Asmenų pavadinimai šiaurės panevėžiškių patarmėje

AURELIJA GRITĖNIENĖ Litauiska språkinstitutet Forskningsområden: lexikologi och lexikografi. PERSONBETECKNINGAR I DEN NORRA PANEVĖŽIŠKIAI-DIALEKTEN Personnamn i den norra Panevėžiškiai-dialekten SAMMANFATTNING Artikeln behandlar en omfattande och hittills föga undersökt semantisk grupp: personbeteckningar som har dokumenterats i den norra Panevėžiškiai-dialekten. För denna studie valdes 280 personbeteckningar ut utifrån människors fysiska egenskaper, ålder, verksamhet och sociala relationer. Syftet med studien är att visa hur många och varierade sådana beteckningar är, diskutera deras bildning och ursprung samt försöka fastställa vilka av dem informanterna fortfarande använder aktivt och vilka som håller på att försvinna eller helt har fallit ur aktivt bruk. NYCKELORD: dialekt, lexikon, nominering, lexikal betydelse, ordbildningsanalys, personbeteckning ANNOTATION Artikelns ämne är en stor semantisk grupp som inte har studerats ingående – personbeteckningar som har belagts i den nordliga Panevėžiškiai-subdialekten. För studien valdes 280 personbeteckningar som återspeglar personens fysiska egenskaper, ålder, sysselsättning och sociala relationer. Studien avser att visa hur rikliga och varierande sådana beteckningar är, diskutera deras bildning och ursprung samt försöka fastställa vilka av dem som fortfarande används aktivt av informanterna och vilka som gradvis håller på att försvinna ur aktiv användning eller helt har övergetts. NYCKELORD: subdialekt, lexik, nominering, lexikal betydelse, derivationsanalys, personbeteckning. 224 Acta Linguistica Lithuanica LXXV Asmenų pavadinimai šiaurės panevėžiškių patarmėje 1. INLEDNING Inom litauisk språkvetenskap har många studier genomförts om olika personbeteckningar. Litauiskans beteckningar för släktskap genom giftermål har undersökts ingående (deras ursprung, utveckling, utbredning, betydelse och förhållande till andra språk har beskrivits) (Buivydienė 1997). Zoomorfismer har beskrivits utförligt ur olika perspektiv (Rosinienė 1987: 41–51; 1982: 78–87; 1989: 384–387). Personbeteckningar i den traditionella žemaitiska dounininkai-dialekten har undersökts (Babickienė 2015). Särskilt ingående har negativa beskrivningar av människor i endriejaviškiai-talspråket analyserats (Jasiūnaitė 1999: 300–325). Endriejaviškiai-ordförråd och fraseologi som beskriver människors utseende och karaktärsdrag har beskrivits (Ruškys 2010). Semantiken och de stilistiska egenskaperna hos litauiska fraseologismer som pejorativt beskriver människors karaktär har undersökts (Ruškys 1982: 88–95). Personbeteckningar i standardspråket som uttrycks genom verbala nomina mobilia har analyserats (Dzežulskienė 2001: 55–69). Personbeteckningar med ledet bendr- och deras ordbildningsegenskaper i det administrativa språket har behandlats (Pečkuvienė 2014: 648 – 660). I studenternas examensarbeten har synonymi och bruk av substantiv som betecknar personer beskrivits (Klimavičiūtė 2012), och jämförelser som beskriver människor i litauiskan har analyserats (Zlatkutė 2011). En slutsats framträder tydligt i alla arbeten av forskare som har undersökt dialektalt ordförråd: människor beskrivs oftast negativt med zoomorfismer, somatiska eller andra fraseologismer och dialekternas bildrika ordförråd. Generellt finns det, i litauiskan liksom i många andra språk, ojämförligt fler ord med negativ emotionell värdering än med positiv1. Detta faktum kan förklaras av psykologiska och sociala orsaker: allt som är gott betraktas vanligen som normalt, och ingen uttrycker några särskilda känslor inför det normala (Jakaitienė 1988: 51; 2010: 162). I bykulturen strävade man efter att inte avvika från traditionella moraliska normer och att hålla sig till den så kallade ”gyllene medelvägen”; därför ”verkade allt som utan tvivel var gott och hederligt och som alla tydligt förstod, väcka minst bekymmer” (Ruškys 2010: 4). I den nordliga Panevėžiškiai-subdialekten har 280 lexem registrerats som betecknar människor utifrån fysiska egenskaper, ålder, verksamhet och sociala relationer. Det är inte utan anledning som folkvisdomen säger att man möts efter klädseln och ledsagas ut efter förståndet. Människans utseende har alltid varit viktigt, från urminnes tider fram till vår tid av evig ungdomskult. Vid bedömningen av en människa har hennes ålder och sociala relationer alltid varit lika viktiga – den verksamhet hon bedriver, hennes ekonomiska ställning och tillhörighet till en viss social grupp. Enskilda lexem ur dessa semantiska grupper nämns i separata studier av forskare inom den nordliga Panevėžiškiai-subdialekten, 1 Av ord som uttrycker en tydligt positiv värdering kan endast de många diminutiverna i litauiskan och något enstaka ord med patetisk prägel nämnas (Jakaitienė 2010: 162). Straipsniai / Articles 225 AURELIJA GRITĖNIENĖ men någon mer ingående beskrivning av det nämnda ordförrådet har vi ännu inte. I en tid då dialekterna jämnas ut är sådana studier mycket aktuella. Talspråket förändras och kommer att fortsätta förändras; därför är det särskilt viktigt att ”undersöka denna process och samla in uppgifter som berikar litauistiken och bidrar till kunskapen om vårt folks förflutna” (Zinkevičius 2006: 255). Syftet med denna artikel är alltså att mer ingående behandla vilka lexem de nordliga panevėžiškiai använder för att beteckna personer utifrån deras yttre drag, ålder, verksamhet och sociala relationer. För att uppnå detta syfte har följande uppgifter formulerats: att dela in beteckningarna efter lexikal betydelse i motsvarande semantiska grupper och undergrupper, behandla beteckningarnas ordbildning och ursprung samt försöka fastställa vilka av dessa beteckningar som fortfarande används och vilka som håller på att försvinna eller helt har fallit ur aktivt bruk. Material som författaren har samlat in under fältresor och i tilläggskartoteket till Litauiska språkets ordbok (LKŽP) funna nyare uppgifter jämförs med äldre uppgifter i Litauiska språkets ordbok (LKŽe). Om ett ord finns i ordboken men inte har kunnat beläggas under fältresor på 20 år och inte heller finns registrerat i LKŽP, är sannolikheten stor att det gradvis håller på att försvinna ur aktivt bruk. I artikeln används deskriptiv metod, ordbildningsanalys och en strukturell metod för materialet. Denna studie kan vara av intresse och värde inte bara för specialister på lexik, dialektologi utan också för etnolingvistik. Det har länge varit känt att ”benämningen säger mer om den som benämner (subjektet) än om själva benämningsobjektet. Detta är än mer övertygande eftersom den som benämner inte så mycket förmedlar sitt personliga intryck som, mer eller mindre medvetet, visar sin världsbild – återigen inte så mycket sin egen personliga världsbild som den som hen tillhör” (Civjan 1990: 54; citerat från Gudavičius 2000: 17). Som redan nämnts har alltså 280 lexikala enheter samlats in för denna studie. Material från den nordliga Panevėžiškiai-subdialekten (främst från talspråken i Pasvalys-distriktets församlingar