Bemerkungen zur Problematik der baltischen Ortsnamen westlich der Weichsel

DARIUS IVOŠKA Litauiska språkinstitutet Vetenskapliga forskningsinriktningar: onomastik, baltisk-tyska språkkontakter. ANMÄRKNINGAR OM PROBLEMATIKEN KRING BALTISKA ORTNAMN VÄSTER OM WEICHSEL Några anmärkningar om problematiken kring baltiska ortnamn väster om Weichsel ANNOTATION Frågan om gränserna för baltfolkens bosättningsområde är fortfarande ett ämne som förenar specialister inom olika vetenskaper, särskilt historiker, språkvetare och arkeologer, i en diskussion. Försöken att exakt identifiera de baltiska folkens tidigare bosättningsområde bygger endast på undersökningen av de sparsamma språkliga minnesmärkena, de arkeologiska fynden samt på en fortlöpande granskning och ny bedömning av de många vetenskapliga arbeten som är relevanta i sammanhanget. Syftet med detta bidrag är att lägga fram nya onomastiska fakta, det vill säga nya oikonymer och okända varianter av redan registrerade ortnamn, vilka ger värdefull information för vidare undersökningar av de baltiska folkens bosättningsområde väster om Weichsel. NYCKELORD: onomastik, ortnamn, personnamn, fältnamn, etymologi. ANNOTATION Frågan om gränserna för det område som beboddes av balterna är fortfarande ett ämne som för specialister från olika områden, särskilt historiker, lingvister och arkeologer, samman i en diskussion. Försöken att fastställa de exakta gränserna för de försvunna baltiska stammarna bygger endast på begränsade språkliga belägg från folket och arkeologiska fynd, genom tolkning och värdering av den omfattande vetenskapliga litteratur som rör dem. Artikeln syftar till att presentera originella onomastiska fakta, med andra ord nya 208 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Bemerkungen zur Problematik der baltischen Ortsnamen westlich der Weichsel oikon. med flera, liksom nya varianter av redan behandlade toponymer, vilka kan ge ny information för forskningen om det område som beboddes av de baltiska folken väster om floden Weichsel. NYCKELORD: onomastik, ortnamn, personnamn, ägonamn, etymologi. INLEDNING Betydelsen av ON vid fastställandet av folks bosättningsområden har behandlats relativt ofta, och såvitt bekant har ingen uttryckt något tvivel om den. Folks bosättningsområden har länge varit ett forskningsfokus för historiker, arkeologer, geografer och språkvetare. Som författaren till artikeln redan har nämnt1, är handskrivna dokumentsamlingar den mest tillförlitliga och viktigaste källan till ortnamnsbeståndet i utdöda språk. Uppmärksamheten riktas åter mot OF 105. Syftet med denna artikel är inte att redovisa de vatten- och bebyggelsenamn som redan har behandlats flera gånger, utan att lägga fram nya fakta som förhoppningsvis kan bidra till att fastställa den västra gränsen för de baltiska folken. OF 105 innehåller ett omfattande och viktigt material av egennamn som ger nya uppgifter om de territorier som beboddes av preussarna och deras gränser, vilket fortfarande är föremål för diskussioner bland språkvetare, ortnamnsforskare, historiker och arkeologer. 1. BALTENAS VÄSTRA GRÄNS I 1900-TALETS FORSKNING Traditionellt betraktades hela området mellan Weichsels övre lopp och dess bifloder som den västra gränsen för baltisk bosättning. På 400-talet 1 OF 105 innehåller talrika ON och PN och hör till de allra viktigaste källorna för utforskningen av baltiska egennamn. År 1925 påpekade Reinhold Trautmann i sitt verk Die altpreußischen Personennamen (s. 3) att det är mycket komplicerat att läsa pergamenten i OF 105. Kanske är det därför som Georg Gerullis förbisett många ON, vilka inte tagits med i hans berömda bok Die altpreußischen Ortsnamen (Ivoška 2015). Straipsniai / Articles 209 DARIUS IVOŠKA Under det senaste årtiondet av förra århundradet började man tala om balter väster om Weichsel. Språkvetare och arkeologer slöt sig samman för att diskutera frågan. Språkvetaren Friedrich Lorentz2 lade 1933 i sitt bidrag ”Preußen in Pommerellen” fram en lista över ON väster om Weichsel som enligt hans mening kunde vara av preussiskt ursprung. Författaren underbyggde sina påståenden med antagandet att det även kan ha funnits enstaka preussiska bosättningar i de områden som gränsade direkt till det territorium som befolkades av preussare (Lorentz 1933: 53–58). År 1939 förde arkeologen Lothar Kilian3 fram 8 ON – flodnamnet Persante, oikonymerna Saulin, Labehn och Labuhn, Powalken, Straduhn, Rutzau, Karwen 2 Friedrich Lorentz (född den 28 december 1870 i Güstrow, Mecklenburg, död den 27 april 1937 i Zoppot, Fria staden Danzig) var en tysk privatlärd och slavist. Han studerade indoeuropeiska språk och slaviska språk vid universitetet i Leipzig och disputerade 1894 med avhandlingen Über das schwache Präteritum des Germanischen und verwandte Bildungen der Schwestersprachen. En av hans lärare hade varit Eduard Sievers. Efter att ha bott en tid i Wismar flyttade han till Karthaus, ett område med en stor andel kasjubisk befolkning, och ägnade sig huvudsakligen åt utforskningen av det kasjubiska språket. Vetenskapsakademien i Sankt Petersburg, som hade insett värdet av hans undersökningar, stödde tryckningen av hans arbeten. Genom sina verk räddade han en hotad dialekt från att dö ut, åtminstone för vetenskapen. Hans utforskning av ortnamn väckte ett intresse för de berörda ländernas historia och folkkultur. Hans Großes Kaschubisches Wörterbuch, med 2747 tätt tryckta sidor, blev ofullbordad och sträcker sig endast till slutet av bokstaven ”P”. Lorentz var från 1927 även verksam medarbetare vid Ostland-Institut i Danzig och korresponderande ledamot av Ryska vetenskapsakademien i Leningrad. Till Lorentz mest betydande verk räknas: Großes Kaschubisches Wörterbuch, Slovinzische Grammatik och Slovinzisches Wörterbuch, Kaschubische Grammatik, Deutsche und polnische Namen der wichtigsten Ortschaften Westpreußens links der Weichsel samt ett stort antal bidrag ägnade åt utforskningen av folkhistorien och -kulturen i Pommerns område (https://de.wikipedia.org/wiki/Friedrich_Lorentz). 