Kirčio atitraukimas rytų aukštaičių anykštėnų patarmės tekstuose

VILIIJA RAGAIŠIENĖ Institutet för litauiska språket ORCID-id: https://orcid.org/0000-0002-5026-4667 Forskningsområden: accentologi, dialektologi, etnolingvistik, lexikografi. DOI: doi.org/10.35321/all83-10 BETONINGSRETRAKTION I TEXTER FRÅN DEN ÖSTLIGA HÖG-LITAUISKA ANYKŠČIAI-SUBDIALEKTEN Betoningsretraktion i texterna från den östliga hög-lituaiska subdialekten i Anykščiai SAMMANFATTNING Med utgångspunkt i skriftliga källor – texter från 1870–1890-talen publicerade i den tyske lingvisten Franz Spechts utgåva Litauische Mundarten gesammelt von A. Baranowski i Leipzig, beskrivningar från 1950–1960-talen av Anykščiai-dialekter som förvaras i Institutet för det litauiska språkets geolingvistiska centrums dialektarkiv samt dialekttexter utarbetade under andra hälften av 1900-talet och början av 2000-talet av Žaneta Markevičienė och andra forskare – analyseras företeelser av betoningsretraktion i den östliga hög-lituaiska Anykščiai-subdialekten. Artikeln syftar till att så utförligt som möjligt beskriva hur betoningsretraktionen har bildats i Anykščiai-subdialekten, fastställa vilka lagar för betoningsretraktion som kan ha varit verksamma inom subdialektens område under denna period, klarlägga företeelsens areella utbredning samt diskutera förändringarna i betoningsretraktionen och deras orsaker. VIKTIGA ORD: den östliga höglandsdialekten Anykščiai, betoning, stavelse, dialektala texter. ANNOTATION Baserat på de skriftliga källorna – texter från 1860–1880-talen som publicerades av den tyske lingvisten Franz Specht i publikationen Litauische Mundarten gesammelt von A. Baranowski i Leipzig, beskrivningarna av Anykščiais lokala dialekter från 1950–1960-talen, vilka förvaras i dialektarkivet vid Geolinguistikcentrumet vid Litauiska språkets institut, samt dialektala texter som Žaneta Markevičienė och andra forskare utarbetade under andra hälften av 20th-talet och början av 21st Straipsniai / Articles 211 VILIJA RAGAIŠIENĖ århundradet – i artikeln analyseras fenomenet med tillbakadragning av betoningen i den östliga aukštaitiska anykštėnai-subdialekten. Målet är att så detaljerat som möjligt beskriva hur tillbakadragningen av betoningen har bildats i anykštėnai-subdialekten, fastställa vilka lagar för tillbakadragning av betoningen som kan ha varit verksamma inom subdialektens område under denna period, klarlägga fenomenets areala utbredning samt diskutera förändringarna i tillbakadragningen av betoningen och deras orsaker. NYCKELORD: östlig aukštaitisk anykštėnai-subdialekt, betoning, stavelse, dialektala texter. INLEDNING Av alla östliga höglandsdialekter är anykštėnų-underdialekten förmodligen den minst undersökta hittills ur accentueringssynpunkt. I den vetenskapliga litteraturen har accentueringen i denna underdialekt behandlats ganska fragmentariskt. I arbeten där uppgifter om anykštėnų-accentueringen kan hittas beskrivs oftast endast accentretraktionens karaktär och tonaccenterna ganska kortfattat (Zinkevičius 1966: 36, 38, 41; LKT 35; LKTCH 144; Markevičienė 2001: 15–18; 2004: 39–45; RARA 36–37; AAT 18). Ur accentueringssynpunkt har lingvister något mer ingående undersökt de texter som publicerats i Litauische Mundarten gesammelt von A. Baranowski och som samlades in under 1800-talets sjunde till nionde decennium i Antanas Baranauskas hembygd Anykščiai (Stundžia 1989: 434–442; Ragaišienė 2015: 166–210)². Det saknas alltså i hög grad undersökningar av underdialektens accentueringssystem och vetenskapliga publikationer ägnade åt att diskutera accentueringsdrag och -tendenser. Källor, syfte, metoder. Det undersökta materialet har samlats in från flera skriftliga källor – från de anykštėnų-texter som publicerades i första delen av verket Litauische Mundarten gesammelt von A. Baranowski, utgivet 1920 i Leipzig av den tyske lingvisten Franz Specht (hädanefter – Litauische Mundarten), från beskrivningar av de språkliga särdragen i denna underdialekts dialekter³, utarbetade under 1900-talets sjätte och sjunde decennium⁴, från den 1970 utgivna antologin Lietuvių kalbos tarmės, från den andra delen av Ž. Markevičienės verk Aukštaičių tarmių tekstai från 2001 samt från de anykštėnų-dialekttexter som publicerades 2004 i Lietuvių kalbos tarmių chrestomatija, och från Ž. Markevičienės, Aurimo Markevičiaus verk från 2013 ¹ Manuskriptets sida anges. ² Analysen av dessa texter bygger på A. Baranauskas omfattande korrespondens med Hugo Weber (se Almanauskis 1930: 60–102). ³ A. Baranauskas organiserade, medan han var professor vid Kaunas prästseminarium, omkring 1867–1884 sina elever för att samla in dialekttexter. De texter som eleverna samlade in skickade han till den tyske språkvetaren H. Weber. ⁴ Handskrifterna förvaras i Dialektarkivet vid Institutet för det litauiska språkets centrum för geolingvistik. 212 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII Kirčio atitraukimas rytų aukštaičių anykštėnų patarmės tekstuose och i den lärobok Rytų aukštaičiai anykštėnai som sammanställts av Vilija Salienė samt i den publikation Anykščių apylinkių tekstai från 2020, utarbetad av Regina Rinkauskienė. De uppräknade källorna innehåller dialektala texter från tre perioder: 1) 1870–1890-talen. I publikationen Litauische Mundarten publicerades texter från två socknar – Anykščiai (305), som av A. Baranauskas hänfördes till de fjärde östliga dialekterna (R4)⁵, och talarten i Subačius (235), som hänfördes till de tredje östliga dialekterna (R3). Från dessa orter nedtecknades några korta berättelser (sammanlagt 17 s.)⁶. Geografiskt sett härrör texterna från subdialektens nordliga område. 2) 1950–1960-talen. Vid insamlingen av material till Lietuvių kalbos atlasui undersöktes så gott som alla orter (punkter) som hör till anykštėnaiområdet, och deras dialektala beskrivningar utarbetades (se fig. 1 och bilagan)⁷. Den handskrivna punktskällan består av en presentation av den undersökta orten, talartens språkliga särdrag och informanterna samt transkriberade texter⁸. I arkivet påträffades 23 källor (omkring 500 s.) från 18 punkter (se bilagan)⁹. Materialet i de handskrivna källorna kompletteras av texter från samma period från nästan alla av subdialektens punkter, publicerade i antologin Lietuvių kalbos tarmės. Texter som spelades in under den undersökta perioden återfinns även i publikationer utgivna i början av XXI-talet. 3) Texter publicerade i publikationer sammanställda av Ž. Markevičienė, R. Rinkauskienė och andra dialektologer i slutet av 1900-talet och början av 2000-talet, hämtade från olika orter inom det undersökta subdialektområdet. Det är sant att relativt få texter från områdets norra del publicerades i publikationerna från denna period. Till exempel innehåller boken Aukštaičių tarmių tekstų, sammanställd av Ž. Markevičienė, huvudsakligen berättelser från subdialektens södra område, medan manuskriptet till R. Rinkauskienės publikation Anykščių apylinkių tekstai innehåller texter från Anykščiai och närliggande dialekter. Sammanfattningsvis kan man, utifrån det material som publicerats i de analyserade källorna, hävda att de uppgifter som finns där är tillräckliga för att bedöma hur accentförskjutningen som en regel har utvecklats inom anykštėnai-subdialektens område. Detta gäller särskilt eftersom de diskuterade källorna relativt väl återspeglar det undersökta subdialektens accentueringsdrag. ⁵ I parentes anges numren på punkterna (orterna) i Lietuvių kalbos atlaso (se LKA I 21–30; se även Geržotaitė 2015: 147–149, 156–165). ⁶ Texterna från Subačius-dialekten bygger på en informant, medan texterna från Anykščiai bygger på två informanter. ⁷ Manuskript saknas endast från punkten Subačius (235). Aloyzas Vidugiris färdigställde 1984 de transkriberade texter från denna dialekt, inspelade under 1960- och 1970-talen. ⁸ I inget manuskript från denna underdialekt finns svar på frågorna om lexik, fonetik, morfologi och syntax i Lietuvių kalbos atlaso medžiagos rinkimo programos. ⁹ Detta material kompletteras av kortare transkriberade texter från dialekterna i Svedasai (239), Ažuožeriai (305) och Kniitiškiai (375), nedtecknade 1976 av studenter vid Vilniaus valstybinis pedagoginis institutas. Straipsniai / Articles 213 VILIIJA RAGÃIŠIENĖ I denna artikel analyseras alltså fenomenen för accentretraktion i den östlitauiska anykštėnai-subdialekten genom att jämföra data från dialektala källor som skiljer sig åt med mer än ett sekel. Syftet är att så utförligt som möjligt beskriva hur accentretraktionen har bildats i anykštėnai-subdialekten, diskutera de fenomen för accentretraktion som var verksamma under andra hälften av XIX-talet – början av XXI-talet samt klarlägga deras areella utbredning inom subdialektens område. Som bekant tillhör anykštėnai-subdialekten numera området för villkorlig accentretraktion (LKT 35; LKTCH 153). Där verkar den så kallade intensivare villkorliga accentretraktionen: accenten dras tillbaka från den korta slutstavelsen till den föregående långa stavelsen. Undersökningen bygger på geolingvistiska, statistiska, jämförande och internrekonstruktiva metoder. BILDANDET AV ACCENTRETRAKTIONEN: FÖRÄNDRING OCH TENDENSER Av A. Baranauskas texter framgår det att lagen om accentretraktion under andra hälften av 1800-talet verkade med varierande intensitet i anykštėnai-subdialekten. I texterna från Subačius församling flyttas accenten regelbundet från en kort ändelse till en lång stavelse, t.ex.: džiáũksmu, gýwi, kàr̃tus, aũkas, koply­tėlas, wìetas, ar̃ti, nãršus, tur̃tus, laũži, žmōna, kir̃wju, laũki, miẽstus, laũkus, wiẽni och andra (s. 104–109). I texterna påträffades endast några få former utan accentretraktion, vilka statistiskt är obetydliga, t.ex.: yrà (bredvid ỹra), arbà, Alkà (s. 104–105). En annan situation rådde i trakterna kring Anykščiai under 1800-talets 7–9 decennier. Här retraherades accenten inte från den korta slutstavelsen till den föregående långa stavelsen, t.ex.: gwotū, yrà, žmogùs, tur̃tus, t́arpu, žõdžus, baisù, gàitu, patiekà, Szioulus och andra (s. 36–47). Markeringen av bitryck med ett särskilt transkriptionstecken i den näst sista långa stavelsen i vissa ord visar dock att retraktionsaccenten redan höll på att bildas i Anykščiai-dialekten, t.ex.: tōkì, wãr̃ti, lĩngwà, knĩgù, kàr̃tus, szwĩntàs, trūmpà, pĩlnì, kàr̃ti, studinùtus, sūnùs, pīr̃ztus, griõusmų och andra (s. 36–47)¹⁰. Man antar att den typ av bitryck som anges med särskilda tecken i dessa fall är ett så kallat ”toppaccent”- eller ”tvåtoppigt” tryck (Stundžia 1989: 435; Ragaišienė 2015: 174–175; 2018: 182–184)¹¹. Därtill visar det faktum att i den södra delen av anykštėnai-området och i det angränsande ¹⁰ Om lagen verkar regelbundet i de undersökta dialekterna, borde accenten i dessa ord retraheras till den näst sista långa stavelsen, jfr. gaspadorius → gaspadõrius. ¹¹ För en utförligare diskussion av termen ”tvåtoppigt” tryck, se: Girdenis, Rosinas 1976: 194, not 20; Girdenis 1978: 75–76. 214 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII Kirčio atitraukimas rytų aukštaičių anykštėnų patarmės tekstuose uteniškių patarmėje „dviviršūnis“ kirtis išlaikytas iki šiol (Markevičienė 1999: 16; 2001: 15–16)¹². De presenterade texterna tyder sannolikt på tendenser till att den ”tvåtoppsbetonade” accenten etablerades i Anykščiai-dialekten. I de undersökta texterna är former med ”tvåtoppsbetoning” vanligare, t.ex.: gār̃di, rūbùs, krõmi, sūnkì och andra (s. 36–37). Det är sannolikt att denna accent i trakten kring Anykščiai på A. Baranauskas tid kan ha varit tillräckligt stark, dvs. att den i vissa fall var svår att skilja från ord med två accenter och från den begynnande accentretraktionen¹³. Detta antagande stöds delvis av en tanke som A. Baranauskas uttryckte i ett av sina brev till H. Weber: att en obetonad stavelse i ett ord ibland är liksom betonad, ”som om kir̃wiù, kir̃wiùs skulle klinga” (Almanauskis 1930: 95; Stundžia 1989: 435)¹⁴. Den dubbla accentmarkeringen i de undersökta texterna kan visa att den näst sista långa stavelsen i Anykščiai-dialekten – den första komponenten i den ”tvåtoppsbetonade” accenten – kunde höras både svagare och starkare, jfr rõdas / ròd'as (jfr Stundžia 1989: 435; Girdenis 2003: 263). En stark ”tvåtoppsbetoning” kan med tiden ha gett impulsen till att flytta accenten från den korta ändelsen till den långa näst sista stavelsen, jfr gaspadõrius → gaspadõriùs → gaspadõrius (jfr Ragaišienė 2018: 184). Det material som A. Baranauskas presenterade visar en ojämn utveckling av accentretraktionen som en regel inom anykštėnaiområdet: texterna från Subačius församling vittnar om att processen redan hade avslutats, medan berättelserna som nedtecknats i trakten kring Anykščiai visar att den just hade börjat (jfr Ragaišienė 2015: 180–183). Detta antagande stöds, om än indirekt, av en analog utveckling av företeelsen i den närbelägna kupiškėnai-dialekten (Ragaišienė 2018: 181–184, se fig. 2). De handskrivna källorna från 1960- och 1970-talens anykštėnai-dialekter visar att accenten under andra hälften av 1900-talet, om än med varierande intensitet, drogs tillbaka inom hela subdialektområdet. På grundval av beskrivningarnas material kan anykštėnaiområdet delas in i två större arealer, där företeelsens intensitet var olika. I den norra delen av området, med undantag för arealen Verksnionys (208) – Svėdasai (239) – Mičiūnys (273), drogs accenten under den undersökta perioden ganska regelbundet tillbaka från den korta ändelsen till den långa stavelse som föregår den (se fig. 1). ¹² Ž. Markevičienė (2001: 15–16) anykštėnų šnektose ryškiai girdimą priešpaskutinio ilgojo skiemens kirtį vadina šalutiniu. Jolitos Urbanavičienės (2006: 224) nuomone, pirmąjį „dviviršūnio“ kirčio dėmenį galima skirti prie šalutinių kirčių, antrąjį – prie pagrindinių. ¹³ En analog situation kännetecknar i dag den närbelägna uteniškiai-subdialekten (Urbanavičiūtė-Markevičienė, Grinaveckis 1992: 12; Markevičienė 1999: 16; Urbanavičienė 2006: 224). ¹⁴ Som bekant var A. Baranauskas övertygad om att ett ord endast kan ha en betonad stavelse (Alminauskis 1930: 95). Straipsniai / Articles 215 VILIJA RAGAİŠIENĖ FIG. 1. Arten av accentens tillbakadragande i handskrivna källor från 6–7 decennierna av 1900-talet15 I de omfattande texterna från dessa dialekter påträffades över huvud taget inga fall av icke-tillbakadragen accent, till exempel: razum.ni, razum.nus (jämte razumnų), vaikus, vil.ku, su kariėtu, vietą, rūbus, dienas, kėliṅti, pìr.stus, gàl.va, spȧl.va, trūṁpi, ìlgi, aũ.kšti med flera (Rybōkai, 146); jaũna, ūnksti, mérga, ka̋rtu, nebegi.va, per laũkus, viéną, per dienas (Rūkiškis, 270); ìlga, ga̋lva, miñkšta, dùnkčius, ūnksti, diéna, viéni, viéną, lìntas, piẽtus, agūkus, blìnus, piñ̃kus (Andriōniškis, 272) och flera.¹⁶ Regelbundet accenttillbakadragande 15 Observera punkterna 236 och 237, som i de senaste arbetena hänförs till anykštėnų-subdialekten (RAA 63–70). De punkter som behandlas har inte tagits med på den karta som presenteras i artikeln. Under den undersökta perioden hänfördes de till kupiškėnų-subdialekten (LKA I 33, 1 karta). I publikationen XXI a. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas, som utgavs 2014, hänförs båda punkterna också till kupiškėnų-subdialekten (LTT 187, karta 109). 16 Betoningen i rotformerna žmogus / žmõgus / žmą̃gus kan vittna om att det i dialekterna finns en närliggande variant av den andra accentklassen. De aktuella fallen kan också förknippas med betoningsretraktion, jfr. žma.gaũs (Ragaišienė 2018: 186, not 27). Formen bai̇sus, där betoningen ligger på stammen, kan likaså förknippas med betoningsretraktion, men möjligheten kan inte uteslutas att den också har ärvts från äldre tid. 216 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII Kirčio atitraukimas rytų aukštaičių anykštėnų patarmės tekstuose detta område beläggs också av de texter som publicerats i antologin Lietuvių kalbos tarmės (LKT 295, 302–303); jfr även en text som spelades in vid punkten Rūkiškis 1964 (LKTCH 149). I berättelser som upptecknades i trakten kring Andríoniškis 1965 dominerar likaså former med tillbakadragen accent, t.ex.: k̇leim̃u, pìr̃ki, mer̃.ga.s, žm̃õ.gus (vid sidan av žmà.gaus), žò.džiu / žo·džiu (AAT 77–78). Under 1900-talets 6:e–7:e decennier tycks situationen ha varit annorlunda i området Verksnió­nys (208) – Svedasaĩ (239) – Mičíonys (273). Materialet i de handskrivna källorna visar att accent utan tillbakadragning dominerade här, t.ex.: pilnà, čigãnus, ràžu, liẽsvas, viẽdru, in būdàs, bizū­nù, galvà, žmãgus, būdà, u.lìča, grausmù, irà, dikà, lintù, sùnus, klaimì, valdžà, lìn­tàs, vaikùs, daržùs, saldù (Verksnió­nys, 208); varpùs, žmãgus, kardù, vienì, vartùs, kraujù, bėdà, dienà, dienàs, kėlìntà, navìnà, mergàs (Svedasaĩ, 239); rañdį, baltì, švintù, širmà, pìlnà, pìlvù, nuogà, pìlkà, gailù, kūmpì, vienà, žmãgus, bjãurùs, dienàs, šimtùs, su kãčelù, ràžu (Mičió­nys, 273). I de undersökta dialekterna påträffades endast enstaka exempel på tillbakadragen accent, t.ex.: blãgi (Verksnió­nys, 208); liẽtus, pẽr pĩetus (Svedasaĩ, 239); rùnkas, var̃tus, dù šimtù (Mičió­nys, 273). Situationen tycks ha varit betydligt mer komplicerad i den södra delen av anykštėnai-området. Under den undersökta perioden drogs accenten i vissa dialekter sällan tillbaka från en kort ändelse till den näst sista långa stavelsen, medan detta i andra dialekter skedde tämligen regelbundet. Regelbundet tillbakadragande av accent är belagt i området Kurkliai (341) – Kni­tiškiai (375) – Juodáusiai (447). I de kortfattade handskrifterna från dessa dialekter fann man så gott som inga former utan tillbakadragen accent, t.ex.: diẽvu, róžu, liẽtus, maišùs, irà, kartù, vienà, ùṅksti, suñki, baltì, baĩsi, tvarkà, vaikùs, juódì, sãisra (Kurkliai, 341); sūnus, lìṅgvi, pìṅkas, pìṅkus, jaũni, pas pónus, dienà, žmónà, ùntrì, baravìkus, maĩšus, ma.kìkla, kálba, liẽtus, užmìga miẽgu, vienì, i.ra (Kni­tiškiai, 375); róžu, ainù, dienà, piẽtus, kviẽtkus (Juodáusiai, 447). Det regelbundna tillbakadragandet av accent under 1900-talets 6:e–7:e decennier i dessa dialekter framgår också av de berättelser som publicerats i antologin Lietuvių kalbos tarmės, t.ex.: su viẽdru, vienà, pir̃tis, ainì, ainù, par piẽtus (LKT 305, 447). Accenten drogs tydligen också tillbaka ganska regelbundet i dialekten Kiaukliai (477), som gränsar till området med svagt villkorligt tillbakadragande av accent, t.ex.: pir̃ką, kìrvu, mar̃ti, pìṅkus, rùnka, pìṅki, vaikùs, kapeikàs, žmógus, pas susiẽdus och andra. Materialet i beskrivningarna visar att oregelbundet tillbakadragande av accent dominerade i den återstående delen av det södra området under 1900-talets 6:e–7:e decennier. Accenten drogs tydligen inte tillbaka från den korta ändelsen till den föregående långa stavelsen endast i dialekten Skie­monys (343), t.ex.: mergà, žiemà, sausà med flera.17 I andra dialekter i detta område varierade fenomenets intensitet. I texterna från dialekterna Anykščiai (305), Rubikiai (342) och Dapkūniškiai (376) utgör former med tillbakadragen accent nästan 90 procent, t.ex.: kiẽmus, rùnkas, 17 Detta bekräftas också av den text som publicerats i antologin Lietuvių kalbos tarmės. Betoningen har inte dragits tillbaka från ordets korta ändelse till den långa stavelsen före den, t.ex.: šeimà, jaũni, numirsù (LKT 306). Straipsniai / Articles 217 VILИJA RAGAİŠIENĖ ỹra, sū.nus, sʼvīr.ní, díenas, līetus, žēdna mēr.ga, su dū.ša (Anykščiai, 305)¹⁸; žmogus (greta žmogaũs), kār.tus, bėdas, rùnka, žiñgsnìs, díenas (Rubikiai, 342); žmogus, žmōna, rōzu, sūnus, rū.bus, bėda, su diédu (Dapkūniškiai, 376)¹⁹. I trakterna kring Bālninkai, Lyduõkiai, Žélva och Šešuõliai utgör de omkring två tredjedelar av de former som kan dra tillbaka betoningen, t.ex.: žmōgus (greta žmogũmì), pìnki, sū.nus (greta sū-naũs), kaìtra / šviesà, daržbì, gir̃džiù, pirmà, mergà (Bālninkai, 411); sū.nus, blō.gì, mō.tka, per rùnkas, vièna, žmō.na, skū.ra, pìņkis, šimtus, rū.bus, mergà, razũmni / ainù, ainì, sunkù, mergà, kartù, raitì (Lyduõkiai, 410); nùogi, rū.bus, līetus, rōzus, kaũlus, galvà slōbna, viéni / dungùs, minkà, nėrà (Žélva, 449); gìva, mōtka, vār-du, mėsa, andarõkus / sunkù, skalnà, galvù (Šešuõliai, 448). Liknande tendenser till tillbakadragning av betoningen som beläggs i dialekterna diskuteras också i andra texter från den undersökta perioden (LKT 307–309). Sammanfattningsvis kan man konstatera att handskrivna källor och andra texter från 1960- och 1970-talen visar utvecklingen av en intensivare bildning av regeln för villkorlig tillbakadragning av betoningen inom anykštėnų-subdialektens område. Under denna period fortsatte alltså det fenomen som hade etablerat sig i den angränsande kupiškėnų-subdialekten att spridas söderut och norrut inom anykštėnų-området (se vidare Ragaišienė 2018: 185–187). Berättelser som spelades in i slutet av 1900-talet och början av 2000-talet inom det undersökta subdialektområdet visar att förändringar i fenomenet pågår, om än små sådana (jfr fig. 1 och 2). Det är uppenbart att accentretraktionen blir alltmer etablerad i den norra delen av anykštėnaiområdet, närmare bestämt i området Verksnionys (208) – Svėdasai (239) – Mičiūnonys (273). Vid Verksnionys punkten påträffades fler fall av accentretraktion från den korta slutstavelsen till den föregående långa stavelsen än i de handskrivna källorna från 1960- och 1970-talen, jfr: vìžas, uñks’ti, jaũna, kavalier’ùs / k’aũlas²⁰, aždun.cù (LKT 147–148)²¹; laĩki, ìra, sà.di, mė.sà, grì.čė / laĩkù, laĩkì, žiemà, ì.ra, blɔ·gà etc. (RAA 52–55)²². I trakten kring Svėdasai är accentretraktionen ännu inte stabiliserad. Lagen verkar fungera mycket oregelbundet i denna dialekt. I texter som spelades in år 2000 utgör former med accentretraktion nästan hälften av de möjliga fallen, t.ex.: užmirštù, sàu-gi vietà, vièna, laũkus, pìņki(s) šimtus, gārsus, grì.čė, su grìčų, vārpus²³ / laĩkùs, vièna, su draugù etc. (Markevičienė 2001: 63–70). Tendensen att dra tillbaka accenten visas av ¹⁸ Liknande användning är också belagd i andra texter som spelades in på 1970-talet, t.ex.: sɔ·di (jämte sɔ·di) vaĩkus, susiėdus, laĩkus, jùkus (AAT 67–68). ¹⁹ I texterna från Anykščiai-dialekten påträffades något fler former utan accentretraktion än vid punkterna Rubikiai och Dapkūniškiai. Det bör dock påpekas att de dialektala texterna från de sistnämnda dialekterna är mindre omfattande än texterna från Anykščiai-dialekten. ²⁰ Formen används tre gånger i berättelsen. ²¹ I parentes anges de källor som exemplen har hämtats från. ²² Båda texterna spelades in i trakten kring Verksnionys 1979. ²³ Formen används sju gånger i texten. 218 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII Kirčio atitraukimas rytų aukštaičių anykštėnų patarmės tekstuose och användningen av former med en ”toppig” accent, t.ex.: nugrįm̃si, laĩkūs, idãmų, lìnksmį, malaišą, duobės osv. (Markevičienė 2001: 63–67). I de berättelser som spelades in 2003 dominerar former som inte drar tillbaka accenten, t.ex.: nelìgà, žiemà, vienì, karštà, ainù, baltà, lintà, gelsvà, gandrù osv. (RAA 56–62)²⁴. I dessa texter påträffades endast enstaka former med ”toppig” accent, t.ex. žiemà (RAA 56–62). ² FIG. Accentens tillbakadragandets karaktär i texter från slutet av 1900-talet och början av 2000-talet²⁵ I slutet av 1900-talet och början av 2000-talet hade den tillbakadragna accenten så gott som etablerats i trakten kring Anykščiai (305). I de undersökta texterna påträffades få ordformer som inte drog tillbaka accenten från den korta ändelsen till den näst sista långa stavelsen, t.ex.: s³· dbl, slì·vas, gė·les, vìeni, jāuni, uņkšti, gaĩlta, žmò·na, nuveĩnu, sėrgi gėltu, var̃lės / miežùs, aušrà (RAA 71–79); jāuną, su klebš·nu, suprañti, sveĩka gīvà, peñkus, šìrdis, uņkšti / nebegì·và, vaikus (AAT 69–72). Skriftliga källor visar att förändringen av fenomenet i slutet av 1900-talet och början av 2000-talet också kännetecknar den södra delen av anykštėnai-området. Efter accentens tillbakadragandets intensitet kan området ²⁴ Textens informanter vid punkten Svedasai är representanter för den äldsta generationen. ²⁵ Det finns inga publicerade texter från punkter som inte är markerade på kartan. Straipsniai / Articles 219 VILIJA RAGAIŠIENĖ indelar området i två större arealer. Accenten dras ganska regelbundet tillbaka i den västra utkanten av detta område – i Kurkliai- (341) och Lyduokiai-dialekterna (410). Till exempel utgör ordformer med accenten kvar i ändelsen ungefär en femtedel av de möjliga fallen i berättelser som upptecknats i Kurklių-trakten av representanter för den äldsta generationen, t.ex.: aini, ąinu, viena, ųksti, laiku, jauni, supranti, žǫdžu, rąndi, šir̃dis, rųbus, pinkės / linksmì, žaizdžù, biednà, šienì, rųbus (Markevičienė 2001: 71–76); aini, žmõna, pįnki, įra, baigù / su dainù, gamtà (RAA 82–85); skąudi, cigž̨nus, pi-nigę̇lus, laiku, su męsa, mɔkįkla, pijɔ̨kus, penki, įra, vienà / įrà, vienà, rųbus, kartų, vardų, miestè (AAT 32–42). En analogisk situation kan också konstateras i Lyduokiųs bebodda områden, t.ex.: su vir̃vi, dįki, ąinu, krųva, švięsa, ląuki, run̨ku, kįemu, žaizda, pęilu, spakąina, ąlga, dur̨na, jąuna, jauni, merga / pįnki, kartų, ąinu, un̨ksti, vardų, girtà, varksti, darbi (Markevičienė 2001: 77–86); dalįkus, ąlga, kartųs, sil̨pna, kraįčus, ver̨pju, pįnki, ąinu, bal̨sus, šeima nekalti / vaikųs, žmɔ̨gus (RAA 89–106). Situationen är betydligt mer komplicerad i det undersökta områdets östra utkant. Här verkar lagen om villkorad accentretraktion oregelbundet (jfr Markevičienė 2001: 15). I texterna från Skiemónys (343), Bálninkai (411) och Želva (449) med omnejd påträffades relativt många fall där accenten inte retraherats. Flest sådana fall påträffades i Skiemónys-dialekten, där former som bevarar accenten i den korta ändelsen utgör nästan hälften av de möjliga fallen, t.ex.: viena, vieni, įra, nebėra, supranti, žodžu, tiesa, dė́sr.as, kįemus, du kąulu, penki, žmɔ̨gus (jämte žma.gąus) / ailės, marčės, ląuki, ląukus, jąuna, bąsius, vaikųs, męsa, laivù, draugės (AAT 48–61). Liknande tendenser till accentretraktion är kännetecknande för Bálninkai (411), t.ex.: dur̃ni, valdžė, pįnkus, vardu, vienà, run̨kas, baržda / pukb̨l, pirmà, kartų, ląukus, linksmì, lintàs; Dapkūniškiai (376), t.ex.: dur̨ni, valdžė, pįnkus / run̨ką; och Zibalai (448)²⁶, t.ex.: grųšė, vįšne, burš̨kus, svagųnus, nąujus, dienas, vienà, biedni / šal̨ta, viršųs, vaikųs, aini, tvarkà, kalbà, kartųs, penki, šnektoms (Markevičienė 2001: 86–93, 106–109)²⁷. I texterna från de undersökta dialekterna finns rikligt med former med en ”dubbelspetsig” accent, som kan vittna både om tendenser till att fenomenet etableras och om dess ojämna verkan enligt överlappningsprincipen, t.ex.: kalbà, dainas, ląuki, šeimà; barždų, šeimų, sniegų, miegi, ląuki, šir̃dis, galvà, šienų; jilgà, kumpi, ląuki, ųksti, biedni m.fl. (Markevičienė 2001: 87–90, 106–109). Till dessa dialekter ansluter sig vad gäller accentretraktionens intensitet även punkten Kiaukliai (477), som gränsar till širvintiškiai-dialekten. Här är former som retraherar accenten mer utbredda ²⁶ Dialekten tillhör Šešuoliai-punkten. ²⁷ I vissa texter från punkten Bálninkai förekommer också en tämligen regelbunden accentretraktion, jfr: vįšne, merga, burna, žaizda, dalįkus, rųbus (RAA 85–88). Textens upptecknare tillhör den äldsta generationen, men året för uppteckningen är okänt. Möjligheten kan inte uteslutas att den gjordes under andra hälften av 1900-talet. 220 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII Kirčio atitraukimas rytų aukštaičių anykštėnų patarmės tekstuose former som retraherar accenten, dvs. de utgör något mer än hälften av de möjliga fallen, t.ex.: vieni, antri, vérki, maišù, viẽna, diẽnas, vìlkus / pirmà, aišù, gíržù, láukė (RAA 112–123). Det bör uppmärksammas att färre former som retraherar accenten påträffades i de texter som upptecknades i dessa trakter under den undersökta perioden än i de handskrivna källorna från 1900-talets 6:e–7:e decennier (se fig. 1). I trakten kring Žélva (449) finns också en tendens att mer regelbundet retrahera accenten från den korta ändelsen till den näst sista långa stavelsen. I denna dialekt skiljer sig tendenserna till accentretraktion i grunden inte från punkten Kiaukliai (477) i grannområdet. På de orter som hör till punkten Želva är former som retraherar accenten också mer utbredda, t.ex.: viẽni, biẽdni, žmõ·na, nelaĩku, su bizù·nu, paliẽku, kártù, diẽnas / vaĩkù(s), maišùs, durnà, jáunà, baĩgù (Markevičienė 2001: 98–102); pìnkì, diẽnas, dùrni, láuki / vaĩkùs, bandà (RAA 107–111). Texterna från den mellersta och yngsta generationens talare gör att man kan betvivla accentretraktionslagens stabilitet i den södra delen av anykštėnai-området. I berättelser som upptecknades i Skiemónys (343) och Kurkliai (341)-dialekterna i början av 2000-talet är tendenser till kolonaccentuering snarare än accentretraktion sannolikt bättre belagda, t.ex.: mkì klà, žõ·džù, miẽsti, suvogù·nus, blì·nus, klõldù·nus, diẽna, šõ·kus / vaĩkùs, i rà, šáulùs, rankà, vė̃iklà, šventės, šeimàs, láukė, kalnė, penkì m.fl. (AAT 43–47, 62–66). Desto mer som accenten i stammen tenderar att generaliseras i ordens näst sista stavelse, vars kärna utgörs av långa vokaler eller monoftongerna ie, uo²⁸. Denna tendens kan också iakttas i den södra delen av anykštėnai-dialekten. Många sådana användningsfall påträffades till exempel i texter av talare från den äldsta generationen i Žibalai-dialekten (448), jfr: grù·še, vì·šne, bur·kus, svagù·nus, naũjus, diẽnas, viẽna, biẽdni / šaltà, viršùs, vaĩkùs, aĩni, tvarkà, kalbà, kartùs, penkì. Att former med accent i stammen kan förbindas med morfonologisk utjämning av den accentuella paradigmen (kolumnaccent) framgår av ytterligare en omständighet. I den södra delen av anykštėnai-området tenderar akutta stammen att accentueras i singularis instrumental och pluralis ackusativ, t.ex.: vẽ·žù, vì·rù, lungùs, šõ·nùs, vì·rùs m.fl. (Markevičienė 2001: 16). Deras förekomst kan vittna om bildandet av den andra medlemmen i den accentuella modellen – ändelsetypen – (Ragaišienė 2016: 163). Det är förstås inte möjligt att tillförlitligt fastställa vilka fall som hänger samman med accentretraktion och vilka som har uppkommit genom bildandet av kolumnaccent. Med kolumnaccenttypen torde framför allt stamsaccenten i former vars stavelsekärna utgörs av korta vokaler vara förbunden, t.ex.: cepelìnus, su ma.mù·ti, sežù·ni m.fl. (AAT 18). Det råder inget tvivel om att de båda fenomenen hänger samman och sannolikt verkar enligt överlappningsprincipen. 28 Modellen med två accentueringstyper – kolumn- och ändelsetypen – etableras alltmer i de icke-accentretraherande sydaukštaitiska, östaukštaitiska vilniškiai- och andra aukštaitiska dialekterna (Grumadienė 1994: 104; Mikulenienė 1994: 104; Urbanavičienė 2010: 177; Ragaišienė 2016: 163; 2019: 11). Straipsniai / Articles 221 VILIJА RAGĂIŠIENĖ Sammanfattningsvis kan man konstatera att materialet från källorna från slutet av 1900-talet till början av 2000-talet vittnar om förändringar i accentretraktionen som fenomen inom anykštėnai-dialektens område. I områdets västra utkant (området Anykščiai–Kurkliai–Lyduokiai) retraheras accenten tämligen regelbundet från den korta slutstavelsen till den långa stavelsen före den, medan det i den östra utkanten (området Svėdasai–Skiemónys–Bálninkai–Kiaukliai) finns gott om former som bevarar accenten i den korta ändelsen. SAMMANFATTNING En jämförande analys av A. Baranauskas texter från andra hälften av 1800-talet, beskrivningar av dialektala särdrag i dialekterna från 1900-talets 6:e–7:e decennier samt källor från slutet av 1900-talet till början av 2000-talet visar utvecklingen av accentretraktionen i den östliga aukštaitiska anykštėnai-dialekten och blottlägger de förändringsprocesser som detta fenomen genomgår under den undersökta perioden. Den intensivare lagen om villkorad accentretraktion började bildas relativt sent i anykštėnai-dialekten och utvecklades ojämnt – i den norra delen av området etablerades den tidigast under andra hälften av 1900-talet, medan den i det södra området fortfarande är oregelbunden och bör betraktas som under bildande. Den genomförda undersökningen stöder den nuvarande teorin om de litauiska dialekternas ursprung, enligt vilken förändringarna, däribland accentretraktionen, gick från norr till söder. Uppgifterna från anykštėnai-dialekten stöder antagandet att en innovativ våg av accentretraktion under andra hälften av 1800-talet rörde sig från den norra delen, där retraktionen var tämligen regelbunden, mot den östra utkanten. Möjligheten kan inte uteslutas att ett seliskt substrat kan ha haft betydande inflytande på accentretraktionens bildande i anykštėnai-dialekten (Zinkevičius 2006: 30, 73). I de undersökta källorna från anykštėnai-dialekten retraheras accenten från den korta ändelsen till både en akut och en cirkumflex stavelse som föregår den. Den retraherade accenten i långa stavelser har fallande intonation (jfr Kazlauskas 1968: 26; Ragăišienė 2018: 187). Accentretraktion kan, om än indirekt, också vara förbunden med morfonologisk utjämning av den accentuella paradigmen, dvs. bildandet av en accentueringstyp med kolumnaccent. Detta visas av två omständigheter: 1) accenten tenderar oftare att retraheras i formerna för singularis instrumental och pluralis ackusativ; 2) över hela dialektområdet retraheras accenten tämligen regelbundet från den korta ändelsen till den näst sista stavelsen, vars kärna utgörs av långa vokaler och monoftongerna ie, uo. Det är sannolikt att de båda fenomenen – accentretraktion och kolumnaccent – hänger samman och kan verka enligt överlappningsprincipen. 222 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII Kirčio atitraukimas rytų aukštaičių anykštėnų patarmės tekstuose LITTERATUR OCH KÄLLOR AAT – Anykščių apylinkių tekstai, red. R. Rinkauskienė, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2020. Almanauskis Kazimieras 1930: Vyskupo Antano Baranausko laiškai Hugo Weberiui. – Archivum Philologicum 1, 69–102. Geržotaitė Laura 2015: Geolingvistinė Antano Baranausko lietuvių tarmių klasifikacijos analizė. – Kalbos istorijos ir dialektologijos problemos 4, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 133–165. Girdenis Aleksas 1978: Akcentologinis mažmožis. – Kalbotyra 14(1), 75–76. Girdenis Aleksas 2003: Teoriniai lietuvių fonologijos pagrindai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Girdenis Aleksas, Rosinas Albertas 1976: Keletas samprotavimų dialektologinės fonetikos klausimais. – Baltistica 12(2), 188–197. Grumadienė Laima 1994: Keletas naujesnių Punsko šnektos linksniavimo ir kirčiavimo ypatybių. – Lietuvių kalbotyros klausimai 34, 97–106. Kazlauskas Jonas 1968: Lietuvių kalbos istorinė gramatika (Kirčiavimas, daiktavardis, veiksmažodis), Vilnius: Mintis. LKA I – Litauiska språkets atlas 1: Lexikon, ansvarig redaktör K. Morkūnas, Vilnius: Mokslas, 1977. LKT – Lietuvių kalbos tarmės: Chrestomatija, red. E. Grinaveckienė, A. Jonait ytė, K. Morkūnas, B. Vanagienė, A. Vidugiris, Vilnius: Mintis, 1970. LKTCH – Lietuvių kalbos tarmių chrestomatija, red. R. Bacevičiūtė, A. Ivanauskienė, A. Leskauskaitė, E. Trumpa, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2004. LTT – XXI a. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas (žemėlapiai ir jų komentarai), red. D. Mikulėnienė, V. Meiliūnaitė, Vilnius: Briedis, 2014. Markevičienė Žaneta 1999: Aukštaičių tarmių tekstai 1, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Markevičienė Žaneta 2001: Aukštaičių tarmių tekstai 2, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Markevičienė Žaneta 2004: Aukštaičių tarmių pokyčiai. – Kalbotyra 53(1), 39–45. Mikulėnienė Danguolė 1996: Dėl linksniuojamųjų žodžių kirčiavimo variantų pietinėse aukštaičių tarmėse. – Lietuvių kalbotyros klausimai 36, 148–155. Straipsniai / Articles 223 VILIJA RAGAIŠIENĖ RAA – Rytų aukštaičių anykštėnai, red. Ž. Markevičienė, A. Markevičius, V. Salienė, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2013. Ragaišienė Vilija 2015: Aukštaičių kirčiavimo ypatybės Antano Baranausko tekstuose. – Kalbos istorijos ir dialektologijos problemos 4, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 166–210. Ragaišienė Vilija 2016: Akcentuacijos sistema ir jos pokyčiai. – Lietuvių tarmių kaita XXI a. pradžioje: Lenkijos lietuvių šnektos, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 120–204. Ragaišienė Vilija 2018: Rytų aukštaičių kupiškėnų akcentuacijos sistemos kaita XIX a. 7–9 deš.–XX a. 6–7 deš. – Rytų aukštaičių patarmė: kaita ir pokyčiai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 176–203. Specht Franz 1920: Litauische Mundarten gesammelt von A. Baranowski 1. Texte, Leipzig: Verlag von K. F. Koehler. Ragaišienė Vilija 2019: Daugiaskiemenių daiktavardžių kirčiavimo polinkiai XX a. 6–7 dešimtmečio vakarų aukštaičių kauniškių šnektų rankraštiniuose šaltiniuose. – Lietuvių kalba 13, 1–19. Prieiga internete: http://www.lietuviukalba.lt/index.php/lietuviu-kalba/article/view/268/19. Stundžia Bonifacas 1989: Antanas Baranauskas akcentologas. – Baltistica III (2) priedas, 434–442. Urbanavičienė Jolita 2006: Rytų aukštaičių vilniškių pakraštinių šnektų kirčiavimo ypatumai. – Baltistica 41(2), 219–231. Urbanavičienė Jolita 2010: Svirkų šnektos fonologinė sistema: vokalizmas ir prozodija, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Urbanavičiūtė-Markevičienė Žaneta, Grinaveckis Vladas 1992: Lietuvių tarmės: fonetika, morfologija 2, Vilnius: Vilniaus pedagoginis universitetas. Zinkevičius Zigmas 1966: Lietuvių kalbos dialektologija, Vilnius: Mintis. Zinkevičius Zigmas 2006: Lietuvių tarmių kilmė, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. 224 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII Kirčio atitraukimas rytų aukštaičių anykštėnų patarmės tekstuose BILAGA. Handskrivna källor från anykštėnai-dialekten i dialektarkivet Namnet på LKA-punkten (nummer) Namnet på den undersökta orten29 Undersökningsår, upptecknare, källans registreringsnummer Rybokai (146) Rybokai, Miesteliškės, Rokiškis distr. 1956, E. Grinaveckienė, D. Gargaitė, reg. nr 279 Verksnionys (208) Verksnionys, Rokiškis distr. 1954, V. Valunta, reg. nr 208 Švėdasai (239) Švėdasai, Anykščiai distr. 1954, V. Valunta, reg. nr 195 Rukiškis (270) Surdegis, Troškūnai distr. 1957, A. Kratulis, reg. nr 393 Andrioniškis (272) Andrioniškis, Anykščiai distr. 1956, J. Subačiūtė, reg. nr 310 Andrioniškis (272a) Ramaškonys, Anykščiai distr. 1964, J. Kaušpėdas, A. Kairytė, reg. nr 827 Mičionys (273) Mičionys, Anykščiai distr. 1954, V. Valunta, reg. nr 205 Anykščiai (305) Liudiškiai, Anykščiai distr. 1956, A. Satkūnaitė, D. Vytenaitė, reg. nr 328 Anykščiai (305a) Dabužiai, Anykščiai distr. 1964, G. Jurkūnaitė, R. Venckutė, reg. nr 828 Kurkliai (341) Kurkliai, Kovarskas distr. 1956, S. Grytė, reg. nr 317 Kurkliai (341a) Kurkleliai, Anykščiai distr. 1964, N. Kačiುವsyತė, L. Urbutytė, reg. nr 829 Rubikiai (342) Rubikiai, Anykščiai distr. 1956, D. Trumpickas, reg. nr 313 Rubikiai (342a) Mažeikiškiai, Anykščiai distr. 1956, M. Naginionytė, G. Kalinskaitė, reg. nr 314 Skiemоnys (343) Skiemоnys, Anykščiai distr. 1956, D. Drakickaitė, G. Drakickaitė, reg. nr 315 Knitiškiai (375) Knitiškiai, Kovarskas distr. 1957, S. Jurevičius, A. Vyšniauskas, reg. nr 396 Dapkūniškiai (376) Dapkūniškiai, Kovarskas distr. 1956, G. Leščūtė, reg. nr 318 Lyduokiai (410) Lyduokiai, Ukmergė distr. 1957, V. Gaškaitė, A. Trečiokaitė, reg. nr 374 Lyduokiai (410a) Kunigiškiai, Anykščiai distr. Žemaitkiemis, Ukmergė distr. 1964, D. Mielytė, R. Stankaitė, V. Čelutkaitė, reg. nr 831 Balninkai (411) Balninkai, Kovarskas distr. 1956, Martikonytė, reg. nr 319 Juodausiai (447) Juodausiai, Ukmergė distr. 1959, Z. Zinkevičius, reg. nr 566 Šešuoliai (448) Šešuoliai, Ukmergė distr. 1957, O. Sedelskytė, A. Bagočiūnaitė, reg. nr 349 Želva (449) Želva, Ukmergė distr. 1957, O. Sedelskytė, A. Bagočiūnaitė, reg. nr 350 Kiaukliai (477) Kiaukliai, Širvintos distr. 1957, O. Sedelskytė, A. Bagočiūnaitė, reg. nr 348 29 Namnet på den undersökta orten anges så som det återges i källornas registreringsjournal och i källan. Straipsniai / Articles 225 VILIJA RAGAIŠIENĖ Accentretraktion i texter från den östliga aukštaitiska anykštėnai-dialekten SAMMANFATTNING Med utgångspunkt i skriftliga källor från 1860–1880-talen till början av 2000-talet analyserar artikeln fenomenen accentretraktion i den östliga aukštaitiska anykštėnai-dialekten. Syftet med undersökningen är att så detaljerat som möjligt beskriva hur accentretraktionen bildades i anykštėnai-dialekten, diskutera vilka accentretraktionsfenomen som var verksamma under den givna perioden och klarlägga deras areala fördelning inom dialektområdet. Den jämförande analysen av källor från perioder som skiljs åt av mer än ett sekel visar hur accentretraktionen bildades i den östliga aukštaitiska anykštėnai-dialekten och blottlägger förändringsprocesserna i detta fenomen under den undersökta perioden. De tillgängliga uppgifterna visar att en intensivare lag om accentretraktion började bildas relativt sent i anykštėnai-dialekten och att utvecklingen var ojämn – den etablerade sig i den norra delen av området tidigast under andra hälften av 1900-talet; i det södra området är den däremot fortfarande oregelbunden och betraktas som under bildande. Denna undersökning stöder den nuvarande teorin om de litauiska dialekternas ursprung, enligt vilken förändringarna, inklusive accentretraktionen, rörde sig från norr till söder. Uppgifterna från anykštėnai-dialekten stöder antagandet att den innovativa vågen av accentretraktion under andra hälften av 1800-talet rörde sig från norr, där den var tämligen regelbunden, mot den östra gränsen. Accentretraktion kan vara relaterad till den morfologiska utjämningen av den accentuella paradigmen, dvs. bildandet av en accentuering av kolumnär (fast) typ. Detta visas av två aspekter. För det första retraheras accenten oftare i formerna för singularis instrumental och pluralis ackusativ. För det andra retraheras accenten tämligen regelbundet från den korta ändelsen till den näst sista stavelsen, som bildas av långa vokaler och monoftongerna ie, uo i hela dialektområdet. Det är sannolikt att de båda fenomenen – accentretraktion och kolumnaccent – hänger samman och kan uppvisa en verkan enligt överlappningsprincipen. Inlämnad den 19 november 2020. VILIJA RAGAIŠIENĖ Litauiska språkets institut Petro Vile išio g. 5, LT–10308 Vilnius, Lietuva [email protected] 226 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII