamnet uppstod (bildades)9 (se Толстая 2008: 13–14). S. Tolstaja har även tidigare betonat betydelsen av ortnamnsbeskrivningar och de kommentarer som åtföljer dem (Толстая 2002: 112–127). Hon hävdade att ju fler berättelser ett ortnamn är ”omspunnet” av, desto mer ”berättande” är det självt. Enligt ryska forskares gemensamma uppfattning ger kommentarernas varierande upprepning i ortnamnsbeskrivningar en nyckel till tolkningen av ortnamnens betydelser. Därmed blir även de beskrivningar och kommentarer som dokumenterats i enkäterna föremål för undersökningen; de kan bidra till att klarlägga m o t t a g a r e n s ståndpunkt. I det aktuella materialet är också uppgiftslämnarnas beskrivningar av det namngivna topoobjektets egenskaper och deras redogörelser för varför platsen fått sitt namn fortfarande viktiga. Den litauiska etnologen och forskaren inom folkloristik, baltisk religion och mytologi Radvilė Racėnaitė, som analyserade hur minnen av det förflutna förankras i olika sägengenrer och hur de samspelar med landskapet, använde material från Marknamnsenkäterna i Alytus och Trakai län (se mer i Racėnaitė 2013: 107–131). I vår undersöknings sammanhang förefaller hennes insikt betydelsefull: mängden beskrivningar och kommentarer om ortnamn i enkäterna beror på upptecknarens härkomst 8 Vi har redan tidigare kunnat konstatera nyttan av uppgifter i andra enkätavsnitt: anteckningarna i avsnitten ”Jordytans typ, utseende, kvalitet” och ”Platser där floder och bäckar börjar och mynnar samt deras beskrivning” bidrog till en noggrannare fastställning av de undersökta ortnamnens bildningssätt och grundord samt till identifieringen av topoobjekten m.m. (se Sviderskienė 2010: 341–353; 2012: 81–98). 9 Denna situation kallas också onomastisk i teoretiska arbeten om toponymi. Om termen onomastisk situation, se TMOI: 220. Straipsniai / Articles 173 DALIA SVIDERSKIENĖ platser. Forskarens iakttagelse bygger på uppgifterna i den information som anges på enkätens titelsida: från vilket län, härad, kyrkby, by och gods ortnamnen i enkäten har antecknats, samt vilka uppgifter som anges om upptecknaren: efternamn, förnamn, yrke (lärare; skogvaktare), födelseort med uppgift om härad och län samt adress. Utifrån detta kan man bedöma om upptecknaren är hemmahörande på orten eller utomstående. Enligt forskaren lämnas fler upplysningar om platser och deras namn när det gäller en utomstående: ”det är uppenbart att sådana, ibland rentav alltför många, topografiska upplysningar förekommer oftast när man försöker beskriva en eller annan plats i landskapet för en utomstående” (Racėnaitė 2013: 127). Denna tendens tycks också gälla i vårt fall. Troligen är avsikten på detta sätt att bli korrekt förstådd, och därför kommenteras det egna språkliga uttrycket. Dessutom är det som omtalas (i vårt fall topoobjektet) föga bekant för upptecknaren och föreställs inte på ett adekvat sätt. Man kan anta att syftet därför också är att väcka likartade informationsmässiga, associativa eller liknande processer i upptecknarens medvetande, som hos informanten, så att det hörda ortnamnet för honom eller henne ”inte förblir något främmande, en gestalt av oförståelse, en dialog som aldrig blev av” (Mykolaitytė 2013: 16). Förmågan att förstå den betydelse som en annan talare avser att förmedla kallas ju pragmatisk kompetens (jfr Ryvitytė 2011: 9). För att nå det uppställda målet och med beaktande av de formulerade uppgifterna tillämpades följande på undersökningsmaterialet i artikeln: 1) en arbetsanalytisk metod, 2) en komponentanalytisk metod, 3) en beskrivande metod med inslag av jämförande metod. Mellankrigstidens material bedömdes först ur ett arbetsanalytiskt perspektiv med hjälp av den strukturellt-grammatiska analysmetod för hydronymklassen som utarbetats av A. Vanagas (se närmare Vanagas 1970: 21–27), och som enkelt kan tillämpas även vid analys av ortnamn i andra klasser (underklasser). Efter att på detta sätt ha fastställt ortnamnens grundord samt deras morfologiska och lexikala status fortsatte arbetet med Lietuvių kalbos žodynu (andra elektroniska utgåvan (2013); härefter LKŽe₂). Skillnader i grundordens konnotation framgick av anmärkningarna (förkortningarna) i ordboken och av en komponentanalys av ordens betydelser. Därtill analyserades beskrivningarna av ortnamn som noterats i mellankrigstidens enkäter samt informanternas kommentarer, ur vilka, som redan nämnts, också mottagarnas reaktioner och uppgifter om platser och namn framgick. Ortnamnen i artikelns avsnitt ordnas alfabetiskt. Ordbildningselement i avledningar med ändelser och suffix samt de enskilda leden i sammansättningar skiljs åt med bindestreck. Med stöd av publicerade källor om hydronymer¹⁰ accentueras vattendragens namn. Även andra ortnamn som med säkerhet har accentuerats i enkäterna accentueras. Om toponymen är oaccentuerad enligt mellankrigstidens material eller om dess accentuering 10 Officiella tryckta källor om hydronymer: Lietuvos TSR upių ir ežerų vardynas (1963; härefter LUEV) och Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas (1981; härefter LHEŽ). 174 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Dėl pragmatinės lingvistinės vietovardžių analizės (remiantis Marijampolės apskrities vietovardžiais) är oklar accentueras det inte i artikeln; ibland markeras den betonade stavelsens grundton när tonaccenten är osäker. Till alla ortnamn anges hänvisningar till de betecknade objekten och deras lokalisering. Dessa hänvisningar och förteckningarna över förkortningar för objekthänvisningar sammanställdes inte på nytt, utan skrivreglerna i de redan sammanställda Lietuvos vietovardžių žodyno band 1 (2008) och band 2 (2014) följdes. För att finna ett grundord som kan belägga etymologin för ett visst ortnamn och för att ange grundordens betydelser användes LKŽe₂. I samtliga fall beaktades den lokala överensstämmelsen mellan ortnamnet, appellativet, dess betydelse och belägg på dess användning (från levande språk, folklore m.m.)11. När ortnamn härleddes från personnamn söktes dessa i första hand i Lietuvių pavardžių žodyne band 1 och 2 (1985, 1989; härefter LPŽ I, LPŽ II). Som källa till de rekonstruerade personnamnen användes det alfabetiskt ordnade kortregistret över historiska personnamn, som förvaras i samlingarna vid avdelningen för onomastik vid Lietuvių kalbos institutas (härefter IAK). Utöver det universella värde som publikationer inom lingvistiken anses ha – att de tillför ny kunskap om det litauiska språket och bidrar till insamling, systematisering och spridning av det immateriella språkliga kulturarvet – förutses även ett särskilt teoretiskt (1), praktiskt (2), tvärvetenskapligt (3) värde för denna artikel: (1) a) Den egennamnsbaserade lexiken i det undersökta etniska området skulle kunna vara en utmärkt källa för studier av stereotyper. ”Stereotyperna innehåller ett korn av sanning – de återspeglar ett fragment av den världsbild som fixerats i språket och påverkar kommunikationen mellan litauer från olika etniska områden” (Papaurelytė, Župerka 2010: 199). b) Samlingen av noterade ortnamn som har uppkommit genom känslomässig värdering skulle kunna återspegla de moraliska värderingarna hos invånarna i det undersökta området. c) Personnamn av öknamnsursprung som bevarats i ortnamn skulle kunna bidra till studier som beskriver den nationella karaktären. d) För psykolingvister och forskare inom ortnamnens semantik skulle studier av detta slag bidra till en bättre förståelse av de sympatier och attityder som utvecklats i samhällets medvetande inom ett lokalt avgränsat rum (ett visst område), och göra det möjligt att urskilja mekanismerna bakom deras uppkomst. e) De lokala särdragen, skillnaderna och tidsperiodens impulser som klarlagts under undersökningen är sådant som blottlägger människors värld. De kommer sannolikt att vara användbara vid studier av mentaliteten och självförståelsen hos invånarna i detta område. (2) a) Länets ortnamn med grundord som diskuterats i denna artikel och som har expressiv, känslomässigt färgad betydelse skulle kunna utgöra en viss resurs 11 I framtiden, när bildningen och motiveringen (semantiken) hos ortnamnen i Marijampolės län undersöks, kommer förteckningen över skriftliga källor att kompletteras med dialektordböcker: Vito Labučis Daukšių krašto žodynu (2002), Aldonas Pupkis Kazlų Rūdos šnektos žodynu band 1 (2008), band 2 (2009) och Zanavykų šnektos žodynu band 1–3 (2003–2006). Straipsniai / Articles 175 DALIA SVIDERSKIENĖ Arbeten om gatunamn, namn på torg och öppna platser eller andra urbanonymer i kommunerna Kalvarija, Kazlų Rūda, Marijampolė och Prienai. b) Ett eller annat ortnamn med positiv konnotation skulle kanske kunna vara användbart vid val av företagsnamn. c) Den behandlade delen av toponymiken skulle i vissa fall också kunna vara användbar när man skapar sociala kampanjer och kulturreklam, särskilt i sydvästra Litauen. Om man beaktar reklamens objekt och mottagare och väljer en lämplig komposition och stil för reklamtexten, vilka avgör reklamens genomslagskraft, skulle också några av ortnamnen i det undersökta området som behandlas i artikeln kunna användas som uttrycksmedel. Detta förslag bygger på en analogi: för att göra reklam slagkraftig följer dess upphovspersoner ofta regeln att ”ju mer välkänd en person är som presenterar eller rekommenderar reklamobjektet, desto mer uppmärksamhet ägnar mottagaren åt reklamen” (se Gabrėnaitė 2010: 19). Således antas, något omformulerat, att språkets etnostilistik12, bevarad i ortnamnen, också skulle kunna bidra till att framgångsrikt påverka mottagaren genom reklam. d) Författare skulle vidareutveckla namngivningstraditionen genom att skapa ett litterärt eller journalistiskt landskap av detta område. En eller annan använd onomastisk beståndsdel (både ortnamn och personnamn) skulle hjälpa läsaren att starkare uppleva verkets komiska eller ironiska tonfall. (3) I framtiden skulle ortnamnsforskning ur pragmatisk synvinkel, i samband med forskning om folklore, mytologi, trosföreställningar, seder, antropologi, etnologi och andra områden, fördjupa dessa forskningsfält. Och omvänt skulle den också stödjas av dem. Det är ju genom att jämföra forskningsresultat från flera vetenskapsområden som de mest tillförlitliga slutsatserna kan dras (jfr Papaurelėtytė, Župerka 2010: 185). 