3 Lothar Kilian (1922–2000) wurde in Nidden, im damaligen Memelland geboren. 1939 hat er seine Dissertation über die Schnurkeramik an der Königsberg Universität verteidigt. Kurz danach wurde er in den Kriegsdienst einberufen, während des 2. Weltkrieges geriet in Kriegsgefangenschaft und ist erst 1949 freigelassen worden. 1951–1954 hat Kilian als Assistent an der Universität Bonn gearbeitet und die Grabungen im alten Lübeck unternommen. Seit 1957 arbeitete er als Kustos im Landesmuseum zu Trier. Nachdem Kilian Rentner geworden war, zog er nach Swisttal bei Bonn. Kilian hat viel zum Thema Steinzeit geschrieben. Er hat sich viel mit der Indoeuropäistik befasst, die Monographien Zum Ursprung der Indogermanen und Zum Ursprung der Germanen geschrieben. Zu seinem Interessengebiet gehören auch der Ursprung der Balten und deren Sprachenrelikte in den westeuropäischen Sprachen. Zu diesem Thema hat Kilian ungefähr 70 Beiträge veröffentlicht. Besonders wichtig sind die Monographien Haffküstenkultur und Ursprung der Balten (1955) und Zu Herkunft und Sprache der Prußen (1980) sowie 210 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Anmärkningar om problematiken kring baltiska ortnamn väster om Weichsel Fig. 1. Illustration ur bidraget ”Zum Aussagewert von Fund- und Kulturprovinzen” (Kilian 1960: 47) fram och gav försiktigtvis bidraget titeln ”Baltiska ortnamn väster om över tjugo bidrag ägnade åt baltisk arkeologi. Kilian betonade att ”en kulturs livslängd och dess förändring inte är kriterier för dess existens. Även en mycket kortlivad kultur, som inte alls har tid att förändras, förblir därför en kultur. Det är alltså inte fruktbart att införa begreppen varaktighet och förändring i definitionen av en kultur eller kulturprovins. [...] Men enbart kvantiteten har inget bevisvärde: en fyndtyp behöver inte vara vanligast i sitt ursprungsområde. Det avgörande måste vara att utbredningen är begränsad. Därvid behöver antalet fyndtyper i en provins Straipsniai / Articles 211 DARIUS IVOŠKA der Wechsel?“ mit einem Fragezeichen (Kilian 1939: 67–68. Därefter hänvisade den berömde språkvetaren och upphovsmannen till begreppet Alteuropa, Hans Krahe, år 1943 till de baltiska ortnamnens utbredning i det omstridda området i sitt bidrag ”Baltische Ortsnamen westlich der Weichsel”. Krahe framhöll att flodnamnet Persante, pol. Persęta, tillhör det gammaleuropeiska skiktet och rekonstruerade dess ursprungliga form *Persanta (Krahe 1943: 43–44). År 1966 framförde Vladimir Toporov i sitt bidrag ”K voprosu o toponimičeskich sootvetstvijach na baltijskich territoriach i k zapadu ot Vistly” två påståenden: 1) ortnamnen väster om Weichsel kan endast tolkas utifrån baltiska språkliga fakta; 2) ortnamnen från området mellan Weichsel och Elbe kan tolkas med hjälp av baltiskt och slaviskt språkmaterial (Toporov 1966: 103–104). År 1980 framträdde den polske namnforskaren Hubert Górnowicz, som även hade behandlat detta ämne i sin monografi Toponimia Powiśla Gdańskiego, och senare framförde han sina påståenden i seriens första band, Gewässernamen im Flussgebiet der unteren Weichsel, i serien Hydronymia Europea. Författaren hävdar att egennamnen som finns belagda i Tyska ordens handlingar fram till 1200-talet är arkaiska mot bakgrund av hela det polska toponymisystemet, något som inte kan sägas om de preussiska egennamnen mot bakgrund av de övriga baltiska områdena. Som belägg anförs åtta patronymiska ortnamn: Gorowicy, Miedzicy, Mirowicy, Pirzchlicy, Połkowicy, Rucicy, Strzeszewicy, Wadkowicy, belagda fram till 1200-talet, och ytterligare sex – Bolewice, Czekanice, Preiterowice, Raszewice, Wojsławice och Wojszewice, belagda efter år 1300. I det preussiska namnskicket fann författaren endast arketypiska vattennamn, förbundna med alla baltiska folks hydronymi och toponymi: *Audūnē, *Balawō, *Baldrapē, *Draudwajō, *Gil(ū)wē, *Sarijē, *Tūjā, *Urkūž, *Zirgūns och koronymerna *Algems, *Pamedē, *Rezijā. Enligt Górnowicz har de preussiska ortnamn som finns belagda i Tyska ordens urkunder en mycket ”ung” struktur. Det bör påpekas att författaren i nio av de fjorton ovannämnda ortnamnen (Gorowicy, Pirzchlicy, Połkowicy, Rucicy, Strzeszewicy, Wadkowicy, Bolewice, Preiterowice, Wojszewice) försvarade sin teori om deras polska ursprung och betraktade den tidigare alternativa tolkningen som en preussifiering (pol. prutenizacja) (Górnowicz 1980: 11–12). inte sammanfalla med den andra, och i allmänhet kommer den inte heller att göra det” (Kilian 1960: 45–47). 