Grasilda Blažienė & Laimutis Bilkis (Hrsg.). „Litauische Orts-, Flur- und Gewässernamen im europäischen Kontext“

JÜRGEN UDOLPH Centrum för namnforskning-Göttingen Göttingens vetenskapsakademi Vetenskapliga forskningsområden: historisk lingvistik, hydronymer, ortnamn, släktnamn. DOI: doi.org/10.35321/a1183-16 Grasilda Blažienė & Laimutis Bilkis (red.) LITAUISKA ORTNAMN, ÄGONAMN OCH VATTENNAMN I EUROPEISKT SAMMANHANG (= SKRIFTSERIE UTGIVEN AV SÄLLSKAPET FÖR BALTISKA STUDIER 2 (SGBS 2) baar-Verlag Hamburg 2019, 352 sidor. ISBN 978–3–935536–41–7 I förlagets presentation hänvisas redan i början till att Litauens ortnamn, ägonamn och vattennamn har många gemensamma drag med namnen i andra delar av Europa. Detta är en helt riktig bedömning, men de avgörande bidragen av K. Casemir, H. Krahe, W.P. Schmid och J. Udolph, som har påvisat likheterna mellan Baltikum (man får inte begränsa sig till Litauen eller litauiskan) och Italien, Adriatiska havet, Moselområdet, Nordtyskland eller Polen, nämns inte någonstans. Det får inte heller förtigas att baltiskans särställning inom Europas hydronymi gör det möjligt att lägga grunden för en modell över de indoeuropeiska språkens ordning, som W.P. Schmid utarbetat. Denna underlåtenhet är beklaglig – den relevanta litteraturen anger jag i slutet av recensionen. Recensioner / Reviews 353 JÜRGEN UDOLPH Redaktörerna för volymen, Grasilda Blažienė och Laimutis Bilkis, som också själva bidragit med artiklar, hade författarna Veronika Adamonytė, Harald Bichlmeier, Dalia Kačinaitė-Vrubliauskienė och Ilona Mickienė vid sin sida. Den största andelen av volymen står utan tvekan Harald Bichlmeier för, eftersom han översatt de flesta litauiska bidragen till tyska och även fungerat som vetenskaplig redaktör. I detalj innehåller volymen följande bidrag: 1. Ett förord av Grasilda Blažienė och Laimutis Bilkis (s. 7–10), 2. Morfologisk och semantisk analys av vattennamnen i västra Sydaukštaitija av Harald Bichlmeier (s. 13–84), 3. Ursprung och motivation hos helonymerna i västra Sydaukštaitija (s. 85–123), 4. Grasilda Blažienė, Ursprung och motivation hos de litauiska bebyggelsenamnena i distriktet Alytus (sydvästra Aukštaitija / västra Dzūkija) (s. 127–183), 5. Dalia Kačinaitė-Vrubliauskienė, Ursprung och motivation hos oronymerna i västra Sydaukštaitija (s. 185–220), 6. Ilona Mickienė. Drymonymerna i västra Sydaukštaitija: uppkomst och bildning (s. 221–249), 7. Ilona Mickienė, Onymerna i regionen Sydvästra Aukštaitija: översikt över ängsnamnens ursprung och bildning (s. 251–286), 8. Veronika Adamonytė, Ursprung och bildning hos agronymerna förbundna med mänsklig verksamhet i kommunerna Kapčiamiestis och Veisiejai (s. 287–313). Volymen avslutas med engelska sammanfattningar av bidragen (s. 315–321) och ett namnregister (s. 350), som läsaren av volymen tacksamt kommer att välkomna. I förordet av G. Blažienė och L. Bilkis ges en översikt över den forskning om litauisk toponymi som bedrivits under flera årtionden; ett bidrag som framför allt kommer att tilltala intresserade utanför Baltikum. Forskningsområdet skisseras och i ett kort men enligt min mening viktigt avsnitt framhålls att onomastiska spår från det utdöda jatvingiska språket fortfarande kan påvisas. Ett viktigt hjälpmedel för undersökningen av Litauens toponymi är en ortnamnsdatabas vid Litauens forskningscentrum för baltiska språk och namnforskning i Vilnius. I centrum för volymen står forskningen om ägo-, berg-, vatten- och ortnamn i undersökningsområdet. Med rätta hänvisas det i förordet till att Litauens toponymi och hydronymi (man får tillägga: hela Baltikums) har särskild betydelse för helhetsbilden, framför allt av Europas hydronymi (vilket jag redan inledningsvis hänvisade till genom att nämna några namn). I sitt bidrag Morfologisk och semantisk analys av