1. ORTNAMN SOM HAR ORDBETydelser MED EMOTIONELL VÄRDERING SOM EN DEL AV SIN BETYDELSE A. Vanagas, som undersökte semantiken hos litauiska hydronymer, klassificerade namn på vatten som betecknar hydroobjekt efter motiv till deras uppkomst (Vanagas 1981: 4–153). Förutom motivering utifrån omgivningen och uppkomstmotiv som färg, storlek, djup och annat urskilde han också vattennamn med betydelsen emotionell värdering (a.a., 115–116). Enligt hans forskningsdata finns det sammanlagt över 80 sådana hydronymer i Litauen (0,9%) (a.a., 123; Vanagas 1999: 242), bland vilka 12 Dėl termino žr. Župerka 2013: 183. Šiuo atveju terminas vartojamas siaurąja prasme, turint galvoje pietvakarinio Lietuvos ploto kalbos etnostilistiką. 176 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Dėl pragmatinės lingvistinės vietovardžių analizės (remiantis Marijampolės apskrities vietovardžiais) vattennamn med betydelsen positiv emotionell värdering är fler än sådana med negativ (se även Vanagas 1981: 115). I det undersökta området har ett flodnamn noterats som uppkommit utifrån en emotionell värdering av topoobjektet: Laukšč-iōtas Šil. Det är bildat av lit. laukstùs, -i ’obehaglig, lång, ödslig’ (se även LHEŽ: 183), jfr laukstù Mrj: Per anksti nueisim, tai mum bus dar labai laukstù Brt. Såvitt det har kunnat observeras har också ett par terrängnamn noterats med avseende på den aktuella värderingen: Mùdrė, Skaistė. Av dessa exempel framgår att den emotionella värderingen uttrycks metaforiskt. En av de metaforiserande tendenser som Stefano Ullmann urskiljer är också antropomorfismer. Det är ord som beskriver människokroppen, själen och verksamheten, använda för att benämna företeelser i den livlösa världen (i vårt fall objekt i jordytans täcke) (se även Ульман 1970; Gudavičius 2007: 165–168)13. När topoobjekt benämns på detta sätt väcks mottagarens associationer till en människa eller en levande varelse14. Adjektiv som beskriver en människa (en levande varelse) ligger till grund för de terrängnamn som presenteras nedan: Mùdr-ė dr. Brb: lit. mudrùs, -i ’duktig, livlig, alert’, jfr Blizga, tviska kamanelės iš šilkelių kaspinėlių, gražus mudrùs žirgužėlis nuo rūtelių vainikėlio Jrb; Skaist-ė pv. Lbv: lit. skaistùs, -i ’vars ansikte är rosigt, ljust, behagligt’, jfr Visa ji kap iš pieno plaukus: skaisti, raudona Vlkv. I vårt fall aktualiseras metaforen PLATSEN ÄR EN LEVANDE VARELSE / MÄNNISKA genom att måldomens och källdomens begrepp ’plats’ = ’levande varelse / människa’15 helt enkelt likställs. Utöver sin nominerande funktion har denna metafor också en beskrivande funktion. Som exemplen visar har adjektiv, riktade mot objektet och alltså beskrivande det, valts bland alla ordklasser för att uttrycka emotionella tillstånd. I materialet från mellankrigstidens enkäter noterades två terrängnamn (Plerva och Pupučiai), som visar på den emotionella värdering som finns registrerad i samhällets språkliga medvetande. I LKŽe₂ anges etiketterna (förkortningarna) m e n k. och m a l o n. för betydelserna hos de appellativ som utgör deras grundord. Pler-va pv. KzR – förknippas med lit. plérti, 13 T. Fedotova (Transbaikals statliga humanistisk-pedagogiska universitet) kallar denna typ av metafor inom toponymiken för kognitiv (se Федотова 2008: 48, 49). 14 Antropomorfa metaforer utgör grunden för personifikation – stilistiska figurer där ting i den livlösa världen tilldelas mänskliga egenskaper och kännetecken (jfr Gudavičius 2009: 117). K. Župerka hävdar, med stöd i uppgifter från forskare om litauisk reklam, att personifikation är en särskilt vanlig metaforvariant i reklam (Župerka 2008: 79). 15 Det tillgängliga materialet visar att företeelser i metaforernas källdomän också kan uppfattas som levande och kapabla att utföra vissa handlingar. I ortnamnen Atšlėtė och Sąkandai uttrycks sådana egenskaper med verben atšlėti och sukąsti: Atšlė-tė å. Ldvn – förknippas med lit. atšlė-ti ’stödja sig mot, luta sig intill, luta tillbaka mot något; lägga sig ned en smula’ (om förklaringen av bildningen och ursprunget till detta ortnamn, se även LHEŽ: 51; LVŽ I 211); Sąkand-aĩ rst. KzR – förknippas med lit. sukąsti, sukanda, sukando ’pressa ihop tänderna eller med tänderna’. Straipsniai / Articles 177 DALIA SVIDERSKIENĖ –sta, pläro (nedsättande). „plästa sig, skästa sig, bli sladdrig16. Enligt uppgifterna i LKŽe₂ har inga exempelsatser från levande språkbruk noterats i det undersökta området; därför återges en mening ur skriftliga källor: Lysvės nuo vandens plėrsta, det vill säga breder ut sig. Pupučiai ortnamn i Brb: lit. pupūtis „”något som liknar en böna, rundaktigt”. Här uttrycks det motiverande kännetecknet hos ortnamnet metaforiskt, jfr Ale kokia graži, kokia pupūtė i Mrj – påminner om rundade mänskliga former. Orsaken till att ortnamnen i den diskuterade gruppen uppkom uttrycks träffande i K. Alminauskis citat ur Instrukcijos: ”människor ger till och med den minsta jordplätt ett eget namn, med andra ord personifierar de den och gör den därigenom mer närstående för sig själva” (Alminauskis 1934: 3). De grundord som ligger till grund för andra ortnamn är vulgarismer, vilka lexikologer klassificerar som emotivord (se Jakaitienė 2010: 162). Dessa ord har en starkt negativ konnotation i förhållande till det topoobjekt som namnges, i detta fall en flod och ett berg: Mỹž-upis flod i Ss: lit. vulg. myžti, -a, -o dial. ”strömma, rinna eller spruta i en stråle”, jfr Kad kirto nagaika [kumele], tik kraujas myža i Lp [grundbetydelse: ’släppa urin, urinera’]; Šūd-kalnisberg i Šil: lit. vulg. šūdas „”något som inte duger till något, är värdelöst, mycket dåligt” [grundbetydelse: ’avföring’]. Exemplen visar att ortnamnens grundord används i en sekundär, överförd betydelse, genom vilken denotatet inte bara namnges utan också värderas. Det sammansatta helonymen Šikn-ā-balė träsk i KzR har bildats av lit. vulg. šikna och den geografiska nomenklaturtermen balà, ”träsk”. Vulgarismens grundbetydelse är ’bakdel, säte’. Därifrån har en sekundär, bokstavlig betydelse uppstått (metaforisk, men inte värderande): ’i Mrj den tjockare änden eller undersidan av ett föremål’. Det är den senare betydelsen som används i den första bestämmande leden av det aktuella ortnamnet för att beteckna ett träsk med utvidgad form. Vid analysen av ortnamnen uppmärksammades att ett annat helonym, Uodeg-ėlė träsk i KzR, också hade noterats i Jūrės skogvaktardistrikts enkät, intill detta träsknamn (Šiknābalė). Det grundord som ligger bakom träsknamnet är lit. uodegà, ’en avsmalnande del av mark, äng, åker eller skog’17. Enkäten anger: detta är en utskjutande del av Šiknābalė. Därav namnet. Detta komplex av närliggande och semantiskt besläktade ortnamn bildar ett semantiskt mikrosystem18. Sett ur mellankrigstidens namngivares perspektiv, seman- 16 Jfr även lit. tižti, tyžta, -o, ’bli sladdrig’, jfr Atsiųlėk takus, kad netižtų i Mrj. 17 Dėl tokio balos vardo darybos ir kilmės aiškinimo žr. Bilkis 2008: 98. 18 J. Berezovič, som har undersökt mikrosystem i rysk toponymi, konstaterar att de består av två eller flera ortnamn som är förbundna genom olika slags lexikala systemrelationer. Språkforskaren skiljer mellan 1) taxonomisk namngivning (när två eller flera närliggande vattendrag namnges efter vilka slags fiskar som lever där, bosättningar efter invånarnas etniska sammansättning osv.), 2) graderande system, som är betydligt fler och mer varierade (namngivning av närliggande hydrologiska objekt efter vattnets kvalitet, smak osv., och av andra topoobjekt efter 178 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Dėl pragmatinės lingvistinės vietovardžių analizės (remiantis Marijampolės apskrities vietovardžiais) tiska mikrosystemets Šiknãbalė – Uodegėlė uppkomst är konkretisering. De aktuella ortnamnen är förenade genom del–helhetsrelationer, det vill säga partonymiska relationer. Šiknãbalė betecknar en viss helhet, medan utskottet Uodegėlė – Šiknãbalės del. Denna typ av relation mellan ord kallas meronymi av språkforskare och skiljs från hyponymi (se Jakaitienė 2010: 114 för en utförligare diskussion). Konkretiseringen i detta fall förefaller bero på kontexten och kan därför betraktas som kontextuell. Översättaren Lionginas Pažūsis hävdar, i sin diskussion om konkretisering i översättning, att kontextuell konkretisering används av stilistiska skäl: för att uppnå större tydlighet, livfullhet och bildrikedom (Pažūsis 2014: 516). I detta fall har konkretiseringen sannolikt pragmatiska motiv: för att göra topoobjekten lättare för mottagaren att känna igen väljs två ortnamn med mer specifik betydelse i stället för ett ortnamn med vidare betydelse, vilket förstärker en viss expressivitet. Det är förstås också möjligt att spekulera annorlunda: kanske saknades det i språket ett