212 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Bemerkungen zur Problematik der baltischen Ortsnamen westlich der Weichsel Den kartusianske prästen Wilhelm Reinhold Brauer4 publicerade 1983 sin lilla bok Preußische Siedlungen westlich der Weichsel. Versuch einer etymologischen Deutung heimatlicher Flurnamen och framförde sin anmärkning om den ”besläktade roten” i flodnamnen Persante, Peresna och ortnamnet Pirsna, vilkas bas utgörs av de fyra konsonanterna PRSN. Författaren antar att de alla kan vara av baltiskt ursprung. Särskilt betonade han Werder Pirsna (pol. Pyrcaw), som tycks bära ett preussisk-baltiskt namn; denna plats skulle då kunna bli en bro mellan öst och väst, eller en saknad länk (”missing link”), som kunde bidra till förståelsen av den ursprungliga utbredningen av den baltiska folk- och språkfamiljen (Brauer 1983: 22–24). År 1988 utkom hans andra lilla bok – Baltisch-Preußische Siedlungen westlich der Weichsel – där författaren (s. 21) upprepade sina påståenden. Hans verk väckte Toporovs och Jürgen Udolphs intresse, vilket senare utvecklades till en häftig diskussion som lockade allt fler deltagare. Den tyske slavisten, kasjubologen och baltologen Friedhelm Hinze kallade Brauers lilla bok Opusculum och kritiserade den mycket skarpt. Hinze förebrådde Brauer bristande kännedom om namnforskningens terminologi och den onomastiska metoden, likgiltighet vid etymologisering och brist på konsekvens (Hinze 1989: 129). Trots detta är verket betydelsefullt tack vare det empiriska material som presenteras. Ett av exemplen är tolkningen av flodnamnet Persante (pol. Parsęta), om vilket man inte kunde enas trots omfattande diskussioner. Krahe och Udolph försökte belägga flodnamnets gammaleuropeiska ursprung genom att rekonstruera urformerna *Persanta och *Persantā. Udolph utgick från att flodnamnets etymologi 4 Der Theologe und Pfarrer Wilhelm Reinhold Brauer (1902–1988) wurde in Karthaus in Westpreußen geboren. Als Pfarrer wirkte er in Posen (1928–1933) und Obornik (1933–1945). Nach dem Zweiten Weltkrieg u. a. von 1956 bis 1960 als Leiter der Berliner Stadtmission und von 1961 bis 1970 als Pfarrer zu St. Lorenz in Lübeck. Im Ruhestand widmete er sich der historischen Forschung und wurde zu einem der aktivsten Mitglieder der Copernicus-Vereinigung zur Pflege der Heimatkunde und Geschichte Westpreußens. Ausgehend von Forschungen zu seinem Heimatdorf widmete er sich dann der Frühgeschichte der Preußen und ihrer Missionierung. Anknüpfend an Erkenntnisse der 30-er Jahre des vergangenen Jahrhunderts ging es Brauer um den Nachweis, dass die Preußen in bisher nicht angenommener Stärke auch westlich der Weichsel siedelten. Seine sprachgeschichtlichen Untersuchungen reichen bis in eine Zeit zurück, dass sie nicht mehr nur die Preußen, sondern vielmehr überhaupt baltische Sprachen und Völker zum Gegenstand haben. Seine wichtigsten und wertvollsten Werke sind zwei Büchlein – „Prußische Siedlungen westlich der Weichsel“ (1983) und „Baltisch-preußische Siedlungen westlich der Weichsel“ (1988). (http://ub-goobi-pr2.ub.uni-greifswald.de/viewer/fulltext/PPN559838239_NF_75/151/) Straipsniai / Articles 213 DARIUS IVOŠKA helt och hållet beror på hur variationerna i dess belägg är att förklara. I beläggen för flodnamnet, från den äldsta formen från 1159, ”trans fluu ium parsandi”, till de senare formerna från 1300-talet (1333), ”trans persantam”, kan man urskilja två slags variation: vokalism i rotstavelsen, a mot e, och konsonantism i suffixet, -nd- mot -nt-. Krahe betraktade båda som rent grafiska växlingar och hänvisade i detta sammanhang till identiska växlingar i ostpreussiska namn. Udolph betvivlade emellertid riktigheten i de tidigaste beläggen för flodnamnet, hämtade ur påvliga urkunder, och påpekade att endast de varianter som tyskarna skrev ned från och med 1200-talet kan betraktas som tillförlitliga (Udolph 1990: 234–237). Wolfgang P. Schmid hävdade att flodnamnet Persante med säkerhet varken är germanskt eller slaviskt, men att det kan betraktas som baltiskt. Författaren betonade parallellerna mellan vattennamnen Peresuta i Pripetområdet och Pērse i Lettland, liksom mellan landskapsnamnen Pirsna i Pommern och Peresna i Dneprområdet, vilka möjligen skulle tala för balter i Pommern. Han framhöll att den ursprungliga namngivningen inte innebar att något fick ett namn, utan att det betecknades, och därför kan man även söka efter ett appellativ bakom ett namn. Så ger Persante och Peresuta inga belägg för folkvandringar, vilka endast skulle behöva beaktas i fråga om namnöverföringar (Schmid 1994: 274, 276–277). Den polske språkvetaren Zbygniew Babik invände mot dessa påståenden och framhöll år 2001 i sin avhandling Najstarsza warstwa nazewnicza na ziemiach polskich att den urform *Persantā som Udolph rekonstruerat var absurd. Författaren kritiserade Udolphs hållning till kvaliteten på ortnamnsbeläggen i de påvliga urkunder som skrivits av italienare och i de urkunder som utarbetats av tyskar. Sådana slutsatser leder enligt Babik vilse och innebär att de tidigaste varianterna av flodnamnet i påvliga urkunder förkastas vid rekonstruktionen av urformen, vilket gör Udolphs rekonstruerade *Persantā föga övertygande (Babik 2001: 217). Frågan om den västra gränsen för de områden som befolkades av balter har också behandlats upprepade gånger av Grasilda Blažiene vid konferenser. År 2006 betonade Kirstin Casemir och Jürgen Udolph det baltiska och slaviska språkets roll vid tolkningen av ortnamn i Niedersachsen. Författarna skiljer mellan tre slags ortnamn i Niedersachsen, vid vilkas tillförlitliga ursprungstolkning material från de baltiska språken bör beaktas. Till den första gruppen hör ortnamn baserade på vattennamn, vilka tillhör den gammaleuropeiska hydronymiken eller en sådan 214 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Bemerkungen zur Problematik der baltischen Ortsnamen westlich der Weichsel tillhöra det närbesläktade namnskiktet. Här består de baltisk-germanska relationerna i att namn som bildats på motsvarande sätt förekommer både i Baltikum och i Niedersachsen. Den andra gruppen utgörs av ON vars baser eller element inte kan förklaras ur germanskan, men som uppvisar exakta paralleller i baltiskan. En tredje grupp av namn innehåller slutligen baser vars släktingar visserligen kan beläggas i germanskan, men som ändå kräver baltiskan för att man ska nå en övertygande tolkning (Casemir, Udolph: 2006). 