vattennamnen i västra Sydaukštaitija undersöker H. Bichlmeier närmare omkring 330 namn på bäckar, floder och sjöar, varvid han med rätta bland annat stödde sig på A. Vanagas forskning. Undersökningsområdet ligger 354 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII Grasilda Blažienė & Laimutis Bilkis (red.). Litauiska ortnamn, ägonamn och vattennamn i europeiskt sammanhang i en kontaktzon mellan litauiska, vitryska och polska dialekter. De föreslagna tolkningarna är nästan genomgående problemfria; om omstridda fall som de följande går jag inte närmare in på: 1. Atešys, vars påfallande ekvation med At(h)esis (> Etsch / Adige) betecknas som en ”skenekvation” eller som en ”parallellbildning som uppkommit oberoende av varandra” (s. 31), varvid det belagda baltiska flodnamnet Atešė (omnämnt i denna volym på s. 148) förbigås, 2. en av H. Bichlmeier så benämnd ”fantomrot” *en–/ *on–, eftersom alla vattennamn som påstås kunna förbindas med den ligger i keltiskt område (jfr J. Udolph Inn < *Penios? (2020), s. 221–241), 3. skepsisen mot den hittillsvarande etymologin hos Nėmunas, eftersom –u– och –s–-stammar skulle stå bredvid varandra vid förbindelsen med lat. nemus ”(helig) lund” – något som W.P. Schmid utförligt behandlat i Onomastica Slavogermanica 23, s. 23. 4. Alnà, eftersom en rot *el–/ *ol– som antagits i äldre stavning inte skulle kunna beläggas, ”eftersom det helt enkelt inte finns en enda fortsättning av en rot med denna struktur i något enskilt indoeuropeiskt språk”, varvid man frågar sig varifrån då de två till tre dussin vattennamn i Europa kommer som utgår från *el–/ *ol– (utan någon igenkännbar initial konsonant), däribland vattendrag som Elbe, Aller, Wolga (W – är ett östslaviskt protetiskt ljud) osv. Namnen på träsk, myrar, vattenhål och liknande (”helonymer”) har L. Bilkis undersökt. Deras ursprung är på grund av den ofta ganska genomskinliga betydelsen endast sällan omstritt. Liksom hos en stor del av vattennamnen är andelen av antroponymiskt ursprung inte särskilt hög; mer än ¾ har appellativiskt ursprung. Man får tillägga att dessa proportioner hos namnen på rinnande vatten ännu tydligare ökar till förmån för det appellativiska ursprunget. Desto mer förvånande är det att man på senare tid även i undersökningar av vattennamn i Tyskland ofta antagit mänskliga verksamheter som grund för namngivningen. Ursprung och motivation hos de litauiska bebyggelsenamnena i distriktet Alytus har G. Blažienė behandlat. Med ”motivation” förstår författaren enligt W. Wenzel ”de motiv som fick namngivarna att med ett bestämt namn benämna en bestämd bebyggelse” (s. 125). Hon bearbetar materialet separat efter kommuner och samkommuner, varvid framför allt deantroponymiska, detoponymiska och deappellativiska bildningar kunde fastställas. Jag har endast kunnat finna litet som är värt ett tillägg, men beträffande ort- och vattennamnen Seirà, Seirijai, Seirijis (s. 33, 53, 166), som betecknats som oklara och omnämnts flera gånger, och där en förbindelse med lett. seiris ”klumpig människa” med rätta avvisas, vill jag hänvisa till den övertygande uppräkningen av talrika avledningar Recensioner / Recensioner 355 JÜRGEN UDOLPH till en indoeuropeisk rot *sei-/*soi-/*sōi-/*si-/*sī- ”droppa, rinna, vara fuktig” hos A. Greule, Vor- und frühgermanische Flußnamen am Oberrhein, 1973, s. 150–152, som tagit upp ett förslag av J. Otrebski Beiträge zur Namenforschung 12 (1961), s. 264f. Ursprung och motivation hos oronymerna i västra Sydaukštaitija lyder bidraget av D. Kačinitaitė-Vrubliauskienė. Med oronymer (= berg- och kullenamn; om en annan uppfattning, se s. 185f.) avses i allmänhet höjder. I Centraleuropa är de av mycket olika ålder. Ofta är de unga, men Alperna, Harz, Ifen har delvis uppnått hög ålder. I ett lågland som Litauen räcker några meters höjd för att