Pokario Lietuvos partizanas publicistiniame diskurse

AURELIJA GRITĖNIENĖ Institutet för litauiska språket Forskningsinriktningar: semantik, lexikologi, dialektologi. EFTERKRIGSTIDENS LITAUISKA PARTISAN I DEN PUBLICISTISKA DISKURSEN Partisanen i efterkrigstidens Litauen i opinionsjournalistikens diskurs Jag skrev om partisanerna och går fortfarande omkring med känslan av att jag inte har sagt något mycket viktigt, kanske till och med det viktigaste. (Romualdas Ozolas. 2002-ieji. Lietuva: politinis metų portretas, s. 120) Partisanen i efterkrigstidens Litauen i opinionsjournalistikens diskurs Jag skrev om partisanerna och går fortfarande omkring med känslan av att jag inte har sagt något mycket viktigt, kanske till och med det viktigaste. (Romualdas Ozolas. 2002-ieji. Lietuva: politinis metų portretas, s. 120) ANNOTATION Föremålet för denna undersökning är cirka 7 500 meningar utvalda ur publicistiska texter i Dabartinės lietuvių kalbos tekstyno, där det talas om efterkrigstidens litauiska partisaner. Med hjälp av den konceptanalysmetod som utvecklats av den etnolingvistiska skolan i Lublin undersöks hur den litauiske partisanen konceptualiseras och kategoriseras i den publicistiska diskursen och vilken hans kognitiva definition är. Den semantiska analysen av materialet visade att partisanens identitet i korpusen är heterogen. I den publicistiska diskursen uppfattas partisanen på tre sätt: 1) som en konkret, tydligt namngiven person; 2) som en abstrakt, oidentifierad gestalt; 3) som en falsk, förfalskad identitet. NYCKELORD: kognitiv etnolingvistik, semantik, begreppet pokario partizano, kognitiv definition. Straipsniai / Articles 177 AURELIJA GRITĖNIENĖ ANNOTATION Artikeln behandlar cirka 7 500 meningar om efterkrigstidens litauiska partisaner, utvalda ur opinionsjournalistiska texter i Corpus of Contemporary Lithuanian Language. Med utgångspunkt i den konceptanalysmetod som utvecklats av den etnolingvistiska skolan i Lublin försöker artikeln ta reda på hur den litauiske partisanen konceptualiseras och kategoriseras i opinionsjournalistikens diskurs och hur dennes kognitiva definition ser ut. Den semantiska analysen av materialet visade att partisanens identitet i korpusen inte är enhetlig. I opinionsjournalistikens diskurs uppfattas partisanen på tre sätt: 1) som en särskild, uttryckligen angiven person; 2) som en abstrakt, oidentifierad gestalt; 3) som en overklig, förfalskad identitet. NYCKELORD: kognitiv etnolingvistik, semantik, begreppet postwar partisan, kognitiv definition. INLEDNING I den elektroniska versionen av det stora Lietuvių kalbos žodyno (hädanefter LKŽe) definieras partizanas på följande sätt: ”medlem i lokala, beväpnade frivilligförband som verkar bakom fiendens linjer”. En liknande definition av ordet återges också i Dabartinės lietuvių kalbos žodyne. Där definieras substantivet partizanas på ett sätt som liknar LKŽe, men det tilläggs att partisanförband kan kämpa inte bara bakom fiendens linjer utan också ”mot statsmakten”. I Bendrinės lietuvių kalbos žodyne är definitionen av partisan mer specifik: där anges uttryckligen att partisanerna verkar ”mot ockupanterna”¹. I denna artikel analyseras inte en allmän, lexikografiskt belagd föreställning om partisanen, utan en mycket konkret gestalt avgränsad i tid och rum – efterkrigstidens litauiske partisan, det vill säga en deltagare i den partisanstrid mot Sovjetunionens makt som ägde rum i Litauen 1944–1953. Historiker hävdar att ”omkring 100 000 människor, eller cirka 4 procent av alla litauer, aktivt deltog i eller aktivt stödde det väpnade motståndet efter kriget”; denna motståndsrörelse var 10–15 gånger intensivare än i Lettland och 30–60 gånger intensivare än i Estland (Anušauskas 2004: 241, 252; Kuodaitė, Tracevskis 2013: 34)². Det antisovjetiska motståndet, som varade i nästan ett decennium, är ett av de största och längsta partisan-krigen i 1900-talets Europa (Kuodaitė, Tracevskis 2013: 4). ¹ Bokstaven P i Bendrinės lietuvių kalbos žodyne har ännu inte redigerats färdigt. Definitionen har hämtats ur ordboksmanuskriptet. Exempel ur texter visar att betydelsen av detta ord nu vidgas; partizanas används med en ny, noterad betydelse. ² Omfattningen av den partisanrörelse som verkade i efterkrigstidens Litauen framgår också av följande korpusbelägg: för Moskvas marionetter förknippades varje litauer med partisaner och Krönikan om den katolska kyrkan. 178 Acta Linguistica Lithuanica LXXIX Pokario Lietuvos partizanas publiciniame diskurse Åren 1944–1953 vistades minst 50 000 människor i partisanernas led i Litauen (Gaškaitė, Kuodienė, Kašėta, Ulevičius 1996: 366). Den tragiska partisanstriden under efterkrigstiden berörde alltså många litauers liv. Syftet med denna artikel är att, med hjälp av den publicistiska diskursen från slutet av 1900-talet3, analysera vilka egenskaper hos partisanbegreppet4 som är prototypiska5 och hur den kognitiva definitionen av en partisan6 ser ut. En sådan kognitiv undersökning är relevant i dagens kontext: 2018 utropade Seimas året till Adolfas Ramanauskas-Vanagas år, och i pressen uppstår ständigt olika diskussioner om bedömningen av partisanernas verksamhet7. Artikeln ställer således en konkret uppgift: att undersöka hur en deltagare i det årtionden långa väpnade motståndet – efterkrigstidens partisan – uppfattas i det kollektiva medvetandet i dagens publicistiska diskurs, och i vilken utsträckning den historiska, politiska och ideologiska kontexten påverkar hur begreppet formas. I artikeln besvaras denna och andra frågor med utgångspunkt i material från Dabartinės lietuvių kalbos tekstynas (nedan DLKT), eftersom en korpus ”återspeglar livet, och livet är i ständig förändring, vilket måste återges och beskrivas korrekt, objektivt och utan dogmer” (Čermák 2000: 296). Det är just korpusanalys som tillhandahåller semantiken med objektiva empiriska data om ”upptäckta semantiska särdrag och regelbundenheter” (Marcinkevičienė 2000: 49); korpusar ”omfattar tiotals och hundratals miljoner autentiskt använda ord, räknade i miljoner. Det rör sig inte om särskilt påhittade exempel, utan om levande språkbruk; därför är en korpus ur semantisk synvinkel en särskilt värdefull källa för lexikala studier” (Macijauskaitė 2000: 121). Den kognitiva lingvistiken vänder sig allt oftare till korpusar som en av källorna för att fastställa skillnader mellan ords betydelser (Gries 2006: 60), eftersom traditionella ordböcker ofta återspeglar redaktörernas ideologi (Williams 2013: 18). Efter en utvidgad sökning i publicistiska texter hittades 790 exempel i korpusen där lexemet partizanas används. I mer än 400 meningar talas det 3 Diskurs förstås här i vid bemärkelse som språk och tal med vissa egenskaper (om den vida och snäva diskursuppfattningen, se Marcinkevičienė 2008: 15). 4 Begreppet koncept förstås här som en tankeenhet, all information om något som finns i medvetandet hos människor som talar ett visst språk. Se vidare om termen koncept: Чернейко, Cho Son Te 2001: 51; Papaurėlytė 2003: 25; Papaurėlytė-Klovienė 2007: 15–17; Gudavičius 2011: 109–117. 5 En prototyp är den mest typiska medlemmen i en kategori, utifrån vilken kategorin som sådan identifieras. Se vidare om prototypbegreppet: Geeraerts 2006: 327–355; Gudavičius 2009: 59–61; Jakaitienė 2010: 58–60; Ungerer, Schmid 2006: 10. 6 Den kognitiva definitionen grundar sig på vardaglig, personlig kunskap om och erfarenhet av världen; den visar vilka associationer som uppstår i talarens medvetande i en viss språklig situation (Bartmiński 2007: 44; Gudavičius 2009: 70–72; Rukovska, Smetona, Smetonienė 2017: 30). 7 Jfr författaren Rūta Vanagaitės uttalade åsikt om partisanledaren A. Ramanauskas-Vanagas, diskussionerna om monumentet på Lukiškių-torget som påminner om partisanernas bunkrar, med mera. Straipsniai / Articles 179 AURELIJA GRITĖNIENĖ inte om efterkrigstidens litauiska partisaner. Under 1942–1944 verkade röda (andra statliga, sovjetiska, bolsjevikiska) partisaner8 i Litauen. Förutom dessa nämns i korpusen som sammanställts av Vytautas Magnus-universitetet i Kaunas även partisaner från olika andra länder och folk: afghanska, irländska, albanska, tjetjenska, georgiska, jugoslaviska, kurdiska, polska, palestinska, rumänska, tadzjikiska, tamilska med flera. Sådana meningar tas bort ur det samlade urvalet. Artikeln analyserar således omkring 7 500 meningar som enbart handlar om efterkrigstidens litauiska partisaner9. Det är inte bara kontexten som hjälper till att skilja de litauiska partisanerna från andra, utan också vissa formella kännetecken. Rumslig (platsmässig) tillhörighet markeras av den typiska attributiva frasen litauisk partisan från Litauen, till exempel: I trakten dök beväpnade litauiska partisaner upp. Det är knappast troligt att de litauiska partisanerna söker inspiration i sina värsta fienders verksamhet. Tillhörighet till en bestämd tidsperiod markeras av den attributiva frasen efterkrigstidens partisan, till exempel: Till förbundet antas endast efterkrigstidens partisaner, motståndskämpar och de medvetna som blev sådana före ett visst datum – före kuppen 1991. Ibland uttrycks tidsmässig och rumslig tillhörighet explicit i en och samma mening, till exempel: Hans far, en apotekare, vårdade, förband och opererade både ryska bolsjeviker under den tyska ockupationen och litauiska partisaner under de första efterkrigsåren. Artikeln behandlar endast substantivet partisan i maskulinum och genomför en semantisk analys av det. Korpusdata visar att lexemet partisan (fem.)10 är mycket ovanligare, eftersom kvinnor under efterkrigstiden oftast användes som kurirer för de manliga partisanerna. Detta illustreras också av meningar ur publicistiska texter, till exempel: Partisanerna undvek att ta in kvinnor i de aktiva stridandes led. Lexemet partisan har flera synonymer. I LKŽ är följande belagda: bandit, med nedsättande betydelse11, samt skogskämpe, grönling, som betecknar anknytning till skogen, verksamhetens 8 Korpusen vittnar också om att det fanns olika slags partisaner i Litauen, till exempel: Aduškė har få spår av historia: den berömda Antanųskogen, som gömde olika slags partisaner, ett kapell byggt för upprorets deltagare 1863 och restaurerat med kommunala medel, samt en fornborg. 9 Jämför hur efterkrigstidens litauiska partisan ”definieras” i själva korpusen: Vi kallar de irreguljära truppernas kämpar för Litauens frihet för partisaner; bolsjevikerna kallar fallskärmssoldater som skickats till Litauen för att strida mot tyskarna för partisaner. 10 En sökning i korpusen efter substantivet partisan (fem.) gav endast 71 meningar. 11 Så kallades partisanen oftast av den sovjetiska propagandan, som var fientligt inställd till dem och ville förringa partisanrörelsen och dess deltagare; ändå lever bilden av partisanen som bandit kvar i vissa litauers medvetande än i dag. 180 Acta Linguistica Lithuanica LXXIX Pokario Lietuvos partizanas publiciniame diskurse med tidsbetydelsen nattlig12. I korpuset förekom synonymen partisan oftast i närheten av lexemet bandit, något mer sällan skogsman, grön, gröngöling, skogsbroder, t.ex.: Sovjetmakten kallade efterkrigstidens partisaner banditer och den väpnade motståndskampen för banditism. Då fanns inte ens ordet ”partisaner”. Folk kallade dem skogsbor, gröngölingar. DKT innehåller många kontextuella synonymer till partisan13: broder, dissident, dzūkas, frihetskämpe, underjordisk motståndsman, deltagare i frihetskampen, frihetsförsvarare, skogskrigare, motståndskämpe, kulakens lille son, terrorist och liknande. T.ex.: Dzūkas var under efterkrigstiden nästan en synonym till partisan, men denna krigiska passion, passionen för döden och samvetet består sida vid sida med den poetiska passionen; styrka, död och ömhet går hand i hand hos dzūkas som ingen annanstans. Efter förslag från zemaiterna började partisanerna från 1951 kalla sig bröder. Skogskrigare och underjordiska motståndsmän – Litauens partisaner, som kämpade mot den röda fascismen, ignoreras helt i denna lag; således används ett smärtsamt förflutet för att splittra. Motståndsrörelsens motståndare brukar ofta kalla partisanerna kulakernas småsöner och deras sympatisörer för utsugare av arbetande människor. Hur kallar jag Litauens partisaner i dag, eller skulle det inte mildra begreppet ”bandit” till den internationella beteckningen ”terrorist”? Ett kontextuellt antonym till detta ord är14 vanligen begreppet striba15, som ideologiskt och politiskt står i motsats till partisanbegreppet (de kallades också istrebas, skrebas, folkförsvarare m.fl.). Ibland kan även andra lexem fungera som kontextuella antonymer till partisan: KGB-agent, kommunist, t.ex.: Att likställa partisaner och stribas i dag är katastrofalt. Det är fullständigt absurt när samma medalj tilldelas en motståndskämpe eller partisan, som kämpade för Litauens frihet, och en KGB-agent, som kvävde denna frihet. 12 Skönlitteraturen belägger ännu fler kontextuella synonymer till partisan: exempelvis kallas partisanerna även skogsbor (s. 72 m.fl.), skogens män (s. 52 m.fl.), skogsbröder (s. 66) m.fl. i Justinas Marcinkevičius romanminiaturer ”Neužmiršti Sulvalkijos vardai” (2014). 13 Kontextuella synonymer är ord vars synonyma relationer är tillfälliga, dvs. de blir synonymer endast i ett visst sammanhang (Pikčilingis 1975: 209–210; Jakaitienė 2010: 130). 14 Ord vars antonymiska relationer är tillfälliga, dvs. som blir antonymer endast i ett visst sammanhängande sammanhang, kallas kontextuella antonymer (Pikčilingis 1975: 228–229; Jakaitienė 2010: 138). 15 Striba (jfr ryska ucтpeбитeль) – medlem av civila, beväpnade paramilitära förband under sovjetmakten, som 1944–1954 i Litauen hjälpte ockupanterna att genomföra repressalier. I efterkrigstidens Litauen bekämpade två slags divisioner ur folkkommissariatet (NKVD), flera gränstrupper och omkring 7 000 så kallade istrebiteli, samt lika många sovjetiska partiaktivister, partisanerna. År 1952 gick det 30 soldater och stribas från SSR:s ministerium för statssäkerhet (MGB) på varje partisan (Starkauskas 2001: 77; Vėliūtė 2009: 7). Straipsniai / Articles 181 AURELIJA GRITĖNIENĖ I denna artikel analyseras partizano synonymer och antonymer inte närmare, och de ingår inte i det samlade urvalet av exempel. Med hjälp av metoden för konceptanalys som utvecklats av den etnolingvistiska skolan i Lublin undersöks i artikeln hur den litauiske partisanen konceptualiseras och kategoriseras i den publicistiska diskursen och hur hans kognitiva definition ser ut. Forskare inom kognitiv etnolingvistik betraktar språket som en integrerad del av kulturen. Deras mål är att visa vad som aktiveras i talarens medvetande när en person uttalar eller hör ett ord i en viss kontext (Smetona 2018: 179). Innehållet i en kognitiv definition är av kunskapsmässig karaktär: den syftar till att klarlägga hur språkbrukare förstår ett föremål och hur dess kännetecken och värderingar kategoriseras. Definitionen återspeglar alla betydelsekomponenter – centrala och perifera, denotativa och konnotativa. Om den fastställda metodologin följs strikt bör en konceptanalys bygga på tre typer av data: språksystemet, enkäter och texter (om den kognitiva etnolingvistikens metodologi, se Rutkovska, Smetona, Smetonienė 2017: 29–35). Som redan nämnts analyseras i denna artikel närmare endast data från nutida publicistiska texter. Det är därför viktigt att understryka att den kognitiva definition av partisanen som presenteras här varken är absolut eller slutgiltig; den har formulerats på grundval av analysen av endast en typ av texter. I framtiden bör definitionen kompletteras med data från språksystemet, skönlitterära texter och enkäter. Den historiska forskningen om efterkrigstidens partisanverksamhet tog fart i samband med den nationella pånyttfödelsen och återvunnen frihet16. Under nästan 30 år av frihet har en mängd böcker och artiklar skrivits i ämnet, och partisanminnen, fotoalbum, sångsamlingar och liknande har getts ut. Arvydas Anušauskas, Nijolė Gaškaitė, Dalia Kuodytė, Algis Kašėta, Bonifacas Ulevičius, Rūta Gabriele Vėliūtė och andra forskare vid Litauens centrum för forskning om folkmord och motstånd skriver särskilt mycket och ingående om ämnet17. Flera avhandlingar inom historia har behandlat ämnet: Mindaugas Pocius (2005) undersökte partisanmotståndet i Litauen och kampen mot invånare som anklagades för kollaboration; Mingailė Jurkutės (2016) studerade minnet av de litauiska partisanernas krig (med utgångspunkt i sovjetiska, lokala och emigrantberättelser); Aistė Petrauskienė (2017) beskrev platser för partisanernas krig, deras minnesmärkning och kulturarvsskydd i det självständiga Litauen. Även litteraturvetare och antropologer intresserar sig för partisanernas krig och dess deltagare. Antropologen Romas Vaštokas (196) beskrev bilden av efterkrigstidens partisan i litauisk skönlitteratur (prosa, sånger och dikter). Hur litauiska partisaner skildras i nutida romaner av litauiska författare och 16 I exil började man skriva om partisanrörelsen i efterkrigstidens Litauen mycket tidigare; se arbeten av Vytautas Stanley Vardys (1969), professor i statsvetenskap vid University of Oklahoma, publicisten Kazimieras Vidikas (1962), historikerna Kęstutis Girnius (1990), Romualdas Misiūnas och Rein Taagepera (1992) med flera. 17 En utförlig krönika finns i litteraturförteckningen i slutet av denna artikel. 182 Acta Linguistica Lithuanica LXXIX Pokario Lietuvos partizanas publiciniame diskurse partisanernas krig, hur den kollektiva minnets idé aktualiseras i dem och hur historien tolkas, undersöktes av Nerijus Brazauskas (2015). Partisanens gestalt har hittills inte undersökts ur ett kognitivt perspektiv. Lingvister vid Vilnius universitet har, med utgångspunkt i Jerzy Bartmińskis principer för kognitiv etnolingvistik, urskilt ett stort antal koncept: ELD, VATTEN, HEM, FAMILJ, ARBETE, EUROPA, FRIHET, ÄRA med flera; i framtiden planerar man att undersöka koncepten HÄLSA, RÄTTVISA, FOSTERLAND, SJÄL med flera (se Rutkovska, Smetona, Smetonienė 2017: 15–16 för en utförligare redogörelse). Hittills har man inte skrivit om bilden av partisanen i det litauiska språket; därför är det meningsfullt att formulera konceptet PARTISAN utifrån analysen av publicerade texter. Även om det är uppenbart att den verkliga världen aldrig kommer att kunna ”uttryckas”, ”återspeglas” eller ”sägas” fullständigt i språket, och att språket aldrig kommer att kunna återge världen exakt, kan man å andra sidan förvänta sig att språket innehåller sådant om världen som aldrig har funnits, inte finns och aldrig kommer att finnas i den (Ozolas 2003: 91). En sådan semantisk undersökning är relevant i dagens kontext. Vid analysen av materialet försökte man i möjligaste mån undvika förutfattade meningar och stereotyper som etablerats i samhället. Man undersökte helt enkelt vilket koncept som framträder genom en semantisk analys av enskilda exempel, för att sedan sammanföra dem till en helhet och gå vidare till en bredare syntes. I framtiden, som redan nämnts, skulle den kognitiva definitionen av partisanen kunna kompletteras med data från olika ordböcker, skönlitterära texter och enkäter. 1. PARTISANENS IDENTITET: EN KONKRET PERSON DLKŤ:s exempel visar att föreställningen om partisanen i litauernas medvetande inte är enhetlig. I vårt kollektiva minne förknippas partisanen vanligtvis antingen med en konkret, tydligt namngiven person eller med en abstrakt, oidentifierad gestalt. 1.1. Att namnge en konkret person Exemplen som hänvisar till en konkret person kan delas in i flera grupper utifrån den semantiska informationen. 1) Exempel där partisanen anges med tre personnamn: hans förnamn, efternamn och täcknamn anges. Ett täcknamn är ett obligatoriskt attribut för en partisan, t.ex.: Straipsniai / Articles 183 AURELIJA GRITĖNIENĖ Varje partisan var tvungen att avlägga en ed och välja ett täcknamn när han anslöt sig till en grupp18. Täcknamnet skrivs oftast efter ett bindestreck, efter det fullständiga för- och efternamnet, t.ex.: Den 6 juli 1946 stupade partisanen Alfonsas Jokubauskas-Šuva från Kęstutis förenade distrikt i Pytagiai-skogen. Det förekommer fall där täcknamnet skrivs inom citationstecken efter det fullständiga för- och efternamnet, t.ex.: Den tidigare partisanen i truppen ”Trimitas”, Vincas Grinkus ”Kariūnas”, som för närvarande bor i Vilnius, berättar. I korpusen skrivs täcknamnet ibland efter det fullständiga för- och efternamnet, efter ett bindestreck och inom citationstecken, t.ex.: Partisanen Vytautas Čekaitis-”Mėnulis” var samtidigt även NKVD-agenten ”Rel-sas”; han tillhörde aldrig ”Vytenis”-truppen, men kände till att den existerade. Mer sällsynta är fall där täcknamnet skrivs efter det fullständiga för- och efternamnet inom parentes, eller inom citationstecken och parentes, t.ex.: Och den dagen hade fyra partisaner, Tomas Kondratas (Briedis), Adolfas Bilinskas (Jurginas), Navickas (Kardas) och Švalkus (Šernas), besökt familjen Plutlevičius. Partisanen Petras Grilauskas minnen (”Griečius”) nedtecknades av gruppledaren Antanas Šimėnas. I sällsynta fall anges täcknamnet först, följt av det verkliga fullständiga för- och efternamnet, t.ex.: Partisanen Jaunis-Jonas Kuras stupade. 2) I korpusen hittades flera hundra illustrationer där partisanen benämns med två personnamn: fullständigt (mer sällan förkortat) förnamn och efternamn, t.ex.: Partisanen Kazys Veršulis från vår by stupade också. Partisanen K. Gvergždis försökte närma sig ladan för att släppa ut hästarna, men sköts genast. 3) I ett stort antal illustrationer förekommer endast partisanens efternamn, t.ex.: Įžakėnas var en modig och tapper partisan. År 1953 ledde partisanen Palubeckas tjekisterna till hans bunker. 4) Några meningar hittades där endast partisanens förnamn anges19, till exempel: Endast en partisan, Paulius. 18 Som redan nämnts hämtades allt empiriskt material för undersökningen ur Dabartinės lietuvių kalbos tekstynas, därför anges inte den exakta metrikon separat för varje exempel. 19Som bekant kunde ett vanligt förnamn under efterkrigstiden också användas som täcknamn. Det är svårt att säga vilken funktion personnamnet har i dessa meningar (om det anger ett förnamn eller ett täcknamn). För att klarlägga detta behövs ett bredare sammanhang; en konkordans på endast 300 tecken från textkorpusen räcker inte. 184 Acta Linguistica Lithuanica LXXIX Pokario Lietuvos partizanas publisiniame diskurse Balys Bisys, med täcknamnet Lokys, Jonas och Augustas Medikai, med täcknamnen Aidas och Tūzas, stupade, liksom partisanen som kallades Juozu Jū, vars efternamn inte gick att fastställa. 5) I många exempel nämns endast partisanens täcknamn. Som redan nämnts är detta ett obligatoriskt kännetecken för en partisan, till exempel: En partisan, med täcknamnet Tankistas, stupade. Flera fall påträffades där täcknamnet står inom citationstecken, till exempel: Där står det också att operationen leddes av ”Jungas”, en partisan från byn Pačiudėkiai. Efter att ha gått igenom benämningarna på enskilda personer kan vi övergå till analysen av typiska kännetecken för partisanbegreppet. De utvalda exemplen ur DLKT visar att man, när man beskriver den litauiska efterkrigstidens partisan, måste ta upp hans ursprungsort och ursprungstid, tillhörighet till släkt, familj, region och militär territoriell enhet, befattning, social status, egenskaper i fråga om karaktär (mer sällan utseende), tid och plats för strider och död, partisanverksamhet (och bedömningen av den), förhållandet till omgivningen och de närstående, döden, viloplatsen samt förhållandet till nutiden. 1.2. Födelseort och födelsetid En partisanidentitet som den framträder i dag består av många detaljer. Texten innehåller några meningar om partisanens ursprungsort. Ibland anges födelsebyn, till exempel: Partisanen Gozdas-Lapelis Lapelis kommer från byn Žibučiai. I vissa fall anges vilken by, landskommun och så vidare partisanen tillhörde, men det är inte alltid klart om det handlar om födelseorten, en plats där personen bodde eller endast stred, till exempel: Efterkrigstiden, deportationerna, den berömde Juodes-partisanen Dimeikis, vars döda kropp ingen såg. Stasys Jurevičius och en partisan från Troškūnai stupade i striden. Publicistiska texter handlar om partisaner som faktiskt levde (eller fortfarande lever), och därför presenteras ofta många konkreta biografiska fakta i samma mening. Ofta anges tillsammans med födelseorten också det exakta födelsedatumet, till exempel: Partisanen Petras Kemblys föddes 1923 i byn Šarai, Jūžintai landskommun, Rokiškis län. Antanas Žibutis berättar (född 1937 i byn Mariniškiai, Taujenai landskommun). Vid sidan av födelsedatumet anges i samma mening även andra utförliga personuppgifter (hur länge personen var partisan, vilka befattningar personen innehade, plats och datum för dödsfallet, omständigheter och så vidare), till exempel: Panevėžio senamiestyje kapinėse ieškota partizano Antano Barausko-Vėjavaikio (1913–1945), žuvusio vadovaujant J. Kučą-Finką, palaikų, bet nerasta. Straipsniai / Articles 185 AURELIJA GRITĖNIENĖ Dainavas områdes befälhavare, Dzūkas, partisan i den litauiska frihetskampens rörelse, född 1925, kämpade från september 1946 för att återupprätta ett demokratiskt Litauen och innehade olika befattningar inom rörelsen. Partisanens ålder anges också med ett konkret antal år, till exempel: De flesta partisanerna var 18–20 år gamla ungdomar. När en 18-årig partisan i Litauen för flera decennier sedan, efter långvarig tortyr, lades framför en jättelik stridsvagn för att förmå honom att förråda sig själv, sina kamrater och sina hemligheter, teg han. Det har gått 55 år sedan den 30-årige Justin Lelešius-Grafas, litauisk partisan och präst, stupade 1947. En ungefärlig ålder uttrycks med substantivet ungdom och adjektiven ung, liten, till exempel: Av några rykten som nått mina öron förstod jag att den unge man som biktade sig hade kommit från skogen och var partisan. Den unge partisanen brukade ofta gå hem för att träffa sina föräldrar, och ännu oftare – efter att ha sagt till sin mor att han gick tillbaka till läkaren och till doktor Klišonis att han sprang för att besöka sin mor – ilade han iväg för att träffa Balys Vaičėnos män. Bredvid honom, vid trappsteget, stod en ung partisan (kodnamn – Simas). Som exemplen visar var den typiske efterkrigspartis­anen en ung man (18–40 år). Historiker vittnar också om detta. ”Den genomsnittliga tiden som partisan var två–tre år. De flesta stridande stupade innan de hade fyllt 22 år” (LK 1996: 12). 1.3. Släktskaps- och äktenskapsrelationer I publicistiska texter anges, när man berättar om partisanerna, ganska ofta även deras relation till familjen. Det handlar om en viss förbindelse mellan männen som gått ut i skogen och de närstående som lämnats kvar. Partisanen är en son, far, bror eller någon mer avlägsen släkting till dem som stannat hemma, till exempel: Hela familjen – fadern, modern och de tre barnen (den lilla systern dog kort därefter) deporterades 1946 till Krasnojarskregionen, eftersom Stasės far var partisan. De höll sig gömda, eftersom deras son och make var partisan. Naturligtvis är en bror som är partisan ett fullt rimligt skäl att bli förföljd. Efter sin brors död tog Antanas Kapčius nästan hela hans skapande bittert till sig, poetens släkting och partisan, som satt fängslad i samma läger. Sett ur dagens perspektiv kan partisanen också benämnas som någons farfar (under efterkrigsåren, som redan nämnts, gick relativt unga män ut som partisaner), till exempel: Farfar Petras var litauisk partisan och kämpade för Litauens självständighet. 186 Acta Linguistica Lithuanica LXXIX Pokario Lietuvos partizanas publiciniame diskurse I korpusmaterialet finns flera meningar som också nämner partisanens mer begränsade tillhörighet, till exempel: Hans äldre bror Alfonsas Vaišnoras var partisan – han gick ut i skogen år 1945. 1.4. Tillhörighet till en region Partisaner var verksamma i alla Litauens regioner, till exempel: Men för att visa partisaner från alla Litauens regioner så brett som möjligt behövde man också vända sig till museet „Aušra“ i Šiauliai, till hembygdsmuseerna i Skuodas och Utena samt till privata samlare. Oftast anges tillhörighet till en enda etnografisk region. Aukštaitija, till exempel: Grunden för en sådan union ska enligt uppgift ha lagts, eftersom partisanerna i Aukštaitija, som företräddes av Markulis, redan hade en gemensam ledning – Aukštaitijas partisanstab. Dzūkija, till exempel: Gästen fick intrycket att partisanerna i Dzūkija, under Kazimieraitis ledning, vid den tiden var den bäst organiserade och starkaste partisanrörelsen i Litauen. Suvalkija, till exempel: Andra vykort är tillägnade partisanen från Suvalkija Vincas Štrimas-„Šturmas“ (1921–1948), samt de framstående hembygdskännarna Jonas Bražinskas (1876–1963) och Petras Jakštas (1899–1989). Žemaitija, till exempel: Så skrev partisanen från Žemaitija, den 24-årige Juozas Žagaras, i sin dagbok. Ibland anges partisanernas tillhörighet till en vals, ett lokalsamhälle, ett distrikt, en småstad, en by och liknande. Till exempel: Före avresan behövde man knyta kontakter med partisaner som var verksamma i trakterna kring Jurbarkas. Till exempel skickade partisanförbandschefen ”Anupas” i Prienai-distriktet ut partitidningarna ”Laisvės žvalgas”. Han höll kontakt med Krekenava och Ramygalas partisanledare och gav dem information: Kazys Varnonis (”Vėtra”) med flera. I Pagarbis, i Ašminta kommun, restes sju kors till partisanerna i byn Pagarbis. Straipsniai / Articles 187 AURELIJA GRITĖNIENĖ 1.5. Tillhörighet till region, distrikt, förband och liknande De litauiska partisanförbanden hade, liksom armén, en tydlig och strikt intern struktur. Deras organisation och disciplin var en av de faktorer som gjorde att motståndet mot ockupanterna varade i nästan ett decennium (LK 1996: 8). Detta framgår tydligt även av exemplen i korpusen: Partisanerna var Litauens armé, som förde ett gerillakrig mot ockupanterna. Statusen visar tydligt att partisanerna inte bara var beväpnade människor, utan en mycket strikt och organiserad militär struktur med konkreta och ädla mål. Den största militära territoriella enheten var en region. Den bestod av 2–4 distrikt. Det fanns 3 regioner: södra Litauen, nordöstra Litauen och västra Litauen (LK 1996: 10). Alla dessa regioner nämns också i korpusen, till exempel: Partisanerna i Dzūkija och senare i hela södra Litauen leddes av överstelöjtnant Juozas Vitkus-Kazimieraitis. Då utfärdade J. Kimštas-Žalgiris, ledare för partisanerna i nordöstra Litauen, en order till alla partisaner i Aukštaitija att bryta kontakten med Markulio BDPS-kommitté. Partisanens ”karriär” började som stabschef för Žebenkštis förband. År 1947 blev han chef för Kęstutis-distriktet och 1948 organiserade han partisanregionen i västra Litauen och blev dess ledare. Enligt historiker började 2–5 förband som omfattade partisanernas distrikt bildas 1944–1945 (Anušauskas 2004: 247). År 1947 verkade 9 distrikt i Litauen (LK 194–1953). Alla nämns i korpusen; här ger vi bara några mer typiska exempel²⁰: I Apsupys sköt partisanen Antanas Kraujelis ”Siaubūnas” från Vytautas-distriktet den siste, och Pranas Končius ”Adomas”, den siste partisanen från Žemaičių-distriktet, dödades. År 1950 fanns det fortfarande 13 partisanförband i Vyčio-distriktet, vilka tillsammans omfattade omkring 100 aktiva stridande. Vid olika tidpunkter verkade upp till 30 förband i Litauen (LK 1995: 9). De leddes av utsedda befälhavare för mindre enheter (bataljoner, kompanier eller grupper): oftast var dessa officerare i den litauiska armén, tidigare medlemmar i skytteförbundet, poliser eller lärare. Omkring 10 förband nämns i korpusen, till exempel: Han följde i sin fars fotspår; fadern var partisan och informationschef för Žalioji-förbandet. I oktober 1945, efter sammanslagningen av Žebenkštis och Lydys förband, grundades Žaibas-distriktet, vars ledare partisanerna valde J. Žemaitis till. 20 Partizanų kovos sričių, apygardų ir rinktinių žemėlapį ir schemą žr.: LK 1996: 31; Vėliūtė 2009: 107. 188 Acta Linguistica Lithuanica LXXIX Pokario Lietuvos partizanas publiciniame diskurse Mycket ofta anges i samma mening att partisanen tillhör mer än en militär territoriell struktur: vid sidan av en större enhet (distrikt) nämns också en mindre enhet, t.ex.: Mįšios för de stupade partisan i Birutėförbandet inom Kęstutisdistriktet. Åren 1946–1948 hade de slutit sig samman i partisanplutonen Putinas inom förbandet Tigro. Tio partisaner ur Merkys pluton sköts brutalt till döds. En mindre militär enhet är ett kompani, t.ex.: Vid högtidligheterna delade partisanen Anicetas Sinanonis (kodnamn Sigit as) med sig av sina minnen från Algirantasdistriktets Butigeidis kompani. 1.6. Innehavda befattningar Av exemplen i DLKT får vi också veta en hel del om de befattningar partisanerna innehade. Frihetskämparna hade, precis som i en riktig armé²¹, egna befattningar, militära grader osv. Av korpusen får vi veta att det fanns meniga och reservpartisaner, t.ex.: Först var han menig partisan, senare plutonchef. I dag har klockan redan tickat fram till mitt sjunde decennium; jag, en före detta reservpartisan, fördömer detta skamliga faktum, som fortfarande förekommer i vår armé. I illustrationen anges officersgrader (general, löjtnant, adjutant osv.), t.ex.: Mötesdeltagarna valde enhälligt J. Žemaitis till blivande president; han tilldelades graden partisan general. Juozas Palūnas, som hade varit partisan sedan 1944, utsågs till chef för Prisikėlisdistriktet (1949–1950 var han chef för Maironisförbandet) och hade graden seniorlöjtnant bland partisanerna. Hans adjutant blev partisanen Viktoras Šniolis. Partisanledarnas befattningar benämns ofta med substantiven befälhavare och chef, t.ex.: Pappa var partisan och blev senare partisanledaren Liūtas. J. Žemaitis blev stabschef för Žemaičių-avdelningen, som bestod av omkring sextio partisaner, stabschefen. 21 Partizanų būriai buvo tvarkomi pagal Lietuvos kariuomenės pavyzdį (Vėliūtė 2009: 23); lietuviška rezistencija išskirtinė tuo, kad jos metu buvo sukurta centralizuota karinė valdžia (Anušauskas 2004: 242). Straipsniai / Articles 189 AURELIJA GRITĖNIENĖ I texten nämns partisanernas medhjälpare, kurirer22, mycket ofta. De står frihetskämparna nära och är aktiva understödjare till dem, likt en mellanlänk mellan partisanerna och omvärlden. Kurirerna utförde konkreta uppgifter åt partisanerna: de upprätthöll kontakten mellan partisanförbanden, samlade in underrättelser, spred underjordisk press och försåg partisanerna med olika förnödenheter (LK 1996: 11). Detta tas oftast också upp i den publicistiska diskursen, t.ex.: I egenskap av kurir kunde han fastställa partisanernas gömställen och deras medhjälpare, så han hade ingen brådska att bli en riktig partisan. När den andra sovjetiska ockupationen inleddes arbetade hon på apoteken i Panevėžys, Svedasai och Debeikiai, knöt kontakter med partisanerna och försåg dem med läkemedel; kort därefter blev hon kurir. En del kurirer blev senare riktiga partisaner, t.ex.: Bredvid sitter den tidigare partisanen och tidigare partikuriren Antanas Šimėnas. Endast en gång nämns partisanernas spanare i den publicistiska diskursen, t.ex.: Jag skickar partisanernas spanare Vladas Snauskas till Vilnius. 1.7. Social status Exemplen i textkorpusen ger också viss information om partisanernas sociala bakgrund. Partisanernas kärna utgjordes av ”mellanstora bönder och den intelligentsia som vuxit fram ur dem, främst officerare, underofficerare och lärare” (Starkauskas 2001: 8). Textillustrationerna visar också att dessa människor levde ett vanligt liv före motståndskampen: de studerade, bedrev jordbruk, undervisade och hade andra arbeten, t.ex.: Där gömde sig granpartisanen Bronius Kacevičius och Vladas Simanonis. En 50-årig ”partisan” (en litauisk bonde från Šakiai-distriktet) var tvungen att avlägga den sovjetiska krigsed eftersom han inte hade tjänstgjort i armén. När ryssarna försökte värva honom gick läraren ut i partisanerna 1944. Dessutom hann Dalė Raslavičienė knappt resa runt till skolorna, där hon berättade om åren i exil, sjöng sånger från sin ungdom och talade om partisanerna, vars led fick tillskott av fler än en elev från Veiveriai-gymnasiet. 22Partisanerna hade verkligen betydligt fler medhjälpare än det fanns frihetskämpar, eftersom ledarna förstod att motstånd mot ockupanterna var omöjligt utan befolkningens stöd (Vėliutė 2009: 94). 190 Acta Linguistica Lithuanica LXXIX Pokario Lietuvos partizanas publiciniame diskurse 1.8. Karaktärsdrag Inte alla män vågade välja partisanens väg, eftersom många anade att sådan underjordisk verksamhet var dömd att sluta i fysisk förintelse. För att bli partisan krävdes inte bara fysisk utan också andlig styrka och vissa karaktärsdrag²³, eftersom ”motstånd är ett val” (Greimas 1991: 305) – svårt, plågsamt och slutgiltigt. Det går inte att skapa ett fullständigt psykologiskt porträtt av partisanen enbart utifrån exempel ur textkorpusen, men några grundläggande karaktärsdrag framträder i den utvalda kollokationen. Först nämns mod, t.ex.: Lapelį var en modig och plikttrogen partisan. Man tror att den tappre partisanens kropp kan vara välbyggd. Vid de modiga hjältepartisanernas sida ställde sig de nya tidernas boksmugglare, utgivare och distributörer av underjordisk press. Mod åtföljs också av försiktighet, t.ex.: När partisanen går genom en stad eller ort måste han vara ytterst försiktig och bära kläder som är typiska för området. Det dök upp många människor som ville ansluta sig, men partisanerna, som fruktade provokatörer, tog ogärna in nya personer i sina förband. Illustrationen handlar om partisanernas trofasthet, ära, beslutsamhet, optimism, idealism och hängivenhet till sitt val²⁴, t.ex.: Brevet till Vaitelis överlämnades av en värvad partisan, som av Nikitin hade fått inte bara ett brev utan också order om att döda områdets befälhavare, men partisanen förblev trogen sin befälhavare. Det behövdes emellertid inte mycket för att inge mod, eftersom partisanerna var ståndaktiga och beslutsamma i sinnet. Männens sinnesstämning i gruppen förbättrades: partisaner glömmer snabbt sina bekymmer och olyckor. Frågorna kunde vara: varför var endast analfabeter professionella stribai; varför var partisanen en hederlig och ädel människa; varför fanns det inte en enda stribas som av egen fri vilja offrat sitt liv för Litauens frihet. En egenskap som ofta tillskrivs partisanerna är religiositet, till exempel: Sakalas lyckas bevara enheten mellan de moraliska, patriotiska och religiösa värden som utgör ryggraden i partisanens personlighet, men det lyckas inte längre hans stridskamrat med. 23Enligt historikerna fanns det bland partisanerna sådana som kämpade inte så mycket för Litauen som för sin egen säkerhet, och även äventyrare som ville berika sig i partisanernas namn (LK 1996: 19). I partisanrörelsen ”dominerade ändå idealister, kämpar som var övertygade om sin sak” (Štromas 2001: 215). 24Indirekt vittnar också jämförelser funna i korpusen om partisanernas uthållighet, tålamod och försiktighet, till exempel: Hur många gånger du än hade iakttagit och rusat iväg, kunde du inte uppskatta väninnans fina smak, den bristfälliga klädseln – och tyst som en partisan. Plötsligt smyger fyra Gytis in i rummet och glider längs väggen mot lådan, likt en partisan. Straipsniai / Articles 191 AURELIJA GRITĖNIENĖ Partisanen liknar detta riddarstånd även genom sin religiösa anda, som följde partisanerna i deras offentliga och privata liv. I detta sammanhang förstås religiositet i vidare bemärkelse, inte enbart som tro och fromhet. Enligt Algirdas Julius Greimas ”förenas motståndarna av en enda tro, och motståndsrörelsen är en religiös församling med sina martyrer och sitt offer” (Greimas 1991: 306); det är en särskild känslomässig atmosfär där en världsbild formas och upplevs25. Individuella karaktärsdrag nämns mer sällan, till exempel: I anteckningarna återges Balys ord om att de blivande herrarna i Litauen ”kommer att ta åt sig äran för våra insatser, skryta först, medan den verkliga partisanen, anspråkslös och tystlåten, kanske blir bortglömd”. Alla partisaner är gäster på denna jord och tycker inte om att stanna länge, därför rotar de sig inte här. Sorgsna, trötta ögon hos partisanen Tomas Vizbaras-Lebedis, som närmar sig åttio. Partisanernas positiva karaktärsdrag nämns oftast, även om man medger: Alla partisaner eller deltagare i senare underjordiska organisationer var inte hederliga eller oklanderliga människor. Partisanernas karaktär och beteende påverkades i hög grad också av olika reglerade stadgar, regler, instruktioner, normativa föreskrifter och sedvänjor eller förbud, till exempel: Partisanerna fick inte bli förälskade eller dricka. Partisanerna fick strängt inte dricka alkohol, så att de inte skulle förlora sin vaksamhet och, utmattade, dö i en evig sömn. Vid analysen av illustrationerna framträder en något idealiserad bild av partisanen: patriotiska människor som är exceptionellt modiga, religiösa, uthålliga, moraliskt starka och trogna sina ideal. I dag medger till och med historiker att den väpnade motståndskampen präglades av en ”särskild känslomässig atmosfär, tro och en världsuppfattning om värden som skiljde sig från den i det normala livet” (Anušauskas 2004: 250). 1.9. Yttre kännetecken Texten innehåller få meningar som beskriver partisanernas yttre kännetecken. Människans utseende är inte väsentligt när hon ständigt befinner sig inför strid eller död. Det nämns endast när fotografier sätts samman och när en eller annan konkret person återkallas i minnet, t.ex.: 25Motståndsrörelsen var inte bara tvungen att stå emot sovjeterna. I dag inser vi att partisanrörelsen och dess världsåskådning hade betydelse för Sąjūdis ursprung (Landsbergis 1999: 257). Enligt historiker föddes motståndsrörelsen ur folkmordet på folket, medan Sąjūdis var ”dess överlevande barn, uttaget ur den uttorkade moderns sköte” (Gudavičius 1999: 670). 192 Acta Linguistica Lithuanica LXXIX Pokario Lietuvos partizanas publiciniame diskurse En ljushårig yngling som står mellan prästerna på fotografiet är partisanen Juozas Šukys. Vyris partisanen var lång med en liten mustasch under näsan; för mig verkade han inte längre vara ung och såg ut som en vanlig bonde. Partisanens främsta attribut är vapnet, t.ex.: De beväpnade till och med specialstyrkan med vapen som tagits från dödade partisaner. Säkerhetstjänstens män hånar partisanerna och överlämnar ett gevär till den som angav dem. Partisanerna var inte rädda för de lokala stribai: vid den tiden var de redan väl beväpnade; de hade en flygkulspruta, en granatkastare och ett stort antal automatgevär. 1.10. Tidpunkten då partisanverksamheten inleddes Oftast anges en exakt tidpunkt då partisanverksamheten inleddes: i exemplen nämns ett bestämt år, en årstid eller månad, t.ex.: Klajūnas inledde sin bana som partisan år 1945 i Utena län. Sent på hösten 1944 blev Šniūnai partisaner. I början av 1945 anslöt han sig till partisanerna och kämpade till våren 1953, då han arresterades; 1954 sköts han. I april 1945 lämnade han det lagliga livet och inledde sin bana som partisan under täcknamnet Vanagas. En ungefärlig tidpunkt anges med underordnade bisatser, t.ex.: När det också blev osäkert här, gav han sig av till partisanerna Šarūnas och Rūstymas i Šimoniai-skogen. När föräldrarna och systern mot slutet av kriget drog sig tillbaka västerut, anslöt sig Olegas till de litauiska partisanerna. Lexemen krig, efterkrigstid, ockupation och liknande, som uttrycker en ungefärlig tidsangivelse, är mycket vanliga. Exempel: Under den sovjetiska ockupationen anslöt sig redan J. Alekso son till partisanerna. Efter kriget anslöt sig en av deras söner – Petras – till partisanerna. Han träffade honom och kusinen Jonas Kazlauskas, mindes vad kusinen – Juozas Kazlauskas – hade sagt, som efter kriget hade anslutit sig till partisanerna och stupat för händerna på stribai. 1.11. Partisanernas verksamhet Manliga partisaner började verka omedelbart efter kriget, men den egentliga partisanverksamheten inleddes först när man hade avlagt eden: ”när männen anslöt sig till partisanernas led avlade de en ed, ett tjänstgöringsblad upprättades, och 1946 infördes militäruniformer samt grad- och utmärkelsetecken” (Anušauskas 204: 247). Detta beläggs också av exemplen i texten: Straipsniai / Articles 193 AURELIJA GRITĖNIENĖ I augusti 1944 avlade generallöjtnant Motiejus Pečiulionis högtidligt soldatedens ord i partisanlägret i Plateliai-skogen, med höger hand höjd. J. Žemaitis avvisar emellertid erbjudanden som lovar honom livet och förblir trogen den ed han svurit som officer och partisan. I textkorpusen hittades några meningar där partisanverksamheten beskrivs mycket allmänt, till exempel: Partisanerna måste utföra propaganda-, agitations- och upplysningsarbete bland folket. Partisanverksamheten markeras oftast av flera tiotal verb som uttrycker aktiva handlingar. Några tydligare grupper av sådana verb kan urskiljas. Verb för förflyttning och rörelse: komma, springa, ta sig fram, omringa, åka och så vidare. Till exempel: När han såg att partisanerna omringade byn var det redan för sent. Strids-verb: hugga ner, strida, skjuta ner, inta, likvidera, förstöra, hänga, beskjuta, skjuta, skjuta ihjäl, anfalla och så vidare. Till exempel: De greps på vägen nära den plats där partisanerna och stribai och soldaterna hade skjutit mot varandra. Partisanerna fortsatte att kämpa och hoppades att självständigheten snart skulle gry. Andra verb som uttrycker aktiva handlingar: straffa, förråda, överlämna, gräva, förstöra, göra motstånd, följa efter, ta kontakt, spärra av och så vidare. Till exempel: År 1946 började vi ge ut vår egen tidning ”Lietuvos partizanas”26. Säkerhetstjänstens informatörer och agenter samt sovjetiska aktivister skadade dem särskilt mycket, så partisanerna varnade, straffade och dödade dem. I illustrationerna talas det mer sällan om partisanernas relativt passiva verksamhet27 (den uttrycker inga konkreta aktiva handlingar). Sådan verksamhet markeras framför allt av olika talverb: yttrade sig, talade, berättade, minns och så vidare. Till exempel: Den ännu levande partisanen Juozas Jakavonis berättade också hur han, när han ännu var barn, fick veta om en bönbok som flöt på Meris. Som partisanen J. Kadzionis-Bėda minns inträffade sammanstötningar med stribai och soldater ofta vid den tiden. 26 Från och med 1945 gavs motståndspressen ut i hela Litauen – i byar, skogar och avlägsna underjordiska gömställen. Varje distrikt hade minst en periodisk publikation. Mer än 70 tidningstitlar gavs ut (Gaškaitė 1997: 96; Vėliūtė 2009: 110). 27 I partisanrörelsens kontext används ordkombinationerna passiv verksamhet och passivt motstånd i en särskild, villkorlig betydelse, eftersom adjektivet passiv i sin grundbetydelse strider mot begreppet motstånd. Passiv verksamhet förstås alltså här som något som inte tar sig yttre uttryck, utan äger rum inom människan (jfr Gaškaitė, Kuodienė, Kašėta, Ulevičius 1996: 9). 194 Acta Linguistica Lithuanica LXXIX Pokario Lietuvos partizanas publiciniame diskurse I en del meningar talas det om handlingar som äger rum inom partisanen: tänkte, funderade, drömde, hoppades, hyste förhoppningar och liknande. Exempel: Litauen, som drömde Litauens partisaner om. Partisanerna hyste idén att ena hela Litauen till en kamp på liv och död. Det är uppenbart att textkorpusen innehåller betydligt fler verb för aktiva handlingar när det talas om partisanverksamhet. Verb som betecknar tillstånd, det vill säga en icke-aktiv relation till handlingen, används relativt sparsamt. 1.12. Kontakter med omgivningen och anhöriga Kontakten med omgivningen upprätthålls oftast genom kurirer, till exempel: Ona Gogaitytė-Marčiukė, kurir och stödperson som hjälpte partisanerna i Tauros distrikt, gömde partisaner och begravde de stupade. Textkorpusen nämner också olika andra som stödde partisanverksamheten (enskilda personer, kyrkan med flera), till exempel: Övertygade om att Litauens folk stödde partisanerna inledde ockupanterna massdeportationer till Sibirien. Litauens partisaner fick stöd av kyrkan, vilket gjorde rörelsen relativt starkare. 1 700 dollar donerades för att stödja Litauens partisaner, varav Ruta Sakienė donerade 1 000 dollar till minne av sin avlidne makes stupade partisanbror Petras. Illustrationerna handlar om de anhöriga som partisanerna lämnade efter sig och som de försökte besöka, i verkligheten eller åtminstone i tanken: först och främst mödrar och systrar, mer sällan fäder, bröder, söner, döttrar, hustrur och liknande.28 Exempel: Detta upplevde mer än en partisanmor eller syster. Partisanens föräldrar Jonas och Marijona deporterades till Sibirien tillsammans med sonen Stasios hustru Gene. En annan, kanske den viktigaste personen efter modern i partisanens liv, är systern. Även partisanen Katins (täcknamn) bror, som hade återvänt från permission under militärtjänsten, hade hamnat i deras händer. Jag våldtog en partisans son... Ett beslut till förmån för partisanens dotter meddelades på onsdagen av Litauens appellationsdomstol. I stället för systern bad han dem att förse den som hade placerats hos en partisans hustru med förnödenheter. Mer avlägsna släktingar nämns mer sällan: svåger, farbror och så vidare. Exempel: 28Intressant nog nämns även i partisanernas sånger oftast modern, systern och den älskade: i 104 partisanvisor nämns modern 112 gånger, den älskade 50 gånger, brodern 47 gånger, systern 32 gånger, fadern 17 gånger, medan hustrun inte nämns en enda gång (Vašokas 1969: 6). Straipsniai / Articles 195 AURELIJA GRITĖNIENĖ Den litauiske frivillige Jurgis Naudžiaus sonson Valdas Ščiglinskas med sin hustru Rima och sönerna Edgaras och Evaldas, partisanen Dragūnos söner Alfonsas Sapjanskis samt andra deltagare som tillhör Föreningen för politiska fångar och deporterade. Skrebai körde honom om natten till byn Daumantai till partisanfarbrodern och begravde honom i trädgården. 1.13. Stridens tid och plats Den mest allmänna tidsbeteckningen är substantivet efterkrigstiden, till exempel: När återuppvaknandet började samlade de levande efterkrigstidens partisanerna ihop sina vänners kvarlevor, som hade begravts där det råkade passa, och begravde dem på kyrkogården i Ariogala. Även exakta stridsår, månader och dagar nämns, till exempel: År 1944–1945 genomförde partisanerna i distriktet många stridsoperationer och förstörde sovjetiska myndigheter och förvaltningskontor i mindre samhällen. Under den första pogromen, natten mellan den 25 och 26 juni, dödade litauiska partisaner mer än 150 judar, satte eld på eller förstörde på annat sätt flera synagogor och brände ner det judiska kvarteret, där det fanns omkring 60 hus. Ofta nämns tid på dygnet – morgon, kväll, natt, till exempel: I gryningen såg han partisaner springa från skogen. På kvällen, när det hade blivit helt mörkt, tog vi av oss militärkläderna, klädde ut oss till partisaner och gav oss av till byarna. Nattetid smög partisanerna fram och sprängde ”myndighetsbyggnaden”. En typisk geografisk stridsplats är skogen. Denna stridsplats betecknas med prepositionsfraser och substantivet skog i olika kasusformer. Stridsplatsen kan vara abstrakt (helt enkelt en skog eller ett större skogsområde), till exempel: Strax efter begravningen drog sig fadern ut i skogen till partisanerna. De båda såg hur partisanerna lugnt lämnade skogen. Ganska ofta anges en bestämd skog, till exempel: När partisanerna från trakten kring Obeliai drog sig tillbaka till skogarna i Ignalina år 1949, upprätthöll Antanina kontakten via skogvaktaren Araminas. Invånarna, som frågade om partisanerna som hade slagit sig ner någonstans i Lenos skogs täta snår, ryckte på axlarna. Det angavs att man skulle träffa partisanerna i Šimoniai-skogen, i Petro Masilionas (”Napoleon”) förband. Efterkrigstidens partisaner stred också i slutna utrymmen. Underjordiska, kamouflerade partisangömslen kallas oftast bunkrar, t.ex.: I bunkern fanns också andra partisaner tillsammans med dem: Juozas Žaržius – Jazminas, Adelė Talutė, Kazys Kniazys. 196 Acta Linguistica Lithuanica LXXIX Pokario Lietuvos partizanas publiciniame diskurse Det är känt från tjekisternas egna dokument och till och med från vissa källor inom den sovjetiska historieskrivningen att partisanerna ibland byggde bunkrar i två våningarbunkerius. Mer sällan kallas ett underjordiskt utrymme som byggts för att gömma sig i för ett gömställe, t.ex.: Från allra första början hade partisanerna i Suvalkija, på en kulle (platsen kallades Savi kalnai), grävt ett stort, mycket välutrustat gömställe med britsar och sängkläder. På en del illustrationer anges inte var bunkern ligger, t.ex.: Jag tror att jag var fritt i en bunker som tillhörde litauiska partisaner. I Ragúoj finns ännu levande kurirer som såg hur de fångade partisanerna torterades efter att ha förts upp ur bunkern. I vissa meningar hittar vi information om att bunkern byggs i skogen, på en kulle och liknande29. T.ex.: Bunkern där Bronė Žemgulytė gömde sig med flera andra partisaner låg på en plats där ingen misstänkte att det fanns något i Aisėnai-skogen, ett par kilometer från vägen Veiviržėnai–Priekulė. Av illustrationerna får vi veta att bunkrar också byggdes på gårdens område (under köket, bastun, i källaren osv.), t.ex.: En precis likadan bunker hade byggts under bastun hos den person som hjälpte partisanerna. Tjekisterna genomförde en ”operation”: de försökte ta partisanerna som befann sig i bunkern under köket levande. 1.14. Döden Partisanerna var människor med ett tragiskt öde. Enligt historikerna dog omkring 20 000 partisaner i Litauen 1944–1953. Enligt statistiken från 1945 ”dog 27 frihetskämpar varje dag i Litauen” (Gaškaitė, Kuodytė, Kašėta, Ulevičius 1996: 352). I korpusen finns mängder av meningar som handlar om frihetskämparnas död. En partisan kan dö på många olika sätt. De flesta partisaner stupar i strid, till exempel: Befälhavaren och 22 partisaner stupade i striden. Sköts till döds blev skyddsstyrkans partisan Juozas Dimeikis-Diedes, medan den sårade partisanen Edvardas Barčas-Adžus tillfångatogs. Andra dör av sina sår eller förgiftas och så vidare. Till exempel: Hon hade upplevt både strider och unga mäns död, och känt sig maktlös när sårade partisaner med sönderslitna lungor dog utan medicinsk hjälp: såren måste läggas om utan någon bedövning, utan smärtstillande läkemedel, 29 Išsamiai partizanų bunkeriai aprašomi Nijolės Gaškaitės knygoje (Gaškaitė 1997: 74–81). Straipsniai / Articles 197 AURELIJA GRITĖNIENĖ Till exempel bjöd prästen Antanas Valantinas i Kupreliškis (Kupiškis kommun), på MGB:s order, partisanerna på förgiftad dryck – två av dem dog och fem greps. För att inte hamna i fiendens händer och tvingas förråda sina egna begick partisanerna ofta självmord³⁰, till exempel: Folk såg hur partisanen, täckt av blod, föll på knä, gjorde korstecknet och med en granat tryckt mot huvudet sprängde sig själv i luften. Omringad sköt sig den siste partisanen i Vytautas distrikt, Antanas Krauelis ”Siaubūnas”; den siste partisanen i Žemaičių distrikt, Pranas Končius ”Adomas”, stupade. De dödligt sårade ber sina stridskamrater att döda dem, till exempel: En partisan som låg döende med ögonen täckta av blod sade: ”Gör slut på mig, broder.” Döden är en ständig följeslagare till partisanerna. Om man bevittnar sina kamraters död måste man ibland döda sina dödligt sårade vänner; man strider och skickar fiender till den andra världen och känner starkt sin egen förgänglighet, eftersom man varje dag ser döden i vitögat. 1.15. Tid och plats för dödsfallen I korpusets exempel anges mycket ofta den exakta tidpunkten för dödsfallet. Ofta nämns endast det exakta dödsåret, t.ex.: Man tror att den siste partisanen i Vyčio-distriktet stupade år 1959. Samma dag hedrades hans son, partisanen Algirdas Varkala, som hade stupat år 1948, med Vyčio-korsets orden av andra graden. I en del exempel anges inte bara dödsåret utan även månad och dag, t.ex.: I april 1952 stupade de sista partisanerna i Granito-distriktet. Han stupade den 13 november 1949 tillsammans med partisanerna Jonas Dagelis-Gintaras och Danutė Dovydaitė från Surdegis. Mycket ofta är tidpunkten för dödsfallet knuten till en bestämd plats, t.ex.: Gražinas far, partisanen Jonas Bunikis, stupade en tidig augustimorgon 1947 vid gården till Antanas Šmuilas, en invånare i byn Pypliškė. Den siste partipartisanen i kompaniet, Pranas Jurkėnas-Eimutis från byn Kirkai i Dabužiaiområdet, stupade år 1954 i Gabrenųskogen. Mer sällan anges tidpunkten för dödsfallet mindre precist – endast årstiden nämns, t.ex.: Nästa sommar sköts tre partisaner i Vešeikiųskogen – Balys Putrimas, Sirus från byn Bikūnai och Grigalis från Dovainai. 30Moraliskt starka partisaner som hamnade i en hopplös situation sprängde sig utan tvekan i luften eller sköt sig för att undvika arrestering och tortyr under förhör. Över 500 sådana fall är kända (LK 1996: 13; Anušauskas 2004: 251). 198 Acta Linguistica Lithuanica LXXIX Pokario Lietuvos partizanas publiciniame diskurse I korpusen finns många illustrationer som anger en mycket exakt plats för dödsfallet: en viss by, ett härad eller en trakt, till exempel: Min skolkamrat, partisanen Petras Pocinas, stupade den 4 mars 1947 i byn Masrėnai (Deltuvos härad). Kan man förstå vad beskedet om att hennes andre son, partisanen Jonas, hade dött i byn Raišupis betydde för hennes plågade själ? Omständigheterna kring dödsfallet preciseras ofta, till exempel: Taip belaukdama gavau žinią, kad partizanas su trim kovos draugais žuvo 1946.06.13/14 Gediminaičiuose (Švenčionys apyl.), egulio Antano Norvilo sodyboje išduoti. Den 17 mars 1965, under en militär operation under ledning av KGB-majoren Načmanas Dušanskis, tog den siste litauiske partisanen Antanas Kraujelis sitt liv i Antanas och Ona Pinkevičius hus, efter att först ha förstört dokumenten. Som exemplen visar finns det i nästan alla fall en tydlig koppling mellan en bestämd tid och en bestämd plats när man talar om en partisans död. 1.16. Den sista viloplatsen De som dödades 1944–1945 lämnades oftast kvar på platsen där de stupat, vilket gjorde det möjligt för anhöriga att begrava dem i hemlighet (Gakaitė 1997: 49). I korpusen hittades flera exempel på partisaner som begravts i hemlighet, till exempel: I den ojämna striden stupade båda partisanerna och begravdes i hemlighet av förbindelsemännen på Putiliškės kyrkogård. De partisaner som stupade i dessa strider begravdes i hemlighet på Leno församlings kyrkogård. Betydligt fler meningar nämner dock att torterade partisaners kroppar kastades på marknadsplatser i småstäderna, på trottoarerna, ställdes mot husväggar och liknande. Till exempel: De stupade partisanerna fördes då till Varėna och kastades på trottoaren vid NKVD:s högkvarter. De förde de stupade partisanerna till Kavarskas, ställde dem mot muren, fotograferade dem, hånade dem och sparkade på dem. Våren 1945 såg jag de första mördade partisanerna på småstadens torg. Detta var grymma men tämligen vanliga scener på den tiden. För att skrämma invånarna förde NKVD-männen ofta de stupade till småstäderna och lade dem på offentliga platser. Sådana aktioner kallades officiellt ”identifiering”, men deras verkliga syfte var att vanära de döda och visa de levande vilket öde som väntade alla som valde kampens väg (Gakaitė 1997: 50). Straipsniai / Articles 199 AURELIJA GRITĖNIENĖ Exempel har hittats där det talas om att lik lämnas att ruttna utomhus, medan de begravs var som helst (i diken, grustag, träsk, vid gårdar, i skogar och så vidare). Exempel: Förstå mig rätt, än sen att hundratusentals deporterades, fängslades och dödades, än sen att dikena är fulla av partisanernas kroppar... De stupade partisanernas kroppar fördes till Rokiškis torg och ställdes upp där, och senare kastades de i ett dike utanför småorten. Inte bara växte det upp kors på kyrkogårdarna när partisanernas kvarlevor återbegravdes från grustag, diken och brunnar, utan också i den litauiska jorden, som tog emot flest kroppar. I dag markeras platser som dränkts i partisanernas blod med kors, minnestavlor, monument och liknande, men minnet av de försvunna liken lever ännu kvar hos den äldre generationen. 1.17. Bedömningen av partisanverksamheten och dess koppling till nutiden I korpusen hittar vi flera exempel där man försöker bedöma partisanernas verksamhet på den tiden, deras strider, förräderier och liknande. Exempel: De talade ju om oss partisaner. Bland partisanerna förekom det brottslingar, men partisanerna var inte brottslingar. Och då kan man tala om enskilda partisaner, partisaner och icke-partisaner, mycket goda partisaner och riktigt dåliga partisaner. Någon hade redan tidigare delat in våra partisaner i flera kategorier. En kategori var idealister, en annan de som omständigheterna tvingade ut i skogen, och en tredje opportunisterna. I de flesta illustrationerna talas det om en positiv syn på partisanerna: de kallas folkets hjältar och heroer31, legender, deras blod betraktas som ärofyllt, heligt och så vidare. Exempel: Det är alltså inte utan anledning som partisanerna kallas folkets hjältar, heroer och liknande. De litauiska partisanernas kamp var heroisk, eftersom det är ett tecken på det största hjältemodet att strida med vetskapen om att man inte kommer att vinna och kommer att dö. Efterkrigstidens partisaner framställs uttryckligen som patrioter för sitt hemland och som dess folks försvarare. Även denna plats är märkt av partisanens blod, som är levande och heligt. 31Särskilt tydlig är bilden av partisanen som folkets hjälte i partisanvisor och poesi. Här identifieras partisanerna uppenbart med traditionella hjältar ur litauisk folklore eller historia: de kämpar och dör som sagornas jättar eller den katolska kyrkans martyrer (Vėtokas 1969: 2–3). 200 Acta Linguistica Lithuanica LXXIX Pokario Lietuvos partizanas publiciniame diskurse Det antyds dock att partisanernas verksamhet ibland överskattas eller inte bedöms på ett korrekt och objektivt sätt, t.ex.: I artikeln förknippas personer med primitiv patriotism som tenderar att idealisera och mytologisera partisanernas kamp efter kriget. Tydligen har det varit och är fortfarande till någons fördel att kompromettera och anklaga partisanerna för saker de inte gjort. Vi får återigen en mörk bild av partisanerna inpräntad, sade Vytautas Kubilius. Man var tvungen att ta till utpressning och förräderi, man var tvungen att till varje pris kompromettera partisanerna i människors ögon. Det framhålls att många människor stödde partisanernas kamp, t.ex.: Varför har ingen vettig människa sagt ett gott ord om stribai; varför älskade, stödde, gömde och berömde nästan alla Litauens invånare partisanerna, trots att de visste vad som hotade dem för detta. Landsbygdens människor älskade och respekterade partisanerna och gav dem stöd och skydd. Vi levde med partisanerna som en enda familj. Några meningar har hittats där partisanernas verksamhet bedöms negativt, t.ex.: Ni upphöjer de så kallade partisanerna, men ni borde kalla dem banditer... Och de som gör anspråk på att vara ”framstående författare” framställer i sina ”dokumentära” skildringar eller andra artiklar och böcker, som på beställning, partisanerna som schakaler som livnär sig på kadaver, eller ännu bättre – som vampyrer som törstar efter sovjetmänniskors blod och försvinner i gryningen. Illustrationer har hittats där det talas om personer som dödats av partisanerna, förtryck, vissa partisaners oförglömliga grymhet, omotiverat våld och liknande. Med andra ord tigs obehagliga fakta inte heller ihjäl, även om vissa handlingar utfördes av andra än partisanerna själva, men under deras namn, t.ex.: Partisanernas avrättningar av personer i denna kategori bedömdes olika av partisanerna själva. Från omkring 1950 dödade även partisanerna civila, stribai, släktingar till förrädare eller säkerhetspoliser, och sköt hela familjer. I dag finns det fortfarande överlevande partisaner. Sett ur dagens perspektiv kallas de före detta. Dessa människors liv knyter samman det förflutna och nuet, till exempel: I går överlämnade landets president Valdas Adamkus ordnar och medaljer till före detta partisaner på försvarsministeriets gård. Förra året sade en gråhårig partisan på Kriau-dagen: ”Lita på NATO, men håll krutet torrt.” Bron från det förflutna till i dag byggs via partisanernas barn och barnbarn; även partisanernas drömmar och de minnen de lämnat efter sig håller samman det förflutna och nuet, till exempel: S. Nėfas talade om partisanernas strider och betonade att ”det viktigaste vi har i dag är ett fritt Litauen, som Litauens partisaner drömde om”. Kommer ungdomarna, dagens elever, verkligen att läsa dessa minnen från partisanerna? Straipsniai / Articles 201 AURELIJA GRITĖNIENĖ De stupade partisanernas minne hedras med monument, kors, minnestavlor, planterade träd med mera. Till exempel: På olika platser i Litauen reses kors och monument över partisaner som stupade för fosterlandets frihet. Planterade och till minne av, namngivna trädträden åt partisanen Juozas Lukša-Daumantas och offren den 13 januari i Vilnius, en björk till poeten Paulius Širvys. Nu finns hans namn förevigat på en stele på Joničių kyrkogård i Garliava distrikt, tillsammans med Bronius Dagėla-Drąnas och Albinas Kamarauskas-Savanoris. På fyra granitplattor finns inskrifter tillägnade Litauens partisaner, politiska fångar, deporterade och emigranter. Till deras minne skapas sånger, dikter, filmer, tv-program och dokumentära skildringar, fotoalbum sammanställs, deras minnen publiceras, artiklar och böcker om partisanerna skrivs, gator uppkallas efter partisaner med mera. Till exempel: Man sjöng ofta om stupade partisaner. Går det att skriva en bästsäljare om partisanerna? Och jag är allra mest tacksam för de återkommande artiklarna om våra kära partisaner och deras fotografier. Du spelade en av bröderna Lukšas i din lärares film om partisanerna, ”Vienui vieni”. Gator har fått namn efter Lukša-Daumantas, S. Staniškis-Litas, J. Mišiūnas-Žalias Velni och andra partisaner. För de avlidna partisanerna hålls heliga mässor, och olika evenemang anordnas till deras ära, till exempel: I Čiobiškis kyrka hölls heliga mässor för partisanerna. Här hedrade man, tillsammans med veteraner från partisanernas strider, våra stupade partisaner med en tyst minut i fältarméns och frivilligas uppställning. Partisanverksamheten framställs alltså oftast positivt och upphöjt i publicistiken, men de grymma avrättningar som partisanerna utförde förtigs också. Minnet av frihetskampens deltagare och deras verksamhet bevaras i dagens samhälle genom olika minnesmärken (kors, monument, utgivna böcker och liknande). 2. ABSTRAKT, OIDENTIFIERAD PERSON En sådan personstatus markeras av adjektivet okänd, det prefixförsedda participet i passiv form oidentifierad, verben jag vet inte, jag minns inte, jag har glömt och liknande. Till exempel: 02 Acta Linguistica Lithuanica LXXIX Pokario Lietuvos partizanas publiciniame diskurse A. Den där okände partisanen begravdes i en grav nära kyrkogårdsmuren tillsammans med Stasiulis. Mördaren Aleksandras, den grymme Antanas, Žižūnas Kazys, Žukauskas Juozas, Žukauskas Zgimas, Žureitis Juozas och fem oidentifierade partisaner. En annan partisan, jag har glömt hans efternamn, tog sig upp på vinden och flydde genom fönstret. Kombinationen av orden okänd partisan har en något annan betydelse. Okänd innebär en person som en viss individ inte känner, inte har sett eller ännu inte har kontrollerat, och som hen inte är bekant med, men som kan vara känd och välbekant för andra. Exemplen från DLKT visar att man bör vara försiktig med okända partisaner tills de har kontrollerats, till exempel: Varna snabbt betrodda invånare och kurirer så att de inte inleder några samtal med okända partisaner. Samma kväll skrev vi en bunt svar och informerade invånarna om hur de skulle bete sig när okända partisaner kom på besök. 3. DEN FALSKA PARTISANEN I publicistiska texter nämns upprepade gånger partisanens svåra lott, partisanernas lidanden, olika prövningar och liknande. Exempel: De talade om vad som väntade oss alla, om partisanens svåra dagar, då han jagades och besköts. Partisanerna hade det svårt då; soldater, stribai och allehanda spioner följde dem ständigt i spåren. Det är uppenbart att inte vem som helst kunde vara partisan. Frågan om partisanstatus behandlas ur olika aspekter, exempelvis: Det fanns ju många människor i skogen utan att ha avlagt ed. Och utan ed kan man inte hävda att man var partisan. Kan inte också de som avlade eden men ”legaliserade sig” kalla sig partisaner?32 Den typiska och vanliga partisanen, som uppvisar alla prototypiska kännetecken och därför känns igen av alla (dvs. har avlagt den ed med föreskrivet innehåll som ledningen fastställt, bär uniform och så vidare), är en riktig partisan, exempelvis: Kuriren, som trodde att han hade att göra med riktiga partisaner, rapporterade om landstigningen. 32 1945 vände sig ockupationsmakten till folket och uppmanade dem som höll sig gömda att legalisera sig. Sammanlagt legaliserade sig omkring 25 000 deltagare i det väpnade motståndet i Litauen under åren 1944–1953. År 1952 återstod bara några tusen av dem i livet. De övriga greps eller återvände till skogen och stupade, oförmögna att uthärda förföljelserna och ovilliga att förråda andra (Kašeta 1995: 70; Vėliūtė 2009: 21). Straipsniai / Articles 203 AURELIJA GRITĖNIENĖ Även ”inre agenter” orsakade stor skada för motståndsorganisationerna; de hjälpte direkt agenterna i dödsskvadronerna att förinta de verkliga partisanerna. Dess motpol är den falske partisanen. Figuren den falske partisanen är mångfacetterad. Det fanns många anhängare till partisanerna som inte hade status som verkliga partisaner. Ett sådant partisantillstånd, en relativt passiv kamp, markeras oftast med de preciserande partiklarna ännu, nästan och känsloordet som, till exempel: Adolukas är ännu ingen partisan – han är bara sexton år, men en oumbärlig kurir som är beredd att dö för partisanerna. Men vi träffades ändå; Andrius hade redan fått utbildning och var betydligt försiktigare, även om han efter det första dopet kände sig nästan som en riktig partisan. Denna ”uppenbarelse” ersätter den upphittade uniformen, som betyder: han kommer själv att bli som en partisan, kan gå dit partisanerna stred, kan lägga sig i bakhåll för fienderna och hämnas föräldrarnas död. En tydlig status (en viss uppdelning av människan, en ännu inte medvetandegjord identitet) markeras inte alltid av ordkombinationer med adverbet halv, till exempel: Först nu lade halvpartisanen märke till hur stribukas knä knakade och till snön som blommade röd under stribukas fötter. I vår grupp hade en sådan halvpartisan, halvt fri medborgare, funnit skydd. Den mest uppenbara och typiska falska partisanen är den så kallade parti- sanen. Denna attributiva fras betecknar en person som försöker utge sig för att vara partisan, klä sig i dennes uniform och vinna andras förtroende33. En så kallad partisan är en falsk, i verkligheten icke existerande, inbillad partisan, till exempel: De så kallade partisanerna gav sig av och hotade senare invånarna för att de stött partisanerna. De så kallade partisanerna var oftast MGB:s dödsskvadroner eller stribai som klätt ut sig till partisaner och gick omkring ”bland invånarna för att terrorisera och skrämma dem och söka efter förbindelser med de verkliga partisanerna” (Gaškaitė 1997: 7). Särskilt ofta markeras statusen som falsk eller så kallad partisan av olika verb och deras former: dölja sig, maskera sig, låtsas, klä sig, klä ut sig, presentera sig, kalla sig med flera. Till exempel: Folk fördömer inte de nuvarande, som låtsades vara partisaner, plundrade och dödade och lade sig till med rikedomar. Jag kan inte ersätta rånarna, än mindre dem som maskerar sig som partisaner. Några oklara män kom från skogen och presenterade sig som partisaner, men jag tvivlar på att de har någon anknytning till partisanerna. Den tillägnade identiteten känns också igen på ordkombinationen i partisanernas namn, till exempel: Vi vet att de plundrade många hem i partisanernas namn. 33 Jfr LKŽ 12 verbets betydelse av tarti ”låtsas, föreställa sig”. 204 Acta Linguistica Lithuanica LXXIX Pokario Lietuvos partizanas publiciniame diskurse Även verkliga banditer härjade; de sydde in Vytis-symboler i mössorna och mördade i partisanernas namn. Citattecken markerar osäkerhet och tvivel om identiteten, till exempel: Dagen därpå angrep den ”partisanen” den ryska garnisonen, och ”fadern” hamnade åter i tjekisternas klor. Sedan försvann soldaten från byn, liksom ”partisanerna”. Partisanens status uppstår när han förråder sina egna (andra partisaner) och går över till fiendens sida. Sådana personer kallas före detta partisaner, partisaner som gått över till fienden och värvade partisaner och så vidare. Exempel: De förråddes i bunkern av den före detta partisanen Šiaučiulis. Omständigheterna kring Adolfas Baublys-Merkos grupps död kom på tal: en partisan förrådde förbindelsemännen; senare visade det sig att han hade värvats av stribai. Substantiv med starkare konnotation används också: förrädare, skurk, avhoppare, till exempel: Partisanerna förråddes av en skurk med täcknamnet ”Moskva”. Men granaten exploderade inte, och partisanernas befälhavare i Aukštaitija blev förrädare. Även objektiva orsaker till förräderierna anges (partisaner går med på att legalisera sig, blir NKVD-agenter och liknande), till exempel: Vi visste att den före detta partisanen Blažūnas hade värvats när han legaliserade sig och börjat arbeta för säkerhetstjänsten. Efter kriget undersökte rättsläkaren Juozas Markulis kvarlevorna34; han var också NKVD-agent och förrådde partisanerna. SLUTSATSER Efter att ha analyserat omkring 750 meningar i korpusen där efterkrigstidens litauiska partisaner omtalas kan en kognitiv definition av partisanen formuleras. Partisanens identitet i korpusen är heterogen. I den publicistiska diskursen uppfattas partisanen på tre sätt: 1) som en konkret, exakt namngiven person; 2) som en abstrakt, oidentifierad gestalt; 3) som en falsk, förfalskad identitet. Om vi talar om en konkret, tydligt namngiven identitet definierar vi partisanen så här: En litauisk partisan är en deltagare i den partisanstrid som fördes i Litauen efter kriget 1944–1953 mot Sovjetunionens styre, vars exakta förnamn, efternamn, täcknamn, födelseår (ålder) och födelseort är kända, liksom tiden för hans partisanverksamhet, 34 Juozas Albinas Markulis-Erelis, som blev MGB-agent (med agenttäcknamnen Erelis, Ąžuolas och Noreika), förrådde omkring tvåhundra partisaner. Bara under 1947–1948 legaliserade sig 13 ledare för partisanrörelsen med falska dokument som han och andra agenter hade lämnat ut, och greps senare (Vėliutė 2009: 54). Straipsniai / Articles 205 AURELIJA GRITĖNIENĖ stridens, dödens och begravningens plats, tid och omständigheter; familje- och social status; angivna befattningar; tillhörighet till ett visst distrikt, kompani, pluton, förband eller en etnografisk region, kommun, församling, distrikt, småstad eller by; partisanen är oftast beväpnad och uniformerad, har avlagt ed och uppvisar vissa karaktärs- och utseendedrag, och håller i regel kontakt med omgivningen via kurirer. Förbindelsen mellan det förflutna och nuet upprätthålls genom överlevande partisaner eller genom partisanernas familjer, bittra minnen och de stupade partisanernas barn och barnbarn. Deras minne hedras i dag med monument, kors och minnesstenar; filmer, böcker, tv-program och så vidare skapas om partisanerna. Deras verksamhet bedöms inte entydigt. I majoriteten av illustrationerna beskrivs en positiv värdering av partisanerna: de kallas nationens hjältar, heroer och legender, deras blod betraktas som heligt, men det finns också flera meningar som handlar om mord begångna av partisanerna, deras grymheter och liknande. Detta är de mest typiska, prototypiska dragen hos konceptet. En oidentifierad partisan är en okänd, obekant, oigenkänd, bortglömd eller utspridd person utan ett konkret förnamn och efternamn. Som falsk partisan betecknas en person som är: 1) i ett partisanliknande tillstånd (ännu inte partisan, nästan partisan, som en partisan); 2) halvt partisan (identiteten har inte klarlagts fullständigt); 3) en förment partisan (som utger sig för att vara, klär ut sig till, maskerar sig som, kallar sig eller presenterar sig som partisan, och så vidare). Den analyserade textmediet gör det möjligt att hävda att efterkrigstidens partisan i slutet av 1900-talet ganska ofta uppfattades i litauernas medvetande på ett romantiserat, idealiserat, till och med mytologiserat sätt, som en förebild att följa, ett beundransvärt ideal av en medborgare (soldat) med ett tragiskt öde. I dagens sammanhang framträder partisanfiguren som en inspirationskälla för dem som bygger staten och för dess vanliga medborgare. Detta vittnas också av de allra senaste publicistiska texterna, till exempel: Vanagas öde, liksom hela partisanernas kamp, visar hur tätt hjältemodet här var sammanflätat med tragedin. Ju starkare solen lyser, desto mörkare är skuggorna; därför följdes också partisanernas hjältemod och uppoffring oundvikligen av fruktansvärda förräderier, lögner och lidande (delfi.lt; 2018 05 14). Adolfas Ramanauskas–Vanagas är inte längre bara vår nationalhjälte; även det internationella samfundet börjar så småningom erkänna honom som en enastående person och erkänner därmed också det särskilda i hela det litauiska partisanmotståndet (delfi.lt; 2018 05 14). Det måste dock understrykas att en sådan bild av partisanen endast kan sammanställas med utgångspunkt i publicistiska texter från slutet av 1900-talet. Partisanbilden borde emellertid framträda i 1900-talets 1950–1970-talsjournalistik, eftersom värderingen av denna gestalt och dess bild i människors medvetande i hög grad beror på det politiska och historiska sammanhanget. 206 Acta Linguistica L Lithuanica LXXIX Pokario Lietuvos partizanas publiciniame diskurse ŠALTINIAI Bendrinės lietuvių kalbos žodynas, 2013–2018, rengiamas, red. kolegija: Danutė Lutikėvičienė (vyr. red.), Gertrūda Naktinė, Rituė Petrokienė, Dovilė Svekienė, Klementina Vosylė, Jolanta Zabarskaitė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Prieiga internetu: http://bkz.lki.lt. Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. 7-as patais. ir papild. leid. Vyr. red. Stasys Keinys. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2012, elektroninis variantas, 2015. Prieiga internetu: liks.lki.lt. DLKŽ – Dabartinės lietuvių kalbos tekstynas. Kaunas: Kauno Vytauto Didžiojo universitetas. Prieiga internetu: http://donelaitis.vdu.lt. LKŽe – Lietuvių kalbos žodynas 1–20, 1941–2002, elektroninis variantas, red. kolegija: Gertrūda Naktinė (vyr. red.), Jonas Paulauskas, Rituė Petrokienė, Vytautas Vitkauskas, Jolanta Zabarskaitė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2005; atnaujinta versija, 2008. Prieiga internetu: www.lkz.lt. LITERATŪRA Anuškauskas Arvydas 2004: Paspiršinimo raida ir pasipriešinimo metodai. – Pilietinis pasipriešinimas Lietuvoje ir Lenkijoje: sąsajos ir ypatumai 1939–1956, ats. red. Arvydas Anuškauskas. Vilnius: Lietuvos gyventojų genocido ir rezistencijos tyrimo centras. Bartmiński Jerzy 2007: Językowe podstawy obrazu świata. Lublin: Wydawnictwo UMCS. Brazauskas Nerijus 2015: Lietuvos partizanai šiuolaikiniame lietuvių romane: kolektyvinė atmintis ir istorijos interpretacija. – Žmogus ir žodis 17(2), 54–74. Prieiga internetu: http://www.zmogusirzodis.eu.lt. Čermák František 2000: Tekstynas yra geriausias kasdienio gyvenimo atspindys (pokalbis su prof. Františeku Čermaku). – Darbai ir dienos 24, 295–297. Gaškaitė Nijolė 1997: Pasipriešinimo istorija, 1944–1953 metai. Vilnius: Aidai. Gaškaitė Nijolė, Kuodytė Dalia, Kašeta Algis, Ulevičius Bonifacas 1996: Lietuvos partizanai 1944–1953 m. Kaunas: Lietuvos politinių kalinių ir tremtinių sąjunga. Greimas Julius Algirdas 1991: Rezistencijos sąvoka. – Iš arti ir iš toli. Literatūra, kultūra, grožis. Vilnius: Vaga, 304–307. Grinius Kęstutis 1990: Partizanų kovos Lietuvoje. Vilnius: Mokslas. Straipsniai / Articles 207 AURELIJA GRITĖNIENĖ Geaerts Dirk 1989: Prospects and problems of prototype theory. – Linguistics 27(4), 141–165. Gries Th. Stefan 2006: Corpus-based methods and cognitive semantics: The many senses of to run. – Corpora in cognitive linguistics. Corpus-based approaches to syntax and lexis, ed. by Stefan Th. Gries, Anatol Stefanowitsch. Berlin. New York: Mouton de Gruyter, 57–99. Gudavičius Edvardas 1999: Lietuvių mesianizmas. – Lietuvos naikinimas ir tautos kova 1940–1998, sud. Izidorius Ignatavičius. Vilnius: Vaga, 667–671. Gudavičius Aloyzas 2009: Etnolingvistika (Tauta kalboje). Šiauliai: Šiaulių universiteto leidykla. Jakaitienė Evalda 2010: Leksikologija. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Jurkute Mingailė 2016: Memory of the Lithuanian guerilla war: soviet, non-soviet and diaspora’s narratives. Summary of doctoral dissertation. Vilnius university, The Lithuanian institute of history. LK 1996: Laisvės kovos 1944–1953 metais. Dokumentų rinkinys, sud. Dalia Kuodytė, Algis Kašėta. Vilnius: Lietuvos politinių kalinių ir tremtinių sąjunga, 1996. Kašėta Algis 1995: Antisovietinio pasipriešinimo mastai Lietuvoje 1944–1953 m. – Laisvės kovų archyvas 14, 65–70. Kuodytė Dalia, Tracevskis Rokas 2013: The unknown war. Armed anti-Soviet resistance in Lithuania in 1944–1953. Vilnius: Genocide and resistance research center of Lithuania. Landsbergis Vytautas 1999: Rezistencijos reikšmė. – Lietuvos naikinimas ir tautos kova 1940–1998, sud. Izidorius Ignatavičius. Vilnius: Vaga, 255–259. Macijauskaitė Irma 2000: Dvi antonimų poros: mirtis–gimimas, mirtis–gyvenimas. – Darbai ir dienos 24, 121–142. Marcinkevičienė Rūta 2008: Žanro ribos ir paribiai. Spaudos patirtys. Vilnius: Versus aureus. Marcinkevičienė Rūta 2000: Tekstynų lingvistika (teorija ir praktika). – Darbai ir dienos 24, 7–64. Mišiūnas Romualdas, Taagepera Rein 1992: Baltijos valstybės: priklausomybės metai, 1940–1980. Vilnius: Mintis. Papaurėlytė Silvija 2003: Sielvarto metaforos lietuvių ir rusų kalbose. – Filologija 8, 25–31. 208 Acta Linguistica Lithuanica LXXIX Pokario Lietuvos partizanas publicistiniame diskurse P a p a u r ė l y t ė - K l o v i e n ė S i l v i j a 2007: Lingvistinės kultūrologijos bruožai. Šiauliai: VŠĮ Šiaulių universiteto leidykla. P e t r a u s k i e n ė A i s t ė 2017: Places of partisan war: memorialisation and heritagisation in the independent Lithuania. Summary of doctoral dissertation. Vilnius University, The Lithuanian Institute of History. P i k č i l i n g i s J u o z a s 1975: Lietuvių kalbos stilistika 2. Vilnius: Mokslas. P o c i u s M i n d a u g a s 2005: Partisan resistance in Lithuania 1944–1953: The struggle with inhabitants accused of collaboration. Summary of doctoral dissertation. Klaipėda University, The Lithuanian Institute of History. O z o l a s R o m u a l d a s 2003: 2002-ieji. Lietuva: politinis metų portretas. Vilnius: Mintis. S t a r k a u s k a s J u o z a s 2001: Stribai. Ginkluotieji kolaborantai Lietuvoje partizaninio karo laikotarpiu (1944–1953). Vilnius: Lietuvos gyventojų genocido ir rezistencijos tyrimo centras. R u t k o v s k a K r i s t i n a, S m e t o n a M a r i u s, S m e t o n i e n ė I r e n a 2017: Vertybės lietuvio pasaulėvaizdyje. Vilnius: Akademinė leidyba. S m e t o n a M a r i u s 2018: Savokų „kalba“, „tauta“, „valstybė“ plėtiniai jaunimo samonėje. – Logos 95, 177–184. Š t r o m a s A l e k s a n d r a s 2001: Laisvės horizontai. Vilnius: Baltos lankos. U n g e r e r F r i e f r i c h, S c h m i d H a n s - J ö r g 2006: An introduction to cognitive linguistics. 2nd edition. London: Longman. V a r d y s V y t a u t a s S t a n l e y 1969: The partisan movement in postwar Lithuania. – Lituanus. Lithuanian quarterly journal of arts and sciences 15(1), 1–12. V a š t o k a s R o m a s 1966: Image of the partisan. – Lituanus. Lithuanian quarterly journal of arts and sciences 12(4), 1–12. V ė l i ū t ė R ū t a G a b r i e l ė 2009: Partizanai [N 16]. Vilnius: Lietuvos gyventojų genocido ir rezistencijos tyrimo centras. V i d i k a s K a z i m i e r a s 1962: Guerilla warfare on the amber coast. New York: Voyages Press. W i l l i a m s R a y m o n d 2013: A vocabulary of culture and society. London: Routledge. Ч е р н е й к о Л ю д м и л а, Х о С о н Т э 2001: Концепты жизнь и смерть как фрагменты русской языковой картины мира. – Филологические науки 5, 50–58. Straipsniai / Articles 209 AURELIJA GRITĖNIENĖ The Partisan of Postwar Lithuania in the Discourse of Opinion Journalism SUMMARY Following the methodology of conceptual analysis elaborated by the Lublin ethnolinguistic school, the article attempts to find out how the Lithuanian partisan is conceptualised and categorised in the discourse of opinion journalism and what its cognitive definition is. The advanced search in the texts of opinion journalism of the Corpus of Contemporary Lithuanian Language found approximately 7,500 sentences on postwar Lithuanian partisans. By strictly adhering to the chosen methodology, the conceptual analysis should be performed on the basis of three types of data: language system, questionnaires, and texts. The present article focuses on the data of contemporary texts of opinion journalism only. Hence, it is important to underline that the cognitive definition of the partisan proposed in the article is not absolute and finite; it is based on the findings of the textual analysis of one type only. This definition should be supplemented in the future after studying systemic, fiction and questionnaire based data. Scholars have not yet been drawn to study the image of the partisan in the Lithuanian language and our worldviews; therefore, it is meaningful to formulate the concept of the PARTISAN on the basis of the analysis of opinion journalism texts; it is interesting to see how our consciousness perceives the postwar partisan today and how much the formation of this concept is determined by a historical, political and ideological context. The semantic analysis of the data made it clear that the identity of the partisan in not uniform in the corpus. The perception of the partisan in the discourse of opinion journalism is three-fold: 1) as a particular, explicitly and accurately specified person; 2) as an abstract, unidentified figure; 3) as an unreal, falsified identity. As regards a particular, explicitly specified identity, the following cognitive definition of the partisan can be proposed: A Lithuanian partisan is a participant of the guerilla warfare against the regime of the Soviet Union, which took place in postwar Lithuania in 1944–1953, with a known name, surname and nickname, year of birth (age) and place of birth, the period of involvement in the guerilla warfare, the place, time and circumstances of fight, death and burial, marital and social status, the posts taken, the belonging to a specific military district, platoon, company, brigade or ethnographic region, rural district, countryside district, district, town or village; a partisan is usually armed, uniformed, having made an oath, characterised by certain character traits and external features and usually maintaining a contact with the environment through supporters. The connection between the past and the present is maintained through surviving partisans or through partisans’ dreams, memoirs as well as the children and grandchildren of the perished partisans. Today, their memory is honoured through monuments, crosses, commemorative stones, films, books, television broadcasts about partisans, etc. The evaluation of their activities is rather ambiguous. Most of the illustrations 210 Acta Linguistica Lithuanica LXXIX Pokario Lietuvos partizanas publicistiniame diskurse speak about their positive evaluation: they are referred to as the heroes and legends of the nation; their blood is considered sacred, etc.; however, quite a number of sentences also speak about the murders, atrocities, etc. committed by partisans. An unidentified partisan means an unknown, unfamiliar, unrecognised, forgotten or concealed person without a specific name and surname. An unreal partisan implies a person who is: 1) in the pre-partisan state (not yet a partisan, almost a partisan, like a partisan); 2) half-partisan (the identity is not realised to the full); 3) an alleged partisan (pretended, disguised, camouflaged, calling oneself a partisan, introducing oneself as a partisan, etc.). The material of the corpus analysed in the study leads to the conclusion that at the end of the 20th century the postwar partisan often takes the form of a romanticised, idealised, even mythologised, figure, as a certain role model to be followed, as an ideal citizen (warrior) of tragic fate in the Lithuanian consciousness. In today’s context the partisan figure emerges as a peculiar source of inspiration for the builders of the state and its common citizens. It should nevertheless be noted that such an image of the partisan is prompted by the texts of opinion journalism of the late 20th century only. The analysis of the opinion journalism of the 1950s–1970s would bring up an absolutely different definition of the partisan, because the evaluation and image of this figure in people’s consciousness is highly dependent on the political and historical context. Įteikta 2018 m. rugsėjo 19 d. AURELIJA GRITĖNIENĖ Lietuvių kalbos institutas Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Lietuva [email protected] Straipsniai / Articles 211