lämpligt alternativt uttryckssätt för att ange platsen, och därför ”omfattas” den ytterligare informationen av en kombination av två namn. Det bör noteras att vissa ortnamn som skrivits ned i Žemės vardų-enkäter är huvudnamn utan varianter, använda i levande språk och upptagna i enkäterna, medan andra används i variantform. De senare marknamnen har skrivits ned intill varandra i enkäterna⁽¹⁹⁾, som beteckningar för ett och samma objekt, med tillägget kitaip (’annars’) eller utan det. Av några exempel⁽²⁰⁾ är det lätt att se att det ena ortnamnet är lexikalt neutralt, medan den andra formen har en negativ emotionell konnotation⁽²¹⁾. Det antroponymiska ortnamnet i genitiv⁽²²⁾Pauliùko kálnas berg i Klvr, med possessiv betydelse ’som tillhör Pauliukas’, används i det undersökta området efter uppkomsttid, efter läge i rummet, efter storlek osv.), 3) vissa grupper av ortnamn (dessa är bildade enligt formeln jeigu... tai (если... то), exempelvis bergnamnet Pečius (Печ) – bergnamnet Kaminas (Труба) osv. (se Березович 1991: 75–90 för en utförligare diskussion). Ett ytterligare exempel från den ryska forskaren: för att visa att en flod hör till ett visst avrinningsområde används bakgrundsinformation. I floden Волчьи Водыѕ avrinningsområde (ortnamnets rot har här en pejorativ betydelse som visar att flodvattnet inte är tjänligt som dricksvatten) har många floder ”salta” namn [называются Соленными]. En av dessa floders bifloder heter Карчойи (Горькая). J. Березович menar att sådana toponymiska system är mycket gamla. Förr i tiden fyllde de, ur samhällets synvinkel, inte bara en estetisk funktion utan också en kartografisk funktion, innan kartor fanns (se samma verk, s. 86). 19 Det vore därför sannolikt mer korrekt att kalla dem närliggande namn, inte varianter, som brukligt är i onomastisk litteratur (om användningen av termen gretybė, se Lubienė 2012: 104). 20 För en utförligare diskussion om två andra ortnamn som används i variantform, Abromýnė || Žýdynė äng i Mrj och Šeldekšnynas || Vėlnia-raistis träsk i Vv, se avsnittet i artikel 4. 21 Om varierande (lexikalt neutrala och konnoterade) ortnamn i rysk toponymi, se Березович 1997: 104. 22 Dėl termino žr. Savukynas 1963: 238. Straipsniai / Articles 179 DALIA SVIDERSKIENĖ med en parallell form Tried-a-kalnis. Den första leden i den determinativa avledningen 23 tried- kan förknippas med personnamnet *Triedžius, som sannolikt härrör från ett öknamn, eller liknande. Att namnet förekommit stöds av öknamnen Trydūtė Pkn, Trydà ’hetlevrad’ Bb och Triėšlius ’brådskande, gör ingenting färdigt’ Dmk, vilka har belagts i undersökningsområdet och även längre bort (Butkus 1995: 425)24. Öknamnens25 motivering visar att deras bildningsbas är verbet lit. triėsti, triėdžia, triėdė. Enligt LKŽe har verbet den konkreta betydelsen ’lida av diarré, ha diarré’ || ’smutsa ned’ och två sekundära, överförda betydelser: ’oroa sig i onödan, hetsa upp sig, vara otålig’ || ’längta mycket, tråna’ och ’prata strunt utan anledning’. Alla de ovan uppräknade personnamnen kan förknippas med de sistnämnda betydelserna av verbet triėsti. Således har det andra namnet på kullen en negativ konnotation, som uppstått ur namngivarens negativa inställning till kullens (markens) ägare Pauliūką, som kännetecknas av de karaktärsdrag som beskrivs med verbet triėsti i dess sekundära, överförda betydelser – karaktärsdrag (oroar sig i onödan, hetsar upp sig, är otålig) och talinnehåll (pratar strunt utan anledning). I undersökningsområdet har även fler marknamn bildats av personnamn som härrör från öknamn. Ur motivationssynpunkt skulle det verka mycket rimligt att de direkt härstammar från appellativa beteckningar på personer, bildade av öknamn, men i själva verket har de här anförda platsnamnen tillkommit enligt modellen marknamn ← personnamn ← appellativ personbeteckning bildad av ett öknamn26. För att tydliggöra vad som uppmärksammas när en person värderas i undersökningsområdet urskiljs nedan flera grupper av ortnamn utifrån deras basord27. 1) Värdering med avseende på fysiska brister: a) med avseende på kroppsbyggnad: Storkoj-inė höjd KzR: personnamn *Storkojis eller liknande; jfr lit. stóras, -à ’muskulös, storväxt’ och lit. kója ’en av de parvisa kroppsdelar som en människa eller annan varelse går med’. Vad gäller semantiken kan även höjden Stalakójis jämföras (LPŽ II 795). Enligt uppgifterna i denna källa till litauisk antroponymi bodde en familj i Bartninkai och två familjer i Marijampolė som bar detta efternamn. Därför kan man anta att även personnamnet *Storkojis bildades enligt samma ordbildningsmodell; b) med avseende på gångstil: Šlub-iškė skog L. Šil: personnamn *Šlubis eller liknande; jfr personnamnet Jasius Szlubis från 1637 (IAK), och även lit. šlùbis, -ė ’halt, lam’; c) med avseende på synen: Kušl-iškė äng Ldvn: efternamn Kušlỹs (LPŽ I 1140) eller liknande; jfr lit. kušlỹs, -ė; kušlius, -ė ’någon som inte ser ordentligt; blind, halvblind’; Žvair-ỹnė åker. 23 Dėl termino žr. Urbutis 1978: 173. 24 Dėl lietuvių pravardžių ir prasivardžiavimų dar žr. Butkus 1995: 19–138; Zaikauskas 2004: 5. 25 Konkretūs motyvacijos atvejai nusakomi terminu motyvuotė (žr. Drotvinas 1987: 33). 26 Dėl šio modelio etnoniminės kilmės gyvenamųjų vietų vardų aiškinimo žr. Bilkis 2012: 99–118. 27 Plačiau dėl asmenvardinės kilmės agronimų tiriamame plote žr. Sviderskienė 2010a: 232–243. 180 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Om den pragmatiska lingvistiska analysen av ortnamn (med utgångspunkt i ortnamnen i Marijampolė län) sjö Ss: personnamn *Žvairys eller liknande; jfr personnamnet Waliul Zwayris från 1610 (IAK), samt lit. žvairỹs, –ė ’någon med vindögda ögon, vindögd’. 2) Värdering med avseende på sättet att tala: Miketón–iškė äng Lbv: personnamn *Miketonis eller liknande; jfr lit. mikėti̇s ’någon som stammar, hackar sig fram eller fastnar när han talar’; Vekč–iškė eller äng Klvr: personnamn *Vekčius eller liknande; jfr lit. vekčioti, –ioja, –iojo ’stamma’; 3) Värdering med avseende på rörelse- och arbetstempo: Riogl–iškis bäck Mrj: personnamn *Rioglys eller liknande; jfr Valentinum Roglis från 1639 (IAK), samt lit. rioglỹs, –ė ’klumpig, otymplig, stor och klumpig’; (vattennamnets motivering är en bäck som rinner genom ett markområde som tillhör Rioglys)28; Tupikai mark Brb – troligen av efternamnet Tupikas (LPŽ II 1086); jfr lit. tupikas, –ė, vardagligt i Mrj ’någon som går och småplockar på stället, arbetar långsamt, långsam arbetare’; 4) Värdering med avseende på känslouttryck: Verksn–iškės äng Klvr: efternamn Verksnỹs (LPŽ II 1195); jfr lit. verksnỹs, –ė ’någon som gråter ständigt eller lätt börjar gråta’. Basorden till alla dessa marknamn har en negativ konnotation, som ligger dold i betydelserna hos de appellativa personbeteckningarna. I materialet från undersökningsområdet uppmärksammades ett intressant avledningsnamn av personnamnsursprung, Vilkpaul–ynė del av en skog KzR: personnamn *Vilkpaulis eller liknande; beträffande detta kan lit. vil̃kas ’varg’ och personnamnet Paũlius jämföras (LPŽ II 410; LVKŽ₅ 261). Platsen fick sannolikt sitt namn efter personnamnet Paũlius, som tillhörde en person som bodde här eller ägde skogsdelen. Således uttrycks platsens viktigaste egenskap i det sammansatta namnet Vilkpauliss andra led –paul–: ’Pauliaus boställe / den skogsdel som Paulius ägde’. Eftersom enkäten inte innehåller några ytterligare uppgifter eller kommentarer återstår det bara att anta att det första ledet i sammansättningen Vilkpaulis, vilk-, förmedlar en viss konnotation (sannolikt negativ). När motiveringen bakom ortnamnen i Marijampolė län undersöktes noterades också att inte alla platsnamn vars basord är vil̃kas har en direkt koppling till detta djurnamn, det vill säga betecknar platser där djuret förekommer (lever, vistas eller liknande). Ett exempel är oronymen Viĩk–a–kalnis, en höjd. I enkäterna från Purviniškės herrgård och by står det att denna upphöjda plats i terrängen ligger på åkermark, och att själva kullen består av sand. Av dessa beskrivningar framgår att sammansättningens första led också har en värderande betydelsekomponent, det vill säga den konnotativa seman ’falsk’29. Även andra sammansatta platsnamn i undersökningsområdet med ”djuriska” förleder tycks ha en värderande betydelsekomponent; ett exempel är oronymen 28 Kanske kan även en alternativ etymologisk förklaring av hydronymen Riõgliškis övervägas – den skulle kunna härledas från lit. riõglinti (–yti), –ina, –ino ’gå klumpigt, släpa sig fram’, jfr Kur rioglini tu, rioglỹ? Mrj. 29 Enligt J. Lubienė ”förmedlas den negativa känslomässiga värderingen av ryska fytonymer och mykonymer särskilt tydligt just genom benämningen på vargen; giftiga växter och svampar kallas ’varg-’” (Lubienė 2012: 111). Straipsniai / Articles 181 DALIA SVIDERSKIENĖ Blus-a-kalnis höjd. Igl: lit. blusà30; hodonymerna Kurap-kelis (< *Kurapk-kelis) väg. Gdl: lit. kurapkà; Rupuž-kelis väg. KzR: lit. rupužė. I de aktuella fallen är den konnotativa seman ’obetydlig’. Dessutom är alla levande varelser (loppa, rapphöna, padda) små, vilket dessa nominativa enheter visar; kanske är det därför just deras benämningar använts i namngivningsprocessen för att beteckna en mindre än vanlig omfattning hos dessa topografiska objekt (höjder och vägar). Således har en negativ konnotation iakttagits hos vissa sammansatta ortnamn, sannolikt förknippad med semantiken hos de djurbeteckningar som ingår som bestämmande led i sammansättningarna. Enligt A. Gudavičius ”värderas djur i språket vanligen negativt” (Gudavičius 2007: 87)31. 2. ORTNAMN BILDADE AV EXPRESSIVA ORD En uttrycksfull liten grupp utgörs av ortnamn som bildats av verb. Namnet på en sankmark Marm-ynė Mrj kan knytas till verbet marmėti, marma, -ėjo, använt i en sekundär, överförd betydelse: ’bubbla, pladdra (vid kokning); koka kraftigt’, jfr Marma puodas – dar pradės bėgti sriuba Brt [grundbetydelsen ’sjunka med ett ljud, sjunka ned’]. Namnet på ett berg Ūžkiršč-iai Lbv kan knytas till lit. ūžkiršti, ūžkerta, ūžkirto i överförd betydelse ’stänga till genom att fälla något; spärra av’, jfr Net paprasta akimi galima buvo matyti priešakyje milžiniškus kalnus, kurie užkerta kelią (från skriftliga källor) [grundbetydelsen ’skilja en del från helheten’]. Med denna typ av namngivning försöker man sannolikt påverka mottagarens fantasi genom att väcka vissa ljudrelaterade (Marmynė) och visuella (Ūžkirščiai) associationer. I det undersökta materialet uppmärksammades också marknamn vars bildningsbas är ljudhärmande ord som kan knytas till konnoterade verb. Namnet på en äng Šnikšt-a-pievė KzR kan knytas till lit. šnikšt ’tjack, smack (för att beteckna avklippning eller avhuggning)’, jfr Aš tik šnikšt ir nupjoviau šniūrą Vv. Valet av denna bildningsbas för marknamnet stöds också av följande uppgifter från den lingvistiska geografin, som förklarar hur bred en teig är (lit. šniūras ’lång och smal jordlott, remsa’), så att den kan skäras av/huggas av med ett enda svep: Šniūras – kaip tik akėčia galima pereiti (så smal) Brt32. Ljudhärmningsordet šni kšt sam- 30 För en förklaring av dess bildning och ursprung, se även LVŽ I 523. 31 Studier av motivationen bakom litauiska fytonymer och mykonymer (Gritėnienė 2006; 2010: 163–181; 2013; Lubienė 2012: 99–122; 2013: 52–70) stöder denna iakttagelse. 32 Enligt etnologen A. Čepaitienė mättes markytan i odlingssängar, ändvändor (den åkerremsa som kunde brukas på en gång) och fåror (10–12 cm breda), samt i harvbredder (cirka 1 m) (se 182 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Dėl pragmatinės lingvistinės vietovardžių analizės (remiantis Marijampolės apskrities vietovardžiais) …förknippat med det konnoterade verbet šnikštelėti, –ėja, –ėjo ’plötsligt skära av <...>’. Således återges det intryck som handlingen framkallar i språket genom ideofonen šnikšt. Kullens namn Zig-lius Prn kan knytas till ideofonen zig, som enligt uppgifter i LKŽₑ₂ beskriver omständigheterna under vilka en handling sker – med upprepning betecknas 1. gång eller löpning med små steg, 2. dinglande eller svängande33. När den aktuella ideofonen kopplas samman med det besläktade verbet zigȧluoti, –uoja, –avo ’springa omkring, flänga’, jfr Kur dabar tep rengiesi zigaluot? Vv, står det klart att ideofonens primära betydelse här sannolikt har aktualiserats för att beteckna gång eller löpning med små steg, uttryckt genom upprepning. I processen att benämna topoobjektet valdes alltså ideofonen zig som ordbildningsbas, möjligen på grund av kullens branthet och uppenbarligen i avsikt att framhäva och förstärka den handling som den uttrycker – löpning med små steg. 3. ORTNAMN BILDADE AV ORD MED EN ETNOKULTURELL KONNOTATIV KOMPONENT I SIN BETYDELSE ”Vissa forskare anger etymologiska och etnokulturella betydelser (eller betydelsedelarna), vilka av somliga betraktas som delar av den denotativa betydelsen och av andra som delar av den konnotativa betydelsen. Exempelvis har endast de ord (lexem) som betecknar specifika företeelser en etnokulturell betydelse” (Lubienė 2009: 21). Med instämmande i den senare uppfattningen (att den etnokulturella betydelsen är en del av den konnotativa betydelsen34) och med utgångspunkt i Čepaitienė 2013: 298). Dar plg. lie. akėčios ‘labai siaura žemės juosta’: Rėžis – dvejos akėčios Rm (iliustracinis sakinys iš kito ploto). 33 Ett illustrerande exempel med denna ideofon är i ordboken belagt från ett annat område: Tabaluoja kaip mazgas žig, žig, žig Ds. 34 Också intressant och förknippat med den etnokulturella betydelsen, eller med en del av den konnotativa betydelsen, är det ”mycket fascinerande” fragment ur Patrick Churas forskning som Vigmantas Butkus, som undersökt litterär topografi, fann och beskrev – så säger han själv, och det är omöjligt att invända mot detta påstående: ”I sin analys och tolkning av Henry David Thoreaus bok Voldenas, arba gyvenimas miške (1854), där en karta över Walden ingår, använde han vid sidan av den vanliga litteraturvetenskapliga analysen lantmäteri: både som vetenskap och som praktik. I Thoreaus fotspår (genom hans bok, anteckningar och dokument) mätte han själv Walden och dess omgivningar och studerade parallellt med arbetet med Voldenas, arba gyvenimas miške även kartor och topografiska kartblad över dessa platser. Churas viktigaste sammanfattande slutsatser är: v a r j e e n s k i l d n a t u r f ö r e t e e l s e, e t t f a k t u m f r å n e n n a t u r l i g p l a t s s y m b o l i s e r a r e t t f a k t u m o m s j ä l e n; ju noggrannare man alltså studerar naturen (i detta fall genom lantmäteri), desto bättre förstår man sig själv. Mätningarna av Walden och dess omgivningar var därför för Thoreau en andlig sysselsättning, ett sätt att förstå världen, som han ’skrev fram’ i sin berömda bok” Straipsniai / Articles 183 DALIA SVIDERSKIENĖ Med dagens perspektiv, när modernitet och industrialisering tränger undan vissa specifika företeelser i folkets livsform, vore det otillåtet att publicera en artikel om detta ämne utan att nämna några ortnamn som upptecknades ur det levande språket under mellankrigstiden och som bevarat ord utan motsvarighet35, vilka betecknar de nämnda specifika företeelserna i folkets liv36 och saknar motsvarigheter i andra folks kulturer. Denna lilla grupp omfattar (a) benämningar på företeelser ur det historiska förflutna: benämningen på småjordbrukare med små lotter (bevarad i oikonymen) Daržininkai (även Daržinykai) bk. (Daukšiai), en del av Pdvn: lit. daržininkas ’småjordbrukare med en liten jordlott’ (se även LVŽ II 143–144); (b) en måttenhet (bevarad i agronymen) Prėntai ar. Ss: lit. preñtas ’gammalt längdmått (cirka 4,5 m); arealmått (cirka 18,66 m²)’, jfr Pirkau margą ir devynis prentùs žemės Kt. En annan benämning på ett mått är márgas ’markmått’, som i större utsträckning bevarats i områdets ortnamn Márgai kln. Igl, Lbv; Marg-ėl̇iai pv. Brb; Marg-ėlis kln. Ldvn, Ss; 2 pv. KzR; Kai̇l-ia-margis kln. KzR; Pūšt-a-margis kln. KzR; här kan det, som representant för lexikonet präglat av nationell särart, endast nämnas med vissa förbehåll. Margas är ett ord med ursprung i tyskans morgen ’morgon’ och betecknar en areal som kan plöjas från frukost till middag (Čepaitienė 2013: 297). Det tyska margas är mindre än vårt. Det litauiska margas är 0,71 ha; det äldre karūnos-margas (polskt) motsvarar 0,59 ha (se även Martinkėnas 2011) 37. ”Den materiella tingvärlden har en betydelsefull egenskap som bestämmer dess ordning. Den är proportionerlig. Här passar ett föremål, ett verktyg, en husgerådssak eller en möbel ihop med ett annat, ryms i ett annat eller rymmer ett annat” (Čepaitienė 2013: 295). Etnologens påstående motsägs inte av ortnamnet Trainaĩ pv. Prn, som sannolikt bildats av lit. traĩnas ’en del av en vagn – en tvågrenad ränna fäst vid den bakre tvärslån, i (Butkus 2011: 59). Detta citat kompletteras av lingvisten Giedrė Čepaitienės iakttagelse, grundad på Jokūbas Minkevicius tanke: ”folket förhåller sig till sin natur psykologiskt, estetiskt och etiskt”, och folkets moral sägs växa fram ur symbiosen mellan dess natur och kultur (citerat ur Čepaitienė 2007: 256). 35 Dėl šio termino žr. Gudavičius 2007: 89; 2009: 93–96. Reginos Kvašytės teigimu, tautiniu savitumu pasižyminčiai leksikai įvardyti įvairių šalių kalbininkai vartoja terminus lakūna, regioninė geografinė leksika, kultūriniai skoliniai, beekvivalente leksika. Lietuvių kalbotyroje tinkamiausiu laikytinas terminas beekvivalente leksika, kalbininkės nuomone, yra sąlygiškas (plačiau žr. Kvašytė 2009: 56–67). 36 Dėl sąvokos realija vartojimo plačiau žr. Maksvytytė 2012: 50–56. 37 Uppgifter från den språkliga geografien belägger i det undersökta området även en annan benämning på ett mått, som nämns av Vincas Martinkėnas, vilken skrev om metrologi i det forntida Litauen (se Martinkėnas 2011): kartis, kártis ’ett sådant mått för att mäta torra varor’: Kartį miežių gavau Klvr; Jis du karčius kviečių užsimeta Grš; Jam kartis rugių nešti tik juokai Gdl; Kartį bulvių pasodyk AlksnV; Seniau žmonės javus mieruodavo karčiais Šn. Tyvärr har ortnamnsinventeringen i Marijampolė län inte belagt denna benämning, som ändå bevarats i områdets toponymi. 184 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Dėl pragmatinės lingvistinės vietovardžių analizės (remiantis Marijampolės apskrities vietovardžiais) där en avbrottsränna släpps in; avbrottsrännan tillsammans med rännan’. I Šiauliškiai by står det i Žemės vardų-enkäten: mitt i ängen förgrenar den sig. Orsaken till att denotatet fick just detta namn är tydlig och begriplig: ängens utformning påminde namngivaren om en tvågrenad ränna med en infälld avbrottsränna, vilka ”passar ihop till formen eller måtten. Hela den miljö som människan skapar och har skapat passar ihop som ett system, vars huvudsakliga referenspunkt är människan själv” (ibid.)38. 