Keletas galimų vengrų kalbos skolinių lietuvių kalboje

ARANKA LACZHÁZI Loránd Eötvös-universitetet Forskningsinriktningar: kontakter mellan baltiska och andra språk, lexikala lånord. DOI: doi.org/10.35321/all83-04 NÅGRA MÖJLIGA LÅNORD FRÅN UNGERSKAN I LITAUISKA Några möjliga lånord från ungerskan till litauiskan S A M M A N F A T T N I N G I artikeln översiktligt behandlas litauiska lexem som är av ungerskt ursprung eller har lånats från andra språk via ungerskan. De flesta av dessa lexem kom in i litauiskan under 1500–1700-talen, oftast indirekt genom polskans och mer sällan tyskans, vitryskans eller ryskans förmedling. De lånade orden bildar tematiska grupper som återspeglar de historisk-kulturella förbindelserna mellan dåtidens Ungern och Litauens storfurstendöme. Till sådana grupper hör exempelvis termer för militärteknik och soldatklädsel samt namn på vissa produkter och varor som transporterades från det tidigare kungariket Ungern till Litauens storfurstendöme. I de flesta fall konstateras en förändring av lånordets betydelse. Det bör noteras att endast en liten del av dessa lexem är belagda i dagens standardspråk, eftersom dessa termer vanligtvis är ålderdomliga, ur bruk fallna ord eller dialektismer. V I K T I G A O R D: LDK:s språk, ungrare i LDK, språkkontakter, lexikala lånord, lånord från ungerskan. A B S T R A C T Artikeln syftar till att ge en översikt över litauiska ord som antas vara av ungerskt ursprung eller kan kopplas till ungerskan på ett indirekt sätt. De flesta av dessa lexem har lånats genom polskan, mer sällan genom tyskan, vitryskan eller ryskan under 1500–1700-talenth. De tillhör specifika tematiska grupper, såsom militära termer, benämningar på detaljer i militäruniformer eller benämningar på produkter som importerades till Litauens storfurstendöme av Straipsniai / Articles 79 ARANKA LACZHÁZI Litauen från det tidigare kungariket Ungern. I många fall kan en betydande förändring i lexemens semantik konstateras. Det är värt att notera att endast ett litet antal av dessa lexem är kända och används i nutida standardsvenska, eftersom dessa ord snarare hör till den dialektala eller historiska vokabulären. NYCKELORD: Litauens storfurstendöme, ungrare i Litauens storfurstendöme, språkkontakter, lexikala lån, lån från ungerskan. INLEDNING I Rolandas Kregždžios Lietuvių kalbos polonizmų žodyne (hädanefter PŽ), publicerad 2016, anger författaren 28 ungerska ord (s. 286) som på olika sätt kan förbindas med motsvarande litauiska lexem, det vill säga ungerska ord som registreras som möjliga källor till polonismer. Denna ordbok är, som bekant, den första utförliga etymologiska ordboken över litauiska, där sådana fall behandlas ingående och där stor uppmärksamhet ägnas åt lexem av ungerskt ursprung i litauiskan eller lexem som lånats in via ungerskan. Å andra sidan har spridningen av ungerska ord i de baltiska språken behandlats i ungerska lingvisters arbeten (Hollós 1998; Laczházi 2003; Tóth 2003, 2007, 2016a, 2018). Det har också skrivits mycket om ungerska lexiska element i polska (Wołosz 1989, 1991–1992), ryska (Hollós 1996) och belarusiska (Zoltán 2005, 2006). När man bekantar sig med slutsatserna från alla de nämnda studierna kan man konstatera att undersökningen av ord av ungerskt ursprung i litauiskan ger ett intressant resultat; en genomgång av materialet gör det möjligt att framhäva denna lexis särdrag, och litauiska och ungerska lingvisters undersökningar bekräftar delvis och kompletterar och preciserar delvis varandra. I denna artikel jämförs och sammanfattas uppgifter från ungerska forskare samt från PŽ och andra etymologiska ordböcker över litauiska. För de aktuella lexemen är de viktigaste av dessa Alt litauisches etymologisches Wörterbuch (ALEW), som representerar ordförrådet i äldre litauiska skriftliga monument, och det med nyare uppgifter kompletterade Słownik etymologiczny języka litewskiego (SEJLė). I litauiskan, liksom i lettiskan, finns ett betydande antal internationella ord med ursprung i ungerskan. Det rör sig främst om kulinariska benämningar eller andra benämningar som är förknippade med ungersk etnisk kultur, till exempel guliašas, tokajus, čardašas (lett. gulašs, tokajietis, čardāšs) och så vidare. Dessa lånord–internationalismer behandlas utförligt av de ungerska lingvisterna Attila Hološas (Hollós 1998) och Silardas Tótas (Tóth 2003), varför de inte undersöks i denna artikel. Fokus ligger på spridningen av ord av ungerskt ursprung, betingad av den historiska och kulturella kontexten i Litauens storfurstendöme under 1300–1600-talen. 80 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII Keletas galimų vengrų kalbos skolinių lietuvių kalboje Enligt Raimonda Ragauskienės historiska undersökningar (Ragauskienė 2008; Ragauskas, Ragauskienė 2018) utgjorde ungrarna under denna period en stabil minoritet i Litauen och intog, räknat efter antal, femte eller sjätte plats bland västeuropéerna. De kom till Litauens storfurstendöme av politiska eller ekonomiska skäl och på grund av intensiva kulturella och handelsmässiga förbindelser, som särskilt intensifierades under Steponas Batoras regering (Ragauskienė 2008: 29). Direkta kontakter mellan ungerska och litauiska kan dock endast försiktigt antas. De flesta lexem som behandlas i denna artikel är också spridda i polska och/eller belarusiska (se Wołosz 1989, 1991–1992; Zoltán 2005), varför de kan ha kommit in i litauiskan från dessa språk eller parallellt från båda. ORD AV UNGERSKT URSPRUNG ELLER LÅNADE VIA UNGERSKAN I LITAUISKAN Nedan behandlas de enskilda lånen i alfabetisk ordning. En del av dem är av ungerskt ursprung och har en otvetydig ungersk etymologi. Andra har lånats från andra språk via ungerskan. I sådana fall vittnar specifika fonetiska eller – oftare – semantiska förändringar vanligen om ungerskans förmedlande roll. Lexemens fonetisk-morfologiska varianter och betydelser anges på grundval av uppgifterna i Lietuvių kalbos žodynos elektroniska version (LKŽe). I de fall då ordets etymologi inte kan betvivlas presenteras uppgifterna från de litauiska ordböckerna kortfattat, med angivande av ordets viktigaste litauiska former, betydelser, låneväg samt en utförligare beskrivningskälla. När så är möjligt anges tidpunkten för lexemets tidigaste kända belägg i skriftliga källor (årtal, århundrade). Endast de etymologier som behöver kompletteras med ungerska uppgifter, vilka gör det möjligt att överväga ett alternativt etymologiskt förslag, kommenteras utförligare. Frågetecknet sätts framför de ord vars samband med ungerskan, även om det förutsätts av vissa författare, väcker tvivel. aidùkas ’en herres vakt, tjänare’ < 1e. ajduk / hajduk 1564; 1. ’soldat i en ungersk infanteritrupp; 2. ’ungersk polisman’; 3. ’rövare’ < ungerska hajdú, [pl.] hajdúk (participformen av verbet hajt ’valla’); den ursprungliga betydelsen på ungerska ¹ Utöver R. Ragauskienės undersökning har enskilda frågor om ungrarnas roll i Litauens storfurstendöme behandlats i litauisk och polsk historieskrivning, exempelvis vissa aspekter av ungrarnas deltagande i Litauens storfurstendömes armé, det ungerska modets inflytande, den ”ungerska” perioden i Birštonas vald under slutet av 1500-talet och början av 1600-talet samt biografier över vissa personer, såsom Steponas Batoras, Kasparas Bekešas och lutnisten Valentinas Bakfarkas. Se Ragauskienė 2008: 21 för en utförligare framställning. Straipsniai / Articles 81 ARANKA LACZHÁZI i språket betydde ’herde’); eidukas ’en sådan soldat i en infanterienhet, artillerist’. Ordet är också belagt i jämförelser, till exempel Ein kaip eidukas, lek kaip aitvaras; ein kai eidukas (greitai), stov kai stiebas (Vosylуtė 1985: 68). Voiciechas Smočinskis urskiljer här betydelserna ’djävul, ond ande’ (SEJLe: 9). I LKŽe betraktas ordet som ett lån av slaviskt ursprung, medan formen i ALEW eidukas förbinds med verbet eiti (ALEW I: 260). Den senare etymologin anses vara otillförlitlig på grund av att paralleller i polska och vitryska har förbisetts; jfr vitryska зайдук 1568, ryska Литовские зайдуки 1582, зейдук 1745, ukrainska зайдук 1582. Dessa ords gemensamma betydelser är: 1. ’legosoldat i Stefan Báthorys armé’; 2. ’legosoldat’; 3. ’tjänare klädd i ungersk uniform’. I polska och ryska betecknar ordet dessutom ’rövare’, i ryska ’en lång person’, ’en fräck, skamlös person’ och ’ett oroligt djur’ (Аникин 2015: 321–323). antālìkas ’en liten tunna för silning av öl’ < le. antalek < ungerska ántalag < átalag, antalag ’tunna, träkärl; tunna för vin på 10–30, ibland 75 liter’. I polska är ordet antalek ’en liten tunna för vin eller öl’ belagt sedan 1600-talet och ännu tidigare i efternamnen Jantulek 1608, Antalkowicz 1683 (Wołosz 1989: 226). Det gammalvitryska s. blr. антэлок ’detsamma’ från 1583 härleds direkt från ungerskan (Булыка 1980: 155), men på grund av fonetiska avvikelser kan denna form inte betraktas som källa till det litauiska ordet (PŽ: 19; SEJLe: 37). Ordets spridning kan förbindas med den intensiva handeln med ungerskt vin i Östeuropa, medan betydelseförändringen (tunnans användningsområde) visar termens anpassning i litauiskan. ? arendà ’arrende’ (även arenduoti ’arrendera’, arendõrius, arẽndorius ’arrendator’) < s. le. arendà ’arrende’, arendować ’arrendera’, arendarz ’arrendator’ < ungerska árenda ’arrende’ < s. franska arender, arenter ’arrendera, hyra ut’ < latin arrendare ’arrendera’, renda, renta ’arrende’. I litauiskan är lexemet belagt sedan 1600, och det kan också ha lånats från de östslaviska språken (dit det kom från polskan); jfr gammalryska аренда, vitryska арэнда ’arrende’, арэндарь ’arrendator’ på 1500-talet (ALEW I: 54). Enligt Andžej Bankovskis användes och spreds detta ord som juridisk term i Ungern och senare även i Polen av administrationen för den franskt ursprungliga Anjou-dynastin, som styrde Ungern 1301–1399 och Polen från 1370 (BES I: 15). ? bardišius 1. ’yxa med långt skaft (krigsvapen)’ 1620; ’hillebard’ 1870; 2. ’ett slött verktyg (yxa, kniv, lie)’; 3. ’ett föremål som sticker ut på fel ställe (en käpp eller något annat)’; 4. ’en stor människa’; 5. ’ett dåligt kreatur’; bartišius ’yxa med långt skaft’ (LKŽe; ALEW I: 18), jfr ungerska bárd ’yxa med långt skaft’. 82 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII Keletas galimų vengrų kalbos skolinių lietuvių kalboje Ordet är belagt med liknande betydelse i polska (bardysz ’yxa med långt skaft’), ryska (бáрдouш, бáрдouш ’detsamma’) och vitryska (бардouш, бaрдouш [бердouш] ’detsamma’). På grund av betoningen härleds det litauiska ordet i ALEW och SEJLe (SEJLe: 116) från de östslaviska språken. I PŽ betraktas det som en polonism och förbinds med polska bardysz (berdysz) ’lieyxa, gammalt vapen’, som antingen kommer från latin barducium ’stridsyxa’ < grekiska βαρδούκιον ’stav, svärd’ < ur-slaviska *bordy ’yxa’ < eller germanska *barde ’detsamma’, eller från ungerska bárd 1272 ’yxa’ < fornhögtyska barta ’yxa, stridsyxa’ (EWUng I: 82). Även andra författare härleder det polska bardysz (berdysz) från ungerskan (jfr BES I: 41; Stachowski 2002: 47). Till skillnad från de nämnda versionerna stöder Aleksandr Anikin den ungerske språkforskaren András Zoltáns etymologiska förklaring, enligt vilken polska bardysz (berdysz) härleds från ryska бáрдыш <? germanska barde och avvisar möjligheten att förknippa ordet med ungerska bárd (Аникин 2003: 107–108; Zoltán 1978)² bėkėšas ’varmt ytterplagg för vintern, kortare än en kappa’ (LKŽe), jfr ungerska bekecs / Bekes. Benämningen på plagget uppstod i polskan ur efternamnet på Stefan Báthorys bundsförvant Kasper Bekes (ungerska Bekes eller Békés, polska Kasper Bekiesz): bekieszka 1586 > bekiesza (beträffande avledningen jfr polska batorówka ’en viss sorts sabel; en viss sorts mössa’ av efternamnet Báthory, polska węgierka ’en sådan jacka’ av Węgier ’ungrare’). Från polskan lånades vitryska бекешка 1599, ryska бекéш 1789, бекéша, бекéшка 1854 (Аникин 2003: 56–57). Ungerska bekecs < bekes ’kort ytterplagg’ är belagt först från 1700-talet och lånades i denna betydelse från polskan (EWUng I: 92; Киš 1963: 48–52; Hollós 1996: 16–17; Bojtár 2015). Litauiska bėkėšas kan ha lånats från polskan (polsk dialekt bekiesz; PŽ: 230) eller från vitryskan. Eftersom betoningen i det litauiska ordet sammanfaller med betoningen i det polska och ungerska, men inte med de betonade formerna i de östslaviska språken, lutar man i denna artikel mer åt att härleda ordet just från polskan. Betoningen kan ha påverkats av ungerskan (efternamnet Bekėšas uttalas på ungerska med betoning på första stavelsen), men uppkomsten av ett appellativ ur ett egennamn måste utan tvekan förbindas med polskan. ² A. Zoltáns huvudargument är följande: 1. ur den fornengelska formen bárdos szerencze (ordagrant: yxa med bardás), som av vissa författare betraktas som källa till polska bardysz, är det fonetiskt omöjligt att förklara bytet av det ungerska adjektivsuffixet –os till det polska –ysz (jfr ungerska Rák-os > polska rok-osz osv.); 2. polska bardysz är belagt betydligt senare (1600-talet) än ryska бáрдыш (1400-talet); dessutom betecknar ordet i polskan just det vapen som användes av soldater i Moskvariket och som för övrigt tydligt skiljer sig till form och användningssätt från det lättare vapen som betecknas med latin barducium < grekiska βαρδούκιον (Zoltán 1978: 425–426). Följaktligen är lånvägen polska → ryska omöjlig; processen gick i motsatt riktning. Straipsniai / Articles 83 ARANKA LACZHÁZI čižmà ’herrstrumpa’ < le. cižma, czyžma ’en typ av sådan fotbeklädnad, lågskor’ < ungerska csizma ’stövel’ < serb.-kroat. čižma ’sko’ < turk. çizme ’sko’ (PŽ: 46). derė̃sis ’en skimmel (en häst med brunröd och vit hårfärg, randigt färgad)’; derė̃sas, derė̃sius ’detsamma’ < le. (dial.) deresz, dereś 1. ’skimmel’; 2. ’en grånad människa’; 3. ’svag dryck (öl, mjöd, vin)’ < ungerska deres 1. ’en grånad, vithårig människa’ 1291; 2. ’en skimmel’1591 (Wołosz 1989: 247–248; PŽ: 275; EWUng I: 254). Jfr även vitryska дэрaш (Zoltán 2006: 500). dalmõnas ’ficka’, delmõnas 1. ’ficka’; 2. ’penningpung’, delmoninis ’fick-’, delmõnpinigiai ’fickpengar’, delmõnuagis ’ficktjuv’ (LKŽe). Jfr även i 1900-talets källor: su tuščiu delmonu parvažiuosi, esą jis pasiglemžęs „į delmoną“ prenumeratorių pinigus (DLKT). Žodis yra turkiškos kilmės, plg. dolama XIV a., dolaman XIV–XVI a., dolman 1554–1555, doloman 1615 ‘toks turkų kareivių rūbas, platus apsiaustas’ (Hollós 1996: 29). Šia reikšme jis paplito daugelyje Europos kalbų, pavyzdžiui, vok. Dolman apie 1500 metus, Doliman, ang. Dolyman 1585, Doliman 1872 ‘moteriškas apsiaustas / paltas su plačiomis rankovėmis’, r. доломан 1658 ‘ilgas apsiaustas, paltas; platus moteriškas drabužis’, le. doloman 1543, dołman, dołaman ‘moteriškas apsiaustas / paltas su plačiomis rankovėmis’, blr. доломань 1516 ‘t. p.’. Reikšmė ‘husarų švarkas’ atsirado vengrų kalboje ir taip pat paliudyta jau minėtose kalbose: ang. Doliman 1883, r. долман 1741, le. dołman, dołaman ‘vengriškas švarkas’, blr. доломань 1516 (Hollós 1996: 28–31; Wołosz: 248–249). Det litauiska ordet härleds från pol. dołman eller vitryska доломан (LKŽe; PŽ: 49), eller från ryska долман, доломан (SEJLe: 241). Fonologiskt och morfologiskt är dessa etymologier helt godtagbara, men semantikens bristande överensstämmelse väcker tvivel. Eftersom det litauiska delmonas / dalmonas är belagt i källor (ordböcker) från Lill-Litauen samt i regionens dialekter, är det möjligt att det kom in i litauiskan från tyskan och att den semantiska förändringen kan ha ägt rum just i Lill-Litauens dialekter. Tyskt inflytande visas också av de nämnda sammansättningarna, jämför: delmõnpinigiai, jfr ty. Taschengeld, delmõnuagis, jfr ty. Taschendieb. Man antar att etnografiska uppgifter gör det möjligt att förstå den semantiska utvecklingen: delmonas / dalmonas är en del av de litauiska kvinnornas klädsel i Lill-Litauen: en dekorativ ficka (broderad, försedd med pärlor och ofta prydd med ägarinnans initialer) som knyts vid ett band. En liknande ficka bars också av estniska, finska, norska och svenska kvinnor; dess benämning i dessa språk är ’ficka’ eller ’påse’ (Matulionienė 2015). 84 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII Keletas galimų vengrų kalbos skolinių lietuvių kalboje Således gör även denna företeelses geografiska utbredning det möjligt att knyta ordet närmare till tyskan än till de slaviska språken. I den preussiska tjänsten på tyska Dolman är belagt endast som benämning på husarernas jacka (PW: 1171). De ungerska lätta kavalleriets, husarernas, regementen tjänstgjorde under 1500–1700-talen i olika europeiska staters arméer, även i Preussen. Ungerska husarer som tjänstgjorde utomlands bar alltid den för dem karakteristiska praktfulla ungerska uniformen. En viktig del av denna uniform var en rikt utsmyckad påse–ficka som hängde i bältet och på vilken man först broderade regementsägarens, senare furstens, initialer (Báti Berkó: 26). Utformningen av denna husarpåse och den litauiska delmono är mycket likartad. Därför kan den litauiska benämningen på denna ficka, även om modet att bära en ficka knuten vid ett band var spritt i hela Europa, alltså även i Östersjöregionen, antas vara förbundet med husaruniformen. Husarerna bar sin ”ficka” tillsammans med en särskild husarjacka – dalmonu (ungerska dolmány, tyska Dolman), och därför kan jackans benämning, genom den ständiga användningen av de båda företeelserna tillsammans, ha överförts till att beteckna fickan. germkas ’vapenbärare’ < pol. giermek 1500 ’detsamma’ < ungerska gyermek ’barn’ (ALEWI I: 315; PŽ: 310). Ordet i betydelsen vapenbärare lånades också in i vitryska: kıepмекъ 1567, kıepмокъ från början av 1600-talet (Wołosz 1989: 254). I litauiskan är det belagt endast i skrifter från 1500–1600-talen (Bezzenberger 1877: 284; LKŽe). eidukas se aidūkas ? kabõtas ’ett sådant plagg’; kóbоtas ’ärmlöst, varmt kvinnoplagg, väst’. I LKŽe illustreras detta ord med uppgifter från 1700-talets ordböcker i Lill-Litauen och skrifter från 1600–1800-talen och klassificeras som en polonism. Det betraktas också som en polonism i PŽ, jfr pol. kabat 1400-talet 1. ’ytterplagg för män och kvinnor, blus’; 2. ’tvångströja’; 3. ’skjorta som de dömda att brännas på bål kläddes i’; 4. ’militärblus’; m.fl.; lit. kabačikas 1. ’ärmlöst plagg’; 2. ’en utsliten, inte längre ny, sliten kjol’ < pol. dial. kabacik / kabačík ’blus; damblus; kvinnlig halvkorsett’ (PŽ: 83). När det gäller det polska ordets ursprung anges i PŽ tre möjliga etymologier, däribland en ungersk: ungerska kabát ’mantel; jacka; kort damjacka’. I ungerskan är ordet dock belagt först från 1751 (EWUng I: 654), medan det första belägget för det litauiska ordet dateras till 1747 i Pilypas Ruigys ordbok (Ruhig 1747). Därför verkar möjligheten att det ungerska ordet var källan till pol. kabat → lit. kabotas orealistisk. Ungerska kabát härleds av ungerska etymologer från ett av de västslaviska språken, sannolikt slovakiska, kabát ’mantel, blus, jacka’. Således återstår två av de etymologier som föreslås i PŽ: Straipsniai / Articles 85 ARANKA LACZHÁZI 1. s. č. kabát ‘kort rock som når till midjan; ett sådant militärt plagg; kavaj’ < bulg. кавад, кава́м ‘ett gammaldags kvinnoplagg; en ärmlös mantel m.m.’ < gr. χαβάδιον ‘ett mansplagg’ < pers. qabāh ‘ytterplagg, mantel’ och 2. lo. cap[p]a ‘huvförsedd mantel’, capatus ‘iklädd en mantel’ (PŽ: 338). kantaras, kantaris ‘nosrem, betsel; ledtygel’. I litauiskan betraktas ordet av vissa etymologer som en polonism (LKŽe): po. kantar 1607 < ungerska kantár 1571 < turk. kantar (LKŽe; Wołosz 1989: 263). Eftersom denna term är spridd i många språk kan även vitryskan ha varit källa till det litauiska ordet: blr. кантар 1616 (Hollós 1996: 35). PŽ behandlar inte ordet som en polonism, vilket indirekt bekräftar den vitryska etymologin. karbačius, karbõčius, karvočius ‘en sådan piska, knutpiska’ < po. (dial.) karbacz, po. korba-cz ‘piska’ < ungerska korbács ‘dets.’ < serb.-kroat. kòrbăč ‘dets.’ < osmanska kırbaç ‘dets.’ (LKŽe; PŽ: 359; EWUng II: 796). Robert Vološas (Wołosz 1991–1992: 270) och Wojciechas Smočinskis anser inte att förmedling genom ungerskan är nödvändig. Den polske lingvisten härleder det litauiska ordet från fornvitryska карбачу < osmanska kirbaç (SEJLė: 574). Att lånet endast är belagt i de tysk–litauiska ordböckerna från Litauen Minor samt i folklore bekräftar ändå snarare den polska etymologin (med möjlig förmedling genom tyskan, jfr. tys. dial. preuss. Karbatsch (ALEW I: 453)). karvažās, karvãšis, karvožius ‘uppvikt manschett’ < po. karwasz 1641 1. ‘armband av plåt’; 2. ‘manschett’ < ungerska karvas 1539 ‘armband av plåt’ (PŽ: 364), jfr. kar ‘hand’ och vas ‘järn’. Betydelsen av en del av ett plagg uppstod i polskan. Den ursprungliga betydelsen är inte belagd vare sig i litauiskan eller vitryskan, jfr. blr. карваш 1689 ‘manschett’ (HSBM 14: 284; Zoltán 2006: 499). ? kašãrai (pl.) ‘bostadshus för gårdsarbetare, statarbarack’ < po. koszara, koszar, koszary (pl.) 1. ‘inhägnad för fårbete i skogen’; 2. ‘fängelse’; 3. ‘kaserner’ (< rum. cășărie ‘fårhus; ysteri’ ←? ungerska kosár ‘inhägnad; fårhus’; kašãrinis ‘statare’ (PŽ: 365). Ungerska etymologer hävdar att ungerska kosár 1313 ‘inhägnad där får betar’ är en vida spridd vallakisk herdeterm inom fåruppfödningen, som kan ha kommit in i ungerskan från rumänskan, men parallellt också kan ha kommit från slovakiskan och ukrainskan (EWUng II: 805). R. Vološas anser att ordet kan ha lånats in i polskan antingen från ungerskan eller från rumänskan (Wołosz 1989: 271–272). Det litauiska ordets semantiska ursprung förblir oklart, eftersom den inte är belagd i något av de nämnda språken, men den ligger utan tvekan närmast betydelsen ‘fängelse’, ‘kaserner’ i polskan, varifrån den kan ha utvecklats; uppgifter som stöder detta antagande är dock otillräckliga. 86 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII Keletas galimų vengrų kalbos skolinių lietuvių kalboje katánka ‘kort ytterplagg’, katénka ‘väst med volanger, veck på ryggen’ (LKŽe). Formen katánka härleds i litteraturen oftast från po. (dial.?) katanka ‘kort plagg, jacka, vadmalsrock, militärrock’. Även r. каманка ‘dets.’ 1664 och blr. каманка 1602 har uppstått ur detta ord. Alltså kan katénka vara en sekundär form som uppkommit i litauiskan (Smočinskis har en annan uppfattning: lit. katénka < blr. dial. katánka < po. katanka < katana (SEJLe: 594)). På grund av att sememet ‘plagg’ saknas i semantiken avvisar PŽ förbindelsen mellan po. katanka och ungerska katona ‘soldat’ (< ital. cattano ‘borgens herre, småvasall’ (EWUng I: 712)) och föreslår att ordet förbinds med ital. catana ‘jägarjacka’ (PŽ: 368–369). Klädbetydelsen kan emellertid ha uppstått i polskan (Hollós 1996: 34), jfr. po. katona redan 1562 katan(a) ‘soldat’ på 1500-talet (< ungerska katana ‘beväpnad soldattjänare; beväpnad ryttare’ 1273), där en sådan avledningsmodell (namn på ett plagg bildat av ett personbetecknande substantiv med suffixet –ka) är synnerligen produktiv, jfr. bekieszka ‘en sådan jacka’ < efternamnet Bekiesz, batorówka ‘en viss mössa’ < efternamnet Batory, marynarka ‘en sådan jacka’ < marynarz ‘sjöman’. Därför är det just semantiken som gör det möjligt att förknippa det litauiska ordet med ungerska katona. ? kiepas ‘en dumbom, en fåntratt’. PŽ förutsätter ordets ungerska etymologi, med lån genom polskan: po. dial. kiep 1. ‘dumbom’; 2. ‘mödomshinna, cunnus; clitoris’; 3. ‘(skämts.) kvinna’; 4. ‘dåre, dumbom, odugling’ (< ungerska kép ‘avbild; ansikte, utseende’); jfr. även blr. ken(ъ), f. blr. kenъ 1. ‘dåre’; 2. ‘förlust vid kortspel’ (PŽ: 375–376); betydelsen ‘dåre’ är belagd även i ukrainskan (ESUM II: 423). Således sammanfaller betydelsen ‘dåre, dumbom’ i litauiskan, polskan, vitryskan och ukrainskan, men deras samband med ungerska kép är oklart. I polska etymologiska ordböcker finns ytterligare uppgifter: kiep 1. ‘dåre’; 2. åld. ‘cunnus’ (Linde II: 994; SJP VIII: 665) och kiep 1. ‘dåre’; 2. ‘penis’ på 1400-talet (Brückner 1927: 228). Aleksander Brückner härleder ordet kiep från de äldre formerna roz-kiep eller roz-skiep, och förbinder dessa former med po. oszczep ‘spjut’, f. r. ocкенъ ‘dets.’. Enligt artikelns författare är det just denna etymologi som gör det möjligt att förklara skillnaden i semantik mellan de ungerska och övriga språkens lexem. Ungerska etymologiska ordböcker registrerar två homonyma ord: av turkiskt ursprung kép (1) 1138 ‘avbild, ansikte, utseende’ och kép (2) ‘ett sådant spjut’, belagt redan 1138 men använt endast fram till 1500-talet. Det andra ordets etymologi är oklar. EWUng nämner ordets möjliga slaviska ursprung och därmed dess samband med ungerska kopja ‘spjut’. Författarna till EWUng medger att denna etymologi inte är underbyggd, även om de inte utesluter möjligheten att kép (2) kan ha uppstått i ungerskan som en fonetisk variant av det slaviskt härstammande kopja ‘spjut’ (EWUng II: 730–731). Oberoende av denna etymologi anser man att lit. kiepą kan härledas från ungerska, åld. kép (2) ‘spjut’ Straipsniai / Articles 87 ARANKA LACZHÁZI (med möjliga semantiska förändringar i polskan penis → dåre), och inte från kėp (1) ‘avbildning m.m.’. kóčas ‘en viss vagn, phaeton’ < pl. kocz ‘täckt vagn, phaeton m.m.’ (< ungerska kocsi ‘vagn’ ← toponymiskt ungerska Kocs ‘en ort i Ungern där olika vagnar tillverkades’ (LKŽe; PŽ: 381; Kregždys 2018: 279). ? kuñtušas 1. ‘(åld.) ett visst feodalt klädesplagg för litauiska och polska adelsmän (knälångt)’; 2. (vanl. pl.) ‘hår, hästman; 3. ‘trasa’. Ungerska kön̄tös 1372 ‘(kvinnligt) ytterplagg; manlig rock, ofta fodrad med päls; morgonrock’ förklaras antingen som en derivat av tysk dial. Gewand (kwent > kent + -es), eller som ett lån från gr. κάνδυς ‘persiskt ytterplagg med ärmar’, som via turkiska kontoç lånades in i ungerskan (EWUng II: 816). Ordet kan ha kommit in i litauiskan genom olika lånevägar: från polska kuntusz / kontusz ‘morgonrock, ett gammalt polskt och ukrainskt folkdräktplagg’ från mitten av 1600-talet (LKŽe; PŽ: 401–402) och/eller belarusiska кунтуш ‘detsamma’ 1661 (LKŽe; SEJLe: 739). Det är intressant att ordet också är belagt i den lettiska latgaliska dialekten: kuntuži (pl.) ‘utslitna kläder’, kuntušs (sg.) ‘långt ytterplagg för män, morgonrock, ett gammalt polskt och ukrainskt folkdräktplagg’ < pol. kontusz / kuntusz eller belarusiska конту́ш / кунтуш (Tóth 2016). magerka ‘en sådan mössa’ < pol. magierka 1621 ‘detsamma’ < ungerska magyar ‘ungrare, ungersk’; från polska magierka även belarusiska макгерка, магерка 1577 ‘detsamma’, ryska мазирки литовския 1618 ‘detsamma’ (Hollós 1996: 52). ? mentas Ungerska mente 1543 ‘kort pälsfodrad jacka’ har oklar etymologi och sätts i samband med tyska Mantel, fornvästtyska mentelin, italienska mantello, slovenska mén̄ten; ryska ментеня och litauiska t. t. ‘(ärmlös, kort) kappa’ (EWUng II: 961). Detta ord, som beteckning för den korta jackan hos ungerska husarer, kom från ungerskan, jfr exempelvis polska mętliczek 1584, mentyk, slovakiska menteka 1564, mentyke 1690, ryska ментук 1806 (Hollós 1996: 47). Den ungerske språkvetaren Attila Hollós nämner dessutom, utan att ange källa, litauiska méntikas (Hollós 1996: 47). Det var inte möjligt att hitta någon sådan leksem i litauiska ordböcker. Det bör nämnas att en del av den etymologiska litteraturen förknippar det ungerska mente med det ryska slangordet мент ’polis’ från 1989, som lånades från det polska slangordet mente ’soldat’ (denna och andra möjliga etymologier för r. мент sammanfattas av Aleksandras Moldovan (Молдовáн 2011)). Även om etymologin för det polska mente ’soldat’, enligt A. Hološ, är tvivelaktig (Hollós 1996: 46), är det uppenbart att det litauiska 88 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII Keletas galimų vengrų kalbos skolinių lietuvių kalboje slangordet mentas ‘polis’³ är den ryska мемтs motsvarighet; om det senare visar sig vara ett ord av ungerskt ursprung, är även detta ord i litauiskan således av ungerskt ursprung. palōšius ‘svärd’ < pol. pałasz ‘ett visst svärd, bödelsvärd’ (< ty. Pallasch ‘detsamma’ < ungerska pallos ‘dubbeleggat svärd med bred klinga’; bödelsvärd’ < turkiska pala ‘böjt orientaliskt svärd’ (PŽ: 487). Formen med avledningssuffixet –s bildades just i ungerskan och är belagd sedan 1575 (EWUng II: 1104). palsiōtas, palsōtas ‘stav, klubba’ < pol. palcat ‘ris, stav, klubba m.m.’ < ungerska pálca, eller snarare av ackusativformen pálcát). Möjligheten av lån från polska palcat < tjeckiska palcát < ungerska pálca, pálcát kan inte heller uteslutas (Wołosz 1989: 287; PŽ: 488). Spridningen av ackusativformen förklaras av att ordet användes mer frekvent i juridiska texter och militära reglementen som benämning på en viss form av bestraffning (sedan 1683 (EWUng II: 1102)), jfr exempelvis polska harum palcat ‘[få] tre palsiotai, dvs. att bli slagen tre gånger’ < ungerska három pálcát; i detta fall lånades hela ordgruppen (med räkneordet) in som term (Wołosz 1989: 287). Därför förefaller V. Smocinskis etymologi, enligt vilken det litauiska ordet härleds från belarusiska dial. nałynam utan hänvisning till den ungerska ackusativformen med –t (SEJL: 1045), otillräckligt underbyggd. rokošas ‘en viss adelsförsamling, konferens; adelns uppror mot kungen (XVI–XVIII århundradena)’ < pol. rokosz 1537 ‘detsamma’ (LKŽe) < ungerska Rákos, Rákosmező (en plats i dagens ungerska huvudstad vid floden Rákos, där den ungerska riksdagen samlades under XIII–XVI århundradena (Hollós 1996: 54). ? šaldrà, šaldra 1. ‘en lättsinnig person, en vindböling’; 2. ‘vagabond, kringvandrande person’; 3. ‘en som slösar bort sin förmögenhet, slösare’; šaldras 1. ‘en lättsinnig person, en vindböling’; 2. ‘vagabond, kringvandrande person’; šaldrökas, –ė ‘en lättsinnig person, en vindböling’; šaldravōtas, –a ‘lättsinnig, vindbölig’; šaldravōti, –ōja, –ōjo; 1. ‘bete sig lättsinnigt, oseriöst, vara en šaldra’; 2. ‘slösa, förbruka’; 3. ‘busa’ < pol. szoldra (dial. soldra); 1. ‘skinka, magert fläsk’; 2. ‘bakdel’; 3. ‘förbrytare’; 4. ‘tysk’; 5. ‘odugling, skurk, usling’. Polska szoldra tolkar R. Kregždys som en morfonologisk kontamination av ungerska sódar ‘skinka’ och tyska Schulter ‘axel; skinka’ (PŽ: 159). Ungerska sódar 1422 är ett gammalt lån från fornvästtyska scholder ‘axel; skinka’ (EWUng II: 1341). Enligt artikelförfattaren kan polska szoldra ha lånats direkt från tyskan, utan ungerskt inflytande, särskilt eftersom det är belagt i polskan tidigare än i ungerskan, redan från XIV århundradet (Brückner 1927: 551). ³ Jfr. Jaunimo žodynas. Tillgänglig på internet: http://zodynas.kriu.lt/ [hämtad 2020–01-27]. Straipsniai / Articles 89 ARANKA LACZHÁZI De överförda betydelserna av detta ord för att beskriva en människa eller hennes beteende kan vara metonymiska (skinka / gris, jfr pogardliuve o człowieku „świnia“ (SJP VIII: 1192); przezwisko Niemców od 17 wieku (Brückner 1927: 551)). šãtra, šėtrà 1. ‘tält’; 2. ‘hus, boning, tak över huvudet’; 3. ‘skydd för eldstaden i en båt mot vinden’. Ordet är belagt i olika slaviska språk, jfr vitryska шапер, шапровый; polska szater, szatra, szatr, szatro 1582; fornryska шатъръ 1100-talet. I ungerskan betraktas det som ett gammalt lånord från ett turkiskt språk, jfr forn turkiska čatyr ‘tält, skydd’. Eftersom de ryska språkdata är belagda mycket tidigt hävdar vissa etymologer att ordet lånades direkt in i ryskan från de turkiska språken. Som de ungerska språkforskarna Janoš Melih och Ištvan Knieža visade kan emellertid ordets fonetiska förändringar (č > š, y > b) inte förklaras genom de slaviska språkens fonetiska processer. Sådana förändringar kan just ha ägt rum i ungerskan, varifrån ordet senare lånades in i ryskan (EWUng II: 1310; Hollós 1996: 69). På liknande sätt måste även lit. šãtras, šãtrą, šėtrą, oavsett om det är ett lånord från polskan, de östslaviska språken eller fornvitryskan (ALEW: 1180; SEJLe: 1566), förbindas med ungerska sátor som en mellanliggande lånekälla. Annorlunda PŽ: här härleds polska szatra direkt från tatariska чадра ‘skydd’, uamblp ‘tält’ < persiska chādar ‘tält’ (PŽ: 160). šėras 1. ‘rad’; 2. ‘spannmålshög’; 3. ‘jordremsa’ <? lit. šėregas < polska szereg ‘rad av människor eller föremål; skara’ < ungerska sereg ‘skara soldater, armé, folkmassa’ < forn turkiska čerig ‘[uppställd] armé’ (PŽ: 611; SEJLe: 1559; KEWT: 111). Ordet har i litauiskan helt förlorat den specifika betydelse som är knuten till militär terminologi, och de nya betydelserna betecknar föremål och objekt med en liknande (rad-)form. šerengà, šeréngą, šėrengà, šarangà, šarànga 1. ‘rad (vanligen av människor)’; 2. ‘slag genom mellanrummet mellan personer uppställda i två led’; 3. ‘plats där man piskar, slår, bakdel, säte’ (LKŽe) < ryska шерéнга ‘rad (av människor, soldater)’ (PŽ: 611; SEJLe: 1559) < polska szereg ‘rad (av människor, soldater)’ < ungerska sereg ‘skara soldater, armé, folkmassa’ < forn turkiska čerig ‘[uppställd] armé’ (Hollós 1996: 70; KEWT: 111). šõblė 1. ’svärd, klinga’; 2. ’den övre flyttbara delen av en tröska’; 3. ’stamp’; šoblìa ’svärd, klinga’; šõblis, šoblỹs ’detsamma’ < pol. szabla ’svärd med böjt blad m.m.’ < ungerska szablya från 1300-talet ’böjt svärd’ < turk. (kipchakiska) selebe ’böjt svärd’. Ordet är belagt även i vitryska, varför det vitryska шабля ’svärd’ också kan ha varit en källa till de litauiska orden (PŽ: 626; Stachowski 2002: 50; SEJLe: 1613; EWUng II: 1379). 90 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII Keletas galimų vengrų kalbos skolinių lietuvių kalboje tāboras, tāborius 1. ‘fältläger (vanligen nomaders, en armés och dylikt)’; 2. ‘grupp av kringvandrande romska familjer; deras läger, karavan’ < polska tabor 1424 1. ‘kosackernas karavanläger’; 2. ‘lägerplats’; 3. ‘militärt artilleri’; 4. ‘kreatursinhägnad’; 5. ‘tält’; 6. ‘människoskara’; 7. ‘boskapshjord’ < ungerska tábor 1383 ‘skara soldater’ 1519 ‘arméläger’ < turkiska *tabur ‘skara soldater’ (EWUng II: 1468). R. Kregždys antar förmedling genom tjeckiskan (forntjeckiska tábor ‘lägerplats; läger’ (PŽ: 641)). En sådan hypotes är vanlig i den etymologiska litteraturen; man antar att ordet är av toponymiskt ursprung och att det kan förbindas med den tjeckiska husitiska lägerplats som hade fått sitt namn efter det bibliska berget Tabor. Denna etymologi motsägs emellertid av den mycket tidiga beläggningen av ordet i polskan eller till och med den ännu tidigare beläggningen i ungerskan (redan i slutet av 1300-talet, och som appellativ redan 1223? Thabor (Hollós 1996: 58; Stachowski 2002: 50)). SLUTSATSER De analyserade lexemen visar att majoriteten av de ungerska ursprungsorden eller de ord som lånats in via ungerskan i litauiskan hör till den militära terminologin. Det rör sig om benämningar på olika vapen eller delar och detaljer av den klädsel som kännetecknade de ungerska husarerna. En mindre, men likaså tydligt avgränsad, grupp utgörs av benämningar på varor och produkter som transporterades från det tidigare kungariket Ungern (det vill säga från dagens Ungern och även från den södra delen av dagens Slovakien, som då hörde dit) till GDL. Den på så sätt lånade lexiken återspeglar arten av förbindelserna mellan Litauen och Ungern under 1400–1600-talen. Den lånade militära terminologin kännetecknas av semantiska förändringar, det vill säga uppkomsten av nya, metaforiska betydelser (till exempel bardišius ‘yxa, bajonett’ → ‘storvuxen människa’, kuntušas ‘ett visst slags ytterplagg’ → ‘hår, hästman’). Dessa nya betydelser kan redan ha uppstått i den förmedlande polskan, men det förekom också fall där de endast är belagda i litauiska dialekter. I dessa fall innebär den semantiska förändringen att en snäv, specialiserad betydelse utvidgas till att beteckna vardagliga företeelser (till exempel karvašas: ‘armband av plåt’ → ‘manschett’, katanka ‘ytterplagg för soldater’ → ‘ett visst slags jacka’, šoblė ‘svärd’ → ‘hacka’). En tydlig ”semantisk anpassning” hos ett lexem har iakttagits: det är ordet antalikas ‘ett visst slags tunna’, i vilken vin förvaras i Ungern, men öl i Litauen. Majoriteten av lånorden kom in i litauiskan via polskan; färre av dem kan förbindas med de lexem som användes i Litauen Minor och med inflytandet från tyskan. Nyare historiska undersökningar, som klarlägger omfattningen av och omständigheterna kring ungrarnas närvaro i GDL, gör det åtminstone i vissa fall möjligt att framföra hypotesen om ett direkt inflytande från ungerskan (jfr till exempel den betonade första stavelsen i ordet bėkėsas). Det förefaller emellertid synnerligen svårt att bevisa ett sådant inflytande, eftersom den ungerska språkets fonetiska Straipsniai / Articles 91 ARANKA LACZHÁZI leksemernas anpassning borde teoretiskt innebära uppkomsten av samma former som i de slaviska språken (till exempel ersättningen av det ungerska labiala [b] med vokalen [o], jfr. karuas: karvošius). Avslutningsvis bör det påpekas att de ord som har påträffats och analyserats i litauiskan och som kan knytas till den ungerska inverkan på LDK (jfr. sällsynta undantag, till exempel husaras, eidukas, taboras) numera används mycket sällan eller inte alls i litauiskan, medan källorna till de presenterade uppgifterna utgörs av enskilda dialekters lexik eller föråldrad historisk terminologi. FÖRKORTNINGAR ang. – engelska blr. – vitryska dial. – dialektord germ. – germanska språk gr. – grekiska č. – tjeckiska kipč. – kipčakiska turkiska kr. – kroatiska la. – lettiska le. – polska lie. – litauiska lo. – latin osm. – osmansk turkiska p. sl. – sydslaviska språk pl. – pluralform pranc. – franska r. – ryska s. – fornslaviska slk. – slovakiska slo. – slovenska sr. – serbiska tiurk. – turkiska språk top. – toponym tot. – tatariska turk. – turkiska ukr. – ukrainska v. dial. pr. – östpreussisk tysk dialekt 92 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII Keletas galimų vengrų kalbos skolinių lietuvių kalboje vengr. – ungerska vok. – tyska v. v. a. – medelhögtyska LITERATŪRA ALEW – Altlitauisches etymologisches Wörterbuch 1–3, unter der Leitung von W. Hock und der Mitarbeit von E. J. Bukevičiūtė und Ch. Schiller, bearbeitet von R. Fecht, A. H. Feulner, E. Hill und D. S. Wodtko, Hamburg: Baar-Verlag, 2015. Báti Berkó István 1918: A magyar huszárság története, Budapest: Liptsey Kálmán Könyvkiadóhivatala. BES – Bańkowski Andrzej, Etymologiczny słownik języka polskiego 1–2, Warszawa: PWN, 2000. Bezzenberger Adalbert 1877: Beiträge zur Geschichte der litauischen Sprache auf Grund litauischer Texte des XVI. und des XVII. Jahrhunderts, Göttingen: Robert Peppmüller. Bojtár Endre 2015: Hogyan lesz valakiből ruhadarab és domb? – Útvesztők, útjelzők: Írások a középés kelet-európai kultúrák köréből, Budapest: Kalligram, 173–189. Brückner Aleksander 1927: Słownik etymologiczny języka polskiego, Kraków: Krakowska Spółka Wydawnicza. Čepienė Nijolė 2006: Lietuvių kalbos germanizmai ir jų fonetinės ypatybės, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. DLKT – Kauno Vytauto Didžiojo universiteto kompiuterinės lingvistikos centro dabartinės lietuvių kalbos tekstynas. Prieiga internete: http://tekstynas.vdu.lt/tekstynas/ [žiūrėta 2020–05–30]. ĖSBM – Этымалагічны слоўнік беларускай мовы 1, рэд. В. В. Мартыноў, Г. А. Цыхун, Мінск: Навука і тэхніка, 1978. ESUM – Етимологічний словник української мови 1–, ред. О. С. Мельничук et al, Київ: Наукова думка, 1982–. EWUng – Etymologisches Wörterbuch des Ungarischen, Hrsg. L. Benkő, Bd. 1–3, Budapest: Akadémiai Kiadó, 1993–1997. Hollós Attila 1996: Az orosz szókincs magyar elemei. A Magyar Nyelvtudományi Társaság Kiadványai 206, Budapest: Magyar Nyelvtudományi Társaság. Straipsniai / Articles 93 ARANKA LACZHÁZI Hollós Attila 1998: Венгерские элементы литовского словаря. – A Litván Nagyfejedelmség és a mai Középés Kelet-Európa nyelvei: Analógiák és folytonosság konferencia anyaga, szerk. A. Laczházi, E. Szmolinka, A. Zoltán, az 1998 május 25–26, Budapest: ELTE, 34. HSBM – Гістарычны слоўнік беларускай мовы 1–37, ред. А. І. Жураўскі, Мінск: Навука і тэхніка, 1982–2017. KEWT – Stachowski Marek, Kurzgefaßtes etymologisches Wörterbuch der türkischen Sprache, Kraków: Księgarnia Akademicka, 2019. Kocsis Mihály 2018: A szláv nazálisok és a huszár. – Magyar Nyelv 114, 68–77. DOI: 10.18349/MagyarNyelv.2018.1.77. Kregždys Rolandas 2018: Onyms and Appellatives of Onomastic Origin of the Dictionary of Polish Loanwords in Lithuanian. Onomastyka – neohumanistyka – nauki społeczne, red. U. Bijak, H. Górny, M. Magda-Czekaj, Kraków: Polska Akademia Nauk, Instytut Języka Polskiego, 271–285. DOI: 10.17651/onomast2018.21. Laczházi Aranka 2003. Венгерские элементы в лексике литовского языка. – Miscellanea Corviniana. Köszöntőkönyv Hollós Attila 70, születésnapjára, Budapest, 236–243. Prieiga internete: http://szlavintezet.elte.hu/publications/szerk.shtml [žiūrėta 2020–05–30]. Linde Samuel Bogumił 1855: Słownik języka polskiego 2, wyd. 2; popr. i pomnożone, Lwów: Zakład Narodowy im. Ossolińskich. LKŽe – Lietuvių kalbos žodynas 1–20 (1941–2002), vyr. red. G. Naktinienė; e. variantas, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2005 (atnaujinta versija, 2017). Prieiga internete: www.lkz.lt. Matulionienė Elena 2015: Baltijos regiono tautinio kostiumo kišeninių ornamentika. – Res Humanitariae 17, 187–220. DOI: 10.15181/rh.v17i1.1157. Prieiga internete: http://journals.ku.lt/index.php/RH/article/view/1157/pdf_1 [žiūrėta 2019–12–10]. Miežinis Mikolas 1894: Lietuviszkai-latviszkai-lenkiszkai-rusiszkas žodynas, Tilsit: M. Noveskis. Nesselmann Georg Heinrich Ferdinand 1851: Wörterbuch der Littauischen Sprache, Königsberg: Gebrüder Bornträger. PŽ – Kregždys Rolandas, Lietuvių kalbos polonizmų žodynas. Słownik polonizmów w języku litewskim. Studia Etymologica Baltica 2, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2016. PW – Preussisches Wörterbuch. Deutsche Mundarten Ost-und Westpreussens, Hrsg. von R. Goltz, Bd. 1, Mainz: Akademie der Wissenschaften und der Literatur – Wachholz Verlag, 2005. 94 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII Keletas galimų vengrų kalbos skolinių lietuvių kalboje Ragauskienė Raimonda 2008: Hungarians’ Status in the Grand Duchy of Lithuania under the Rule of Jagiello and Stephen (sic!) Batora (1492–1586). Vengrai Lietuvos Didžiojoje Kunigaikštystėje Aleksandro Jogailaičio ir Stepono Batoro laikais (1492–1586 m.). – Istorija 72, 21–31. Ragauskienė Raimonda, Ragauskas Aivas 2018: Tolimos bet artimos. Lietuvos ir Vengrijos istoriniai ryšiai, Vilnius. Prieiga internete: file:///C:/Users/User/Downloads/TOLIMOS_BET_ARTIMOS_LIETUVOS_IR_VENGRIJOS_ISTORINIAI_RY%-C5%A0IAI_LIT_2019.12%20(11).pdf [žiūrėta 2019–10–30]. Ruhig Philipp 1747: Littauisch–Deutsches und Deutsch–Littauisches Lexicon, Königsberg: J. H. Hartung. SD – Dictionarium trium linguarum, In usum Studio­sae Iuventutis, Avctore... Constan­tino Szyrwid... Vilnae, 1620 k. SEJL – Smoczyński Wojciech, Słownik etymologiczny języka litewskiego, Wilno: Uniwersytet Wileński, Wydział Filologiczny, 2007. SEJLe – Smoczyński Wojciech, Słownik etymologiczny języka litewskiego, współpraca redakcyjna M. Osłon. Prieiga internete: https://rromanes.org/pub/alii/Smoczy%-C5%84ski%20W.%20S%C5%82ownik%20etymologiczny%20języka%20litewskiego.pdf [žiūrėta 2019–07–23]. SJP – Słownik języka polskiego 1–11, red. W. Doroszewski, Warszawa: Polska Akademia Nauk, 1958–1969. Stachowski Marek 2002: Uwagi o wybranych etymologiach węgierskich w języku polskim. – Studia Slavica Academiae Scientiarum Hungaricae 47, 45–52. Tóth Szilárd 2003: Ungarisches im lettischen Wortschatz (mit besonderer Berücksichtigung des Wortes tokajietis ‘Tokajer’). – Miscellanea Corviniana: Köszöntő könyv Hollós Attila 70. szület­ésnapjára, Budapest: ELTE BTK, 344–348. Prieiga internete: http://slavint ezet.elte.hu/publications/serk.shtml [žiūrėta 2019–07–23]. Tóth Szilárd 2007: Išmėt a lecsó–ról. – Magyar Nyelv 103, 206–208. Tóth Szilárd 2016: Ещё раз к вопросу опосредованных венгеризмов латышского языка – латгальское kuntuži. – Via Latgalica 8, 30–36. Prieiga internete: http://journals.rta.lv/index.php/LATG/article/view/2227/2253 [žiūrėta 2019–07–23]. Tóth Szilárd 2016a. Ungāru cilmes personvārdi latviešu valodā. – Akadēmika Jāņa Endzelīna 143. dzimšanas dienas atceres starptautiskā zinātniskā konference Sugasvārdi un īpašvārdi valodā un valodniecībā, tēzes, 2016. gada 22.–23. februāris, Rīga: Latvijas Universitāte, 38–41. Prieiga internete: http://www.lulavi.lv/media/upload/tiny/files/Endzelins_abstracts_2016.pdf. Straipsniai / Articles 95 ARANKA LACZHÁZI Toth Szilard Tibor 2018: Zu den ungarisch-lettischen Lehnbeziehungen: über die Varianten des lett. haiduks ‘Heiduck; Bedienter, Söldner’. – Akadēmika Jāņa Endzelīna 145. dzimšanas dienas atceres starptautiskā zinātniskā konference Valoda daudzveidībā, tēzes, 2018 gada 22.–23. februāris, Rīga: Latvijas Universitāte, 58–60. Vosylȳtė Klementina 1985: Lietuvių kalbos palyginamų žodynas, Vilnius: Mokslas. Wołosz Robert 1989: Wyrazy węgierskie w języku polskim I. – Studia Slavica Hungarica 35, 215–317. Wołosz Robert 1991–1992: Wyrazy węgierskie w języku polskim II. – Studia Slavica Hungarica 37, 3–27. Zoltán András 1978: H. Leeming. Rola języka polskiego w rozwoju leksyki rosyjskiej do roku 1696. Wyrazy pochodzenia łacińskiego. (Polska Academia Nauk. Oddział w Krakowie. Prace Komisji Językoznawstwa Nr. 44). Wrocław–Warszawa–Kraków–Gdańsk 1976. 118 стр. – Studia Slavica Academiae Scientiarum Hungaricae 24, 422–426. Zoltán András 2005: Węgiersko-polsko-białoruskie związki językowe i kulturalne za czasów Stefana Batorego. – Acta Albaruthenica 5, навуковы зборнік, под агульную рэд. М. Хаўстовіча, А. Баршчэўскага. С. Запрудскага, выпуск 5, Мінск: Права і эканоміка. 279–283. Zoltán András 2006: Magyar szavak az ófehéroroszban. – 101 írás Pusztai Ferenc tiszteletére, szerk. A. Mártonfi, K. Papp, M. Slíz, Budapest: Argumentum, 495–500. Аникин Александр Е. 2003: Русский этимологический словарь, выпуск 3, Москва: ИРЯ РАН, Ин-т филологии СО РАН. Аникин Александр Е. 2015: Русский этимологический словарь, выпуск 9, Москва: ИРЯ РАН, Ин-т филологии СО РАН. Булыка Аляксандр М. 1980: Лексічныя запазычанні ў беларускай мове XIV–XVIII ст., рэд. А. І. Жураўскі, Мінск: Навука і тэхніка. Киш Лайош 1963: Происхождение слов bekeša, kičta, šalaš и šišak. – Этимологические исследования по русскому языку, выпуск 4, Москва, 48–65. Молдовaн Александр М. 2011: К этимологии слова мент. – Русский язык в научном освещении 2(22), 47–67. 96 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII Keletas galimų vengrų kalbos skolinių lietuvių kalboje Some Potential Borrowings from Hungarian into Lithuanian SUMMARY Most of the Lithuanian lexemes of Hungarian origin analyzed in this paper, belong to military terminology, are the names of different weapons or tools used by Hungarian hussars or parts of their uniform. A smaller amount of the borrowed words refer to products imported from the former Kingdom of Hungary (which means also the southern territories of contemporary Slovakia) into the Grand Duchy of Lithuania. So, these borrowings reflect the character of the historical and cultural contacts between Lithuania and Hungary in the 15–17th centuries. It is characteristic, especially for the borrowed military terminology, that in Lithuanian, or in many cases already in Polish, they have undergone a more or less significant semantic change, developing new, metaphoric meanings (e.g. bardišius ‘halberd’ → ‘tall person’, kuntušas ‘caftan; jacket’ → ‘disheveled hair, mane’). This semantic change means the shift from a specific military term to a word belonging to the common everyday lexicon (e.g. karvušas: ‘armor’ → ‘cuff’, katanka ‘soldiers’ coat’ → ‘kind of coat’, šoblė ‘saber’ → ‘scutching sword’). A clear adaptation of semantics to the local reality shows the word antalikas ‘kind of barrel’, used in Hungary for wine, but in Lithuania for beer. Most of the analyzed lexemes were borrowed into Lithuanian through Polish. Only in a few cases, where the word is registered in Eastern Prussia, the influence of German can be taken into consideration. The latest research of Lithuanian historians (Ragauskienė 2008; Ragauskas, Ragauskienė 2018) regarding the role of Hungarians in the Grand Duchy of Lithuania, allow us to rise a hypothesis about the direct influence of the Hungarian language (e.g. the accented first syllab in bėkešas). However, it seems to be impossible to prove this influence, as the phonetic adaptation of Hungarian words would theoretically give the same Lithuanian forms as words borrowed from Slavic languages (e.g. replacing Hungarian labial [b] with [o], see karvušas: karvošius). Finally, it has to be emphasised that lexemes of Hungarian origin (with rare exceptions like husaras, eidukas, taboras) are extremely rarely or even no longer used and known in contemporary Standard Lithuanian. They rather belong to dialectal lexicon or historical terminology. Įteikta 2020 m. birželio 10 d. ARANKA LACZHÁZI Lorando Eötvösö universitetas Filologijos fakultetas Múzeum körút 4/D, H-1088 Budapeštas, Vengrija [email protected] Straipsniai / Articles 97