Jaunųjų rytų aukštaičių – kupiškėnų ir uteniškių – kalbinės gimtinės vaizdiniai

LAURA GERŽOTAITĖ Institutet för litauiska språket Forskningsområden: baltiska språks arealstudier, dialektologi, geolingvistik, perceptuell dialektologi. DOI: https://doi.org/10.35321/a1181-08 SPRÅKLIGA HEMBYGDSBILDER HOS UNGA ÖSTLITAUER – KUPIŠKISBOR OCH UTENABOR Bilder av den språkliga hembygden hos unga östlitauer Aukštaitianer från Kupiškis och Utena SAMMANFATTNING Artikeln presenterar en undersökning av bilderna av den språkliga hembygden hos unga östlitauer – kupiškisbor och utenabor. Undersökningsmaterialet består av data från en studie genomförd enligt perceptuell dialektologis principer. Analysen visar att elever i Utena betraktar sig själva som aktiva användare av den dialektala koden. Ungdomarna i Kupiškis tenderar att ta avstånd från detta uttryckssätt. De undersökta har liknande uppfattningar om användningsområdena (eller domänerna) för den dialektala koden. De ritade (mentala) kartorna visar att ungdomarna i Utena i högre grad tenderar att identifiera den språkliga hembygden med dialektområden. Genom att skapa ett faktiskt avstånd till platserna i den angränsande underdialekten tar eleverna i Kupiškis troligen avstånd från sitt eget språkliga uttryck. I de tillfrågade ungdomarnas bilder av den dialektala koden framträder tydligt de egenskaper som kännetecknar företrädaren för den traditionella dialekten, eller NORM. Såväl de undersökta från Kupiškis som de från Utena förknippar en person som talar dialekt med landsbygden. Enligt majoriteten av eleverna i Kupiškis är den dialektala koden ett språkligt uttryck för det förflutna och den äldre generationen. Oftare än de svarande från Utena anser de att denna kod också är oupplösligt förknippad med respekt för språk, kultur och hembygd. De gränser för den språkliga hembygdens variation som eleverna i Utena ritar på sina kartor sammanfaller nästan med gränserna för den östra östlitauiska regiolekten, som geolingvister avgränsade under 2010-talets andra decennium. Denna språkliga formation liknar i hög grad området för de så kallade femte östlitauerna på Antanas Baranauskas rekonstruerade dialektkarta, eller Kupiškis östlitauer enligt Zigmas Zinkevičius och Aleksas Girdenis dialektklassifikation, samt området runt dem för de så kallade sjätte östlitauerna, eller Utenas underdialekt. Straipsniai / Articles 175 LAURA GERŽOTAITĖ De verbaliserade och visualiserade attityderna blottlägger den unga generationen östaukštaiters förhållande till den historiska objektiva språkliga variationen, inte bara i deras hembygder utan också i hela den östra delen av det litauiska språkområdet. NYCKELORD: perceptuell dialektologi, språkligt hemland, traditionell dialekt, östaukštaitisk subdialekt, mental karta, associat. ANNOTATION Artikeln presenterar en undersökning av föreställningarna om det språkliga hemlandet hos de unga östliga aukštaitierna från Kupiškis och Utena. Materialet som undersökts i studien består av data från en undersökning genomförd enligt principerna för perceptuell dialektologi. Analysen visar att skoleleverna i Utena betraktar sig själva som aktiva användare av den dialektala koden. Ungdomarna i Kupiškis tenderar att ta avstånd från detta sätt att uttrycka sig. Informanterna har liknande uppfattningar om de domäner där den dialektala koden används. De tecknade (mentala) kartorna visar att ungdomarna i Utena oftare tenderar att identifiera sitt språkliga hemland med dialektområden. Genom att skapa ett faktiskt avstånd mellan sig själva och de närliggande subdialektområdena tar skoleleverna i Kupiškis möjligen avstånd från sitt eget språkliga uttryck. De egenskaper som beskriver företrädarna för den traditionella dialekten, eller NORM, framträder tydligt i de tillfrågade ungdomarnas föreställningar om den dialektala koden. Både informanter från Kupiškis och från Utena tenderar att förknippa en person som talar dialekt med landsbygden. Enligt majoriteten av eleverna i Kupiškis är den dialektala koden ett språkligt uttryck för det förflutna och den äldre generationen. De anser oftare än respondenterna från Utena att denna kod är oskiljaktig från respekt för språk, kultur och land. Gränserna för variationen i det språkliga hemlandet som ritats in på Utenaelevernas kartor sammanfaller i stort sett med gränserna för den östliga östliga aukštaitiska regiolekten, som geolingvister definierade under 2010-talets andra decennium. Denna språkliga formation liknar mycket området för det så kallade femte östliga området på Antanas Baranauskas rekonstruerade dialektkarta, eller de östliga aukštaitierna i Kupiškis enligt Zigmas Zinkevičius och Aleksas Girdenis dialektklassificering, samt det omgivande området för det så kallade sjätte östliga området eller Utenas subdialekt. De verbaliserade och visualiserade attityderna visar förhållandet mellan den unga generationen östliga aukštaitier och den historiska, objektiva språkliga variationen både på deras födelseorter och i hela den östra delen av det litauiska språkområdet. NYCKELORD: perceptuell dialektologi, språkligt hemland, traditionell dialekt, östlig aukštaitisk subdialekt, mental karta, association. 176 Acta Linguistica Lithuanica LXXXI De unga östaukštaiternas – kupiškėnernas och utenaiernas – föreställningar om det språkliga hemlandet 1. INLEDNING Under det senaste decenniet har forskningen i Litauen inte begränsats till studier som bygger på traditionell beskrivande dialektologis metoder och framhäver en statisk bild av dialekten (Mikulėnienė, Meiliūnaitė 2014; Mikulėnienė, Leskauskaitė, Ragaišienė, Geržotaitė, Birgelienė 2016; Mikulėnienė 2018; Čepaitienė 2018 m.fl.). Den intensifierade interaktionen mellan dialekterna, mellan dem och standardspråket samt med andra lokala språkvarianter innebär att såväl dialektala som språkvarianter närmare standardspråket allt oftare används i bruket. För att göra en heltäckande bedömning av den språkliga variationen i en viss talform blir det därför viktigt att inte bara objektivt registrera de språkliga särdrag som kännetecknar den, utan också beakta de vanliga medlemmarna i språkgemenskapens subjektiva uppfattningar, vilka avgör valet av den ena eller andra språkvarianten (Aliūkaitė, Mikulėnienė 2016: 89–120; 2016a: 17–33; Geržotaitė 2016a: 321–339; Geržotaitė, Čepaitienė 2016: 84–100 m.fl.). Attityder är således en av de grundläggande faktorer som skapar den lokala variantens (egen)värde och samtidigt säkerställer dess livskraft och kontinuitet. Nyhet och relevans. Hittills har det nästan inte gjorts några framtidsinriktade studier av de traditionella östaukštaitiska subdialekterna, särskilt inte av kupiškėniska. Den enda studie som bör nämnas är en undersökning av Kupiškis-elevers geolingvistiska kompetens, vilken visade att de lokala ungdomarna i hög grad och ganska konsekvent tog avstånd från uttryckssättet i sin egen dialekt (Aliūkaitė, Mikulėnienė, Čepaitienė, Geržotaitė 2017: 88, 117)¹. Några tidigare studier