Fonetikos išlyginimas vykstant kodų kaitai

NIJOLĖ UOMENĖ Institutet för det litauiska språket Forskningsområden: dialektologi, morfologi, lexik, fonetik och sociolingvistik i gränsområdets dialekter samt språkkontakt. DOI FONETISK UTJÄMNING VID KODVÄXLING Fonetisk utjämning i samband med kodväxling SAMMANFATTNING I denna artikel undersöks de viktigaste fonetiska fenomenen i de språk som används i gränsområden (i Belarus, Voranava distrikt (belarusiska Вороново)) samt deras samverkan. Artikeln analyserar den fonetiska konvergensen mellan varieteterna av de dominerande lokala språken – belarusiska, polska och det passivt använda litauiska – och fastställer regelbundenheterna i denna process. Naturliga kommunikationssituationer vid kodväxling undersöks: när talarna behärskar flera språk väl och använder dem samtidigt genom att aktivt växla mellan dem i samtal. Syftet är att klarlägga hur konkurrensen mellan språken påverkar deras fonetik. Studien bygger på teorin av språkinteraktionsforskaren och slavisten Valerij Čekmon: övergången från ett språk till ett annat sker enligt vissa regler som kan beskrivas med algoritmer. Genom att tillämpa denna algoritmiska metod blottläggs fonetiska regelbundenheter, och den mycket viktiga roll och det inflytande som det ännu passivt använda litauiska språket har på artikulationen i dagens slaviska språk påvisas. Studien visade att orsakerna till den fonetiska konvergensen mellan de varieteter som förekommer i områdena huvudsakligen är sociolingvistiska. En jämförelse av de polska och belarusiska dialekternas fonetiska särdrag visade att de båda dialekterna i huvudsak har samma fonetik. De mjuka konsonanter som används i den litauiska dialekten uttalas också av informanterna när de talar de lokala slaviska dialekterna. Fall som är ovanliga i de belarusiska och polska dialekterna har dokumenterats, där konsonanter blandas ihop i stor utsträckning; det är troligt att detta är ett av tecknen på ett litauiskt substrat. NYCKELORD: litauiska språkets gränsområden, lokal polsk dialekt, belarusisk dialekt prostu, kodväxling, fonetisk utjämning, språkkontakt. Straipsniai / Articles 57 NIOLĖ TUOMIENĖ ANNOTATION Denna artikel behandlar de viktigaste fonetiska fenomenen hos de språk som används i gränsområden (Belarus, Voranava-distriktet (Вороново)) och deras samspel. Den analyserar den fonetiska konvergensen mellan de dominerande lokala språkvarieteterna – belarusiska, polska och passivt använda litauiska – och fastställer tendenserna i denna process. Studien analyserar situationer med naturlig kommunikation i samband med kodväxling: när talarna är flytande och använder flera språk samtidigt genom att aktivt växla mellan dem i samtal. Syftet är att klarlägga hur språkens konkurrens påverkar dessa språks fonetik. Forskningen bygger på den teori som föreslagits av Valerius Čekmonas, forskare inom språkens samspel och slavistik: talaren växlar mellan språk enligt vissa regler som kan beskrivas med algoritmer. Med utgångspunkt i denna algoritmbaserade metod påvisar studien fonetiska tendenser och visar den mycket viktiga roll och det inflytande som det numera passivt använda litauiska språket har på artikulationen i de samtida slaviska språken. Forskningen visade att orsakerna till konvergensen mellan de fonetiska fenomenen i språkvarieteter som används i gränsområden huvudsakligen är sociolingvistiska. Efter en jämförelse av de lokala polska och belarusiska dialekternas fonetiska särdrag visade det sig att fonetiken i båda dialekterna i huvudsak är densamma. Informanterna uttalar de mjuka konsonanter som används i den lokala litauiska dialekten på samma sätt som när de talar lokala slaviska dialekter. Fall där konsonanter blandas ihop i hög grad, vilket inte är typiskt för belarusiska och polska dialekter, dokumenterades; detta är sannolikt ett drag från det litauiska substratet. NYCKELORD: litauiska gränsområden, lokal polsk dialekt, belarusisk dialektpost, kodväxling, fonetisk utjämning, språkligt samspel. 1. INLEDANDE ANMÄRKNINGAR, FORSKNINGSOBJEKT Fram till 2000-talet dominerade lingvistisk-geografiska studier i Litauen – det var vanligt att undersöka vissa lokala och statiska system som slutna och knutna till ett visst territorium, i grunden opåverkade av närliggande språk eller språkvarieteter, och att betrakta ”avvikelser från systemet” som tillfälligheter och bortse från dem. Man kartlade språkets eller dialektens geografiska utbredning, skillnaderna mellan dialektspråk och standardspråkets norm samt sammanställde en lista över lånord. Det var 58 Acta Linguistica Lithuanica LXX Fonetikos išlyginimas vykstant kodų kaitai Endast berättelser från informanter som uppfyllde vissa kriterier spelades in1: man sökte en bofast, äldre, lågutbildad person som hade bildat en ”lokal familj” och inte kunde andra språk (helst en man). Om informanten ”avvek” från den gängse dialektnormen analyserades dessa exempel helt enkelt inte, utan betraktades som lapsus linguae. Man försökte inte intervjua personer från andra nationella grupper som bodde i Litauen eller utanför landet enligt exempelvis Lietuvių kalbos atlaso medžiagos rinkimo programą (se LKA 1977: 10–12), och deras språkdata samlades över huvud taget inte in av litauiska språkforskare och kopplades inte heller till litauiska data. Det betraktades som norm att ”inte blanda sig i” data från andra språk. Under de senaste decennierna har något mer skrivits om samspelet mellan litauiska, belarusiska och polska, dessa språks spridningshistoria och utbredningsområden samt den nationella självbilden, etniska bakgrunden och tillhörigheten hos de invånare som använder språken. År 1997 utarbetades frågeformuläret Sociolingvistika. Lietuvių kalbos tarmių ir jų sąveikos tyrimo programa (Čekmonas, Grumadienė 1997). Även om programmet användes samlades materialet in separat – enbart för litauiska. Även dagens forskare koncentrerar sig dock oftast på bara ett språk – föreställningen att ”inte överskrida ett annat språks gränser” dominerar fortfarande, trots att de människor de undersöker ständigt använder två eller flera språk. De nyutgivna kartorna över språkens utbredning i Litauen bekräftar att det finns områden med andra språk i östra och sydöstra Litauen (se Meiliūnaitė, Mikulėnienė 2014: 262–263 (karta XIV och kommentar)), men dessa områden betraktas inte som språkkontaktzoner, till skillnad från Petro Gaučas arbeten om lokalbefolkningens två- och flerspråkighet i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet (Gaučas 2004: 54). Hans forskning visade att det litauiska språkområdets sydgräns vid den tiden nådde trakten kring Geranainiai, Armoniškės, Rodūnia, Asava och Pelėsa i Belarus. Hur situationen senare förändrades framgår av en jämförelse av kartorna i boken Lietuvos Rytai (1993): situationen för språkens utbredning i mitten av 1900-talet (kartförfattare A. Vidugiris och P. Gaučas) skiljer sig tydligt från den som utvecklades i slutet av 1900-talet, då det litauiska språkområdet hade krympt avsevärt och lokala varianter av belarusiska och polska började dominera i trakten kring Vilnius, Šalčininkai och Eišiškės (se kartan över språkens utbredning i östra Litauen, sammanställd och beskriven av L. Grumadienė, P. Gaučas och V. Čekmonas (1993: 132–136)). Av all den information som lagts fram kan man dra slutsatsen att områdena i östra och sydöstra Litauen (särskilt gränszonerna mot Belarus), liksom de litauiska mikroregioner som funnits och fortfarande finns i Belarus, har varit språkligt blandade i mer än hundra år – flera språk talas, ofta samtidigt, det vill säga i ett 1 Vid urvalet av informanter inom traditionell dialektologi tillämpades det så kallade NORM-kriteriet: en god informant skulle vara bofast, gammal (äldre) och man (mer om dessa principer för urval av informanter, se Aliūkaitė, Meiliūnaitė, Mikulėnienė 2014: 31–34). Straipsniai / Articles 59 NIJOLĖ TUOMIENĖ samtal, genom att växla mellan språkvarianter. Följaktligen ägde och äger aktiv kodväxling rum i dessa områden (mer om detta, se: Grumadienė 1996: 190–197; 2001: 38–44; 2005: 42–48; Грумадене 1990: 126–130; Tuomienė, Grumadienė 2004: 124–133; Tuomienė 2006: 161–172; Urbanavičienė 2011: 95–114; Urėžienė 1998: 131–140 m.fl.). Lokalbefolkningen i de områden som diskuteras kan föra sina erfarenheter vidare från generation till generation – minst tre generationer kan kommunicera på två, tre eller till och med fyra språk. Hur nyanserat de uppfattar språken framgår av en jämförelse mellan texter som sjungits på litauiska och belarusiska (se Čekmonas, Gudaitė, Šmitienė 1998: 202–205): det är bara möjligt att hitta identiska litauiska texter till de belarusiska (eller tvärtom) eftersom båda språken behärskas mycket väl. Dessutom visar folkloreforskningen att de som talar belarusiska har en betydligt rikare folkloristisk tradition än de som talar polska. Den senares folklore är nyare och inte av bondeursprung, eftersom den är förknippad med szlachtans folklore. I språkkontaktsituationer översatte och anpassade både belarusisktalande och polsktalande litauiska folkvisor och folksagor (se samma källa: 204). Detta är ett mycket viktigt faktum. Därför är det i dag viktigt att samla in inte isolerade uppgifter om ett enskilt språk som talas av invånare i gränsområden, utan att dokumentera hela datamängden. Den yngre generationen invånare i de litauiska områden som ligger eller tidigare låg i Belarus kommunicerar nämligen ofta enbart på ryska på offentliga platser, medan litauiska numera bara används passivt och därför knappast deltar i den levande interaktionsprocessen. Trots detta går det att urskilja områdenas baltiska grund och det tydliga inflytande som litauiskan haft (under perioder då språket användes aktivt) – detta kan fastställas med vissa metoder. Under senare tid har nästan inga heltäckande gemensamma undersökningar av baltiska och slaviska språk genomförts, trots att forskare har visat att studier av slaviska språk eller språkvarianter som talas av samma två- eller flerspråkiga informanter är mycket viktiga för att undersöka utvecklingen och förändringen hos själva litauiskan. Redan i slutet av 1900-talet lyckades professor V. Čekmonas utveckla en metodologi för att undersöka samspelet mellan baltiska och slaviska språk genom typologisk rekonstruktion och sociolingvistik. Forskaren var troligen den förste i språkvetenskapens historia som konsekvent började grunda förklaringar av konkreta språkfenomen inte bara på diakrona utan också på synkrona data och därmed tillämpade det diakrona forskningsprogram han själv hade utarbetat (mer, se: Чекман 1973: 29–43; 1980: 206–226; Чекмонас 1982). Med utgångspunkt i fakta som han systematiskt samlat in under många år formulerade och klarlade V. Čekmonas först av alla mekanismen bakom språkförändring i området för baltisk-slaviskt samspel. Han redogjorde systematiskt för de regler som styr övergången från ett språk till ett annat och formulerade samt prövade upprepade gånger hur transformationsregler kan användas för att förklara två- och trespråkighet bland lokalbefolkningen. 60 Acta Linguistica Lithuanica LXX Fonetikos išlyginimas vykstant kodų kaitai V. Čekmonas höll fast vid uppfattningen att den verkliga situationen bara kan komma till uttryck när man kommunicerar på alla de språk som uppgiftslämnaren talar, utan att visa större preferens för något av dem eller på något sätt utesluta något. Forskarens arbeten och idéer om kontakter mellan baltiska och slaviska språk fick i huvudsak inte det gehör de förtjänade. För dem som kommunicerade och dem som intervjuades blev det ofta alltför svårt att förstå forskningens syften i ett flerspråkigt sammanhang och att presentera möjliga tolkningar av resultaten, vilka skilde sig mycket från de sedvanliga uppgifterna som nämnts: att fastställa ett språks eller en dialekts geografiska utbredning, skillnaderna mellan dialekttal och varje standardspråk samt att sammanställa listor över lånord. 2. FORSKNINGENS SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR, MATERIAL OCH METOD Huvudsyftet med denna studie är att belysa karaktären hos fonetiska fenomen som konvergerar mellan de dominerande lokala språkvarieteterna – belarusiska, polska och den passivt använda litauiska dialekten – när talaren behärskar flera språk väl och använder dem samtidigt och obehindrat växlar mellan dem under olika samtal. Syftet är att visa hur konkurrensen mellan språken återspeglas i deras fonetik. För att uppnå syftet genomfördes arbetet i flera steg, där följande frågeställningar behandlades: • beskriva de huvudsakliga fonetiska (delvis även accentuella) och fonologiska särdragen hos de belarusiska och polska dialekter som är i bruk; • jämföra fonetiska fenomen i två språk och visa hur det ena språket kan återspeglas i det andra, samt hur och varför det ena språket gradvis övergår i det andra; • fastställa resultaten av den litauiska dialektens påverkan på artikulationen i de lokala slaviska dialekterna. Studien bygger på språkligt och sociolingvistiskt material som samlades in och spelades in i början av 2000-talet från tre gränsområden för det litauiska språket. Mer specifikt analyseras i arbetet inspelningar av kodväxling från de tidigare och nuvarande litauiska öarna i nordöstra delen av Voranavadistriktet i Hrodna-regionen i Belarus (bel. Бо́поново): staden Voranava, distriktets administrativa centrum, kyrkbyn Armėniškiai (bel. Германі́шки), bosättningen Peiginiai (bel. Перега́ны), centrum för kolchosens närområde, samt området kring byn Ramaškonys (bel. Рама́шканы)2. En annan del av de språkdata som används i denna studie 2 De flesta av de senaste samtalen spelades in här 2013. De förvaras i författarens privata ljudarkiv. Straipsniai / Articles 61 NIOLĖ TUOMIENĖ från kodväxlingsinspelningar från trakten kring Ródūnia (blr. Радунь), Asavai (blr. Асава́) och Nočia (blr. Нача) i Belarus3. I denna studie utgår man från synsättet att en två- eller trespråkig persons kodväxling beskrivs som en kontinuerlig övergång från ett språk till ett annat, med inskott av enheter från det andra språket – ordkombinationer och fraser (förklaringar). När man kommunicerar avlöser det ena språket det andra, och kodväxling sker då i textavsnitt av varierande längd: från flera meningar till några få ord, eller genom att enstaka ord från en annan kod, det vill säga ett annat språk, skjuts in. I ett och samma samtal talas oftast två språk: belarusiska och polska, med inslag av enheter från litauiska och ryska. I andra samtal dominerar i regel ett språk – belarusiska – och korta meningar, enskilda ord och orddelar på andra språk (litauiska, polska, ryska) skjuts in. Artikeln bygger på V. Ėčmonas metod, som upphovsmannen själv kallar fonetisk interferens mellan de lokala språken i trakten kring Kalesninkai (Šalčininkai distrikt) (Чекман 1973: 29–43). Kärnan i den metod forskaren utvecklade är att man först fastställer en dynamisk modell, som består av typologiskt möjliga förändringar av ursprungsljud, de så kallade typologiska fälten, samt möjliga mellanliggande stadier i diakrona processer, de så kallade typologiska träden. När de typologiska fälten och träden har fastställts undersöks olika föränderliga fonetiska situationer, och synkrona slutsatser jämförs med kända diakrona tolkningar. I denna studie undersöks vilka regler – det vill säga vissa algoritmer – man kan följa för att gå från ett språk till ett annat. Mer exakt: hur man ska hantera motsvarande ljud, till exempel i belarusiska, när ett ord ”översätts” till polska, och omvänt – när polska ”anpassas” till belarusiska. När V. Ėčmonas metod tillämpas blir sociolingvistiska data avgörande: den nuvarande och tidigare språkliga miljön; språkets prestige; uppgifter om informantens och dennes föräldrars, familjs och bys modersmål; undervisningsspråket i skolan; samt språken i kyrkan och i umgänget med främlingar. Då framträder villkoren för språkens konkurrens, liksom mekanismen bakom uppkomsten och valet av varianter av språkliga fenomen. 3. FONETISK NIVÅUTJÄMNING VID KODVÄXLING Nyare språkinspelningar, uppgifter från sociolingvistiska enkäter och en preliminär analys av det insamlade materialet visade tydligt att två slaviska språkvarieteter dominerar och aktivt konkurrerar med varandra i det undersökta området i Varėna distrikt 3 De senaste samtalen spelades in här 2001–2003. En del av dem förvaras i Dialektarkivet vid Institutet för litauiska språket, en annan del i författarens privata ljudarkiv. 62 Acta Linguistica Lithuanica LXX Fonetikos išlyginimas vykstant kodų kaitai varieteter – belarusiska och polska. Ännu under mitten och andra hälften av 1900-talet var dock tre språk i aktiv kontakt här – belarusiska, polska och litauiska (jfr: Čekmonas 1988: 37–54; Sudnik 1972: 19–22; Tuomienė 2008: 46–80; 2010: 42–52; 2018: 113–134). Resultaten av denna kontakt märks särskilt tydligt på fonetisk nivå. Därför koncentrerar sig studien på en analys av i huvudsak fonetiken i de lokala belarusiska och polska dialekterna och i viss mån även deras accentuering och fonologi. Syftet är att visa den språkliga karaktären, utvecklingen och samspelet hos dessa två lokala slaviska språkvarieteter – de viktigaste aspekterna av uttalsförändring och utjämning som framträder när man går från användning av det ena språket till det andra beskrivs. Tydliga är skillnaderna mellan de äldre, medelålders och yngre generationerna i användningen av de två huvudsakliga slaviska språkvarieteterna. Situationen i samtliga mikroområden kring Varanavo distrikt kan beskrivas som mycket likartad, trots att vissa orter ligger 30 kilometer från varandra. Under lång tid, ungefär fram till mitten av 1900-talet, var den språkliga situationen här fyrspråkig. Vid sidan av belarusiska, polska och ryska användes även litauiska aktivt. Senare bröts traditionen att tala litauiska gradvis i många byar, och på små litauiska språköar hade språket ännu tidigare övergått till passiv användning. Under de senaste åren har det inte längre gått att hitta och spela in några talare av litauiska i trakten kring Varanavo i Belarus. Den yngre generationen och barn använder ryska aktivt på offentliga platser. I byar och samhällen talas dock ryska sällan, oftast i kontakt med den lokala förvaltningen, på olika institutioner eller med främmande människor. I vardagslivet kommunicerar lokalbefolkningens äldre och medelålders personer sinsemellan på belarusiska eller polska. Därför bortser denna studie från ryskspråkiga data. Redan enbart genom att lyssna kan man bedöma hur stark den primära språkets artikulationsbas är, eftersom samma bas används när man överför den till ett nytt språk eller till och med två nya språk – i det här fallet belarusiska och polska. Inspelningarna återger språket hos äldre lokalinvånare, främst personer bosatta på landsbygden, men det finns också inspelningar från småstäder och större samhällen. Det bör understrykas att de äldre oftast inte ens känner till reglerna för det nya språket (eller de nya språken), och utan tvivel aldrig har studerat dem någonstans. Ett mer prestigefyllt nytt språk började man vanligen tala spontant genom att efterlikna auktoritativa personer – herrar, grannar och präster. Syftet är att ta reda på vad de stödde sig på när de lärde sig inte bara att uttala ord ganska korrekt, utan också att böja dem. Att betona ord korrekt utan att känna till språkets principer och regler är verkligen en svår uppgift för en landsbygdsbo. Lokalbefolkningen ser förmågan att sedan barndomen kommunicera på flera språk som ett naturligt fenomen (se Tuomienė 2018: 117–122). Om man talar ett språk inom familjen eller släkten, lär man sig tala åtminstone två språk till på gatan och på offentliga platser. Detta betraktas inte som kunskaper i främmande språk, utan som en nödvändighet och ett dagligt muntligt kommunikationsmedel. Straipsniai / Articles 63 NIJOLĖ TUOMIENĖ 3.1. Den lokala belarusiska dialektens främsta fonetiska drag prostu 3.1.1. Den belarusiska dialekten i Varanavaområdet prostu kännetecknas av rörlig dynamisk betoning. Obetonade vokaler hörs som mer eller mindre reducerade. Ett karakteristiskt drag för denna lokala belarusiska dialekt är vokalernas främre artikulation, dvs. obetonat o och e skiljs inte åt utan uttalas som α – ett ljud mellan e och a (se: Czekman 1975: 283–305; Чекман 1989: 84–92; jfr Plyavka 2014: 231–234), t.ex.: praṕu moi ḗtų ’min tupp försvann’; rāna zˈazˈúla kukúja ’göken gal tidigt’; kūrba tut sˈǝzˈḗla ’hönan satt här (ruvade); bādā adnȧ nāxōzˈic ’olyckan går inte ensam’; būzˈȧ travú kasˈic ’jag ska slå gräset’; susētḗka manḗ naprasila ’grannkvinnan bad mig inte’; palacḗ i nāvarnúsa ’sprang iväg (flög bort) och återvände inte’; trḗba tak lacˈéc ’man måste springa så (fort)’; klḗka lˈabḗ ’hon ropar på dig’; bārḗ kōšak i žbārḗ ’ta korgen och plocka’. Ganska ofta uttalas obetonat öppet a här otydligt: kārōva jačḗ malá-dā ’kon är fortfarande ung’; na sānḗ vārōka ’hon borrade en tall’; valavá částa bālicˈdā-ni skauda galvȧ ’huvudet gör ofta ont’; dānȧ tȧ zamūžam ’du har varit gift länge’; žȧc bḗstra uˈók ’haren sprang snabbt iväg’. Undantag och enstaka sporadiska yttranden hörs sällan. 3.1.2. I den undersökta belarusiska dialekten förekommer inte konsonantkombinationerna γbl, kbl, xb, utan endast γi, ki, xi – detta är ett gemensamt drag för östslaviska dialekter (se Чекман 1969: 34), t.ex.: xiba tbȧ žabárḗ ’kanske tar du’; takī xtbrȧ clabḗ ’en så klok människa’. 3.1.3. De mjuka s, z och c, dz uttalas mycket mjukt, starkt palataliserade, med en väsande effekt (jfr Чекман 1969: 32). Detta är karakteristiskt för många belarusiska dialekter (se Чекман 1970: 94–105), t.ex.: zˈacˈal mócna súka ’hackspetten hackar kraftigt’; čúj zˈēka zakrḗcḗla ’hör du, flickan skrek’; u manḗ tōki zˈēsˈacˈ kurḗ ’jag har bara tio hönor’; kūp sˈem kurḗtˈ ’köp sju kycklingar’; naščḗtala vósˈim rubḗl ’jag räknade åtta rubel’; yéta tvōj yusˈ ’det här är din gås’; sˈeu jesˈcˈ ’jag satte mig för att äta’; zára i vósˈan ’snart är det höst’; zˈimá buzˈa dáuya ’vintern blir lång’; zˈōlōny ayurók ’grön gurka’; zˈjeu vḗki kusók ’åt en stor bit’. 3.1.4. Mjuka labiala konsonanter uttalas på vanligt sätt, liksom i alla östslaviska dialekter, t.ex.: dā mnḗ pacˈ rubḗl ’gav mig fem rubel’; pābl ras ’femte gången’; vānucˈ kvēki ’blommorna vissnar’; trḗba žazacˈ rukavḗc ’man måste sticka 4 I arbetet används en förenklad transkription med latinska bokstäver – orden skrivs så som de uttalas (jfr: Cabij 1991: 119–123; 1992: 45–67). Tvåstaviga och flerstaviga ord markeras med betoning. Konsonanternas mjukhet markeras på två sätt: palatala konsonanter markeras med en båge ovanför bokstaven, medan de som uttalas mycket mjukt – främst cˈ, dzˈ (i exemplen skrivs zˈ), sˈ, zˈ – markeras med två apostroftecken ovanför, till höger om bokstaven (jfr Tuomienė 2008: 83). 64 Acta Linguistica Lithuanica LXX Fonetikos išlyginimas vykstant kodų kaitai handskar’; pasālī māsā ’vi saltade köttet’; bārza pad sāmbm aknōm ’en björk alldeles intill fönstret’. Efter tonlösa konsonanter övergår v vanligtvis inte till f: tvōi ’din’; svoi ’sin’; kas ’gröt’, medan det bilabiala v uttalas endast före vokaler, t.ex.: karōva ’ko’; pavaḷā ’skjul’; svabada ’frihet’; malavata ’lite för liten’; rənava ’lite för tidig’; vožī ’transporterar’; vadā ’vatten’; vėnik ’kvast’. 3.1.5. Ett av de karakteristiska dragen i denna belarusiska dialekt är användningen av ofullständigt hårda, icke-velariserade s, č, ž. Efter dem främreduceras bl och uttalas mer likt i, som ett mellanljud mellan bl och i, t.ex.: susėka dobra š’bila ’grannkvinnan syr bra’; adno čaška pražlb’ ’det är svårt att leva för en ensam’; ja u vilu slūžila ’jag tjänstgjorde i Vilnius’; palāb s’ena pad straxú ’lade hö över taket’; sadā na kanā i skabī ’sitt upp på hästen och rid’. Detta drag är också karakteristiskt för många nordöstbelarusiska dialekter (se Чэкман 1970: 92–93). 