Slavizmai veiksmažodžiai ir slaviškos šaknies hibridai

ANŽELIKA SMETONIENĖ Institutet för det litauiska språket Forskningsinriktning: ordbildning. SLAVISKA LÅNEVERB OCH HYBRIDER MED SLAVISK ROT Slaviska låneverb och hybrider med slavisk rot SAMMANFATTNING Verb från slaviska språk integreras i litauiskan enligt vissa regler, men i texter från Storfurstendömet Litauen på 1500- och 1600-talen förekommer verb av slaviskt ursprung med oregelbundna suffix (som är ovanliga bland lånord eller inte motsvarar suffixen hos källspråkens verb). I texterna finns också belägg för lånord med samma rot och regelbundna suffix. Vissa verb av slaviskt ursprung med oregelbundna suffix har ingen ordbildningsrelation till ett besläktat lånat grundord, medan andra har det (t.ex.: farbuoti, -uoja, -avo ’färga’ ChNT 404: farba ’färg, kulör’ SD1 31 < le. farba ’kulör, färg’; ruthenska фарба ’färg’; jfr farbavoti, -avoja, -avojo ’färga’ DP 383, ChNT 25 < le. farbować ’färga, ge färg, täcka med färg’; ruthenska фарбовати ’färga’). Artikeln behandlar verb med slavisk rot från båda grupperna och framhåller deras ordbildningsmässiga problematik. NYCKELORD: verb, slavism, hybrid, lånord, suffix. ANNOTATION Slaviska lånever bockas vanligtvis in i det litauiska språket enligt vissa regler. Vissa lånord med slavisk rot i texter från 16th–17th-talen i Storhertigdömet Litauen har dock suffix som saknar motsvarigheter i de slaviska språken, eller så är de slaviska suffixen inte inlemmade enligt den vanliga modellen. Även ord med gemensam rot och regelbundna suffix förekommer i samma texter. En del verb med slavisk rot saknar ett bakomliggande lånord i litauiskan; ytterligare en del oregelbundna verb med slavisk rot kan förklaras genom ordbildning i litauiskan (till exempel farbuoti, -uoja, -avo ”måla” ChNT 404: farba ”färg, kulör” SD1 31 < polska farba ”färg, målarfärg”; ruthenska фарба ”målarfärg”; jfr farbavoti, -avoja, -avojo ”måla” DP 383, ChNT 25 < polska farbować ”måla, färga, täcka med färg” 68 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Slavizmai veiksmažodžiai ir slaviškos šaknies hibridai med färg”; ruthenska фарбовати ”måla”). Artikeln presenterar båda grupperna av dessa verb med slavisk rot och problemet med deras bildning. NYCKELORD: verb, slavism, hybrid, lånord, suffix. INLEDNING Lånord i litauiskan, särskilt slaviska lånord, har intresserat forskare sedan länge. Ursprunget till denna forskning kan sägas vara Alexander Brückners Die slavischen Fremdwörter im Litauischen (1877) och Pranas Skardžius senare omfattande verk Die slavischen Lehnwörter im Altlitauischen (19311). Kazimieras Būga har skrivit mycket och ingående om slaviska lånord i litauiskan (Būga I–III). Hans arbeten innehåller många argument som tidigare saknades för att förklara varför ett lånord tillskrivs den ena eller andra härkomsten; argumenten är vanligen av fonetisk art. Lånord i litauiskan behandlas också i arbeten av Zigmas Zinkevičius (Zinkevičius 1968, 1974, 1988, 1997, 2002), Jonas Palionis (Palionis 1967), Jurgis Lebedys (Lebedys 1977), Vincas Urbutis (Urbutis 1992, 1993) och andra forskare (Otrębski 1965; Kardelis 2003; Siaurukienė 1987; Dini 1987, 1989, 1993; Adomavičiūtė 1978, 1982, 1984; Widłak 2012; Kregždys 2012, 2013, 2014). I de flesta av de nämnda studierna dominerar inlånade nominalord. Bland de få nyare studierna av inlånade verb kan nämnas artiklar av Jurgis Pakerys (Pakerys 2013) och Kirill Kozhanov (Kozhanov 2014). Mot bakgrund av den nämnda litteraturen kan man hävda att inlånade verb har studerats i betydligt mindre utsträckning, trots att problemet med sådana slaviska lånord är uppenbart – gränsen mellan lånord och litauiska derivat bildade av inlånade nominalord är oklar. Lånord definieras vanligen som ord som har kommit från andra språk genom olika slags kontakter (ekonomiska, kulturella, politiska osv.) (Jakaitienė 2009: 227), eller som språkliga element med ursprung i andra språk (eller dialekter) (LKE 2008: 501). Efter ursprung delas lånorden in i sådana som kommit från grannspråk och sådana som kommit från mer avlägsna språk via förmedlande språk, det vill säga internationella ord. Den avgörande skillnaden mellan dessa två ordgrupper ligger i källan: för internationella ord är det den ursprungliga källan från vilken ordet började spridas till olika språk som är viktig. Vanligtvis är det enkelt att skilja lånord från inhemska ord. Svårigheter kan uppstå när mycket gamla lånord analyseras. Igor Koškin uppmärksammade flera problem med lånord när han undersökte slaviska lånord i lettiskan: deras kronologi och svårigheten att avgöra om ett verb är inhemskt eller ett lånord (Кошкин 1 Se Skardžius 1998. Straipsniai / Articles 69 ANŽELIKA SMETONIENĖ 2014: 2). Inom litauisk språkvetenskap betonas inte detta problem, men i texter från 1500–1600-talen i LDK finns det verb som av vissa forskare har betraktats som lånord och av andra inte. Som exempel kan nämnas godóti, -ója (-o), -ójo, gõdoti, -oja, -ojo KN SE 249, SD1 231, SD3 373 ’tänka, anse, vilja minnas något’; 2. ’begrunda, överväga’; 3. ’känna medlidande, beklaga, tycka synd om’; 4. ’ta hand om’; 5. ’respektera’; 6. ’transportera, dra’. Wojciech Smoczyński har skrivit att man tidigare ansåg att verbet godóti, -ója (-o), -ójo, gõdoti, -oja, -ojo var ett lånord (Smoczyński 2008: 75). LKŽe anger över huvud taget inte om detta verb är ett lånord; endast en jämförelse med ett belarusiskt verb ges. I lettiskan betraktas däremot gādāt inte som ett lånord; det hävdas att det har samma ursprung som det litauiska godóti, -ója (-o), -ójo, gõdoti, -oja, -ojo och motsvarande slaviska verb (Karulis 1992: 275). HYBRIDERNAS BEGREPP Ord som befinner sig mellan inhemska ord och lånord är hybrider. Evalda Jakaitienė kallar dem ”en mellanvariant av lånord” (Jakaitienė 2009: 211). Det är ändå mer exakt att skilja dem från lånorden, eftersom hybrider har både inhemska och lånade morfem. Det är just här problematiken kring lånade verb uppstår: när själva verbet och dess besläktade nominalord övertas från andra språk till litauiskan, finns möjligheten att en ordbildningsrelation har uppstått på litauisk mark och att ordet är en hybrid, dvs. en litauisk avledning av ett lånord med inhemska suffix (t.ex. rubežioti, -ioja, -iojo SD3 75 ’dra en gräns’: rubėžius 1. ’territoriegräns, gräns’; 2. ’pl. ett visst avgränsat område, en region’; 3. ’gräns för en jordlott, ett fält, en rågång’). Detta framträder särskilt tydligt när verbet i mottagarspråket2 får ett suffix som formellt inte motsvarar slaviska verbsuffix. När ett slavismlån i form av ett verb övertas och integreras i litauiskan följer man i allmänhet suffixmotsvarigheterna: polska och östslaviska verb med suffixen -ować, -овати (-овать, -авать, -евать) har suffixen -avoti, -avoja, -avojo i litauiskan (lit. arendavoti, -avoja, -avojo DP 294 < pol. arendować eller ruth. арендовати); litauiska verb på -yti, -ija, -ijo motsvarar slaviska verb med suffixen -ić (-ус́), -umu (-ьму) (lit. bõvyti, -ija, -ijo MP 36, KN SE 237, ChNT 327 < pol. bawić eller ruth. бавити); verb på -(i)oti, -(i)oja, -(i)o jo motsvarar slaviska verb på -ać, -amu (-аць, -ать, -ять) (lit. bujóti, -ója, -ójo KN G 168, ChNT 368 < pol. bujać eller ruth. буяти; forn. ² Termerna giverspråk och mottagarspråk används med stöd av J. Wohlgemuths bok (Wohlgemuth 2009: 51). Den första termen betecknar det språk som lånar ut, den andra det språk som tar över lånordet. 70 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Slavizmai veiksmažodžiai ir slaviškos šaknies hibridai rys. būnamu). I texter från 1500–1600-talen i LDK finns emellertid belägg för slaviskspråkiga lånord vars suffix är –(i)uoti, –(i)uoja, –(i)avo samt –(i)auti, –(i)auja, –(i)avo; dessa saknar motsvarigheter i de slaviska språken och överensstämmer inte med systemet för integrering av slavismer. Verb med slaviskt ursprung och dessa suffix bör inte likställas med lånord som motsvarar slaviska verb både vad gäller stam och suffix. Kontrasten mellan de två verbgrupperna blir tydlig när ett regelbundet lånord (till exempel lit. rūgóti DP 225, KN SE 243, ChNT 25, SD1 36 från fornryska рyгamu (СРЯ XXII 232)) står bredvid ett oregelbundet verb i äldre skrifter (lit. rūgúoti SD3 500), vilket inte skiljer sig från slaviska verb i fråga om stam och betydelse. När det litauiska språket, särskilt i samma skrifter, även har belägg för ett möjligt basord till ett sådant oregelbundet verb, dvs. ett lånat nominalord, förklaras suffixavvikelserna oftast genom en avledningsprocess med affix. Avledning på litauisk mark åtföljs vanligen också av typiska kategorier. Goda exempel på en sådan process är sėbrinti, –ina, –ino ’göra till sėbras, till kompanjon’ SD3 175, dess stamfrände sėbrauti, –áuja, –ãvo, sėbrauti, –auja, –avo 1. ’umgås, vara vän’; 2. ’bruka jord tillsammans’ DP 416, KN G 85, SD1 99 och svodbáuti, –áuja, –ãvo ’delta i någons bröllop’ SD3 71. Det sistnämnda verbet är det mest typiska exemplet i kategorin med betydelsen ’deltagande’: det har det mest produktiva suffixet –auti för avledningar med deltagandebetydelse och dess basord är ett abstrakt substantiv. Sėbrinti, –ina, –ino är avlett från lånordet sėbras, –ė, sėbras, –ė, sėbras, –ė DP 293, KN SE 221, SD1 26, JE1 95 med suffixet –inti, som är särskilt typiskt för faktitiva verb. Basordet för sådana avledningar är vanligen benämningar på levande varelser (DLKG3: 388). Sėbrauti, –áuja, –ãvo, sėbrauti, –auja, –avo är däremot ett stativt verb, som från sėbrinti, –ina, –ino inte bara skiljer sig i betydelse utan också i suffix. Sėbrinti, –ina, –ino, svodbáuti, –áuja, –ãvo och andra liknande verb bör ur ordbildningssynpunkt betraktas som hybrider. LKE:s definition av hybrider är mycket vid: ”det är ord som, utöver sina egna, också har oföränderliga morfem från andra språk. Hybrider uppstår vanligtvis genom kalkering, ombildning av lånord eller ordbildning med redan lånade morfem” (LKE 2008: 207). Stasys Keinys, som kanske mest ingående har undersökt hybridernas plats i det litauiska språksystemet, har påpekat att hybrid först och främst är en lexikologisk term, ”eftersom den delvis ingår i systemet för klassificering av ord efter ursprung (en mellanlänk mellan lånord och inhemska ord)” (Keinys 1984: 117), men den är oskiljaktig från ordbildning, eftersom hybrider uppstår just genom denna process – ett avgörande villkor för hybrider är att de har ett tydligt basord (Keinys 1984: 114). Således motsvarar verb som sėbrinti, –ina, –ino, svodbáuti, –áuja, –ãvo och andra liknande fall denna definition av hybrider: de har en slavisk stam, ett inhemskt suffix och ett basord. Dessutom är deras betydelser modifierade jämfört med motsvarande slaviska verb, i enlighet med basordens och suffixens betydelser. Straipsniai / Articles 71 ANŽELIKA SMETONIENĖ Det är dock oklart vilken plats dessa verb med slavisk rot, som saknar basord i litauiskan men vid integrationen fått oregelbundna suffix, har (till exempel det tidigare nämnda rūgūoti). När Joachim Grzega presenterar Betz klassiska schema för lånordsintegration delar han in lånorden i tre grupper efter integrationssätt: importering (importation), partiell substitution (partial substitution) och substitution (substitution). Den första gruppen – importering – delas i sin tur upp i två: när ett lånord inte anpassas till mottagarspråkets morfologiska system (till exempel metro), och när det anpassas. I det senare fallet handlar det om lånord, i det förra om vissa internationella ord. Substitution innebär däremot översättningslån, där ord eller hela fraseologismer översätts morfem för morfem (Grzega 2003: 25). Ord av typen Rūgūoti borde, om Betz klassificering tillämpas, tillhöra partiell substitution, de så kallade låneblandningarna (loan blend). Dessa förstås dock på ett annat sätt: de är föreningar av ett eget och ett översatt ord (till exempel tyska Showgeschäft efter engelska show business) eller sammansatta ord. Grzega själv kallar dem hybrida sammansättningar (hybrid composites) (Grzega 2003: 28). Inom litauisk språkvetenskap räknas sådana partiella morfemöversättningar, där en del morfem ersätts med litauiska (till exempel antiyriausybinis), också som hybrider (LKE 2008: 207). Det måste betonas att halvöversättningslån kan betraktas som hybrider, men inte tvärtom (Keinys 1984: 115). Det är dock knappast möjligt att klassificera verb av typen rūgūoti som halvöversättningslån, eftersom det är mycket tveksamt om suffixöversättning över huvud taget förekommer. Dessutom skulle den vara helt kaotisk. Exempelvis har verbet štōrauti, -auja, -avo DP 189 fått suffixet -auti, trots att det ukrainska dialektverbet старува́ти (ECYM V 398), som är källan, skulle motivera suffixet -авоти. Och treliūoti, -iūoja, -iāvo DP 628 har redan suffixet -iuoti, trots att möjliga källor (ukrainsk dialekt трелюва́ти (ECYM V 628), polsk dialekt trelować (SJP VII 107)) återigen skulle peka på -авоти. Ett integrerat lånat nomen betraktas inte som en hybrid, eftersom ändelsen endast har en grammatisk funktion (Keinys 1984: 115). I det nämnda verbet rūgūoti -uo- är ett suffix, -ti har en grammatisk funktion, men här saknas ett basord. Enligt Urbutis är detta inte en derivation som enbart bygger på roten. Även om han inte ger några exempel på verb kan man förstå det som att detta betraktas som en manifestation av morfologisk anpassning som inte skapar nybildningar. Den kan endast ge upphov till varianter av samma ord, när ett tidigare inlånat ord eller ett ord i övrigt omformas och affixet endast är en morfologisk beståndsdel; båda varianterna kan då förekomma parallellt (Urbutis 1978: 115). Det har redan nämnts att slaviska lånord av typen rūgūoti inte bör bedömas på samma sätt som regelbundna lånord, och att de inte heller är halvöversättningslån. Med utgångspunkt i Urbutis tanke kan sådana fall betraktas som ombildningar av lånord (när ett belagt regelbundet lånord också finns) eller som ombildningar vid en separat integrationsprocess (när det inte finns något belagt lånord med regelbundet suffix). Med stöd av LKE:s breda definition av hybrider och det faktum att även ombildningar av lånord räknas dit, betraktas de 72 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Slavizmai veiksmažodžiai ir slaviškos šaknies hibridai som hybrider. För tydlighetens skull delas verb utan exakta motsvarigheter i de slaviska språken, enligt motsättningen morfologiskt odelbara / morfologiskt delbara, in i två typer av hybrider – adaptiva och derivativa. Benämningarna på dessa ordgrupper kan diskuteras, men grunden för åtskillnaden är tydlig: om ett verb med lånad rot har ett suffix som inte motsvarar donorspråkets suffix och det inte finns något belagt besläktat verb i mottagarspråket – en potentiell derivationsbas – betraktas verbet som en adaptiv hybrid. Om ett besläktat verb är belagt i mottagarspråket och ett derivationssamband kan urskiljas mellan dem, är verbet en derivativ hybrid. FÖRHÅLLANDET MELLAN HYBRIDER OCH LÅNORD Ur texter från 1500–1600-talens mellanlitauiska och östlitauiska varianter av det äldre skriftspråket i LDK3 valdes verb med slavisk rot som fått suffix vilka formellt inte motsvarar verb i de slaviska språken, samt deras besläktade ord – regelbundna lånord – för att fastställa om det finns någon betydelseskillnad mellan adaptiva hybrider och regelbundna lånord. Alla insamlade verb kan delas in i flera grupper: • Ett verb av slaviskt ursprung har ett oregelbundet suffix i förhållande till källan och saknar derivationssamband med lånade ord som används i litauiskan; det saknar också belagda besläktade regelbundna lånord i 1500–1600-talens LDK-skrifter. Totalt hittades 7 sådana verb4. 3 Medžiaga rinkta iš indeksų (Mikalojaus Daukšos Postilla Catholicka (Kudzinowski 1977); Mikalojaus Daukšos Kathechismas arba mokslas kiekwienam krikszczioniui priwalus (Jakšienė, Palionis 1995); Konstantino Sirvydo Dictionarium trium linguarum (Pakalka 1979, 1997); Konstantino Sirvydo Punktay sakimu (Specht 1929); Samuelio Boguslavo Chilinskio Naujojo Testamento (Kudzinowski 1964); „Knygos Nobažnystės“ leksika (I dalis) (Jakulis 1995)) ir paskelbtų konkordancijų (1605 m. anoniminio katekizmo; Roberto Bellarmino katekizmo; Saliamono Mozerkos Slavočinskio Giesmes tikieimoy katholickam pridarancias; Jono Jaknavičiaus Ewangelie Polskie y Litewskie; Pradžios pamokslo; Jurgio Kasakauskio Rožančius švenčiausios Marijos). 4 Išpėlioti, -ioja, -iojo 1. ‘sträcka ut genom att korsfästa; korsfästa’; 2. ‘slå’ DP 145, MP 153, SD³ 137, SPII 24 < jfr vitrysk dialekt пяліць (ЭСБМ X 296); ukrainsk dialekt п'ялити (ЭСБМ X 296); rysk dialekt пялить (СРНГ XXXIII 213). Štorauti, -auja, -avo 1. ‘prata, svamla, småprata, åldras’; 2. ‘skämta, skoja’ DP 189 < ukrainsk dialekt старувати (ЕСУМ V 398); rysk dialekt старовать (СРНГ XLI 79). Tùlkavyti, -ija, -ijo ‘arbeta som översättare’ DP 385 < ruthenska толковати (ГСБМ XXXIII 384); fornryska толковати (СДрЯ XXIX 404). Huliuoti, -iuoja, -iavo ‘leva i sus och dus, rumla, roa sig’ ChNT 128 < polsk dialekt hulać (SGPK II 196; SJP II 31). Straipsniai / Articles 73 ANŽELIKA SMETONIENĖ • Ett verb av slaviskt ursprung har ett oregelbundet suffix i förhållande till källan och saknar derivationssamband med lånade ord som används i litauiskan, men har besläktade lånord med regelbundet suffix. Det finns endast 4 sådana verb; de diskuteras längre fram. • Ett verb av slaviskt ursprung i litauiskan har ett oregelbundet suffix i förhållande till den möjliga källan, men kan kopplas till ett motsvarande lånat ord. Med andra ord är verben i denna grupp derivat – hybrider; 11 sådana hittades5. Ingen variant med regelbundet suffix i förhållande till motsvarande verb i de slaviska språken påträffades i 1500–1600-talens LDK-texter. • Ett verb av slaviskt ursprung i litauiskan har ett oregelbundet suffix i förhållande till den möjliga källan och har ett derivationssamband med ett besläktat litauiskt Kastyrauti, -auja, -avo ‘spela med tärningar’ DP 30 < pol. kostyrować (SPol XI 11). Paliecavōti, -avója, -avójo 1. ‘överlämna, anförtro, tilldela, offra’; 2. ‘lova’ DP 177, KN G 283, ChNT 225, JE5 213, PP 34, KR 17 < ruthenska полеяти, полицяти, полыцити (ГСБМ XXVI 136; МДСУМ II 163); pol. polecić (SS VI 343). Treliūoti, -iúoja, -iãvo ‘dra, släpa’ DP 628 < ukrainsk dialekt трељовати, триљовати (ЕСУМ V 628); polsk dialekt trelować (SJP VII 107). 5 Kalėdōti, -ōja, -ōjo 1. ‘samla in julgåvor’; 2. ‘tigga’; 3. ‘samla in avgifter vid julbesök (om prästen och kyrkans tjänare)’ SD³ 112: kalėdà DP 57, KN G 129, SD¹ 59 < ruthenska коледа, коляда (ГСБМ XV 191). Pāšnykauti, -auja, -avo; pasnykāuti, -ãuja, -ãvo ‘avstå från viss mat (vanligen kött och mjölk) på av religionen föreskrivna dagar’ PK 88, DP 20, MP 108, ChNT 12, SD¹ 282, SPII 5: pāšnykas DK 89, DP 109, SD¹ 280, SPII 5 < ruthenska посникъ (ГСБМ XXVII 140). Sėbrauti, -áuja, -ãvo; sėbrauti, -auja, -avo 1. ‘umgås, vara vän med’; 2. ‘bruka jord som delägare’ DP 416, KN G 85, SD¹ 99: sėbras, -ė, sėbras, -ė, sėbras, -ė DP 293, KN SE 221, SD¹ 26, JE¹ 95 < ruthenska сябрь (МДСУМ II 383). Sėbrinti, -ina, -ino ’göra till en sėbras, en kompanjon’ SD³ 175: sėbras, -ė, sėbras, -ė, sėbras, -ė DP 293, KN SE 221, SD¹ 26, JE¹ 95 < ruthenska сябрь (МДСУМ II 383). Svodbāuti, -áuja, -ãvo ’vara på någons bröllop’ SD¹ 71: svodbà DP 51, MP 67, KN G 223, SD¹ 71, SPI 214, JE¹ 22, BK 23 < vitry. свадьба, свадьба (ГСБМ XXXI 71). Heretikuoti, -uoja, -avo ’göra till, kalla någon kättare’ KN SE 120: heretikas, -ė, herètikas, -ė, hèretikas, -ė DP 68, SD¹ 50, KN SE 5, KR 56 < pol. heretyk (SPol VIII 328; SP). Kytráuti, -áuja, -ãvo ’tala listigt, svekfullt och slugt, uppträda på det sättet’ SD¹ 13: kytrùs KN M 53, SD¹ 13; kỹtras KN G 57, ChNT 288 < pol. chytry (SPol III 392); fornrys. хытрыи, хитрыи (СДЯ III 1430). Nepakājūoti, -ūoja, -āvo 1. ’inte ge någon ro’; 2. ’vara orolig, känna oro’ KN SE 57: nepakājūs DP 220, SD¹ 95, KN G 251 < pol. niepokoj (SPol XVII 504); fornrys. непокой (СРЯ XI 221). Razbajāuti, -āuja, -āvo ’vara rövare, ägna sig åt röveri, döda’ DP 308: razbājus (LKŽe) < ruth. разбой (ГСБМ XXIX 446); розбой (ГСБМ XXX 168; CCM II 287); pol. rozbój (SS VII 502); ry. разбой (СДЯ III 21); ry. разбой, розбой (СРЯ XXI 140). Storastáuti, -áuja, -ãvo; stórastauti, -auja, -avo ’vara storasta, inneha storastas ämbete’ DP 25: stórasta, stōrasta, stò̀rasta, storastà DK 82, DP 6, KN SE 276, ChNT 423, SPII 166, JE¹ 6, BK 15 < ruth. староста (ГСБМ XXXII 342); староста, старостъ, староста (CCM II 381); pol. starosta (SPol VIII 418); ry. староста (СДЯ III 496; СРЯ XXVIII 11). 74 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Slavizmai veiksmažodžiai ir slaviškos šaknies hibridai låneord från språk, vanligtvis substantiv. I texter från 1500- och 1600-talen i LDK är besläktade ord belagda i denna grupp av verb – lån vars suffix formellt motsvarar slaviska verbsuffix. DERIVATIONSHYBRIDER Verben i den sistnämnda gruppen är intressanta eftersom de kan visa om betydelserna hos lånade verb skiljer sig mycket från betydelserna hos verb som bildats på litauisk mark av lånade ord. I 1500- och 1600-talens texter från storfurstendömet Litauen har 12 verbpar påträffats. I den första positionen anges det regelrätta lånet, i den andra ett avlett ord som bildats av ett redan inlånat basord: afieravóti, –avója, –avójo DK 99, DP 59, SG1 47, KN G 196, ChNT 267, KR 19, SD³ 110, SPI 41, JĒ¹ 19 / afierúoti, –úoja, –ávo KN SE 182; atpróvyti, –ija, –ijo PK 216, DP 18, KN SE 99, ChNT 63 / atprovinėti, –inėja, –inėjo DP 582, KN M 20, ChNT 95, PP 27, KR 3; bursavóti, –avója, –avójo DP 515 / bursyti, –ija, –ijo DP 515; farbavoti, –avoja, –avojo DP 383, ChNT 25 / farbuoti, –uoja, –avo ChNT 404; latravóti, –avója, –avójo SD¹ 74 / latráuti, –áuja, –ávo DP 574; míeryti, –ija, –ijo KN SE 105, SD¹ 10, JĒ¹ 87 / mierúoti, –úoja, –ávo DK 142, SG1 57, KN SE 20, ChNT 16, SD¹ 106, SPI 179, JĒ¹ 87; mūravóti, –avója, –avójo SD³ 434 / mūryti, –ija, –ijo MP 93, SD³ 207; pētnavoti, –avoja, –avojo SD¹ 10 / pētnyti, –ija, –ijo SD¹ 88; priuóbyti, –ija, –ijo DP 397, ChNT 368 / priuobinėti, –inėja, –inėjo DP 35; rubėžyti, –ija, –ijo ChNT 19, SD¹ 111, SPI 79 / rubežioti, –ioja, –iojo SD¹ 75; sūdyti, –ija, –ijo DK 37, PK 51, DP 101, MP 249, SG1 78, KN G 174, ChNT 237, SD¹ 115, SPI 4, PP 11, KR 13, JĒ¹ 51, BK 16 / sūdinti, –ina, –ino ChNT 26; tancavóti, –avója, –avójo SD³ 165 / tancúoti, –úoja, –ávo ChNT 72. Det finns inga tydliga tendenser i hur hybrider och regelrätta lån skrivs i de äldre texterna. Ibland skrivs både hybriden och det regelrätta lånet ungefär på samma sätt, och i vissa fall är hybriden till och med vanligare. Det går inte heller att klassificera lån och hybrider utifrån suffixen hos de båda ordtyperna. I ett fall har till exempel det regelrätta lånet suffixen –avóti, –avója, medan hybriden har –áuti, –áuja (som i latravóti och latráuti); i ett annat fall har hybriden andra suffix (som i farbavoti och farbuoti). Denna instabilitet i hybridernas suffix kan bara förklaras utifrån själva avledningarnas bildningskategorier. Vālninti, –ina, –ino 1. ’göra fri, befria’; 2. ’göra lössläppt, mer ohämmad, friare’ PK 69, KN SE 11: vālnas, –à, vālnas, –a, vālnas, –a DP 340, KN SE 207, SD³ 196 < rys. вольный, вольный (ГСБМ IV 165; МДСУМ I 112); pol. wolny (SS X 292; SP); ry. вольны (СДЯ I1 279; СРЯ III 17). Straipsniai / Articles 75 ANŽELIKA SMETONIENĖ TABELL 1. Förhållandet mellan hybridernas och deras basords betydelser HYBRID | BASORD | Latráuti, -áuja, -ávo | Lãtras | 1. stryka omkring, supa, leva ett utsvävande liv; | 1. vagabond, drinkare, sedeslös person, latmask; | 2. stjäla, plundra, mörda; | 2. mördare; | 3. plundrare; | Rubežioti, -ioja, -iojo | Rubežius | 1. dra en gräns; | 1. territoriell gräns, gräns; | 2. pl. ett visst avgränsat område, region; | 3. gräns för en jordlott, åker, tegräns; | Farbuoti, -uoja, -avo | Farba | 1. färga; | 1. färgämne, färg; | Tancúoti, -úoja, -ávo | Tãnčius | 1. dansa; | 1. dans; | 2. danser, fest; | 3. skara, grupp; Bland de 12 nämnda verbparen finns fall där betydelserna hos det litauiska avledda verbet och låneverbet inte skiljer sig åt: latravóti, -avója, -avójo / latráuti, -áuja, -ávo 1. ’stryka omkring, supa, leva ett utsvävande liv’; 2. ’stjäla, plundra, mörda’; rubežyti, -ija, -ijo / rubežioti, -ioja, -iojo ’dra en gräns’; farbavoti, -avoja, -avojo / farbuoti, -uoja, -avo ’färga’; tancavóti, -avója, -avójo / tancúoti, -úoja, -ávo ’dansa’. Latráuti, farbuoti och tancúoti har suffix som i allmänhet inte är typiska för lån och saknar formella motsvarigheter hos källverben i de slaviska språken. Fallet med suffixet -(i)oti, -(i)oJa, -(i)oJo hos hybriden rubežioti i verb av främmande ursprung liknar mycket -yti, -ija, -ijo: sådana suffix förekommer hos lån vars motsvarigheter i de slaviska språken är verb med polskt -ać eller östslaviskt -amu (-ауь, -ать, -ять), och dessa suffix är mycket produktiva i litauiskan. Dessutom är tolkningen av verb med slavisk rot och dessa suffix ännu mer komplicerad. När avledningar med -yti, -ija, -ijo bildas från ett inlånat nomen, är de endast faktitiva eller mutativa (Otrębski 1965: 390). Bildning med -(i)oti, -(i)oJa, -(i)oJo från inlånade verb begränsas inte av bildningskategorier, och det är ganska svårt att skilja ett lån från en hybrid när det finns exakta verbmotsvarigheter i de slaviska språken och ett potentiellt basord i litauiskan. Det här redovisade verbet rubežioti klassificeras ändå som en hybrid, eftersom det helt enkelt saknar en formell motsvarighet i de slaviska språken. 76 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Slavizmai veiksmažodžiai ir slaviškos šaknies hibridai Alla de nämnda hybriderna, latráuti, farbuoti, tancúoti och rubežioti, är derivationellt förbundna med lånade substantiv, vilka också är belagda i 1500- och 1600-talens texter från storfurstendömet Litauen: lãtras DK 176, DP 425, SD¹ 74, SP¹ 27, JE¹ 84, KN SE 60; farba SD¹ 31; tãncius DP 71, SD³ 165; rubẽžius SG² 40, SD¹ 60, JE¹ 106, KN G 38. Förhållandet mellan betydelserna hos dessa substantiv och deras avledningar visas i tabell 1. Inget av suffixen i tabellen är begränsat till vissa bildningskategorier när verb avleds från slaviska nomen. Ändå är -uoti, -uoja, -avo särskilt produktivt i kausativa avledningar, och båda hybriderna i denna grupp (farbuoti, tancúoti) är faktitiva. Avledningar med -uoti får en något annan betydelse när basordet är en benämning på material eller produkter och den övergripande kategoribetydelsen är ’stryka på eller täcka med det som anges av basordet’; så är fallet med hybriden farbuoti (’stryka på farba’). Suffixen -auti, -auja, -avo används ibland i litauiskan för att bilda faktitiva verb eller instrumentella avledningar, men är framför allt typiska för verb med motsvarighets- och deltagandebetydelse. De är mest produktiva vid bildning av verb med motsvarighetsbetydelse. Den övergripande kategoribetydelsen är ’utföra de funktioner som hör till, arbeta som eller uppträda på det sätt som anges av basordet’; basorden är vanligen personbeteckningar. Betydelserna hos verbet latráuti, -áuja, -ãvo förklaras utifrån basordet: ’stryka omkring, supa, leva ett utsvävande liv’ < ’uppträda som en vagabond, drinkare, sedeslös person’; ’stjäla, plundra, mörda’ < ’uppträda som en plundrare, mördare’. Basordet är en personbeteckning, ett substantiv. Detta verb är en typisk avledning med tillståndsmotsvarighet. En annan verbgrupp består av par där det regelrätta lånet har fler betydelser än det litauiska avledda verb som bildats av ett tidigare inlånat ord: bursavóti, -avója, -avójo 1. ’umgås; vara vän med’; 2. ’hetsa upp, ställa mot varandra’ / bursyti, -ija, -ijo ’umgås’; sūdÿti, -ija, -ijo 1. ’behandla ett mål i domstol, döma’; 2. ’fördöma’; 3. ’avgöra, anse’; 4. ’ge råd’ / sūdinti, -ina, -ino ’behandla ett mål i domstol, döma’; afieravóti, -avója, -avójo 1. ’offra’; 2. ’föra fram’ / afierúoti, -úoja, -ãvo ’offra’. Två verb i denna grupp har suffixen -yti, -ija, -ijo, vilka som nämnts är problematiska: å ena sidan motsvarar litauiska verb med -yti, -ija slaviska verb med polskt suffix -ić eller östslaviskt -umu; å andra sidan är suffixen -yti, -ija, -ijo mycket produktiva även i avledningar som bildats på litauisk mark. Ett slavistiskt verb med sådana suffix bör, när ett nomen också är belagt, i första hand bedömas som en möjlig litauisk avledning; med andra ord kan ett nomen ha lånats in i litauiskan och ett verb därefter ha bildats av det med produktiva litauiska suffix. Vid bedömningen av denna möjlighet till litauisk ordbildning måste man ta hänsyn till den tänkbara avledningens bildningskategori, accentuering och betydelser. Sūdÿti, -ija, -ijo är ett lån från fornryska, vilket analysen av verbet utifrån alla de nämnda aspekterna har bekräftat. Däremot saknar bursyti, -ija, -ijo formella motsvarigheter i de slaviska språken; det är derivationellt Straipsniai / Articles 77 ANŽELIKA SMETONIENĖ sambandet förknippas med lånordet bursà DP 28, AK 69. Andra hybrider, sūdinti och afierūoti, jämförs i tur och ordning med substantiven sūdas DK 38, PK 101, DP 484, MP 67, SG1 155, SD1 162, SPI 4, JE1 74, BK 33, KN G 193, ChNT 163, PP 30, KR 86 och afierà DK 41, DP 180, SG1 150, AK 82, SD1 100, SPI 41, JE1 157, KN G 55, ChNT 79, PP 21, KR 43. 2 TABELL. Förhållandet mellan hybridernas och deras grundords betydelser HYBRID GRUNDORD Bursyti, -ija, -ijo Bursà 1. umgås; 1. väninna, vänskap; 2. gäng; 3. samhälle; grupp människor; förening; understödd förening; Sūdinti, -ina, -ino Sūdas 1. behandla ett mål i domstol, döma; 1. samhälls- eller statsorgan för att avgöra mål, domstol; domstolens lokaler; 2. rättegång; 3. domstolsbeslut, dom, straff; beslut; 4. domare; 5. uttryckande av en åsikt, bedömning; åsikt; Afierūoti, -ūoja, -āvo Afierà 1. offra; 1. offer; ett föremål eller en varelse som offras åt Gud; Av Jan Otrębski vet man att avledningar på -yti, -ija från inlånade substantiv bör vara faktitiva eller mutativa (Otrębski 1965: 390). Bursyti, -ija, -ijo är inte mutativ, men kan felaktigt uppfattas som ett stativ (‘umgås’ < ‘vara vän’) eller som en avledning med betydelsen deltagande (‘vara med i ett gäng’; ‘tillhöra samhället’), men suffixet -yti, -ija är helt atypiskt för den senare gruppen, och substantiv är sällan basord för stativ, men även då är de abstrakta substantiv. Bursyti, -ija, -ijo är faktitivt; dess betydelse kan parafraseras som ‘skapa vänskap’; ‘bilda ett gäng’; ‘skapa ett samhälle, en förening’. Även om suffixet -inti, -ina, -ino oftast används vid bildning av deverbativer, i synnerhet kausativ, har hybriden sūdinti, -ina, -ino just sådana suffix. När det potentiella basordet är ett substantiv är avledningen vanligtvis faktitiv, det vill säga den allmänna kategoribetydelsen är ”att göra det eller sådan som basordet betecknar”. När basordet för faktitiva avledningar med suffixen -inti, -ina är ett substantiv, betecknar det levande varelser eller föremål och material, mer sällan abstrakta begrepp (DLKG3: 388). 78 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Slavizmai veiksmažodžiai ir slaviškos šaknies hibridai Sūdinti, –ina, –ino betydelsemässiga samband med substantivet sūdas i betydelsen ’domare’ är svårare att parafrasera som ett faktitiv, eftersom det skulle låta som ’göra till, hålla som domare’, medan ’handlägga ett mål i domstol, döma’ inte betyder detta. Det är värt att påminna om att det kan förekomma avledningar med en betydelse som motsvarar bildningssättet, även om denna betydelse vanligtvis bara är sekundär vid sidan av den kausativa. Ändå kan ’handlägga ett mål i domstol, döma’ parafraseras just som ’handla som domare’. Avledningar med suffixen –inėti, –inėja, –inėjo förtjänar att tas upp separat. Dessa suffix används, liksom –inti, –ina, –ino, främst i deverbal avledning. –inėti förekommer oftast vid bildning av iterativer och har en diminutiv nyans. När grundordet är ett prefixavlett verb har avledningen ingen diminutiv betydelse, utan endast iterativ betydelse. Just denna betydelse har båda hybriderna i denna undergrupp: atprovinėti, –inėja, –inėjo ’iter. fullgöra, utföra’ och priuobinė́ti, –inėja, –inėjo ’iter. locka närmare med bete, list eller knep, dra till sig’. Deras grundord är regelbundna lån atpróvyti, –ija, –ijo och priuóbyti, –ija, –ijo, som har fler betydelser än hybriderna. Förhållandet mellan deras betydelser visas i tabell 3. TABELL 3. Förhållandet mellan hybridernas och deras grundords betydelser HYBRID GRUNDORD Avprovinera, –erar, –erade Atpróvyti 1. iter. fullgöra, utföra; 3. fullgöra, utföra; 1. släppa ut, skicka iväg, transportera bort; 2. driva bort, avlägsna, skilja åt; Priobinära, –när, –närde Priob́vyti 1. iter. locka närmare med bete, list eller knep, dra till sig; 3. locka närmare med bete, list eller knep, dra till sig; 1. locka till sig och kalla närmare genom att härma djurs och fåglars läten; 2. locka och vinna över till sin sida med list eller slughet; 4. locka dit med list, förmå att komma, övertala (någon att göra något); 5. tämja, vänja; Den sista gruppen består av verb där derivationshybriderna har fler betydelser än de regelbundna lånen: mūravóti, –avója, –avójo ’bygga av sten eller tegel’ / mūryti, –ija, –ijo 1. ’bygga av sten eller tegel’, 2. ’äta glupskt, vräka i sig’; pėtnavóti, –avoja, –avojo ’märka, känneteckna’ / pėtnyti, –ija, –ijo 1. ’göra pėtnus, fläcka’, 2. ’märka’; miéryti, –ija, –ijo 1. ’mäta’; 2. ’sikta’ / mierúoti, Straipsniai / Articles 79 ANŽELIKA SMETONIENĖ –úoja, –ãvo 1. ’mäta’; 2. ’portionera’; 3. ’se efter om det passar, anpassa’; 4. ’sikta’. Hybridernas basord är följaktligen mūras DP 209, SG2 25, SD¹ 84, SPI 102, KN SE 260; pėtnas MP 184, SD¹ 23 och mierà, míera, mieras DP 126, SD¹ 79, SPI 178, JE¹ 31, KN G 46, ChNT 251. TABELL 4. Förhållandet mellan hybridernas och deras basords betydelser HYBRID BASORD Mūryti, –ija, –ijo Mūras 1. bygga av sten eller tegel; 1. mur, inhägnad av cement, sten eller tegel; 2. intr. äta