av vanliga språkanvändares attityder i området för den närliggande östaukštaitiska anykštėniska subdialekten hade andra syften (Aliūkaitė 2008: 129–142; 2009: 164–179). Syftet med denna artikel är att, med utgångspunkt i den perceptuella dialektologins principer, jämföra föreställningarna om det språkliga hemlandet hos elever vid gymnasierna i Kupiškis och Utena och bedöma kupiškėniska subdialektens livskraft. Artikelns studieobjekt är föreställningarna om det språkliga hemlandet hos elever i Kupiškis och Utena. Deltagarna är ungdomar (15–18 år) från två gymnasier (information om respondenterna finns i tabellen). ¹ Vanliga medlemmars i språkgemenskapen geolingvistiska kompetens definieras som kunskaper och färdigheter i att identifiera språklig variation och knyta den till vissa geografiska, sociala och kulturella områden (Diercks 2002: 52–53; Aliūkaitė, Mikulėnienė 2016: 92). Straipsniai / Articles 177 LAURA GERŽOTAITĖ TABELL. Karakteristik hos de undersökta ungdomarna från Kupiškis och Utena De tillfrågade skoleleverna kan hänföras till samma åldersgrupp. Studien utgår från Penelope Eckerts synsätt att åldersklassificeringens grund inte är exakt kronologi, utan livsfaser. Utifrån språklig, kulturell och social erfarenhet samt tonårstidens identitetsfas tillhör de undersökta samma generation (Eckert 1997: 151–167; Aliūkaitė 2007: 145). Studiens empiriska instrument är en anonym enkät om medvetna attityder Bedömning av dialektalt tal och standardspråk, utarbetad inom projektet Standardspråkets plats på den mentala kartan över det litauiska språket, som genomfördes 2014–2016 (se Aliūkaitė, Miku­lėnienė 2016: 97–99 för en utförligare redogörelse). I enkätens inledande del registreras de undersöktas sociodemografiska uppgifter: kön, ålder, ursprungsort och bostadsort. Där ställs också frågor om dialektkompetens och brukets omfattning samt om språkvarianternas distribution, det vill säga deras domäner. I huvuddelen tillämpas den perceptuella dialektologins modell: dialektens och standardspråkets lokalisering på handritade kartor, liksom associationer till personer som talar dialekt respektive standardspråk, med mera. Undersökningsmaterialet består av 187 enkäter. Av dessa fylldes 119 i av elever vid Laurynas Stuoka-Gucevičius gymnasium i Kupiškis inom projektet Standardspråkets plats på den mentala kartan över det litauiska språket, som genomfördes 2014–2016². En del av materialet (prototypiska dialekt- och standardspråksområden på handritade kartor samt associationer till personer som talar dialekt respektive standardspråk) har publicerats (se Aliūkaitė, Mikulėnienė, Čepaitienė, Geržotaitė 2017: 78–102, 140, 185, 263 för en utförligare redogörelse). Dessa uppgifter kompletteras av 68 enkäter³ som samlades in 2018 vid Utenas Adolfas Šapoka-gymnasium. De föreställningar om det språkliga hemlandet som formats i respondenternas medvetande belyses med utgångspunkt i uppgifter från följande enkätuppgifter: 1) efter att de tillfrågade orterna har diskuterats ² Projektet genomfördes med medel från Litauens statliga språkkommission (avtal nr K-5/2014). Projektledare var prof. dr Daiva Aliūkaitė. För en utförligare redogörelse för resultaten, se Aliūkaitė, Mikulėnienė, Čepaitienė, Geržotaitė 2017. ³ De enkäter som fylldes i vid gymnasiet i Kupiškis förvaras vid Institutet för språk-, litteratur- och översättningsstudier vid Vilnius universitets Kaunasfakultet, medan enkäterna från gymnasiet i Utena förvaras i dialektarkivet vid Geolingvistikcentrum vid Litauiska språkets institut. 178 Acta Linguistica Lithuanica LXXXI De unga östaukštaiternas – kupiškėniernas och uteniškiernas – föreställningar om det språkliga hemlandet uppgifter från frågorna i den inledande delen av enkäten om ungdomarnas aktivitet i användningen av den dialektala koden och dess utbredning (eller domäner); 2) genom att undersöka materialet från informanternas kartor från olika orter, där de ombads markera var man talar dialekt⁴; 3) genom att analysera uppgifter om associationer till dialektbrukaren. Den undersökta subdialekten i dialektklassifikationerna och dess särskiljande drag. I Zigmas Zinkevičius och Alekso Girdenis klassifikation av de litauiska dialekterna från 1960-talets andra hälft uttalar östaukštaiterna från Kupiškis och Utena, liksom alla aukštaiter, de orörda ie, uo; liksom östaukštaiterna försnävar de de första leden i diftongerna an, am, en, em och de tidigare nasala ą, ę (Girdenis, Zinkevičius 1966: 139–147; Zinkevičius 1969: 365–380; Morkūnas 1977: 33; LKTChr 2004: 29–30). I denna indelning kännetecknas kupiškis-subdialekten, som upptar en liten del av östra Litauen, av att vokalerna e, ė i ordslut och före hårda konsonanter återges som a av varierande längd, medan uteniškierna skiljs ut genom att obetonade ė och ie återges som e (Girdenis, Zinkevičius 1966: 139–147; Zinkevičius 1969: 365–380; Morkūnas 1977: 33) (se fig. 1). Enligt de drag som särskiljer östaukštaiterna i Z. Zinkevičius och A. Girdenis klassifikation delade Antanas Salys i sin klassifikation från 1930-talets andra hälft in de östliga aukštaiterna mer detaljerat (Salys 1935: 70; 1946: 56). På samma språkliga grund särskildes där de östliga aukštaitiska puntininkai, mellersta dadininkai, som motsvarar kupiškisborna (de säger dą: da i stället för dėdė), medan uteniškierna motsvaras av de östliga aukštaitiska puntininkai, östra gruppen, som skiljs åt på en annan grund, nämligen uttalet av obetonat o som a, eller det så kallade žalininkavandet (uttalet ža.ld. i stället för žolė) (Salys 1933: 21–34; 1935: 75; 1946: 58–59). Gränserna för dessa två subdialekters utbredningsområden har, som framgår av originalkartan och A. Salys dialektkarta som sammanställts utifrån de beskrivna dialektgränserna, i stort sett förblivit oförändrade (Geržotaitė 2016b: 85)⁵. Skillnaden är att uteniškiernas område har minskat, eftersom en del av det i A. Salys indelning hänfördes till de östliga aukštaitiska puntininkai, mellersta rotininkai (som säger rō.tas i stället för ratas), eller anykštėnierna, och till de östra dzūkerna, det vill säga de östaukštaitiska vilniškier som Z. Zinkevičius och A. Girdenis särskilde. ⁴ I denna enkät visades kartor med kommungränserna och en del av deras centralorter markerade. I perceptuell dialektologi får informanterna, när kartteknik används (se Preston 1989; 1999: xxiii–xl; 1999a: 359–373), både tomma kartor (Evans 2002: 76–83) och kartor med gränser för de största administrativa enheterna (se Long 1999: 178) samt markerade storstäder (se Dailey–O’Cain 1999: 228), för att lättare kunna orientera sig. ⁵ På kartor från senare perioder har andra forskare justerat dialektgränserna utifrån material som samlats in under 1900-talets andra hälft (Geržotaitė 2016b: 74). Straipsniai / Articles 179 LAURA GERŽOTAITĖ Fig. 1. Östaukštaiter från Kupiškis och Utena i klassifikationer av de litauiska dialekterna6 I Antanas Baranauskas indelning av Kaunas guvernementets dialekter från slutet av 1800-talet delades de östliga dialekterna mer detaljerat utifrån samma drag; i A. Salys klassifikation 6 Förkortningarna på kartan betecknar östaukštaitiska kupiškėnier (RAK) och uteniškier (RAU) enligt Z. Zinkevičius och A. Girdenis dialektklassifikation. De orter som i A. Salys indelning tilldelats de motsvarande östliga aukštaitiska puntininkai, mellersta dažnininkai, för kupiškėnierna har ringats in, medan orter som tilldelats de östliga aukštaitiska puntininkai, östra gruppen, för uteniškierna har markerats med kvadrater. 