3.1.6. Den undersökta belarusiska dialekten kännetecknas i stort sett inte av den klusila konsonanten g, som endast uttalas i vissa ord, t.ex.: gānā ’redskap’; gus ’blåmärke’; gas ’gas’; grbka ’bovete’; gúz’ik ’knapp’. Vanligtvis uttalas här den frikativa (spiranta) γ, t.ex.: bayāb ’rik’; dārγa ’väg’; jāγada ’bär’; γaz’ina ’timme’; γaz’ina ’orm’; γalavā ’huvud’; γatovl ’redo’; γot ’år’; γadavaū ’du odlade’; γrb ’svamp’; z’ayani ’driv in, jaga bort’ (jfr: Коницкая 1994: 76–84; Савич 1990: 41–47). De uppräknade fonetiska dragen i den belarusiska dialekten är, som framgår, inte fonetiska fenomen som nyligen har uppstått på den ena eller andra orten. De beskrivna dragen är gemensamma för alla eller många belarusiska dialekter. Med andra ord ansluter sig den belarusiska dialekten både i Varanavaområdet i Belarus och i det omgivande området vid Litauens södra gräns till det stora belarusiska dialektområdet (jfr kartorna: Пыгака 2014: 229 (135 pav.) och ЛПГБГ 1969: карта № 13, № 14, № 15). Det är viktigt att framhålla enheten hos de lokala belarusiska dialekterna i de undersökta områdena, dvs. att språket hos företrädare för de äldre, medelålders och yngre generationerna knappast skiljer sig åt. Alla dessa drag i den belarusiska dialekten, med undantag för fenomenen med den frikativa (spiranta) γ, främreduceringen av α och u, är också karakteristiska för den lokala polska dialekten. 3.2. De grundläggande fonetiska särdragen i den lokala polska dialekten I detta avsnitt är avsikten, genom att beskriva de allmänna fonetiska dragen, att identifiera den lokala polska dialekten, det vill säga att besvara några grundläggande frågor: knyter dialektens ljudstruktur den till någon polsk dialekt (genom att jämföra de slutsatser som dragits med H. Turksas idéer om Vilniuspolskans ursprung Straipsniai / Articles 65 NJOLĖ TUOMIENĖ (se Turska 1995 [193]: 89–97); vilka särdrag knyter denna dialekt till den litterära polskan. På så sätt vill man visa vilka särdrag som avviker från den polska fonetikens ”normer” och ligger närmare de belarusiska och litauiska dialektala ”normerna”. 3.2.1. De lokala företrädarna för den äldre och mellersta generationen i Varánavaområdet⁵, som i vardagslivet oftare kommunicerar popstu och talar polska endast i vissa situationer, uttalar vokalerna e och o otydligt; ofta hörs ett mellanliggande eller neutralt ljud ə med inslag av både o och e, och ibland även a. Obetonade vokaler, särskilt e och o, uttalas i allmänhet kortare, till exempel: dóbży pověż’əl⁶ ’bra sa du’; pšėtay mn̄e s pəˈonku ’vi läste igenom från början’; sonsˈaka to naprada mái ’grannkvinnan har verkligen’; žˈeci postavili pómik ’barnen reste ett monument’; viem, ža nixt tego na zróba ’jag vet att ingen kommer att göra det’; i̯b mam, tyla dósić ’så mycket man har, så räcker det’; cúrka júro pšyjęˈəl ’dottern kommer i morgon’; šypko oni polˈč’eli ’de föll / sprang snabbt ner’; ja nic ot c’ėbė nə vězmė ’jag tar ingenting från dig’; č’y̯a to žˈeko plá ’vems barn gråter’. 3.2.2. Det har observerats att nästan alla som talar polska oftast uttalar reflexivpartikeln się som sˈa (eller sˈə), till exempel: ráno ty rozbú žˈil sˈa ’du vaknade tidigt’; a téraz rozėžˈam sˈa ’och nu skiljer vi oss åt’; kėdˈi rospóčėla sˈa vóina ’när kriget började’; čėmu ty tak pošila sˈa ’varför böjde du dig så’; my tútai pobudovái sˈa ’vi byggde (bosatte oss) här’; ona pšy mne ostal sˈa ’hon stannade hos mig’; ja návet oglądnéla sˈa ’jag åt till och med för mycket’. Slutligt o uttalas konsekvent, och polskt ą efter hårda konsonanter reduceras inte, till exempel: kto pokazyval dla cebė drogo ’vem visade dig vägen’; z drúgo téraz žyje ’hon lever nu med en annan’; co sie s tobo stało ’vad hände dig’; oni juš ido ’de går redan’; sˈano vózo i skladalo ’de kör väggen och staplar upp den’; juš kúry raz pytam, gžˈe oni iado ’jag frågar redan för vilken gång i ordningen vart de åker’. Företrädare för den mellersta och yngre generationen uttalar obetonat o ganska slutet och kort. Företrädare för den äldre generationen uttalar o öppnare, till exempel: dóbżo človeka těba pošukać ’en god människa måste man leta efter’; gospodás povězˈal i fšyko ’husbonden sa allt 5 I undersökningen användes inspelningar där samma personer talar mestadels omväxlande popstu och polska. De äldre gick ibland över till litauiska, medan företrädare för den mellersta och yngre generationen (även barn intervjuades) också gick över till ryska. Eftersom ryska sällan används på landsbygden har den därför inte tagits med i denna undersökning som ett likvärdigt språk för vardaglig kommunikation. 6 Exemplen på den lokala polska dialekten återges också med en förenklad transkription, sådan som används av slavister som undersöker polska i Litauen (se Konickaja 2018: 694–720), och skrivs så som de uttalas. Ord med två eller fler stavelser accentueras. När det gäller markeringen av palatalisering: palatala konsonanter markeras med en hake ovanför bokstaven, medan de som uttalas mycket mjukt (V. Čemanas kallade dem superpalataliserade) – c’, dz’ (i exemplen markeras de med ˈ), s’, z’ – markeras med två apostroftecken uppe till höger om bokstaven. 66 Acta Linguistica Lithuanica LXX Fonetikos išlyginimas vykstant kodų kaitai sa och det var allt; tỹlo jėdna gazˈina pšėla ’bara en timme har gått’; tšėba tátu pǝ́magacˈ ’man måste hjälpa far’; ja sāma s kǝlešnībukˈ ’jag själv är från Kalesninkai’; ṓcėc i brat ta xāta postǎdī ’far och bror byggde det där huset’; pǝmyšlī žē nǝpǝzvī ’han tänkte att han inte skulle tillåta det’; pǝtrōšėku pracūjėny ’vi arbetar lite i taget’. 3.2.3. I både de äldre och de medelålders generationernas tal hörs u ganska sällan, där det har uppstått i polskan i stället för långt o, t.ex.: za krūti ten čerėn ’den där käppen är för kort’; kfūry tut z vas ’vem av er här’; juš pūda do domu ’jag går hem nu’; čému tak pǔzno pšyjal ’varför kom du så sent’; na sˈūdmy rasˈ ’på sjunde försöket’; jaka skūra tvārda ’vilket hårt skinn’; nēvem co mne múvić ’jag vet inte vad jag ska säga’. Här uttalas det dock oftast så här: bok (på polska buk) ’sida’; dróša ’stig’; glópa ’litet huvud’; mot ’honung’; nos ’näsa’; nōs och nuš ’kniv’; pǒra ’fjäder’; rok ’år’; róža ’en ljus färg’; vos ’vagn’; svoi ’sin egen’; tuoi ’din’ oftare än sui ’sin egen’; tvui ’din’. 3.2.4. De äldre generationernas representanter uttalar oftare ett mjukt ch i ordstammen, t.ex.: to xiba jūtro zrobimy ’det gör vi nog i morgon’; vīlk nie taki xityr ’vargen är inte så listig’; xlópec cˈišį spokoiny ’ynglingen är tyst och lugn’; ja juš naprǎde glūši ’jag är redan verkligen döv’; v domu ani jėdnē mušī ’inte en enda fluga i huset’; ṓbos juš sūxi ’kornet är redan torrt’. De medelålders och yngre generationernas representanter uttalar ett hårt ljud i ordstammen och varierar uttalet utanför ordstammen. 3.2.5. I den undersökta polska dialekten finns inga nasala vokaler: mitt i ord uttalas em i stället för ę före bilabiala konsonanter och en före andra konsonanter, t.ex.: pǝ́dai vǝ́da, vysėla gėmba ’ge mig vatten, munnen har torkat’; mam xencˈ na tāka pracˈ ’jag har lust att göra ett sådant arbete’; xleb mīeni ’brödet är mjukt’; zaplacil pīenieny ’han betalade pengar’; mam pencˈ zloty ’jag har fem zloty’; tut gęsty las ’här är skogen tät’; mėso podrožalo ’köttet har blivit dyrare’; šukam męna ’jag söker en man (make)’. De äldre uttalar a i slutet av ord efter hårda konsonanter i stället för det polska korrekta ę, t.ex.: ja będa ’jag ska vara (göra något)’; ziš juš pūda ’i dag går jag redan och så vidare’; ackusativ singularis: spotykam cˈōka ’jag möter moster’; pǒkas fīga ’visa fingret’; žlōl muža ’jag fångade en fluga’; bōli nǒga ’benet gör ont’. Informanterna från de medelålders och yngre generationerna uttalar: nēvem, dž-e jūtro będe ’jag vet inte var jag kommer att vara i morgon’; pūde do lāsu ’jag går till skogen’; čēnšo nōse ’jag bär tungt’; fýštko bóre ’jag tar allt’; i substantiv: blāka och blāke ’plåt’; nóga och nóge ’ben’ – alltså använder samma person omväxlande både ę och ą. I slutet av ord efter mjuka konsonanter uttalar alla informanter ę > e. ēmė ’namnet’; láme ’han bryter’; zˈēme ’jorden’. 