Peter Wiesinger Albrecht Greule. „Baiern und Romanen. Zum Verhältnis der frühmittelalterlichen Ethnien aus der Sicht der Sprachwissenschaft und Namenforschung“

HARALD BICHLMEIER Sachsiska vetenskapsakademien i Leipzig Martin-Luther-universitetet Halle-Wittenberg Forskningsområden: toponomastik (germansk, keltisk), gammaliranistik, mykenologi, indoeuropeistik, etymologi. DOI: doi.org/10.35321/all83–17 Peter Wiesinger, Albrecht Greule BAJER OCH ROMANER. OM FÖRHÅLLANDET MELLAN DE TIDIGMEDELTIDA ETNISKA GRUPPERNA UR SPRÅKVETENSKAPENS OCH NAMNFORSKNINGENS PERSPEKTIV Kartografi: Michael Schefbäck. Tübingen: Narr Francke Attempto, 2019, 250 sidor. ISBN: 978–3–7720–8659–5 (tryckt); 978–3–7720–5659–8 (e-bok) Toponomastiken för de äldre språkskikten i (Mellan-)Europa har från indoeuropeistiskt håll inte längre undersökts systematiskt sedan år(tio)den tillbaka och framför allt knappast i monografiska arbeten. Undantag är enskilda verk som Scheungraber, Grünzweig (2014), vilka dock över stora delar i första hand endast sammanställer det befintliga kunskapsläget utan att verkligen leverera nya resultat. Den systematiska undersökningen av detta språkmaterial på den aktuella indoeuropeistikens nivå är således fortfarande ett forskningsdesiderat. Större undersökningar har framför allt ägnats det keltiska onymiska materialet, som sannolikt får betraktas som det bäst undersökta (Falileyev, Gohil, Ward 2010; Anreiter 1996, 2016; Sims-Williams 2006; Raybould, Sims-Williams 2007–2009 samt ytterligare talrika studier av personnamn, såsom Meid 2005). På aktuell indoeuropeistisk nivå var 360 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII Peter Wiesinger Albrecht Greule. Baiern und Romanen. Zum Verhältnis der frühmittelalterlichen Ethnien aus der Sicht der Sprachwissenschaft und Namenforschung även undersökningen av de antikt belagda namnen i Pannonien genom Anreiter (2001). När det gäller hydronymerna bör DGNB (2014) framhållas; trots sina svagheter i detalj och sin överdrivna korthet (jfr Bichlmeier 2015, 2015a) får det betraktas som ett verk som ger en god överblick. Ur detta perspektiv är DONB (2012) mindre lyckat, vilket också beror på artiklarnas överdrivna korthet och ännu mer på den fackliga disparatheten hos de nästan 90 medarbetarna som bearbetat artiklarna. 1. ALLMÄNT OM BOKEN Det här presenterade gemensamma arbetet av de båda välkända germanisterna har enligt egen utsago framför allt skrivits för att vederlägga en (för recensenten hittills helt okänd och sannolikt sedan åtminstone ett årtionde inte längre relevant hypo-)tes, som tycks ha varit spridd särskilt i arkeologkretsar kring och efter år 2000: nämligen att bajrarna ytterst skulle vara av romanskt ursprung (s. 21–25, baksidan). Liksom för de båda författarna framstår det även för recensenten, med tanke på att bayerskan nu en gång är en varietet av tyskan och att man i Bayern och Österrike alltså i första hand talar tyska, som oklart hur man kan komma fram till denna uppfattning. 2. OM BOKENS FÖRSTA DEL (S. 11–98) Bokens första del behandlar alltså denna teori av arkeologerna och vederlägger den tydligt. Efter en forskningsöversikt framställs den bayerska språkhistorien och därmed även historien om namn som integrerats i bayerskan på ett föredömligt, om än stundtals tämligen kondenserat sätt. Det är beklagligt att de tidsangivelser för bland annat den första och andra ljudförskjutningen, i-omljudet, a-omljudet, yngre monoftongerings- och diftongeringsprocesser etc., som säkert i sin helhet är genomgående riktiga, huvudsakligen ges utan hänvisningar till vidare litteratur. För läsare som är mindre förtrogna med ämnet kan det ibland uppstå det felaktiga intrycket att det rör sig om insikter som författaren (här Wiesinger) själv har vunnit fram till på nytt. Så är dock knappast någonsin fallet. Bokens uppgifter om dateringen av de ljudliga processerna i germanska och tyska har här sammanställts i tabellform, varigenom även de enstaka avvikelserna mellan dateringarna blir synliga: Recensioner / Reviews 361 HARALD BICHLMEIER Process | Datering | Sida Avrundning före-/tidigurgerm. *o > urgerm. *a i den betonade stavelsen | ”troligen genomförd senast omkring Kristi födelse” ”den germanska ljudförändringen o > a, genomförd omkring Kristi födelse” | 61 84 Avrundning före-/tidigurgerm. *o > urgerm. *a i namnens kompositionsfog | efter 1:a årh. e.Kr.? (Chariovalda hos Tacitus) | 61 före-/tidigurgerm. *ā > urgerm. *ō | ”genomförd senast under 1:a årh. e.Kr.” | 61 äldre i-omljud urgerm. *e > i | ”från och med 2:a årh. e.Kr.”, ”avslutad omkring 600” ”från omkring 150 till senast 700” före ”det utgående 7:e årh.” | 62 95 124 a-omljud *i > *e | 2:a årh. e.Kr. till 600 (samtidigt med i-omljudet) ”från omkring 150 till senast 700” | 62 95 äldre akter av den andra ljudförskjutningen (t, p, k > ss/z, ff/pf, <ch> [χχ] (alltså k endast intervokaliskt) | ”inleds omkring 600”, ”inleds tidigast efter 565” ”ca 600–650” ”genomförd senast omkring 650” | 49, 55, 60, 63, 64 65 66 Andra fasen av den andra ljudförskjutningen (d > t) | (senast) första hälften av 8:e årh. ”ca 700–760” | 62, 64 65 Tredje fasen av den andra ljudförskjutningen (b > p) | ”ungefär 740 till 780” | 64, 66 baj., alem. k > ”ch” > [kχ] i anslutning, i gemineringen, efter nasal” | ”ungefär 740 till 780” | 65 Fjärde fasen av den andra ljudförskjutningen (g > k) | 2:a hälften av 8:e årh. ”omkring 760 till före 800” | 62 65, 66 Höjning o > u /_ NK | 2:a hälften av 8:e årh. | 62 yngre i-omljud | 2:a hälften av 8:e årh. till in på 12:e årh. ”från 9:e årh. till den senfornhögtyska tiden på 11:e årh.” | 67–69 126 Accentförskjutning till den första stavelsen vid integration i forn högtyska | ”fram till mitten av 11:e årh.” | 70 362 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII Peter Wiesinger Albrecht Greule. Baiern und Romanen. Zum Verhältnis der frühmittelalterlichen Ethnien aus der Sicht der Sprachwissenschaft und Namenforschung Process Datering Sida så kallad ”nyhögtysk” diftongering av mht. ī – ū – iü ”redan från och med andra fjärdedelen av 12:e årh., utgående från det mellabayerska Donauområdet” 70f. 3. OM BOKENS ANDRA DEL 3.1. Disposition Bokens andra del (s. 99–218) omfattar de områdesordnade namnkatalogerna (Södra Bayern: Greule; Österrike: Wiesinger) (varvid namnen numrerats för motsvarande korshänvisningar): 175 namn i antik-romansk tradition (s. 99–186), 73 romansk-tyska blandnamn (s. 186–203), 20 Walchen-namn (alltså namn sammansatta med beståndsdelen walch- ’roman’; s. 203–208), 15 Parschalken-namn (s. 208–211). Därefter följer en uppräkning av de romansk-tyska namn som ska avskiljas (s. 213–218; endast med kommentarer om etymologin på högst två rader), alltså sådana namn som tidigare betraktades som blandnamn men nu förklaras på annat sätt. Därefter följer ytterligare nio kartor (på de opaginerade sidorna 221–229). I s. 54, anm. 64 får läsaren veta att kartorna 6–9 (alltså s. 226–229) är hämtade från Wiesinger 1994. Detta nämns inte i själva kartdelen. Boken avslutas med en förteckning över förkortningar (s. 231) och en litteraturförteckning (s. 233–246) samt ett register över de behandlade namnen av romansk-antikt, blandat ursprung, Walchen- och Parschalken-namnen (247–250 [tvåspaltigt]). 3.2. Om den indoeuropeistik och stavningen av rekonstruktionerna som används i boken Den andra huvuddelens är bokens problematiska del. Här diskuteras de enskilda namnen och analyseras även etymologiskt. Ett urval av belägg ges (naturligtvis företrädesvis de äldre), därefter följer etymologin. Dessa namnartiklar kan omfatta några rader, men är inte sällan också över en halv sida hos Greule och över en sida hos Wiesinger. Detta leder till en viss obalans i Recensioner / Reviews 363 HARALD BICHLMEIER framställningen, eftersom Wiesinger i sina namnartiklar låter betydligt mer historisk och geografisk information ingå än Greule gör. En diskussion av avvikande uppfattningar om ett namn förekommer för det mesta inte; ibland anförs två möjligheter, uppenbarligen något oftare i Wiesingers namnartiklar än i Greules artiklar. En annan skillnad mellan de båda författarna är att Wiesinger tycks ha ännu mindre förmåga än Greule att korrekt tillämpa de metoder och skrivsätt inom indoeuropeistiken som varit brukliga i ett halvt sekel. Hos Wiesinger finner man således nästan genomgående oreflekterat från IEW övertagna ansatser med två vokaler som ”idg. *bherem-” (s. 129); aspirationen upphöjs (liksom i det nyss anförda exemplet) i praktiken genomgående inte (annorlunda oftast hos Greule), och detsamma gäller den labialiserade sekundärartikulationen (samma ställe: *guremi stället för det korrekta *gᵘrem- – här återges alltså IEW felaktigt). Påfallande är den inkonsekvens som uppstår genom att man ibland i stället för *u respektive *ʷ använder den i det anglofoniska området vanligare skrivningen med *w respektive *ʷ; jfr exempelvis artikeln om Lech: ”idg. *wilikwō- ’befuktare’ till idg. *wleikw- ’befukta’” (s. 107; Greule) etc. Inte bara sådana inkonsekvenser borde ha gjort en förnyad genomgång av boken (av båda författarna) önskvärd. Ur indoeuropeistisk synvinkel måste det konstateras att den germanistiska namnforskningen i årtionden ignorerade indoeuropeistikens aktuella kunskapsläge och egentligen först sedan drygt ett årtionde gradvis börjat komma ikapp. Det bör här påpekas att de båda författarnas verksamhetsorter, Wien och Regensburg, också var Jochem Schindlers respektive Gert Klingenschmitts, två storheter inom indoeuropeistiken som förde ämnet tydligt framåt och redan sedan 1970-talet konsekvent och uteslutande arbetade med det fonologiska system som också används i LIV² och NIL. Det bör också påpekas att den germanistiska sidan (inte bara inom namnforskningen utan allmänt inom den historiska språkvetenskapen för (forn)germanska språk) inte bara i stor utsträckning har underlåtit att ta till sig den moderna indoeuropeistiken, eller fortfarande gör det (inte ens när den uttryckligen gäller germanskan, som exempelvis Müller 2007 eller EWAhd och EDPG), utan att även den för Bayern-Österrike viktiga forskningen inom keltologin, däribland arbeten på franska och engelska, i praktiken inte har införlivats (i citerad form) i de här föreliggande undersökningarna – detta gäller såväl onomastiska specialundersökningar som etymologika (så exempelvis EDPC, som sannolikt på grund av sin lättillgänglighet åtminstone regelbundet citerades av Greule i DGNB, men nu saknas här). I den föreliggande boken saknas (liksom redan i DGNB och i 364 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII Peter Wiesinger Albrecht Greule. Bauern und Romanen. Zum Verhältnis der frühmittelalterlichen Ethnien aus der Sicht der Sprachwissenschaft und Namenforschung många andra arbeten av de båda författarna exempelvis de (visserligen delvis problematiska men ändå grundläggande) verken av Delamarre (2007, 2012, 2017, DLG², DLG³, DTNG [det sistnämnda hade naturligtvis inte kunnat beaktas i något av verken, eftersom band 1 utkom först 2019]), vidare verken av Falileyev (Falileyev, Gohil, Ward 2010; Falileyev 2013, 2014), Lambert 2003, McCone 1996, Repanšek 2016, Sims-Williams 2006; Raybould, Sims-Williams 2007, 2009, Zair 2012 etc. samt LEIA, som tyvärr förblivit ett torso men hittills är den grundligaste etymologiska ordboken över ett enskilt fornkeltiskt språk. I bibliografin till den föreliggande boken tycks som etymologika över huvud taget endast IEW, LIV² och NIL förekomma, vilket med tanke på de många ord från olika språk som sedan också används argumentativt är fullständigt otillräckligt. Särskilt allvarligt är det ibland att, trots de många keltiska ansatserna, varken ACS [Holderl, eller LEIA eller EDPC (än mindre Delamarres, Lamberts eller Repanšeks arbeten) har citerats. Ibland hade det säkert också lönat sig att kasta en blick i EWAhd eller EDPG. Eftersom detta har pågått så länge leder det ibland till att olika klassificeringar av samma namn inom den germanistiska språkvetenskapen (respektive namnforskningen) och keltologin delvis har existerat sida vid sida i årtionden utan att någon diskussion har ägt rum: Isars namn har exempelvis av keltologer sedan åtminstone ett århundrade betraktats som klart keltiskt¹ (och är det på grund av fonetiska kriterier också säkert; jfr Bichlmeier 2016) – här klassificeras det åter som ”idg.-förgerm.” eller liknande. Dessutom gäller även för denna bok att den vetenskapliga uppfattningen om de enskilda namnen långt ifrån är så enig som det antyds här: samma problem kunde redan konstateras beträffande DGNB (jfr Bichlmeier 2015, 2015a). För den föreliggande boken, som nu säkerligen var mindre begränsad av utrymmesrestriktioner än DGNB, hade det utan svårighet varit möjligt att åtminstone ta till sig hela den relevanta litteraturen om de enskilda namnen och även kort diskutera olika förslag till etymologi. Boken hade vunnit väsentligt på det och hade därigenom kunnat bli en handbok över de förtyska namnen i (Södra) Bayern och (Centrala) Österrike. Denna möjlighet försummades emellertid, eftersom litteratur från de båda senaste årtiondena som erbjuder nya insikter (det vill säga etymologier) och klargöranden konsekvent inte togs upp. Den ¹ Jfr exempelvis Pokorny 1914: 293, där han betecknar den bayerska Isar som keltisk, eller DLG² 191, Falileyev, Gohil, Ward 2010: 136; Delamarre 2012: 165; DLG³ 192; DTNG 1: 390, där *isarā också självklart betraktas som keltiskt. – Båda ståndpunkterna refereras av Bach 1954: 21f., utan att något avgörande träffas. Recenzijos / Reviews 365 HARALD BICHLMEIER Mottagandet av dessa arbeten, publicerade i tämligen etablerade serier och tidskrifter (det rör sig sammanlagt säkert om tre dussin titlar av olika författare), hade i många fall kunnat bidra till att undvika återtryckningen av föråldrade eller delvis till och med felaktiga/omöjliga lösningar eller, vid en framställning som motsvarar vetenskapens bruk och diskuterar de olika lösningsförslagen, till att förkasta dessa. Inte minst som en följd av att delar av den samtida vetenskapliga litteraturen inte tagits upp framträder i fråga om den citerade litteraturen i namnartiklarna en viss tendens till autoreferentialitet (Greule citerar ibland endast sig själv, Wiesinger föredrar sig själv); en ofta citerad författare är därutöver (för Bayern) von Reitzenstein (särskilt Reitzenstein 2006 [beträffande Altbayern], 2013 [beträffande Bayerisch Schwaben], i enstaka fall även Reitzenstein 1991). Greule hanterar litteraturen sparsammare totalt sett och citerar sällan mer än tre titlar, medan Wiesinger i genomsnitt citerar dubbelt så många; även generellt är Wiesingers namnartiklar i genomsnitt betydligt längre, eftersom de ofta dessutom ger en hel del om det benämnda objektets historia (se ovan). Att här visa dessa konstateranden med utvalda exempel skulle föra för långt och spränga ramen för denna tidskrift. Hänvisas bör här till den utförliga framställningen i Bichlmeier 2020, där allt detta redovisas utförligt genom mer än tre dussin exempel. Sammantaget framträder följande bild: Lika övertygande – om än fattig på litteraturhänvisningar – som bokens första del är, lika föga övertygar den andra delen med namnartiklarna. Namnartiklarna kännetecknas över stora delar av följande egenskaper: • När det gäller den använda transkriptionsformen för (ur-)indoeuropeiska rekonstruktioner (*w kontra *u, *bh kontra *bh⁻ etc.) är de inkonsekventa. • Relevant litteratur från de senaste två årtiondena citeras inte (även om intrycket ibland uppstår att den faktiskt har lästs) och förekommer följaktligen inte heller i litteraturförteckningen. Sammanlagt borde/ska säkert ytterligare tre dussin titlar av flera författare tillfogas. Av att denna litteratur, som delvis väsentligt förbättrar eller vederlägger äldre lösningar, inte tagits upp följer slutligen att boken som helhet sällan går utöver kunskapsläget från år 2000 och praktiskt taget aldrig över det från 2010. • Litteraturhänvisningarna, särskilt i den andra delen, är starkt autoreferentiella, särskilt beträffande hydronymerna. Litteratur som inte härrör från de båda författarna torde knappast utgöra hälften, vilket kan ge läsaren det felaktiga intrycket att etymologierna skulle kunna härröra från de citerade författarna, vilket de 366 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII Peter Wiesinger Albrecht Greule. Bayern und Romanen. Zum Verhältnis der frühmittelalterlichen Ethnien aus der Sicht der Sprachwissenschaft und Namenforschung emellertid i regel inte gör. ’Upptäckarna’ av de respektive etymologierna namnges i varje fall inte specifikt; ibland är lösningen redan ett århundrade gammal. • Endast i enstaka fall nämns konkurrerande förslag, och endast sällan diskuteras de. För det mesta anförs dock endast en lösning, och inte alltid den som (enligt allmän uppfattning respektive språkvetenskaplig insikt) är riktig. • Följaktligen presenteras i många fall en sedan länge förlegad eller sedan länge erkänd som felaktig etymologi; de erbjudna lösningarna innebär dessutom ofta ett steg tillbaka jämfört med det som redan uppnåtts tidigare, ibland även jämfört med vad de båda författarna redan har skrivit i sin egen citerade litteratur. • Flera gånger presenteras utan diskussion en lösning som den enda, trots att den inte alls framträder så i den litteratur som citeras för det aktuella namnet; den citerade litteraturen stöder alltså inte nödvändigtvis den presenterade etymologin. Det är glädjande att den absurda tesen om bajrarnas (språkligt) romanskt ursprung har vederlagts och att man nu har samlat det (i stort sett) fullständiga2 förtyska namnskicket i Altbayern och Centrala Österrike i en uppställning – som handbok över dessa namns etymologier är verket däremot inte användbart: visserligen anges sannolikt alla de äldsta beläggen, men etymologierna kan – särskilt när det rör sig om keltiska eller rentav förkeltiska bildningar – inte genomgående bedömas som riktiga. Försöket att införliva den moderna indoeuropeistiken i beskrivningen och förklaringen av namnen är visserligen lovvärt, men måste i slutändan betraktas som misslyckat. I detta