180 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Jaunųjų rytų aukštaičių – kupiškėnų ir uteniškių – kalbinės gimtinės vaizdiniai kallade östaukštaiter från öst. Med utgångspunkt i samma kriterier urskilde A. Salys de punktvisa östliga mellan-högtonande varianterna bland östaukštaiterna; i denna indelning motsvarar de östaukštaiter femte, medan de punktvisa östliga varianterna motsvarar östaukštaiter sjätte (Baranovskij 1898: 50–51, 73). Som framgår av A. Baranauskas dialektindelningskarta, rekonstruerad genom analys av dialektbeskrivningar, talades den femte östaukštaitiska dialekten främst i Kupiškis och dess omgivningar, medan den sjätte östaukštaitiska dialekten också talades i områden som i A. Salys indelning motsvarar de punktvisa mellan-högtonande varianterna bland östaukštaiterna (eller kupiškėnai) (se Geržotaitė 2015: 133–165; 2018: 174–190 (se fig. 1)). Området som omfattar dessa två dialekter liknar mycket den större språkliga formation – den östra regiolekten inom östaukštaitiskan – som geolingvister urskilde under 2010-talets andra decennium (Aliūkaitė, Mikulėnienė 2014: 261; Geržotaitė, Mikulėnienė 2014, karta XIII och kommentar). De undersökta subdialekterna i början av 2000-talet. Nyare systematiska geolingvistiska undersökningar visar att utmärkande drag hos uteniškiai nästan konsekvent har bevarats i språket hos företrädare för alla generationer, medan bruket bland kupiškėnai, särskilt i subdialektområdets utkanter, varken hos medelålders eller yngre talare är regelbundet (Aliūkaitė, Bakšienė, Jaroslavienė et al. 2014: 176, 188; Balčiūnienė, Rinkauskienė, Meiliūnaitė 2017: 54–55). Det har konstaterats att kupiškėnai genom sina språkliga drag närmar sig de närliggande, starka subdialekterna panevėžiškiai och uteniškiai. Uteniškių påverkan framgår av att en ny, större lokal språklig formation håller på att växa fram på grundval av deras språk – den östra regiolekten inom östaukštaitiskan (med Utena som attraktionscentrum) – och att den omfattar inte bara uteniškiai-området, utan även områden med omgivande subdialekter, däribland kupiškėnai (Aliūkaitė, Mikulėnienė 2014: 261; Geržotaitė, Mikulėnienė 2014, karta XIII och kommentar; Mikulėnė, Meiliūnaitė 2017: 169–195). Området hålls samman, och den nya formationens stabilitet bekräftas, av det konsekventa bruket av obetonat o uttalat som a, vilket har dokumenterats ända fram till början av 2000-talet (Aliūkaitė, Mikulėnienė 2014: 261; Geržotaitė 2016b: 190–191). Därför kommer de insamlade uppgifterna från östaukštaitiska områden med kupiškėnai och uteniškiai inte bara att komplettera undersökningar av traditionella östaukštaitiska subdialekters subjektiva karaktär, utan också att göra det möjligt att få en mer fullständig bild av det undersökta området, och därmed av den variant som används där, sådan den har formats i de lokala ungdomarnas medvetande. Principer för att teckna dialektkartor, klassificera associationer och analysera dem En kartuppgift (på engelska Draw-a-Map) ingick i undersökningsenkäten. Den utgör den första av de fem komponenterna i Denis Prestons modell för perceptuell dialektologi och har ett direkt samband med den fjärde uppgiften, att identifiera dialekter (på engelska Dialect Identification). Kartans preciseringar aktualiserar dessutom modellens tredje komponent, bedömningen av varianters korrekthet och attraktionskraft (på engelska ”Correct” och ”Pleasant”) (se vidare: Preston 198; 199: xxiv–xxx; 199a: 359–373; Aliūkaitė, Mikulėnienė 2016: 97). Straipsniai / Articles 181 LAURA GERŽOTAITĖ Vid klassificeringen och analysen av de språkliga attityder som visualiserats på kartorna utgick man från Wilio Dierckses (Diercks 2002: 51–70) resonemang om kategorierna språkligt hemland⁷ samt faktisk och upplevd distans⁸. För att bedöma den vetenskapliga geolingvistiska kompetensens (o)exakthet beaktades resultaten från både tidigare undersökningar av subjektiv och objektiv språklig variation (se vidare: Aliūkaitė, Mikulėnienė 2014: 257–259; Aliūkaitė, Mikulėnienė, Čepaitienė, Geržotaitė 2017, 174–178, 221–225, 248–253). Materialet från associationsuppgiften om en person som talar dialekt, vilken hör samman med kartuppgiften, klassificerades med hjälp av nyckelordstekniken (Garrett, Williams, Evans 2005: 37–54). Valet av nyckelord som filtrerande enhet styrdes främst av den traditionella dialektologins föreställning om en dialekttalare (dvs. kännetecknen som beskriver en NORM-informant: sėslus, vietinis, senas, pagyvenęs, vyresnis, kaimas och så vidare) (Chambers, Trudgill 2004: 28; se även Aliūkaitė, Mikulėnienė 2014a: 32–33)⁹. Med utgångspunkt i resultaten från tidigare undersökningar av dialektmedvetenhet utökades nätverket av nyckelord med filtrerande enheter såsom tradicija, pagyra och så vidare (se vidare: Aliūkaitė 2008a: 23–45; Aliūkaitė, Mikulėnienė 2016a, 20–21; Aliūkaitė, Mikulėnienė, Čepaitienė, Geržotaitė 2017: 69–76). De associationsgrupper som urskildes på grundval av nyckelorden omfattar de första dialektassociationer som anges i den vetenskapliga litteraturen. Vid den kvalitativa analysen av de urskilda grupperna, det vill säga i syfte att rekonstruera dialekttalarens sociolingvistiska porträtt, användes material från samtliga associationer (alltså även sådana med flera möjliga tolkningar). 2. DIALEKTKODENS ANVÄNDNINGSINTENSITET OCH ANVÄNDNINGSOMRÅDEN ENLIGT UNGDOMAR I KUPIŠKIS OCH UTENA Analysen av materialet visar att gymnasieelever som tillfrågades på båda orterna uppgav att de kunde tala dialekt (se tabellen). Flest dialektkunniga finns bland ungdomarna från Utena (73,53 procent), minst bland de undersökta från Kupiškis (24,37 procent). På frågan vilken dialekt de kunde nämnde de unga deltagarna i undersökningen oftast aukštaitiska eller att de kunde tala aukštaitiska, aukštaitisk dialekt, östaukštaitiska. Några elever från Kupiškis 7Inom perceptuell dialektologisk forskning kallas den språkliga hembygden (eng. Linguistic Homeland) individens språkliga miljö och förknippas med språkliga och rumsliga avstånd inom denna miljö (Diercks 2002: 51). 8Vid bedömning av språkvarianter och deras lokalisering på kartan skiljer man mellan faktiska (objektiva) och upplevda (som inte motsvarar geografiska parametrar) avstånd (Diercks 2002: 51; Aliūkaitė 2009: 172). 9Eng. non-mobile older rural male. Lit. bofast äldre manlig landsbygdsbo. 