Ramygalos šnekta lietuvių tarmių klasifikacijose: geolingvistinė analizė

LAURA GERŽOTAITĖ Institutet för det litauiska språket Forskningsområden: areala studier av de baltiska språken, geolingvistik, dialektologi, perceptuell dialektologi. RAMYGALADIALEKTEN I KLASSIFICERINGAR AV LITAUISKA DIALEKTER: EN GEOLINGVISTISK ANALYS Ramygala-dialekten i klassificeringarna av litauiska dialekter: geolingvistisk analys SAMMANFATTNING Artikeln presenterar en geolingvistisk jämförande undersökning av Ramygaladialekten, baserad på handskrivet dialektmaterial från andra hälften av 1900-talet. Det undersökta dialektområdets heterogenitet framgår framför allt av dess placering i klassificeringarna av litauiska dialekter. I Antanas Baranauskas dialektindelning från slutet av 1800-talet hänfördes Ramygaladialekten visserligen till de första östliga dialekterna, men den stod närmare den västliga höglandskdialekten. I senare dialektklassificeringar har en större del av det aktuella dialektområdet, och hela dialektområdet, hänförts till de östliga höglandskdialekterna. De insamlade och analyserade uppgifterna visar att både de oböjda diftongerna (an, am, en, em; ą, ę) och de sammandragna diftongerna (un, um, in, im; ų, į), liksom tidigare nasalvokaler, användes med liknande intensitet i Ramygaladialektens område. Dialektområdets östra utkanter utmärker sig tydligare genom en försvagning av dessa kännetecken, som är typiska för den östliga dialekten. De små språkförändringar som registrerats i dialektområdet visar inte bara hur exakt den rekonstruerade gränsen för A. Baranauskas första östliga dialekter i öster är. Det antas att det under första hälften av 1900-talet inte bara var de mellersta höglandskdialekterna som utgjorde ett övergångsområde, utan även deras grannar, de östliga höglandskdialekterna av Pantininkai-typ. NYCKELORD: Ramygaladialekten, traditionell klassificering av litauiska dialekter, Antanas Baranauskas dialektindelning, Antanas Salys dialektklassificering, västliga höglandskdialekter av Šiauliai-typ, östliga höglandskdialekter av Panevėžys-typ, dialektgränser. Straipsniai / Articles 167 LAURA GERŽOTAITĖ ANNOTATION Med utgångspunkt i manuskriptmaterial om dialekter från andra hälften av 190th-talet presenterar artikeln en geolingvistisk jämförande studie av Rymgalas subdialekt. Områdets heterogenitet framgår först av subdialektens plats i klassifikationerna av litauiska dialekter. Även om Rymgalas subdialekt enligt Antanas Baranauskas klassifikation av dialekter från slutet av 19th-talet hör till den så kallade första östliga dialekten, låg den i själva verket närmare den västliga aukštaitiska dialekten. I senare dialektklassifikationer hänfördes en större del av området, eller till och med hela subdialektens område, till de östliga aukštaitiska subdialekterna. De data som samlats in och analyserats i studien visar att de oförändrade (an, am, en, em; ą, ę) och försnävade (un, um, in, im; ų, į) blanddiftongerna och de tidigare nasalvokalerna användes med likartad intensitet i det område där Rymgalas subdialekt talades. I den östra delen av subdialektens område tenderar dessa drag att uppvisa försnävning, vilket är karakteristiskt för östliga subdialekter. Mindre språkliga förändringar som registrerats i subdialektens område visar inte bara hur exakt Baranauskas rekonstruerade östra gräns för den första östliga dialekten är. Man kan anta att under första hälften av 20th-talet var inte bara mellersta aukštaitiska utan även dess östra aukštaitiska grannområde Pantinkai övergångsmässigt till sin karaktär. NYCKELORD: Rymgalas subdialekt, klassifikation av traditionella litauiska dialekter, Antanas Baranauskas klassifikation av dialekter, Antanas Salys klassifikation av dialekter, Šiauliais västliga aukštaitiska dialekt, Panevėžys östliga aukštaitiska dialekt, dialektgränser. I början av 2000-talet omvandlas den traditionella litauiska dialektologin till geolingvistik (Aliūkaitė, Mikulėnienė 2014: 36). Det geolingvistiska perspektivet gör det möjligt för forskare att inventera hela den språkliga mångfalden i ett eller annat område. Geolingvistiska studier riktas i allt större utsträckning mot andra slags områden: analysen har börjat omfatta inte bara periferier som har påverkats eller påverkas av andra dialekter och språk, utan också dialekter i de centrala litauiska språkområdena, till exempel Jonavas (Kazlauskaitė 2008: 600–609; Geržotaitė 2012: 156–174). I Antanas Salys klassifikation av dialektområden från första hälften av 1900-talet hänfördes Jonavas dialekt till de mellersta aukštaitiska dialekterna (Salys 1933: 21–34; 1935: 1–87; 1946: 1–67; 1992: 3–140). Författaren till denna indelning betecknade den mellersta aukštaitiska subdialekten som övergångsartad. Genom att bevara diftongerna an, am, en, em stod den närmare västlig aukštaitiska, medan den på grund av [oklar text] lutade åt de östliga aukštaitiska pantininkai (Salys 1946: 53; 1992: 109). 168 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Ramyğalos šnektą lietuvių tarmių klasifikacijoje: geolingvistinė analizė En större del av de centrala höglandsmålen hänfördes i Alekso Girdenio och Zigmo Zinkevičiaus dialektklassifikation från andra hälften av 1900-talet till de västra höglandsmålen i Šiauliaiområdet (Girdenis, Zinkevičius 1966: 139–147; Zinkevičius 1969: 138). Inte bara de av dessa språkforskare angivna trakterna Baisogala–Kėdainiai–Jonava, belägna i centrum av de centrala höglandsmålens dialektområde, låg nära de västra höglandsmålen i Šiauliaiområdet (Geržotaitė 2016: 65). Till dem anslöt sig tydligen också Surviliškis, som i A. Salys indelning låg vid gränsen mellan de centrala höglandsmålen och de östra höglandsmålen (LKA 335)1 (Kazlauskaitė 2012: 339). Under andra hälften av 1900-talet fördes det till de östra höglandsmålen i Panevėžysområdet. En annan konfiguration för nästan hela området med centrala höglandsmål framträder i den förfinade dialektindelningen av A. Salys och framför allt i den geolingvistiska rekonstruktionen av Antanas Baranauskas dialektklassifikation (Geržotaitė 2012: 156–174; 2014: 108–111; 2015: 133–165; 2016: 65–68 (se fig. 1). En jämförelse mellan de två klassifikationerna visar att det nämnda området inte bara sträckte sig längre söderut än Šiauliai, utan också fortsatte betydligt längre österut och omfattade en stor del av de östra höglandsmål i Panevėžysområdet (norra och södra) som avgränsats av A. Girdenis och Z. Zinkevičius. Syftet med denna artikel är att behandla utvecklingen av det område för Ramygalas dialekt som numera hänförs till de södra östra höglandsmålen i Panevėžysområdet (trakterna kring Ėriškiai, LKA 267, Uliūnai, LKA 268, Krekenava, LKA 299, Ramygala, LKA 300, Jotainiai, LKA 301, Surviliškis, LKA 335, Truskava, LKA 336 och Aukštadvaris, LKA 337) (se fig. 1). Uppgifter: 1) att med utgångspunkt i uppgifter från handskrivna källor ge en översikt över den sociolingvistiska situationen i dialektområdet; 2) att med hjälp av geolingvistiska, jämförande och kartografiska metoder presentera områdets ställning i litauiska dialektklassifikationer: A. Baranauskas indelning från slutet av 1800-talet, A. Salys indelning från 1930-talet och A. Girdenis och Z. Zinkevičius indelning från andra hälften av 1900-talet; 3) att göra en jämförande analys av de språkliga kännetecken som dokumenterats i dialektområdet och försöka bedöma hur dialekten har förändrats. Det undersökta materialet består huvudsakligen av handskrivna dialektbeskrivningar och texter från andra hälften av 1900-talet, bevarade i Dialektarkivet vid Geolingvistikcentret vid Litauiska språkets institut (19 handskrifter har granskats; se förteckningen över handskriftskällor), samt ljudinspelningar med en sammanlagd längd på mer än tre timmar (se förteckningen över ljudkällor). Även publicerade dialekttexter har använts. 1 Siffrorna inom parentes är referenser till orterna (punkterna) i Litauiska språkets atlas (se LKA I 21–30). Straipsniai / Articles 169 Fig. 1. Ramygalas dialektområde (trakterna kring Ėriškiai, LKA 267, Uliūnai, LKA 268, Krekenava, LKA 299, Ramygala, LKA 300, Jotainiai, LKA 301, Surviliškis, LKA 335, Truskava, LKA 336 och Aukštadvaris, LKA 337) i de litauiska dialektklassifikationerna (utdrag)2 2 På kartan avgränsas de centrala höglandsmålen i Antanas Salys klassifikation med mindre punkter; med större punkter markeras gränserna för de östliga dialekterna i Antanas Baranauskas indelning, vilka nästan motsvarar dessa. Förkortningarna betecknar de västra höglandsmålen i Šiauliaiområdet (VAŠ) och de östra höglandsmålen i Panevėžysområdet (RAP) i Alekso Girdenio och Zigmo Zinkevičiaus klassifikation. 170 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Ramygalo šnekta lietuvių tarmių klasifikacijoje: geolingvistinė analizė 1. RAMYGALAS SOCIOLINGVISTISKA SITUATION I HANDSKRIFTSKÄLLOR Vad gäller språkbruket har den centrala delen av Ramygalas dialektområde av enskilda dialektforskare beskrivits som homogen. I området kring Ėriškiai (LKA 267) användes endast litauiska, och mellan 1900-talets 6:e och 7:e decennier bevarades den enligt uppgift jämförelsevis väl (Mikėnas 1951 (1): 4; se vidare Šukys 1986: 127). Området kring Survilškis (LKA 335) betraktades som helt litauiskt (Sabaliauskas 1959: 3). Endast litauiska familjer (det fanns över huvud taget inga blandade) bodde i Gudėliai, som hörde till Ramygalas insamlingspunkt (LKA 300), och i de närliggande byarna Pašiliai och Raukštoniškiai (Masiliūnas 1959: 2). Det fanns inga gods eller personer med annat modersmål i byn Garuckai öster om Ramygala heller (Čyplienė 2016: 563). Enligt forskarens vittnesmål orsakades dialektförändringarna i området kring denna insamlingspunkt av den ökade rörligheten bland invånarna efter att landsvägen Kaunas–Panevėžys byggdes 1933–1934 (Masiliūnas 1959: 2). Ungdomarna i Aukštadvaris (LKA 337) och dess omgivningar hade närmare kontakter med Ramygalas invånare, framför allt i studiesyfte (Liberytė 1959: 4–5). Även invånarna i Jotainiai (LKA 301) med omnejd gick till kyrkan i Aukštadvaris (PKT II 211). Det har fastställts att invånarna i andra byar nära Ramygala (Miškinis 2016: 725) och Aukštadvaris (Kubilienė 2016: 536; Malinauskas 2016: 661) inom det undersökta området också var litauisktalande. Nästan alla litauer bodde under den nämnda perioden i byn Dūdoniai, som hörde till Uliūnais insamlingspunkt (LKA 268) (Gaivenis 1960 (1): 1–2, 5). Något mer än ett decennium tidigare, 1946, hade Uliūnai församling enligt prästen Juozas Dubnikas varit helt litauisk (Dubnikas 1946: 288). Byn Užartėlė, som hörde till Truskavas insamlingspunkt (LKA 336), hade minst att göra med godset och var bebodd av en enda grupp människor (Eigminas (1): 5)4. De flesta invånarna i området kring denna insamlingspunkt utgjordes emellertid vid den tiden redan av statare och nybyggare från de tidigare godsen (Pavermėnas, Pągelupis, Gaišiai med flera) (Eigminas (1): 5). Godstätheten var särskilt utmärkande i den västra utkanten av Ramygalas dialektområde vid Krekenava (LKA 299) och i den östra vid Jotainiai (LKA 301). Det slaviska språkinflytandet på dialekten i dessa trakter var emellertid inte detsamma. Enligt Valerija Diržinskienė (Adomaitė-Diržinskienė 1957: 3) hade dessa språk större inflytande på språket hos människorna i Krekenava. Detta faktum 3 Här och i andra parenteser anger siffrorna vilken handskriven insamlingspunkt som underlaget hänvisar till. 4 I den handskrivna beskrivningen av Truskava anges inte året för undersökningen av insamlingspunkten. Straipsniai / Articles 171 LAURA GERŽOTAITĖ Detta bekräftas av den lista över herrgårdar som enligt forskarens uppgifter låg inom en radie av tio kilometer från orten i hela sex riktningar – Upytė (ungefär LKA punkt 232 (Naujamiestis)), Naujamiestis (LKA 232), Vadaktai (LKA 266), Pociūnėliai (LKA 265), Surviliškis (LKA 335) och Truskava (LKA 336) (Adomaitė-Diržienė 1957: 2–3). Det konstaterades att de äldre invånarna i de norra delarna av Krekenavaområdet, i riktning mot Vadaktai (LKA 266), inte längre kunde litauiska (Adomaitė-Diržienė 1957: 3). Enligt Rutkaitė (Rutkaitė 1960 (1): 3) talade invånarna i Vadaktai (LKA 66) ”bara polska”. När dialektmaterial samlades in till Lietuvių kalbos atlasui fann man på denna ort endast enstaka familjer som talade litauiska hemma. De invånare som valdes ut som dialekttalare och talade litauiska uppgavs även kommunicera obehindrat på polska (Rutkaitė 1960 (1): 8). För en utförligare redogörelse för dessa och andra orter samt de transkriberade texter som nedtecknats där, se (Karas, Rutkovas, Geben, Ūnškienė 2001: 229–278; Karas 2002; Zielińska 2002: 58–59; Saniewska-Mochowa, Zielińska 2005: 69–85). Dessutom fanns det även ryskspråkiga byar i Krekenavaområdet. Även om många arbeten också hade utförts på Jotainiai (Jotainiai, Žūdžiai, Barklainiai), påverkades dialekten hos invånarna i dessa trakter i högre grad av att en del informanter hade flyttat dit från områden med en annan underdialekt. Inte sällan hade också en av föräldrarna till de intervjuade som var födda här kommit från en annan ort (Urbanavičiūtė (1): 2–5)5. Det fanns också inflyttade från områden med närliggande underdialekter i andra undersökningspunkters omgivningar. I byn Stebėkiai, öster om Aukštadvaris och av A. Salys hänförd till denna punkt, dominerade enligt den lokala invånaren Marija Sereikienė personer som talade kupiškėnai- och uteniškiai-underdialekterna (Sereikienė 2016: 802–803). Hennes egna mor- och farföräldrar talade, som det uppges, ”Kupiškis–Anykščiai-dialekten”. Det slaviska språkinflytandet på språket i de undersökta trakterna var nämligen inte stort, eftersom nätverket av polskspråkiga skolor där var föga utvecklat. Polska folkskolor inrättades hösten 1926 endast på några få orter som tillhörde Panevėžys län: i Krekenava, Vadakliai (ungefär LKA punkt 301) och Vadaktai (LKA 266), beläget norr om det område där Ramygala-dialekten talas (Šetkus 2007: 43). Ett större nätverk av sådana skolor sträckte sig över orterna i Kaunas län (till exempel Jonavos (två klasser), Lapės och Babtai) och Kėdainiai län (till exempel Žeimiai och Dotnuva (två klasser vardera)), väster om det undersökta området (Šetkus 2007: 43). 5 I manuskriptet anges inte undersökningsåret för punkten i beskrivningen av Jotainiai. 172 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Ramyg alos šnekta lietuvių tarmių klasifikacijoje: geolingvistinė analizė Mer detaljerade uppgifter om skolsituationen i Ramygalaområdet före 1920-talet saknas. I lokalhistoriska arbeten anges att en statlig folkskola grundades i Ramygala 1852. Efter livegenskapens avskaffande verkade under en tid även en andra folkskola; senare slogs de samman. Omkring 1911 öppnades en andra folkskola för flickor i Ramygala (Astramskas 2016: 189), och 1918 grundades en progymnasieskola samt två folkskolor (Juška 1946: 282). År 1905 öppnades en skola i Ėriškiai (Astramskas 2016: 189) och i Surviliškis (Kviklys 1965: 442). År 1906 började folkskolan i Truskava verka (med undervisning även på litauiska från 1915), och 1907 folkskolan i Jotainiai (med ryska som undervisningsspråk) (Astramskas 2016: 189; Miknienė 2016: 632–635; Šidlauskas 2016: 827–828). Omkring 1905 undervisades barn på litauiska i Uliūnai av damerna från Bistrampolis herrgård; drygt ett decennium senare, omkring 1918–1922, öppnades, som det står, en egen skola, och 192 m. en statlig skola (Balsevičiūtė, Peleckienė, Račiūnas, Ulys 1993: 167; Astramskas 2016: 191). Undervisningen i folkskolorna skedde till största delen på ryska. Efter att förbudet mot litauisk press upphävts började litauiska användas när litauisk grammatik undervisades (Astramskas 2016: 190). Det bör noteras att vissa av de lokala invånare som föddes i slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet och intervjuades av lingvister under andra hälften av 1900-talet var helt utan skolgång (Eigminas 1): 5–7). Polska dominerade alltså inte i Ramygala-dialektens område, till skillnad från Kaunasområdet (eller Kėdainiai–Jonavos-området) (Rutkovska 2014: 217). Det territorium som analyseras i artikeln bör, med undantag för Krekenava, kanske snarare betraktas som periferin till ett stadsområde. De dialektförändringar i Ramygala-dialekten som beskrivs i de följande kapitlen och som belagts under olika tidsperioder bör, liksom i dialekten i det angränsande området kring Radviliškis, sannolikt snarare ses som ett resultat av den naturliga dialektförändringen än av samverkan mellan flera språk (Geržotaitė 2016: 112–125). 