glupskt, vräka i sig; 2. murad byggnad; stad; 3. uppvärmd ugnsvägg; Pėtnyti, –ija, –ijo Pėtnas 1. göra pėtnus, fläcka; 1. tecken, märke; stämpel; fläck; 2. märka; 2. märka; Mieruoti, –úoja, –ãvo Mierà, míera, mieras 1. mäta; 1. måttenhet, mått; storlek, vikt etc.; 2. portionera; 3. kärl som används för att portionera något, mått; 3. se efter om det passar, anpassa; 6. dimension; 7. storlek, höjd, tjocklek; 7. storlek, höjd, tjocklek; 4. sikta; 8. mål; 2. mätinstrument; metod; 4. den mängd något rymmer i ett gammalt torrmått; 5. litet glas för alkoholhaltiga drycker; måttkärl; 9. måttfullhet; Suffixen –úoti, –úoja, –ãvo är inte begränsade av ordbildningskategorier, och alla betydelser av mieruoti kan förklaras utifrån substantivet mierà, míera, mieras; även betoningen motsäger inte en sådan analys. Förhållandet är något annorlunda med avledningen –yti, –ija, –ijo från mūras mūryti: den andra betydelsen är belagd i dialekter, men inte i äldre litauiska skrifter. Om endast den första betydelsen avses är mūryti, –ija, –ijo en kausativ avledning. Verbet pėtnyti har formella motsvarigheter i de slaviska språken (till exempel ryskans verb ru. пятнить (СРНГ XXXIII 231)), men deras betydelser överensstämmer bara delvis med betydelserna hos pėtnyti, –ija, –ijo. Att verbet är denominalt avlett från pėtnas styrks av flera kriterier. För det första kan hybridens samtliga betydelser förklaras som avledningar från substantivet. För det andra bildas faktitiva verb med suffixen –yti, –ija i litauiskan av 80 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Slavizmai veiksmažodžiai ir slaviškos šaknies hibridai Bland substantiv är detta mycket vanligt. I sådana fall har lånet, med utgångspunkt i de slaviska givarspråken, endast en betydelse, medan ordbildningen i litauiskan ger hybriden nya betydelser utifrån substantivet. ADAPTATIONSHYBRIDER I storfurstendömet Litauens skrifter från 1500- och 1600-talen finns det inte många verb som kan räknas till adaptationsverben och som har belagda reguljära lånord bredvid sig. Fyra par hittades (lånordet anges först): pečetavoti, -avoja, -avojo DP 10 / pečėtyti, -ija, -ijo SD³ 249, SPI 375, KN SE 138, ChNT 385; rūgóti, -ója, -ójo DP 225, SD¹ 36, KN SE 243, ChNT 25 / rūgúoti, -úoja, -ãvo SD³ 500; rokavóti, -avója, -avójo DK 68, DP362, SD¹ 153, ChNT 127 / rokúoti, -úoja, -ãvo DP 390, SG² 2; žỹčyti, -ija, -ijo; žičyti, -ija, -ijo DK 71, SD¹ 139, ChNT 119 / žỹčioti, -iója, -iójo; žỹčioti, -ioja, -iojo; žičióti, -iója, -iójo; žičióti, -ioja, -iojo KN SE 254, ChNT 108. Förhållandet mellan hybridernas och de reguljära lånordens betydelser visas i tabell 5. På grund av artikelns begränsade omfång upprepas inte skälen till att pečėtyti, rūgúoti6, rokúoti7 och žỹčioti (žičioti, žičióti, žỹčioti) klassificeras som adaptationshybrider. En kort förklaring kan möjligen behövas till varför pečėtyti, -ija, -ijo och žỹčioti, -iója, -iójo (žỹčioti, -ioja, -iojo; žičióti, -iója, -iójo; žičióti, -ioja, -iojo) inte betraktas som lånord: dessa verbsuffix har ju motsvarigheter i de slaviska språken. Verbet pečėtyti, -ija, -ijo har inga formella motsvarigheter i de slaviska språken. Dess besläktade ord pečetavoti, -avoja, -avojo är lånat från östslaviska, och just ett sådant suffix är regelbundet (< rusynska печатовати, печатовать 1. ’sätta ett sigill, sigillera’; 2. ’bildl. avsluta, stänga, bekräfta’ (ГСБМ XXIV 284; МДСУМ II 105)). Och även om pečėtyti på grund av betydelsen skulle kunna knytas till substantivet pečėtis ’redskap för att trycka ett märke; märke som tryckts eller präglats med detta redskap; sigill’ DP 355, SD¹ 121, SPI 116, KN K 80, hindrar betoningen att verbet knyts till det. Avledningar med rotbetoning på -yti, -ija behåller grundordens betoning och accent (Stundžia 2009: 221), vilket inte är fallet här. 6 Jfr källan till lånordet rūgóti, -ója, -ójo, det rusynska руати(ся) 1. ’skälla (på)’; 2. ’förakta’ (ГСБМ XXX 464). 7 Jfr källan till lånordet rakavóti, -avója, -avójo, pol. rachować 1. ’räkna ut aritmetiskt, beräkna’; 2. ’räkna in’; 3. ’ha i åtanke’; 4. ’uppskatta ungefärligt’ (SPol XXV 4; SP). Straipsniai / Articles 81 ANŽELIKA SMETONIENĖ TABELL 5. Förhållandet mellan lånordens och adaptationshybridernas betydelser 8 LÅNORD HYBRID sigillera, –ar, –ade Pečėtyti, –ija, –ijo 1. sätta ett sigill, sigillera; 1. sätta ett sigill, sigillera; Rūgóti, –ója, –ójo surra, –ar, –ade 1. göra aritmetiska beräkningar, räkna; 1. göra aritmetiska beräkningar, räkna; rotera med hästkraft, –ar, –ade rotera, –ar, –ade 1. göra aritmetiska beräkningar, räkna; 1. göra aritmetiska beräkningar, räkna; 2. göra upp räkningen; 4. göra upp räkningen; 2. nämna, räkna upp hur mycket av något som funnits; 3. fastställa priset, begära betalt vid försäljning; 5. anse någon eller något vara något; 6. ha en viss uppfattning, anse; Žýčyti, –ija, –ijo; žičýti, –ija, –ijo Žyčioti, –iója, –iójo; žyčioti, –ioja, –iojo; žičióti, –iója, –iójo; žičióti, –ioja, –iojo 1. låna ut åt någon, ge kredit; 1. låna ut åt någon, ge kredit; 2. ta på kredit; 2. ta på kredit; 3. önska; 3. önska; 4. vilja8; På litauiska betecknar både žýčyti, –ija, –ijo (žičýti, –ija, –ijo) och žyčioti, –iója, –iójo (žičioti, –ioja, –iojo, žičióti, –iója, –iójo, žičióti –ioja, –iojo) en fortgående, ofullbordad handling. Polska pożyczać och rutenska позычаму, позычати, позычати betecknar också en fortgående, upprepad handling, men det finns inga belägg för att icke-prefixala verb med denna betydelse, såsom žýčati och *зычamu, *жичamu, *жычamu (vilka formellt skulle motsvara just žičióti (žičioti, žičióti, žýčioti)), skulle ha använts i de slaviska språken. Antingen lånades alltså det prefixala verbet pažyčioti, –iója, –iójo in i litauiskan: 1. ’ge någon något på kredit, med återbetalningsskyldighet’; 2. ’ta något av någon på kredit, med återbetalningsskyldighet’ (enligt LKŽe belagt endast i senare skrifter och dialekter), varefter žyčioti, –iója, –iójo (žičioti, –ioja, –iojo, žičióti, –iója, –iójo, žýčioti –ioja, –iojo) började användas genom deprefixering, eller så är formen en ombildning som uppstod vid inlåningen. 