2. NYA INSIKTER I FRÅGAN OM ORTNAMN VÄSTER OM WEICHSEL I föreliggande artikel tas två ON från Weichselområdet upp och undersöks; de är belagda i OF 105. 2.1. ON Pipingisse På grundval av den urkund som undertecknades den 4 maj 1352 av Tyska ordens högmästare Winrich von Kniprode befriades byn Pippingisse, som tillhörde Thornes hospital, från Litauenresor och de därmed förbundna kostnadsbidragen. I urkunden har ON Pippingisse noterats: 1352 Eximimus villam Pippingisse pertinentem ad hospitatem in Thorun a faciendis Reysis Lytthowiensibus (OF 105, 236v), och i PUB nämns även dess varianter Popingisehe och Pipingsee (PUB V 27). Den i urkunden nämnda befrielsen för Thornes hospital från Litauenresorna5 är ett av de faktum som vittnar om Tyska ordens förändrade hållning 5 ”Litauenresor” kallades välplanerade, kortvariga och förrädiska angrepp som Tyska orden riktade mot storfurstendömet Litauen. Dessa krigståg började i slutet av 1200-talet. Litauiska historiker menar att Tyska ordens riddare, efter de misslyckade angreppen vid Soule (lit. Šiaulai) och vid Kuwერწlant (lit. Durbė), kan ha studerat de litauiska härarnas stridstaktik ingående och avstått från långvariga fälttåg. Genom kortvariga fälttåg och plötsliga angrepp mot litauiska borgar och byar vid gränsen till ordensstaten ville Tyska orden gradvis bryta litauernas makt och därefter annektera dem. Litauenresor genomfördes ofta från slutet av 1200-talet till slutet av 1300-talet, särskilt under Tyska ordens högmästare Winrich von Kniprodes regeringstid 1351–1382 (LKSK 1964: 189–190). Antanas Kučinskas beskriver också förändringarna i krigstaktiken i sin bok Kęstutis och tar som exempel den misslyckade planeringen av ett Straipsniai / Articles 215 DARIUS IVOŠKA orden, som till stor del påverkades av två viktiga händelser: 1) följderna av pestpandemin, som hade varat i omkring sex år, och 2) de stora förluster som drabbades under angreppen mot det hedniska Litauen år 1352. Därigenom förlorade Tyska orden hoppet om att besegra och döpa storfurstendömet Litauen. Den tyske historikern Johannes Voigt framhåller i sitt verk Geschichte Preußens von den ältesten Zeiten bis zum Untergange der Herrschaft des Deutschen Ordens att högmästare Winrich von Kniprodes främsta angelägenhet inte bara hade varit att stärka Tyska ordens militära makt och upprätthålla ordningen i ordensborgarna, utan också att återuppbygga och utveckla den svårt härjade ordensstaten. Efter den stora europeiska pestpandemin 1347–1353, som krävde omkring 25 miljoner dödsoffer Han berättar om det snabba intrånget i storfurstendömet Litauen år 1345, som omintetgjordes genom ett bedrägeri. Händelserna i januari 1345 beskrivs av Kučinskas och av Augustinas Janulaitis i hans monografi Lietuvos Didysis Kunigaikštis Kęstutis. Kučinskas påpekar att Tyska orden hade trott på en snabb seger. Stora utländska härar hade kallats in. Mäktiga styrkor från Europa samlades för fälttåget: den böhmiske kungen Johan med sin son Karl, den ungerske kungen Ludvig med sitt följe, den holländske greven Vilhelm IV, greven Gunter av Schwarzburg och många andra, sammanlagt omkring 200 olika furstar. När angreppet hade planerats och snart skulle inledas fick högmästaren underrättelse om att litauerna planerade att snart storma Samland med en stor armé. Tyska ordens högmästare Ludolf König von Wattzau och alla furstarna kom då fram till att stanna i Preussen för att försvara Samland. Samtidigt trängde de litauiska härarna in i Livland, vars orden hade varit upptagen med att slå ned esternas motstånd på ön Ösel. Livländska orden kände sig helt trygg och säker på att inget hot kom från väster, eftersom detta hade utlovats av Tyska orden. Litauerna brände först borgen Dobeln och marscherade sedan mot Riga. På vägen brände de alla kvarnar och byar; därefter anföll de Neuermühlen (Novum Molendinum), plundrade alla byar längs vägen, tog många män och kvinnor till fånga och återvände. Tyska orden blev helt bestört när den nådde Samland och inte fann några fiender där (Kučinskas 1988: 40–43). Janulaitis skildrar händelserna 1345 med vissa detaljer. Han hävdar att Tyska ordens högmästare, på väg till Litauen, hade underrättats av en kvinna om att den litauiske ”kungen” förberedde ett fälttåg till Samland. Högmästaren ska ha blivit rädd och uppmanat alla att återvända till Preussen för att rådgöra om vad man kunde göra åt saken. (Janulaitis 1998: 68–69). Efter Tyska ordens nederlag 1345 organiserades fälttåg till Litauen minst två gånger om året – en gång vid kyndelsmäss (2 februari) och en gång vid Marie himmelsfärd (15 augusti) (Kučinskas 1988: 46). 216 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Bemerkungen zur Problematik der baltischen Ortsnamen westlich der Weichsel Eftersom han hade krävt en tredjedel av den dåvarande europeiska befolkningen stod mycket land utan ägare6. Det minskade invånarantalet, särskilt antalet krigspliktiga män, gav upphov till ett annat problem. Tyska orden var inte i stånd att föra krig mot det litauiska storfurstendömet. På grund av den vrede som väcktes vid början av år 1352 genom judemord under pilgrimsfärderna till det heliga landet avbröt Tyska orden resorna österut och drog ut mot hedningarna, som skulle döpas vare sig de ville eller inte. Kampen mot Litauen, som hade legat nere i flera år, skulle återupptas7. Efter Tyska ordens högmästare Heinrich Dusemers död år 1351 valdes storkomturen Winrich von Kniprode till ny högmästare, och han regerade i 31 år. Han rustade sin här och ryckte, efter att ha fått underrättelser från Litauen om att talrika härar trots litauernas häftiga angrepp på Polen fortfarande stod redo att plundra ordensstaten, den 21 februari 1352 in i östra Samaitens områden och besegrade dem snabbt vid Widukeln. På härens återtåg till Preussen tvingade det hastigt inträdande tövädret och det kraftiga regnet hären att ta vägen över Pastow och Ragnit. Det rövade boskapen måste lämnas kvar; många krigare dog av hunger, andra drunknade i vattendragen, täckta av bräcklig is. Djupt bedrövad återvände högmästaren med återstoden av hären till Preussen. Ett ännu större avbräck orsakade de litauiska härarnas intrång i Samland i februari 1352, då de litauiska furstarna Olgerd och Kynstutte tillsammans med den smolenske fursten Patirke erövrade och plundrade Labiau, Schaaken och Powunden, Caymen och områden ända fram till Deime. Byarna blev 6 Hans första strävan var att förse de länsarvingar som blivit ägarlösa till följd av pesten med nya ägare och genom allehanda förmåner och befrielser under den svåra tiden så långt som möjligt underlätta deras försörjning och utveckling. Några fick således privilegier i arvsrätten, andra fri marknadsrätt vid försäljning av sina produkter, ytterligare andra befrielse från krigsfärderna till Litauen osv. (Voigt 1832: 96). 7 Denna kamp mot litauerna hade vilat i några år, eftersom storfurstarnas vapen hade varit upptagna i ett krig mot kung Kasimir av Polen. Denne hade till en början, i segerlyckan, lagt under sig betydande landområden såsom västra Volhynien, Podolien och andra områden, vilka litauerna själva hade överlåtit åt kungen. Men litauerna återhämtade sig, stärkte sin makt genom en förbindelse med ryska furstar och, efter att en tid ha vilselett både Polens kung och till och med påven med sin påstådda beredvillighet att anta kristendomen och därefter helt omintetgjort deras försök att omvända dem, återerövrade de inte bara de förlorade länderna och drev bort polackerna överallt, utan översvämmade tillsammans med tatarerna själva Polen vida omkring och härjade det fruktansvärt (Voigt 1832: 91). Straipsniai / Articles 217 DARIUS IVOŠKA brändes, alla män dödades och kvinnor och barn togs till fånga och fördes till Litauen. Kampen mellan den smolenske fursten Patirke (Kynstuttes son), som hade lett en av grupperna mot Tyska ordens härar vid Deime, fick ett olyckligt slut. Komturen Henning Schindekopf jagade krigarna ända till Deime, slog en del av dem, medan andra störtade i floden och drunknade. Endast fursten räddades från att drunkna av komturen själv och släpptes senare fri för att med hans hjälp kunna meddela storfursten Kynstutte det sorgliga beskedet om nederlaget. Furste Patirke var den ende som hade överlevt striden (Voigt 1832: 92–95). Den litauiske historikern Kučinskas skildrar Kinstuttes och hans allierades strider i februari 1352 i sin bok Kęstutis. Han ifrågasätter Voigts antagande att fursten Patirke verkligen var Kynstuttes son (Kučinskas 1988: 62). De spända politiska förhållandena mellan Tyska orden och det litauiska storfurstendömet under första hälften av 1300-talet samt de ovan beskrivna händelserna ledde till att den inre återuppbyggnaden av ordensstaten prioriterades framför dess expansion österut. Bygden Pippingisse var en av dem som gynnades; dess invånare befriades från krigsfärderna och de avgifter som hörde samman med dem. Författarna till PUB hävdar att den omtalade byn kallades Pipingsee fram till 14498, därefter Pigrza och sedan 1878 Ernstrode. I dag heter den Pigża och ligger i Thornområdet, i vojvodskapet Lubianka. Alla de nämnda varianterna av ortnamnet återges i det mest utförliga polska ortnamnsregistret Nazwy miejscowe Polski (NMP VIII 457–458). De personnamn som nämns i en annan källa, den förnäme preussaren Pipinus och sjönamnet lacus Pipini, hör till de tidigast belagda preussiska egennamnen: 1231 Tercium castrum habuit quidam nobilis Prutenus, sed Christianus multum infestus Pipinus nomine in quodam lacu, qui hodierna die dicitur lacus Pipini (SRP V 596). I Scriptores Rerum Prussicarum, i delen ”Cronica Prussyia, fortsättning på Danzigs krönikor”, skildras ordens expansion i Preussen under åren 1226–12319. Källan beskriver de tyska brödernas ankomst 8 Även Popingisehe; Pipingsee senast belagt 1449 (jfr Weber, Preußen vor 500 Jahren s. 392), därefter Pigrza, sedan 1878 Ernstrode, krets och nordväst om Thorn (PUB V 27). 9 Sedan saken hade övervägts och ett moget beslut fattats, sändes broder Conradus de Landisberg tillsammans med en annan broder till Kujavien till den nämnde hertigen. Denne beviljade dem och orden det genast, efter rådslag med sina riddare och biskopar och med hertiginnans och sina söners Boleslai, Cazimiri och Semouitis fulla samtycke, i deras ordning 218 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Bemerkungen zur Problematik der baltischen Ortsnamen westlich der Weichsel Ordensbrödernas etablering i staden Thorn, byggandet av borgen Vogilsank och en annan befästning vid Nessau (lat. Nessouia), med en bosättning vid Weichsels västra strand. Vogilsank var Tyska ordens första borg bortom Weichsel, vars grundare och herre var broder Konrad (Conradus de Landisberg SRP V 596). Fram till dess hade Tyska ordens bröder inte haft någon besittning i Preussen och bad därför