2. Ramygalas dialekt i A. Baranauskas dialektindelning I A. Girdenis och Z. Zinkevičius klassifikation hänförs dialekten till de östliga högaukštaitiska panevėžiškiai, men den är ovanligt belägen på den rekonstruerade kartan över A. Baranauskas indelning av de litauiska dialekterna från slutet av 1800-talet (Geržotaitė 2015: 45; 2016: 45). Belägen vid den östra kanten av dialekten hos de första östliga žiemiečiai⁶ ⁶ För A. Baranauskas, som i ett brev till Weber diskuterade något andra språkliga aspekter, framstod denna dialekt som ”nästan som en mellanzon mellan de östliga och västliga litauerna” (Almaunskis 1930: 93). Straipsniai / Articles 173 LAURA GERŽOTAITĖ Ramygalas dialekt (Panevėžys län) tycks på denna karta vara inklämd mellan dialekter som hänförs till de andra och tredje östliga grupperna (se fig. 2).7 Fig. 2. Ramygalas dialektområde (trakterna kring Eriškiai, LKA 267, Uliūnai, LKA 268, Krekenava, LKA 299, Ramygala, LKA 300, Jotainiai, LKA 301, Surviliškis, LKA 335, Truskava, LKA 336, och Aukštadvaris, LKA 337) i A. Baranauskas dialektindelning (utdrag)8 7 Den språkliga situationen i de delar av området för dialekten hos de första östliga žemiečiai som tillföll Šiauliai och Ukmergė län har behandlats tämligen ingående i alla dialektklassifikationer (Geržotaitė 2012: 156–174; 2016: 65–68, 112–125). Det kan endast konstateras att nya undersökningsdata från en ort i Šiauliai län, Šeduva (LKA 199), visar en mer varierad användning av kännetecken som skiljer åt dels de första östliga dialekterna, dels de båda klassifikationerna: A. Salys klassifikation av de mellersta högaukštaitiska dialekterna med de höga östliga pantininkai-dialekterna, och A. Girdenis och Z. Zinkevičius klassifikation av de västliga högaukštaitiska šiauliškiai med de östliga högaukštaitiska panevėžiškiai (Švambarytė-Valužienė 2016: 313). 8 Förkortningarna betecknar de första östliga žemiečiai (R1ž), de andra östliga (R2) och de tredje östliga (R3) i A. Baranauskas indelning. 174 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Ramyalos šnekta lietuvių tarmių klasifikacijoje: geolingvistinė analizė Enligt A. Baranauskas skulle i området för de första östliga dialekterna både betonade (med akut och cirkumflex) och obetonade blandade diftonger an, am, en, em ha bevarats intakta, till exempel: įngas ’fönster’, bánda ’hjord’, tãmpu ’jag blir’, kañtis ’hampa’, klampùs ’leriga’, pė́mpė ’vaktel’ (Baranovski 1898: 60–61; se även Alminauskis 1930: 73). I stället för den tidigare nasala vokalen ą uttalades ett långt a (Baranovski 1898: 61; Geržotaitė 2015: 151; 2016: 48–49)⁹. Den varierande användningen av de omtalade dragen i Ramygalas omgivningar beläggs i texter insamlade av A. Baranauskas och utgivna av Franz Specht. I församlingen Kėkenava, nordväst om Ramygala (dit tydligen själva orten hörde, eller möjligen Surviliškis, som ligger sydväst om Ramygala (LKA 335); det är känt att upptecknaren av dessa texter, Aleksandras Žirgulaitis [Zirgulacis], som nämns av F. Specht, kom från dessa trakter), talades dialekten hos de första östliga žiemiečiai (Specht 1920: 194–197)¹⁰. Diftongen an har här, som A. Baranauskas också angav, bevarats intakt, till exempel: ant nakvýnės ’för övernattning’ (Specht 1920: 194), į vãndenį ’i vattnet’ (Specht 1920: 195), gyvéntojų ’invånarnas’ (Specht 1920: 196), įsigãndo ’blev rädd’ (Specht 1920: 194, 195). Det tidigare nasala ą uttalades som långt eller kort a, till exempel: ãžulnų ’av ekar’ (Specht 1920: 197), vĩsa vãsarą ’hela sommaren’ (Specht 1920: 195). I församlingen Aukštadvaris (Wysokidwór), som F. Specht också hänförde till de första östliga žiemiečiai, beläggs redan den för de tredje till sjätte östliga grupperna typiska försnävningen av diftongen an, till exempel: nusigund ’blev rädd’ (Specht 1920: 192), runkų ’händernas’ (Specht 1920: 192), ũnksi ’tidigt’ (Specht 1920: 192). Det tidigare nasala ą uttalades som långt eller kort a, till exempel: kãrtą ’en gång’ (Specht 1920: 191), žiedą ’blomman’ (Specht 1920: 191), kąsnẽlį ’en liten bit’ (Specht 1920: 192). I Ramygalas omgivningar, som gränsar till andra östliga dialekter, har former med hårt l upptecknats, till exempel: lãik ’tid’ (Specht 1920: 195), lėkti ’flyga’ (Specht 1920: 196), galėja ’kunde’ (Specht 1920: 195). Runt Kėkenava (eller möjligen Surviliškis) förekommer reducerade ändelser, till exempel: bėgù ’springer’ (Specht 1920: 194), pasitìnku ’möter, dvs. träffar’ (Specht 1920: 194), mėškù ’björnen’ (Specht 1920: 195), žiemù ’vinter’ (Specht 1920: 195), õzku ’geten’ (Specht 1920: 197). 9 I de andra östliga dialekterna beläggs redan ett annat uttal av dessa drag: diftongerna an, am och det tidigare nasala ą motsvarades av on, om och o, till exempel: óngs, rónds, klómps, žós ’gås’, ós ’ax’, gáwo ’hade’, dárba ’arbete’ (Baranovski 1898: 74), medan de tredje, fjärde, femte och sjätte östliga grupperna hade un, um och u, till exempel: lungas, dungùs ’himmel’, umz̃ius ’ålder’, klumpùs (Baranovski 1898: 64). 10 I A. Salys dialektklassifikation ligger Surviliškis vid gränsen mellan två underdialekter: de mellersta högaukštaitiska och de östliga högaukštaitiska pantininkai (eller de första östliga žiemiečiai hos A. Baranauskas) (Geržotaitė 2016: 65–66). Aleksandras Žirgulis själv hänförde sin dialekt till de östliga högaukštaitiska pantininkai och angav dialektens viktigaste drag: härdning av det mörka l-ljudet och att blandade diftonger (betonade och obetonade) an, am, en, em motsvarades av on, om, en, em, till exempel: rõn.kv ’handen’, pẽn.k ’fem’ (Kazlauskaitė 2012: 322–323). Straipsniai / Articles 175 LAURA GERŽOTAITĖ Övergången mellan de östra första vinterdialekterna, till vilka även Ramygalas talmål hörde, framträder i det något avvikande uttal av diftongerna am, an och de tidigare nasala ą, ę som Įrgis Gerulis anger vara karakteristiskt för dialekten (Gerulis 1930: 39–40). Enligt denne språkforskare har man i vinterdialektområdet on, om i stället för akutbetonade an, am, t.ex.: b́ė̀ndė ‘vatten’, bŕng(u)s ‘dyr’, och vid cirkumflexbetoning – un, um, t.ex.: un.t ‘på’, atainùčės ‘kommande’, tumsùlė ‘mörka’. (Obetonat) ą motsvarades av ǫ, t.ex.: kǫ̀ ‘vad’, uzbǫ̀ns ‘uzbonas’ (Gerulis 1930: 40). De första leden i diftongerna en, em, även när de hade cirkumflexbetoning, uttalades med inskränkning, t.ex.: mẽn.ko ‘liten’, tẽmpt(i) ‘spänna’, uždẽngi ‘täcka över’; det tidigare nasala ę uttalades som kort e, till exempel atsikėlỹ̃pęs ‘knäböjd’ (Gerulis 1930: 39). Det bör noteras att sådana motsvarigheter till diftongerna an, am och det tidigare nasala ą anges utifrån språket hos människorna i byn Rėkliai, som ligger omkring 3–4 kilometer norr om Panevėžys (Gerulis 1930: 39–40). Vid den tiden kunde man emellertid, som Baranauskas påpekade (Baranovski 1898: 62), på två orter inom de östra första vinterdialekterna – Panevėžys och Smilgiai – vid sidan av de bevarade an, am och det tidigare nasala ą redan höra även motsvarigheter som kännetecknade de nordliga dialekterna (dvs. de östra andra), t.ex.: bróngs ‘dyr’, klómpus ‘halt’, ąsa ‘öra’. Inflytandet från nordliga och/eller östliga talmål på de nämnda omgivningarna kring Smilgiai och Panevėžys återspeglas i dialektmaterial från handskrifter från andra hälften av 1900-talet (Rutkauskaitė 1959 (1): 4). Exempelvis uttalades de akutbetonade diftongerna kring Smilgiai (LKA 20) som hos pantininkai, medan fall där de för pontininkai typiska cirkumflexbetonade an, am motsvaras av on, om har belagts framför allt med plussis i puntininkai-området, dvs. un, um (Rutkauskaitė 1959 (1): 4). Således ligger det uttal av de aktuella dragen som J. Gerulis anger vara typiskt för de östra första vinterdialekterna närmare de östra andra och tredje dialekter som A. Baranauskas urskilde. Den rekonstruerade tillhörigheten för dessa två orter bekräftas också av det faktum att man i Panevėžys församling (och alltså även i själva Panevėžys), att döma av de texter som F. Specht gav ut, också talade den östra första vinterdialekten (Specht 1920: XIV, 218). Den dialektala tillhörighet som F. Specht anger för andra orter sammanfaller nästan eller helt med den som framträder i A. Baranauskas rekonstruerade dialektkarta. Vid Šeduva församling (och uppenbarligen även i själva Šeduva, LKA 199) korsas gränserna mellan de östra första vinterdialekterna och de östra andra dialekterna (Specht 1920: XII–XIV). På A. Baranauskas dialektkarta hörde denna ort endast till området för de östra första vinterdialekterna (Geržotaitė 2015: 145; 2016: 46–47, 55). Församlingarna i Joniškis (~ LKA 51) och Radviliškis (~ LKA 198) (och alltså även deras centralorter) låg, att döma av F. Spechts texter och den rekonstruerade dialektkartan av A. Baranauskas, inom samma dialektområde, nämligen de östra första vinterdialekternas område (Specht 1920: XIV). 176 Acta Linguistica Lithuanica LXXVII Ramýgalos šnekta lietuvių tarmių klasifikacijoje: geolingvistinė analizė 3. RAMYGALAS TALMÅL I A. SALYS DIALEKTKLASSIFICERING Med utgångspunkt i samma drag hänfördes större delen av det aktuella talmålsområdet inte till de hög­litiska miðuriečiai (som hos A. Baranauskas), utan till de hög­litiska östliga pantininkai i A. Salys reviderade dialektklassificering från början av 1900-talet (Geržotaitė 2016: 65–66). I denna indelning omfattade alltså A. Baranauskas östra första vinterdialekter kring Ramygala en liten del av de hög­litiska miðuriečiai och nästan hela den södra delen av de hög­litiska östliga pantininkai, som gränsar till varandra (se fig. 3). 3 FIG. Ramygalas talmålsområde (trakterna kring Ériškiai, LKA 267, Uliūnai, LKA 268, Krekenava, LKA 29, Ramygala, LKA 300, Jotainiai, LKA 301, Surviliškis, LKA 335, Truskava, LKA 336, Aukštadvaris, LKA 337) i A. Salys reviderade dialektklassificering (Geržotaitė 2016: 65–66) (utdrag)11 11 Förkortningarna betecknar A. Salys indelning i hög­litiska miðuriečiai (AV), hög­litiska östliga pantininkai (ARPn), pantininkai (ARP) och puntininkai (ARpu). Straipsniai / Articles 177 LAURA GERŽOTAITĖ I det område som i denna klassifikation tillskrivs de sydliga östliga höglandsmålen med pantininkai (inte de centrala höglandsmålen), alltså i trakten kring Ramygala, måste därför något annorlunda reflexer av de nämnda dragen ha dominerat: i betonade stavelser skulle diftongernas an, am ha bevarats oförändrade, till exempel lá·nᵍas ’fönster’, sá·mᵗis ’skopa’, medan de i obetonade stavelser reflexerades som ʌn, ʌm, till exempel rɔːn·k(ᵘ) ’handen’, kɔːm·p(ᵘ)s ’hörn’, rm·št(i)s ’stöd’. Diftongerna en, em måste ha uttalats på liknande sätt: bevarade oförändrade i betonade stavelser, men med ett försnävat uttal när de var obetonade, till exempel t̃vẽn·kᵗ ’spärra’, tẽm·pᵗ ’sträcka’ (Salys 1992: 115). De tidigare nasala vokalerna ą, ę försnävades i detta område oberoende av accent, till exempel ž̃·si ’gås’, kɔːst ’bita’ (Salys 1992: 115). Det bör noteras att de oförändrade diftongerna an, am (se fig. 3) endast uttalades i den västra delen av det undersökta dialektområdet, vid Krėkenava och Surviliškis (Salys 1933; 1935: 67; 1946: 54; Geržotaitė 2016: 65–66). På så sätt blir det som A. Salys, med sina egna ord, kallade ”förra årets plogfåra”, något som uttalades snabbare, kännetecknande inte bara för de västliga höglandsmålen som han beskrivit, utan också för de centrala höglandsmålen. A. Salys hänförde trakten kring Ramygala till pantininkai snarare än puntininkai enbart därför att försnävningen av diftongerna inte var enhetlig där, utan berodde på accent (Salys 1992: 304). Det verkar som om lingvisten inte kände till den försnävning av obetonade diftonger som förbinder de undersökta trakterna med puntininkai (ã, ãm > ũn, ũm; ẽn, ẽm > in, im) (jfr A. Salys ord: ”[...] i Z. Zinkevičius senaste undersökningar har [...] an, am, en, em i den av honom avgränsade panevėžiškiai-dialekten [...] i stället för två olika reflexer övergått till fem [...]” (Salys 1992: 305)). Å andra sidan var detta uttal i dessa trakter kanske inte regelbundet under 1930-talet, även om det redan hade dokumenterats i texter utgivna av F. Specht ungefär ett decennium tidigare. Det kan tilläggas att den östra gränsen för de centrala höglandsmålen som bevarar diftongerna an, am oförändrade, såsom A. Salys beskrev den i en encyklopedisk artikel om de litauiska dialekterna, redan löper vid Žemėliai (LKA 25), Pašvitinys (LKA 76), Linkuva, Lygumai, Pakruojis (LKA 137), Klovainiai och Šeduva (LKA 199) (Salys 1992: 304), alltså ännu längre österut än Petras Būtėnas drog den i sitt arbete (1932: 178–179), och sammanfaller nästan med den östra gräns för de första östliga låglandsborna som A. Baranauskas beskrev och rekonstruerade (jfr även kartan i Geržotaitė 2016: 66) (se fig. 4). Likheten mellan de dragna gränserna bekräftar bara att en sådan gräns för det område med de första östliga låglandsborna som A. Baranauskas avgränsade kan ha funnits — inte bara i söder utan också i nordost — vilket framgår av den rekonstruerade dialektklassifikationskartan. Följaktligen var ett betydligt större område, tycks det, närmare besläktat med dialekten i väster ända fram till 1930-talet. 178 Acta Linguistica Lithuanica LXXVII Ramygalas dialekt i klassificeringen av de litauiska dialekterna: en geolingvistisk analys 4 pav. Rytinė aukštaičių viduriečių riba A. Salio (1992: 304) ir P. Būtėno (1932: 178–179) duomenimis12 12 De gråmarkerade punkterna på kartan visar de orter som nämns i A. Salys encyklopediska artikel, medan de orter som anges i P. Būtėnas arbete som markörer för den nordöstra gränsen för de centrala höglandsmålen är inringade med streckade linjer. Straipsniai / Articles 179 LAURA GERŽOTAITĖ 4. SITUATIONEN I TRAKTEN KRING RAMYGALA ENLIGT DIALEKTMATERIAL FRÅN 1960–1980-TALET Hela Ramygalas dialektområde hänfördes visserligen till de östliga höglandsmålen av panevėžiškiai-typ i A. Girdenis och Z. Zinkevičius klassifikation av litauiska dialekter från 1900-talets andra hälft (se fig. 1), på grundval av uttalet av korta ändelsevokaler13. Med utgångspunkt i de drag som kännetecknar de första östliga låglandsborna och som A. Baranauskas angav, belagda i dialektmaterial från andra hälften av 1900-talet, skulle trakten kring Ramygala inte kunna hänföras enbart till de östliga dialekterna, även om den påverkats starkt av dem. Minst påverkan från de östliga dialekterna kan anses föreligga i Surviliškis (Sabaliauskas 1959; 1960), Ramygala (Masiūnas 1959) och Truskava (Eigminas (1–3)) (se tabellen; procenttal anges inom parentes). Att invånarna i Surviliškis (LKA 335) och dess omgivningar hade tätare kontakter med invånarna i Kėdainiai, det vill säga med företrädare för den västra snarare än den östra höglandsdialekten, kan ha lett till ett dubbelt uttal av den obetonade diftongen an, am (betonade an, am bevarades oförändrade) (Sabaliauskas 1960: 3), till exempel pa-simė ’pasimadė’ (Sabaliauskas 1960: 6), ūnkti ’anksti’ (Sabaliauskas 1960: 7), rąndu ’randu’ (Sabaliauskas 1960: 11)14, įsiganda ’įsigando’ (Sabaliauskas 1960: 14), kambər(i)s ’kambarius’ (Sabaliauskas 1959: 15)15. Diftongen en motsvarades här av in (Sabaliauskas 1960: 6), till exempel švìnte ’šventė’ (Sabaliauskas 1960: 6), piŋktᵃˢ ’penktas’ (Sabaliauskas 1960: 3), uždiŋgᵃ ’uždengia’ (Sabaliauskas 1960: 9). Den tidigare nasala ą bevarades oförändrad i betonad stam i Surviliškis, till exempel žąs.u.ku ’žąsiukų’ (Sabaliauskas 1960: 8), į.įgasti ’įsigasti’ (Sabaliauskas 1960: 17). Variationen i diftongen en i byn Kažokai nära Surviliškis återspeglas också i former som upptecknades i början av 1970-talet, till exempel š’v’inta ’šventa’ (LT III 196), k’r’enta ’krenta’ (LT III 196), g’iv’en’t ’gyventi’ (LT III 197), š’v’intoris ’šventorius’ (LT III 197), g’iv’en.c’e ’gyvenčiau’ (LT III 197). Diftongen an upptecknades oförändrad, till exempel lank’em ’lankėme’ (LT III 196), antrū ’antrų’ (LT III 196). 13 Senare forskning bekräftar också i stort sett oförändrat Ramygalas dialekts tillhörighet i denna klassifikation (Meiliūnaitė 2016: 1278–1284 m.fl.). 14 Textens art: sång. 15 Det bör noteras att endast ett fåtal former med diftongerna an, am, en, em har upptecknats i denna och andra punkter, oavsett om de bevarats oförändrade eller försnävats. 180 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Ramygala-dialekten i klassificeringen av litauiska dialekter: en geolingvistisk analys TABELL. Jämförelse av särdrag hos orterna kring Ramygala16 Kännetecken | Kameno: betonade stavelser med fallande ton i am, an, em, en (bevarade (+) eller förträngda (−)) | Kameno: betonade stavelser med stigande ton i am, an, em, en (bevarade (+) eller förträngda (−)) | Obetonade am, an, em, en (bevarade (+) eller förträngda (−)) | Kameno: ą, ę (bevarade (+) eller förträngda (−)) | Ändelsernas ą, ę (bevarade (+) eller förträngda (−)) Orter | Ėriškiai (LKA 267)¹⁷ | + | − | − / (+)¹⁸ | + | + / − Uliūnai (LKA 268) | − / (+) (88 / 12) | − / + (70 / 30) | − / (+) (86 / 14) | + (100) | − (100) Krekenava (LKA 299) | + (100) | − / (+) (84 / 16) | − / + (67 / 33) | + (100) | + / (−) (95 / 5) Ramygala (LKA 300) | + (100) | − / + (67 / 33) | − / + (56 / 44) | + (100) | + / (−) (89 / 11) Jotainiai (LKA 301) | + / − (72 / 28) | − / (+) (95 / 5) | − / (+) (95 / 5) | + / (−) (88 / 12) | + / − (73 / 27) Surviliškis (LKA 335) | + (100) | − / + (64 / 36) | + / − (62,5 / 37,5) | + (100) | + / (−) (97 / 3) Truskava (LKA 336) | + (100) | − / + (62,5 / 37,5) | − / + (70 / 30) | + (100) | + / (−) (90 / 10) Aukštadvaris (LKA 337) | + (100) | − / + (73 / 27) | − / (+) (89 / 11) | + (100) | + / (−) (89 / 11) Didesnis dėmesys, anot Kazimiero Masiūno (Masiūnas 1959: 6), turėjo būti skiriamas centrinei analizuojamos šnektos vietovei, Ramygalai, ties kuria fiksuotos kelioms patarmėms būdingos ypatybės. Rankraštinės medžiagos duomenimis, tvirtrapradžiai kirčiuotų dvigarsių an, am pirmieji dėmenys, kaip ir būdinga A. Salio skirstymo pantininkams, šiame punkte išlaikyti sveiki, pvz.: brãngus ‘brangus’ (Masiūnas 1959: 7), prõ langą ‘pro langą’ (Masiūnas 1959: 13), slãnˈkˈoji ‘slankioja’ (Masiūnas 1959: 17). Nepatės užrašytas ir buvęs 16 Tabellen sammanfattar användningen av de särdrag som kännetecknar dialekten och som dokumenterats i handskrivna dialekttexter. Statistiken över särdrag i de få ljudinspelningarna har inte använts på grund av bristen på inspelningar (de finns endast från halva Ramygala-dialektens område) och deras varierande kvalitet. Dessutom kommer några av inspelningarna, nämligen de från Uliūnai, från betydligt mer avlägsna orter som hör till en annan punkt. Uppgifterna är därför inte exakta, utan endast ungefärliga. Även de ger dock en möjlighet att få en viss bild. 17 Eftersom beskrivningen av Ėriškiai grundar sig inte på dialekttexter, utan på svar på frågorna i programmet för insamling av material till Atlas över det litauiska språket (Senkus 1951), har man även använt de uppgifter som Jonas Šukys samlade in och sammanställde i dessa trakter vid ungefär samma tid (Šukys 1986: 127–146). 18 Sällsynta belägg för bruket anges i tabellen inom parentes. Straipsniai / Articles 181 LAURA GERŽOTAITĖ nosinis ą, pvz.: užbō.na ‘užboną’ (Masilūnas 1959: 13), nenusigą.sk ‘nenusigąsk’ (Masilūnas 1959: 18). Det betonade och obetonade an uttalas på två sätt, till exempel: įsigunda ‘blev rädd’ (Masilūnas 1959: 8), pasisamdžiusi ‘hade anställt’ (Masilūnas 1959: 14), ūntra ‘andra’ (Masilūnas 1959: 18), rankos ‘handens’ (vs. K.) (Masilūnas 1959: 20), ūntrą ‘andra’ (Masilūnas 1959: 21), įsigandęs ‘rädd’ (Masilūnas 1959: 13), Untā.na ‘Antanas’ (Masilūnas 1959: 8), valandō.s ‘timmar’ (Masilūnas 1959: 11), ū.škam-pis ‘vrår’ (Masilūnas 1959: 17); en är förträngt, till exempel: švinta ‘helig’ (Masilūnas 1959: 10), luntē.la ‘liten tabell’ (Masilūnas 1959: 21). Därför kan Ramygala inte hänföras enbart till pantininkai eller puntininkai, och i de handskrivna texterna finns inga exempel på uttal som är typiska för pontininkai och som forskaren anger. En liknande situation i Ramygala framgår också av genomlyssningen av ljudinspelningar från 1970-talet. Diftongerna an, am, en, em med stigande ton har här, liksom i Surviliškis, bevarats intakta, till exempel: vándenē ‘vatten’ (O. V., f. 1884, Ramygala)¹⁹, lāngā ‘fönster’ (O. V., f. 1884, Ramygala), pẽnpē ‘mormor’ (O. V., f. 1884, Ramygala), gyvẽnsim ‘vi kommer att leva’ (O. V., f. 1884, Ramygala). Betonat an dokumenterades både intakt och förträngt, till exempel: nesuprantų ‘jag förstår inte’ (O. V., f. 1884, Ramygala), ūnkstī ‘tidigt’ (O. V., f. 1884, Ramygala), tum̄pa ‘drar’ (O. V., f. 1884, Ramygala), āntras ‘andra’ (O. V., f. 1884, Ramygala) (jfr ūntras (O. V., f. 1884, Ramygala), Añškų ‘Ančiškiai’ (O. V., f. 1884, Ramygala); en var oförändrat, till exempel: švẽnta ‘helig’ (O. V., f. 1884, Ramygala), lēndū ‘de lutar’ (O. V., f. 1884, Ramygala)²⁰, ūzdengō ‘jag täckte över’ (O. V., f. 1884, Ramygala). Intakta diftonger an, en (till exempel: dan’t’im ‘med tänderna’ (LT II 195), pal’engvū ‘lätt’ (LT II 196)) dokumenterades i Ramygala på 1970-talet även av andra forskare. I byarna kring Truskava uttalas diftongerna am, an med stigande ton, enligt Kazys Eigminas uppgift, oförändrade, medan de med fallande ton och de obetonade motsvaras av um, un, även om de ganska ofta också har bevarats oförändrade eller brukas parallellt som am, an och um, un. Diftongerna em, en uttalas på liknande sätt: de med stigande ton bevaras intakta, medan de med fallande ton och de obetonade uttalas på två sätt: im, in och em, en (Eigminas (1): 12). Dessa iakttagelser bekräftas av former som återfinns i handskrivna texter från orten. Diftonger an med stigande ton har bevarats intakta, till exempel: vándenį ‘vatten’ (Eigminas (1): 13), lāngā ‘fönster’ (Eigminas (3): 15). Även tidigare nasala ą, ę har dokumenterats oförändrade. Diftonger an, am, en med fallande ton uttalas på två sätt, till exempel: runk(b)s ‘händer’ (Eigminas (2): 13) (jfr ranką ‘hand’ (Eigminas (3): 1), skūmbina ‘ringer’ (Eigminas (2): 21), 19 Se inspelning nr 51001300 i Ljudkällornas inspelningar. 20 Se inspelning nr 51001300 i Ljudkällornas inspelningar. 182 Acta Linguistica Lithuanica LXXVII Ramgalos šnekta lietuvių tarmių klasifikacijoje: geolingvistinė analizė skūmbit ‘skambyti (~ skambinti)’ (Eignimas (2): 19, 21), ā́ntra ‘antrą’ (Eignimas (3): 5), kãmpa ‘kampo’ (Eignimas (3): 17), neiškẽntis ‘neiškentęs’ (Eignimas (2): 7), piñkus ‘penkis’ (Eignimas (2): 13). Samma uttal av diftongen an bekräftas också av ljudinspelningarna, t.ex.: lãngus ‘langus’ (A. J., f. 1888, Šukioniai)²¹, rañką ‘ranką’ (A. J., f. 1888, Šukioniai), lù̃nks ‘lankas’ (A. J., f. 1888, Šukioniai), lunkai ‘lankai’ (A. J., f. 1888, Šukioniai). Således sammanflätas, verkar det, vid Truskava reflexerna av dessa drag som är karakteristiska för A. Salys indelning av de högaittiska midlandsdialekterna och de högaittiska östliga paninkai-dialekterna. De orter som i högre grad än de ovan nämnda anslöt sig till de östliga dialekterna var Krekenava (Adomaitė-Diržinskienė 1957), Ėriškiai (Mikenas 1951 (1–5)) och Aukštadvaris (Libertė 1959) (se tabellen). Vad gäller försnävningen av cirkumflexbetonade diftonger an, am, en är Krekenava, enligt uppgifterna i den handskrivna beskrivningen, närmare både de östliga tredjedialekterna och andra dialekter som beskrivits av A. Baranauskas och J. Gerulis, t.ex.: dùntis ‘dantis’ (ds. G.) (Adomaitė-Diržinskienė 1957: 7), kùmpa ‘kampo’ (Adomaitė-Diržinskienė 1957: 11), lùntos ‘lentos’ (ds. V.) (Adomaitė-Diržinskienė 1957: 7), pù piñkis ‘po penkis’ (Adomaitė-Diržinskienė 1957: 8, 14), diñkt ‘dengti’ (Adomaitė-Diržinskienė 1957: 15). Oskiftade diftonger är sällsynta, t.ex.: suprãntu ‘suprantu’ (Adomaitė-Diržinskienė 1957: 8), nebeatãndu ‘nebeatandu’ (Adomaitė-Diržinskienė 1957: 24), nekenčù ‘nekenčiu’ (Adomaitė-Diržinskienė 1957: 19). Cirkumflexbetonade diftonger an, en, där den nasala vokalen är ą (främst i Kameno), har bevarats intakta, t.ex.: lãngą ‘lango’ (Adomaitė-Diržinskienė 1957: 21), gyvẽns ‘gyvensiu’ (Adomaitė-Diržinskienė 1957: 10), kąsnẽlį ‘kąsnelį’ (Diržinskienė 1957: 12), nusigãsti ‘nusigąsti’ (Adomaitė-Diržinskienė 1957: 12), vãlanda ‘valandą’ (Adomaitė-Diržinskienė 1957: 150). Atsakymuose į Lietuvių kalbos atlaso medžiagos rinkimo programos (Senkus 1951) klausimus išryškėja ir Ėriškių pereigiškumas (Mikenas 1951 (2): 23). Tvirtagaliai am, an ir en bus nosinis ą čia išlaikyti nepakitę, pvz.: sã.m’is, pãntis, tã.nė ‘tankiai’, kã.ndu ‘kandą’, kãsnis ‘kąsnis’, ãžolùs ‘ąžuolas’, kãst ‘kąsti’. Dviejopa tvirtagalių dvigarsių vartosena Ėriškius ir artina prie vakarinų šnektų, ir tolina nuo jų (Mikenas 1951 (2): 23). Enligt ljudinspelningarna förekommer cirkumflexbetonade an, en också oförändrade, t.ex.: vãnd’õ ‘vandens’ (J. B., f. 1897, Vitriškiai²²²³, gyvẽnt ‘gyventi’ (J. B., 21 Se post nr 0901336 i listan över ljudinspelningarnas källor. 22 Den officiella formen är Vitriškis (ATSŽ 350). 23 Se post nr 34101267 i listan över ljudinspelningarnas källor. Straipsniai / Articles 183 LAURA GERŽOTAITĖ född 1897, Vitriškiai24. Endast två former med cirkumflexaccent hördes med dessa diftonger: ūkšti ’trång’ (J. B., född 1897, Vitriškiai), pi̇̀nki ’fem’ (J. B., född 1897, Vitriškiai). Jonas Šukys kom också fram till liknande slutsatser om denna punkt. Med stöd av en undersökning av lokalbefolkningens språk som genomfördes 1959 och 1970 angav han att Ėriškiai enligt A. Salys indelning tillhör de östliga högaitiska pantininkai-dialekterna (Šukys 1986: 127–128). Stammens cirkumflexaccenter, obetonade an, am, en, em i cirkumflexaccentuerade suffix samt betonat och obetonat ą, ę i ordstammen är här, liksom i pantininkai-området, bevarade i oförändrat skick, enligt språkforskaren (Šukys 1986: 131–132). Däremot återges cirkumflexaccenterna redan som um, un, im, in, t.ex.: sùndem ”i domen”, rùnk ”handen”, tùmp ”drar”, pi̇̀nk ”fem” (Šukys 1986: 132). Denna förträngning skiljer sig inte bara från den som A. Baranauskas angav som typisk för området, utan även från den som A. Salys beskrev. Aukštadvaryje, kaip nurodo Aldona Liberytė (Liberytė 1959: 8), vietoj tvirtagalių am, an, em, en (kirčiuotų ir nekirčiuotų) jau sistemiškai turi um, un, im, in, pvz.: rùnk(bl)s „rankas“ (dgs. G.) (Liberytė 1959: 18), ìsigùda „įsigando“ (Liberytė 1959: 57), tùmpa „tampo“ (Liberytė 1959: 63), apdìnksu „apdengsiu“ (Liberytė 1959: 17), dìṅt(bl)s „dentas“ (Liberytė 1959: 38), švìntes „šventės“ (dgs. V.) (Liberytė 1959: 40), pi̇̀nkis „penkis“ (Liberytė 1959: 45). Buvę nosiniai ą, ę išlaikyti sveiki, pvz.: sùsalù „sūlau“ (Liberytė 1959: 15), gražìnsu „grąžinsiu“ (Liberytė 1959: 38), nusigrėžė „nusigręžė“ (Liberytė 1959: 36). Det är värt att notera att den ungefärliga gräns mellan de västra och östra dialekterna som drogs ungefär vid Ramygala, även utifrån uttalet av an, am i diftonger belagda i F. Spechts texter, också återspeglas i invånarna i Aukštadvaris uppfattning. De säger att ”kring Krėkenava talas ett annat slags språk / där kallas stationen sekliči / de som talar det där, de förstår inte språket / lite annorlunda talar folk på den andra sidan [...]” (Liberytė 1959: 35). Enligt lokalbefolkningen skiljer sig områdena kring Panevėžys, som ligger norrut, ännu tydligare åt språkligt (inte vad gäller lexikon, utan fonetik), där man säger: žò.sis ’gås’, vón.do ’vatten’, lóng(bl)s ’fönster’ (Liberytė 1959: 35). De orter som uppges ha påverkats mest av de östliga dialekterna är Uliūnai (Gavenis 1960 (1–2)) och Jotainiai (Urbanaivičiūtė (1–4)) (se tabellen). Gavenis hänför språket hos invånarna i Uliūnai till de östliga högaitiska pontininkai enligt A. Salys indelning (Gavenis 1960 (1): 5). Språkforskaren Aloyzas Vidugiris hänförde också Uliūnai-dialekten till de östliga högaitiska panevėžianerna, som talar pontininkai-dialekt, enligt dialektklassificeringen av A. Girdenis och Z. Zinkevičius (Vidugiris 1993: 197). Den uppvisar positiva (Vidugiris 1993: 198), förutom för pontininkai 24 Se post nr 3401267 i förteckningen över ljudkällor. 184 Acta Linguistica Lithuanica LXXVII Ramyg़alas šnekta lietuvių tarmių klasifikacijoje: geolingvistinė analizė typiska diftongerna am, em, förekommer också variationer som har sin grund i angränsande dialekter. Det är värt att notera att de nämnda pontininkai nästan skulle motsvara A. Baranauskas andra östliga dialekter, även om det finns mindre skillnader. I A. Baranauskas dialektindelning hörde Uliūnai, liksom de redan diskuterade orterna i Ramygala-trakten, till området för de första låglandsmålen bland de östliga dialekterna. Även det tidigare nämnda Panevėžys och till och med Smilgiai låg inom detta område. Dialektgränsernas förskjutningar är alltså tydliga: den södra gränsen för A. Baranauskas andra östliga dialekter gick något längre norrut än gränsen för de pontininkai som A. Salys senare avgränsade. Som de större städer som invånarna i Uliūnai oftast reste till under 1960-talets senare hälft angavs Panevėžys, som ligger vid gränsen mellan de första östliga låglandsmålen och de andra östliga dialekterna (Gavenis 1960 (1): 4). Därför är det inte förvånande att man i Uliūnai också hör former med cirkumflexaccent och återgivningar av diftonger med cirkumflexaccent an, am, en, em samt av det tidigare nasalvokalet ą, typiska för pontininkai enligt A. Salys klassifikation eller för A. Baranauskas andra (men inte första) östliga dialekter, t.ex.: uˈždenˈ longs ˈstänger fönstrenˈ (Gavenis 1960 (2): 6), vōnde ˈvattenˈ (Gavenis 1960 (1): 13), rōkom ˈmed händernaˈ (Gavenis 1960 (1): 10), ǫntrˈandraˈ (Gavenis 1960 (2): 6), grįˈžˈstugaˈ (Gavenis 1960 (1): 10), drōˈsei ˈdjärvtˈ (Gavenis 1960 (1): 23). Det varierande uttalet av dessa drag återspeglas också i dialektinspelningar från 1960- och 1970-talen. Diftonger med cirkumflexaccent an, en hördes både utan förträngning, som i pontininkai-området, och med förträngning, som hos pontininkai eller puntininkai, t.ex.: pãṡnta ˈförsattˈ (S. G., född 1894, Barklainiai)25, gýventi ˈlevaˈ (S. G., född 1894, Barklainiai), lōngs ˈfönsterˈ (J. L., född 1897, Uliūnai)26, brōngs ˈdyrˈ (J. L., född 1897, Uliūnai). Dessa diftonger uttalades på liknande sätt med cirkumflexaccent eller i obetonad position: an, am, t.ex.: pińkų ˈfemˈ (O. R., född 1904, Uliūnai)27, rūnkos ˈhandensˈ (plural genitiv) (O. R., född 1904, Uliūnai), suramstī̀s ˈtillpackadˈ (O. R., född 1904, Uliūnai), rōnką ˈhandenˈ (O. R., född 1904, Uliūnai), pusuntrōs ˈhalvannanˈ (O. R., född 1904, Uliūnai), kambari ˈrumˈ (J. L., född 1897, Uliūnai), vōžˈuojant ˈåkandeˈ (S. G., född 1894, Barklainiai), rankīte ˈlilla handenˈ (O. R., född 1904, Uliūnai); en, em, t.ex.: deńts ˈtandˈ (S. G., född 1894, Barklainiai), pinkiese ˈfem tillsammansˈ (J. L., född 1897, Uliūnai). Återgivningar av de tidigare nasalvokalerna ą, ę i stammen och ändelsen är typiska för pontininkai-området, t.ex.: žōsu ˈgässˈ (O. R., född 1904, Uliūnai), žōsukai ˈgåsungarˈ (O. R., 25 Se post nr 09803268 i förteckningen över ljudkällor. 26 Se post nr 4204268 i förteckningen över ljudkällor. 27 Se post nr 4204268 i förteckningen över ljudkällor. Straipsniai / Articles 185 LAURA GERŽOTAITĖ född 1904, Ulūnai), stōgo ’taket’ (S. G., född 1894, Bārklainiai), laikō ’tiden’ (O. R., född 1904, Ulūnai). I Jotainiai, omgivet av stora gods, talades enligt Žaneta Urbanavičiūtė-Markevičienė en östaukštaitisk dialekt, men det är svårt att säga exakt vilken av dialekterna – pantininkai eller pontininkai. Man kom fram till slutsatsen att ”[...] pontininkai trots allt kanske dominerar i Jotainiai [...]. Det finns också puntininkai som flyttat dit från Vadokliai. Därför är dialekten mycket ojämn, mycket brokig” (Urbanavičiūtė (1): 4–5). Denna ojämnhet förklarades med att Jotainiai i A. Salys dialektklassificering låg i utkanten av de östaukštaitiska pantininkai (se fig. 3). Norr om Jotainiai, kring Ulūnai (LKA 268), talades östaukštaitiska pontininkai-dialekter, medan dialekterna österut och sydvästut, till exempel i de tidigare nämnda språkområdena kring Vadokliai, var puntininkai-dialekter. Vid denna ort gick också gränsen mellan två dialekter – de östliga första låglandsdialekterna och de östliga tredje dialekterna – enligt A. Baranauskas indelning (se fig. 2). Uttalet med cirkumflex i de nordligare östliga andradialekterna (eller de östaukštaitiska pontininkai enligt A. Salys klassificering) registrerades av A. Baranauskas, som redan nämnts, endast vid Penevėžys; det nådde inte de nordliga utkanterna av Ramygala längre söderut, kring Ulūnai. Enligt forskaren visar användningen av de särskiljande diftongerna an, an, en dialektens heterogenitet: ”pantininkai säger: páːntis / áːntis / láːŋ(u)s / péːpe. Och cirkumflexen ger inte om, on, em, en, som hos andra pantininkai, utan um, un, im, in: dūːtis / dūːg(u)s / lūːkos / švīːte / pīːki, även i obetonad ställning: piktáːnis / dunkélis [...]” (Urbanavičiūtė (1): 5). Det framhålls att inte bara pantininkai utan även pontininkai i Jotainiai är kelepi: ”pōːntis / óːntis / patōːmse / lōŋ(u)s och pūntis / ūntis / patumse / luong(u)s// Cirkumflexen ger också um, un, im, in, som hos pantininkai: lūːk(u)s, rīm.ti” (Urbanavičiūtė (1): 5–6). Ännu större variation finns i dessa trakter, enligt dialektforskaren (Urbanavičiūtė (1): 6), i de forna nasala vokalerna ą, ę, som ”pontininkai [...] återger som o, e: óːž(u)s / žóːsin(u)s / švést / gróːt(u)s. Pantininkai uttalade ett ord på ett sätt och ett annat på ett annat, men skillnaden följer inte tonaccenterna: óːž.u(l)us / žóːsin(u)s / grīːst’ / grāːt(u)s. Många pantininkai förändrar inte alls dessa ljud: āːž.u(l)us / zāːsis’ / grīːst’ / grēːst’. I ordslut förändras ą nästan inte alls, utan förkortas bara: rūːka / gáːla / nāːma / lāːka. Pantininkai säger förstås: rūːko / gáːlo / nāːmo. ę har inte bevarats lika rent”. I handskrivna texter finns inte heller de andra diftongerna an, en, som denna språkvetare anger som typiska för Jotainiai, eller det forna nasala ą, dokumenterade. 186 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Ramgalos šnektą lietuvių tarmių klasifikacijoje: geolingvistinė analizė Fig. 5. Dialektens förskjutningar enligt reflexerna av stamstavelsens cirkumflexa am, an, em, en enligt uppgifter i handskrivet material Straipsniai / Articles 187 LAURA GERŽOTAITĖ FIGUR 6. Sträckan för isofonen av stam-betoningens circumflex i am, an vid gränsen mellan västaukštaitiska šiauliškiai och östaukštaitiska panevėžiškiai (LKA II, karta nr 69, 84–86) i stammen förekomster som uont(i)s ’anka’, piempe ’tofsvipa’, žuos(i)s ’gås’, gruoz(t)us ’borr’ (Urbanavičiūtė 1963: 209)28. Skillnaderna mellan användningen av de drag som skiljer de västra och östra dialekterna åt, sammanfattade i tabellen utifrån handskrifter och ljudinspelningar samt dokumenterade i tryckta texter, är alltså inte stora jämfört med dem som illustreras på kartorna i Lietuvių kalbos atlaso. Inte bara sammanfaller de nästan helt med den östra gränsen för A. Baranauskas första låglandsområde bland östborna, rekonstruerad på kartan, utan också med den preciserade gränsen för A. Šalys centrala aukštaitiska område som ritats på kartorna i Lietuvių kalbos atlaso. 28 Jfr även Z. Zinkevičius exempel på uttalet av diftonger med främre komponent, som uppges vara karakteristiska för Ramygalas, särskilt Jotainiaiområdet: luoŋgs ’fönster’, šuom't's ’slev’ (Zinkevičius 1969: 143). 188 Acta Linguistica Lithuanica LXXVII Ramyg alos šnekta lietuvių tarmių klasifikacijoje: geolingvistinė analizė isofonerna för de orelaterade stambetoningarna akut i am, an (se LKA II, karta nr 68, 83–84), em, en (se LKA II, karta nr 70, 86–87), samt de oförändrade stamtoniska (se LKA II, karta nr 44, 61–62) och stamatoniska (se LKA II, karta nr 45, 62–63) ą, ę. En tydlig avvikelse är den mer generaliserade bild som presenteras på kartorna i Lietuvių kalbos atlaso och som inte återger alla uttalsbelägg för stamtonisk circumflex i am, an (se LKA II, karta nr 69, 84–86) och em, en (se LKA II, karta nr 71, 87–88), som noterats i handskriftsmaterialet från Ramygalas omgivningar (se fig. 5, 6). Den framträdande mångfalden i användningen av former med circumflex i am, an visar att denna isofon fram till 1900-talets andra hälft löpte ungefär genom mitten av den analyserade dialekten29. SLUTSATSER Sammanfattningsvis kan man, utifrån den geolingvistiska jämförande studien av Ramygaladialekten, konstatera att det analyserade området i södra östaukštaitiska panevėžiškiai framträder som ett övergångsområde. Följande argument stöder dess övergångskaraktär: 1. Ramygaladialektens dialektala tillhörighet har varierat i samtliga klassificeringar av litauiska dialekter. I till och med två av dem – A. Baranauskas och A. Salys – ingick Ramygaladialekten eller en del av den i ett område som utgjorde en mellanliggande zon mellan västliga och östliga aukštaitiska dialekter (underdialekter). 2. Resultaten av den förtätade geolingvistiska indelningen av dialekterna bekräftas av analysen av handskrivet dialektmaterial, genom undersökningen av diftongerna an, am, en, em som skiljer väst- och östaukštaitiska åt, samt av isofonerna för de tidigare nasala vokalerna ą, ę. I det analyserade dialektområdet dokumenterades uttal som är karakteristiska för båda aukštaitiska underdialekterna ända fram till 1900-talets andra hälft. Den närliggande östaukštaitiskans inflytande framgår av mindre förskjutningar av de nämnda isofonerna vid Ramygaladialektens ytterområden, vilket inte bara visar den rekonstruerade östra gränsen för de östliga aukštaitiska 29 I början av 1900-talet förändras de traditionella litauiska underdialekternas områden och gränser (se Geržotaitė, Mikulėnienė 2014: 255–257, karta XIII och kommentar, separat bilaga). När dialekterna konvergerar försvinner de särskiljande dragen. Större språkliga formationer (regioner) uppstår. Ramygaladialekten ansluter exempelvis till den västra östaukštaitiska region som håller på att bildas på grundval av östaukštaitiska panevėžiškiai (se Aliūkaitė, Mikulėnienė 2014a: 257–262), eftersom den, liksom hela den södra delen av östaukštaitiska panevėžiškiai, har mycket framträdande särdrag och därför relativt lätt påverkas av närliggande dialekter och standardspråket (Meilūnaitė 2009: 19–23; 2016: 1281; Aliūkaitė, Bakšienė, Jaroslavienė m.fl. 2014: 188–191 m.fl.). Straipsniai / Articles 189 LAURA GERŽOTAITĖ gränserna för de första dialekterna i A. Baranauskas indelning. Sådana forskningsresultat gör det möjligt att anta att övergångsdialekterna i A. Šalys klassifikation inte bara omfattade höglandslitauiska mittdialekter, utan även deras grannar, de höglandslitauiska östliga pantininkai-dialekterna. LITERATŪRA Aliūkaitė Daiva, Bakšienė Rima, Jaroslavienė Jurgita ir kt. 2014: Punktų tinklo tankis geolingvistinės skirties aukštaičiai: žemaičiai požiūriu. – XXI a. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas (žemėlapiai ir jų komentarai), sud. Danguolė Mikulėnienė, Violeta Meiliūnaitė. Vilnius: Briedis, 129–196. Aliūkaitė Daiva, Mikulėnienė Danguolė 2014: Geolingvistika: ideologija, teorija ir metodai, pagrindinės sąvokos. – XXI a. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas (žemėlapiai ir jų komentarai), sud. Danguolė Mikulėnienė, Violeta Meiliūnaitė. Vilnius: Briedis, 29–47. Aliūkaitė Daiva, Mikulėnienė Danguolė 2014a: Gelektų ir regiolektų formavimosi ypatumai Lietuvoje. – XXI a. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas (žemėlapiai ir jų komentarai), sud. Danguolė Mikulėnienė, Violeta Meiliūnaitė. Vilnius: Briedis, 257–262. Alminauskis Kazys 1930: Vyskupo Antano Baranausko laiškai Hugo Weberiui. – Archivum Philologicum 1, 69–103. Astramskas Arūnas 2016: Ramygalos parapija ir valsčius XIX amžiuje. – Ramygalą, vyr. red. ir sud. Gražina Nավալinskienė. Vilnius: VšĮ „Versmės“ leidykla, 126–211. ATŽ – Lietuvos TSR Administracinio-teritorinio suskirstymo žinynas 2, sud. Zigmantas Noreika, Vincas Stravinskas. Vilnius: Mintis, 196. Balsevičiūtė Gražina, Peleckienė Genovaitė, Račiūnas Bronus, Ulys Albertas 1993: Iš Ulūnų mokyklos istorijos. – Ulūnai, sud. Albertas Ulys. Vilnius: Lietuvos kraštotyros draugija, 167–174. Baranovskij Antonij [=Барановский Антоний] 1898: Замѣклюковость языкъ и словарь. Санктпетербургъ: Типографія Императорской Академіи Наукъ. Būtėnas Petras 1932: Augštaičių tarmes okutančios pašnekes sienos. – Archivum Philologicum 3, 168–193. Čyplienė Ona 2016: Garuckų kaimas ir jo žmonės. – Ramygalą, vyr. red. ir sud. Gražina Navалinskienė. Vilnius: VšĮ „Versmės“ leidykla, 561–565. Dubnikas Juozas 1946: Ulūnai. – Panevėžio vyskupija. Istoriniai duomenys, pastoracinė veikla, sud. Kazimieras Paltarokas. Vilnius: Lietuvių katalikų mokslo akademija, 1998, 288. 190 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Ramygłos šnekta lietuvių tarmių klasifikacijoje: geolingvistinė analizė Gerullis Georg 1930: Litauische Dialektstudien. Leipzig: Markert & Peters Verlag. Geržotaitė Laura 2012: Pietinės vakarų aukštaičių šiauliškių šnektos: geolingvistinis aspektas ir jo interpretacijos. – Acta Linguistica Lithuanica 67, 156–174. Geržotaitė Laura 2014: Lietuvos tarmių klasifikacijos: gretinamoji analizė. – XXI a. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas (žemėlapiai ir jų komentarai), sud. Dangolė Mikulėnienė, Violeta Meiliūnaitė. Vilnius: Briedis, 108–111. Geržotaitė Laura 2015: Geolingvistinė Antano Baranausko lietuvių tarmių klasifikacijos analizė. – Kalbos istorijos ir dialektologijos problemos 4, sud. Vilija Ragaišienė, Violeta Meiliūnaitė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 133–165. Geržotaitė Laura 2016: Lietuvos tarmių klasifikacijos tyrimas geolingvistiniu aspektu. Daktaro disertacija. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Geržotaitė Laura, Mikulėnienė Dangolė 2014: Geolektų ir regiolektų formavimasis Lietuvoje: žemėlapis ir komentarai. – XXI a. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas (žemėlapiai ir jų komentarai), sud. Dangolė Mikulėnienė, Violeta Meiliūnaitė. Vilnius: Briedis, XII žemėlapis. Girdenis Alekas, Zinkevičius Zigmas 1966: Dėl lietuvių kalbos tarmių klasifikacijos. – Kalbotyra 14, 139–147. Juška Antanas 1946: Ramygala. – Panevėžio vyskupija. Istoriniai duomenys, pastoracinė veikla, sud. Kazimieras Paltarokas. Vilnius: Lietuvių katalikų mokslo akademija, 198, 277–287. Karaś Halina 2002: Gwary polskie na Kowieńszczyźnie. Warszawa-Puńsk: Wydawnictwo „Aušra”. Karaś Halina, Rutkowska Krystyna, Geben Kinga, Ušinskienė Wiktoria 2001: Język polski na Kowieńszczyźnie. Historia, sytuacja socjolingwistyczna, cechy językowe, teksty. Warszawa: Elipsa. Kazlauskaitė Rūta 2008: Jonavos šnektos fonetinės ypatybės. – Kalbos istorijos ir dialektologijos problemos 2, 600–609. Kazlauskaitė Rūta 2012: Balsų sistema Aleksandro Žirgulio darbe „Survilškio tarmė“. – Baltistica 47(2), 321–342. Kubiliūnienė Loreta 2016: Butkiškių kaimas. – Ramygala, vyr. red. ir sud. Gražina Navalinskienė. Vilnius: VšĮ „Versmės“ leidykla, 534–537. Kviklys Bronius 1965: Mūsų Lietuva. Krašto vietovių istoriniai, geografiniai, etnografiniai bruožai 2. Boston: Lietuvių Enciklopedijos leidykla. Straipsniai / Articles 191 LAURA GERŽOTAITĖ LKA I – Lietuvių kalbos atlasas 1. Leksika, ats. red. Kazys Morkūnas. Vilnius: Mokslas, 1977. LKA II – Lietuvių kalbos atlasas 2. Fonetika, ats. red. Kazys Morkūnas. Vilnius: Mokslas, 1982. LT III – Lietuvių tarmės 3: rytų aukštaičių ir vakarų žemaičių tekstai, sud. Žaneta Urbanavičiūtė-Markavičienė, Vladas Grinaveckis. Vilnius: Vilniaus pedagoginis universitetas, 1993. Malinauskas Alvydas 2016: Juodžių kaimo istorija. – Ramygala, vyr. red. ir sud. Gražina Navalinskienė. Vilnius: VšĮ „Versmės“ leidykla, 661–683. Meiliūnaitė Violeta 2009: Pietų panevėžiškių vokalizmas ir jo raidos bruožai. Dataro disertacija. Kaunas: Vytauto Didžiojo universiteto leidykla. Meiliūnaitė Violeta 2016: Pietiniai panevėžiškiai: bendrieji Ramygalos šnektos bruožai. – Ramygala, vyr. red. ir sud. Gražina Navalinskienė. Vilnius: VšĮ „Versmės“ leidykla, 1278–1284. Miknienė Stasė 2016: Jotainių kaimas. – Ramygala, vyr. red. ir sud. Gražina Navalinskienė. Vilnius: VšĮ „Versmės“ leidykla, 622–642. Miškinis Vytautas 2016: Metinių, Šambalioniškio, Repšių, Dubarų kaimų istorija. – Ramygala, vyr. red. ir sud. Gražina Navalinskienė. Vilnius: VšĮ „Versmės“ leidykla, 720–730. PKT II – Iš Panevėžio krašto tautosakos 2, sud. Eugenijus Urbanas. Panevėžys: UAB „Panevėžio spaustuvė“, 2006. Rutkovska Kristina 2014: Lenкų kalbos plitimas ir vartojimo ypatumai. – XXI a. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas (žemėlapiai ir jų komentarai), sud. Danguolė Mikulienė, Violeta Meiliūnaitė. Vilnius: Briedis, 216–227. Salys Antanas 193: Kelios pastabos tarmių istorijai. – Archivum Philologicum 4, 21–34. Salys Antanas 1935: Lietuvių kalbos tarmės (Rankraščio teisėmis). Kaunas. Salys Antanas 1946: Lietuvių kalbos tarmės (Rankraščio teisėmis). Tübingenas. Salys Antanas 192: Raštai 4: Lietuvių kalbos tarmės. Roma: Lietuvių Katalikų Mokslo Akademija. Saniewska-Mochowa Zofia, Zielińska Anna 2005: Szlachta łużańska i jej polszczyzna dawniej i dziś. – Acta Baltico-Slavica 29, 69–85. Senkus Juozas 1951: Lietuvių kalbos atlaso medžiagos rinkimo programa. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla. 192 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Ramyg alos šne kta lietuvių tarmių klasifikacijoje: geolingvistinė analizė Specht Franz 1920: Litauische Mundarten gesammelt von A. Baranowski 1. Texte. Leipzig: Verlag von K. F. Koehler. Šėtus Benediktas 2007: Lenkų mokyklų steigimas Lietuvoje 1926 m. – Istorija. Lietuvos aukštųjų mokyklų mokslo darbai. Vilnius: Lietuvos edukologijos universitetas, 65, 38–47. Šidlauskas Vincas 2016: Truskava ir jos apylinkės. – Ramygala, vyr. red. ir sud. Gražina Navalinskienė. Vilnius: VšĮ „Versmės“ leidykla, 818–848. Šukys Jonas 1986: Eriškų tarmė. – Upytė, ats. red. Norbertas Vėlius. Vilnius: Mintis, 127–146. Švambarytė-Valužienė Janina 2016: Kaip kalbama buvusiame Šeduvos valsčiuje. – Šeduva, sud. Jonas Linkevičius. Vilnius: VšĮ „Versmės“ leidykla, 307–315. Urbanavičiūtė Žaneta 1963: Kelios naujesnės jotvingių tarmės ypatybės. – Kalbotyra 9, 209–211. Vidugiris Aloyzas 1993: Būdingesnės Uliūnų šnektos fonetinės ypatybės. – Uliūnai, sud. Albertas Ulys. Vilnius: Lietuvos kraštotyros draugija, 197–200. Zielińska Anna 2002: Mniejszość polska na Litwie kowieńskiej. Studium socjolingwistyczne. Warszawa: Slawistyczny Ośrodek Wydawniczy. Zinkevičius Zigmas 1969: Apie lietuvių kalbos tarmių skirstymą. – Lietuvos TSR mokslų akademijos darbai. A serija 3 (31). Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 365–380. RANKRAŠTINIAI ŠALTINIAI Adomitytė-Diržinskienė Valerija 1957: Krekenava, Ramygalos raj. (299). Lietuvių kalbos instituto Geolingvistikos centro Tarmių archyvas, Nr. 410. Eigminas Kazys (metai nenurodyti): Punkto Nr. 336 (Ramygalos raj., Truskavos apyl. Užartėlės kaimas) informacijos ir tekstai. Lietuvių kalbos instituto Geolingvistikos centro Tarmių archyvas, Nr. 518 (1–3). Gaivenis Kazimieras 1960: Punkto Nr. 268. Dūdų (Panevėžio raj.). Informaciniai dalykai ir tekstai. Lietuvių kalbos instituto Geolingvistikos centro Tarmių archyvas, Nr. 606 (1–2). Libertė Aldona 1959: Aukštadvaris – 337. Informaciniai dalykai ir tekstai. Lietuvių kalbos instituto Geolingvistikos centro Tarmių archyvas, Nr. 532. Masiūnas Kazimieras 1959: Gudelių punktas Nr. 300. Informaciniai dalykai ir tekstai. Lietuvių kalbos instituto Geolingvistikos centro Tarmių archyvas, Nr. 523. Straipsniai / Articles 193 LAURA GERŽOTAITĖ Mikėnas Jonas 1951: Ramygalos rajono Ėriškių apyl. ir k. tarmės apklausas. Lietuvių kalbos instituto Geolingvistikos centro Tarmių archyvas, Nr. 104 (1–5). Rutkauskaitė V. 1959: 201 Smilgų punkto, Šeduvos raj. Informacijai dalykai ir tekstai. Lietuvių kalbos instituto Geolingvistikos centro Tarmių archyvas, Nr. 648 (1–2). Rutkauskaitė V. 1960: Informacijos ir tekstai iš punkto Nr. 266, t. y. Vadaktų tarmės. Lietuvių kalbos instituto Geolingvistikos centro Tarmių archyvas, Nr. 521 (1–2). Sabaliauskas Jonas 1959: Survilškis (299). Informaciniai dalykai ir kiti tarmės dėsniai. Lietuvių kalbos instituto Geolingvistikos centro Tarmių archyvas, Nr. 560. Sabaliauskas Jonas 1960: Survilškis (299). Tiriamojo punkto Nr. 335 tarmės tekstai. Lietuvių kalbos instituto Geolingvistikos centro Tarmių archyvas, Nr. 560. Urbanavičiūtė Žaneta (metai nenurodyti): Jotainių tarmės tekstai (301). Lietuvių kalbos instituto Geolingvistikos centro Tarmių archyvas, Nr. 736 (1–4). GARSINIAI ŠALTINIAI Barklainių k., Uliūnų par., Panevėžio r. CD 42 RAP 3: 0980268 (1964 m. įrašė A. Vidugiris, K. Morkūnas). Masiokų k., Ramygalos aps., Panevėžio r. CD 142 RAP 3: 1650300 (1964 m., įrašė K. Morkūnas). Masiokų k., Ramygalos aps., Panevėžio r. CD 142 RAP 3: 1660100 (1964 m., įrašė K. Morkūnas). Ramygalą, Panevėžio r. CD 177 RAP 10: 5100130, 5101300, 5101300 (1978 m., įrašė A. Vidugiris). Šukionių k., Truskavos par., Kėdainių r. CD 174 RAP 9: 0990136 (1964 m., įrašė K. Morkūnas, A. Vidugiris). Uliūnai, Panevėžio r. CD 185 RAP 11: 4201268, CD 218 RAP 13: 42301268 (1973 m. įrašė A. Vidugiris). Vitriškių k., Panevėžio r. CD 218 RAP 13: 3410267, 3420267, 3430267 (1970 m., įrašė A. Vidugiris, E. Grinaveckienė). 194 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Ramygalos šnekta lietuvių tarmių klasifikacijoje: geolingvistinė analizė Ramygal[a] Subdialect in the Classifications of Lithuanian Dialects: Geolinguistic Analysis SUMMARY The article discusses the development of the Ramygal[a] subdialect attributed to the Eastern Aukštaitian of Panevėžys by Alekas Girdenis and Zigmas Zinkevičius. The research materials comprise the manuscript descriptions and texts as well as audio recordings in this subdialect dating to the second half of the 20th century. The place of the area of the subdialect in the classifications of Lithuanian dialects is established by comparing dialects by methods of digital cartography. A comparative analysis of the linguistic features recorded in the area of the subdialect enables us to evaluate the changes that occurred in the Ramygal[a] subdialect. The dialectal belonging of the Ramygal[a] subdialect varied across all classifications of Lithuanian dialects. Even two of them – classifications by Antanas Baranauskas and Antanas Salys – assigned this subdialect or its part to the transitional area between Western and Eastern Aukštaitian. The whole area of the subdialect was attributed to Eastern Aukštaitian in the classification by Girdenis and Zinkevičius in the second half of the 20th century. The twofold pronunciation of mixed diphthongs am, an, em, en and former nasal vowels ą, ę was recorded in the area of the Ramygal[a] subdialect migrating across classifications. The maintenance of the above features links the subdialect in question with Western Aukštaitian subdialects, whereas their narrowing associates it with Eastern Aukštaitian. Though influenced by eastern subdialects, the Ramygal[a] subdialect should not be assigned to them alone. Minor linguistic changes recorded in the subdialect confirm the accuracy of the reconstructed eastern boundary of Baranauskas’ First Eastern. An assumption can be made that not only Middle Aukštaitian but also its neighbouring Eastern Aukštaitian Pantininkai was transitional by nature in Salys’ classification. Įteikta 2017 m. lapkričio 14 d. LAURA GERŽOTAITĖ Lietuvių kalbos institutas Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Lietuva [email protected] Straipsniai / Articles 195