4. ASSOCIATIVA OCH STEREOTYPISKT VÄRDERANDE ORTNAMN Enligt J. Berezovič hör toponymers associativa bakgrund samman med konnotationer. Den aktuella komponenten har en särskild extralingvistisk status eftersom den inte kan verifieras lingvistiskt. Den kan uttryckas i motiveringsakter, men inte i själva namngivningen (jfr Березович 2001: 8). Som exempel anför forskaren ortnamnen Темнук (sjö), Тёмной (bäck), Бездонное (sjö), Бездонный (myr), bildade av appellativen темный (mörk) och бездонный (bottenlös), åtföljda av uppgiftslämnarnas kommentarer: ”en mörk sjö, där onda makter lockar människor och sedan dränker dem”; ”där finns en begravningsplats och en bäck som är så dyster, en hemsk plats”; ”där finns ingen botten; folk säger att djävlar visar sig där”; ”de gamla förbjöd bad i den; en hemsk plats, den är bottenlös”. Reaktionernas stabilitet och återkommande karaktär vittnar om att motsvarande betydelser kan få status som språkliga konnotationer (se även ibid.). Det som sagts tycks också ha samband med Renata Gžegorčykowas begrepp om stereotyp. Hon betraktar stereotypen som etablerade betydelsekonnotationer och associationer förknippade med ett motsvarande verklighetsfenomen, vilka befästs i språket genom fraseologismer och andra relativt stabila uttryck. Aloyzas Gudavičius anför också detta exempel på lingvistens syn på stereotypen när han argumenterar för sitt påstående att stereotypbegreppet ibland förstås mycket brett inom lingvistiken (se Gudavičius 2007: 156). I vårt fall är följande betydelse av ordet stereotipas förmodligen mer exakt och mer relevant för artikelns ämne: ’en förenklad, schematisk och känslomässigt färgad bild av något objekt, som cirkulerar i samhällsmedvetandet’ (TŽŽ: 704). Detta stöds också av ett exempel ur materialet i enkäterna från mellankrigstiden: i enkäten från byn Petkeliškiai antecknades namnet på en torvmosse Šeldekšnynas, även kallad Vėlniaraistis. 38 Å andra sidan kanske agronomen kan sättas i samband med lit. traīnas i betydelsen ’trästycke som stickor klyvs ur, stickved’; vad gäller semantiken, jfr även Klỹnai-dr., 2 belägg i Brb: lit. klỹnas ’triangelformat markområde <...>’ (i enkäten om ”Žemės vardų” från byn Vartai står det: små spetsiga åkertegar som delats upp). Straipsniai / Articles 185 DALIA SVIDERSKIENĖ (Šeldekšnynas || Vėln-ia-raistis drp. Vv), i beskrivningsfältet för objektet står det en torvmosse som aldrig torkar ut. Det första namnet betyder en plats bevuxen med brakved, medan det andra kan sättas i samband med appellativet vėlniais. Det andra jordnamnet värderas utifrån en viss oföränderlig standarduppfattning: där det finns djävlar, där finns svårigheter och misslyckanden, utan hänsyn till platsnamnets individuella betydelse ’en plats bevuxen med brakved’ (lit. šeldekšnis ’buske eller träd i brakvedssläktet (Frangula’). Således uttrycker ortnamnet Šeldekšnynas en tämligen stereotyp, känslomässigt färgad föreställning om platsen, som beskrivs som en plats som aldrig torkar ut, samt en negativ värdering av den. ”Studiet av etniska stereotyper är aktuellt, eftersom stereotyper som förknippas med etniska grupper påverkar människors beteende och återspeglar en viss gemenskaps sätt att uppfatta världen och dess inställning till andra människor” (Papaurelytė, Župerka 2010: 185). I ett annat fall har det lexikalt neutrala åkernamnet Abrom-ynė 1. Mrj en parallell form Žyd-ynė. Avledningar med suffixet -ynė, bildade av personnamn, betecknar i det undersökta området platser där människor bor eller har bott (jfr Ambrazas 2000: 55). Således betyder Abromynė: personnamnet Abrōmas (LPŽ I 60; LVKŽ, 39), ur motivationssynpunkt, ’Abromas boställe’. Betydelsen hos det andra jordnamnet, Žydynė, som används i det levande språket och bygger på lit. žydas, -ė, ’en person av judisk nationalitet har sitt boställe här’, kompletterar och preciserar det första ortnamnets betydelse (’bostället för Abromas, som är av judisk nationalitet’)39 och visar uppenbarligen namngivarens inställning till en annan, annorlunda person (av annan nationalitet, annat språk, andra seder), som bor eller har bott på denna plats. Personen betraktas som ”främmande” och bemöts negativt (jfr Papaurelytė, Župerka 2010: 199)40. 5. DISKUSSION AV RESULTATEN (A), SLUTSATSER (B), REKOMMENDATIONER (C) A. Den del av materialet som presenteras i artikeln och som hämtats ur levande språkbruk och antecknats i enkäter från Marijampolės län under 1930-talet, och som rör miljön och invånarna i den ena eller andra byn, gjorde det återigen möjligt att41 konstatera att de bevarade enkäterna och deras autentiska uppgifter utgör en separat och viktig del av mellankrigstidens arv. 39 Enligt folkräkningen 1923 utgjorde judarna 6,42% av Marijampolės läns befolkning. Länets övriga befolkning hade följande etniska sammansättning: litauer – 87,92%, tyskar – 3,42%, polacker – 1,31%, ryssar – 0,33%, övriga – 0,60%. För en utförligare redogörelse för det undersökta områdets demografiska uppgifter, se Subačius 2009: 228. 40 Jfr även lingvisten Giedrė Čepaitienės iakttagelse: ”olika folk betraktar det ’egna’ och det ’främmande’ på olika sätt” (Čepaitienė 2007: 257). 41 Plg. Sviderskienė 2012a: 240. 186 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Om den pragmatiska lingvistiska analysen av ortnamn (med utgångspunkt i ortnamn i Marijampolė län) Undersökningen blottlade en viss del av ordförrådet i detta område av Litauen, bevarad i ortnamnen: inte bara expressiva ord, grundade på känslouttryck, utan också vulgära och nedsättande ord. I artikeln uppmärksammades också några ortnamn som upptecknades under mellankrigstiden och vars grundord (daržininkas, prėntas) tillsammans med försvunna realia och de kulturella konnotationer som åtföljde dem redan har försvunnit ur aktivt bruk. Orden mudrūs, skaistūs, som beskriver en människa (en levande varelse), utgör grund för namngivningen av ett par ortnamn i det undersökta området. Detta motsäger inte påståendet att den emotionella komponenten ger kunskap om adresserarens (namngivarens) förhållande till det objekt som benämns. Man får emellertid inte heller bortse från att adresseraren (namngivaren), när hen uppfattar vissa föremål på jordytan som sinnesintryck, tycks se mer än vad som faktiskt finns42. I artikeln behandlades flera marknamn bildade av personnamn med ursprung i öknamn. Det var just dessa personnamn (marknamnens grundord) som bedömdes ur ett pragmatiskt perspektiv. Många av dem har bildats utifrån en viss verbal egenskap – en handling eller typ av aktivitet (Rioglȳs, Šlūbis, Tupikas m.fl.) eller ett tillstånd (Verksnys) – och kommer från verb som betyder ”tala illa, otydligt” (miksėti, veksėti), ”röra sig långsamt, haltande, klumpigt” (riōglinti, šlubūoti, tupinė́ti). Den negativa värderingen bygger här på hån (Kušlys, Vekčius, Žvairys m.fl.) och nedsättande omdömen (Storkojis). Dessa värderingsnyanser kunde komma till direkt uttryck i ett familjärt umgänge, i vardagliga miljöer. Utifrån dessa personnamn går det också att dra slutsatser om de inbördes relationerna mellan medlemmarna i gemenskapen. De kan knappast betraktas som jämlika – hånet och nedvärderingen tycks ha varit riktade mot dem som stod ”ett steg lägre”. De analyserade exemplen visade också att invånarna i det undersökta området föraktar långsamma arbetare. Denna iakttagelse anknyter till historikern Petras Kalnius observation: människor från andra regioner i Litauen erkänner allmänt att invånarna i Suvalkija är överdrivet snåla, men anser samtidigt att detta också är en ganska positiv egenskap hos dem – sparsamhet i ordets goda bemärkelse, en egenskap som gör att suvalkierna bedriver ett mer rationellt jordbruk och är mer ordningsamma och arbetsamma (se Kalnius 2002: 23–52 för en utförligare diskussion). Således sammanfaller uppfattningarna om arbetsamhet hos invånarna i det undersökta etniska området och i andra delar av Litauen. Gemenskapsmedlemmarnas osmidiga tal uppmärksammas inte bara av ”de egna”, utan bedöms också – uppenbarligen negativt. ”Högljudda, långsampratande; talet är återhållsamt, rakt, ja, rentav burdust” – så skriver lingvisten K. Župerka om suvalkiernas (zanavykiernas) språk och talstil, efter att ha undersökt vilka aspekter av dialektalt talbruk 42 Emotiv kan också beskriva subjektivt uppfattade konkreta omständigheter (för detta påstående, se Jakaitienė 2010: 163). Straipsniai / Articles 187 DALIA SVIDERSKIENĖ Icke-lingvister uppmärksammar uttrycken, och genom vilka metalingvistiska kommentarer talspråket beskrivs i icke-lingvistiska texter (se vidare Žūperka 2006: 178–191). Av det som sagts kan man dra slutsatsen att bedömningarna hos invånarna i själva undersökningsområdet och hos företrädare för andra etniska områden, med anknytning till ”snabbtalare” och ”långsampratare”, endast delvis sammanfaller. I materialet från mellankrigstiden har ett semantiskt sammanhängande par av kärrnamn, Šiknâbalė och Uodegėlė, uppmärksammats som ett lämpligt exempel vid pragmatisk analys av ortnamn. Pragmatiken studerar relationerna mellan kommunikationsmedel och deras användare. Pragmatik handlar just om hur semantiken uppfattas av lyssnaren (jfr Župerka 2008: 42). Namngivaren utförde alltså en viss språklig handling som på ett begripligt sätt ”förmedlades” till gemenskapen. En annan möjlighet bör inte heller förbises: kanske fanns det i språket inget lämpligt alternativt uttrycksmedel för att benämna platsen med ett enda namn, och därför förmedlas informationen genom en kombination av två namn. Det har konstaterats att vissa platsnamn varierar i det levande språket (Abromỹnė || Žydỹnė, Pauliūko kálnas || Triedakalnis, Šeldekšnynas || Vėln araistis), och därigenom uttrycker sitt semantiska innehåll, både denotativt och konnotativt, mer fullständigt. Associativa platsnamn (Abromỹnė || Žydỹnė, Šeldekšnynas || Vėln araistis) beskriver inte denotatet, eftersom de bildas utifrån ett samtidigt existerande lexikalt neutralt ortnamn på grundval av dess semantiska likhet. Detta platsnamn betecknar alltså inte ett topografiskt objekt, utan ett annat platsnamn utifrån de associationer det väcker, vilka bygger på stereotypt tänkande. Om relationen som uttrycks med ett av de namn som används variantmässigt råder mellan denotatets egenskaper och namnet, uttrycks relationen med det andra, associativa namnet mellan detta och det nämnda samtidigt existerande lexikalt neutrala platsnamnet. Det associativa namnet är som en lek med dess andra namn. Om grunden för det associativa ortnamnet är ett namn på något objekt (i detta fall en mosse) (Vėln araistis: vėln ias, raĩstas), tillskrivs den plats som fått ett annat namn (Šeldekšnynas: šeldekšnis) liksom objektets egenskaper, som den i själva verket inte har. Undersökningen blottlade konturerna av subjektivt, emotionellt och kulturellt viktiga former av (själv)identifikation. De analyserade fallen visade att en tendens till i regel negativ känslomässig värdering, som är gemensam för alla litauer, kommer till uttryck i detta område43. Detta kan delvis ha berott på det undersökta materialets särart – ortnamnen har upptecknats ur levande tal. R. Marcinkevičienės iakttagelse verkar inte heller motsäga detta antagande: ”det starka sambandet mellan negativ värdering och vardagsspråklig stilistisk konnotation <...>” (Marcinkevičienė 2011: 31). B. Efter att ha diskuterat resultaten kan man dra slutsatser. Platsnamn som tilltalar adressaten har en verbal påverkan. Valet av vissa lexem – om namnet bygger på ett emotiv eller ett expressiv – är också det som 43 Dėl šio teiginio žr. Gudavičius 2009: 99. 188 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Dėl pragmatinės lingvistinės vietovardžių analizės (remiantis Marijampolės apskrities vietovardžiais) avgör avsikten med att benämna det topografiska objektet. Som bekant påverkar emotiv adressatens känslor, medan expressiv påverkar fantasin. Adressatens reaktioner uttrycks direkt och återges i form av värderande kommentarer, vilket gör det möjligt att dra slutsatser om ortnamnets perlokutionära effekt. Emotivt ordförråd är till sin denotativa grund situationsbundet, eftersom känslor är nära knutna till det subjekt som upplever dem och det objekt som framkallar dem. Därför bör även platsnamn vars bildningsgrund är ett emotiv betraktas som situationsbundna. Platsnamn som bildats av expressiv är också situationsbundna, särskilt när en situation appliceras på en annan typ av situation, som den första är relaterad till genom likhet och/eller andra samband (Marmynė, Ūžkirščiai). I ”landskapstexterna” från undersökningsområdet fyller platsnamn Plerva, Šnikštapievė, Ziglius, men även antropomorfiserade ortnamn Mùdrė, Pupučiai, Skaištė och andra, funktionen hos vissa stilfigurer. På så sätt förverkligas adressantens (namngivarens) olika illokutionära avsikter. Antropomorfisk benämning av topografiska objekt med avseende på adressaten undgår inte förvrängningar av verklighetsåtergivningen och kan därför inte vara tillräckligt informativ. För att det ska bli lättare för adressaten att känna igen de topografiska objekten kan två namn med mer specifik betydelse väljas i stället för ett platsnamn med vidare betydelse, vilket ökar både tydligheten och bildrikedomen (ett semantiskt sammanhängande par av kärrnamn Šiknãbalė ir Uodegėlė). Den grupp platsnamn som användes i undersökningen och vars enheter innehöll öknamnsartade personnamn blottlade den syn på gemenskapsmedlemmarnas karaktär, utseende och beteende som är typisk för företrädare för det etniska området. Varierande namnformer för landformationer visade att deras samexistens i det levande språket gör det möjligt för gemenskapen i undersökningsområdet att bättre förstå ortnamnens betydelser, vilka åtföljs av emotionella och stereotypa värderingar, och att dela denna kompetens sinsemellan. Ortnamnen gör det också möjligt att dra slutsatser om de stereotyper som upprätthålls av företrädare för det etniska området, eftersom dessa är de mest välgrundade. Resultaten av den pragmalingvistiska analysen av ortnamnen i Marijampolė län visade att tilldelningen av ett onym (ortnamn) kan betraktas som en språklig handling som kännetecknar namngivaren. Denne väljer det optimala språkliga medlet och riktar det ändamålsenligt till adressaten i avsikt att påverka denne så effektivt som möjligt i namngivningssituationen. På så sätt kommer namngivarens livssyn och världsåskådning till uttryck, det vill säga hans eller hennes som företrädare för en viss etnisk region, för vilken det som hen gör – att namnge platser – är viktigt. Först då blir platserna bekanta och bebodda samt förknippade med en bestämd nationell gemenskap och kultur. Straipsniai / Articles 189 DALIA SVIDERSKIENĖ C. I framtiden skulle även andra pragmatiska egenskapsområden förtjäna forskarens uppmärksamhet. Exempelvis den eventuellt negativa betydelsen hos motivationsdraget ”kvinnlig”44 (om dess förekomst i ryskan, se ППК: 118). Här får man inte glömma att ”den lexikala bakgrunden har en nationell särprägel” och att ”ekvivalenta ord i olika språk kan väcka olika associationer” (Gudavičius 2009: 101). Namn på platser som bildats av lit. gūdas förtjänar också särskild uppmärksamhet (till exempel Gud-ā-pievė äng i Klvr; Gùd-a-raistis kärr i Gdl m.fl.). Eftersom gūdas inte är en egentlig etnonym är det geografiskt sett inte knutet till något visst territorium eller folk (jfr Karaliūnas 1999: 44). Med stöd i ortnamnsbeskrivningarna i enkäterna måste man därför i varje enskilt fall undersöka när lit. gūdas används i betydelsen ’vitryss (ibland polack eller ryss)’, och när det första ledet i sammansättningen också har ett värderande betydelseinslag. I framtiden bör (1) även ortnamn med suffix som är typiska för diminutiv- och pejorativbildning bedömas ur ett morfopragmatiskt perspektiv; (2) undersökas hur ortnamnens samexistens i talakter beror på den språkliga situationen – den officiella respektive den vardagliga (särskilt i oikonymklassen); (3) en pragmatisk analys av ortnamn baserad på en jämförelse mellan flera namngivningssituationer från olika synkrona snitt genomföras. Resultaten av den sistnämnda analysen skulle delvis bidra till att fastställa kännetecken på en föränderlig ”onomastisk mode”, såsom modernitet, förändring och liknande. Inventeringen av ortnamnen i Marijampolė län ur ett pragmatiskt perspektiv har alltså inletts. Iakttagelserna i artikeln utgör en nödvändig förutsättning för mer ingående toponymiska studier ur det behandlade perspektivet, eftersom de ortnamn som användes för att uppnå artikelns syfte utgjorde endast en liten del av den tillgängliga databanken. Om analyser av ortnamn från andra delar av Litauen införlivades i pragmatikforskningen skulle den litauiska toponymikens vyer vidgas avsevärt och göra det möjligt att studera ortnamnens pragmatiska problematik i ett bredare perspektiv – i kontexten av liknande undersökningar i andra länder. 44 Till exempel Bób-a-kalnis del av en skog i Mrj m.fl. 190 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Dėl pragmatinės lingvistinės vietovardžių analizės (remiantis Marijampolės apskrities vietovardžiais) FÖRKORTNINGAR FÖR OBJEKTREFERENSER OCH ÖVRIGA FÖRKORTNINGAR ar. – åker aukšt. – högplatå avd. – personnamn b. – kärr bk. – kyrkby dr. – åkerjord drb. ž. – odlingsmark drp. – torvmark ež. – sjö kl. – väg kln. – berg l. – fält malon. – kärleksfull, vänligt menk. – nedsättande, nedsättande mš. – skog plk. – träsk, sank plats prk. – överförd betydelse pv. – äng pvd. – efternamn ršt. – skrift šnek. – talspråk tv. – damm up. – flod upl. – bäck vlg. – vulgarism, vulgärt vv. – ortnamn ž. – mark FÖRKORTNINGAR FÖR LOKALISERINGSHÄNVISNINGAR AlksnV – Alksnėnai (Vilkaviškio distrikt) Bb – Bābtai (Kaũno distrikt) Brb – Balbieriškis (Prienų distrikt) Brt – Bartninkai (Vilkaviškio distrikt) Dmk – Domeikava (Kaũno distrikt) Ds – Dùsetos (Zarasų distrikt) Gdl – Gudėliai (Marijámpolės kommunområde) Grš – Griškabūdis (Šakių distrikt) Igl – Igliškėliai (Marijámpolės kommunområde) Jrb – Jùrbarkas Jrgž – Jùrgežeriai (Kalvarijos kommunområde) Klvr – Kalvarija (Marijámpolės kommunområde) Kt – Keturvalakiai (Vilkaviškio distrikt) KzR – Kazlų Rūda Lbv – Liubāvas (Kalvarijos kommunområde) Ldvn – Liudvināvas (Marijámpolės kommunområde) Lp – Léipalingis (Drùskininkų kommunområde) Mrj – Marijámpolė Pdvn – Padovinỹs (Marijámpolės kommunområde) Pkn – Pakúonis (Prienų distrikt) Prn – Prienai Rm – Ramýgala (Pãnevėžys distrikt) Ss – Sasnava (Marijámpolės kommunområde) Šil – Šilavótas (Prienų distrikt) Šn – Šunskai (Marijámpolės kommunområde) Vlkv – Vilkaviškis Vv – Veiveriai (Prienų distrikt) Straipsniai / Articles 191 DALIA SVIDERSKIENĖ ŠALTINIAI IAK – Istorinių asmenvardžių kartoteka. Lietuvių kalbos instituto Vardyno skyriaus fondas. LKŽ2e – Lietuvių kalbos žodynas 1–20, 1941–2002, redaktorių kolegija G. Naktinienė, J. Paulauskas, R. Petrokienė, Z. Šimėnaitė, V. Vitkauskas, J. Zabarskaitė, vyr. red. G. Naktinienė, elektroninis variantas (antras elektroninis leidimas). Lietuvių kalbos institutas, 2013. LPŽ – Lietuvių pavardžių žodynas 1–2, autoriai V. Maciejauskienė, M. Razmukaitė, A. Vanagas, atsak. red. A. Vanagas. Vilnius: Mokslas, 1985–1989. LUEV – Lietuvos TSR upių ir ežerų vardynas, atsak. red. E. Grinaveckienė. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 1963. LVKŽ5 – Lietuvių vardų kilmės žodynas, autoriai K. Kuzavinis, B. Savukynas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2007. LVŽ I – Lietuvos vietovardžių žodynas 1, redaktorių kolegija: L. Balode, V. Blažek, G. Blažienė, V. Kardelis, A. Ragauskaitė, S. Temčinas, J. Udolph. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2008. LVŽ II – Lietuvos vietovardžių žodynas 2, autoriai L. Bilkis, G. Blažienė, M. Norkaitienė, A. Ragauskaitė, M. Razmukaitė, D. Sviderskienė, atsak. red. L. Bilkis. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2014. TŽŽ – Tarptautinių žodžių žodynas, atsak. red. A. Kinderys. Vilnius: Alma littera, 2004. LITERATŪRA Alminauskis Kazimieras 1934: Instrukcija Lietuvos žemės vardynui surašyti. Klaipėda: Švietimo ministerija, Valstybės archeologijos komisija. Ambrazas Saulius 2000: Daiktavardžių darybos raida 2. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Bartkutė Nerija 2008: Joniškio rajono teritorijos toponimija: daryba ir raidos polinkiai. Daktaro disertacija. Šiaulių universitetas ir Vytauto Didžiojo universitetas. Bilkis Laimutis 2008: Lietuvių helonimų daryba: priesaginiai ir priesagėtieji helonimai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Bilkis Laimutis 2011: Lietuvos vietovardžių geoinformacinė duomenų bazė. – Gimtoji kalba 8, 3–10. Bilkis Laimutis 2012: Dėl kai kurių lietuvių oikonimų darybos ir kilmės dvejopumo. – Acta Linguistica Lithuanica 66, 99–118. 192 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Dėl pragmatinės lingvistinės vietovardžių analizės (remiantis Marijampolės apskrities vietovardžiais) Būga Kazimieras 1961: Rinktiniai raštai 3. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla. Butkus Alvydas 1995: Lietuvių pravardės. Kaunas: Æsti. Butkus Vigmantas 2011: Literatūros topografija: lietuviškoji patirtis ir jos kontekstai. – Colloquia 26, 35–61. Čepaitienė Auksuolė 2013: Gyvenimo etnografija: vietos, struktūros ir laikas. Vilnius: LII leidykla. Čepaitienė Giedrė 2007: Lietuvių kalbos etiketas: semantika ir pragmatika. Šiauliai: Šiaulių universiteto leidykla. Drotvinas Vincentas 1987: Lietuvių kalbos leksika ir frazeologija. Vilnius: LTSR aukštojo ir specialiojo vidurinio mokslo ministerija. Endzelytė Renata 2005: Šiaurės vidurio Lietuvos vietovardžiai. Daktaro disertacija. Lietuvių kalbos institutas ir Vytauto Didžiojo universitetas. Gabrenaitė Eglė 2010: Autoritetas reklamoje: kreipimosi į adresatą specifika. Tarptautinės konferencijos Pasaulio vaizdas kalboje programa ir pranešimų santraukos, 2010 m. spalio 21–22 d., Šiauliai, p. 18–19. Gritėnienė Aurelija 2006: Augalų pavadinimų motyvacija šiaurės panevėžiškių patarmėje. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Gritėnienė Aurelija 2010: Sudurtiniai augalų pavadinimai su sandais šun- ir kal-. – Leksikografija ir leksikologija 2, 163–181. Gritėnienė Aurelija 2013: Kiaulė, arklys ir ožka liaudiškuose sudurtiniuose augalų varduose. Tarptautinė mokslinė konferencija Tarmės – Europos tautų kultūros paveldas. Prieiga per internetą: http://dialektologija.mruni.eu/wp-content/uploads/2013/05/Konferencijos-tez%C4%97s-Abstracts.pdf [žiūrėta 2013-11-18]. Gudavičius Aloyzas 2007: Gretinamoji semantika. Šiauliai: Šiaulių universiteto leidykla. Gudavičius Aloyzas 2009: Etnolingvistika (Tauta kalboje). Šiauliai: Šiaulių universiteto leidykla. Hilbig Inga 2011: Birutė Ryvitytė, Lingvistinės pragmatikos įvadas. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla, 2011. Prieiga per internetą: http://www.lietuviukalba.lt/index.php/lietuviu-kalba/article/viewFile/132/108 [žiūrėta 2015-05-11]. Jakaitienė Evalda 1988: Leksinė semantika. Vilnius: Mokslas. Jakaitienė Evalda 2010: Leksikologija. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Straipsniai / Articles 193 DALIA SVIDERSKIENĖ Jonikas Petras 1990: Asmenvardžiai ir vietovardžiai. Lietuvių enciklopedija 15, 563–564. Kalnius Petras 2002: „Kitokie“ tarp „savų“: Lietuvos etnografinių grupių stereotipai. – Lietuvos etnologija: socialinės antropologijos ir etnologijos studijos 2(11), 23–52. Karaliūnas Simas 1999: Etnonimo gudai kilmė. – Darbai ir dienos 10(19), 7–54. Kvašytė Regina 2009: Tautinės realijos: pavadinimai, terminai ir jų vartojimas. – Terminologija 16, 56–67. Lubienė Jūratė 2009: Leksikologija I: leksinė semantika ir leksikografija. Klaipėda: Klaipėdos universiteto leidykla. Lubienė Jūratė 2012: Žvėrių pavadinimai lietuvių kalbos mikonimų motyvacijos sistemoje. – Res Humanitariae 12, 99–122. Lubienė Jūratė 2013: Žvilgsnis į paniabudės pavadinimus. – Tautosakos darbai, 46, 52–70. Maciejauskienė Vitalija 2002: Lietuvių vietovardžiai – visuomenei ir mokslui. – Kalbos kultūra 75, 56–65. Maciejauskienė Vitalija 2002a: „Lietuvos vietovardžių žodynas“: pobūdis ir sandara. – Lituanistica 2(50), 102–117. Maciejauskienė Vitalija 2002b: Koks bus naujasis lietuvių vietovardžių žodynas. – Gimtoji kalba 9, 3–7. Maksvytytė Jūratė 2012: Sąvokų realija ir realijos pavadinimas apibrėžimo problema. – Kalbų studijos 21, 50–56. Martinkėnas Vincas 2011: Matai senovės Lietuvoje. Prieiga per internetą: http://samogitia.mch.mii.lt/ZZ_2011_7/ZZ_2011_7_22_23.pdf [žiūrėta 2015-04-28]. Marcinkevičienė Rūta 2000: Kauno vardo konotacija: vardažodžių semantika. – Kauno istorijos metraštis 2, 137–146. Marcinkevičienė Rūta 2001: Daiktavardžių konotacijos tyrimas tekstynų lingvistikos metodu. – Lituanistica 3(47), 46–57. Marcinkevičienė Rūta 2011: Žodžio reikšmė. Žodynai ir tekstynai. Kaunas: Vytauto Didžiojo universiteto leidykla. Mickienė Ilona 2001: Telšių rajono toponimų daryba. Daktaro disertacija. Lietuvių kalbos institutas ir Vytauto Didžiojo universitetas. Mickienė-Sideravičiūtė Ilona, Juzelėnienė Saulė 2005: Palangos ir Nidos miestų konotacijos. – Filologija 10, 70–75. 194 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Dėl pragmatinės lingvistinės vietovardžių analizės (remiantis Marijampolės apskrities vietovardžiais) Mykolaitytė Aurelija 2013: Kuršių Nerija kultūros atmintyje: Martyno Liudviko Rėzos intertekstai. – Gimtasis kraštas 6, 12–16. Papaurelytė Silvija, Župerka Kazimieras 2010: Lietuvos etninių sričių gyventojų charakterio bruožai kalbos pasaulėvaizdyje. – Kalbos kultūra 83, 185–201. Pažūsis Lionginas 2014: Kalba ir vertimas. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Racėnaitė Radvilė 2013: Folklorinė atmintis: retrospektyvus santykis su vieta lietuvių liaudies sakmėse. – Tautosakos darbai 46, 107–131. Razmukaitė Marija 2003: Sudėtiniai Lietuvos oikonimai. – Baltų filologija 12(2), 63–80. Ryvitytė Birutė 2011: Lingvistinės pragmatikos įvadas. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Savukynas Bronys 1963: Kilmininkiniai lietuvių vietovardžiai. – Lietuvių kalbotyros klausimai 6, 235–246. Savukynas Bronys 1971: Kaip padaryti vandenų vardai. – Pergalė 12, 166–169. Sviderskienė Dalia 2005: Marijampolės apskrities Marijampolės valsčiaus vietovardžių darybos ir kilmės polinkiai. – Acta linguistica lithuanica / Lietuvių kalbotyros klausimai 52, 91–118. Sviderskienė Dalia 2010: Dėl kelių Marijampolės apskrities vandenvardžių, papildžiusių ir patikslinusių esamus hidronimijos duomenis. – Baltistica 45(2), 341–353. Sviderskienė Dalia 2010a: Marijampolės apskrities asmenvardinės kilmės agronimų darybos bruožai. – Acta linguistica lithuanica 62–63, 97–127. Sviderskienė Dalia 2012: Marijampolės apskrities agronimų – priesagos -in- vedinių. – Acta Linguistica Lithuanica 66, 81–98. Sviderskienė Dalia 2012a: Tarpukariu užrašytų Marijampolės apskrities vietovardžių tyrimo pradiniai rezultatai ir perspektyvos. – Respectus Philologicus 22(27), 232–243. Sviderskienė Dalia 2014: Dėl Marijampolės apskrities žemėvardžių semantinės motyvacijos (kvalifikavimo ir klasifikavimo problema). Tarp tautinės mokslinės konferencijos Onomastikos dabartis: inovacijos ir tradicijos tezės 2014 m. lapkričio 20–21 d., Vilnius. Prieiga per internetą: http://www.lki.lt/LKI_LT/images/Instituto_darbai/Konferencijos/onomastikos_dabartis_tezes.pdf [žiūrėta 2015-08-14]. Subačius Kęstutis 2009: Marijampolės miestas. Priešistorė, miesto ištakos, istorija, mintys, kūrėjai. Marijampolė: Piko valanda. Straipsniai / Articles 195 DALIA SVIDERSKIENĖ Tarvydas Stanislovas 1958: Lietuvos vietovardžiai. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla. Urbutis Vincas 1978: Žodžių darybos teorija. Vilnius: Mokslas. Vanagas Aleksandras 1970: Lietuvos TSR hidronimų daryba. Vilnius: Mintis. Vanagas Aleksandras 1981: Lietuvių hidronimų semantika. – Lietuvių kalbotyros klausimai 21, 4–153. Vanagas Aleksandras 1999: Hidronimai. Lietuvių kalbos enciklopedija, 239–242. Zaikauskas Egidijus 2004: Keiksmų lobyno paslaptys. Kauno diena, kovo 27 d., p. 5. Župerka Kazimieras 2006: Tarminės šnekos komentavimas nelingvistiniuose tekstuose. – Acta humanitarica universitatis Saulensis 1, 178–191. Župerka Kazimieras 2008: Reklamos tekstas: pragmatika, stilius, kalba. Šiauliai: Šiaulių universiteto leidykla. Župerka Kazimieras 2009: Vietovardžių aktualizacija laisvųjų stilių tekstuose. – Acta humanitarica universitatis Saulensis 8, 263–271. Župerka Kazimieras 2013: Dėl kalbos etnostilist ikos objekto. Šiuolaikinės stilistikos kryptys ir problemos: Mokslo straipsnių rinkinys. Vilnius: Edukologija, 183–191. Березович Е. Л. 1991: Семантические микросистемы топонимов как факт номинации. Номинация в ономастике: Вопросы ономастики, 19, 75–90. Березович Е. Л. 1997: О специфике топонимической версии этнокультурной информации. Известия Уральского государственного университета. Гуманитарные науки, 7, 90–106. Березович Е. Л. 2014: О современных семантико-мотивационной реконструкции народной топонимии. Вопросы языкознания, 2, 89–107. ППК – Признаковое пространство культуры, отв. ред. С. М. Толстая. Москва: Индрик, 2002. ТМОІ – Теория и методика ономастических исследований, А. В. Суперанская, В. Э. Сталтмане Н. В. Подольская, А. Х. Султанов, отв. ред. А. П. Непокупный. Москва: Наука, 1986. Толстая С. М. 2002: Мотивационные семантические модели и картина мира. Русский язык в научном освещении 1(3), 112–127. Толстая С. М. 2008: Пространство слова. Лексическая семантика в общеславянской перспективе. Москва: Индрик. 196 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Dėl pragmatinės lingvistinės vietovardžių analizės (remiantis Marijampolės apskrities vietovardžiais) Ульман С. 1970: Семантические универсалии. Prieiga per internetą: http://www.philology.ru/linguistics1/ullman-70.htm [žiūrėta 2014-08-01]. Федотова Т. В. 2008: Специфика метафорических топонимов в аспекте восприятия мира человеком. Вестник ВГУ, серия: Лингвистика и межкультурная коммуникация 2, 48–51. On Pragmatic Linguistic Analysis of Place Names (Based on the Place Names of Marijampolė County) SUMMARY In addition to word-formation, semantics and other specific characteristics of place names in the studies of regional toponymy, other general linguistic – pragmatic sphere related aspects could be taken into consideration as well. A pragmatic linguistic approach towards place names would expand the boundaries of toponymic analysis. It would also preserve complex multi-aspect research relevance. The diversity of research of place names from the perspective of pragmatic linguistics presented in the article shows that there is a possibility of several directions of research of the onyms under analysis. In this case, a relevant research field is the search for a pragmatic component in the meaning of a socially perceived and encoded proper name. In the present research the research object is a pragmatic component in the meaning of the onym, with connotation as the principal concept of the research field. In order to single out the components of pragmatic nature in the meanings of place names, the importance of the situation of naming a toponym object should be taken into consideration by highlighting the intention of the addresser (in our case – the name-giver) in respect of the addressee as well as the reactions of the addressee him / herself. The research material is unique data of toponymy from the questionnaires of interwar Lithuania which are stored in the Onomastics Department of the Institute of the Lithuanian Language. Whereas a pragmatic linguistic analysis of place names from a single ethnic region is a continuity of the previous research of place names from Marijampolė County recorded during the interwar period in terms of word-formation and origin, the place names from the same county, recorded from the actual language usage, have also been selected as the basis for this research. In pursuance of the goal, the following objectives were raised: 1) to find examples of places names in the research material with a) an emotive word, b) an expressive word, c) a word with an ethnic-cultural connotative component in its meaning as the base word and to discuss them; 2) to identify the examples Straipsniai / Articles 197 DALIA SVIDERSKIENĖ of place names of the meaning based on certain associations in the interwar material and to discuss them. Bearing in mind that an emotional evaluation is lexically expressed in three ways, i.e. the root of the word as the basis of nomination, derivational affixes and the figurative use of words, it should be noted that the places names with the suffixes characteristic of the formation of diminutives / pejoratives remained outside the focus of attention. The descriptions and comments recorded in the questionnaires, which help to identify the addressee’s position, have also been selected as the research object. In the material under analysis the addressee’s position does not only reveal in the descriptions expressed by information providers on the peculiarities of the toponym object being named but also in the description of the conditions under which the place is given its name. To achieve the goal and objectives, the article applied the following methods to the research material: 1) word-formation analysis method; 2) componential analysis method; 3) descriptive method with comparative method elements. The units of interwar material were first evaluated from the perspective of word-formation by applying a structural-grammatical analysis method developed by A. Vanagas for the analysis of the names of water bodies which can also be easily applied to the analysis of the place names of other classes (sub-classes). After identifying the base words of place names and their morphological and lexical status on the basis of this method, the research further focused on the “Dictionary of the Lithuanian Language” (2013). The connotative differences of base words became clear from the abbreviations provided in the dictionary and a componential analysis of the meanings of these words. What is more, the descriptions of place names recorded in interwar questionnaires and the comments of information providers were analysed; as mentioned before, they revealed the addressee’s reactions. In this way, the toponymic material under analysis was evaluated through the prism of experience of the language users from a specific ethnic region. The research revealed a certain part of the fund of words from the specific Lithuanian region surviving in place names: not only expressive, based on the expression on emotions, but also vulgar and pejorative. The article also recalls certain place names recorded in the interwar period with the base words (daržininkas, prēntas) already withdrawn from active usage together with defunct realia and the accompanying cultural connotations. The place names appealing to the addressee make a verbal impact. The choice of certain lexical properties – whether the base word is an emotive or expressive word – determines the intention of naming a toponym object. As it is well known, emotive words appeal to the addressee’s feelings, while expressive words affect his / her imagination. The addressee’s reactions are expressed directly and provided in the form of evaluative comments, thus enabling to decide on the perlocutionary effect of the place name. Emotive lexis is situational by its denotative base because emotions are tightly linked with the subject experiencing them and the object arousing them. Hence, place names with an emotive word as their base word should also be considered situational. 198 Acta Linguistica Lithuanica LXXIII Dėl pragmatinės lingvistinės vietovardžių analizės (remiantis Marijampolės apskrities vietovardžiais) What is more, the place names formed from expressive words are also situational, especially in cases when the situation is applied to the situation of a different type, which is related to the former by similarity and / or other relations (Marmynė, Užkirščiai). The function of certain stylistic figures in the “landscape texts” of the region under discussion is not only performed by place names Plerwa, Šnikštapievė, Ziglius but also by anthropomorphized place names Mūdrė, Pupučiai, Skaistė and others. In this way, various illocutionary intentions of the addresser (the name-giver) are realised. Anthropomorphic naming of toponym objects from the perspective of the addressee does not escape the deformations of the reflection of reality; thus, it cannot be sufficiently informative. To make toponym objects more easily recognizable to the addressee, two names of a more specific meaning can be selected instead of one place name of a broader meaning in order to strengthen both clarity and picturesqueness (a pair of semantically related helonyms Šiknabalė and Uodegėlė). A group of place names with nick-name related personal names recorded in its units used in the research revealed an approach characteristic of the representatives of the ethnic region towards the traits of personal manners, exterior looks and behaviour of certain community members. The varying forms of place names (Abromynė || Žydynė, Pauliūko kalnas || Triedakalnis, Šeldekšvynas || Vėlniairaistis, etc.) showed that their co-existence in the actual language usage enables the community of the area under analysis to better understand the meanings of place names accompanied by an emotional and stereotypical evaluation and to share these competences among themselves. In addition to the above, place names enable us to decide about stereotypes supported by the representatives of the ethic region because they are most valid. The observations presented in the article are a necessary precondition for more thorough toponymic research from the perspective under discussion because the place names used to achieve the goal raised in the article account for a small share of the available databank only. The inclusion of the analysis of place names from other Lithuanian regions in pragmatic research would substantially expand the horizons of Lithuanian toponymy and enable the analysis of place-name related pragmatic problems on a broader scale – in the context of similar research of other countries. Įteikta 2015 m. spalio 19 d. D A L I A S V I D E R S K I E N Ė Lietuvių kalbos institutas Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Lietuva [email protected], [email protected] Straipsniai / Articles 199