den polske fursten att bygga en borg åt dem. Fursten var mycket from och hörsammade därför brödernas begäran. Den nybyggda borgen kallades Vogilsank (lat. cantus avium), eftersom ordensbröderna där tillsammans med sina krigare före striderna mot hedningarna sjöng lidelsefulla och längtansfulla sånger (Dusburgietis 1985: 81). Efter grundandet av borgen Vogilsank bad broder Konrad den gudfruktige högmästaren Hermann von Salza att sända fler bröder och krigare till Vogilsank. Högmästaren skickade marskalken, broder Dietrich von Bernheim, till Vogilsank. Till hans hjälp följde fyra andra bröder med vapendragare och många hästar. De byggde borgen Nessau på en kulle mittemot staden Thorn. (Dusburgietis 1985: 82). Nessau är anno Domini m°ccxxi. terram Culmensen et Luyhaviensem iure hereditario perpetuo libere possidendam et se murum opponerent pro defensione Christianitatis contra paganos memoratos. Predictus ergo frater Conradus auxilio ducis in litore Wisle opposito, ubi nunc ciuitas Thorun sita est, in quodam monte presidium fecit, quod appellauit Vogilsank; et de hoc exercere cepit inimicias contra Prutenos. Postquam autem predicto magistro fratri Hermano de Zalcza factum innotuit, missit eis fratrem Hermanum dictum Balke cum aliijs quinque fratribus et armigeris pluribus; qui cum pariter conuenissent in Vogilsank, de consilio predicti ducis et militum eius castrum Nessouiam construxerunt. Postea anno Domini m°ccxxij cum predicto duce Conrado et aliijs fidelibus peregrinis fratre Hermanus Balke prouincialis magister et suis fratres transierunt Wislam ad partem Colmensen et iuxta ripam Wisle supra unam frondosam quercum edificauerunt propugnacula et circumfoderunt eam, eandem munitionem Thorun appellant et oppidum eusdem nomini ibidem fecerunt. Sed postea in breui ab eo loco castrum cum oppido ad locum, ubi nunc stat Thorun, transtulerunt. Eodem tempore Pruteni construxerant castrum quoddam Rogon nomine iuxta Wislam ultra Thorun et aliud inferius Thorun, ubi nunc est antiquum Culmen. Tercium castrum habuit quidam nobilis Prutenus, sed Christianis multum infestus Pipinus nomine in quodam lacu, qui hodierna die dicitur lacus Pipini. De hijs castris multa mala quasi cotidie paciebantur Christiani. Contigit autem quadam vice cooperante Deo, quod cruciferi cum Prutenos de primo castro conuenerunt ad pugnam et omnes occiderunt, excepto capitaneo, qui pro redimenda vita castrum tradidit et cruciferis adhesit; et in breui ipso duce castrum inferius per cruciferos fuit captum et insuper Pippinum sororium suum cruciferis tradidit, quem deleto castro suo taliter peremerunt. Ventrem ipsius circa umbilicum aperiri fecerunt et umbilicum arbori affixerunt et per circuitum arboris eum agitare preceperunt, quosque penitus euisceratus fuit; et sic qui multos Christianos impie necaerat crudeliter fuit et miserabiliter interemptus. Iste Pipinus reliquit unum filium post se, qui dictus suit Matta, sed factus Christianus appellatus fuit Hermannus. Hic omnino deuotus et bonus fuit, constans in fide, qui reliquit post se fideles filios et filias, nepotes et neptas et pronepotes et proneptas, qui hodierna die veri sunt Dei amatores et Christianae didei professores (SRP V 596–597). Straipsniai / Articles 219 DARIUS IVOŠKA i dag kan namnet härledas till de två byarna Mała Nieszawka och Wielka Nieszawka, 5,5 respektive 8 km sydost om Thorn, på Weichsels västra strand. Det tidigaste belägget för ON är från år 1230, Nissûe, Nessûeca i PUB (NMP VII 434). ON:s etymologi förknippas med det polska PN Masz eller Miesz (av det polska PN Miesław, Mieczysław) på grundval av de senare formerna från 1388 Meszewo och 1402 Messzewo. Därifrån kommer de diminutiva ON Mała Nieszawka (lilla Nieszawka) och Wielka Nieszawka (stora Nieszawka). Samtidigt grundade preussarna borgen Rogow10 (även Rogon11) öster om Weichsel, bortom Thorn, och en annan ännu längre från Thorn, intill det gamla Kulm (SRP V 596). Rogow, dagens by Rogówko, ligger cirka 13 km öster om Thorn. Längre nedströms Weichsel, längre bort från den gamla borgen och intill sjön som kallades Pippin-See, fanns ännu en borg. Där bodde den adlige preussaren Pippin med sina följeslagare, och därifrån företog han ofta plundringståg mot de kristna. Ordensbröderna överföll och intog borgen Rogow. Bland fångarna fanns också Pippins farbror, som hade förrått sin brorson. Pippin bands vid svansen på en häst, släpades till Thorn och hängdes där i ett träd12 (Dusburgietis 1985: 90). Den PN Pippin hat Trautmann behandelt, ohne dessen Herkunft anzugeben (Trautmann 1925: 77). Der PN ist wahrscheinlich baltischen Ursprungs, vgl. lit. PN. Pipinas, Pipinis, Pipinỹs, Pypinỹs, die alle auf lit. pypỹnė, pypinė, pipỹnė ‘Quer pfeife’ zurückgeführt werden (LPŽe; Zinkevičius 2008: 530). Orten vid lacus Pipini kallades senare av tyskarna Pipingese, Poppingsehe; personnamnet Pipinus bevarades medan lat. lacus ’sjö’ översattes till tyska. Det rör sig här om ett hybridiskt ON. Sådana ON behandlades inte av Gerullis, men uppmärksammades av utgivarna av serien Hydronymia Europaea (1985–2005). I förordet till sitt häfte Die baltischen Ortsnamen im Samland tar Błažienė upp tyskans inflytande på det preussiska namnbeståndet när detta registrerades av Tyska ordens kansli13 och anför i sitt arbete flera fall av hybridiska ON, till exempel ON 10 SRP I 55. 11 SRP V 596. 12 Avrättningen av Pipinus beskrivs mer utförligt i SRP I 55 i avsnittet De destructione duorum castrorum et morte Pippini. 