182 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Jaunųjų rytų aukštaičių – kupiškėnų ir uteniškių – kalbinės giminės vaizdiniai en elev preciserade sina svar, till exempel skrev att hen kunde kupišėnų (Kp_M1), kupišėnų tarmę (Kp_M17), kupišėnišką (Kp_M28), kupišėnų (aukštaičių) (Kp_M57), kupišėniškai (Kp_V12) och så vidare.¹⁰ Att man eventuellt identifierar sig med det språkliga uttrycket hos den närliggande östaukštaitiska underdialekten panevėžiškiai snarare än sin egen framgår av att en av de undersökta från Kupiškis uppgav sig kunna biržietišką (Kp_M55) dialekt. Samma inställningar framträdde inte bara när det gäller dialektkunskaper utan också dialektanvändning (se tabellen). Av de undersöktas svar framgår att det är eleverna från Utena som ser sig själva som aktiva dialektanvändare. Ungdomarna från Kupiškis tenderar i högst grad att ta avstånd från detta uttryckssätt. Gymnasieelevernas val kan ha påverkats av att deras hemort har ett lägre (själv)värde än Utena, som betraktas som ett urbaniseringscentrum (se närmare: Aliūkaitė, Bakšienė, Jaroslavienė et al. 2014: 174; Aliūkaitė, Mikulėnienė, Čepaitienė, Geržotaitė 2017: 77). Dessa resultat kompletteras av svaren på en fråga i undersökningsenkäten som bygger på domänteori: var och med vem talar man dialekt (se närmare: Fishman 1972: 15–32; Hagen 1989: 48–61; Aliūkaitė, Valikonė 2012: 7–20)¹¹. En sammanställning av materialet visar att eleverna på båda orterna använder dialektkoden både med familjen (eller i den isolerade domänen), med vänner (i solidaritetsdomänen) och med lärare och alla andra på hemorten (i den instrumentella offentliga domänen) (se fig. 2)¹². FIG. 2. Domäner för dialektanvändning på undersökningsorterna enligt ungdomarna¹³ ¹⁰ Följande förkortningar för orterna används i arbetet: Kupiškis – Kp, Utena – Ut; bokstäverna M och V anger de undersöktas kön; siffrorna är enkätens nummer. ¹¹ De isolerade domänerna omfattar den närmaste hemmiljön och familjemedlemmarna, solidaritetsdomänen vänner, och de instrumentella offentliga domänerna offentliga miljöer och obekanta personer (Hagen 1989: 53; se även Aliūkaitė, Valikonė 2012: 9). ¹² Vid fastställandet av områden för dialektanvändning beaktades svaren på två enkätfrågor: Var talar man dialekt? Med vem talar man dialekt? ¹³ Det bör tilläggas att inte alla elever som markerade att de talade dialekt angav var och med vem de använde denna kod. Sådana markeringar utgör: för frågan var – 21,01 (för frågan med vem – 15,97) procent av enkäterna från ungdomarna i Kupiškis och 63,24 (61,11) procent av enkäterna från ungdomarna i Utena. Straipsniai / Articles 183 LAURA GERŽOTAITĖ Även om man talar dialekt överallt och med representanter för alla generationer, sker det, som framgår av figur 2, med varierande frekvens. Ungdomarna på båda orterna uppger att de främst använder dialekt med familjemedlemmar och släktingar hemma (eller inom den privata domänen). Den konstaterade dialektanvändningen i den närmaste omgivningen tycks göra det möjligt att tala om optimistiska framtidsutsikter för båda dialekterna. Det är dock endast bland ungdomarna i Utena som en starkare benägenhet att bevara den framträder. Ungdomarna i Kupiškis, som i högre grad tenderar att distansera sig från den dialektala koden, väljer mer sällan dialekt som uttrycksform inom solidaritetsdomänen än inom den instrumentella offentliga domänen. Sådana resultat kan hänga samman med den större uppmärksamhet som dialekten får vid olika offentliga evenemang. Således använder representanter för båda subdialekterna, i varierande grad, den dialektala koden. Enligt tillgängliga uppgifter kan ungdomarnas tal i Utena betraktas som det mest livskraftiga, medan den undersökta dialekten i Kupiškis, trots att den förekommer inom samtliga domäner, är på tillbakagång. 3. FÖRESTÄLLNINGAR OM DIALEKTSpråk PÅ MENTALA KARTOR Resultaten om den dialektala kodens användningsaktivitet och användningsområden (domäner) kompletteras av de tecknade kartor som unga medlemmar av språkgemenskapen har markerat14. Utifrån dessa kan tre sätt urskiljas att inkludera den språkliga hembygden som dialektzon på kartorna (se figur 3). Det finns minst antal kartor där unga språkanvändare anger den språkliga hembygden som det enda område som kännetecknas av dialektalt uttryck. Oftast markeras den tillsammans med andra prototypiska dialektområden. Till den tredje typen av hur den språkliga hembygden inkluderas på kartorna hör kartor som gymnasieelever från båda orterna har markerat på två olika sätt. I det ena fallet markeras hemorten på kartor där hela språkområdet delas upp av uppfattade isoglosser som skiljer mellan žemaiter och aukštaiter, žemaiter, aukštaiter, dzūker och så vidare15. I det andra fallet förknippas den språkliga hembygden med dialekt när de undersökta uppger att denna språkkod talas i hela Litauen. 14 Kartuppgiften lämnades helt omarkerad av 5,04 procent av eleverna i Kupiškis och 1,47 procent av eleverna i Utena. 15 Dėl termino suvokimo izoglosės (angl. Perceptual Isoglosses žr.: Preston 1999a: 361; Aliūkaitė 2009: 165. 184 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Jaunųjų rytų aukštaičių – kupiškėnų ir uteniškių – kalbinės giminės vaizdinai Utena 51,47% 30,88% 2,52% Kupiškis 38,65% 26,05% ▥ KG en ■ KG bland andra prototypiska TK-zoner ▤ KG och andra TK-zoner Fig. 3. Språkligt hemland (KG) som dialektal språkzon (TK), enligt de unga respondenternas uppfattning på kartans södra sida Den andra gruppen av kartor som markerats av de unga från Utena och Kupiškis (dvs. KG bland andra prototypiska TK-zoner), vilken tydligast framhäver bilden av det språkliga hemlandet och därmed också av den variant som används där, förtjänar en närmare diskussion. 3.1. De ungas bild av det språkliga hemlandet i Utena. Uppgifterna visar att mer än hälften av de unga i Utena i första hand tenderar att betrakta den prototypiska dialektzonen som sitt språkliga hemland (markeringarna utgör 54,41 procent av alla enkäter från respondenter i denna stad) (se fig. 4). Såväl genom att deklarera sina attityder till aktiv användning av den dialektala koden (60,29 procent talar dialekt) som genom att likställa sin egen stad med zoner där den dialektala koden används (54,41 procent) bekräftar dessa elever att de är aktiva företrädare för dialektalt uttryck. Bland de orter som angavs av respondenterna från Utena och som ligger geografiskt närmare eller något längre bort och uppvisar tydlig dialektal prägel kan nämnas Panevėžys (45,59 procent), Zarasai (36,76 procent), Anykščiai (32,35 procent) och Biržai (30,88 procent) (se fig. 4). Det bör tilläggas att Panevėžys också förekommer i den del av kartorna från Utenas elever som framhäver de prototypiska dialektområdena (den utgör 17,6 procent av dessa respondenters kartor), där deras språkliga hemland inte är markerat. Straipsniai / Articles 185 LAURA GERŽOTAITĖ FIG. 4. De mest prototypiska dialektområdena enligt ungdomarna i Utena Utöver de redan uppräknade orterna angav mer än en fjärdedel av eleverna i denna stad grannorterna Ignalina och Visaginas (27,94 procent vardera), Molėtai (26,47 procent) och Rokiškis (25 procent). Kupiškis, som analyseras i artikeln som ett område för dialektal språklig uttrycksform, markerades av bara drygt en femtedel (20,59 procent) av ungdomarna i Utena. Ungdomarna i Utenas föreställningar om språkets hembygd bygger alltså på ett system av gränser som grundas på det så kallade faktiska avståndet, det vill säga att språkets hembygds gränser dras vid den egna födelseorten och en eller annan grannort. Om man till dessa lägger de mer avlägsna områden som ungdomarna nämnt och som ingår i området för den språkliga uttrycksform som används i Utena, kan man hävda att språkets hembygds gränser nästan sammanfaller med gränserna för den östra östaukštaitiska regiolekten, som geolingvister avgränsade under 2010-talets andra årtionde (karta Ut_M13, se fig. 5). Av elevernas kommentarer framgår att den språkliga koden i Utena med omnejd värderas mer positivt än negativt. Det sägs att man här talar ”aukštaiš-kai, det är vackert där […]” (Ut_M21). Liknande attityder hos ungdomarna noterades inte bara till språkets hembygd, utan också till dialektala uttrycksformer i grannområdena Zarasai, Anykščiai, Ignalina, Molėtai, Rokiškis och Panevėžys, till exempel: talar aukštaitiska, talar vackert, fel (Ut_M15), aukštaitiska, vackert (Ut_M35), vackert, behagligt, korrekt (Ut_M37)16. 16 De intervjuades kommentarer har inte språkgranskats. 186 Acta Linguistica Lithuanica LXXXI Bilder av språkets hembygd hos unga östaukštaiter – från Kupiškis och Utena Ut_M11 Ut_M13 5 fig. Exempel från kartor över hur ungdomarna i Utena markerar språkets hembygd i förhållande till andra prototypiska dialektområden Panevėžys markerades som det mest prototypiska dialektområdet efter språkets hembygd på dessa kartor. Enligt ungdomarna i Utena kan orten betraktas som en av de platser ”där dialekten och särarten betonas mest […]” (Ut_M05). Det noteras att man i Panevėžys har ”[…] en märklig betoning, som hos folk från Šiauliai […]” (Ut_M21). Oftast anger dock de intervjuade att man både i deras språkhemsbygd och i Panevėžys och andra orter helt enkelt talar aukštaitiska. Straipsniai / Articles 187 LAURA GERŽOTAITĖ 3.2. Kupiškisungdomarnas föreställning om det språkliga hemlandet. Till skillnad från ungdomarna i Utena pekade Kupiškis ungdomar i det östaukštaitiska området först ut Panevėžys (27,73 proc.) och Biržai (26,89 proc.) (se fig. 6). 6 FIG. Kupiškisungdomarnas mest prototypiska områden för dialektalitet Dessa skolelever markerade det språkliga hemlandet bland de prototypiska områdena för dialektalitet på kartorna två gånger mer sällan (26,05 proc.) än ungdomarna i Utena (jfr 54,41 proc.). Bland sådana orter utelämnas Kupiškis oftare (49,45 proc.) än det tas med (26,05 proc.) på de lokala ungdomarnas kartor. Enkätsvaren tyder alltså uppenbarligen på att Kupiškis elever tenderar att ta avstånd från sin egen dialektala kod, som, vilket redan nämnts, endast en liten andel (14,29 proc.) av de tillfrågade uppgav att de använder. Utöver det språkliga hemlandet, Panevėžys och Biržai, anser Kupiškis elever att endast Pasvalys har en liknande grad av dialektalitet (22,69 proc.). Utena, som behandlas i artikeln, betraktas uppenbarligen som ett område med svagare dialektalitet (se fig. 6). Även om deltagarna från Kupiškis uppger att de inte är aktiva användare av den dialektala koden, värderar de sitt eget språkliga uttryck särskilt positivt (karta Kp_M68, se fig. 7). 188 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Jaunųjų rytų aukštaičių – kupiškėnų ir uteniškių – kalbinės gimtinės vaizdiniai Kp_M42 Kp_M68 7 fig. Exempel på hur Kupiškisungdomarna markerade sitt språkliga hemland bland andra prototypiska dialektområden på kartorna Enligt dessa ungdomar är kupiškėnų – vackrast (Kp_M01), kupiškėnų (vackert) (Kp_M20), kupiškėnų, oregelbundet, vackert (Kp_M28), vackert (Kp_M31), [...] vackert, korrekt (Kp_M68), [...] mycket vackert (Kp_V20), [...] vackert, Straipsniai / Articles 189 LAURA GERŽOTAITĖ felaktig (Kp_V26), Kupiškis – en av de vackraste (Kp_M70). Ibland motiveras också den estetiska bedömningen av platsens språkliga variant (för mig är den vackraste dialekten kupiškėnai [...] ([...] eftersom jag är van vid den, kan den och förstår den, Kp_M67). Kupiškis språkliga kod är en egen kod och bedöms därför uppenbarligen positivt. Enstaka fall noterades där man tar avstånd från sin egen språkliga variant. Kupiškis subdialekt, som på elevernas kartor vanligtvis förknippas med själva Kupiškis (se Kp_M68, se fig. 7), flyttas till den närliggande orten P (Kp_M23) eller till Panevėžys och Pašvalys (Kp_M17). En av de unga från Kupiškis sammanfattar attityderna till både aktiv användning av dialektkoden och markeringarna på kartorna av den språkliga hembygden som en zon för dialektalt uttryck: ”[...] Kupiškisborna har sin egen dialekt, som främst talas på landsbygden. Felaktigt. Enligt min mening är den här dialekten inte särskilt vacker, men den är unik” (Kp_M29). Således visar markeringarna på kartorna från unga språkbrukare och bedömare från båda orterna att det framför allt är eleverna i Utena, som beskriver sig själva som mer aktiva användare av dialektalt uttryck, som tenderar att förknippa den språkliga hembygden med dialektalt uttryck. Genom att skapa en faktisk distans till områdena med den närliggande subdialekten, i första hand Panevėžys och andra orter, tenderar gymnasieeleverna i Kupiškis att ta avstånd från sin egen dialektkod. Dessutom visar analysen av markeringarna på kartorna från de unga i Kupiškis, mer än svaren från respondenterna i Utena, att en tendens som framträtt i tidigare studier av unga språkbrukare kan bekräftas: dialektalt uttryck förknippas i första hand med orter i de västra (t.ex. Plungė, Telšiai) och sydvästra (t.ex. Marijampolė) delarna av det litauiska språkområdet, snarare än de östra (Aliukaitė, Mikulėnienė, Čepaitienė, Geržotaitė 2017: 147). 4. DIALEKTALTALETS REPRESENTANT PORTRÄTT ENLIGT ASSOCIATIONSDATA Associationsdata visar att egenskaper som kännetecknar informanten med den traditionella dialekten, eller NORM, i de tillfrågade gymnasieelevernas föreställningar om dialektkoden är framträdande. Två av dessa – kopplingen mellan kodens användare och en plats samt det förflutna och den äldre generationens uttrycksform – är viktigast i studierna av båda orterna (se fig. 8)17. 17 Denna uppgift i enkäten besvarades inte av 3,36 procent av eleverna i Kupiškis. 