Daujėnai, Grūžiai, Joniškėlis, Krinčinas, Kriklinai, Pùmpėnai, Pãsvalys, Pùšalotas, Skrebótiškis, Salõčiai och Vaškai) har samlats in under fältresor (sedan 1998) och hämtats ur LKŽP och LKŽe. Den senare kan betraktas som en hypertext – en datakälla med vars hjälp man kan undersöka inte bara den ”naiva” utan också den ”vetenskapliga” världsbild som den nationella språkets lexik representerar (Kravcova 2013: 5). Artikeln behandlar endast den så kallade dialektala (differentiella) lexiken – ett lexikalt skikt som är okänt i standardspråket eller skiljer sig från det på något sätt (genom rot, betydelse eller ordbildning) (jfr Jakaitienė 2010: 176–177). Dessa ord återfinns varken i Ordbok över nutida litauiska (DŽe) eller i Litauiska standardspråkets ordbok (BŽe). Artikeln analyserar både konnotationsneutrala beteckningar och sådana med negativ eller positiv nyans. Utifrån lexikala betydelser urskiljs flera grupper av beteckningar. Inom varje grupp delas lexemen in i ytterligare undergrupper; i de relevanta avsnitten, för att ge en så fullständig bild som möjligt av det behandlade ordförrådet 226 Acta Linguistica Lithuanica LXXV Asmenų pavadinimai šiaurės panevėžiškių patarmėje bilden kompletteras med idiom och jämförelser som har noterats i dialekten eller hittats i ordböcker2. 2. BENÄMNINGAR PÅ OLIKA BRISTER I PERSONERS YTTRE Som redan nämnts används i alla våra dialekter betydligt fler lexem med negativ betydelse (nedsättande, hånfulla) när människors yttre beskrivs än lexik med positiv konnotation3. Personer med normal kroppsbyggnad och ett vanligt utseende förblir i dialekten liksom obemärkta; ingen särskild uppmärksamhet riktas mot dem, och det behövs inga särskilda lexem för att benämna dem. Det målande ordförrådet används när man talar om synliga personegenskaper, det vill säga om ett ovanligt utseende (överviktiga eller magra, håriga eller skalliga, med någon ovanligt stor kroppsdel och så vidare) och motorik (detta är människans dynamiska utseende, hennes gång och rörelser, till exempel haltande, vacklande och så vidare). Sammanlagt har 111 benämningar som rör olika brister i personers yttre noterats i dialekten. En omfattande semantisk grupp utgörs av lexem som beskriver människans kroppsbyggnad. 18 sådana har noterats. Flest ord används för att benämna personer som väger mer än normalt. Här kan nämnas avledningar med olika suffix och ändelser, vilka fortfarande är ganska vanligt förekommande: apskrituõlis, -ė ”en person med kompakt, rund kroppsbyggnad” (Všk)4, deriūgà ”en mycket kraftig person” (Grž), driùčkis, -ė ”en tjock person” (Grž), išpūtelis, -ė ”en som är uppsvälld, en tjockis, en med stor mage” (Grž), riebùckis, -ė ”en tjockis” (Grž). Endast LKŽe belägger suffixavledningarna dùmza ”en tjock, klumpig och trög person” (Ps) och sudùbėlis, -ė ”en som är hopsjunken, insjunken, slapp” (Grž). Personer med kraftig kroppsbyggnad benämns än i dag också med sammansättningar: keraplėšas ”en liten, ganska kraftig person” (Slč), mėšpilvis, -ė ”en med stor mage” (Všk). En fet, kraftigt byggd 2 Några exempel är hämtade ur Frazeologijos žodynas (FŽ) och Palyginimų žodynas (PlgŽ). Tillgänglig på internet: http://lkiis.lki.lt. 3 I dialekten har endast mycket få särskiljande lexem, idiom och jämförelser noterats som betecknar personer med vackert utseende, som är fysiskt attraktiva och starka. Till exempel: baltveidis, -ė ”en person med vitt ansikte” (Grž), skaidravėidis, -ė ”en med ett klart, ljust ansikte” (Grž), žėlvys, -ė ”en som är kraftig och stark” (Įnšk), kaip iš pieno plaukęs ”mycket vacker, frisk och rosig” (Įnšk), kaip iš paveiksliūko ”mycket vacker” (Grž) med flera. 4 Inom parentes anges den ort där ordet har noterats. Förkortningarna är desamma som i LKŽe. Allt material som författaren har samlat in under sina expeditioner har införlivats i LKŽP, och därför skiljs exemplen hämtade ur den personliga ordsamlingen i artikeln inte från uppgifterna i LKŽP eller LKŽe. Ordboksmaterialet och de uppgifter som författaren har samlat in framträder tydligare som separata när artikeln behandlar hur benämningarna försvinner ur aktivt bruk. Straipsniai / Articles 227 AURELIJA GRITĖNIENĖ en person med sådant ansikte kallas marmūžu (Grž), medan vulgärordet subinius, -ė (Grž) används om en person med stor bakdel. I dialekten har också noterats sju ord som används bildligt: arbūzas, moliūgas ”om en överviktig, klumpig och lat person” (Grž), penuikšlis, -ė ”om en överviktig, fet person” (Grž), pumpūrė ”om en kort, tjock flicka eller kvinna” (Jnšk), pūžlys ”ett kort, tjockt och svagt barn” (Ps), kalādė, špinta ”om en tjock, klumpig kvinna” (Všk). Detta är en metaforisk betydelseöverföring, som inom kognitiv lingvistik förstås inte som ett sätt att skapa benämningar utan som en målande förståelse av en situation eller händelse, en dold jämförelse och ett av de grundläggande sätten att förstå världen (Gudavičius 2000: 88). För att benämna en tjock person använder man i den nordliga panevėžiškiai-dialekten också zoomorfismer5. Sju sådana har noterats under expeditioner: kiaūlė, pāršas 1. ”om en ouppfostrad person med begränsade kunskaper”; 2. ”om en kraftig, överviktig person” (Ps, Všk), kārve, ku-mėlė ”om en klumpig, stor och tjock kvinna” (Grž), jāutis, veršis ”om en stor, kraftigt byggd man” (Všk), meškā ”om en stor person med kraftig kroppsbyggnad” (Krč)6. Som framgår betecknas kraftig kroppsbyggnad, fetma och klumpighet i dialekten oftast med namn på stora, kraftiga, vanligtvis husdjur. Denna tendens förekommer i fler än en dialekt (jfr Jasiūnaitė 1999: 306). Sådana benämningar visar människans förmåga att urskilja likheter mellan en person och ett motsvarande djur. Eftersom människan är en ytterst komplicerad varelse och alltings centrum är de flesta metaforer ”centripetala”, riktade mot människan (Pikčilingis 1975: 279). Generellt är syftet med att skapa metaforer att ”uttrycka sig mer målande och effektivt, så att lyssnaren påverkas starkare och uppfattar den överförda informationen inte bara intellektuellt utan också känslomässigt” (Gudavičius 2000: 90). Än i dag använder nordliga panevėžiškiai-talare även lånord för att benämna överviktiga personer: pampuškà (vitryska пампушка7, polska pampuszka, de senare härstammar från tyska Pfannkuchen) ”om en tjock kvinna eller flicka” (Krč), verbliūdas, verliūgas (ryska верблюд) ”om en kraftig, tjock och klumpig person eller ett djur” (Krč, Pmp). 5 Zoomorfismer förekommer i många språk, kanske till och med i alla, men deras förverkligande skiljer sig åt mellan språken och kan vara mycket betydelsefullt för förståelsen av en folks kultur. I språken inom vårt område sammanfaller sådana metaforer ofta och har vanligen negativa konnotationer. Att djurnamn i detta fall är mycket produktiva vittnar i grunden om litauernas negativa syn på djurvärlden (Gudavičius 2000: 92, 94). 6 Särskilt målande och mustiga är jämförelser av stora, överviktiga personer med stora hushållsföremål (vävstolar, en pečius ”ugn”, ett kar, en bubinas ”trumma”) eller motsvarande djur: Merga kaip staklės (stor, kraftigt byggd) (Grž). Agi tavo pačios, vyrel, išsipenėjimas – kaip pečius! (Jnšk). Klebono drūtybė – kaip kubiliukas! (Jnšk). Jo pilvas išvirtęs kaip bubinas (Jnšk). Drūtas kaip meška (Pmp). Riebus kaip barsukas (Pšl). Didelė kaip kumelė, durna kaip višta (Ps). 