Was man aus Dialekt-Sprachführern für die Laiendialektologie und Laienlinguistik lernen kann

KLAUS GEYER Syddanska universitetet i Odense Forskningsområden: språkvariation, substandardvarieteter, digital pragmatik, medielingvistik, genuslingvistik, tyska som främmande språk, fackkommunikation, audiovisuell översättning. DOI: doi.org/10.35321/all83-12 VAD MAN KAN LÄRA SIG AV DIALEKTALA FRASEBÖCKER OM LEKMANSDIALEKTOLOGI OCH LEKMANSSPRÅKVETENSKAP Vad man kan lära sig av dialektala parlörer som hänförs till icke-akademisk dialektologi och språkvetenskap ANNOTATION Fraseböcker för resenärer eller köpmän har vanligtvis varit inriktade på standardvarieteter och korrekt språkbruk. Dialektala fraseböcker är ett relativt ungt fenomen, åtminstone vad tyskan beträffar. De verkar fylla ett annat syfte än vanliga fraseböcker: De framställs (och köps) inte för att underlätta kommunikationen med människor vars språk man inte behärskar tillräckligt, utan enbart för underhållning. Denna artikel undersöker hur dialektala fraseböcker, både på makronivå och i detalj, använder folkliga språkattityder och föreställningar för att fylla denna funktion. NYCKELORD: fraseböcker, dialektala fraseböcker, lekmannadialektologi, lekmannaspråkvetenskap, tyska dialekter. ANOTACIJA Frasböcker för resenärer eller köpmän var vanligtvis skrivna på standardspråk och korrekt språk. Dialektala frasböcker är ett ganska nytt fenomen, särskilt i tyskan. Det verkar som om deras syfte också skulle vara något annorlunda än de vanliga frasböckernas, eftersom de förstnämnda inte ges ut (och säljs) för att underlätta kommunikationen med 248 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII Was man aus Dialekt-Sprachführern für die Laiendialektologie und Laienlinguistik lernen kann människor som inte behärskar språket tillräckligt väl är de snarare inriktade på läsarens positiva känslomässiga upplevelse. I denna artikel analyseras hur dialektala parlörer på makrolingvistisk nivå och i detalj utnyttjar folkliga språkliga attityder i förhoppningen att de ska fylla denna funktion. NYCKELORD: parlörer, dialektala parlörer, folklig (icke-vetenskaplig) dialektologi, folklig lingvistik, tyska dialekter. 1. INLEDNING Det har funnits parlörer för resenärer och köpmän i många hundra år, men först i och med bildnings- och fritidsturismens framväxt och utveckling har de utvecklats till en stabil textgenre – vars grundstrukturer och tematiska utformning emellertid kan spåras tillbaka från i dag till de tidiga(re) förebilderna. Moderna parlörer orienterar sig i regel efter standardvarieteter. Talspråk eller slang tas endast undantagsvis med. En särskild grupp av parlörer är dialektparlörerna, som sedan några år tillbaka har lanserats på marknaden av ett fåtal förlag. Dialektparlörerna verkar vid första anblicken mycket lika de välkända parlörerna för standardvarieteter, men vid närmare undersökning framträder en väsentlig skillnad i funktion: Medan standardparlörer i första hand fungerar som kommunikationshjälpmedel, verkar dialektparlörer framför allt vara avsedda att underhålla. Det går att identifiera en hel rad aspekter som gör textgenren dialektparlör till ett givande studieobjekt för forskning inom lekmanlig, perceptuell eller övergripande folklingvistik. Detta bidrag bygger på en bred förståelse av lekmannalingvistik.¹ Lekpersoner och lekmannapersoner ska enligt begreppet Folk Linguistics hos Niedzielski, Preston (2000: viii) förstås som ”those who are not trained professionals in the area under investigation” – när språk är föremålet innebär det: den övervägande majoriteten av en språkgemenskap. Språk är i särskilt hög grad lämpat för lekmannamässig sysselsättning, eftersom det är direkt och utan specialutrustning eller särskilda kunskaper relativt lättillgängligt och så gott som allestädes närvarande. Medlemmarna i språkgemenskaper har sina egna föreställningar och åsikter om språk och språk, även om dessa på vissa håll kan vara starkt präglade av skolmedlade norm- och korrekthetsföreställningar. Oaktat detta utgör föreställningarna ¹ Mer utförligt om detta, se Geyer 2021. Straipsniai / Articles 249 KLAUS GEYER hos lekmän om språk som studieobjekt ett ytterst relevant forskningsområde för lingvistiken. Folklingvistik i den här använda betydelsen omfattar två saker: Å ena sidan är det lekmäns språkliga betraktande – och i regel för lekmän – som, vad gäller data, metoder, hypoteser, analyser och tolkningar, inte uppfyller gällande språkvetenskapliga standarder och ofta drivs mer av en värderande än av en kunskapsinriktad avsikt. Å andra sidan omfattar folklingvistiken också den (vetenskapliga) lingvistikens forskning om detta språkliga betraktande. Begreppet folketymologi, där ”den historiska språkvetenskapen med ett uns av högmod [...] uttrycker lekmannamässig felaktig etymologisering i motsats till den vetenskapliga etymologin” (Augst 2002: 144), ska således förstås som genuint folklingvistiskt.² Även de många namnböckerna bör nämnas; de ska stödja föräldrar när de väljer ett förnamn som verkar lämpligt – ofta på grundval av den ”egentliga”, det vill säga historiska, betydelsen – åt sitt barn (t.ex. Weitershaus 2004). Det sannolikt mest framträdande folklingvistiska ämnesområdet för tyskan är emellertid aspekter av språkkontakt, språkvariation och språkförändring samt värderingen av dessa. Hit hör exempelvis diskussionerna om anglicismer, något tidigare om reformen av rättstavningen och, aktuellt, om språkligt genusmarkerande språkbruk. Förändringar värderas i regel negativt. Vid sidan av mångsidiga kommunikations- och stilrådgivare³ spelar anvisningar om språklig korrekthet och dess gränser, om förment språklig ”logik” eller om populära språk­liga ”misstag” en stor roll inom folklingvistiken. När det gäller forskningen om lekmäns språkliga betraktande bör, utöver Antos (1996) grundläggande undersökning för tyskan, framför allt Prestons arbeten (sedan 1982) om lekmanlig eller perceptuell dialektologi nämnas, däribland särskilt de två banbrytande volymerna av Handbook of Perceptual Dialectology (Preston 1999 och Long, Preston 2002). För tyskan lämnade Hundt (1992) tidigt ett inspirerande bidrag. Lekmannadialektologin har numera även nått mindre språk­gemenskaper; se exempelvis Aliūkaitė et al. (2017) för litauiskan. Lekmannadialektologin utgör således ett centralt område inom folklingvistiken.⁴ ² Att den så kallade folketymologin är språkligt sett mycket upplysande och har sin plats inom ramen för en ”synkron etymologi” diskuteras av Augst (1975, 2002). ³ Vgl. auch die Untersuchung von Strauss (2018) zu Rhetorik-Ratgebern. ⁴ Under de senaste åren har ytterligare språkvetenskapliga discipliner undersökts med avseende på sina folklingvistiska begrepp; se Albury (2014) om språkplanering och språkpolitik, samt bidragen i Hardy, Herling & Patzelt (2015) om folklingvistiska diskurser om språk i 250 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII Was man aus Dialekt-Sprachführern für die Laiendialektologie und Laienlinguistik lernen kann Dialektparlörer verkar emellertid hittills ännu inte ha undersökts ur ett folklingvistiskt perspektiv, trots att detta, som följande visar, är ett mycket givande företag. Artikeln är strukturerad på följande sätt: I följande avsnitt 2 belyses texttypen parlör. Avsnitt 3 ägnas åt Kauderwelsch-dialektparlörerna från förlaget Reise Know-How, vilka utgör analysens databas. De undersöks ur ett lekmannadialektologiskt perspektiv (avsnitt 4). En exemplarisk mikroanalys av en utvald dialektparlör (”Fränkisch – Das Deutsch der Franken”) görs i avsnitt 5. Avsnitt 6 sammanfattar slutligen resultaten och blickar framåt. 2. TEXTTYPEN PARLÖR Parlörer bör betraktas som en relativt ung texttyp, som först börjar etablera sig i samband med reseguider (t.ex. Baedeker) under den framväxande turismen i mitten av 1800-talet – och som, vilket Nadobnik (2019: 415) antar, kanske snart åter kan bli överflödig genom översättningsappar och liknande hjälpmedel. En kort blick på historiska föregångare avslöjar en häpnadsväckande strukturell kontinuitet. Dunhuangmanuskripten från slutet av 900-talet enligt vår tideräkning innehåller enligt Shaik (2014) en samtalshjälp för resenärer på Sidenvägen och för (buddhistiska) pilgrimer med språken kinesiska, sanskrit och sakiska (ett östiranskt språk). Något äldre är Kasseler Glossen från början av 800-talet, med språkparet latin och fornhögtyska i bairisk dialekt. De innehåller exempelvis följande passage, som ur dagens perspektiv är kulturhistorisk, (Glück 2002: 68): Stulti sunt romani sapienti sunt paiori modica est sapienti in romana plus habent stultitia quam sapientia tole sint uualha spahe sint peigria luzic ist spahe in uualhum mare hapent tolaheiti denne spahi ’Dumma är walesarna, kloka är bayrarna. Liten är klokheten hos walesarna; de har mer dumhet än klokhet’ (franskspråkiga) Internet eller Cruz-Ferreira (2011) respektive Pasquale (2011) och Pasquale & Preston (2013) om folklingvistiska föreställningar kring inlärning och undervisning i förstaspråk respektive främmande språk. Straipsniai / Articles 251 KLAUS GEYER Från slutet av 900-talet härrör i sin tur Altdeutschen Gespräche, ”en sorts liten samtalsbok som innehåller tyska värdshusdialoger med översättningar till latin” (Glück 2002: 68). En central roll för utvecklingen av texttypen språkguide spelar den ofta omnämnda (t. ex. Hendricks 2014: 29; Gernentz et al. 1988: 21–23) italiensk-tyska språkhandboken Liber in volg a ro av Georg von Nürnberg, som därmed också är den första namngivna läraren i tyska som främmande språk, vilket Eder (2010: 57) betonar. Den skrevs för italienska köpmän i kontakt med högtyskan och består av tre delar: först kommer ord och uttryck ordnade efter ämnesområden, följda av en lista över verb med bestämda böjningsformer och slutligen två ”handelsdialoger” (Pausch 1972: 37). Senare, redan tryckta verk för att lära sig tyska orienterar sig i hög grad efter strukturen hos Georg von Nürnbergs språkguide (jfr Glück 2002: 419f.). I modern tid står namnet Baedecker från och med 1800-talet som en symbol för den begynnande demokratiseringen av resandet. Den skapar ett helt nytt behov av reseguider, varigenom även hjälpmedel för språklig förståelse får ökad betydelse. På Baedecker-förlaget publiceras 1836 för första gången The Traveller’s 2019 Manual of Conversation in English, German, French and Italian, 1864 följer utgåvor för tysk- och franskspråkiga samt 1883 en Kurzer Leitfaden der russischen Sprache nebst Gesprächssammlung und Vocabular (fransk utgåva Manuel de langue russe 1893, engelsk Manual of the Russian Language 1914) (jfr Hinrichsen 1983, 1991). Det förblir en särprägel hos Baedeckers reseguide Schweden und Norwegen nebst den wichtigsten Reiserouten durch Dänemark; Handbuch für Reisende från 1879 att från början innehålla ett avsnitt ”Om den dansk-norska och svenska språkläran: grammatik, idiomatiska uttryck, ordlista för resebruk”, vilket alltjämt oftast är fallet i moderna reseguider. Specialiserade språkguider är emellertid inte bara en relativt ung texttyp, de har hittills också knappast utforskats, åtminstone ur ett språkvetenskapligt perspektiv. Ett undantag är det nyligen publicerade arbetet av Nadobnik (2019), som visserligen fokuserar på en jämförelse mellan tyska och polska språkguider, men trots detta också gör en hel rad väsentliga iakttagelser om texttypen i allmänhet. Med beaktande av digitala tekniska möjligheter definierar Nadobnik språkguider övergripande som ett uppslagsverk som huvudsakligen lämpar sig för resor (eller för andra kommunikationsmål, även självständigt lärande), oftast i form av en pocketbok men också som data- och/eller ljudbärare, såsom en iPhone-app eller en 252 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII Was man aus Dialekt-Sprachführern für die Laiendialektologie und Laienlinguistik lernen kann MP3-fil, med mönster för språkligt handlande i typiska vardagssituationer (jämte andra uppgifter, bland annat om uttal, grammatik och landkunskap, samt även försedd med ordlistor eller en ordbok) för alla som saknar eller har små kunskaper i främmande språk (Nadobnik 2019: 141). Unabhängig von der medialen Materialität können, in Anlehnung an Nadobnik (2019: 135), die folgenden als konstitutive Elemente eines Sprachführers gelten: 1) ein einleitender Teil mit Einleitung und Inhaltsverzeichnis, sowie 2) Muster kommunikativer Handlungen (Mustersätze, Dialogsequenzen, Dialoge) als Kernelement. Als weitere zentrale Elemente sind zu betrachten 3) ein Wörterverzeichnis in Form von Wortlisten oder kleinen Wörterbüchern (in Schrift und ggf. auch in Bild), sowie 4) eine kurzgefasste Grammatik und 5) Angaben zur Aussprache, die a) als Umschreibung der Lautung mittels Transliteration oder durch phonetische Transkription vermittelt und / oder b) mittels Tonträgern wie Audio-Kassetten, CDs, MP3-Dateien demonstriert werden. Hinzu kommen 6) graphische Elemente wie beispielsweise Landkarten, Abbildungen, Fotos, Tabellen und Bildtafeln zum Zeigen einerseits, und 7) sonstige Elemente wie z. B. Mustertexte für Briefe oder landesund kulturkundliche Informationen andererseits. I följande avsnitt presenteras nu Kauderwelsch språk- och dialektguider. 3. KAUDERWELSCH SPRÅK- OCH DIALEKTGUIDER 3.1. Kauderwelsch språkguider Språkguiderna i förlaget Reise Know-How-serien Kauderwelsch måste ses i samband med den framväxande individuella backpackerturismen under 1970-talet, då resenärer med liten budget men stort intresse för människorna och vardagskulturen – och alltså inte primärt för de högkulturella sevärdheterna – i de besökta, förment exotiska länderna var tvungna att konstatera att traditionella rese- och språkguider var oanvändbara. Straipsniai / Articles 253 KLAUS GEYER Efter några föregångare i författargruppen ”Globetrotter schreiben für Globetrotter” lanserades 1981 den första resehandboken och kort därefter, från och med 1983, även den första Kauderwelsch-språkguiden med bandet ”Indonesisch (Bahasa Indonesia)”. Valet av beteckningen Kauderwelsch för serien kan till en början verka överraskande, eftersom exempelvis Digitales Wörterbuch der deutschen Sprache (dwds.de) anger betydelsen av Kauderwelsch som ’förvirrat och obegripligt, felaktigt språk’ och Duden Online-Wörterbuch (duden.de) som ’obegripligt språk eller uttryckssätt blandat av flera språk’; den negativa betydelse och konnotation (dwds.de: ”nedsättande”) vänds dock i förlagsserien till något positivt i betydelsen: ’Det språkliga resultatet av försöket att kommunicera med personer vars språk man inte behärskar’.⁵ Aktuell (Juli 2020) umfasst die Reihe der Sprachführer 248 Bände, die als Taschenbücher im A6-Format mit einem Umfang von 120-160 Seiten zu Preisen von meist unter 10 Euro angeboten werden. Die Sprachführer sind auch elektronisch im Pdf-Format erhältlich und werden großenteils durch Audiobegleitmaterial, bestehend aus Tondateien der schriftlich gegebenen Beispielwörter und -sätze, ergänzt. Nach Verlagsangaben umfasst die Reihe 137 „Amtssprachen“ (s. kauderwelsch sprachführer), wobei für plurizentrische Sprachen mit großen Sprachgemeinschaften ein stark diversifiziertes Angebot besteht: 18 Titel für Spanisch, 14 für Englisch, 12 für Arabisch, 7 für Französisch; erhältlich sind ferner 18 Sprachführer für Deutsch als Fremdsprache, 11 Slang-Sprachführer, einige kulinarische Sprachführer und eben auch die Reihe Dialekt – für Dialekte des Deutschen. Kauderwelsch-språkguiderna presenterar sig, som framgår av inledningen till banden (här som exempel band 54 Litauisch från 1999), som ”talguider”, med vars hjälp man kan lära sig att ”verkligen tala och förstå” språket som ”människorna på gatan” talar (Jähnert 1999: 6). Det betonas att man lägger liten vikt vid förmedling respektive formulering av grammatiska regler. Grammatiska fenomen benämns med förtyskade termer som är kända från tysk grundskoleundervisning: 1., 2. osv. Fall (för nominativ, genitiv osv.), Vor- och Nachsilben (när prefix och suffix avses), Verhältniswörter (för prepositioner), Mittelwörter (för particip) ⁵ Etymologin för Kauderwelsch är inte entydigt klarlagd: Det andra sammansättningsledet –welsch för ’romansk’ är därvid oproblematiskt, till skillnad från kauder-. Som möjliga betydelser anges det rätoromanska språket hos befolkningen i Chur (högtyska Kauer), som ska ha varit känd för sin verksamhet som kringresande handlare och gårdfarihandlare, eller kaudern i betydelsen ’tala otydligt, kackla (som en kalkon)’ (jfr Kluge 1989; Duden 2014). 254 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII Was man aus Dialekt-Sprachführern für die Laiendialektologie und Laienlinguistik lernen kann osv., en praxis som endast skenbart gör innehållet mer lättillgängligt. Undvikandet av förment svåra främmande ord betalas med begreppsliga förväxlingar, exempelvis mellan tempus och tid eller genus och kön osv. En anmärkningsvärd språkvetenskaplig särart hos språkguiderna är ord-för-ord-översättningarna av de givna exempelfraserna och -meningarna: Källspråket återges med halvfet stil utan segmentering av enheter under ordgränsen; därunder följer en rad med lexikala och grammatiska glosor till orden och slutligen en rad med en idiomatisk översättning till tyska, jfr följande exempel ur Jähnert (1999: 74):⁶ Ar gālima rūkýti? FW möjligt röka? Får jag röka? Denna tydliggöring av språkliga strukturer utan explicit metaspråklig information, exempelvis i form av grammatiska regler, ska göra det möjligt för språkguideanvändarna att självständigt, med hjälp av ordlistan, bilda nya meningar enligt befintliga mönster. 3.2. Kauderwelsch-dialektguider För serien med Kauderwelsch Dialektführer gäller i grunden samma struktur- och utformningsprinciper som för språkguiderna; endast glossningen har utelämnats, förmodligen eftersom den inte anses nödvändig. Som målgrupp nämns ”inflyttade”, för vilka dialekternas ”främmande klingande ljud och uttryck” ska göras begripliga. Att det mindre handlar om ett hjälpmedel för kommunikationen med de bofasta än om ett medium med underhållningsfunktion framgår framför allt genom de upprepade hänvisningarna till begreppen ”humor”, ”språkliga läckerheter” och ”bildrikt språk” / ”språk som världsbild”, jfr. ⁶ FW i glossen står för ’frågeord’ (frågepartikel); diakritiska tecknen ˜ och ´ skrivs normalt inte ut; de visar platsen och arten av ordaccenten. ⁷ Det bör uttryckligen påpekas att även andra förlag erbjuder liknande produkter, jfr exempelvis serierna ”Langenscheidt humorvolle Sprachführer: [X] für Anfänger” (med [X] = Bairisch, Schwäbisch, Ruhrpott, Sächsisch, Fränkisch, Kölsch, Badisch); ”Meine ersten 270 Wörter auf [X]” (med [X] = Saarländisch, Bairisch, Hessisch, Schwäbisch, Fränkisch, Schweizerdeutsch, Kölsch, Trierisch) från Anaconda-Verlag Köln; ”Polyglott Dialektführer: [X]” (med [X] = Bairisch, Schwäbisch) från förlaget Gräfe und Unzer, München. Straipsniai / Articles 255 KLAUS GEYER den för lekdialektologin upplysande beskrivningen av serien (exemplifierad med Kauderwelsch bairisch och internetinformationen om Kölbl 2009): Kauderwelsch Dialekt presenterar tyska dialekter och mundarter. De originella orden, talesätten, ordlekarna och uttrycken som finns i varje mundart, människornas särskilda humor och deras sätt att tala – allt detta gör en region färgstark och intressant. Tack vare den enkla ljudskriften kan även den oerfarne lära sig nästan vilken dialekt som helst. En dialekt är dock aldrig bara ett annat sätt att tala, utan återspeglar också ett annat sätt att tänka, känna och leva. Därför koncentrerar sig Kauderwelsch Dialekt-guiderna efter en kort introduktion till fonetiska och grammatiska särdrag direkt på regionalt typiska fraser och uttryck. De lediga uttrycken och de språkliga läckerheterna visar charmen i detta för det mesta bildrika vardagsspråk. Serien Kauderwelsch Dialekt omfattar för närvarande 13 band (status juli 2020). Dessa täcker stora delar av det tyskspråkiga området. I titeln använder de dels de inom dialektologin gängse beteckningarna (t.ex. Sächsisch, Bairisch), dels leklingvistiska beteckningar (t.ex. Ruhrdeutsch), det senare särskilt när en dialektregion åsyftas genom beteckningen på det urbana centrumet (t.ex. Kölsch, Berlinerisch); gränserna mot urbanolekten är dock inte alltid entydiga. Ur dialektologiskt perspektiv leder detta nästan ofrånkomligen till inexaktheter: Band 106 ”Bairisch” behandlar exempelvis endast bairiskan i Bayern, inte bairiskan i dialektologisk bemärkelse, som i öster och söder sträcker sig långt utanför Bayern; Wienerisch (bd 78) hör liksom Tirolerisch (bd 236) till det bairiska dialektområdet. Band 186 ”Fränkisch” handlar om ostfrankiskan, alltså dialekten i den region i norra Bayern som är känd som Franken, men inte om Rhein- eller Moselfränkisch, Mittelfränkisch eller Niederfränkisch. Band 116 kallar elsässiskan för ”alemanernas tyska”, medan även banden 71 ”Schwiizertüütsch” och 127 ”Schwäbisch” behandlar alemanniska dialektregioner. Ändå bör beteckningarna på dialekterna förstås som leklingvistiskt framträdande, vilket diskuteras i följande avsnitt 4. För de flesta tysktalande går beteckningen Kölsch säkerligen lättare att lokalisera och förknippa med en föreställning än den (fack)dialektologiska beteckningen Ripuarisch. Ur receptionsperspektiv är det intressant vilka dialekter som först utkom i serien och vilka som tillkom senare. Detta kan säkerligen också hänga samman med tillfälligheter såsom tillgången på lämpliga författare i 256 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII Was man aus Dialekt-Sprachführern für die Laiendialektologie und Laienlinguistik lernen kann detta sammanhang, men det är ändå påfallande att de tyska dialekterna utanför Förbundsrepubliken8 behandlas först: Schwyzerdütsch (under titeln Schwiizertüütsch) som den varietét som ur ett genomsnittligt västtyskt perspektiv är svårast att förstå, sachsiska som en stereotyp representation av ”DDR-tyskan”, och wienerska som representant för tyskan i Österrike. Ur receptionsperspektiv är det dessutom intressant vilka band som har fått särskilt många nyutgåvor, dvs. varit särskilt framgångsrika.9 Det är banden Schwiizertüütsch, Wienerisch, Plattdüütsch och Bairisch som har flest nyutgåvor; men de har också alla funnits länge på marknaden. Tabell 1 ger en översikt över seriens band Kauderwelsch Dialekt. Tabell 1: Översikt över de utgivna banden i serien Kauderwelsch Dialekt. Titel Bandnr Första utgivningsår aktuell upplaga Schwiizertüütsch – das Deutsch der Eidgenossen 71 1993 14. uppl. 2014 Sächsisch – das wahre Deutsch 74 1992 8. uppl. 2012 Wienerisch – Das andere Deutsch 78 1992 11. uppl. 2019 Kölsch – das Deutsch der Domstadt 105 1996 4. uppl. 2009 Bairisch – das echte Hochdeutsch 106 1997 9. uppl. 2019 Elsässisch – die Sprache der Alemannen 116 2001 1. uppl., slutsåld Plattdüütsch – Das echte Norddeutsch 120 1998 9. uppl. 2017 Schwäbisch – das Deutsch im Ländle 127 2000 6. uppl. 2011 Berlinerisch – das Deutsch der Hauptstadt 139 2001 3. uppl. 2006, slutsåld Ruhrdeutsch – die Sprache des Reviers 146 2001 6. uppl. 2014 Fränkisch – das Deutsch der Franken 186 2005 6. uppl. 2015 Hamburgisch – die Sprache an Elbe und Alster 227 2013 2. uppl. 2017 Tirolerisch – die Sprache des Bergvolks 236 2019 1. uppl. Två ytterligare språkguider ur förlagets utgivning är av intresse här. De har dock inte utkommit i serien Kauderwelsch Dialekt, utan bland de reguljära språkguiderna. Detta är särskilt överraskande när det gäller band 229 ”Österreichisch – das Deutsch des Alpenlandes” (1. uppl. 2016), eftersom detta band, till skillnad från ”Schwiizertüütsch” som ytterligare en nationell varietet av tyskan, inte presenteras som en dialekt i serien Kauderwelsch Dialekt, utan som ett språk bland Kauderwelsch språkguiderna. 8 Beachte, dass der Verlagssitz von Reise Know-How Bielefeld ist. 9 Über die Höhe der Auflagen ist allerdings keine Information verfügbar. Straipsniai / Articles 257 KLAUS GEYER Däremot motsvarar band 104 ”Lëtzebuergesch – Wort für Wort” (1997, 6. uppl. 2018) de språkpolitiska förväntningarna genom att inordna sig i serien av språkguider. 4. KAUDERWELSCH DIALEKT OCH DE TYSKA DIALEKTERNAS SALIENS Den lekmannalingvistiska dimensionen hos Kauderwelsch-dialektguiderna ska i detta avsnitt utvecklas med hjälp av ett utvidgat saliensbegrepp. Saliens som en ”subjektiv-attitudinell storhet” (Lenz 2014: 89) kan med Kerswill och Williams (2002: 81) definieras som ”the property of a linguistic item or feature that makes it in some way perceptually and cognitively prominent”; saliensbegreppet är alltså i regel endast relaterat till enskilda språkliga kännetecken. Här ska det emellertid tillämpas på hela knippen av språkliga kännetecken, nämligen på dialekter som identifierats av lekmannalingvistiken. Att andra enheter (dvs. dialekter) till viss del är perceptuellt och kognitivt framträdande för dialektologiska respektive lingvistiska lekmän än för experter har bekräftats i många relevanta undersökningar; dessutom är de dialektinventarier som sammanställts av dialektologiska respektive lingvistiska lekmän rumsligt annorlunda fördelade än de som isoglossbaserade10 dialektologiska kartor visar, vilket framgår av motsvarande tecknade dialektkartor (jfr t.ex. Hundt 2010). Nedan ska tre undersökningar visa överensstämmelsen mellan dialektbeteckningarna i titlarna på Kauderwelsch-serien och salienta lekmannalingvistiska koncept. För det första bör en undersökning om tyska dialekters popularitet respektive impopularitet nämnas, genomförd av Institut für Demoskopie Allensbach (Allensbach 2008). De tillfrågade skulle ur en lista med 17 dialektbeteckningar välja högst tre alternativ var. Listan innehåller följande dialektbeteckningar, här i ordningen för de populäraste dialekterna:11 10 Det vore mer ändamålsenligt att här tala om heteroglosser, eftersom det är olikhet och inte likhet som anges; jfr Sihler (2000: 170; betoning i originalet): ”The technical name for the line demarcating the distribution of a linguistic trait is isogloss. This is an unfortunate coinage for what is intended […], and occasionally nowadays one sees the term heterogloss instead“. 11 Ordningen för de minst populära dialekterna avviker (bortsett från sächsischs placering) inte väsentligt – en indikation på att det inte handlar om popularitet utan om kännedom. 258 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII Was man aus Dialekt-Sprachführern für die Laiendialektologie und Laienlinguistik lernen kann Bayerska – nordtysk lågtyska – berlinska – schwabiska – rhenska – hessiska – sachsiska – frankiska – pfalziska – badisk-alemanniska – westfaliska – mecklenburgska – ostpreussiska – thüringska – saarländska – schlesiska – pommerska Lista 1: Dialektbenämningar hos Allensbach (2008) i ordningen av de populäraste dialekterna I den modifierade lista 2 har de dialektbeteckningar som också förekommer i serien Kauderwelsch Dialekt markerats med kursiv stil; beteckningen Bayerisch hos Allensbach betraktas här som ekvivalent med Bairisch hos Kauderwelsch, liksom Norddeutsches Platt och Plattdüütsch samt Westfälisch och Ruhrdeutsch. Bayerisch (Bairisch) – Norddeutsches Platt (Plattdüütsch) – Berlinerisch – Schwäbisch – Rheinländisch (Kölsch) – Hessisch – Sächsisch – Fränkisch – Pfälzisch – Badisch-Alemannisch – Westfälisch (Ruhrdeutsch) – Mecklenburgisch – Ostpreußisch – Thüringisch – Saarländisch – Schlesisch – Pommerisch Lista 2: Dialektbeteckningar hos Allensbach (2008) i ordningen för de populäraste dialekterna jämförda med beteckningarna i serien Kauderwelsch Dialekt; överensstämmelser i kursiv stil Es fehlen somit bei Allensbach (2008) aus dem Kauderwelsch-Inventar Hamburgisch, Schwitzertüütsch, Wienerisch, Tirolerisch und Elsässisch. Dies sind zum einen Dialekte, die außerhalb Deutschlands liegen und deshalb keine Rolle bei der Untersuchung von Allensbach spielen.¹² Dass andererseits Hamburg(er)isch nicht vertreten ist, mag darin begründet sein, dass es bei Allensbach als Standardvarietät und nicht als Dialekt verstanden wird. Den andra undersökningen, med titeln ”Hur människor i Tyskland tänker om språk” (Gärtig, Plewnia, Rothe 2010), innehåller bland många andra aspekter även ett avsnitt (3.3) om sympatin för regionala varieteter. Till skillnad från Allensbach skulle de tillfrågade här använda själva valda beteckningar.¹³ ¹² Läget utanför Förbundsrepubliken Tyskland gäller emellertid även de dialekter Ostpreußisch, Schlesisch och Pommerisch som Allensbach erbjöd som valmöjligheter, dvs. dialekter som representerar det tyska språkområdet före andra världskrigets slut, vilket kan verka tämligen förbryllande. I avsaknad av talare är dessa dialekter dock numera knappast kända och hamnar därför regelbundet sist i Allensbachs urvalslistor: De tillfrågade väljer – oavsett om dialekterna är populära eller impopulära – endast sådana dialekter som de kan förknippa med en föreställning. ¹³ Frågan i frågeformuläret lyder: ”25) Oberoende av om ni kanske själva talar en dialekt respektive plattyska: Finns det typer av dialekt eller plattyska som ni tycker särskilt mycket om?” Straipsniai / Articles 259 KLAUS GEYER Resultatet visar i lista 3 följande dialektbeteckningar, återigen med bairiska som den mest populära dialekten i toppen (Gärtig, Plewnia, Rothe 2010: 159):14 Bairiska – nordtyska / lågtyska – schwabiska – sachsiska – berliniska – hessiska – kölsch – rhenländsk lågtyska – lågtyska – hamburgska / hansestäderna – frankiska – badiska – pfalziska – Ruhrpott – alemanniska – andra dialekter i Bayern – österrikiska – frisiska dialekter – thüringska – westfaliska lågtyska – saarländska – schweizertyska – […] Lista 3: De mest sympatiska dialekterna enligt Gärtig, Plewnia, Rothe (2010) Jämförelsen med beteckningarna i Kauderwelsch Dialekt ger följande översikt (lista 4); återigen markeras genom kursivering de dialektbeteckningar som också förekommer i serien Kauderwelsch Dialekt; även här betraktas vissa beteckningar som likvärdiga: nordtyska / lågtyska med Plattdüütsch och Ruhrpott med Ruhrdeutsch. Bairisch – nordtyska / lågtyska (Plattdüütsch) – Schwäbisch – Sächsisch – berliniska – hessiska – Kölsch – rhenländsk lågtyska – lågtyska – Hamburgisch / hansestäderna – Fränkisch – badiska – pfalziska – Ruhrpott (Ruhrdeutsch) – alemanniska – andra dialekter i Bayern – österrikiska – frisiska dialekter – thüringska – westfaliska lågtyska – saarländska – Schweizerdeutsch – […] Lista 4: De mest sympatiska dialekterna enligt Gärtig, Plewnia, Rothe (2010) jämförda med beteckningarna i serien Kauderwelsch Dialekt; överensstämmelser i kursiv stil Oklart är återigen statusen för alemanniska, som ur dialektologiskt perspektiv faktiskt även omfattar elsassiska. I jämförelse med Kauderwelsch saknas dessutom wienska – som dock skulle kunna subsumeras under österrikiska – samt den turistiskt relevanta tyrolska dialekten (ävenledes Welche sind das? (Mehrfachnennungen möglich)“ (Gärtig, Plewnia, Rothe 2010: 281; Hervorhebung im Original). Eine gekürzte Version (vgl. Gärtig, Plewnia, Rothe 2010: 158), bei der die hier wiedergegebene ausführliche Liste mit 40 Bezeichnungen auf 13 (jeweils einschließlich der Angaben „keinen“ und „alle“) gekürzt ist, zeigt plötzlich „Norddeutsch“ als beliebtesten Dialekt. Was hier alles unter „Norddeutsch“ zusammengefasst worden ist, bleibt jedoch intransparent. Die bei Gärtig, Plewnia, Rothe (2010) angegebenen Prozentwerte legen jedoch nahe, dass neben „Norddeutsch / Platt“ auch die Dialekte mit den Bezeichnungen „Platt“, „Hamburgisch / Hanseatisch“, „Friesische Dialekte“ (!), „Hannover“, „Mecklenburger Platt“, „Norddeutsch, nicht Niederdt.“ und „Friesisch“ (!) in die Sammelkategorie Norddeutsch eingehen, was insbesondere wegen der Vermischung von niederdeutschen und hochdeutschen Varietäten zweifelhaft erscheint. 260 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII Was man aus Dialekt-Sprachführern für die Laiendialektologie und Laienlinguistik lernen kann österrikisk?). Uppenbarligen gör de tyska respondenterna ingen särskilt finfördelad differentiering av dialekter utanför Tyskland. Die detailliertesten Ergebnisse liefert die Untersuchung von Hundt (2010), die jedoch im Gegensatz zu den beiden vorgenannten nicht repräsentativ, sondern explorativ ist. Proband:innen aus fünf deutschen Städten (Dresden, Erlangen, Freiburg, Heidelberg, Kiel), die unterschiedliche Dialekträume repräsentieren, sollten auf einer Deutschlandkarte Dialektregionen einzeichnen und die Dialektregionen anschließend benennen. Dies liefert 71 verschiedene (Laien-)Bezeichnungen (ab mindestens fünf Nennungen), von denen in Liste 5 die ersten 22 (mit einer Nennungsfrequenz > 10%) aufgelistet sind (vgl. Hundt 2010: 196, 201f.): Bayerska – sachsiska – schwabiska – berliniska – lågtyska – schweizertyska – hessiska – frankiska – nordtyska – österrikiska – kölsch – badiska – högtyska – thüringska – Ruhrpott-tyska – saarländska – rhenländska – alemanniska – frisiska – wienska – hamburgska Lista 5: De oftast nämnda dialektbeteckningarna enligt Hundt (2010) Jämförelsen med beteckningarna hos Kauderwelsch, återigen under antagande av likvärdiga beteckningar (bayerska ~ bairiska, lågtyska ~ Plattdüütsch, schweizertyska ~ Schwitzerdütsch samt Ruhrpott-tyska ~ Ruhrdeutsch), visar lista 6: Bayerska (Bairisch) – Sächsisch – Schwäbisch – Berlinerisch – lågtyska (Plattdüütsch) – schweizertyska (Schwitzerdütsch) – hessiska – Fränkisch – nordtyska – österrikiska – Kölsch – badiska – högtyska – thüringska – Ruhrpott-tyska (Ruhrdeutsch) – saarländska – rhenländska – alemanniska – frisiska – Wienerisch – Hamburgerisch Lista 6: De oftast nämnda dialektbeteckningarna enligt Hundt (2010) jämförda med beteckningarna i serien Kauderwelsch Dialekt; överensstämmelser i kursiv stil I denna studie gör deltagarna en rad differentieringar, såsom bayerska (överbayerska, rang 26 jämfört med nederbayerska, rang 29) eller frankiska (mellanfrankiska, rang 31, övre frankiska, rang 32 och underfrankiska, rang 37), som är orienterade efter namnen på de så kallade regeringsdistrikten i delstaten Bayern som administrativa enheter under delstatsnivån och uttryckligen inte är dialektologiska beteckningar. Det är vidare värt att nämna att även tyrolska och elsassiska förekommer i Hundts (2010) undersökning, på rang 48 respektive 51. Straipsniai / Articles 261 KLAUS GEYER Som resultat av denna jämförelse kan det fastslås att Kauderwelsch uppenbarligen har valt dialektbeteckningar som är framträdande inom lekmannadialektologin för sina dialektparlörer. Den icke normriktiga stavningen – som hos Plattdüütsch och Schwiizertüütsch – tjänar därvid framför allt till en mild, men försäljningsfrämjande exotisering av dialekterna. Sådana exotiseringar kommer också att spela en roll i följande analysavsnitt. 5. EXEMPELANALYS: ”FRÄNKISCH – FRANKERNAS TYSKA” I detta avsnitt kommer band 186, ”Fränkisch – das Deutsch der Franken”, av Jens Sobisch att analyseras som ett exempel på en av Kauderwelschs dialektparlörer, närmare bestämt i den tredje upplagan från 2007; bandet omfattar 144 sidor. Författaren till det undersökta bandet talar själv den frankiska dialekten och har redan framträtt som författare till språk- (spanska på Kuba) respektive reseguider (Kuba) på Reise Know-How Verlag. Han är dock inte lingvist utan jurist, vilket motsvarar språkparlörernas generella koncept. Kauderwelschs dialektparlörer är dock inte bara skrivna av lekmän för lekmän; avståndet till fackkunskapen framhävs till och med uttryckligen som något positivt, genom konstaterandet att man avstår från ”långrandiga språkvetenskapliga avhandlingar” (Sobisch 2007: 5). En blick på mottagandet visar att häftets framställning och innehåll verkar uppskattas av köparna. En översikt över de tillgängliga recensionerna på sidan amazon.de (läget den 30 juni 2019) belägger detta.¹⁵ Här finns åtta recensioner tillgängliga, som samtliga bedömer dialektparlören med fem av fem stjärnor. De anonymiseras nedan med pseudonymerna (R1) till (R8) i kronologiskt stigande ordning och återges oförändrade i fråga om stavningen: (R1) AK2 25 december 2018 klasse rekommenderas (R2) M 5 januari 2016 Praktisch I denna bok hittar man mycket många frankiska begrepp översatta till standardtyska. En utmaning för icke-franker och en rolig läsning för franker. ¹⁵ När det gäller Amazon-recensioner finns det på grund av att författarskapet osv. inte kan verifieras utan tvivel anledning till försiktighet. För de föreliggande åtta recensionerna finns det emellertid enligt min uppfattning inga tecken på förfalskningar. 262 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII Was man aus Dialekt-Sprachführern für die Laiendialektologie und Laienlinguistik lernen kann (R3) AK1 18 juni 2014 Lite Kauderwelsch...... i Franken skadar aldrig. För övrigt är Franken det andra Bayern – den region som alltid, enligt min mening utan grund, känner sig missgynnad. Häftet ska hjälpa mig att uppnå frankisk ögonhöjd med ”oberbajrarna”. Allsmäktige då!;-) (R4) D 17 januari 2014 Jag är själv franker och den fick mig att skratta -en superpresent -fantastiska utflykter i Frankens många regioner -det ”frängiska” får en att skratta så man gråter -nästan allt är precis som det beskrivs i boken!!! (R5) M 27 augusti 2013 väl efterforskat, i litet format och en fantastisk present Häftet, som faktiskt har ett litet fickformat, är väl upplagt och innehåller verkligen många frankiska talesätt och kommer sannolikt att väcka många leenden. Jag blev verkligen överraskad över hur många välkända talesätt jag hittade däri. Dessutom innehåller boken intressant information om Franken och erbjuder till och med sångmaterial. Särskilt vänner från andra regioner kommer att ha mycket roligt med boken eller se den som en oumbärlig hjälp;) Priset är verkligen rimligt och det väl efterforskade häftet är värt varenda cent. Det är en fantastisk present till vänner eller släktingar från andra regioner. (R6) TS 13. November 2012 Fantastisk present till icke-franker Jag köpte boken som ett ”skämt” till mina nya bekanta. De kommer från norr och jag från Oberfranken, så här och där uppstår fortfarande några ”kommunikationssvårigheter”;-), den togs emot fantastiskt som present! (R7) A 19 september 2011 „bra presentidé för inflyttade“ „vi“ = gav detta lilla häfte till en ny kollega från Dortmund som nyligen flyttat till Nürnberg, i födelsedagspresent! Hon blev överlycklig och har redan läst ivrigt i det! Men även för en frankare är det mycket rolig läsning:-) (R8) SW 18. Januar 2007 Fem stjärnor plus + Jag trodde inte att man kunde informeras så underhållande om vår frankiska dialekt! Författaren förstår verkligen hur man presenterar frankarna och deras dialekt med den optimala dosen satir!! Därför: Fem stjärnor plus + Straipsniai / Articles 263 KLAUS GEYER Tre observationer framträder särskilt tydligt vid utvärderingen: Språkguidens egentliga funktion, dvs. att underlätta kommunikationen, tas endast upp i R6 (”kommunikationssvårigheter” med ”nya bekanta” – dock ironiserat, vilket smileyn:) visar) och R7 (”den nya kollega[...] från Dortmund som nyligen flyttat till Nürnberg”) samt nämns i förbigående i R2 (”en utmaning för icke-frankare”) och R5 (”vänner från andra regioner”). I förgrunden står uppenbarligen det humoristiska innehållet, jfr R2 ”rolig läsning”, R4 ”så att man skrattar sig tårögd”, R5 ”mycket att le åt”, R6 ”gag”, R7 ”mycket rolig”, R8 ”dos satir”; även användningen av det (stereo)typiska frankiska dialektuttrycket ”Allmä́chd na!” (‘Men kära nån’, R3) sker på ett humoristiskt sätt, vilket blinksmileyn;-) tydliggör. Dessutom används dialektguiden uppenbarligen mindre för egen läsning än som present (R4, R5, R6, R7), och värderas i denna egenskap mycket positivt, jfr ”super” (R4, R5), ”toppen” (R5). Dialekt-språk-guiden framstår således som en hybridtexttyp där underhållningsfunktionen står i centrum, kompletterad med kulturell och språklig information. Detta motsvarar i stort självbeskrivningen på baksidestexten (kursivering i original): Frankiska är mer än ett språk – mycket mer! Trots alla regionala skillnader i språket har frankarna en egenskap gemensam: De uttrycker alltid direkt vad de vill och menar – och ofta på ett ganska mustigt och direkt sätt. Långt från klichéerna gör här en äkta frankare en rundtur genom Bocksbeutel-landet, som också kallas ”Bayerns bättre hälft”. Över 1000 ord och uttryck ur det frankiska vardagsordförrådet, ordnade på ett praktiskt sätt och åskådligt förklarade, låter förståelseproblemen försvinna och erbjuder en underhållande inblick. (Sobisch 2007, baksidestext) Den ”underhållande inblicken” konstitueras i huvudsak genom en strategi eller snarare, eftersom detta inte nödvändigtvis sker medvetet, genom praktiker som kan betecknas som alienering (jfr Maas 1989; Geyer 2013) eller exotisering och som bland annat verkar på grafemikens nivå. Som är regel för tyska dialekter finns det för frankiska (östfrankiska) ingen etablerad eller ens normerad ortografi. Dialektförfattare, kolumnskribenter, vistextförfattare och andra intresserade måste därför utveckla sina egna ortografier för den aktuella dialekten. Eftersom det framför allt handlar om att framhäva de fonetiska särdragen möter man i regel så kallade flata, dvs. starkt uttalsorienterade ortografier (jfr Seifart 2006). Sobisch använder i sin dialektguide 264 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII Was man aus Dialekt-Sprachführern für die Laiendialektologie und Laienlinguistik lernen kann Frankiska som teckeninventarium det standardtyskas, endast utökat med tecknet <å>, som representerar kardinalvokalen 6 /ɔ/. Det mest framträdande fonetiska kännetecknet för östfrankiska är frånvaron av fortisexplosiver, med undantag för /k/ i ordinitial före vokal (t.ex. Kerwa ‘kyrkfest’). Det finns alltså i stort sett endast lenis- respektive leniserade explosiver, skrivna som <b, d, g>, gärna i – ur standardtyskans perspektiv – ovanligt tät följd. En vokals korthet markeras liksom i standardtyskan av (minst) två efterföljande konsonanttecken, däribland geminater, i stavelsekodan, och detta ibland, men inte konsekvent, även i lånord som i standardtyskan inte följer detta mönster, jfr Babbriga ‘paprika’. Lenisskrivningen används särskilt också i stavelseansatsen efter <s> /ʃ/. Jämfört med standardtyskan innehåller detta ingen ytterligare eller avvikande ljudinformation, eftersom ingen fortisex­plosiv förekommer heller där, men åstadkommer – särskilt i kombination med trigrafen <sch> för /ʃ/ – en grafematisk främmandegöring: Schdern ‘stjärna’, schbilld ‘spelar’. Även om det grafematiska teckeninventariet alltså i stor utsträckning överensstämmer med standardtyskans, gör teckenkombinatoriken inte det, och inte heller avviker fonem–grafem-korrespondensen bara ibland. Detta blir särskilt tydligt vid assimilationer och elisioner, som så att säga stavas ut – ännu en indikation på en flat ortografi; jfr t.ex. Semf ‘senap’, schdriggn ‘sticka’ (dock inte schdriggn med velar explosiv <ng>) eller gfalln ‘fallit’; däremot Jammerlabln (och inte Jammerlabbm ‘gnällspik’) utan assimilerad bilabial explosiv <m> i utljud (103). /ŋ/ återges oftast, och särskilt även i kontakt med velara obstruenter, med digrafen <ng>, t.ex. lachng ‘skratta’, dringng ‘dricka’ (här med den uppenbara felstavningen <nngng>, 22). Ytterligare ett exempel på alienerande stavning är förkortningar med utskrivna stavelseformade bokstavsnamn, som t.ex. Be-Dse ‘PC’; här skulle Peh-Zeh också vara märkligt på standardtyska. Slutligen bör den varken ljudenliga eller normriktiga stavningen <äöü> för diftongen <eu> i ord som Lichebäöüd l ‘Lügenbeutel’ eller Schbordsfräöünd ‘Sportsfreund’ nämnas. Förutom den grafematiska alieneringen bör även en annan, snarare stilistiskt baserad form nämnas. Den består i att återge ett dialektalt uttryck i översättningsraden i en högtidlig stil. Genom den stilistiska diskrepansen skapas en föreställning om dialektens (förmenta) vardaglighet eller särskilda grovhet. Följande exempel illustrerar fenomenet som representativt för en hel rad liknande uttryck; en adekvat översättning vore exempelvis ‘När trumpetaren spelar tror du att en hund ylar.’: Straipsniai / Articles 265 KLAUS GEYER När bleckblåsaren spelar, tror man att det är en ylande hund. Denna trumpetares konst påminner om en ylande hund. På det innehållsliga planet märks den starka stereotypiseringen i riktning mot en folklorisering, som tjänar den humorisering som exempelvis tas upp på baksidestexten. Särskilt i de tematiska kapitlen finns en oproportionerligt stark inriktning på ämnena eller situationerna värdshus och kortspel samt skällsord och svordomar. Dialektguidens makrostruktur följer dock överlag textsortens konventionella mönster och uppvisar i de tematiska kapitlen i grunden till och med en anmärkningsvärd överlappning med dem i den första delen av Georg von Nürnbergs språkguide från 1424. Boken börjar med en inledning om språket respektive dialekten, med information om var och av hur många personer dialekten talas samt hur det förhåller sig med den interna indelningen. Därefter följer ett kapitel om skrift respektive stavning och uttal, följt av en översikt över grammatiken, förstådd som morfosyntax. Alla dessa kapitel har rubriker på dialekt (t.ex. Kadde vo Frangn ‘Karta över Franken’, Wie mer’s schbrichd ‘Så talar man’). Huvuddelen består av tematiska kapitel om exempelvis hälsningar och avsked, familj och släktskap, tal och veckodagar, ämnena arbete, att vara på väg, kroppen, shopping, mat och dryck, väder osv. Även dessa tematiska kapitel har rubriker på dialekt (t.ex. Sävus! Un Adele ‘Servus! Och adjö’ för hälsningar och avsked, Di buggliche Bagaasch ‘Det puckelryggiga följet’ för släktskap). De innehåller var och en korta dialogiska fråga-svar-sekvenser och små ordlistor; därtill kommer ofta humoristisk (inter-)kulturell information och reflektioner. I slutet av häftet finns två ordregister (ett dialekt–standardtyska och ett standardtyska–dialekt), litteraturhänvisningar för vidare läsning och information om författaren (Der, wo’s gschriem häd ‘Den som har skrivit det’). Att boken uppvisar en rad inkonsekvenser, motsägelser och fel, vilket understryker dess laienlingvistiska proveniens, ska här endast nämnas i förbigående (se Geyer 2021 för en närmare analys). Som illustration kan den förvirrande inkonsekventa stavningen av ‘värd’ som Wed (24), Wädd (50) och slutligen Wärd (53) tjäna. 266 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII Was man aus Dialekt-Sprachführern für die Laiendialektologie und Laienlinguistik lernen kann 6. RESULTAT OCH UTBLICK Genom den föreliggande undersökningen av Kauderwelsch-dialektguider i allmänhet och som exempel av dialektguiden ”Fränkisch” har dialektguider på flera nivåer visat sig vara ett relevant studieobjekt för en laienlingvistisk betraktelse: På ett övergripande plan framgår att urvalet av såväl dialekter som i synnerhet dialektbeteckningar för Kauderwelsch-dialektguiderna uppvisar tydliga paralleller med inventarierna i olika perceptionsdialektologiska studier av den dialektala rymdens mentala strukturering hos medlemmar av det tyska språksamhället. Det är alltså laienlingvistiskt salienta dialekter och dialektbeteckningar som tas upp. Vid den exemplifierande analysen framträder en humoristisk stereotypisering respektive folklorisering av dialekten på det innehållsliga planet. Dessutom kännetecknas framför allt stavningen av dialekten som ett icke-normerat område av alienerande respektive exotiserande praktiker. På det metaspråkliga planet betonas uttryckligen avståndet till disciplinär facklighet, samtidigt som vardaglig expertis framhävs. Allt detta leder till en mycket positiv bedömning av dialektguiden som underhållningsmedium ur köparnas respektive mottagarnas perspektiv, varvid de faktiskt förekommande facklingvistiska bristerna i dialektframställningen, såsom inkonsekvenser, motsägelser och fel i framställningen, hamnar i bakgrunden. I detta bidrag kunde endast en dialektguide analyseras i vissa detaljer. Det vore utan tvekan önskvärt att bredda det empiriska underlaget, exempelvis genom att utvidga undersökningen till ytterligare dialekter, liknande produkter från andra förlag och även andra medier. Utöver ljudmaterialet till dialektguider erbjuder sig här exempelvis lekmannavideor på YouTube för att få en mer omfattande förståelse av samspelet mellan lekmannadialektologi respektive laienlingvistik och dialektguider. LITTERATUR Albury Nathan 2014: Introducing the Folk Linguistics of Language Policy. – International Journal of Language Studies 8(3), 85–106. Aliūkaitė Daiva, Mikulėnienė Danguolė, Čepaitienė Agnė, Geržotaitė Laura 2017: Kalbos variantiškumas ir jo vertinimas perceptyviosios dialektologijos požiūriu: variantų ir vietų vaizdiniai, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Straipsniai / Articles 267 KLAUS GEYER Allensbach 2008 – Bayerska är omtyckt att lyssna på även utanför Bayern: De mest och minst populära dialekterna. Allensbacher Berichte 2008 / 4, Allensbach: Institut für Demoskopie. http://www.ifd-allensbach.de/uploads/tx_reportsdocs/prd_0804.pdf. amazon.de – www.amazon.de/Reise-Know-How-Sprachf%C3%BChrer-Fr%C3%A4nkisch-Kauderwelsch-Sprachf%C3%BChrer/dp/3894164743/. Antos Gerd 1996: Laien-Linguistik. Studien zu Sprachund Kommunikationsproblemen im Alltag. Am Beispiel von Sprachratgebern und Kommunikationstrainings, Tübingen: Niemeyer. Augst Gerhard 1975: Überlegungen zu einer synchronen etymologischen Kompetenz. – Untersuchungen zum Morpheminventar der deutschen Gegenwartssprache, Hrsg. G. Augst, Tübingen: Narr, 156–230. Augst Gerhard 2002: Volksetymologie und synchrone Etymologie. – Zeitschrift für Literaturwissenschaft und Linguistik 127, 144–147. Cruz-Ferreira Madalena 2011: First language acquisition and teaching. – AILA Review 24, 78–87. Eder Ulrike 2010: Entwicklungen von Deutsch als Fremdsprache vor 1945. – Deutsch als Zweitund Fremdsprache. Ein internationales Handbuch, Hrsg. H.-J. Krumm, Ch. Fandrych, B. Hufeisen, C. Riemer, 1. Halbband. Berlin, New York: de Gruyter, 55–62. Duden 2014 – Duden Das Herkunftswörterbuch. Etymologie der deutschen Sprache, 5:e upplagan, Berlin: Dudenverlag. duden.de – www.duden.de, Berlin: Bibliographisches Institut. dwds.de – www.dwds.de, Digitales Wörterbuch der deutschen Sprache, Berlin: Berlin-Brandenburgische vetenskapsakademien. Gärtig Anne-Kathrin, Plewnia Albrecht, Rothe Astrid 2010: Wie Menschen in Deutschland über Sprache denken, Mannheim: Institut für Deutsche Sprache. Gernentz Hans Joachim (Hrsg.) 1988: Untersuchungen zum Russisch-niederdeutschen Gesprächsbuch des Tönnies Fenne, Pskov 1607. Ein Beitrag zur deutschen Sprachgeschichte, Berlin: Akademie-Verlag. Geyer Klaus 2013: Asterix snackt platt – Asterix redd boarisch: Dialektgraphien zwischen Vertrautheit und Alterität in Mundartausgaben der Asterix-Comics. – Aktuelle Tendenzen der Sprachwissenschaft, Hrsg. M. Lachout, Hamburg: Verlag Dr. Kovač, 45–58. 268 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII Was man aus Dialekt-Sprachführern für die Laiendialektologie und Laienlinguistik lernen kann Geyer Klaus 2021 (under utgivning): Dialektal-dialektguider som relevant källa för lekmannadialektologi. – Sprachliche Variation und Vielfalt | Linguistic Variation and Diversity, red. K. Geyer, S. Kraeva, E. Krasnopejeva, Berlin: Peter Lang. Glück Helmut 2002: Deutsch als Fremdsprache vom Mittelalter bis zur Barockzeit, Berlin: de Gruyter. Hardy Stéphane, Herling Sandra, Patzelt Carolin (Hrsg.) 2015: Laienlinguistik im frankophonen Internet, Berlin: Frank und Timme. Hendricks Pepijn 2014: Innovation in Tradition: Tönnies Fonne’s Russian-German Phrasebook (Pskov, 1607), Leiden: Brill. Hinrichsen Alex W. 1983: Conversationsbuch für Reisende oder The Traveller’s Manual of Conversation... – Reiseleben 6, 18–20. Siehe auch http://www.bdkr.com/rul.php?art=134. Hinrichsen Alex W. 1991: Baedekers Reisehandbücher. 2. Auflage, Bevern: U. Hichrichsen. Hundt Markus 1992: Einstellungen gegenüber dialektal gefärbter Standardsprache. Eine empirische Untersuchung zum Bairischen, Hamburgischen, Pfälzischen und Schwäbischen, Stuttgart: Steiner. Hundt Markus 2010: Bericht über die Pilotstudie „Laienlinguistische Konzeptionen deutscher Dialekte“. – „Perceptual Dialectology“. Neue Wege der Dialektologie, Hrsg. Ch. A. Anders, M. Hundt, A. Lasch, Berlin, New York: de Gruyter, 179–219. Jähnert Katrin 1999: Litauisch Wort für Wort, 4. Aufl., Bielefeld: Reise Know-How Verlag. kauderwelsch bairisch – www.reise-know-how.de/de/produkte/kauderwelsch-buch/bairisch-echte-hochdeutsch-45006, Bielefeld: Reise Know-How Verlag Peter Rump. kauderwelsch sprachführer – www.reise-know-how.de/produktreihe/kauderwelsch-sprachfuehrer-42848, Bielefeld: Reise Know-How Verlag Peter Rump. Kerswill Paul, Williams Ann 2002: “Salience” as an explanatory factor in language change: evidence from dialect levelling in urban England. – Language Change: The Interplay of Internal, External and Extra-linguistic Factors, Hrsg. M. Jones, E. Esch, Berlin, New York: Mouton de Gruyter, 81–110. Kluge Friedrich 1989: Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache, 22. Auflage, Berlin, New York: de Gruyter. Kölbl Richard H. 2009: Bairisch – das echte Hochdeutsch, 7. Auflage, Bielefeld: Reise Know-How Verlag. Straipsniai / Articles 269 KLAUS GEYER Lenz Alexandra N. 2010: Zum Salienzbegriff und zum Nachweis salien ter Merkmale. – „Perceptual Dialectology“. Neue Wege der Dialektologie, Hrsg. Ch. A. Anders, M. Hundt, A. Lasch, Berlin, New York: de Gruyter, 89–110. Long Daniel, Preston Dennis (Hrsg.) 2002: Handbook of Perceptual Dialectology, Bd. 2, Amsterdam: Benjamins. Maas Utz 1989: Orthographische Alterität. Über literarische Mundartgraphien. – Soziokulturelle Kontexte der Sprachund Literaturentwicklung. Festschrift für Rudolf Große zum 65. Geburtstag, S. Heinemann, G. Lerchner et al. (Hrsg.), Stuttgart: Heinz, 339–359. Nadobnik Renata 2019: Sprachführer für Deutsch und Polnisch – Die Geschichte der Textsorte von ihren Anfängen bis zur Gegenwart in kontrastiver Darstellung, Hamburg: Verlag Dr. Kovač. Niedzielski Nancy, Preston Dennis 2000: Folk Linguistics, Berlin, New York: Mouton de Gruyter. Pasquale Michael 2011: Folk beliefs about second language learning and teaching. – AILA Review 24, 88–99. Pasquale Michael, Preston Dennis 2013: The Folk Linguistics of Language Teaching and Learning. – Psycholinguistic and Sociolinguistic Perspectives on Second Language Learning and Teaching, K. Droźdźiał-Szelest, M. Pawlak (Hrsg.), Berlin: Springer, 163–174. Pausch Oskar 1972: Das älteste italienisch-deutsche Sprachbuch. Eine Überlieferung aus dem Jahre 1424 nach Georg von Nürnberg, Wien: Böhlau. Preston Dennis (Hrsg.) 1999: Handbook of Perceptual Dialectology, Bd. 1, Amsterdam: Benjamins. Preston Dennis 1982: Perceptual Dialectology: Mental Maps of United States dialects from a Hawaiian perspective. – Working Papers in Linguistics, University of Hawaii, Department of Linguistics, 14, 5–49. reise-know-how.de – www.reise-know-how.de, Bielefeld: Reise Know-How Verlag Peter Rump. Seifart Frank 2006: Orthography development. – Essentials of language documentation, J. Gippert, N. Himmelmann, U. Mosel (Hrsg.), Berlin: de Gruyter, 275–299. Shaik Sam van 2014: Phrasebooks for Silk Road Travellers. http://idpuk.blogspot.com/2014/05/phrasebooks-for-silk-route-travellers.html. Sihler Andrew 2000: Language History. An Introduction, Amsterdam: Benjamins. 270 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII Was man aus Dialekt-Sprachführern für die Laiendialektologie und Laienlinguistik lernen kann Sobisch Jens 2007: Fränkisch – das Deutsch der Franken, 3. Auflage, Bielefeld: Reise Know-How Verlag. Strauss Lina 2018: Rhetorikratgeber als Beispiel für Laienlinguistik. Eine Diskursanalyse, Stuttgart: Metzler. Weitershaus Friedrich-Wilhelm 2004: Das neue große Vornamenbuch: Herkunft und Bedeutung von 8000 Vornamen, München: Bassermann. Vad kan man lära sig av dialektala parlörer som hänförs till lekmannadialektologi och lekmannalingvistik SAMMANFATTNING I denna artikel analyseras vissa samband mellan dialektala parlörer och icke-vetenskaplig (folklig) lingvistik eller dialektologi. I parlörer följer man traditionellt standardspråkets normer, medan dialektala parlörer är ett relativt nytt fenomen, åtminstone i tyskan. Även om sannolikt alla företrädare för tyska dialekter förstår normerna för tyskans standardspråk och efter bästa förmåga försöker tala standardspråk med personer för vilka en viss dialekt är främmande, är det oklart om deras kommunikativa syfte, liksom andra parlörers, är detsamma, det vill säga om de underlättar resenärers kommunikation med talare av ett visst språk (eller en viss dialekt). Dialektala parlörer, som oftast sammanställs av icke-specialister och innehåller lustiga, underhållande berättelser och/eller folkloristiska inslag, riktar sig snarare till läsare som använder dialekten eller åtminstone har vissa kunskaper i den. Detta antagande diskuteras närmare i artikeln, där analysen grundar sig på dialekternas kännetecken, allmänna och specifika textstrukturer, språkliga aspekter, sättet att presentera dialekterna och slutligen kulturella inslag som är typiska för det aktuella dialektområdet. På så sätt kan man förstå den analyserade dialektens föreställning och de idéer som förmedlas i dialektala parlörer ur ett folkligt lingvistiskt perspektiv. Inlämnad den 17 augusti 2020. KLAUS GEYER Institut für Sprache und Kommunikation Süddänische Universität Campusvej 55 DK-5230 Odense M [email protected] Straipsniai / Articles 271