190 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Jaunųjų rytų aukštaičių – kupiškėnų ir uteniškių – kalbinės gimtinės vaizdiniai Fig. 8. De dialekttalande ungdomarnas associationer till dialekten enligt de undersökta orternas unga Som framgår av figur 8 tenderar eleverna i Utena (57,35 procent), och mer sällan eleverna i Kupiškis (38,66 procent), att förknippa en talare av denna kod med en plats. Denna association visar de platsrelaterade kategorierna region, eget eller hemtrakten, hemort och ursprung som framträder i ungdomarnas svar: med hans hembygd (Ut_M31), med hans ursprungsort (lågland, högland osv.) (Ut_M39), varifrån han kommer (Kp_M10), med bostadsorten (stad, region) (Kp_M14), med sin hembygd (Kp_M25), med sin hemort (Kp_M59), med den region han kommer från (Kp_V42). Så många som 45,59 procent (av 57,35 procent) av de Utena-respondenter som förknippade dialektal uttrycksform med en plats lyfte fram landsbygden eller en person från landsbygden, till exempel: en by eller en mycket liten stad (Ut_M24), förknippas ofta med landsbygden (Ut_M38), med en person från landsbygden (Ut_V10), med en person från en liten stad (Ut_V13), med landsbygdsbor (Ut_V21). Landsbygd som kännetecken (som verbaliseras genom kategorierna by, mindre stad, landsbygdsbo osv.) är viktigt för 24,37 procent (av 38,66 procent) av eleverna i Kupiškis, till exempel: med en sådan person som kommer från eller bor på landsbygden (Kp_M15), en person som talar dialekt förknippas med en landsbygdsbo (Kp_M26), med landsbygden, ju längre bort från staden byn ligger (Kp_M66), med boendemiljö på landsbygden (Kp_M68), oftast med en ”djup” landsbygd (Kp_V01). Som exemplen visar betecknar detta kännetecken vanligen en plats. Med något enstaka undantag värderas den neutralt. Således är platskännetecknet (annat än landsbygd) i de unga språkbrukarnas dialektkodsbilder vid båda undersökningsorterna (Kupiškis – 14,29 procent, Utena – 11,76 procent) inte starkt förknippat med regional variation. Sådana attityder kan hänga samman med den ojämna förekomsten av dialektalitet som geolingvistiska studier i början av 2000-talet har konstaterat, och med dess varierande styrka i det analyserade området (Aliūkaitė, Straipsniai / Articles 191 LAURA GERŽOTAITĖ Baškienė, Jaroslavienė et al. 2014: 174–178, 184–188)18. Tarmine raiška kalbančiojo tapatinimas su kaime gyvenančiu asmeniu, kaimo žmogumi (arba kaimiečiu) gali reikšti ir tam tikrą atsiribojimą. Tokiu atveju tarminį kalbėjimą su vieta sietų gerokai didesnė Kupiškio ir Utenos gimnazistų dalis. Nästan hälften av eleverna i Kupiškis (49,58 procent) förknippar dialektkoden med det förflutna och den äldre generationen: med forna tider, med det förflutna (Kp_M20), med våra mor- och farföräldrars tid (Kp_M37), med det förflutnas Litauen (Kp_V45), med ålderdom. Äldre människor talar oftare dialekt (Kp_M27), främst med äldre människor (Kp_M39). Att dialektal uttrycksform förknippas med 1900-talet och traditioner (Kp_V03) eller med forna tider. Mormödrarnas och morfädernas, gammelmormödrarnas och gammelmorfädernas tid (Kp_V08) visar sannolikt Kupiškis-ungdomarnas attityd att distansera sig från denna språkvariant (Aliūkaitė, Mikulėnienė, Čepaitė, Geržotaitė 2017: 117). Utena-respondenterna nämner dessa associationer betydligt mer sällan (20,59 procent), till exempel: det gamla Litauen (Ut_M04), med forna tider (Ut_M14), en person som talar dialekt förknippar jag med mor- och farföräldrar, gammelmor- och gammelfarföräldrar, som talade så förr (Ut_M02), de allra äldsta (Ut_M25) (se fig. 8). En grupp närbesläktade associationer som omfattar flera kännetecken visar att dialektkoden för de unga medlemmarna av språkgemenskapen, framför allt de yngre i Kupiškis, är en nästan utdöende eller utdöd variant som tillhör den äldre generationen, vilken talar eller talade en autentisk dialekt: en person som talar dialekt förknippar jag med forna tider och landsbygden, eftersom unga människor numera knappt talar dialekt (Kp_M41), nu för tiden förknippar man den med minnen och äldre människor (Kp_V15). Respekt är mer sällan en del av gymnasieelevernas bild av en dialekttalare. Det kännetecknet är vanligast bland ungdomarna i Kupiškis (19,33 procent), till exempel: med bevarandet av den egna dialekten; människor som oftast talar dialekt är stolta över den (Kp_M05), med en person som respekterar sin hembygd (Kp_M67), en sådan person verkar älska sin hembygd mycket och värna dess traditioner, tal och dialekt (Kp_M63). Sådana attityder kan bygga på skenbar anpassning, eftersom dessa ungdomar konsekvent tar avstånd från dialektal uttrycksform. För eleverna i Utena (7,35 procent) förknippas en dialekttalare mer sällan med respekt för språk, kultur och hembygd, till exempel: med en person som vill bevara så mycket som möjligt av Litauens kultur (Ut_M16), med en person som försöker värna den litauiska kulturen (Ut_M29), med människor som älskar sitt språk (Rk_V13). Den bild av dialekttalaren som traditionell dialektologi har etablerat framträder ännu tydligare i fall med flera associationer, till exempel: med livet förr i tiden och äldre människor (Kp_M13), med landsbygden och gamla människor (Kp_M51), med äldre människor från forna tider, människor från landsbygden (Kp_M32), landsbygden, forna tider, jord 18Liknande resultat framkom i en sociologisk undersökning som genomfördes i Kupiškis och Anykščiai distrikt. Av resultaten framgår att människor också förknippar regional identitet med dialekt, men enligt ungdomarna ”är höglandsdialekt inte längre beroende av bostadsorten” (Savoniakaitė 2003: 105). 192 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Jaunųjų rytų aukštaičių – kupiškėnų ir uteniškių – kalbinės giminės vaizdiniai en person som ägnar sig åt jordbruk (Ut_M07), en person från landsbygden, en äldre person (Ut_M13), en äldre person, en lantbo eller en samogit (Ut_M19), en gammal person, inte en ungdom, från en mindre stad eller landsbygden (Ut_M34) osv. Dessa och andra exempel visar att bilden av en person som använder den aktuella koden är mycket positiv i respondenternas medvetande. Andra kännetecken i de unga östaukštaiternas föreställningar om dialektalt språk är vaga eller har helt eliminerats ur dem. Till exempel nämns utbildning, som inte återspeglas i figur 8, bara en eller två gånger av informanterna vid de båda orterna. Liknande vetenskapliga attityder har också noterats när det gäller att förknippa en person som talar dialekt med en obildad person. SLUTSATSER Uppgifter från en undersökning av de språkliga hembygdsföreställningarna hos ungdomar från orter inom de traditionella östaukštaitiska subdialekterna – kupiškėniernas och uteniskiernas område (eller det område där den östliga östaukštaitiska regiolekten för närvarande håller på att formas), genomförd enligt perceptiv dialektologis metodologiska principer, gör det möjligt att sammanfatta den språkliga bilden av denna region. Analysen av materialet visar att elever i Utena i högre grad tenderar att förknippa sig själva med att tala dialekt. Bland ungdomarna i Kupiškis noteras attityder som innebär distansering från den egna språkkoden. Deras inställning som språkbrukare och språkbedömare kan ha påverkats av den egna hemortens (själv)värde. Liknande resultat framkom när materialet om användningsområden för den dialektala koden sammanställdes. Även om eleverna från båda orterna uppger att de talar dialekt överallt och med representanter för alla generationer (dvs. i alla situationer), framträder bland respondenterna från Utena en starkare tendens att bevara sin egen språkvariant. Den språkliga uttrycksform som kännetecknar Kupiškis värderas av ortens ungdomar endast som ett uttryck för den närmaste omgivningen (en isolerad domän). De ritade (mentala) kartorna visade att gymnasieeleverna i Utena i högst grad tenderar att identifiera den språkliga hembygden med dialektzoner. Genom att skapa ett faktiskt avstånd till orterna i den angränsande subdialekten, först och främst Panevėžys, tar ungdomarna i Kupiškis sannolikt avstånd från sitt eget dialektala uttryck. Både informanterna från Kupiškis och de från Utena förknippar den som talar dialekt med landsbygden. Ungdomarna i Kupiškis tenderar i högre grad att betrakta den dialektala koden som äldre människors språkbruk och som ett uttryck för det förflutna. För dem är dialektalt språkbruk oftare än för eleverna i Utena också oupplösligt förbundet med respekt för språk, kultur och hembygd. De gränser för den språkliga hembygdens varietet som ritats in på informanternas kartor från Utena sammanfaller nästan med gränserna för den östliga östaukštaitiska regiolekten, som geolingvister fastställde under 2010-talets andra decennium. Denna språkliga formation liknar i hög grad de östliga orterna på A. Baranauskas rekonstruerade karta över dialektindelningen, eller Straipsniai / Articles 193 LAURA GERŽOTAITĖ Enligt Z. Zinkevičius och A. Girdenis dialektklassificering omfattar området de östliga högstaitierna från Kupiškis och de omkringliggande sjätte, eller Utena-dialekterna. De verbaliserade och visualiserade attityderna hos de unga språkanvändarna visar att föreställningarna om variation nästan sammanfaller med den historiska, objektiva språkliga variationen, inte bara på de undersöktas språkliga födelseorter utan också i hela den östra delen av det litauiska språkområdet. LITERATŪRA Aliūkaitė Daiva 2007: Tarminis kalbėjimas ir bendrinė kalba: objektyviųjų ir subjektyviųjų skirtumų kultūrinė vertė. Daktaro disertacija. Rankraštis. Vilnius: Vilniaus universitetas. Aliūkaitė Daiva 2008: Tarmių ypatybių vertė kultūriniu požiūriu: Lyduokių šnekta. – Respectus Philologicus 13(18)A, 129–142. Aliūkaitė Daiva 2008a: Tarmiškai kalbančio žmogaus stereotipai: apriorinės eilinių kalbos bendruomenės narių nuostatos. – Respectus Philologicus 14(19), 23–45. Aliūkaitė Daiva 2009: Perceptyviniai dialektų tyrimai: mentalinis žemėlapis. – Respectus Philologicus 15(20), 164–179. Aliūkaitė Daiva, Bakšienė Rima, Jaroslavienė Jurgita et al. 2014: Punktų tinklo tankis geolingvistinės skirties aukštaičiai: žemaičiai požiūriu. – XXI a. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas (žemėlapiai ir jų komentarai), sud. Danguolė Mikulėnienė, Violeta Meiliūnaitė. Vilnius: Briedis, 129–196. Aliūkaitė Daiva, Mikulėnienė Danguolė 2014: Geolektų ir regioninių dialektų formavimosi ypatumai Lietuvoje. – XXI a. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas (žemėlapiai ir jų komentarai), sud. Danguolė Mikulėnienė, Violeta Meiliūnaitė. Vilnius: Briedis, 257–262. Aliūkaitė Daiva, Mikulėnienė Danguolė 2014a: Geolingvistika: ideologija, teorija ir metodai. Pagrindinės sąvokos. – XXI a. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas (žemėlapiai ir jų komentarai), sud. Danguolė Mikulėnienė, Violeta Meiliūnaitė. Vilnius: Briedis, 29–47. Aliūkaitė Daiva, Mikulėnienė Danguolė 2016: Perceptyviosios dialektologijos instrumentai ir tyrimų kryptys: variantų arealai mentaliniuose žemėlapiuose (Biržų atvejis). – Acta Linguistica Lithuanica LXXIV, 89–120. Aliūkaitė Daiva, Mikulėnienė Danguolė 2016a: Lietuvos gimnazistų požiūris: išilavinimas Lietuvos gimnazijų vaizdiniuose. – Verbum 7, 17–33. Prieiga internete: http://www.zurnalai.vu.lt/verbum/article/view/10283 [žiūrėta 2019-09-15]. 194 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Jaunųjų rytų aukštaičių – kupiškėnų ir uteniškių – kalbinės giminės vaizdai Aliūkaitė Daiva, Mikulėnienė Danguolė, Čepaitienė Agnė, Geržotaitė Laura 2017: Kalbos variantiškumas ir jo vertinimas perceptyviosios dialektologijos požiūriu: variantų ir vietų vaizdiniai. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Aliūkaitė Daiva, Valikonė Jolanta 2012: Bendrinės kalbos ir tarmės domenai. – Verbum 3, 7–20. Balčiūnienė Asta, Rinkauskienė Regina, Meiliūnaitė Violeta 2017: Kupiškėnų ir uteniškių pabio šnektų fonetinė kaita XXI a.: Vabalninko, Darsūškių ir Salamiesčio punktų atvejis. – Lituanistica 1(107), 38–60. Baranovskij Antonij [=Барановский Антоний] 1898: Замѣчанія о литовскомъ языкѣ и словарѣ. Санктпетербургъ: Типографія Императорской Академіи Наукъ. Chambers Jack K., Trudgill Peter 2004: Dialectology. Second Edition. Cambridge University Press. Čepaitienė Agnė 2018: XXIa. pradžios aukštaičių patarmių kaita: regioninis aspektas. Daktaro disertacija. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Dailey-O’Cain Jennifer 1999: The perception of Post-Unification German Regional Speech. – Handbook of Perceptual Dialectology 1. Ed. Dennis Preston. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 227–242. Diercks Willy 2002: Mental maps. Linguistic-Geographic Concepts. – Handbook of Perceptual Dialectology 2. Ed. Daniel Long, Dennis Preston. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 51–70. Eckert Penelope 1997: Age as a Sociolinguistic Variable. – Handbook of Sociolinguistics. Ed. Florian Coulmas. Oxford: Blackwell, 151–167. Evans Betsy 2002: Attitudes of Montreal Students towards Varieties of French. – Handbook of Perceptual Dialectology 2. Ed. Daniel Long, Dennis Preston. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 71–93. Fishman Joshua A. 1972: The Relationship Between Micro- and Macro-sociolinguistics in the Study of Who Speaks What Language to Whom and When. – Sociolinguistics. Eds. John Bernard Pride, Janet Holmes. Harmondsworth: Penguin Books Ltd., 15–32. Garrett Peter, Williams Angie, Evans Betsy 2005: Accessing Social Meanings: Values of Keywords, Values in Keywords. – Acta Linguistica Hafniensia: International Journal of Linguistics 37(1), 37–54. Geržotaitė Laura 2015: Geolingvistinė Antano Baranausko lietuvių tarmių klasifikacijos analizė. – Kalbos istorijos ir dialektologijos problemos 4, sud. Vilija Ragaišienė, Violeta Meiliūnaitė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 133–165. Straipsniai / Articles 195 LAURA GERŽOTAITĖ Geržotaitė Laura 2016a: Vartotojo veiksnys: subjektyvusis Lenkojos lietuvių šnektų vaizdas mentaliniuose žemėlapiuose. – Lietuvių tarmių kaita XXI a. pradžioje: Lenkijos lietuvių šnektos, sud. Danguolė Mikulėnienė, Asta Leskauskaitė, Vilija Ragaišienė, Laura Geržotaitė, Nijolė Birgelienė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 321–339. Geržotaitė Laura 2016b: Lietuvos tarmių klasifikacijos tyrimas geolingvistiniu aspektu. Daktaro disertacija. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Geržotaitė Laura 2018: Naujų duomenų Antano Baranausko lietuvių tarmių skirstymo rekonstrukcija. – Linguistica Lettica 26, 174–190. Geržotaitė Laura, Čepaitienė Agnė 2016: Vilkaviškio jaunųjų kalbinė gimtinė: ribos, taisyklingumo ir patrauklumo vertės. – Verbum 7, 84–100. Prieiga internete: http://www.zurnalai.vu.lt/verbum/article/view/1028 [žiūrėta 2019-09-10]. Geržotaitė Laura, Mikulėnienė Danguolė 2014: Geolektų ir regiolektų formavimas Lietuvoje: žemėlapis ir komentarai. – XXIa. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas (žemėlapiai ir jų komentarai), sud. Danguolė Mikulėnienė, Violeta Meiliūnaitė. Vilnius: Briedis, XIII žemėlapis ir komentaras (sp. įklija). Girdenis Aleksas, Zinkevičius Zigmas 1966: Dėl lietuvių kalbos tarmių klasifikacijos. – Kalbotyra 14, 139–147. Hagen Anton M. 1989: Frisian and Education in the Netherlands. – Dialect and Education: Some European Perspectives. Eds. Jenny Cheshire, Viv Edwards, Henk Musterman, Bert Weltens. Clevedon: Multilingual Matters, 48–61. LKTChr 2004: Lietuvių kalbos tarmių chrestomatija, sud. Rima Bacevičiūtė, Audra Ivanauskienė, Asta Leskauskaitė, Edmundas Trumpa. Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla. Long Daniel 1999: Geographical Perception of Japanese Dialect Regions. – Handbook of Perceptual Dialectology 1. Ed. Dennis Preston. Amsterdam, Philadelpia: John Benjamins Publishing Company, 177–198. Mikulėnienė Danguolė 2018: Multimodalis tarmétros modelis: vietinės lenkų kalbos variantiškumo Lietuvoje tyrimo galimybės. Prieiga internete: http://www.lenkutarmes.llt.vu.lt/files/mikuleniene_%20tarmetros_modelis.pdf [žiūrėta 2019-10-05]. Mikulėnienė Danguolė, Leskauskaitė Asta, Ragaišienė Vilija, Geržotaitė Laura, Birgelienė Nijolė 2016: Lietuvių tarmių kaita XXI a. pradžioje: Lenkijos lietuvių šnektos. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Mikulėnienė Danguolė (sud. ir aut.), Meiliūnaitė Violeta (sud. ir aut.) 2014: XXIa. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas (žemėlapiai ir jų komentarai). Vilnius: Briedis. 196 Acta Linguistica Lithuanica LXXI Jaunųjų rytų aukštaičių – kupiškėnų ir uteniškių – kalbinės gimtinės vaizdiniai Mikulėnienė Dangolė, Meiliūnaitė Violeta 2017: Tarmiškumo matmuo Lietuvos etnografinių regionų struktūroje. – Naujos regionų tapatybės konstravimas. Integralumas, sumanumas, konkurencingumas, sud. Arūnas Augustinaitis, Jolanta Zabarskaitė, Danguolė Mikulėnienė, Violeta Meiliūnaitė et al. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 169–195. Morkūnas Kazys 1977: Įvadas. – Lietuvių kalbos atlasas 1. Leksa. Vilnius: Mokslas, 7–18. Preston Dennis 1989: Perceptual Dialectology: Nonlinguists’ Views of Areal Linguistics. Dordrecht: Foris. Preston Dennis 1999: Introduction. – Handbook of Perceptual Dialectology 1. Ed. Dennis Preston. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, xxii–xl. Preston Dennis 1999a: A Language Attitude Approach to the Perception of Regional Variety. – Handbook of Perceptual Dialectology 1. Ed. Dennis Preston. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 359–373. Salys Antanas 1933: Kelios pastabos tarmių istorijai. – Archivum Philologicum 4, 21–34. Salys Antanas 1935: Lietuvių kalbos tarmės. Rankraščio teisėmis. Kaunas. Salys Antanas 1946: Lietuvių kalbos tarmės. Rankraščio teisėmis. Tiubingenas. Savoniakaitė Vida 2003: Aukštaičiai: „ribų“ sampratos. – Lituanistica 3(55), 101–112. Zinkevičius Zigmas 1969: Apie lietuvių kalbos tarmių skirstymą. – Lietuvos TSR mokslų akademijos darbai. A serija 3(31). Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 365–380. Images of Linguistic Homeland of the Young Eastern Aukštaitians of Kupiškis and Utena SUMMARY The article deals with the images of linguistic homeland of young people from locations within the area of the traditional Eastern Aukštaitian subdialects of Kupiškis and Utena. The material surveyed in the study consts of the data from the research study conducted under the principles of perceptual dialectology. Straipsniai / Articles 197 LAURA GERŽOTAITĖ The images of linguistic homeland embed in the respondents’ consciousness are highlighted on the basis of the data from several tasks presented in the survey: discussion on the frequency of choice and the domains of usage of the dialectal code; exploration of the drawn (mental) maps of dialect language areas, and analysis of the associations of a dialect speaker. The data analysis shows that the school students of Utena tend to identify themselves with dialect expression more often. Kupiškis youth manifest a more pronounced trend of distancing themselves from their own linguistic code. This attitude, which is characteristic of the part of the young members of the language community, might have been the product of the (self-)esteem of their birthplace. A comparable set of results was obtained by arranging the material of the domains of usage of the dialectal code in a structured manner. Even though the students from both locations said they would speak a dialect everywhere and with all generations (which is to say, across all domains), it is the youth of Utena alone that tend to preserve their own linguistic variation. The typical linguistic expression of Kupiškis is considered to be an expression of the immediate environment, i.e. a separate domain. The drawn maps reveal that students from Utena are more inclined to identify their linguistic homeland with dialectal areas. By establishing an actual distance between themselves and the locations of the neighbouring subdialect, Panevėžys in particular, Kupiškis youth possibly dissociate themselves from their own linguistic expression. Both the subjects from Kupiškis and those from Utena tend to associate a person who speaks a dialect with rural areas. The subjects from Kupiškis tend to perceive a dialectal code as an expression of the older generation, i.e. the past. They find this expression an integral part of respect for language, culture, and land more often compared to the students from Utena. The borders of the variation of the linguistic homeland drawn on the maps of the respondents from Utena virtually coincide with the boundaries of the East Eastern Aukštaitian regiolect that linguists defined in the second decade of the twenty-first century. This linguistic formation is very similar to the area of the so called Fifth Eastern from the reconstructed map of dialects by Antanas Baranauskas or the Eastern Aukštaitians of Kupiškis under the classification of dialects by Zigmas Zinkevičius and Aleksas Girdenis and the surrounding area of the so called Sixth Eastern or the subdialect of Utena. The images of variation that emerge from the attitudes of the young language users virtually overlap with the historical objective linguistic variation both of their linguistic homeland and of the entire eastern part of the Lithuanian language area. Įteikta 2019 m. lapkričio 19 d. LAURA GERŽOTAITĖ Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, LT-10308, Vilnius, Lietuva [email protected] 198 Acta Linguistica Lithuanica LXXI