7 Motsvarigheter på andra språk hämtas ur elektroniska och tryckta ordböcker. Deras bibliografi återfinns i den gemensamma litteraturförteckningen. 228 Acta Linguistica Lithuanica LXXV Asmenų pavadinimai šiaurės panevėžiškių patarmėje Dažnai patarmėje įvardijant asmenį atskirai pabrėžiama ir kuri nors neįprasto dydžio, storio ar ilgio kūno dalis. Tokiais atvejais daugiausia vartojami dūriniai. Jų ekspedicijose užrašyta 11: didžidadantis, -ė „kas su dideliais dantimis“ (Grž), didžiakaktis, -ė „kas su didele kakta“ (Grž), drūtablaūzdis, -ė „storablaūzdis“ (Jnšk), gervakaklis, -ė „kas ilgu kaklu, ilgakaklis“ (Jnšk), išvirštapilvis, -ė „kas išvirtusiu, dideliu pilvu“ (Grž), nudribtapilvis, -ė „kas su dideliu, nudribusių pilvu“ (Grž), pakabintgurklis, -ė „kas nukabusiu gurkliu“ (Grž), puodyngalvis, -ė „žmogus didele galva“ (Grž), sausablaūzdis, -ė „kas ilgomis, plonomis kojomis“ (Jnšk), smailasubinis, -ė „kieno siauras, smailus užpakalis“ (Grž), plačiasubinis, -ė „kieno didelis, platus užpakalis“ (Všk)8. Tarmėse iš karto pastebima ir neįprasta žmogaus eisena. Šlubuojantis, klumpantis, velkantis koją žmogus iš karto gauna atitinkamą pavadinimą: kabálda „kas eina iš lėto, šlubuodamas, šlubis“ (Jnšk), klývis, -ė „kas klyvas, klišis, šleivys“ (Grž), krãpas „kas krapinėja, eina netvirtų, smulkiu žingsniu, pamažu, susilenkęs“ (Grž), kreivūklis, -ė „kas kreivuliuodamas eina“ (Grž), krìpis, -ė „kas krypuoja eidamas“ (Grž), štapìėtas „negražios eisenos žmogus“ (Jnšk). Kaip matyti, negražios, nerangios eisenos žmonės dažniausiai vadinami iš vaizdingųjų veiksmažodžių pasidarytais priesagų ar galūnių vediniais. LKŽe rodo, kad patarmėje ypač populiarūs priesagos -ãlis, -ė vediniai: knapãlis, -ė „kas eidamas knapsi, klumpa, griuvinėja“ (Grž), krapãlis, -ė „kas sunkiai eina, krapalioja“ (Jnšk), kripãlis, -ė „kuris vaikšto krypuodamas“ (Grž), štapãlis, -ė „kas štapalinėja, krapalius“. Dūriniais įvardijami kreivomis, išklypusiomis kojomis asmenys: išklyptkõjis, -ė „kas išklypusiomis kojomis, kreivakojis“ (Grž), klyptakõjis, -ė „kas išklypusiomis kojomis“ (Jnšk), klišakõjis, -ė „kas kreivomis, klišomis kojomis“ (Ps). Deja, šios semantinės grupės pavadinimai iš aktyviosios vartosenos sparčiai traukiasi. Iš 13 čia minimų šios semantinės grupės pavadinimų net 9 fiksuoti LKŽe ir tik 6 (išklyptkõjis, kabálda, klišakõjis, klývis, krãpas, krapãlis) užrašyti per ekspedicijas. Apskritai mūsų kalboje „daugelis vaizdingųjų vardažodžių ir veiksmažodžių įgauna archaizmų statusą“ (Zabarskaitė 2006: 170). Dar viena pavadinimų grupė – leksemos, žyminčios neįprastą žmogaus plaukuotumą. Dažniausiai vartojami sudurtiniai pavadinimai, kurių pagrindinis daiktavardinis dėmuo nurodo, kuri asmens kūno dalis yra plaukuota, o pirmasis dėmuo sietinas su veiksmažodžiu apžėlti. Autorės užrašyti 5 tokie dūriniai: apžėltkõjis, -ė „kas su apžėlusiomis kojomis“ (Grž), apžėltkrūtìnis, -ė „kas 8 En ovanligt stor kroppsdel beskrivs också genom jämförelser. Oftast jämförs människans kroppsdelar med hushållsföremål, redskap och fåglar som informanterna väl känner till från sin egen bymiljö: Hans ansikte är utspänt som en näbbstövel (Jnšk). Dina fingrar är som harvpinnar (stora, knotiga) (Pšl). Ben som lieorv (långa och smala) (Jnšk). Dina ögon är som högafflar (skelögda) (Všk). Ögon som högafflar, tänder som en orgel. Varför glor du nu med ögonen uppspärrade som en stare?! (Jnšk). Straipsniai / Articles 229 AURELIJA GRITĖNIENĖ su apžėlusia krūtine“ (Grž), apž eltnugāris, -ė „kas su apžėlusia nugara“ (Všk), apžėltrañkis, -ė „kas su apžėlus iomis rankomis“ (Grž), apžėltveidis, -ė „kas su apžėlusiu veidu“ (Grž). Priesagų -otis, -ė vediniais ūsótis, -ė (Krč) ir barzdótis, -ė dar ir šiandien patarmėje vadinamas ūsuotas ar barzdotas žmogus. Žymiai rečiau asmuo įvardijamas atskiru pavadinimu dėl menko plaukuotumo. Patarmėje užrašyti tik du šios semantinės grupės duriniai: skustagal̃vis, -ė „kas nuskustais plaukais“ (Ps) ir retabar̃zdis, -ė „kas turi retą barzdą“ (Grž)9. Liaudies išmintis sako, kad sveikata ir už auksą brangesnė (PPr223), todėl stiprus, sveikas žmogus tradicinėje kaimo bendruomenėje buvo reikalingas, gerbiamas, svarbus. Daugelis tradicinių apeigų, visas kompleksas papročių ir gausi žodinė liaudies kūryba buvo skirta užtikrinti žmonių sveikatai ir išlikimui (Trimakas 2008: 9). Jei žmogaus sveikata gera, tuomet apie jį patarmėje sakoma sveikas kaip žuvis (PŠl), sveikas kaip ridikas (Ps)10. Kai sveikata pav y ra, žmogus iš kóto išvirsta (Grž), tuomet ironizuojama: Sveikas kaip ridikas kiauru viduriu (Jnšk). Taigi sergantis, negaluojantis žmogus nelikdavo nepastebėtas. Tokie asmenys dažniausiai buvo vadinami apibendrintu vardu, reiškiančiu apskritai ligotą, nesveiką žmogų. Tokių pavadinimų rasta 6, iki šių dienų tarmėje vartojami tik 3: tai priesagų vediniai ligāšņinkas, -ė „nuolat sergantis, nesveikas žmogus“ (Grž, Ps), sirgalỹnė „dažnai sergantis žmogus, ligonis“ (Grž), sirgūtis, -ė „ligonis“ (Ps), tik LKŽe fiksuoti priesagų vediniai pūkšlỹs, -ė „kas vis pukši, negaluoja“ (Grž), sučiŕpėlis, -ė „kas nesveikas, pasiligojęs“ (PŠl) ir galūnės vedinys stéipė „kas dažnai serga, negaluoja“ (Grž). 6 pavadinimai sietini su kokia nors konkrečia liga ar negalavimu. Tai LKŽe fiksuoti priesagų vediniai krunklỹs, -ė̃ „kas vis krankia, kosti“ (Slč), spréngilas „kas sprengėja, kosti“ (Grž), šniaukšlỹs, -ė̃ „kas kvėpuodamas šniurkščia“ (PŠl); iki šiol patarmėje vartojamas priesagos vedinys núomarninkas, -ė „epileptikas“ (Jnšk) ir duriniai vištātupis, -ė, vištakis, -ė „kas nepr imato sutemus, serga vištakumu“ (Jnšk, Ps). Patarmėje fiksuota 17 leksemų, kuriomis pavadinamas apskritai silpnas, sunykęs, mažesnės nei įprasta jėgos ar mažo ūgio žmogus. Minėtini LKŽe rasti priesagų -ėlis, -ė, -la, -lė, -lys, -ė, -uoklis, -ė vediniai: čyplỹs, -ė̃ „nususėl is“ (Grž), čirplỹs, -ė̃ „kas nučirpęs, sunykęs“ (Grž), kliùrkla „menkas, silpnas žmogus“ (Grž), kniáuklė „labai sulysęs, nusibaigęs žmogus“ (Všk), mauklỹs, -ė̃ „prastas, 9 När informanterna talar om män som inte är skalliga, är rufsiga och långhåriga, eller kvinnor med tunt och glest hår, använder de olika jämförelser och fraseologismer: Huvud som en hjässa (kal) (Grž). Månen lyser på hjässan (begynnande flint) (Grž). Hennes lilla fläta är rufsig som en kattsvans (Jnšk). En liten fläta som en musrumpa (Všk). Rufsig som om han jagat en varg (Krč). Bevuxen som en stubbe (Jnšk). Mustasch som ett stoars svans (lång) (Ps). 10 I den litauiska språkbilden uppfattas den röda färgen och styrka som tecken på hälsa (Paparėlytė-Klovienė 2007: 91). 230 Acta Linguistica Lithuanica LXXV Asmenų pavadinimai šiaurės panevėžiškių patarmėje en hopkrupen, hopträngd person” (Jnšk), nučūpėlis, –ė ”en krympling, en uttorkad person” (Grž), pagybelis, –ė ”en person med klen hälsa, svag” (Grž), pašūšelis, –ė ”en person som är förfallen, slarvig och obetydlig” (Grž), pašpogelis, –ė ”en sjuklig person” (Grž), pūtuoklis, –ė ”en som snabbt blir utmattad och trött” (Grž). I subdialekten har författaren noterat följande suffixavledningar: apnykelis, –ė ”en avmagrad, obetydlig och sjuklig person” (Grž), apsilpėlis, –ė ”en som är försvagad, svag” (Jnšk), kvōksla ”en som ständigt stönar och pustar” (Grž), nukārėlis, –ė ”en utmärglad, döende person” (Grž), nusisukėlis, –ė ”en som är förtvinad, uttröttad, vid svag hälsa, en döing” (Grž), pėrkritėlis, –ė ”en som är utslagen och döende” (Grž), sunýkėlis, –ė ”en som är förtvinad, försvagad och döende” (Jnšk). LKŽe belägger ändelseavledningar: keriaūžis ”en person som inte växer, är förtvinad och krokig” (Grž), kėžis ”en som inte växer” (Ps), nykà ”en förtvinad, sjuklig person” (Grž); under expeditioner noterades följande ändelseavledningar: išdvasa ”en som är mycket uttorkad, vid svag hälsa, en döing, ett vrak” (Grž), núodvasa, núogara, núogaras, núogaiša ”en svag, avmagrad och sjuklig person, ett vrak, en förtvinad person” (Grž, Všk). Än i dag används också ord och fraseologismer i överförd betydelse: kukūrbezdalis ”en som är liten och inte växer” (Grž, Pšl, Všk), dvėseliena ”en mager och avmagrad person” (Ps) (jfr sprōgėliena ”en mager person” (Grž)), spirgūtis ”om en liten och spensligt byggd person” (Všk), žiaužėrė ”en som är obetydlig, uttorkad och hopskrumpen” (Všk), iš veido išbėgęs ”mager och avmagrad” (Grž), vėjo perpūčiamas ”svag, obetydlig och mager” (Skrb), bè savęs ”allvarligt sjuk” (Jnšk). I subdialekten har också fyra zoomorfismer noterats i denna betydelse: čiovylis ”om en liten och svag person” (Dj), kėkštas ”en liten, lätt, uttorkad och svag person” (Všk), kirstūkas ”en liten, hopkrupen man” (Jnšk), sikė ”om en smal, uttorkad och förtvinad kvinna” (Všk). En hopkrupen, krokig, klumpig och sjuklig person beskrivs i subdialekten också med olika liknelser: Hopvriden som Karlavagnen (Pšl). Krokig åt alla håll som Karlavagnen (spretig åt alla håll, utbredd) (Grž, Jnšk). Hopkrupen och hopdragen som en kukūrbezdalis (Jnšk). Av ett enda ben (orörlig, klumpig) – som en varg (Pšl). Krafter har han inte – som en syrsa (Grž). Så mycket hälsa jag har – som en kyckling! (Jnšk). Slapp [person] som en komocka (Jnšk). Om en mager, uttorkad och rynkig kvinna sägs: Kvinnan torkade ihop som skaftet på en kvast (Ps). Uttorkad som hö (Pšl). Uttorkad som en groda (Ps). Hon flämtar, äter inte, är därför som slagen och går omkring (Grž). Utmärglad som en myra (mycket smal) (Krč). Smal som en myggas tarm (Jnšk). Ansiktet är rynkigt, litet som en sked (Všk). En sjuk och krasslig person förlorar sin friska ansiktsfärg. Då jämförs personen med jord, linne, en död och liknande: Min bror dricker brännvin och är svart som om han kommit upp ur jorden (Slč). Blek som en rapphöna (rapphöns-)skit (Všk). Den där blekheten i ansiktet – som hos en död (Grž). Blek som linne (Jnšk). Flickan är brun som om hon blött lin i linrötningsgropen, och hennes hand är röd som en sobel (Ps). Intressant nog hör flera benämningar till en ganska snäv semantisk grupp – de betecknar en blåfrusen, huttrande och nedkyld person. I LKŽe hittas: styrà ”en stel person” (Grž), sukembrėlis, –ė ”en som stelnat och blivit stel” (Pšl), šiūršis, –ė Straipsniai / Articles 231 AURELIJA GRITĖNIENĖ ”en som huttrar och fryser” (Všk); under expeditioner noterade författaren šaltakõjis, -ė ”en vars fötter alltid är kalla, en som snabbt blir kall om fötterna” (Grž). 3. BENÄMNINGAR EFTER PERSONENS VERKSAMHET Detta är en av de största semantiska grupperna. Den omfattar 109 lexem. I subdialekten har framför allt suffixavledningar noterats, vilka betecknar en persons sysselsättning eller yrke11. Dessa benämningar hör till de mest dynamiska och visar tydligast förändringar i dialektordförrådet, vilka orsakas av icke-lingvistiska faktorer (Babickienė 2015: 379). Först bör de mest produktiva suffixen nämnas: avledningar med -ininkas, -ė (och dess variant -(n)inkas, -ė). Fjorton sådana har belagts, varav endast amatnīinkas, -ė ”hantverkare” fortfarande används levande i dialekten (Grž). De övriga benämningarna finns belagda i LKŽe: akmeni-niñkas, -ė ”en som kör eller samlar sten” (Grž), cukrėlninkas, -ė ”försäljare av sockerbitar” (Jnšk), dieniniñkas, -ė ”daglönare” (Grž), óbuol-ninkas, -ė ”en som säljer äpplen” (Grž), pyrāgininkas, -ė ”en som bakar och säljer kakor” (Grž), rýkštininkas, -ė ”en som skär ris” (Jnšk), ruoš tininkas, -ė ”en som utför hushållsarbete” (Grž), siekėlninkas, -ė ”en som rycker upp linbuntar” (Grž), skliutinīinkas ”en som arbetar med skliutas, en som hugger till trä, snickare” (Pšl), škurlī-ninkas, -ė ”uppköpare av lump, lumpkrämare” (Jnšk), úogininkas, -ė ”en som plockar bär, bärplockare” (Pmp), viršininkas, -ė ”den äldste bland herdarna, herdeledare” (Všk), žuvėlninkas, -ė 1. ”en som fångar fisk, fiskare”, 2. ”en som handlar med fisk, fiskhandlare” (Grž, Jnšk, Ps). Tretton avledningar med suffixet -ėjas, -a har noterats: arėjas, -a ”en som plöjer, plöjare” (Grž), bedėjas, -a ”en som gräver upp och skördar grönsaker” (Grž), išdavėjas, -a 1. ”en som serverar och delar ut mat”; 2. ”en som lastar av en vagn” (Jnšk), kirtėjas, -a ”en som fäller träd” (Ps), liuobėjas, -a ”en som utfodrar boskap, djurskötare” (Grž), metėjas, -a ”en som varpar tyg” (Grž), pasekėjas, -a ”följeslagare vid ett traditionellt bröllop” (Ps), plūkėjas, -a ”en som bråkar lin, bereder lin” (Jnšk), privežėjas, -a ”en som kör fram foder” (Všk), 11 En del av de suffixbildade personbeteckningar som belagts i subdialekten är avledda av verb. De betecknar den som utför den handling som grundordet uttrycker, men har en allmän och mer abstrakt betydelse och tas därför inte med i den samlade förteckningen över analyserade lexem; exempelvis baigėjas, -a ”en som avslutar” (Jnšk), pabaigėjas, -a ”en som gör färdigt” (Jnšk, Pšl), bjaurintojas, -a ”en som gör ful, förstör” (Grž), čiulpėjas, -a ”en som suger” (Grž), čiupikas, -ė ”en som griper, fångar, en gripare” (Grž), daužytojas, -a ”en som slår” (Jnšk), dilintojas, -a ”en som nöter” (Grž), ėjikas, -ė ”en som går, en som kan gå långt eller snabbt” (Grž), gadintojas, -a ”en som förstör” (Jnšk), išdaužėjas, -a ”en som slår sönder” (Jnšk), išdav inėtojas, -a ”en som förråder, anger” (Grž), parodytojas, -a ”en som visar upp något för beskådan eller kontroll” (Pšl) med flera. 232 Acta Linguistica Lithuanica LXXV Personbeteckningar i den nordliga panevėžiškiska subdialekten ravėjas, –a ”den som rensar ogräs, ogräsrensare” (Grž), rietėjas, –a ”den som rullar ihop tyg” (Grž), užstojėjas, –a ”förespråkare, försvarare, beskyddare” (Jṅšk), verkėja ”kvinna som hedrar de döda, framför klagosånger” (Grž). Många avledningar med suffixet -ėjas används fortfarande i dialekten; endast ravėjas, rietėjas, metėjas, pasekėjas och plukėjas håller på att falla i glömska. Avledningar med suffixet –ojas, –a används också flitigt. Fjorton har belagts: aṙtintojas, –a ”medlare” (Grž), brūžuotojas, –a ”den som bearbetar tyg” (Jṅšk), davinėtojas, –a ”den som förmedlar nyheter”, destinėtojas, –a ”den som sorterar eller lägger ut något” (Grž), ganýtojas, –a ”den som vallar boskap, herde” (Jṅšk), kirstójas, –a ”den som hugger träd” (Slč, Všk), lākintojas, –a ”den som vattnar, ger något att dricka” (Grž), mitintojas, –a ”den som föder någon” (Grž), nešiotojas, –a ”den som tar hand om, bär och vaggar ett litet barn; barnsköterska” (Krč), šaukin-tojas, –a ”den som ropar ut, kungör” (Grž), ūgintojas, –a ”den som fostrar, uppfödare” (Jṅšk), vaŕdytojas, –a ”den som spår, besvärjer, förhäxar, förtrollare” (Grž, Pšl), višteliáutojas, –a ”den som vid traditionella bröllop går runt till grannarna och ’stjäl’ höns och olika föremål åt bruden” (Grž), žárdytojas, –a ”den som gör en žardas [traditionell stack]” (Všk). Av dessa avledningar har följande gått över till passivt bruk: vaŕdytojas, višteliáutojas och žárdytojas. Mindre produktiva ordbildningselement är suffixen –ieris, –ė, –inis, –ė, –ikas, –ė, –oklis och deras avledningar: arikas, –ė ”plöjare” (Grž), braukýtinė ”massör” (Krč), brukikas, –ė ”den som pressar ut linfrön ur lin, linberedare” (Grž), drėbikas, –ė ”den som kastar på, slänger, putsar” (Jṅšk), žūklieris, –ė ”fiskare” (Krč, Slč), žuvōklis, –ė ”fiskare” (Všk). Alla dessa suffixavledda personbeteckningar finns belagda i LKŽe; i subdialekten lyckades man endast anteckna följande: panaktinis, –ė ”nattvakt” (Jṅšk) och pakaitinis, –ė ”den som ersätter någon i arbetet” (Krč). Sammansatta personbeteckningar är, sett till användningsfrekvensen, endast mindre vanliga än suffixavledningar. Nitton har antecknats. En del av dessa beteckningar finns belagda endast i LKŽe: ãkmenvertis, –ė ”den som välter stenar” (Grž), arkliãpjovis, –ė ”den som slaktar hästar” (Dj), aštúond uonis, –ė ”den som förr levde av att gå från gård till gård” (Grž), diẽnganis, –ė ”den som vallar boskap endast på dagen, en usel herde” (Grž), keliavedýs, –ė ”vägvisare, vägledare” (Ps), kraujalaidis, –ė ”åderlåtare” (Ps), kūliãdaris, –ė ”den som gör kūliai [halmknippen]” (Grž), laũksargis ”väktare som bevakar herrgårdens eller byns åkrar och grödor och ser till att ingen låter djur beta där eller orsakar skada” (Jṅšk, Ps), medžiadárbis, –ė ”den som tillverkar något av trä” (Grž), séng želežis, –ė ”den som sysslar med gammalt järn” (Ps), titilvežis ”den som skjutsar brudtärnorna och svåtan” (Krč, Skrb), žirgvaikis ”ryttare” (Grž). Under fältarbetsexpeditionerna kom informanterna ihåg vissa sammansättningar när de berättade om sin ungdom: kálkde gis, –ė ”den som bränner kalk” (Všk), kraičkrovýs ”den som lastar brudens hemgift på vagnen för transport till brudgummens hem” (Grž), krai čvežýs ”vid traditionella bröllop en person som transporterade brudens hemgift till brudgummens hem” (Grž), linbraukis, –ė ”den som bearbetar (pressar) rötat lin” (Grž), milavėlys, –ė ”den som valkar vadmal” (Všk), šulniakasýs, –ė ”brunnsgrävare” (Grž), šunadvokatis ”person som ägnar sig åt juridiskt ombudskap utan att vara advokat” (Skrb). Straipsniai / Articles 233 AURELIJA GRITĖNIENĖ Om man betraktar personbeteckningarna ur en ännu snävare semantisk synvinkel framträder flera undergrupper. Först bör nämnas beteckningar som har samband med människors arbete med boskap (beteckningar för olika slags herdar, boskapsslaktare, veterinärer och liknande): arkliāpjois, -ė, diēnganis, -ė, gānas, -ė, ganýtojas, -a, liobėjas, -a, vīršininkas, -ė. En annan undergrupp utgörs av beteckningar för olika handlare: cukrėlinkas, -ė, pyrāgininkas, -ė, óbuolninkas, -ė, škūrlininkas, -ė, žuvēlninkas, -ė. En liten grupp beteckningar för personer med anknytning till lin-, väv- och rågskördearbete: brukikas, -ė, bružuotojas, -a, kūliā daris, -ė, līnbraukis, -ė, plūkėjas, -a, rietėjas, -a, siekēlninkas, -ė, žārd ytojas, -a. En mer allmän betydelse anges av lexem som betecknar en viss typ av arbete: amatniñkas, -ė, aštúond uonis, -ė, dieniniñkas, -ė, padiēnis, -ė, pakaitinis, -ė, pradienis, -ė. I subdialekten har omkring 30 lexem med hybridbildning och lånord belagts, vilka betecknar personer utifrån deras verksamhet eller deltagande i något. Många lånord och hybrider används fortfarande i subdialekten: aptiēkorka (vitry. аптэкарка) ”apotekerska” (Jnšk), čeraūnykas, -ė (pol. czarownik, vitry. чараўнік) ”trollkarl” (Krč), gaspadinė (ry. господыня) ”kokerska, matlagerska” (Grž), kriaučius, kriaučkà (pol. krawiec) ”skräddare” (Grž, Všk), kùpčius (pol. kupiec, vitry. купец) ”köpman, uppköpare” (Krč, Ps), pačtaliōnas (pol. pocztvlion) ”brevbärare” (Ps), pėrkùpčius (pol. przekupiec) ”mellanhand, återförsäljare” (Ps), razbāinykas, rubauñykas (vitry. разбойник, ry. разбойник, pol. razbojnik) ”rövare” (Dj), šiāučius (pol. szewc) ”skomakare” (Krč), sliēsorius (pol. ślusarz, vitry. слесар) ”smed” (Všk), istrebītėlis, strības, skrēbas (ry. истребитель) ”den så kallade folkförsvararen, medhjälpare åt de sovjetiska ockupanterna” (Ps, Všk), šōferis (pol. szofer) ”chaufför” (Krč, Ps), vesēlninkas, -ė (pol. weselnik) ”bröllopsgäst, bröllopsdeltagare” (Skrb, Všk), zēlnius (lett. zellīs) ”lärling, hjälpreda” (Skrb), žūlikas (vitry. жулік, ry. жулиk) ”tjuv, rövare” (Dj). Huvuddelen av dessa lånord hör till den äldre gemensamdialektala¹² vokabulären, det vill säga de förekommer både i hög- och låglandsdialekterna. Vissa av dessa lånord håller gradvis på att ge plats åt litauiska motsvarigheter: vaistininkė är numera mycket vanligare än aptiēkorką, och paštininkas är vanligare än pačtaliōną, och så vidare. De många slaviska lånen kan förknippas med de slaviska språkens popularitet (en betydande del av den äldre generationens informanter talar fortfarande ryska ganska bra och förstår inte bara själva beteckningen utan också betydelsen hos det lånade ordledet). Endast i LKŽe finns följande främmande personbeteckningar belagda som avser verksamhet: cigēlninkas, -ė (vitry. цагельнік) ”tegelbruksarbetare” (Jnšk), desetnīkas, desētninkas (vitry. дзясятнік, ry. десятник) ”äldstes medhjälpare, tiondeman” (Grž, Jnšk), pakajāuka (pol. pokojowa) ”kammarjungfru” (Ps), pīsorius (vitry. писар) ”skrivare”, pisorkà (vitry. писарыха) ”skriverska” (Dj), prajōvas, -ė (vitry. правадыр) ”profet, sierska, förkunnare” (Skrb), razviēstis (ry. разведчик) ”spanare” (Dj), spēkorka ”spådam, profetissa” (Ps), špiēgas (pol. spieg) ”spion, spanare” (Slč), tùlkininkas, -ė (ry. толковать) ”friarens bud” (Ps). 12 Plačiau apie tai žr. Kardelis 2003: 27. 234 Acta Linguistica Lithuanica LXXV Asmenų pavadinimai šiaurės panevėžiškių patarmėje En särskild grupp utgörs av nya lexem som används i dialekten under inflytande från standardspråket. Ord som lånats från standardspråket har fonetiskt anpassats till dialektens system: bugálteris, –ė ”bokhållare” (Ps), kirúrgas, –ė ”kirurg” (Všk), špikuliántas, –ė ”person som ägnar sig åt spekulation med varor” (Krč, Ps), veterinórius, –ė ”veterinär” (Krč), žurnalistas, –ė ”journalist” (Skrb). Till detta semantiska underavsnitt hör ett drygt dussin benämningar som är förknippade med personers intressen och hängivenhet åt något. I subdialekten har framför allt avledningar med suffixen –ėjas, –a, –eklis, –ė, –ojas, –a, –ininkas, –ė, –(n)inkas, –ė, –išius, –lys, –ė noterats: baliuáníñkas, –ė, baliùšnykas, –ė ”en som tycker om fester” (Krš, Jnšk), išdirbinėtojas, –a ”en som hittar på (skämt, upptåg)” (Grž), išgalvótojas, –a ”en som hittar på något, fantiserar” (Jnšk), merginíñkas, mergìšius ”man som ständigt håller sig kring flickor, kvinnokarl” (Jnšk, Všk). I LKŽe återfinns: birbėjas, –a, birbėklis, –ė ”en som ofta spelar på en birbynė” (Grž, Všk), šniaukšlỹs, –ė ”en som tycker om att snusa tobak” (Grž), vakarėlininkas, –ė ”en som går på fester” (Všk). Där finns också ändelseavledningar som bildats utifrån en maträtt man tycker om eller en böjelse för en skadlig vana: bulìavis, –ė ”en som tycker om att äta potatis” (Pšl), tabõkius, –ė ”en som snusar eller röker tobak, tobaksbrukare” (Grž). I ordboken har man funnit några lånord och ord med hybridbildning som betecknar personer utifrån deras favoritmat eller böjelse för någon hobby eller skadlig vana: cukierkininkas, –ė ”godisälskare” (Jnšk), dainùškinis, –ė ”en som tycker om att sjunga dainùškas, sångare” (Grž), rūkėščis ”rökare” (Ps), vakarùškininkas, –ė ”en som går på fester” (Krč). 4. BENÄMNINGAR EFTER PERSONENS SOCIALA STATUS Ett viktigt kriterium som definierar en social grupp är dess medlemmars materiella tillgångar (Vosylūtė, Kasparavičienė, Maniukaitė, Kocai 2004: 5). Lietuvių kalbos žodynas samlar ”språket både i rummet och i tiden” (Nepokupnas 2002: 1421). Dialektexemplen till denna ordbok har samlats in i mer än 100 år. De har upptecknats på över 500 orter (Naktinienė 2015: 496–497). Det mesta av dialektordförrådet upptecknades under 1900-talet, och ordboken återspeglar därför tämligen levande de sociala relationerna mellan människor på 1800- och 1900-talen. Folkräkningsuppgifterna från 1897 visar att under 1800-talets andra hälft utgjorde bönderna 93,2 procent av alla litauer, stadsborna 3,9 procent, de adliga godsägarna 2,5 procent och andra stånd 0,3 procent. Redan före livegenskapens avskaffande var bönderna indelade i skikt. Vid den tiden hade kronobönderna den bästa ställningen. Därefter kom de ränteskyldiga bönder som tillhörde godsägarna och slutligen dagsverksbönderna, som hade den sämsta ställningen (Vėbra 1990: 94–95). Människor har sedan gammalt känt till nöd och bekymmer; i äldre samhällen (till exempel agrara Straipsniai / Articles 235 AURELIJA GRITĖNIENĖ samhällen) led bönderna ofta av missväxt och sjukdomar, och de som var ensamma på ålderdomen hade inga sociala trygghetssystem utöver familjens eller gemenskapens hjälp. Därför är det naturligt att samhällsvetenskapliga verk, journalistik och skönlitteratur från förr ägnar stor uppmärksamhet åt de fattigas liv (Vos yliūtė, Kasparavičienė, Maniukaitė, Kocai 2004: 10)13. Det är förståeligt att det också i levande språkbruk förekom flera tiotal personbenämningar med anknytning till människors ekonomiska ställning. Huvuddelen av personbenämningarna i denna grupp utgörs av lexem som betecknar människor som lever i fattigdom, är obemedlade eller har lite jord14. I subdialekten har omkring 30 benämningar i denna semantiska grupp belagts. Ekonomiska förhållanden (avsaknad av viss egendom) uttrycks med avledningar med prefixet be-: benämningar som närmar sig litotes och fortfarande används är bekelnis, -ė ”en fattig, utblottad och ruinerad person” (Grž), beskatikis, -ė ”en som inte har ett enda öre, penningslös” (Grž), betriōbis, -ė ”en som inte har ett eget hus” (Grž). De fattiga kallas än i dag också med överförda betydelser och fraseologismer: sùšlamos ”ruinerade människor” (Jnšk), šãšas ”om en obetydlig, svag och fattig person” (Jnšk), plikas núogas ”fattig” (Ps), plikas bãsas ”fattig” (Krč), kaip tilvikas ”om en fattig person” (Všk). LKŽe visar att flera sammansättningar också användes för att beteckna fattiga: kiškiãponis ”en obetydlig herreman, bondfrälse” (Všk), pùšžemis, -ė ”jordbrukare med lite jord, halvbrukare” (Ps), utėlgrau̇žis, -ė ”fattiglapp, luffare” (Grž); endast juodnãgis, -ė ”en med svarta naglar, kroppsarbetare” (Grž) används än i dag. Även ändelseavledningar håller på att försvinna ur aktivt bruk: šliùdris, -ė ”en luggsliten och trasigt klädd person” (Ps), trãknis, -ė ”en försumlig, utfattig jordbrukare” (Pšl). En del av lånorden och orden med hybridbildning i denna semantiska grupp har redan försvunnit ur aktivt bruk: čiėlininkas, -ė, čiėlãžemis, -ė ”valakininkas, person med en ouppdelad dubo” (Jnšk), susiedas, -ė (vitryska сусед, сосед) ”jordlös, arrendator, inhyses” (Pmp), trijākas, -ė ”bonde som brukar en tredjedel av ett valak” (Grž, Skrb). Lånord och hybrider med vidare betydelse används fortfarande naturligt av informanterna: kiauraklỹnis, -ė ”en med ett håligt, trasigt grensöm, en utblottad stackare, en traslusk” (Grž, Jnšk), plikarūris, -ė ”en som är barhuvad, utfattig” (Jnšk), ùbagas, -ė (vitryska убог, polska ubogi) 1. ”tiggare”, 2. ”egendomslös, fattig, stackare” (Jnšk, Ps, Všk). I subdialekten finns många lexem som betecknar en person som tjänar någon eller tillhör någon. Suffixavledningar används fortfarande av informanter från den äldre generationen: mergėse, mergiōtė ”tjänarinna, piga” (Grž, Ps, Všk), tarnáutojas, -a ”dräng” (Všk), vaikėsas, vaikėzas ”dräng, pojke” (Grž, Jnšk). Endast i LKŽe 13 Se Vosyliūtė, Kasparavičienė, Maniukaitė, Kocai 2004: 12–16, 25–30 om föreställningen om den fattigaste samhällsgruppen – tiggare och utstötta – sådan den framträder i etnografisk litteratur, skönlitteratur och Lietuvių kalbos žodynas. 14 År 1905 utgjorde småbrukarnas jord 51,7 procent av alla gårdar; medelstora bönders gårdar utgjorde 23,8 procent och de mer välbärgade gårdarna 24, 4 procent av samtliga gårdar (Vėbra 1990: 11). 236 Acta Linguistica Lithuanica LXXV Asmenų pavadinimai šiaurės panevėžiškių patarmėje Vi finner en avledning med ändelse tarnė ”tjänarinna” (Ps) och en determinativ sammansättning žydmergė ”en judes tjänarinna” (Skrb). Under expeditioner antecknades några lån från lettiska och slaviska språk: andanárščikas, -ė, andinárčikas, -ė (vitry. андынарнік) ”herrgårdsarbetare” (Dj), paslūgóčius (vitry. паслугач) ”tjänare” (Pšl), žėnas (lett. zēns) ”ung man, dräng, arbetare” (Jnšk), žeñkis (lett. zeņķis) ”dräng, ung man, arbetare” (Dj). LKŽe visar att en dräng som arbetade tre dagar i veckan kallades med ett ord bildat genom hybridavledning: trijākas, -ė (Grž). Adliga, välbärgade benämndes med sammansatta ord. Informanterna minns fortfarande sådana benämningar på välbärgade personer: didžbajoris, -ė ”framstående adelsman” (Grž), didžturtis, -ė ”rik person, förmögen” (Grž), dvìžemis, -ė ”en som har två jordar, två gårdar” (Jnšk), savižemis, -ė ”en som har egen jord, jordägare” (Jnšk). En ogift dotter till en godsägare eller herre kallades med en avledning med suffixet panėlė (Grž). Välbärgade benämndes också med fraseologismer: nuõ súolo ”från en god gård, från en välbärgad familj” (Všk), pilnomis kišėnėmis ”rik” (Krč). Sammansättningen mėšpilvis, -ė ”förmögen person” (Všk) finns endast belagd i LKŽe. Till denna semantiska grupp ansluter sig också några personbeteckningar efter klädsel och skodon som belagts i LKŽe. En del av dessa beteckningar återspeglar indirekt personens sociala status: atlapkėklis, -ė ”en som går med öppen hals” (Grž), striūmbis, -ė ”en som är klädd i korta kläder” (Všk), pūrakelnis, -ė ”en som bär vida byxor” (Krč), vyžākōjis, -ė ”en som går i bastskor, bastskobeklädd” (Ps), vyžiúotis, -ė ”en som har bastskor, bastskobeklädd” (Pšl); jämför även det hybridbildade ordet pūrāklynis (pol. klin) ”en som bär vida, hängande byxor, en med släpande byxor” (Jnšk, Všk). Benämningarna čielāžemis, dvìžemis, pūšžemis, savìžemis visar att det främsta kännetecknet på rikedom/fattigdom på den litauiska landsbygden var jorden och dess areal. 5. BENÄMNINGAR EFTER ÅLDER I subdialekten har fler än 30 personbeteckningar efter ålder antecknats. Leksemen i denna semantiska grupp kan vidare delas in i flera undergrupper. Benämningar på en liten, ung, omogen person. I subdialekten har flera sammansättningar belagts: aštuntamėtis, -ė ”en som är åtta år” (Grž), dešimtmetinis, -ė ”en som är tio år” (Grž), papžindỹs, -ė ”en som är ung och oerfaren, en gröngöling, en mjölkmun” (Jnšk). I LKŽe återfinns: glìtlaižis, -ė ”en som slickar snor, snorig; pojkspoling, mjölkmun” (Pmp), šeškabandis, -ė ”en som ännu inte är mogen, pojkspoling” (Grž), žaliaglitìs, -ė, žaliapū̃vis, -ė ”mjölkmun” (Jnšk). Av de sex avledningarna med ändelser och suffix antecknades följande under expeditioner: mergė̃sė, mergiõtė ”en något äldre flicka, flicksnärta, ung kvinna” (Grž, Jnšk), paaugùolis, -ė ”tonåring” (Grž); i LKŽe beläggs: bambõkas, -ė ”pojkvasker”, glìčas, -ė ”snorunge, omogen person, pojkspoling” (Pmp), šnabždūkas ”om ett litet barn” (Ps). Straipsniai / Articles 237 AURELIJA GRITĖNIENĖ Unga, omogna personer benämns än i dag med ord i bildlig betydelse och fraseologismer: mažas ”spädbarn” (Jnšk), snarglýs, -ė, snerglys, -ė ”omogen person, pojkspoling” (Grž, Pšl), šnāpo nekākēlia nuo žẽrnės ”om en ung, omogen person” (Ps), tik iš kiaušinio išsirītęs ”nykläckt, ung” (Jnšk), kūmelio šūdo neiššikęs vulg. ”om någon omogen” (Jnšk), pienas nenudžiūvo nuo lūpų ”om en ung, omogen person” (Ps), panosė šlapia ”om en mycket ung person, en mjölkmun” (Ps). Lånord och hybridbildningar används också: mergáička, mergaička ”tonårsflicka, flicksnärta” (Ps, Všk), smalapilvis, -ė ”omogen person, gröngöling” (Grž), žėkis, žeṅkis (lett. zeṅkis) 1. ”ung man, yngling” (Dj, Ps, Skrb, Slč), 2. ”pojke, tonåring” (Krč, Všk). Benämningar på en äldre, gammal person. I subdialekten har framför allt avledningar med suffix och ändelser antecknats: bobulýtė ”gammal gumma” (Ps, Všk), bobuliùkas ”om en åldrad, uttorkad kvinna” (Jnšk), senýlis, -ė ”den gamle” (Grž), seniõkas ”gubbe” (Krč), seniūgas ”gubbe” (Pšl); i LKŽe återfinns dùmza ”en långsam, gammal person” (Ps). Under expeditioner antecknades i subdialekten flera sammansättningar: bóbapalakė ”en gammal, oansenlig gumma” (Jnšk), diẽngalis, -ė ”som befinner sig nära livets slut, gammal, skröplig” (Dj), sénbizda ”mycket gammal person, åldring” (Grž). När man talar om en gammal person används också olika liknelser och fraseologismer: sėnas dáiktas ”gubbe” (Ps). En människa blir på ålderns höst som en slapp trasa (kan inte längre behärska sig) (Jnšk). Man blir barnslig, barnslig [på ålderns höst], man blir som liten (Jnšk). Hon kraxar och stönar som en ruvande höna (om en gammal kvinna) (Grž). Ung som en liten blomma, gammal som en rot (ihopkrupen) (Ps). 6. SAMMANFATTNING De personbeteckningar som behandlas i artikeln visar att sammansatta ord (över 80 sådana behandlas i artikeln) och suffixavledningar (omkring 120 har noterats) används särskilt rikligt i dialekten när personer benämns utifrån något framträdande yttre kännetecken, ålder, verksamhet eller sociala relationer. Suffixavledningar bildas vanligen av motsvarande verb eller adjektiv. Den rikaste och minst snabbt föränderliga semantiska gruppen utgörs av benämningar som beskriver olika brister i en persons yttre. Personbenämningar som uppkommit genom metaforisering är ganska vanliga i subdialekten. Zoomorfismer används rikligt, och ornitomorfa beskrivningar av människor är vanliga. Större delen av dessa benämningar i överförd betydelse används fortfarande levande i subdialekten. Det har noterats att de målande verben för att beskriva människors gång (haltande, att vackla från sida till sida och liknande) används i mindre utsträckning. När dessa verb försvinner ur bruk blir även personbenämningar som bildats av dem allt ovanligare kripãlis, klỹvis, štapietas med flera. 238 Acta Linguistica Lithuanica LXXV Asmenų pavadinimai šiaurės panevėžiškių patarmėje Benämningar som har samband med en persons verksamhet, intressen och sociala status förändras snabbast. När verksamhet inom ett visst område minskar eller helt försvinner, används inte längre benämningar på personer knutna till den verksamheten, eller så minns man dem endast när man talar om det förflutna: akmenininkas, arkliapjovis, ašūnduonįs, birbėjas, gānas, dienininkas, kālkdegis, kraujalaidis, kūliādaris, laūksargis, siekėlninkas med flera. Många personbenämningar efter verksamhet används av informanter ur den äldre generationen endast när de talar om arbeten de utförde förr, till exempel när de minns linarovį, rugiapjūtę och liknande. När äldre bröllops- och begravningsseder försvinner, försvinner också motsvarande personbenämningar ur bruk: kraiĉkeroūys, kraiĉvežys, palȳdas, pasekėjas, titilvežis, verkėja, višteliáutojas. En del lexem försvinner ur systemet tillsammans med realiteter som har upphört eller blivit mindre populära. Till exempel används inte längre bastskor, och därför blir benämningarna vyžakōjo ir vyžiuōčio inaktuella; ingen säljer längre sackarin, skurtrasor eller gammalt järn separat, och därför börjar cukrėlninkai, sėngeležiai ir škūrļininkai. falla i glömska. Särskilt många personbenämningar efter social status har fallit ur aktivt bruk. Större delen av benämningarna i denna semantiska grupp som analyseras i artikeln har hämtats ur LKŽe; endast några få har noterats genom att informanter tillfrågats om sin barndom eller ungdom. Fram till våra dagar används lexem med mer allmän betydelse i denna grupp aktivt (bekėlnis, juodnagis, kiauraklėynis, plikaruūris, ūbagas). Personbenämningar efter ålder har bevarats relativt väl i subdialekten. Det har noterats att de sammansättningar som betecknar personer efter ålder och vars lexikala betydelse skiljer sig från den ordbildningsmässiga snabbare försvinner ur bruk, till exempel glītlaīžis, šeškabандis, žaliaglītis, žaliapūūvis. När det gäller lånord har en tendens noterats: en del slaviska lånord används fortfarande ganska aktivt av informanter ur den äldre generationen. Slaviska lånord som inte längre är aktuella för språkbrukarna försvinner snabbare ur bruk: cigēlninkas, desetnininkas, desētninkas, pakajūūka, špiegas, tūlkininkas, žēlnius och liknande. LITTERATUR OCH KÄLLOR Babickienė Zofija 2015: Asmenų pavadinimai tradicinėje žemaičių (dounininkų) tarmėje. – Tarmės – Europos tautų kultūros paveldas. Vilnius: Mykolo Romerio universitetas, 370–393. Prieiga internete: http://ebooks.mruni.eu/pdfreader/tarms-europos-taut-kultros-paveldas-dialects-cultural-heritage-european-nations. Buivydienė Rūta 1997: Lietuvių kalbos ved ybų giminystės pavadinimai. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. BŽe – under utarbetande Ordbok över det litauiska standardspråket. Redaktionskollegium: D. Liutkevičienė (chefredaktör), G. Naktinienė, R. Petrokienė, D. Svetikienė, K. Vosilytė, J. Straipsniai / Articles 239 AURELIJA GRITĖNIENĖ Zabarskaitė. Programuotojas V. Satkevičius. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2012–2016. Prieiga internete: http://bkzd.lki.lt; BŽe rankraštis. Civjan Tatjana 1990: Цивян Т. В. Лингвистические основы балканской картины мира. Москва: Наука. Dzežulskienė Judita 2001: Asmenų pavadinimai, reiškiami veiksmažodiniais mobiliaisiais daiktavardžiais (substantiva mobilia). – Acta Linguistica Lithuanica 44, 55–69. DŽe – Ordbok över nutida litauiska: sjätte (tredje elektroniska) upplagan, chefred. Stasys Keinys. Vilnius: Litauiska språkets institut, 2006; internetversion, 2011. Tillgänglig på internet: http://lkiis.lki.lt. FzŽ – Fraseologisk ordbok. Sammanställd av Irena Ermanytė, Ona Kažukauskaitė, Gertrūda Naktinienė, Jonas Paulauskas (red.), Zita Šimėnaitė, Angelė Vilutytė. Vilnius: Litauiska språkets institut, 2001. Tillgänglig på internet: http://lkiis.lki.lt/ Gudavičius Aloyzas 2000: Etnolingvistika. Šiauliai: Šiaulių universitetas. Jakaitienė Evalda 2010: Leksikologija. Vilnius: Vilniaus universitetas. Jakaitienė Evalda 1988: Leksinė semantika. Vilnius: Mokslas. Jasiūnaitė Birutė 1999: Endriejaviškių pejoratyvinė leksika (neigiamieji žmogaus apibūdinimai). – Lietuvių dialektologijos skaitiniai 1. Vilnius: Vilniaus universitetas, 300–325. Kardelis Vytautas: 2003: Rytų aukštaičių šnektų slavizmų fonologijos bruožai. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Klimavičiūtė Rūta 2012: Asmenis įvardijantys daiktavardžiai: sinonimija ir vartosena. Bakalauro darbas. Vilniaus universitetas. Kravcova Liudmila: 2013: Šiuolaikinės rusų kalbos asmenis įvardijantys daiktavardžiai kaip pasaulėvaizdžio atspindis (pagal „XXI amžiaus aiškinamąjį rusų kalbos žodyną. Aktualı leksika“). Daktaro disertacijos santrauka. Vilnius: Vilniaus universitetas. LKŽe – Ordbok över det litauiska språket 1–20, 1941–2002, elektronisk version, redaktionskollegium: Gertrūda Naktinienė (chefred.), Jonas Paulauskas, Ritutė Petrokienė, Vytautas Vitkauskas, Jolanta Zabarskaitė. Vilnius: Litauiska språkets institut, 2005 (uppdaterad version, 2008). Tillgänglig på internet: www.lkz.lt. LKŽP – ”Register över tillägg till Ordbok över det litauiska språket. Tillgänglig på internet: http://lkiis.lki.lt. Naktinienė Gertrūda 2015: Tarmių faktų pateikimas akademiniame Lietuvių kalbos žodyne. – Tarmės – Europos tautų kultūros paveldas. Vilnius: Mykolo 240 Acta Linguistica Lithuanica LXXV Asmenų pavadinimai šiaurės panevėžiškių patarmėje Romero universitet, 494–515. Tillgänglig på internet: http://ebooks.mruni.eu/pdfreader/tarms-europos-taut-kultros-paveldas-dialects-cultural-heritage-european-nations. Papaūrėlytė-Klovienė Silvija 2007: Lingvistinės kultūrologijos bruožai. Šiauliai: VšĮ Šiaulių universiteto leidykla. Pečkuvienė Laima 2014: Demenį bendr- turintys asmenų pavadinimai ir jų darybos ypatumai administracinėje kalboje. – Socialinių mokslų studijos 6(3), 648–660. Prieiga internete: file:///C:/Users/vartotojas/Downloads/4059-8713-1-SM.pdf. Pikčilingis Juozas 1975: Lietuvių kalbos stilistika 2. Vilnius: Mokslas. PPr – Ordspråk och talesätt. Sammanställd av K. Grigas och A. Jonynas. Vilnius: Statliga förlaget för skönlitteratur, 1958. Rosinėnė Gražina 1978: Žmogaus sudėjimo, jėgos, sveikatos, amžiaus, veiklumo ir darbštumo apibūdinimas zoomorfizmais. – Kalbotyra 29(1), 41–51. Rosinėnė Gražina 1982: Zoomorfinis žmogaus apibūdinimas lietuvių kalboje (psicholingvistinio eksperimento duomenimis). – Kalbotyra 33(1), 78–87. Rosinėnė Gražina 1989: Lietuvių kalbos zoomorfizmų semantinės struktūros sistemiškumas. – Baltistica 3(2), Priedas, 384–387. Ruškys Algirdas 1982: Lietuvių kalbos frazeologizmų, pejoratyviškai apibūdinančių žmogaus charakterio bruožus, semantika ir stilistinės ypatybės. – Kalbotyra 33(1), 88–95. Ruškys Algirdas 2010: Žmogaus pasaulio atspindžiai endriejaviškių šnektoje. – Lietuvos lokaliniai tyrimai. Kalba. Prieiga internete: http://www.llt.lt/pdf/endriejavas/endriejavas_kalba.pdf. Vėbra Rimantas 1990: Lietuvių visuomenė XIX a. antrojoje pusėje. Socialinės struktūros bruožai. Vilnius: Mokslas. PlgŽ – Vosylytė Klementina. Jämförelseordbok. Vilnius: Litauiska språkets institut, 2014. Tillgänglig på internet: http://lkiis.lki.lt/ Vosyliūtė Anelė, Kasparavičienė Vida, Maniukaitė Gražina, Kocai Elena 2004: Varguomenė: gyvensena ir vertybės. Vilnius: Socialinių tyrimų institutas. Zabarskaitė Jolanta 2006: Ekspresyvioji lietuvių kalbos leksika ir vartosenos žodynai. – Leksikografija ir leksikologija 1: Aiškinamųjų bendrinės kalbos žodynų aktualijos. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 170–180. Zinkevičius Zigmas 2006: Lietuvių tarmių kilmė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Zlatkutė Eglė 2011: Žmogų apibūdinantys palyginimai lietuvių kalboje. Bakalauro darbas. Vilniaus universitetas. Straipsniai / Articles 241 AURELIJA GRITĖNIENĖ INTERNETRESURSER: Русско-белорусский словарь. Tillgänglig på internet: http://www.skarnik.by. Словари русского языка. Tillgänglig på internet: http://www.gramota.ru/slovari. Słownik języka polskiego. Tillgänglig på internet: http://sjp.pwn.pl/ http://sjp.pwn.pl. Wielki słownik języka polskiego. Tillgänglig på internet: http://www.wsjp.pl. Personnamn i den nordliga Panevėžiškiai-dialekten SAMMANFATTNING Artikeln behandlar 280 personnamn från den nordliga Panevėžiškiai-dialekten och Dictionary of the Lithuanian Language, vilka återspeglar personens fysiska egenskaper, ålder, yrke och sociala relationer. Det material som samlats in för studien visar att sammansatta ord (över 80 av dem behandlas i denna artikel) och suffixavledningar (omkring 120 har registrerats) ofta används för att benämna människor i den traditionella dialekten. Om grundordet i en avledning eller ett sammansatt ord fortfarande används i dialekten, tenderar även personnamn som bildats av dessa att vara i bruk. Namn som betecknar olika yttre defekter utgör den största semantiska gruppen, som inte är benägen att förändras snabbt. Personnamn bildade genom metaforisering är ganska spridda i dialekten. Zoomorfismer används ofta; personliga ornitomorfa beskrivningar är också vanliga. Åldersbetecknande personnamn har bevarats relativt väl i dialekten. Namn med anknytning till yrke, hobby och social ställning förändras snabbast. När yrken inom ett visst område gradvis försvinner, upphör även de namn som hör samman med dessa yrken att användas, eller så minns man dem endast med hänvisning till det förflutna. En del lexem försvinner ur systemet tillsammans med de realia som antingen har upphört att existera eller inte längre är populära. Inlämnad den 14 juli 2016. AURELIJA GRITĖNIENĖ Institutet för litauiska språket Petro Vileišio g. 5, Vilnius LT-10308, Litauen [email protected] 242 Acta Linguistica Lithuanica LXXV