Danguolė Mikulėnienė. „Lietuvių tarmėtyra: genezė, raida ir paradigminiai lūžiai. I dalis. Ikitarmėtyrinis laikotarpis. Lietuvių tarmėtyros pradžia: tarmių skyrimas, tyrimų perspektyvų užuomazgos ir jų tipai“

VYTAUTAS KARDELIS Vilniaus universitetas Forskningsområden: dialektologi, språkhistoria, kognitiv semantik, variation i språket DOI: https://doi.org/10.35321/all82-12 Danguolė Mikulėnienė LITAUISK DIALEKTOLOGI: GENESIS, UTVECKLING OCH PARADIGMATISKA BROTT. DEL I. DEN FÖRDIALEKTOLOGISKA PERIODEN. DEN LITAUISKA DIALEKTOLOGINS BÖRJAN: KLASSIFICERING AV DIALEKTER, FRÖN TILL FORSKNINGSPERSPEKTIV OCH DERAS TYPER Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras, 2018, 319 p. ISBN 978-5-420-01809-5 (bendras), ISBN 978-5-420-01810-1 (I tomas) Under lång tid dominerade en framträdande och betydande gestalt fälten för forskning om litauiska språkets historia – professor Algirdas Sabaliauskas – och hans klassiska serie verk om den litauiska lingvistikens historia, ”Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija” (Sabaliauskas 1979; 1982; 2012). Med all respekt för professor A. Sabaliauskas och hans arbeten bör det också sägas, och samtidigt glädjande konstateras, att professor Danguolė Mikulėnienė har öppnat ett nytt kapitel i den litauiska lingvistikens historia, ägnat åt den litauiska dialektologins historia. D. Mikulėnienė har planerat att ge ut en trilogi av monografier, vars ”titel ’Lietuvių tarmėtyra: genezė, raida ir paradigminiai lūžiai’ visar att de tre deskriptiva och kritiska diskurserna (Del 1: ’Den fördialektologiska perioden. Den litauiska dialektologins början: klassificering av dialekter, frön till forskningsperspektiv och deras typer’. Del 2: ’Den pregeolingvistiska och geolingvistiska perioden inom den litauiska dialektologin. Den endimensionella dialektologin under 1900-talet: forskningstyper och inriktningar’. Del 3: ’Den neogeolingvistiska perioden. Litauisk dialektologi under 2000-talet: multifunktionell 202 Acta Linguistica Lithuanica LXXXII Danguolė Mikulėnienė. Litauisk dialektologi: uppkomst, utveckling och paradigmskiften. Del I modellen för dialektologin”) är målet att belysa hur litauisk dialektologi, som en vetenskaplig paradigm för språklig variation, växte fram och utvecklades inom litauisk språkvetenskap” (s. 9). Med författarens egna ord: ”Denna monografiska trilogi är alltså det första försöket att mer systematiskt beskriva den litauiska dialektologins rötter och början, och att uppmuntra sökandet efter bortglömda data och äldre arkivmaterial för nya sidor i den litauiska språkvetenskapen, det vill säga att klargöra hur den vetenskapliga kunskapen om regional variation utvecklades och fortsätter att utvecklas även inom dagens språkvetenskap” (s. 10). Både titlarna på monografitrilogins delar och det nyss citerade syftet med trilogin visar tydligt att D. Mikulėnienė har valt en annan väg för att skriva språkvetenskapens historia än klassikern A. Sabaliauskas. För att lyfta fram den grundläggande skillnaden mellan dessa två synsätt och strategier för historieskrivning behöver jag inte vara originell. På baksidan av historikern Aurelijus Giedas monografi ”Manifestuojanti Klėja”, utgiven 2017, står följande tanke av professor Alfredo Bumblauskas: ”Historiografins historia har länge handlat om vem som skrev vad och när. Aurelijus Gieda valde en annan väg: han skrev en bok om vem som tänkte vad och hur. Han lyckades upptäcka en litauisk historiker och berätta om sådant som vi hittills inte hade sett.” Professor A. Bumblauskas träffande beskrivning kan nästan ordagrant tillämpas även på professor D. Mikulėnienės bok ”Lietuvių tarmėtyra: genezė, raida ir paradigminiai lūžiai. I dalis. Ikitarmėtyrinis laikotarpis. Lietuvių tarmėtyros pradžia: tarmių skyrimas, tyrimų perspektyvų užuomazgos ir jų tipai” – knappast skulle man kunna beskriva och blottlägga bokens väsen träffsäkrare. Därför kan jag, med en lätt parafras på professor A. Bumblauskas, säga: ”Den litauiska dialektologins (och språkvetenskapens i allmänhet) historia har länge handlat om vem som skrev vad och när. Professor Danguolė Mikulėnienė valde en annan väg: hon skrev en bok om vem som tänkte vad och hur. Hon lyckades upptäcka litauisk dialektologi och berätta om sådant som vi hittills inte hade sett.” Det råder alltså inget tvivel om den första monografiska trilogidelens aktualitet och nyhetsvärde: deras kärna uttrycks i det parafraserade citatet. Monografin, redigerad av dr Audra Ivanauskienė, gavs ut av Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras, formgavs av konstnären Alfonsas Žvilis och sattes professionellt och omsorgsfullt av Darius Šimkūnas. Texten kompletteras med 86 illustrationer (ett block med illustrationer och kartor), där kartograferna Vigilija Krikščiūnienė, Neringa Matulevičiūtė-Turlienė, Rima Svilienė och Loreta Šutinienė har bidragit; illustrationerna förbereddes för tryck av Laima Gelčiūtė. Sammanfattningen av monografin översattes till engelska av dr Anna Ruskan. Monografin består av ett förord, som inte bara innehåller förordets genremässiga kännetecken utan också presenterar författarens originella syn på dialektologins utveckling – man kan säga att det utgör ryggraden i den kommande monografitexten och analysen. De centrala grundvalarna för detta synsätt är författarens indelning av litauisk dialektologi i tre stadier: 1) dialektologins början och det pregeolingvistiska stadiet, 2) det geolingvistiska stadiet, 3) det neogeolingvistiska stadiet (s. 11), samt tre villkor som enligt författaren är nödvändiga för litauisk dialektologi som Recensioner / Reviews 203 VYTAUTAS KARDELIS att bli en självständig språkvetenskaplig disciplin: ”en karta över det undersökta området med språkvarianter, med tydliga gränser, har utarbetats <…>”, ”ett frågeformulär lämpat för insamling av dialektmaterial har utarbetats <…>” och ”en klassifikation av dialekterna inom ett visst språkområde har skapats <…>” (s. 12). Därefter följer inledningen, där monografins syfte och uppgifter anges (nyckeluttrycken i detta kapitel är att kritiskt bedöma, lyfta fram och aktualisera, undersöka och bedöma systematiskt, samt att bedöma ur ett internationaliseringsperspektiv); metoderna presenteras och monografins nyhetsvärde, aktualitet och betydelse framhävs. Inledningen avslutas med en kort presentation av monografins struktur. Monografin på 319 sidor består av fyra kapitel, som i sin tur är indelade i avsnitt och underavsnitt. Det första kapitlet behandlar indelningen av det litauiska språkområdet och riktar uppmärksamheten mot den fördialektologiska dialektnomenklaturen och scenarier för språknormering i äldre grammatiker. Det andra kapitlet ägnas åt att diskutera perspektiven för forskning om språklig variation under 1800-talet (här analyseras A. Schleicheris, A. Bezzenbergerios och F. de Saussures resor till Litauen; S. Mikuckios, J. Kuznecovo, E. Volteris och L. Geitlerios expeditionsverksamhet; A. Schleicheris, F. Kuršaitis, A. Bezzenbergerios, S. Mikuckios, J. Juškas och J. Karłowicziaus iakttagelser om dialektdrag; de första försöken att klassificera dialekter i arbeten av S. Mikuckis, A. Schleicher, F. Kuršaitis, J. Juška, V. Porzeziński och M. Akelaitis; samt de grundläggande klassifikationerna av A. Baranauskas och K. Jaunius, enligt författaren). Det tredje kapitlet undersöker programinriktade litauiska dialektologiprojekt från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet (monografiska dialektbeskrivningar av F. Fortunatovas, A. Leskienas och K. Brugmannas, R. Gauthiot, K. Jurgelionis och K. Jaunius; det första litauiska språkfrågeformuläret; samt krestomatiska publikationer, däribland A. Baranauskas ”Anykščių šilelis”). Det fjärde kapitlet ägnas åt att diskutera och bedöma internationaliseringsdiskursen inom litauisk dialektologi från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet; fortsättningen på nygrammatikernas forskning om det litauiska språket undersöks. Monografin avslutas med slutsatser; listor över tabeller och illustrationer, litteratur (317 poster), källor och förkortningar har lagts till. Sist kommer den redan nämnda sammanfattningen på engelska. Sammanfattningsvis kan man säga att monografin utan tvekan uppfyller alla formella krav som ställs på en publikation av detta slag. De viktigaste påståendena och, enligt min uppfattning, kännetecknen och aspekterna hos denna första del av monografitrilogin är följande: som redan nämnts är det en bok om vad dialektologerna tänkte, med andra ord en berättelse om idéer; det är inte bara en uppräkning av utförda arbeten, utan en kritisk analys av dessa arbeten, en framhävning av de dialektologiska stadier och paradigm som författaren urskiljer samt en analytisk och kritisk översikt över enskilda forskares verksamhet. Man bör också uppmärksamma ytterligare en viktig strukturell och innehållslig komponent i monografin: författarens strävan att inte dela upp analysen utan väva in den i den kronologiska vetenskapshistorien och den historiska och kulturella kontexten, samt hennes försök att anknyta till den europeiska språkvetenskapliga paradigmen – nygrammatikerna. 204 Acta Linguistica Lithuanica LXXXII Danguolė Mikulėnienė. Lietuvių tarmetyra: genezė, raida ir paradigminiai lūžiai. I dalis Den tidigare nämnda periodiseringen av den litauiska dialektologin är originell och grundar sig på de motiv och argument som författaren har föreslagit. Det är intressant att monografin introducerar begreppet variantiškumo, som på senare tid blivit allt populärare inom litauisk lingvistik. Arkivmaterialet är utan tvekan mycket viktigt: mycket av det har hittills varken publicerats eller ens nämnts, och det berikar i hög grad den litauiska dialektologins historia och forskningskontexten. Användningen av arkivmaterial är ytterligare en av monografins styrkor. Här kan också tilläggas att monografin innehåller väl utformade illustrationer; särskilt intressanta är de illustrativa avsnitten som inte är lättillgängliga i de hittills publicerade utgåvorna. Avsnitt 3.2 i det tredje kapitlet, ”Förankringen av junggrammatikernas koncept i den litauiska dialektologin” (s. 222–239), är intressant: här utvecklas temat om A. Baranauskas ”rehabilitering” som lingvist och dialektolog. Enligt min uppfattning är kronologisk framställning och analytisk karaktär de mest utmärkande dragen hos monografins text och, naturligtvis, dess innehåll. Med andra ord har texten fogats samman till en harmonisk, logisk och analytisk helhet, ofta berikad med detektiviska inslag och nya, hittills okända fakta ur forskarnas biografier och arbeten. Det är också viktigt att författaren, när hon ofta framför sin egen uppfattning som inte nödvändigtvis överensstämmer med etablerade eller utbredda påståenden, inte intar en kategorisk bedömares eller domares roll. Monografin lämnar stort utrymme för framtida diskussioner och överväganden, liksom för att även andra uppfattningar ska kunna utvecklas. Värdet av varje nytt arbete kan kanske mätas inte bara utifrån förhållandet mellan det undersökta objektet och de teoretiska och metodologiska paradigmen samt den empiriska evidensens tyngd och betydelse, utan också utifrån de idéer, dekonstruktioner och tolkningar som läggs fram för diskussion. Diskussioner är i alla händelser inte något negativt; de gör det möjligt att betrakta objektet från en annan vinkel, ur ett annat perspektiv och från en annan synpunkt. Sådant berikar bara kunskapen om själva objektet. I D. Mikulėnienės monografi behandlas också flera frågor som förtjänar en närmare diskussion. Jag har till exempel själv föreslagit en något annorlunda indelning av den litauiska dialektologins utvecklingsstadier (dialektologiska paradigm) (se Kardelis 2019: 53–54), men jag håller med om att D. Mikulėnienės modell, som bygger på relevanta argument, också kan diskuteras. Man kan exempelvis överväga förhållandet mellan den moderna terminologi som används i monografin och den lingvistiska tanken under den period som behandlas. Begreppen variantiškumas, periodens (1800-talets) och begreppet perspektyvos inbördes samband är till exempel intressanta, med tanke på den tidens teoretiska språkvetenskapliga grunder. Såvitt man kan förstå av kapitel II, ”Perspektiv på forskning om litauiskans variabilitet under 1800-talet”, handlar det, med moderna termer, om diatopisk variabilitet, som vid den tiden knappast kunde ha haft några tydligare alternativ. Man kan alltså fråga sig vad de författare som nämns i kapitel II egentligen förstod med detta: variabilitet eller inventering och klassificering av drag? Recensioner / Reviews 205 VYTAUTAS KARDELIS Med tanke på D. Mikulėnienės avsikt, som nämndes i början av denna översikt, att förbereda en trilogi av monografier, vore det dock kanske något för tidigt och inte helt rationellt att nu ingående granska och diskutera trilogins första del. Som det fortfarande populära talesättet lyder: višiškus skaičiuoja rudeni; en ingående diskussion bör därför vänta tills trilogins två återstående delar och en samlad, utförlig bild av analysen av den litauiska dialektologin finns tillgängliga. Då blir hela forskningskontexten synlig, och idéer och slutsatser kommer att utkristalliseras och knytas samman. Därför blir det också betydligt enklare och mer meningsfullt att diskutera helheten. Sammanfattningsvis kan man säga kort: en sådan historia om den litauiska dialektologin som D. Mikulėnienė har börjat skriva har länge varit efterlängtad. Den är redan viktig och kommer även i framtiden att vara betydelsefull, inte bara för dialektologer, utan också för att förstå den litauiska lingvistikens historia i stort, forma forskningens framtidsutsikter och utveckla diskussionen. Det återstår bara att önska författaren all framgång och invänta trilogins kommande monografidelar. LITERATŪRA Gieda Aurelijus 2017: Manifestuojanti Klėja. Istorikai ir istorika Lietuvoje 1883–1940 metais, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Kardelis Vytautas 2018: Arealinis tipologinis lietuvių tarmių kompleksiškumas. Aukštaičiai, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Mikulėnienė Danguolė 2018: Lietuvių tarmėtyra: genezė, raida ir paradigminiai lūžiai 1: Ikitarmėtyrinis laikotarpis. Lietuvių tarmėtyros pradžia: tarmių skyrimas, tyrimų perspektyvų užuomazgos ir jų tipai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras. Sabaliauskas Algirdas 1979: Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija: iki 1940, Vilnius: Mokslas. Sabaliauskas Algirdas 1982: Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija: 1940–1980, Vilnius: Mokslas. Sabaliauskas Algirdas 2012: Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija: 1980–2010, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Įteikta 2020 m. balandžio 24 d. VYTAUTAS KARDELIS Vilniaus universitetas Filologijos fakultetas Taikomosios kalbotyros instituto Lietuvių kalbos katedra Universiteto g. 5, LT-01131 Vilnius, Lietuva [email protected] 206 Acta Linguistica Lithuanica LXXXII