8 Betydelse belagd i DK. 82 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Slavizmai veiksmažodžiai ir slaviškos šaknies hibridai SAMMANFATTNING Litauiska avledningar från lån genomgår endast i sällsynta fall inga betydelseförändringar i jämförelse med besläktade verb som är regelbundna lån. Oftare bygger derivativa hybrider på betydelserna hos grundordet, vilket ger upphov till skillnader mellan verb med slavisk rot och lån. De senare har vanligtvis redan lånats in från slaviska språk med flera betydelser, medan hybrider som bildats i litauiskan får en enda specifik betydelse, knuten till arbetskategorin (till exempel atprovinėti, -inēja, -inėjo), eller omvänt kan en avledning, beroende på grundordets betydelser, få nya betydelser (till exempel mierúoti, -úoja, -ãvo), som inte ens verb med motsvarande rot i de slaviska språken har. Däremot skiljer sig de verb som föreslås kallas adaptationshybrider i huvudsak inte från sina regelbundna slaviska lån med samma rot – betydelseskillnader har noterats endast i paret rokavóti, -avoja, -avójo / rokúuoti, -úoja, -ãvo, men det är viktigt att understryka att det senares betydelser är belagda i slaviska språk (till exempel polsk dialektform rachować ’za co = uważać, poczytywać, mieć, brać za co’ (’anse vara något’) eller ’myśleć, mniemać, sądzić’ (’tro, ha en uppfattning’) (SJP V 457). Detta fall, där ett verb med slavisk rot och oregelbundet suffix har fler gemensamma betydelser med verbet i de slaviska språken än det regelbundna lånet, skulle innebära att rokúuoti och liknande verb har genomgått modifieringar under integrationen. KÄLLOR OCH LITTERATUR BK – Roberto Bellarminos katekes. Tillgänglig på internet: http://www.lki.lt/seniejirastai/db.php. Brückner Alexander 1877: Die slavischen Fremdwörter im Litauischen. Prieiga per internetą: www.https://archive.org/details/dieslavischenfr01brgoog. Būga Kazimieras I–III: Samlade skrifter 1–3. Vilnius: Statliga förlaget för politisk och vetenskaplig litteratur, 1958–1961. Daukša Mikalojus 1595: Kathechismas arba mokslas kiekwienam krikszczioniui priwalvs. – Mikalojaus Daukšos 1595 metų katekizmas, par. V. Jakšienė, J. Palionis. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1995. Daukša Mikalojus 1599: Postilla Catholicka. – Daukšos Postilė. Kaunas: Lietuvos Universiteto leidinys, 1926. Dini Pietro Umberto 1987: Slavismi e germanismi lessicali nel Piccolo Catechismo lituano di Lysius. – Annali della Facoltà di Lettere e Filosofia, 225–245. Straipsniai / Articles 83 ANŽELIKA SMETONIENĖ Dini Pietro Umberto 1989: Slavizmai Lizijaus ir Engelio katekizmuose: sugretinamoji analizė. – International Conference for Balto-slavistics. Dini Pietro Umberto 1993: Sul velato influsso polacco negli aggettivi derivati del lituano antico (Ledesma 1590, Daukša 1595, Anonimo 1605). – Annali della Facoltà di Lettere e Filosofia, 147–159. DLKG3 – Nutida litauisk grammatik, red. V. Ambrazas. Vilnius: Institutet för vetenskap och encyklopedisk utgivning, 1997. Grzega Joachim 2003: Borrowings as a Word-Finding in Cognitive Historical Onomasiology. – Onomasiology Online, 22–42. Prieiga per internetą: http://www1.ku-eichstaett.de/SLF/EngluVg1SW/OnOn.htm. Jakaitienė Evalda 2009: Leksikologija. Vilnius: Vilniaus universitetas. Jaknavičius Jonas 16471, 16742, 16793, 16904, 17055: Ewangelie Polskie y Litewskie. Tillgänglig på internet: http://www.lki.lt/seniejirastai/db.php. Jakulis Antanas 1995: „Knygos Nobažnystės“ leksika 1. Klaipėda: S. Jokužio leidykla. Kardelis Vytautas 2003: Rytų aukštaičių šnektų slavizmų fonologijos bruožai. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Karulis Konstantīns 1992: Latviešu etimoloģijas vārdnīca 1–2. Rīga: Avots. Keinys Stasys 1984: Lietuvių kalbos hibridai (sąvoka, rūšys ir normiškumas). – Lietuvos TSR Mokslų Akademijos darbai. A serija, 113–123. KN – Knyga nobažnystės 16531, 16842: – En bok om kristen fromhet, red. D. Pociūtė, Vilnius: Litauiska institutet för litteratur och folklore, 2004. Kozhanov Kirill 2014: Priešdėlio da- semantika lietuvių kalboje. – Baltai ir slavai: dvasinių kultūrų sankirtoje, 254–274. KR – Kasakauskis Jurgis 16811, 16912: Den allra heligaste Marias rosenkrans. Tillgänglig på internet: http://www.lki.lt/seniejirastai/db.php. Kregždys Rolandas 2012: Charakterystyka słownika polonizmów w języku litewskim. – LingVaria 2(14), 125–146. Kregždys Rolandas 2013: Leksiniai skoliniai – tautų kultūrinės interferencijos refleksija: lietuvių kalbos polonizmai-semitizmai. – Baltu filoloģija 22(2), 55–93. Kregždys Rolandas 2014: Методика и критерии идентификации полонизмов литовского языка. – LingVaria 2(18), 195–217. Kregždys Rolandas 2014 (2): Särdrag i attributionen av polonismer och latinism i litauiska. – Funkcjonowanie języków i literatur na Litwie, 407–421. 84 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Slavizmai veiksmažodžiai ir slaviškos šaknies hibridai Kudzinowski Czesław, Otrębski Jan 1958: Biblia Litewska Chylińskiego. Nowy Testament 2. Poznań: Wydawnictwo naukowe uniwersytetu im. Adama Mickiewicza. Kudzinowski Czesław 1964: Biblia Litewska Chylińskiego. Nowy Testament 3. Poznań: Wydawnictwo naukowe uniwersytetu im. Adama Mickiewicza. Kudzinowski Czesław 1977: Indeks-słownik do „Daukšos postilė“. Poznań: Wydawnictwo naukowe uniwersytetu im. Adama Mickiewicza. Lebedys Jurgis 1977: Senoji lietuvių literatūra. Vilnius: Mokslas. LKE – Litauiska språkets encyklopedi, red. V. Ambrazas. Vilnius: Institutet för vetenskap och encyklopedisk utgivning, 2008. LKŽe – Litauiska språkets ordbok, elektronisk version. Redaktionskollegium: Gertrūda Naktinienė (huvudred.), Jonas Paulauskas, Ritutė Petrokienė, Vytautas Vitkauskas, Jolanta Zabarskaitė. Vilnius: Litauiska språkets institut, 2005. Tillgänglig på internet: http://www.lkz.lt/. Otrębski Jan 1965: Gramatyka języka litewskiego 2: Nauka o budowie wyrazów. Warszawa: Państwowe Wydawnictwo naukowe. Pakerys Jurgis 2013: Naujųjų skolinių duomenų bazės veiksmažodžių morfologija. – Taikomoji kalbotyra. Prieiga per internetą: http://taikomojikalbotyra.lt/lt/2013/12/naujuju-skoliniu-duomenu-bazes-veiksmazodziu-morfologija. Palionis Jonas 1967: Lietuvių literatūrinė kalba XVI–XVII a. Vilnius: Mintis. PP – Predikans början. Tillgänglig på internet: http://www.lki.lt/seniejirastai/db.php. SGPK I–VI – Polska dialektordboken 1–6. Red. J. A. L. Karłowicz, Kraków: Jagiellonska universitets tryckeri, 1900–1911. Siaurukienė Halina 1987: „Knygos nobažnystės“ giesmyno skoliniai. – Lietuvių kalbotyros klausimai 26, 145–150. Sirvydas Konstantinas 16201: Dictionarium trium lingvarum. – Konstantinas Sirvydas äldre ordbok, red. K. Pakalka. Vilnius: Institutet för vetenskap och encyklopedisk utgivning, 1997. Sirvydas Konstantinas 16312; 16774: Dictionarium trium lingvarum. Tillgänglig på internet: http://www.lki.lt/seniejirastai/db.php. Sirvydas Konstantinas 16423: Dictionarium trium lingvarum. – Den första litauiska ordboken, red. K. Pakalka. Vilnius: Mokslas, 1979. Sirvydas Konstantinas 1629–1642: Punktay sakimu. – Punktai sakymų 1–2, par. F. Specht. Göttingen, 1929. Straipsniai / Articles 85 ANŽELIKA SMETONIENĖ SJP I–VIII – Polska språkets ordbok 1–8. Warszawa, 1898–1923. SP – 1600-talets polska språks ordbok. Tillgänglig på internet: http://sxvii.pl. Skardžius Pranas 1998: Rinktiniai raštai 4. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Slavočinskis Saliamonas Mozerka 1646: Giesmes tikieimvy katholickam pridarančias. Prieiga per internetą: http://www.lki.lt/seniejirastai/db.php. Smoczyński Wojciech 2008: Uzupełnienia do „Słownika etymologicznego litewskiego“, 1 dalis. – Acta Linguistica Lithuanica 58, 53–151. SPol I–XXXV – 1500-talets polska språks ordbok 1–35. Wrocław – Warszawa – Kraków – Gdańsk – Łódź: 1966–2011. SS I–XI – Fornpolsk ordbok 1–11. Wrocław – Warszawa – Kraków – Gdańsk – Łódź, 1953–2002. Stundžia Bonifacas 2009: Bendrinės lietuvių kalbos akcentologija. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Urbutis Vincas 1978: Žodžių darybos teorija. Vilnius: Mokslas. Urbutis Vincas 1992: Senosios lietuvių kalbos slavizmai. – Baltistica 27(1), 4–41. Urbutis Vincas 1993: Senųjų slavizmų kilmės įvairovė. – Baltistica 28(1), 91–101. Widłak Stanisław 2012: Italianismi in lituano dovuti al tramite polacco. – Romanica Cracoviensia 11, 472–479. Wohlgemuth Jan 2009: A Typology of Verbal Borrowings. Berlin: Walter de Gruyter GmbH&Co. Zinkevičius Zigmas 1968: Apie 1605 m. katekizmo tarmę. – Baltistica 4, 109–116. Zinkevičius Zigmas 1974: S. M. Slavočinskio giesmyno (1646 m.) kalba. – Žodžių formos ir jų vartosena, 135–170. Zinkevičius Zigmas 1988: Senųjų raštų kalba. Vilnius: Mokslas. Zinkevičius Zigmas 1997: Dėl balsių a, o, e, ė kaitos slavizmuose. – Lietuvių kalbotyros klausimai 37, 196–200. Zinkevičius Zigmas 2002: Rinktiniai raštai 1. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Адамавичюте Ирена 1978: Лексические полонизмы в литовских говорах: виды заимствований и их адаптация. – Acta Baltico-Slavica 12, 91–105. 86 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV Slavizmai veiksmažodžiai ir slaviškos šaknies hibridai Адомавичюте Ирена 1982: Механизмы семантической адаптации заимствований. – Sintaksės ir semantikos klausimai. Tezės, 102–103. Adomavičiūtė, Irena 1982 (2): Etapper i det polsk-litauiska lexikala samspelet. – Acta Baltico-Slavica 14, 1–48. Адомавичюте Ирена 1984: Проблемы изучения польских заимствований в литовских говорах. – Studia nad polszczyzną kresową, 7–21. ГСБМ I–XXXIII – Historisk ordbok över det belarusiska språket 1–33. Minsk, 1982–2013. ЕСУМ I–VI – Etymologisk ordbok över det ukrainska språket 1–6. Kyiv: Naukova dumka, 1982–2012. Кошкин Игорь 2014: Древнейшие славизмы в латышском языке: некоторые проблемы исторической реконструкции. – Studia Slavica Hung. 59(1), 1–13. МДСУМ I–II – Тимченко Євген Костянтинович 2002–2003: Матеріали до словника писемної та книжної української мови 1–2. Київ – Нью-Йорк: Національна академія наук України. СДЯ I–III – Ordbok över fornöstslaviska språket 1–3, red. I. I. Sreznevskij. Moskva: Kniga, 1989. СДрЯ I–IX – Ordbok över fornöstslaviska språket (XI–XIV århundradena) 1–9. Moskva, 1988–2012. СРНГ I–XLVI – Ordbok över ryska folkspråksdialekter 1–46. Moskva, Leningrad, Sankt Petersburg: Nauka, 1965–2013. СРЯ I–XXIX – Ordbok över det ryska språket XI–XVII århundradena 1–29. Moskva: Nauka, 1975–2011. ССМ I–II – Ordbok över det fornukrainska språket XIV–XV århundradena 1–2, red. L. L. Humetska, I. M. Kernytskyj. Kyiv: Naukova dumka, 1977–1978. ЭСБМ I–XIII – Etymologisk ordbok över det belarusiska språket 1–13. Minsk, 1978–2010. Slaviska lånverb och hybrider med slaviska rötter S A M M A N F A T T N I N G Slaviska lånverb har undersökts i betydligt mindre utsträckning än slaviska substantiv- eller adjektivlån, även om det inte finns någon tydlig gräns mellan lånverb och litauiska avledningar av inlånade substantiv eller adjektiv. Detta blir särskilt relevant när ett verb i mottagarspråket får ett suffix som formellt inte motsvarar ett suffix hos slaviska verb. Vanligtvis kommer sådana slaviska ord som rutenska арендовати och polska arendować Straipsniai / Articles 87 ANŽELIKA SMETONIENĖ in i det litauiska språket med suffixet -avoti (lit. arendavoti, -avoja, -avojo DP 294), rutenska бавити och polska bawić – med suffixet -yti (lit. bõvyti, -ija, -ijo MP 36, KN SE 237, ChNT 327), rutenska буяти eller fornryska буꙗти och polska bujać – med suffixet -oti (lit. bujóti, -ója, -ójo KN G 168, ChNT 368), etc. I 1500- och 1600-talens texter från Storhertigdömet Litauen finns dock lånord med slavisk rot och suffixen -(i)uoti, -(i)uoja, -(i)avo, -(i)auti, -(i)auja och -(i)avo, vilka saknar motsvarigheter i de slaviska språken, eller så har slaviska suffix inte integrerats enligt den vanliga modellen. Sådana verb med slavisk rot kan knappast jämföras med lånord som överensstämmer med slaviska verb vad gäller både rot och suffix. När det finns ett underliggande ord (lånord) i det litauiska språket kan sådana avvikelser i suffixen vanligen förklaras som en avledningsprocess med affix, vanligen förknippad med en typisk kategori. Det finns emellertid en grupp inlånade verb som saknar underliggande ord i det litauiska språket och har fått oregelbundna suffix under sin integration. Huvudfrågan är hur sådana verb ska betraktas. Troligast är att sådana verb kan betraktas som hybrider. Stasys Keinys påpekade att en hybrid först och främst är en lexikologisk term, eftersom den ”delvis ingår i systemet för indelning av ord efter ursprung (en mellanlänk mellan lånord och inhemska ord)”, och att det grundläggande villkoret för hybrider är ett underliggande ord (Keinys 1984: 114–117), medan LKE ger en utförlig definition av en hybrid: ”Hybrider är ord som, utöver sina egna oböjliga morfem, också innehåller morfem från andra språk. Hybrider uppstår vanligen genom översättningslån eller ombildning av lånord eller genom ordbildning med redan inlånade morfem” (LKE 2008: 207). Enligt Vincas Urbutis föreligger ingen avledning om den endast bygger på roten och inte på det underliggande ordet (Urbutis 1978: 115). Det innebär att verb med slavisk rot, oregelbundna suffix och utan underliggande ord bör betraktas som ett uttryck för morfologisk anpassning, som inte skapar några neologismer och endast kan leda till olika varianter av samma ord, där det tidigare inlånade ordet eller något annat ord ombildas och affixet endast är en morfologisk komponent (Urbutis 1978: 115). Om slaviska lånverb med ett suffix som formellt inte motsvarar ett suffix hos slaviska verb betraktas som ombildningar av ett lånord, eller som ombildningar under en separat integrationsprocess (när ett lånord med ett regelbundet suffix inte beläggs i närheten), så benämns sådana ord, utifrån den breda definitionen av hybrider i LKE och det faktum att hybrider innefattar ombildningar av lånord, som hybrider. I denna artikel delas verb utan exakta motsvarigheter i de slaviska språken enligt oppositionen segmenterbar / icke-segmenterbar in i två typer av hybrider – adaptiva och derivationella. Inskickad den 19 januari 2016. ANŽELIKA SMETONIENĖ Institutet för litauiska språket Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Litauen [email protected] 88 Acta Linguistica Lithuanica LXXIV