13 Med tiden (ortnamnens belägg är från olika århundraden) förändrades återgivningen av hela namnbeståndet. Det sambiska namnmaterialet 220 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Bemerkungen zur Problematik der baltischen Ortsnamen westlich der Weichsel i Kr. Labiau ᵡFriedlacken14, som består av det tyska personnamnet Friede och det preussiska appellativet laucks ’åker’ (Blažienė 2000: 36); ortnamnet i Kr. Fischhausen ᵡGallhöfen, vars grundord är det tyska Hof, medan bestämningsordet kan härledas till det preussiska personnamnet Gayle (Blažienė 2000: 37); ortnamnet i Kr. Fischhausen ᵡLinkenmühle, bildat av det tyska Mühle och möjligen av det preussiska personnamnet Lynce (Blažienė 2000: 85). 2.2. Ortnamnet Potollen15 Det finns ytterligare ett intressant och anmärkningsvärt fall av ortnamn från ett område i Preussen väster om Weichsel, belagt i OF 105 i ett dokument som undertecknades den 7 juni 1357 av Tyska ordens högmästare Winrich von Kniprode. Genom privilegiet beviljas två preussare, bröderna Nikel och Stanike, 30 Hufen och en del av sjön i Kreis Karthaus, Dirsow (senare Dirschau, pol. Tczew, lit. Tčevas), vid Potollen: 1357 Wir bruder Winrich von Knyprode homeyster [...] mit rate [...] verlyen Nikel und Staniken den brudern und erin rechtin erben und nachkomelingen drisik huben gelegen zu potollen16 binne den greniczen... teil des sees pyrtscho genant... (OF 105, 254ᵛ; PUB V 306–307). Utgivarna av PUB identifierar Pyrtscho-See som Patull-See: 1357...del av sjön Pyrtscho [Patull-See] (PUB V 307). FIG. 2. Ett fragment av pergamentet från OF 105 s. 254ᵛ Gerullis har (s. 132) antecknat ett ortnamn 1351/82 Potollen (OF 105, 5ʳ), men byn låg i Kr. Wehlau. Ortnamnet behandlas även av Blažienė i hennes häfte Die baltischen Ortsnamen in Samland (2000: 114). genomfördes med germaniserade former både vad gäller uttalet och formerna (Blažienė 2000: 8). 14 Ett upphöjt ᵡ framför lemmat markerar nyfynd och korrigerade namn (Blažienė 2000: 8). 15 Som ursprunglig och hittills äldsta form av ortnamnet Potollen skulle möjligen den form som beläggs år 1277, Patelow, kunna betraktas:...dominum Leuoldum plebanum de Patelow... (PUB I 239). 16 I handskriften tycks ortnamnet potollen vara nedtecknat, se fig. 2. Straipsniai / Articles 221 DARIUS IVOŠKA Det fältnamn Patulen som ligger i Dirsaw i Karthaus distrikt omnämndes år 1437/38 i samband med att tjänster tilldelades inhemska invånare: 1437/38 Umbe den Bern. Polnische [dinste]. [...] Pyrczyw, Patulen (OF 131, 295). Brauer hade nämnt hydronymen Potullen (1983: 23). PN 1397 Patulle har noterats av Trautmann (1925: 75). Patulskie Jezioro behandlades också av den polske namnforskaren Hubert Górnowicz i seriens första band, Hydronymia Europea, där han hade återgett det tidigaste belägget för hydronymen från 1350: 1350...in unserem sehe Patulen... (PUB IV 570). Författaren förbinder hydronymen med det polska PN Potula (jfr polska potulić ’omfamna’), men avvisar inte Brauers tolkning17 att sjönamnet också kan vara av preussiskt ursprung och härröra från PN Patulle. Den här behandlade ON Potollen (i dag Potuly), som är belagd år 1357 i OF 105 på s. 254v, har hittills endast behandlats av Brauer. ON Potollen kan kanske också härledas från Patols. Enligt Vytautas Mažiulis ska det fornpreussiska *Patəl̑s förbindas med det fornp. substantivet *pàtalas (’den som lugnar, gör tyst’) och kan vara ett epitet till gudanamnet *Pikūlas (fornpreussisk gud över underjorden respektive döden)18. SLUTSATSER 1. Varianten av ON Pippingisee som belagts i OF 105 år 1352 har hittills varken noterats eller behandlats. Den är det tidigaste nu kända namnet på byn Pigža som har påträffats i en handskriven historisk källa. Därmed aktualiseras ett nytt hydronym och den ON som senare bildades av det. ON:s hybrida bildningskaraktär är anmärkningsvärd, eftersom sådana fornpreussiska ON hittills inte har behandlats tillräckligt. 2. I fråga om den fornpreussiska ON Potollen kan det röra sig om såväl en oikonym som en hydronym. Den tidigaste varianten av hydronymen, från 1350, Patulen, har Górnowicz hämtat ur den tryckta källan (PUB); de övriga kända varianterna är belagda betydligt senare än Potollen från 1357 i OF 105. ON betraktas däremot som det tidigaste belägget. 3. De anförda omständigheterna bekräftar åter att analys av de primära och tillförlitligaste källorna – handskrifterna – kan ge många värdefulla uppgifter. Bland dessa finns sådana som kompletterar redan kända fakta 17 I boken Preußische Siedlungen westlich der Weichsel. Versuch einer etymologischer Deutung heimattlicher Flurnamen (s. 26). 18 http://www.prusistika.flf.vu.lt/zodynas/paieska/ 222 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Bemerkungen zur Problematik der baltischen Ortsnamen westlich der Weichsel Information såväl som de helt nya beläggen, som hittills inte har påträffats eller behandlats, bör förstås; en utförlig analys av dem skulle kunna leda till fastställandet av balternas västgräns, om detta över huvud taget är möjligt. Författaren till föreliggande bidrag har inte haft som mål att presentera något väsentligt och obestridligt för forskningen om det baltiska namnskicket eller den baltiska etnogenesen. Framläggandet av det nya materialet är snarare ett försök att rikta forskarnas uppmärksamhet mot att det fortfarande finns många viktiga och värdefulla, men dolda, uppgifter som måste hittas, avtäckas och undersökas för att viktiga hypoteser ska kunna bekräftas eller förkastas. KÄLLOR OCH LITTERATURFÖRTECKNING Babik Zbigniew 2001: Najstarsza warstwa nazewnicza na ziemiach polskich. Kraków: Universitas. Blažienė Grasilda 2000: Die Baltischen Ortsnamen im Samland (Hydronymia Europea. Sonderband 2). Stuttgart: Franz Steiner Verlag. Brauer Wilhelm Reinhold 1983: Preußische Siedlungen westlich der Weichsel. Versuch einer etymologischen Deutung heimaltlicher Flurnamen. Siegen: J. G. Herder-Bibliothek Siegerland e. V. Brauer Wilhelm Reinhold 1988: Baltisch-preussische Siedlungen westlich der Weichsel. Münster: Nicolaus-Copernicus-Verlag. Casemir Kirstin, Udolph Jürgen 2006: Die Bedeutung des Baltischen für die niedersächsische Ortsnamenforschung. – Baltų onomastikos tyrimai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Dusburgietis Petras 1985: Prūsijos žemės kronika. Vilnius: Vaga. Gerullis Georg 1922: Die altpreußischen Ortsnamen. Berlin und Leipzig: Vereinigung wissenschaftlicher Verleger Walter de Gruyter & Co. Górnowicz Hubert 1980: Toponimia Powiśla Gdańskiego. Wrocław: Zakład Narodowy im. Ossolińskich. Hinze Friedhelm 1989: Rezension. W. Brauer „Preußische Siedlungen westlich der Weichsel. Versuch einer etymologischer Deutung heimaltlicher Flurnamen“. – Zeszyty naukowe wydziału humanistycznego uniwersytetu Gdańskiego. Prace Językoznawcze 15, 129–140. Straipsniai / Articles 223 DARIUS IVOŠKA http://1b-goobi-pr2.1b.uni-greifswald.de/viewer/fulltext/PPN559838239_NF_75/151/ http://www.prusistika.flf.vu.lt/zodynas/paieska/ https://de.wikipedia.org/wiki/Friedrich_Lorentz Ivoška Darius 2015: Thesen des Vortrags des 12. internationalen Baltisten-Kongresses, den 30. Oktober 2015. Janulaitis Augustinas 1998: Lietuvos Didysis Kunigaikštis Kęstutis. Vilnius: Kardas. Kilian Lothar 1939: Baltische Ortsnamen westlich der Weichsel? – Altpreussen. 4. Jahrgang, Heft 3, 67–68. Kilian Lothar 1960: Zum Aussagewert von Fund- und Kulturprovinzen. – Światowit 23, 41–85. Krahe Hans1943: Baltische Ortsnamen westlich der Weichsel. – Altpreussen 8(3). Kučinskas Antanas 1988: Lietuvos historiografija. – Kęstutis. Vilnius: Mokslas. LKSK – Autorenkollektiv: Lietuvių karai su kryžiuočiais. Vilnius: Mintis, 1964. Lorentz Friedrich 1933: Preußen in Pommerellen. – Mitteilungen des Westpreußischen Geschichtsvereins. Der 32. Jahrgang, Heft 3. Hrg. Reysner. Druck: A.W. Rasemann GmbH, Danzig, 50–59. LPŽe – Lietuvių pavardžių žodynas, elektroninis variantas. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2012–2015. NMP VII, VIII – Nazwy miejscowe Polski 7, 8. Wydawnictwo Pandit. Kraków, 2007–2009. Ordensfoliant Nr. 105. Geheimes Staatsarchiv Preußischer Kulturbesitz. Berlin. PUB I, IV, V – Preussisches Urkundenbuch 1, 4, 5. Königsberg: Gräfe und Unzer, Marburg: Elwert, 1882–1986. Schmid Wolfgang P. 1987: Beiträge zur Bestimmung der baltischen Westgrenze. – Baltistica 33(1), 4–12. Schmid Wolfgang P. 1994: Linguisticae Scientiae Collectanea. Ausgewählte Schriften von Wolfgang P. Schmid anläßlich des 65. Geburtstages. Hrsg. Joachim Becker, Eckhard Eggers, Jürgen Udolph und Dieter Weber. Berlin. New York: Walter de Gruyter. SRP I – Scriptores Rerum Prussicarum 1. Leipzig: Verlag von S. Hirzel, 1861. SRP V – Scriptores Rerum Prussicarum 5. Frankfurt am Main: Minerva GmbH, 1874. 224 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Anmärkningar om problematiken kring de baltiska ortnamnen väster om Weichsel Toporov Vladimir Nikolaevic 1966: K voprosu o toponimičeskich sootvetstvijach na baltijskich territorijach i k zapadu ot Vistly. – Baltistica 1(2), 103–111. Trautmann Reinhold 1925: Die altpreußischen Personennamen. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht. Udolph Jürgen 1990: Die Stellung der Gewässernamen Polens innerhalb der alteuropäischer Hydronymie. Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag. Voigt Johannes 1832: Geschichte Preußens von den ältesten Zeiten bis zum Untergange der Herrschaft des Deutschen Ordens 5. Königsberg: Verlag der Gebrüder Bornträger. Zinkevičius Zigmas 2008: Lietuvių asmenvardžiai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Några anmärkningar om problematiken kring de baltiska ortnamnen väster om Weichsel SAMMANFATTNING Problematiken kring folkens bosättningsområden analyseras ingående av forskare, och betydelsen av dess forskning är obestridlig. Sökandet efter gränserna för de områden som beboddes av balter är fortfarande föremål för historikers, arkeologers, geografers och språkforskares forskning. Som författaren tidigare har nämnt är handskrivna dokument de mest tillförlitliga och viktigaste källorna till ortnamn i utdöda språk. Författarens uppmärksamhet riktas åter mot Tyska ordens foliant nr 105 (OF 105). Syftet med denna artikel är inte att presentera nya hydronymer och ortnamn, utan att diskutera nya historiska uppgifter knutna till tidigare belagda och flera gånger analyserade hydronymer och oikonymer, vilka möjligen kan ge värdefull information som är så nödvändig för att fastställa den västra gränsen för de områden som beboddes av de baltiska folken. OF 105 innehåller rikligt med material av stor betydelse för baltisk namnforskning, som vittnar om de områden som beboddes av preussarna och deras gränser, vilka fortfarande väcker livlig debatt och ingående analyseras av språkforskare, historiker och arkeologer. Artikeln behandlar de viktigaste undersökningarna under 1900-talet av det historiska baltiska bosättningsområdet och presenterar två oikonymer ur dokument i OF 105 som beskriver händelser på 1300-talet vid den västra gränsen för de områden som beboddes av balter. Inkommen den 21 maj 2016 DARIUS IVOŠKA Litauiska språkinstitutet Petro Vile išio g. 5, LT–2055 Vilnius, Lietuva [email protected] Straipsniai / Articles 225