avseende är boken en typisk företrädare för arbeten om de äldsta namnskikten i (Mellan-)Europa av författare med indoeuropeistiska kunskaper som inte är adekvata för ämnet. Bearbetningen av detta gamla namnskatt i Centraleuropa i dess helhet på en välgrundad indoeuropeistisk basis förblir alltså fortfarande ett desiderat. Den äger emellertid – även om den från germanistiskt håll ofta inte tas upp eller inte förstås – rum namn för namn, i löpande följd, i artiklar i tidskrifter och samlingsvolymer. ² Det kan exempelvis påpekas att artiklar om (Bad) Ischl, Iller, Ilz, Vils / Fils saknas; ytterligare namn torde också saknas. Recensioner / Reviews 367 HARALD BICHLMEIER LITTERATUR 1. ORDBÖCKER ACS – Holder Alfred 1896, 1904, 1907: Alt-keltisk språkförråd. 3 band, Leipzig: Teubner. Delamarre Xavier 2007: Keltiska personnamn i klassisk epigrafik. Nomina Celtica antiqua selecta inscriptionum, Paris: Edition Errance. Delamarre Xavier 2012: Keltiska ortnamn i det forntida Europa. (– 500 / + 500). Ordbok. (Collection les Hesperides), Paris: Éditions Errance. DGNB – Greule Albrecht 2014: Tysk hydronymbok. Etymologi för hydronymerna och de tillhörande områdes-, bebyggelse- och fältnamnen. Med medverkan av S. Hackl-Rößler, Berlin, Boston: de Gruyter. DLG² – Delamarre Xavier 2003: Ordbok över det galliska språket. Ett språkvetenskapligt angreppssätt till den kontinentala fornkeltiskan, Förord av P.-Y. Lambert, 2ᵉ upplagan, reviderad och kraftigt utökad, Paris: Edition Errance. DLG³ – Delamarre Xavier 2018: Ordbok över det galliska språket. Ett språkvetenskapligt angreppssätt till den kontinentala fornkeltiskan, Förord av P.-Y. Lambert, tredje upplagan, Paris: Edition Errance. DONB – Niemeyer Manfred (red.) 2012: Tysk ortnamnsbok, Berlin, Boston: de Gruyter. DTNG – Delamarre Xavier 2019–2021: Ordbok över galliska nominalstammar. A Dictionary of Gaulish Nominal Stems, Band I: Ab–/Ixs(o)–, Band II: Lab–/Uxs–pero– (Collection Linguistique 5, 6), Paris: Éditions Les Cent Chemins. EDPC – Matasović Ranko 2009: En etymologisk ordbok över protokeltiskan. (Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series 9), Leiden, Boston: Brill. EDPG – Kroonen Guus 2013: Etymologisk ordbok över protogermanskan. (Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series 11), Leiden, Boston: Brill. EWAhd – Etymologisk ordbok över fornhögtyskan. Band I: -a – bezzisto, av Albert L. Lloyd och Otto Springer, Göttingen, Zürich: Vandenhoeck & Ruprecht, 1988. Band II: bi – ezzo, av Albert L. Lloyd, Rosemarie Lühr och Otto Springer † med medverkan av Karen R. Purdy, Göttingen, Zürich: Vandenhoeck & Ruprecht, 1998. 368 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII Peter Wiesinger Albrecht Greule. Bayern och romer. Om förhållandet mellan de tidigmedeltida etniska grupperna ur språkvetenskapens och namnforskningens perspektiv Band III: fadum – fūstslag, av Albert L. Lloyd och Rosemarie Lühr med medverkan av Gerlinde Kohlrusch, Maria Kozianka, Karen R. Purdy och Roland Schuhmann, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 2007. Band IV: gāba – hylare, av Albert L. Lloyd och Rosemarie Lühr med medverkan av Gerlinde Schuhmann, Maria Kozianka, Karen R. Purdy och Roland Schuhmann, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 2009. Band V: iba – luzzilo, redigerad av Rosemarie Lühr, utarbetad av Harald Bichlmeier, Maria Kozianka och Roland Schuhmann med bidrag av Albert L. Lloyd med medverkan av Karen K. Purdy, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 2014. Band VI: māda – pūzza, redigerad av Rosemarie Lühr, utarbetad av Harald Bichlmeier, Maria Kozianka, Roland