något i vardagligt språk ska kallas ”berg” eller ”kulle”. Det finns namn med appellativiskt, antroponymiskt och toponymiskt ursprung, varvid många oronymer är så kallade primära bildningar, som bildats utan något ytterligare bildningsmedel. Vid uppräkningen av namnen lade jag märke till den relativt höga andelen hybrida bergnamn, som oftast innehåller ett från slaviskan lånat ord (s. 197–200). Om Drymonyme (skogsnamn) i västra Sydaukštaitija och deras uppkomst och bildning handlar I. Mickienės bidrag. Hon inleder det med en uppräkning av tidigare framlagda studier och redogör för undersökningsområdet (distrikten Alytus och Lazdijai). De 336 behandlade drymonymerna listas indelade efter appellativiskt och antroponymiskt ursprung, varvid den höga andelen lit. miškas ”skog” i drymonymer som består av syntagmer väcker uppmärksamhet. Den största andelen av skogsnamnen har appellativiskt ursprung. Bidraget av samma författare, I. Mickienė, om onymerna i regionen Sydvästra Aukštaitija är strukturerat på liknande sätt och erbjuder en översikt över ängsnamnens ursprung och bildning. Ängsnamnen utgör en mycket stor andel av namnen i undersökningsområdet; därför begränsades analysen till några få utvalda kommuner. Man får betona att särskilda undersökningar av ängsnamn hittills knappast har lagts fram, exempelvis i Tyskland. Här inordnas de oftast bland ”ägonamnen”. Man bör dock beakta att gamla ortnamn inte sällan ursprungligen var ägonamn, varunder även ängsnamn faller. I I. Mickienės uppräkning möter en tysk namnforskare ibland också namn som han känner igen – för det mesta via slaviska motsvarigheter; här nämner jag exempelvis lit. lankà ”stor slät äng” (Krumme Lanke i Berlin). Av sammanfattningen av bidraget framgår att nästan hälften av de behandlade ängsnamnen innehåller fysiografiska termer – säkerligen inget överraskande resultat. I detta sammanhang måste man beklagande konstatera att det inom den tyska ortnamnsforskningen fortfarande saknas sammanfattande 356 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII Grasilda Blažienė & Laimutis Bilkis (red.). Litauiska ortnamn, ägonamn och vattennamn i europeiskt sammanhang och tillförlitliga arbeten om geografisk terminologi. En helt annan bild framträder om man exempelvis ser sig omkring i de slaviska länderna. Volymens sista bidrag har skrivits av V. Adamonytė och behandlar Ursprung och bildning hos de agronymer i kommunerna Kapčiamiestis och Versiejai som är förbundna med mänsklig ekonomisk verksamhet. Med agronymer förstår författaren namn på fält, åkrar, trädesmarker, ängar och liknande, vilka i tysk terminologi betecknas som ”ägonamn”. Några rader längre fram preciseras det: ”Föremålet för detta bidrag är benämningarna på geografiska objekt som är förbundna med jordbruksverksamhet...” (s. 288). Författaren har överfört resultaten av insamlingen av dessa namn, som ägde rum åren 1935–1937, nästan i sin helhet till den geoinformationella ortnamnsdatabasen och är därför mycket väl förtrogen med materialet. Flurnamnet Amelýnas orsakade henne problem; där åberopar hon med rätta en förbindelse med lit. ãmelÿs. Jag vill framkasta frågan om detta inte antingen bör förbindas med den litauiska ordfamiljen kring ãmalas ”mistel” eller – mindre sannolikt – är en förspråklig bildning till en rot *om-, till vilken Ohm, Amance, Ems med flera kan hänföras; till denna hör då även Omulew, en biflod till Narew (se J. Udolph Namenkundliche Studien zum Germanenproblem (1994), Berlin–New York, s. 246–251). Som väntat har de flesta agronymer appellativiskt ursprung (s. 311). Mina anmärkningar kan endast ge några få impulser, men det torde ha blivit tydligt att en intressant volym om litauisk toponymi har publicerats här. Den berikar visserligen framför allt forskningen om det litauiska och baltiska namnbeståndet, men för några namn sträcker sig förbindelserna utanför Baltikum och är därför också av betydelse för forskare i andra regioner. LITTERATUR Casemir Kirstin, Udolph Jürgen 2006: Baltiskans betydelse för den niedersachsiska ortnamnsforskningen. – Baltȳ onomastikos tyrimai: Aleksandrui Vanagui atminti, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 114–136. Krahe Hans 1957: Förhistoriska språkförbindelser från de baltiska Östersjöländerna till områdena kring Adriatiska havets norra del. – Abhandlungen der geistesund sozialwissenschaftlichen Klasse der Akademie der Wissenschaften und der Literatur in Mainz. Jahrgang, nr 3 [I kommission hos], Steiner, Wiesbaden, Mainz: Verlag der Akademie der Wissenschaften und der Literatur. Recensioner / Reviews 357 JÜRGEN UDOLPH Schmid Wolfgang P. 1994: Forneuropa och det germanska. – Linguisticae scientiae collectanea: utvalda skrifter av Wolfgang P. Schmid. Med anledning av hans 65-årsdag, red. av J. Becker, E. Eggers, J. Udolph, D. Weber, Berlin, New York: de Gruyter, 334–346. Schmid Wolfgang P. 1994: Baltiska vattennamn och det förhistoriska Europa. – Linguisticae scientiae collectanea: utvalda skrifter av Wolfgang P. Schmid. Med anledning av hans 65-årsdag, red. av J. Becker, E. Eggers, J. Udolph, D. Weber, Berlin, New York: de Gruyter, 175–192. Schmid Wolfgang P. 1994: Grekiskan och den forneuropeiska hydronymin. – Linguisticae scientiae collectanea: utvalda skrifter av Wolfgang P. Schmid. Med anledning av hans 65-årsdag, red. av J. Becker, E. Eggers, J. Udolph, D. Weber, Berlin, New York: de Gruyter, 167–174. Schmid Wolfgang P. 1994: Latinet och teorin om Forneuropa. – Linguisticae scientiae collectanea: utvalda skrifter av Wolfgang P. Schmid. Med anledning av hans 65-årsdag, red. av J. Becker, E. Eggers, J. Udolph, D. Weber, Berlin, New York: de Gruyter, 175–192. Schmid Wolfgang P. 1994: Indoeuropeiska modeller och Östeuropas forntidshistoria. – Linguisticae scientiae collectanea: utvalda skrifter av Wolfgang P. Schmid. Med anledning av hans 65-årsdag, red. av J. Becker, E. Eggers, J. Udolph, D. Weber, Berlin, New York: de Gruyter, 226–247. Schmid Wolfgang P. 1988: Om några keltisk-baltiska namnmotsvarigheter. Festskrift till Werner Thomas på hans 65-årsdag, red. av P. Kosta, Studia Indogermanica et Slavica, München: Otto Sagner, 49–56. Udolph Jürgen 1999: Baltiskt i Niedersachsen? – Florilegium Linguisticum. Festskrift till Wolfgang P. Schmid på hans 70-årsdag, red. av J. Becker, E. Eggers, J. Udolph, D. Weber, Berlin, New York: Peter Lang, 493–508. Udolph Jürgen 2011: ”Baltiskt” och ”slaviskt” i nordtyska ortnamn. – Interferenz-Onomastik. Namen in Grenzund Begegnungsräumen in Geschichte und Gegenwart, red. av W. Haubrichs, H. Tiefenbach, Saarbrücker kollokvium av arbetsgruppen för namnforskning den 5–7 oktober 2006 (= Veröffentlichungen der Kommission für Saarländische Landesgeschichte und Volksforschung 43), Saarbrücken: Kommission für Saarländische Landesgeschichte und Volksforschung e.V., 313–331. Udolph Jürgen 1990: De polska vattennamnens ställning inom den forneuropeiska hydronymin. Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag. Udolph Jürgen 2017: Indoeuropeiska stammars hemvist och utbredning i namnforskningens ljus. – Acta Linguistica Lituanica 76, 173–249. 358 Acta Linguistica Lituanica LXXXIII Grasilda Blažienė & Laimutis Bilkis (red.). Litauiska ortnamn, ägonamn och vattennamn i europeiskt sammanhang Udolph Jürgen 2020: Inn < *Penǫs? 100 år av föreningen för ort- och ägonamnsforskning i Bayern e.V. – 80 år av Wolf-Armin von Reitzenstein. En onomastisk födelsedagsskrift, red. av Rüdiger Harnisch. Blätter für oberdeutsche Namenforschung 57, 345–365. Inlämnad den 15 september 2020. JÜRGEN UDOLPH Steinbreite 9, D-37124 Rosdorf, Tyskland [email protected] Recensioner / Reviews 359