3.2.6. I den polska dialekten uttalas ą mitt i ord som om före bilabiala konsonanter och som on före andra konsonanter, t.ex.: vŷpad zombˈ ’en tand föll ut’; zˈēvōnty mēsoncˈ ’den nionde månaden’; žobǎ jaka goronca ’se så varmt det är’; mons do mīe vūrčil sˈa ’mannen kom tillbaka till mig’; jūro zei zˈe sōnˈat ’i morgon kommer grannen förbi’. Strażniai / Articles 67 NIOLĖ TUOMIENĖ I ordslut uttalas alltid o i stället för ą, t.ex.: pókās m̄nė drógo ‘visa mig vägen’; póǰ l̄ško ‘en sked av lera’; bóro co xce ‘tar det man vill’; jádo do Vílna ‘åker till Vilnius’; nē̇ien, co oni tam jézo ‘jag vet inte vad de äter där’; vózo i sp̄sēdáio ‘för det och säljer det’. Före l uttalas motsvarande o eller e i stället för ą respektive ę: vz̄ol ‘tog (han)’; vz̄ėla ‘tog (hon)’. 3.2.7. Den överväldigande majoriteten av informanterna uttalar de mjuka s, z och c, dz mycket mjukt när de talar polska, dvs. de mjuka främre tungljudens frikativor, betecknade s’, z’, c’, dz’, uttalas starkt palataliserade, t.ex.: p̄šėd na padv̄rek los’’ į kiena ajo briedis’; pr̄še s’’adac’’ ‘var så god och sitt’; zn̄dza s’’edam čy ós’’em j̄kuf ‘hittade sju eller åtta ägg’; tut jez’’óro ne daléko ‘här är sjön inte långt borta’; tātus vóz’’l m̄ėko ‘far körde omkring med mjölk’; v̄ėlke tvoje z’’ėci ‘ditt stora barn’; poz’’elí z’’ėme ‘delade ut jorden’ osv. För örat låter dessa s’, z’ och c’, dz, jämfört med den polska litterära språkformens svagt uttalade frikativor ś, ź, ć, dź, starkt palataliserade (med starkare försvagning). 3.2.8. Efter š, ž, č uttalar den äldre generationens informanter vanligen ett ljud mellan i och y, t.ex.: t̄ėba f̄šyto p̄šebic’’ ‘man måste genomleva allt’; položb s’’a pac’’ ‘jag lade mig för att sova’; čy zobac̄bła, jak tam ar pažiūrėjai, kaip ten’; č̄tac’’ po polsku nie ūm̄em ‘jag kan inte läsa på polska’. För örat uttalas konsonanterna oftast hårt. 3.2.9. De mjuka läppkonsonanterna framför främre vokaler sammanfaller; vanligtvis uttalas: kup̄la b̄la č̄pka ‘jag köpte en vit mössa’; c’’ema gv̄zda ‘en mörk stjärna (bildlig betydelse)’; z’’imna vóšna ‘en kall vår’; v̄anek z kv̄af ‘en blomsterkrans’; p̄nty menz’’ ‘den femte mannen’; ž̄eram p̄ra ‘jag plockar fjädrar’; óbat p̄šygotóła ‘jag lagade lunchen’. 3.2.10. I den polska dialekten motsvarar ett hårt respektive mjukt l ett hårt respektive mjukt l̄ i både belarusiska och ryska. Det är inte det centraleuropeiska l som kännetecknar den litterära polskan. 3.2.11. Efter tonlösa konsonanter skiljer sig uttalet av v från f, t.ex.: zn̄dza sv̄i (svi) ser ‘hittade sin skära’; gž’’ie tvo (tvu) prac̄? ‘var arbetar din (din, makens)?’; g’’efc̄na jak kv̄ėtek ‘en flicka som en blomma’. De äldre uttalar särskilt i ordslut en hård, rundad läppkonsonant, här betecknad φ, t.ex.: φšyški ‘hel, fullständig’; ego gl̄opka mal̄uka ‘hans lilla huvud’; s’’ad na l̄aka ‘sätt dig på bänken’; pr̄zej c̄stavi ‘res dig snabbare’; l̄adna tvoja z’’ec̄yna ‘din vackra flicka’; zej’’em s’’a φs’’e i s̄p̄evam ‘alla samlas och sjunger’; tut zmuf jakis’’c’’ ‘här finns någon sorts stinkande odör’; z̄osta j̄emu bud̄nki ‘lämna hans trasor’. 3.2.12. I den polska dialekten uttalas mjuka främre tungljudsfrikativor före dentala och labiala konsonanter: j̄tro sr̄da ‘i morgon är det onsdag’; š̄ed̄i syn ‘mellansonen’; p̄zno p̄šyš ‘du kom sent’; teraz nēcy čas ‘den nuvarande tiden’; ona tȳko zas̄m̄ela s’’a ‘hon bara skrattade till’. 68 Acta Linguistica Lithuanica LXX Fonetikos išlyginimas vykstant kodų kaitai Den korta beskrivningen av de viktigaste fonetiska (artikulatoriska) särdragen hos den lokala polska dialekten i Varañavo, Armėniškės, Pereigoniai, Ramaškonys och Ródūnia samt trakten kring Asavõs gör det möjligt att dra några preliminära slutsatser. Det är uppenbart att den undersökta lokala polska dialekten inte är enhetlig – de äldre generationernas språk skiljer sig från den medelålders och yngre generationens. De sistnämnda ”för” på flera viktiga punkter sitt polska språk närmare den litterära språkformen (jfr Karaś 2007: 207–224; Rutkovska 2014: 223–226). Det kan konstateras att den litterära polskan påverkar medelålders personers språk, särskilt dem som bor i småstäder. Polska språket hos yngre barn, som lär sig det i olika skolor, ligger ännu närmare den litterära språkformen. Alla de diskuterade uppgifterna visar alltså att den lokala polska dialekten är heterogen, inte på grund av sin egen självständiga utveckling, utan på grund av det ständigt ökande inflytandet från den litterära polskan på lokalbefolkningens språk: genom möjligheten att resa till Polen för att studera och arbeta, genom television och radio samt genom religiösa ceremonier på polska i församlingarnas kyrkor. Några väsentliga motsättningar i den lokala polska dialektens fonetik bör uppmärksammas. I den undersökta polska dialekten försöker man betona orden enligt den polska betoningens modell – konsekvent på näst sista stavelsen. En stark dynamisk betoning hörs, medan intilliggande vokaler reduceras. Som bekant förändras intilliggande vokalers kvalitet vanligtvis inte i polska på grund av den fasta betoningen (jfr Dejna 1973: 143–144). I den undersökta polska dialekten märks emellertid ett ”annorlunda” uttal av obetonade vokaler – de reduceras, och en tydlig framskjutning av vokalen a kan iakttas. Orsakerna bör sökas i de andra språk som används i det undersökta området. Det finns dock inga isologlosser som förbinder denna polska dialekt med något polskt dialektområde inom Polens territorium (jfr nya kartor och deras beskrivningar, publicerade på webbplatsen http://www.dialektologia.uw.edu.pl/ (red. Halina Karaś)). Den lokala polska dialektens karakteristiska särdrag kunde inte ha utvecklats självständigt, eftersom det skulle strida mot de grundläggande utvecklingstendenserna hos många polska dialekter och kända typologiska lagar. 3.3. Vokals och konsonanters fonologiska struktur i polska och belarusiska dialekter Låt oss jämföra strukturerna hos vokal- och konsonantfonemen i de två beskrivna dialekterna – den lokala polska och den lokala belarusiska (jfr Чекман 1973: 39–41). Både i de polska och de belarusiska dialekterna fungerar ett system med fem vokaler. Fonemernas fonetiska realisering är i båda fallen densamma: Straipsniai / Articles 69 NIJOLĖ TUOMIENĖ Representanter för den äldre generationen som talar polska skiljer dåligt mellan e och o i obetonade stavelser. I andra generationers tal blandas de dock inte ihop. I den belarusiska dialekten betraktas sammanblandningen av e och o (och delvis även a) i obetonad position som norm. Även a:s opposition är karakteristisk (det så kallade akandet). TABELL 1. Systemet av prebasala fonem i den polska dialekten p – p̂ | t – t̂ | š | k v – v̂ | z – ẑ | č | x | s – ŝ | | m – m̂ | l – l̂ | | | n – n̂ | | | r | | TABELL 2. Strukturen hos prebasala fonem i den belarusiska dialekten p – p̂ | t – t̂ | š | k – k̂ b – b̂ | d – d̂ | ž | g – ĝ v – v̂ | z – ẑ | č | x(x̂) f – f̂ | s – ŝ | | | l – l̂ | | m – m̂ | n – n̂ | | | r | | De två presenterade prebasala systemen skiljer sig från varandra endast i de perifera skikten: i den polska dialekten finns fonemen f – f̂, som står i opposition till k – k̂ och g – ĝ vad gäller hårdhet/mjukhet och till k – g vad gäller tonlöshet/tonande, medan motsvarande opposition i den belarusiska dialekten är x – γ. En jämförelse av de polska och belarusiska dialekternas prebasala fonetiska särdrag visar att de är parallella, dvs. polska [p̂], [b̂], [v̂], [m̂] = belarusiska [p̂], [b̂], [v̂], [m̂]; polska s″, z″, c″, dz″, som motsvarar fonemen [ŝ], [ẑ], [t̂], [d̂] = belarusiska [s″], [z″], [c″], [dz″], som motsvarar fonemen [ŝ], [ẑ], [f̂], [d̂], och så vidare. Därför kan man hävda att båda dialekterna – den polska och den belarusiska – i huvudsak har en gemensam fonetik. 70 Acta Linguistica Lithuanica LXX Fonetikos išlyginimas vykstant kodų kaitai 3.4. Rekonstruktion av språkskiftesmekanismen: den fonetiska nivån I detta avsnitt formuleras regler för den gradvisa övergången från ett språk till ett annat, det vill säga, med utgångspunkt i data från fonetiska undersökningar försöker man rekonstruera en möjlig sekvens av inledande ljudförändringar – en algoritm. 3.4.1. När informanterna går över från den belarusiska dialekten till polska försöker de följa regeln om fast betoning – de placerar betoningen på den näst sista stavelsen. I dessa talares lokala polska motsvarar betoningens placering emellertid i många fall den ursprungliga betoningen; särskilt i flerstaviga ord är den ofta instabil, ”belarusisk”, till exempel: ražumačyla ėmų ‘förklarar för honom’; žbiramy jagody ‘vi plockar bär’; postavili piec ‘vi satte upp ugnen’. Detta faktum visar tydligast att det just är de lokala belarusisktalande invånarna som har övergått till polska som ett främmande, icke-modersmål, eftersom det i praktiken är omöjligt att undvika misstag när man går från instabil till fast betoning. 3.4.2. Ljudförändringsreglerna, enligt vilka y i den polska dialekten ändras till g och det uttalade g i belarusiskan ändras till y, följs konsekvent; undantag förekommer sällan. 3.4.3. När informanterna talar polska försöker de uppenbart följa regeln om främre artikulation av vokalen a, men ljuden e och o skiljs ändå inte åt; ofta uttalas ett mellanliggande ǝ. Det är uppenbart att detta beror på deras begränsade kunskaper i den polska dialekten. Vid övergång till den belarusiska dialekten, där regeln om främre artikulation av vokalen a tillämpas som norm, förekommer däremot hyperkorrektioner, till exempel: dołėko ‘långt bort’; pojaz’em ‘vi ska åka’; zaxarovał ‘han fångade’. 3.4.4. I den polska dialekten ändras u till ł i preteritumformer av verb, medan u ändras till f framför konsonanter och i slutet av ord. Talarna tillämpar konsekvent denna regel med nästan inga undantag. Övergången till belarusiska vållar inte informanterna några svårigheter: ł i preteritumformer av verb ändras till u, och f framför konsonanter och i slutet av ord ändras till u. Det har observerats att det är svårt för den äldre generationens representanter att ändra u till f; därför sker detta i två steg: u – φ – f. Fenomenet kan förklaras av att ljudet f troligen saknades i de äldsta informanternas modersmålsdialekt. 3.4.5. I den polska dialekten ändras o till i i vissa ord, medan i i vissa belarusiska ord ändras till o. Med regeln avses följande fall: belarusiska box – polska buk ‘Gud’; belarusiska dvor – polska dur (podwóręk) ‘gård, gods’ och liknande. Denna övergång tillämpas inkonsekvent och variationer förekommer, särskilt vid övergång från belarusiska till polska. Vissa ord jämnas ut (anpassas) enligt analogiprincipen, till exempel glūfka > glōfka, eftersom formen glōva ‘huvud’ förekommer. Å andra sidan befästs u där det är morfologiskt motiverat, till exempel genitiv plural baranuf ‘baggar’. Även i detta fall framgår att resultatet återspeglar ett uttal som är ovant (inte kännetecknande) för den polska dialektens talare. Straipsniai / Articles 71 NIJOLĖ TUOMIENĖ 3.4.6. Vid övergång från belarusiska till polska ändras ǩi till x₍bl₎, medan x₍bl₎ ändras till ǩi när man talar belarusiska. Även i detta fall har fel observerats vid övergång från belarusiska till polska, jämför äldre informanters polska uttal av orden ẋiba ‘kanske’; ẋtry ‘slug’; mūxi ‘flugor’. Detta uttal visar att de äldre informanterna ställs inför uttalet av nya och för dem ovana ljud. Eftersom den lokala polska dialekten saknar kontrasten x – x̃ och ẋi uttalas i stället för x₍bl₎, uppstår inga oklarheter eller tvivel om ordens betydelse. 3.4.7. I vissa polska ord ändras r till š, ž. Vid övergång till belarusiska ändras š, ž i vissa ord till r. Här avses de belarusiska formerna tr̄ba ‘behövs’; trbl ‘tre’ och de polska formerna tš̄ba, tšbl. Regeln följs tämligen konsekvent. Att ordet tš̄ba ‘behövs’ ibland hörs i den belarusiska dialekten beror troligen på lexikal interferens. 3.5. Resultat av den litauiska dialektens utveckling i lokala slaviska dialekter Gruppen av talare av litauiska dialekter som undersöks i trakten kring Voranava är den minsta – på 2000-talet spelades endast några få personer ur den äldre generationen in, vilka talar en dialekt som tillhör den sydaukštaitiska dialekten väl. Syftet med denna undersökning är inte att beskriva alla särdrag hos dessa dzūkiska dialekter, eftersom de redan har beskrivits utförligt (se: Tuomienė 2008: 45–47; 2010: 22–24). Här vill man, som nämnts, visa det uppenbara litauiska språkets inflytande på andra dialekter som används i området – belarusiska och polska. 3.5.1. Ett typiskt konsonantismdrag hos den litauiska dialekten i trakten kring Voranava, liksom hos hela den sydaukštaitiska dialekten, är dzūkisering. Två särdrag urskiljs (se närmare: Zinkevičius 1966: 139, 145–146; LKA II 93–97; LTCh 2004: 79–80 m.fl.). Som bekant uttalar alla dzūker enligt det andra särdraget konsonanterna t, d före i, y, į, ie som c, dz, č (< *ti) – č, och grupperna tv, dv som cv, dzv, t.ex.: ǡž̇i̇mas ‘vävning’; butel̇ai̇či ‘den lilla flaskan’; bū̇č ‘att vara’; ž̇ėni̇ ‘dežni’; ž̇vi̇ ‘två’; ǵai̇ž̇s, gȧi̇žo ‘tupp, tuppens’; k̇ȧċnas ‘katt’; k̇viėči ‘vete’; mȧč̇. (och mȧč̇) ‘jag såg’; šȧu̇ċ ‘att skjuta’ (se närmare: Tuomienė 2008: 46; 2010: 22–23). Alla lokala litauer i de undersökta trakterna har utan tvekan alltid kunnat göra sig förstådda (eller förstått utmärkt) på poprostu och den lokala polska dialekten. Därför hörs lätt samma tidigare nämnda š, ž, č, ǯ i de slaviska dialekter de använder; dessa bevaras nästan i alla fall, dvs. när samma informanter talar polska, belarusiska respektive litauiska, t.ex.: 72 Acta Linguistica Lithuanica LXX Fonetikos įlyginimas vykstant kodų kaitai TABELL 3. Uttalet av de mjuka konsonanterna s, z, c, dz i polska, belarusiska och litauiska dialekter Tal på polska Tal på belarusiska prosto Tal på litauiska pénć ‘fem’ śeś ‘sex’ śedem ‘sju’ óśem ‘åtta’ ževenć ‘nio’ žeśeńć ‘tio’ dwanaśće ‘tolv’ sedynaśće ‘sjutton’ dwużeśće ‘tjugo’ penćżeśenć ‘femtio’ pać ‘fem’ śeść ‘sex’ śem ‘sju’ uśim ‘åtta’ ževać ‘nio’ żeśać ‘tio’ dvanad(c)ać ‘tolv’ śedmnad(c)ać ‘sjutton’ dvacać ‘tjugo’ piźać ‘femtio’ pękći ‘fem (år)’ šaši ‘sex’ šępćini ‘sju’ aštunći ‘åtta’ ževini ‘nio’ žęžęmć ‘tio’ žilika ‘tolv’ šępćinoli-ka ‘sjutton’ žužęšmć ‘tjugo’ pękęžžęšmć ‘femtio’ Det bör uppmärksammas att de polska och belarusiska dialekterna, som redan nämnts, skiljer sig just genom uttalet av s”, z”, c”, dz” respektive ś, ź, ć, ӡ. Detta särdrag är tämligen stabilt. Eftersom polska även i förhållande till litauiska är ett adstratspråk bör man, när man i allmänna ordalag behandlar dialekterna i hela Vilniusområdet, också uppmärksamma egenskaperna hos de mjuka konsonanterna s, z och c, dz. Det är mycket sannolikt att man i polska dialekter som direkt har ”uppstått” på grundval av ett litauiskt substrat finner de mjuka ljuden ś, ź, ć, ӡ. Polska som har etablerats på grundval av ett belarusiskt substrat kommer däremot att bevara de starkt palataliserade s”, z”, c”, dz”. 3.5.2. Ett annat iögonfallande särdrag hos den litauiska dialekten är att fonemet [x] saknas. I belarusiska har man registrerat fall där x förväxlades med k, t.ex.: máčaka (borde vara máčaxa) kaléra (xaléra) ‘kolera (sjukdom); xíba (xiba) ‘troligen, eller kanske’; xitri (xitri) ‘slug’; xmári (xmári) ‘moln’; xrén (xren) ‘pepparrot’; xvaróba (xvaróba) ‘sjukdom’; xója (xója) ‘pojke’; paxmúrna (paxmúrna) ‘mulet’; pañóki (pañóxi) ‘strumpor’; žánik (žánix) ‘svärson’. Det är sannolikt att den intensiva förväxlingen av x och k i den polska dialekten är ett av tecknen på ett litauiskt substrat. 7 Adstrat – (lat. ad – hos, intill + statum – underlag; här – grund, ty. Adstrat, eng., fr. adstrat, sp. adstrato) lingv.: 1. ett språk som talas av inflyttade eller grannar och påverkar urbefolkningens språk eller dialekter, t.ex. det belarusiska språkets inflytande på östra Litauens dialekter, tyskans på lettiskan; 2. flera språk som används under lång tid inom samma territorium (tvåspråkighetsfenomen). Straipsniai / Articles 73 NIOLĖ TUOMIENĖ 4. SLUTSATSER 1. I de undersökta områdena i Varėna-distriktet i Belarus dominerar två slaviska språkvarieteter och konkurrerar aktivt med varandra – belarusiska och polska. Inflytandet från det passivt använda litauiska språket kan lätt urskiljas i de båda slaviska språkens artikulationsbas. Genom att tillämpa V. Čekmons metodik visar man att orsakerna till att de fonetiska företeelserna i de språkvarieteter som fungerar i trakten liknar varandra huvudsakligen är sociolingvistiska. 2. Fonetiska data visar att den lokala polska dialekten är heterogen. Detta beror inte på dess inre självständiga utveckling, utan på det litterära (standard-)polska språkets ständigt ökande inflytande på lokalbefolkningens språk. Språket hos företrädare för den äldre generationen skiljer sig tydligt från språket hos den mellersta och yngre generationen. De senare ”anpassar” sin polska till standardspråket i flera viktiga avseenden. Obetonade vokaler intill betonade reduceras, trots att vokalernas kvalitet i polska vanligtvis inte förändras när de står intill varandra, på grund av den fasta betoningen. 3. Den belarusiska dialektens postu särdrag är inte fonetiska företeelser som nyligen har uppstått på den ena eller andra orten. Utifrån sina karakteristiska fonetiska särdrag ansluter sig den belarusiska dialekten i Varėnavo-trakten till det stora belarusiska dialektområdet. Dialekten är i grunden enhetlig: språket hos företrädare för den äldre, mellersta och yngre generationen skiljer sig nästan inte alls åt. 4. Den belarusiska dialektens fonetiska särdrag, med undantag för företeelserna γ, α och u, förekommer även i den lokala polska dialekten. Ingen isogloss förenar dock denna polska dialekt med något dialektområde inom Polens territorium. Den lokala polska dialektens karakteristiska särdrag kan inte ha utvecklats självständigt, eftersom detta skulle strida mot de grundläggande utvecklingstendenserna hos många polska dialekter och kända typologiska lagar. 5. De belarusiska och polska dialekternas konsonantsystem skiljer sig åt endast i perifera skikt: i den polska dialekten finns fonemen f – ḟ på grund av oppositionen mellan hårdhet och mjukhet k – k̇, g – ġ; på grund av oppositionen mellan tonlöshet och tonande – k – g, medan motsvarande opposition i belarusiskan är x – γ. Med hänsyn till fonemuppsättningens grundläggande sammansättning och den fonetiska karaktären hos de ljud som motsvarar dessa fonem, och vid jämförelse av de polska och belarusiska dialekternas fonetiska särdrag, kan man hävda att de är likvärdiga – de polska och belarusiska dialekterna har i grunden gemensam fonetik. 6. Rekonstruktionen av övergången från ett språk till ett annat visade: a) när informanterna går från den belarusiska dialekten till polska följer de inte alltid reglerna för fast betoning: i deras lokala polska är betoningens placering i många fall instabil och ”belarusisk”. Detta faktum visar att det var just de lokala belarusiska invånarna som tillägnade sig polska som ett främmande språk, inte som modersmål; 74 Acta Linguistica Lithuanica LXX Fonetikos įlyginimas vykstant kodų kaitai b) När informanterna talar polska avstår de, på grund av sina svagare uttalsfärdigheter i polska, från regeln om ə-framflyttning: ljuden e och o skiljs ändå inte åt, och ett mellanliggande ə uttalas ofta. Vid övergång till den belarusiska dialekten, där denna regel tillämpas som norm, förekommer hyperkorrektioner; c) I den polska dialekten ersätter talarna konsekvent ų med l i verbformer i dåtid och ų med f före konsonanter och i slutet av ord. Övergången till belarusiska vållar inte informanterna några svårigheter: l ersätts med ų i verbformer i dåtid, och f med ų före konsonanter och i slutet av ord. För den äldre generationens representanter är det svårt att ersätta ų med f, och därför sker detta i två steg: ų – φ – f. Detta beror på att ljudet f inte förekom i de äldsta informanternas moderdialekt; d) I vissa ord i den polska dialekten ersätts o med i, medan i i vissa belarusiska ord ersätts med o. Denna växling sker konsekvent, särskilt vid övergång från belarusiska till polska. Vissa ord jämnas ut enligt analogiprincipen. Ljudet u etablerar sig där det är morfologiskt motiverat. Även i detta fall märks ett uttalsresultat som är ovanligt för talare av den polska dialekten; e) Vid övergång från belarusiska till polska ersätts ǻ med xł, och vid övergång till belarusiska ersätts xł med xi. Även i detta fall har variationer och ”fel” observerats vid övergång från belarusiska till polska. Detta visar att de äldre möter ett nytt och för dem ovanligt ljud. 7. De lokala litauerna i de undersökta trakterna behärskade väl postu och den lokala polska dialekten. I de slaviska dialekter de använder hörs samma mycket palataliserade ś, ź, ć, ʒ́, vilka ”bevaras” i nästan alla fall, det vill säga när samma informanter talar polska, belarusiska respektive litauiska. 8. Ett kännetecknande drag hos den litauiska dialekten är att fonemet [x] saknas. I de belarusiska och polska dialekterna har fall registrerats där x förväxlas med k. Det är sannolikt att den intensiva förväxlingen av x och k i den polska dialekten är ett av tecknen på litauiskt substrat. L I T E R A T U R Aliūkaitė Daiva, Mikulėnienė Danguolė 2014: Geolingvistika: ideologija, teorija ir metodika. Pagrindinės sąvokos. – XXI a. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas, 29–41. Aliūkaitė Daiva, Mikulėnienė Danguolė 2014: Geolektų ir regioninių dialektų formavimosi ypatumai Lietuvoje (XIV žemėlapis ir komentarai). – XXI a. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas, 257–622. Czekman Walery 1973: Akane. Istota zjawiska i jego pochodzenie. – Slavia Orientalis XIX(3), 283–305. Straipsniai / Articles 75 NIJOLĖ TUOMIENĖ Čekmonas Valerijus 1981: Apie fonetinių pakitimų dinaminių modelių struktūrą. – Kalbotyra XXXII(2), 54–62 [пер. на лит. язык работы № 52]. Čekmonas Valerijus [Чекмонас В.] 1988: Функционирование языков и билингвизм (На материале романсских говоров). – Lietuvių kalbotyros klausimai 27, 37–54. Čekmonas Valerijus, Grumadienė Laima 1993: Kalbų paplitimas Rytų Lietuvoje. – Lietuvos rytai. Vilnius: Valstybinis leidybos centras, 132–137. Čekmonas Valerijus, Grumadienė Laima 1997: Lietuvių kalbos tarmių ir jų sąveikos tyrimo programa. Sociolingvistika. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Čekmonas Valerijus, Gudaitė Jūratė, Šmitienė Giedrė 1998: Vilniaus krašto dainos baltarusių ir lenkų kalbomis. – Tautosakos darbai VII (XV), 200–213. Dejna Karol 1973: Dialekty polskie, red. Anna Komska. Wrocław: Drukarnia Naukowa. Gaučas Petras 2004: Etnolingvistinė Rytų Lietuvos gyventojų raida: XVII a. antroji pusė – 1939 m. Vilnius: UAB „Inforas“. Grumadienė Laima 1996: Sociolingvistinis dabartinės šnekamosios lietuvių kalbos tyrimo aspektas. – Lietuvių kalbotyros klausimai 36, 190–197. Grumadienė Laima 2001: Ar kalbos likimą lemia kalbų sąveika? – Paribio kalbų ir tarmių problemos (ats. red. J. Švambarytė). Tarptautinės mokslinės konferencijos, skirtos Europos kalbų metams, pranešimai. Šiauliai, Šiaulių universitetas, Dialektologijos centras, 38–44. Grumadienė Laima, Tuomienė Nijolė 2004: Lietuvių valoda kā reģionāla valoda Baltkrievijā. – Language Poly and Sociolinguistics. „Regional Languages in the New Europe“, red. T. Wicheriewicz. Proceedings of the International Scientific Conference, 1. Rēzekne / Latvia, 20–23 May 2004, t. 1, 124–133. Grumadienė Laima 2005: Kodėl kaita lietuvių tarmėse. – Valoda-2006. Valoda dažadu kultūru kontekstā. Zinātnisko rakstu krājums XVI. Daugavpils: Saule, 42–48. LKA I – Lietuvių kalbos atlasas 1. Leksika, ansvarig redaktör Kazys Morkūnas. Vilnius: Mokslas, 1977. LKA II – Lietuvių kalbos atlasas 2. Fonetika, ansvarig redaktör Kazys Morkūnas. Vilnius: Mokslas, 1982. LKTeh – Bacevičienė Rima, Ivanauskienė Audra, Leskauskaitė Asta, Trumpa Edmundas. Lietuvių kalbos tarmių chrestomatija, ansvarig redaktör Laima Grumadienė. Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 2004. 76 Acta Linguistica Lithuanica LXX Fonetikos išlyginimas vykstant kodų kaitai Karas Halina 2007: Sytuacja języka polskiego na Litwe dziś. – Językpolski jako narzę-dzie komunikacji we współczesnym świecie, red. Jan Mazur, Małgorzata Rzeszuto-Iwan. Lublin: Wydawn. Uniwersytetu Marii Curie-Skłodowskiej, 207–224. Plyvaka Lilija 2014: Baltarusių kalbos dialektai. – XXI a. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas, 228–237. Rutkovska Kristina 2014: Ленų kalbos paplitimas ir vartojimo ypatumai. – XXI a. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas, 216–227. Tuomienė Nijolė 2006: Ramškinių šnekos kodų kaita. – Kalbos kultūra 79, 161–172. Tuomienė Nijolė 2008: Ramšonių šnekos tekstai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Tuomienė Nijolė 2010: Ramšonių šnekos duomenys: sociolingvistinis tyrimas. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Urbanavičienė Jolita 2011: Adutiškio – Kamojų arealas – kalbinė tapatybė lietuvių ir baltarusių paribyje. – Kalbotyra 63(3), 95–114. Urnežė Rita 198: Kodväxling i joniškiai-bornas tal. – Kalbotyra 47(1), 131–140. www.dialektologia.uw.edu.pl/ (red. Halina Karaś) Zinkevičius Zigmas 1966: Lietuvių dialektologija. Vilnius: Mintis. Гымадене Лайма 1990: Методические замечания об исследовании балто-славянского пограничья. – Беларуска-руска-польскае супастаўляльнае мовазнаўства (ред. Л. М. Бардацкий). Матэрыялы Першай усесаюзнай навуковай канферэнцыі (17–19 ліпеня 1990 г.). Віцебск, 126–130. ЛіГБГ – Лінгвістычная геаграфія і групы беларускіх гаворак, red. R. Avanesau, J. Makevič. Minsk: Navuka i technika, 1969. Коницкая Елена 1994: Некоторые особенности интерференции в условиях белорусско-польского двуязычия: говор Малининской апилинко. – Kalbotyra 4(2): Lituano-Slavica. Язык и Культура. Контакты, 76–84. Коницкая Елена 2018: От Медининкай до Вандзогали: экспедиции в польскоязычные ареалы Литвы в 1990-1997 гг. – Valerijus Čekmonas: kalbų kontaktai ir sociolingvistika, sud. Laima Kalėdienė. Савич Микола 1990: О языковой ситуации в одном из ареалов юго-восточной части Вильнюсского района. – Kalbotyra 41(2), 41–47. Straipsniai / Articles 77 NIOLĖ TUOMIENĖ Савич Микола 1992: Так мы жили (Medininkų apylinkės baltarusių tarmių tekstai). – Kalbotyra 43(2), 45–67. Судник Тамара (ред.) 1980: Балто-славянские этноязыковые контакты. Москва, 1980, 206–226. Чекман Валерий 1970: История происхождения на ўвершаці-мякаці ў беларускай мове. Минск. Чекман Валерий 1973: Фонетические особенности говоров села Колесники Эйшишского района Литовской ССР. – Польские говоры в СССР, ч. I: Исследования и материалы 1967–1969 гг. Минск, 29–43. Чекман Валерий 1973: Деревня Озерки – язык и люди. К проблеме литовско-белорусско-польской языковой интерференции. – Польские говоры в СССР, ч. II: Исследования и материалы 1969–1971 гг. Минск, 40–72. Чекман Валерий 1980: К проблеме литовско-белорусской фонетической интерференции в Пелесе. – Балто-славянские этноязыковые контакты, ред. Т. М. Судник. Москва, 206–226. Чекман Валерий 1982: Типологические основания реконструкции. Автореферат диссертации доктора филологических наук. Москва. Чекмонас Валерос 1989: Аканье (яканье) и редукция безударных гласных неверхнего подъема. – Kalbotyra 40(2), 84–92. Fonetisk utjämning vid kodväxling SAMMANFATTNING Artikeln behandlar fonetiska fenomen hos språkvarieteter som används i gränsområden och deras samspel. Två slaviska språkvarieteter – belarusiska och polska – dominerar och konkurrerar aktivt sinsemellan i områdena i Voronava-distriktet i Belarus. Det passivt använda litauiska språkets påverkan kan lätt urskiljas i de båda slaviska språkens artikulationsbas. Studien undersöker situationer med naturlig kommunikation i samband med kodväxling: när talare är flytande och talar flera språk samtidigt och aktivt växlar mellan språken i samtal. Med den metodik som föreslagits av Valerijus Čekmonas visar studien att orsakerna till konvergensen mellan fonetiska fenomen hos de språkvarieteter som används i området huvudsakligen är sociolingvistiska. 78 Acta Linguistica Lithuanica LXX Fonetisk utjämning vid kodväxling Särdragen hos den lokala belarusiska dialekten prostu utgör inte fonetiska fenomen som nyligen har uppstått på den ena eller andra platsen. Utifrån sina karakteristiska fonetiska drag ligger den lokala belarusiska dialekten i Voranava-distriktet nära den stora majoriteten av de belarusiska dialekterna. Dialekten är i allt väsentligt odifferentierad: språket hos den äldre, mellersta och yngre generationen är i grunden detsamma. Den lokala belarusiska dialektens fonetiska drag, med undantag för frikativt γ, främre artikulation av ɑ och fenomen med u, förekommer också i den lokala polska dialekten. Konsonantsystemen i dessa dialekter skiljer sig endast åt i perifera skikt: i den lokala polska dialekten står språkljuden f – f̆ i kontrast till k – k̆ och g – ğ genom hårdhet–mjukhet; i den lokala belarusiska dialekten står de i kontrast till k – g och x – γ genom oppositionen tonande–tonlös. Fonemens grundläggande sammansättning och ljudens fonemiska egenskaper motsvarar dessa fonem, och jämförelsen av polska och belarusiska fonetiska särdrag leder också till slutsatsen att de är likvärdiga: fonetiken i de lokala polska och belarusiska dialekterna är i allt väsentligt densamma. Rekonstruktionen av växlingen från ett språk till ett annat visade att de lokala belarusisktalande invånarna hade tillägnat sig polska som ett främmande snarare än ett modersmål. Studien visade att fonetiken i den lokala polska dialekten förändras inte till följd av en självständig intern utveckling, utan under inflytande av det polska litteraturspråket. Skillnaden mellan språket hos den äldre, mellersta och yngre generationen är tydlig. De yngre generationerna för sitt polska språk närmare litteraturspråket genom flera viktiga drag. Obetonade vokaler intill betonade vokaler reduceras, men på grund av den fasta betoningen i polska förändras kvaliteten hos intilliggande vokaler vanligen inte. Ingen isogloss förbinder dock denna lokala polska dialekt med något område med polska dialekter på Polens territorium. Den lokala polska dialektens karakteristiska drag kan inte ha utvecklats på egen hand, eftersom det skulle strida mot de viktigaste utvecklingstendenserna hos flertalet polska dialekter och mot typologins kända lagar. De lokala litauerna i de aktuella områdena behärskade prostu och den lokala polska dialekten flytande. Samma mjuka ś, ź, ć, dź, som ”bevaras” i nästan alla fall, kan höras i de lokala slaviska dialekter som de använder, det vill säga när samma informanter talar polska, belarusiska och litauiska. Ett karakteristiskt drag hos den lokala litauiska dialekten är avsaknaden av fonemet [x]. I lokala belarusiska och polska dialekter har fall registrerats där x förväxlas med k. Det är sannolikt att den omfattande förväxlingen av x och k i den lokala polska dialekten är ett av dragen i det litauiska substratet. Inlämnad den 25 februari 2019. N I J O L Ė T U O M I E N Ė Litauiska språkets institut Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Litauen nijole.tუმ[email protected] Straipsniai / Articles 79