Schuhmann och Laura Sturm, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 2017. Band VII: quaderna – skazzōn, redigerad av Rosemarie Lühr, utarbetad av Dagmar S. Wodtko (ansvarig för arbetsenheten), Harald Bichlmeier, Maria Kozianka och Roland Schuhmann, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 2020. Falileyev Aleksander, Gohil E. Ashwin, Ward Naomi 2010: Ordbok över kontinentalkeltiska ortnamn. En keltisk följeslagare till Barrington-atlasen över den grekiska och romerska världen, Aberystwyth: CMCS. IEW – Pokorny Julius 1959: Indoeuropeisk etymologisk ordbok I, band, München, Bern: Francke. LEIA – Vendryes Joseph: Léxique étymologique d’Irlandais ancien. – A: Dublin: School of Celtic Studies, Dublin Inst. for Advanced Studies, 1959 (ND 1981). – B: Dublin: School of Celtic Studies, Dublin Inst. for Advanced Studies, Paris: Centre National de la Recherche Scientifique, 1981. – C: Dublin: School of Celtic Studies, Dublin Inst. for Advanced Studies, Paris: Centre National de la Recherche Scientifique, 1987. – D: Dublin: School of Celtic Studies, Dublin Inst. for Advanced Studies, Paris: Centre National de la Recherche Scientifique, 1983. – R, S: Dublin: School of Celtic Studies, Dublin Inst. for Advanced Studies, Paris: Centre National de la Recherche Scientifique, 1974. – T, U: Dublin: School of Celtic Studies, Dublin Inst. for Advanced Studies, Paris: Centre National de la Recherche Scientifique, 1978. LIV² – Rix Helmut et al. 2001: Lexikon över de indoeuropeiska verben. Rötterna och deras primära stamavledningar. Andra, förbättrade och utvidgade upplagan, Wiesbaden. NIL – Wodtko Dagmar S., Irslinger Britta, Schneider Carolin 2008: Nomina im Indogermanischen Lexikon, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag. Reitzenstein Wolf-Armin Frhr. von 1991: Lexikon bayerische Ortsnamen. Herkunft und Bedeutung. Zweite, verbesserte und erweitert Auflage, München: C. H. Beck. Recenzijos / Reviews 369 HARALD BICHLMEIER Reitzenstein Wolf-Armin Frhr. von 2006: Lexikon bayerischer Ortsnamen. Herkunft und Bedeutung. Oberbayern, Niederbayern, Oberpfalz, München: C. H. Beck. Reitzenstein Wolf-Armin Frhr. von 2013: Lexikon schwäbischer Ortsnamen. Herkunft und Bedeutung. Bayerisch-Schwaben, München: C. H. Beck. 2. YTTERLIGARE LITTERATUR Anreiter Peter 1996: Keltische Ortsnamen in Nordtirol. (Innsbrucker Beiträge zur Sprachwissenschaft, Vorträge und kleinere Schriften 65), Innsbruck: Institut für Sprachwissenschaft. Anreiter Peter 2001: Die vorrömischen Namen Pannoniens. (Archaeolingua: Series minor 16), Budapest: Archaeolingua. Anreiter Peter 2016: Nordtiroler Namen keltischer Herkunft, Wien: Praesens. Anreiter Peter, Chapman Christian, Rampl Gerhard 2009: Die Gemeindenamen Tirols: Herkunft und Bedeutung. (Veröffentlichungen des Tiroler Landesarchivs 17), Innsbruck: Universitätsverlag Wagner. Bach Adolf 1954: Deutsche Namenkunde. Band II: Die deutschen Ortsnamen. Teil 2: Die deutschen Ortsnamen in geschichtlicher, geographischer, soziologischer und psychologischer Betrachtung. Ortsnamenforschung im Dienste anderer Wissenschaften, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag. Bichlmeier Harald 2015: [Rez. zu:] Greule, Albrecht: Deutsches Gewässernamenbuch. Etymologie der Gewässernamen und der zugehörigen Gebiets-, Siedlungsund Flurnamen. Unter Mitarbeit von S. Hackl-Rößler, Berlin, Boston: de Gruyter, 2014. – Acta Linguistica Lithuanica 72, 269–276. Bichlmeier Harald 2015a: [Rez. zu:] Greule, Albrecht: Deutsches Gewässernamenbuch. Etymologie der Gewässernamen und der zugehörigen Gebiets-, Siedlungsund Flurnamen. Unter Mitarbeit von Sabine Hackl-Rößler, Berlin, Boston: de Gruyter 2014. – Kratylos 60, 82–89. Bichlmeier Harald 2016: Isar, Isel, Isen, Iser, Isny – Reflexe einer keltischen Gewässernamensippe in Bayern und Österreich mit einem Anhang zu Isura (Bayerisch-österreichische Ortsund Gewässernamen aus indogermanistischer Sicht 8). – Österreichische Namenforschung 42, 35–61. Bichlmeier Harald 2020: Forschungsbericht zur Toponomastik der älteren Sprachschichten (Mittel-)Europas. Teil I: Rezensionsaufsatz zu: Wiesinger Peter, Greule 370 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII Peter Wiesinger Albrecht Greule. Baiern und Romanen. Zum Verhältnis der frühmittelalterlichen Ethnien aus der Sicht der Sprachwissenschaft und Namenforschung Albrecht: Bajrare och romaner. Om förhållandet mellan de tidigmedeltida etniciteterna ur språkvetenskapens och namnforskningens perspektiv. Tübingen: Narr Francke Attempto 2019. – Kratylos 65, 1–85. Falileyev Alexander 2013: The Celtic Balkans, Aberystwyth: CMCS. Falileyev Alexander 2014: In Search of the Eastern Celts. Studies in Geographical Names, their Distribution and Morphology. (Archaeolingua, Series Minor 34), Budapest: Archaeolingua Alapítvány. Lambert Pierre-Yves 2003: La langue gauloise. Description linguistique, commentaire d’inscriptions choisies. Édition revue et augmentée. (Collection des Hesperides), Paris: Éditions Errance. McCone Kim 1996: Towards a relative chronology of ancient and medieval Celtic sound change. (Maynooth Studies in Celtic Linguistics 1), Maynooth: The Department of Old Irish, St. Patrick’s College. Meid Wolfgang 2005: Keltische Personennamen in Pannonien. (Archaeolingua, Series Minor 20), Budapest: Archaeolingua Alapítvány. Müller Stefan 2007: Zum Germanischen aus laryngaltheoretischer Sicht. Mit einer Einführung in die Grundlagen der Laryngaltheorie. (Studia Linguistica Germanica 88), Berlin, New York: de Gruyter. Pokorny Julius 1914: Herkunft und Etymologie des Wortes Eisen. – Kuhns Zeit-schrift 46, 292–294. Raybould Marilynne E., Sims-Williams Patrick 2007: A Corpus of Latin Inscriptions of the Roman Empire containing Celtic Personal names, Aberystwyth: CMCS. Raybould Marilynne E., Sims-Williams Patrick 2009: Introduction and Supplement to the Corpus of Latin Inscriptions of the Roman Empire containing Celtic Personal names, Aberystwyth: CMCS. Repanšek Luka 2016: Keltska dediščina v toponimiji jugovzhodnega alpskega prostora. (Linguistica & Philologica 33), Ljubljana: Založba ZRC. Scheungraber Corinna, Grünzweig Friedrich E. 2014: Die altgermanischen Toponyme sowie ungermanische Toponyme Germaniens. Ein Handbuch zu ihrer Etymologie. Unter Benutzung einer Bibliographie von Robert Nedoma herausgegeben von Hermann Reichert. (Philologica Germanica 34), Wien: Fassbaender. Sims-Williams Patrick 2006: Ancient Celtic Place-Names in Europe and Asia Minor. (Publications of the Philological Society 39), Oxford, Boston: Blackwell Publishing. Recenzijos / Reviews 371 HARALD BICHLMEIER Zair Nicholas 2012: The Reflexes of the Proto-Indo-European Laryngeals in Celtic. (Brill’s Studies in Indo-European Languages and Linguistics 7), Leiden, Boston: Brill. Inlämnad den 15 september 2020. HARALD BICHLMEIER Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg Orientalisches Institut Seminar für Indogermanistik und Allgemeine Sprachwissenschaft Ludwig-Wucherer-Str. 2 D-06099 Halle (Saale) [email protected] Sächsische Akademie der Wissenschaften zu Leipzig Arbeitsstelle Jena: Etymologisches Wörterbuch des Althochdeutschen Zwätzengasse 12a D-07743 Jena [email protected] 372 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII