Eduard Berend und die Anfänge der deutschen literarischen Onomastik

VOLKER KOHLHEIM Bayreuth Vetenskapliga forskningsinriktningar: litterär onomastik, namn teori, antroponymi, hodonymi. DOI: doi.org/10.35321/all84-10 EDUARD BEREND OCH DEN TYSKA LITTERÄRA ONOMASTIKENS BÖRJAN Eduard Berend och den tyska litterära onomastikens ursprung ANNOTATION År 1942 publicerade utgivaren av Jean Pauls verk, Eduard Berend, från sin schweiziska exil en uppsats om Jean Pauls namngivning, som kan betraktas som den moderna vetenskapliga litterära onomastikens grundläggande text. Där visar han inte bara hur Jean Paul kom fram till sina mycket ofta excentriska namn, utan karakteriserar också utförligt diktarens poetiska namngivning. På så sätt utformar han delvis explicit, delvis implicit metodiken för en framtida vetenskaplig litterär onomastik. NYCKELORD: Eduard Berend, Jean Paul, litterär onomastik, metodologi, komparativ litterär onomastik, fonosemantik, stavelseantal, socioonomastik, talande namn, antitetiskt/brutet namn. ANNOTATION År 1942 publicerade utgivaren av den tyske poeten Jean Pauls (Richters) verk, Eduard Berend, från sin schweiziska exil en artikel om Jean Pauls poetiska namngivningspraktik. Denna artikel kan betraktas som den vetenskapliga litterära onomastikens grundläggande text. Berend visar inte bara hur Jean Paul fann sina namn, utan ger också en detaljerad analys av hans namngivningspraktik. Därigenom utarbetar Berend, delvis explicit och delvis implicit, en metodologi för framtidens vetenskapliga litterära onomastik. NYCKELORD: Eduard Berend, Jean Paul, litterär onomastik, metodologi, komparativ litterär onomastik, fonosemantik, antal stavelser, socioonomastik, talande/kratyla namn, antitetiskt/brutet namn. 220 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV Eduard Berend und die Anfänge der deutschen literarischen Onomastik 1. ETT FILOLOGISKT LIV FÖR JEAN PAUL Det är säkerligen inte helt fel att datera början på en vetenskaplig tysk litterär onomastik till år 1942. Detta år publiceras i den amerikanska tidskriften Publications of the Modern Language Association of America den omfattande uppsatsen Die Namengebung bei Jean Paul av Eduard Berend på tyska. Redan nu bör det sägas att denna uppsats innehåller långt mer än vad titeln utlovar, nämligen inte mindre än ett framåtblickande utkast till den dittills ännu inte existerande litterära onomastiken, utarbetat genom en mönstergill framställning av författaren Jean Pauls (Richters) (1763–1825) namngivningstekniker. Men vem var Eduard Berend? Född 1883 i Hannover kom han från en välbeställd borgerlig judisk familj¹. Hans far, Emil Berend (1846–1920), var advokat och notarie och blev så småningom geheime justitieråd. Redan under sina studier fascinerades den unge Eduard Berend av Jean Pauls skrifter, och 1907 avslutade han sina studier med en doktorsavhandling i tysk filologi om ämnet Jean Pauls Ästhetik². Fram till första världskrigets utbrott var Berend privatlärd i München, men hade redan under denna tid fattat planen att ge ut en samlad utgåva av Jean Pauls verk, understödd av litteraturvetaren Julius Petersen. Efter krigsslutet, i vilket Berend hade deltagit som frivillig, ombesörjde han först en utgåva av Jean Pauls brev; 1927 gav Preußische Akademie der Wissenschaften honom i uppdrag att ge ut Jean Pauls verk, en gigantisk uppgift som han fullföljde fram till 1938, då man meddelade honom att han omedelbart måste lämna Tyskland. Det lyckades honom visserligen att resa till Schweiz, men den efterlängtade flytten till USA blev aldrig av. Efter krigsslutet uppmanade Deutsche Akademie der Wissenschaften honom att överta utgivarskapet för de ännu saknade banden av den historisk-kritiska Jean-Paul-utgåvan, men först 1957 kunde han återuppta sin verksamhet i Marbach am Neckar. Före sin död 1973 mottog Eduard Berend fortfarande talrika hedersbetygelser; bland annat tilldelade delstaten Baden-Württemberg honom 1957 titeln ”Professor”, och 1963 erhöll han hedersdoktorstiteln vid Freie Universität Berlin. Av denna biografiska skiss torde det ha framgått att Eduard Berend, när han i början av 1940-talet i sitt schweiziska exil skrev en uppsats om Jean Pauls namngivning, ¹ De biografiska uppgifterna efter Knickmann (1994/1995). ² Utgiven 1909 av förlaget Duncker, Berlin. Straipsniai / Articles 221 VOLKER KOHLHEIM var väl förberedd för detta. Som utgivare av Jean Pauls verk kände han dem inte bara bättre än någon annan, han var också förtrogen med den stora mängd anteckningar och excerpter som hade bevarats i författarens kladdböcker och häften (se Müller 1988). Att han nu just ägnade sig åt Jean Pauls namngivning berodde sannolikt dels på att Jean Paul, till skillnad exempelvis från den ”namnskygge Goethe” (824), använder ett oräkneligt antal person- och ortnamn, dels förmodligen också på att Jean Paul så att säga hade visat honom vägen, eftersom han var ”en av de första som teoretiskt hade uttalat sig om frågan om det poetiska namnvalet” (822)³. Dessa uttalanden finns i §74 i den andra upplagan av hans Vorschule der Ästhetik från 1804 och börjar med aforismen: ”Till och med den lilla saken att ge namn är knappt en” (Jean Paul 2015: 175). Men låt oss återvända till Eduard Berends uppsats och fråga oss vad den har att säga om den litterära onomastiken. 2. UTKAST TILL EN FRAMTIDA LITTERÄR ONOMASTIK I början av sin uppsats skisserar Berend visionärt den litterära onomastikens framtid: Det vore visserligen önskvärt, men ytterst svårt att förverkliga, ”att i största möjliga tidsliga och rumsliga omfattning besvara frågan efter vilka hänsyn och principer diktarna har döpt sina påhittade personer; skillnaderna mellan tiderna, folken och språken skulle klart avteckna sig i denna spegel” (820). För Berend själv var detta ett utopiskt projekt, särskilt eftersom han fortfarande utgår från att en enskild forskare skulle ta sig an uppgiften. Men utan att redan använda detta begrepp har Berend här skisserat en global komparativ litterär onomastik, ett koncept som genom dagens datatekniska möjligheter tycks ha kommit inom räckhåll. Här bör man hänvisa till den nederländska språkvetaren Karina van Dalen-Oskams arbeten, där hon lät utveckla datorprogram som i stor utsträckning kan identifiera namn i digitaliserade texter och även klassificera dem efter bestämda kriterier. Med hjälp av dessa så kallade named entity recognition and classification tools kan stora mängder digitaliserade texter med avseende på ³ E. Berend är bosatt i Genève och använder den schweiziska ortografin, som redan då inte kände till ”ß”. 222 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV Eduard Berend und die Anfänge der deutschen literarischen Onomastik Analysera och jämföra namnbruk och namnfunktion (van Dalen-Oskam 2016). Nedan formulerar Berend krav på uttolkaren av litterära namn. Vid den poetonomastiska undersökningen kommer det ”inte så mycket an på namnets direkta betydelse och klang som på de mångskiftande biklanger som klingar med, på de närmare eller fjärmare associationer som knyts till det” (820). När Berend här å ena sidan talar om de ”mångskiftande biklangerna” och å andra sidan om de ”närmare eller fjärmare associationerna”, får man väl redan däri se samma differentiering som senare, ur ett systemteoretiskt perspektiv, ledde till åtskillnaden mellan det poetiska namnets ”innersystemiska” och ”utomsystemiska valeurs”: Till de ”innersystemiska valeurs” hör den fonologiska nivån, namnens klangsymbolik, allt som kan betecknas som fonosemantik, stilistiska medel som namnupprepning och parallellism, opposition och allitteration, samt slutligen även semantiken hos de ”talande namnen” (Kohlheim V. 2019: 32–36). Däremot ska de intertextuella och interkontextuella relationerna till fiktiva eller verkliga personer eller platser betraktas som ”utomSystemiska valeurs” (Kohlheim V. 2019: 36–40). I detta sammanhang berör Berend även översättningsfrågor genom att påpeka de svårigheter som översättaren av talande, alltså semantiskt genomskinliga namn ställs inför (821; jfr Kohlheim V. 2019: 291–309). Det är också intressant att Berend i sin poetonomastiska avhandling redan berör genremässiga aspekter: Han konstaterar att man å ena sidan måste ”skilja mellan allvarliga och komiska, mellan idealistiska och realistiska diktverk”, ”och förmodligen även mellan episka och dramatiska verk; för i båda underkastas namnen ändå mycket olika villkor” (821). Medan personens yttre intryck och hennes beteende är avgörande på scenen och namnet endast spelar en underordnad roll, bidrar ”däremot namnet i berättelsen [...] i väsentlig grad till att väcka en bestämd föreställning om bäraren” (321). Det är påfallande att Berend här visserligen nämner epik och dramatik, men inte lyriken. Det finns förvisso dikter som inte innehåller några egennamn (Mörike: Im Nebel ruhet noch die Welt, / Noch träumen Wald und Wiesen...), men å andra sidan kan namn prägla hela stämningen i en dikt (Mörike: Wie heißt König Ringangs Töchterlein? / Rohtraut, Schön-Rohtraut...⁴ ⁴ Till Mörikes Schön-Rohtraut se Schildberg-Schroth 1995: 183-142. Om egennamn i lyriken se Gottschalk 2009. Straipsniai / Articles 223 VOLKER KOHLHEIM Berend tar till och med upp produktionsestetiska synpunkter, om än utan att redan använda denna term. Så kritiserar han missgrepp ”som vissa författare har begått vid valet av utländska namn”, t.ex. Carlyle, som gav hjälten i sin roman Sartor Resartus (1834) ”det omöjliga namnet Teufelsdröck” (820). Viktigare är följande: När han konstaterar att Jean Paul ”en gång inte helt utan anledning säger att hjältinnorna och hjältarna i hans romaner inte alls skulle kunna existera utan sina utsökta namn” (821), kommer han redan mycket nära uppfattningen att det egentligen är namnet som konstituerar figuren (Kohlheim V. 2019: 25–28). 3. JEAN PAULS FRAMTIDSINRIKTADE NAMNVAL För att uppskatta Jean Pauls namnval i dess originalitet skiljer han det först från sin samtids litterära namngivningsbruk och ger därmed själv de första antydningarna till en litteraturhistorieskrivning ”utifrån namnet”. På Jean Pauls tid, skriver Berend, rådde ”ännu på många håll den gamla seden eller oseden att beteckna person- eller ortnamn endast med enskilda bokstäver, oftast begynnelsebokstaven, eller med asterisker, t.ex. i Gellerts Geschichte der schwedischen Gräfin von G.” (823). Andra, till exempel Goethe, angav ofta i stället för namnet endast ett yrke eller civilstånd: ”arkitekten, kaptenen; modern, morbrodern” (823). Jean Paul däremot hade en motvilja mot anonymitet, även i det verkliga livet: ”Om jag av en okänd varelse”, citerar Berend diktaren, ”bara känner namnet, så är den mer individuell och närmare mitt hjärta än utan detta” (824). Härmed tillskriver Berend diktaren en namnvetenskaplig insikt som först långsamt tycks vinna gehör, nämligen att egennamnets huvudfunktion inte är identifieringsfunktionen utan individualiseringsfunktionen (jfr Windberger-Heidenkummer 2011: 20, fotnot 1). Även den då vanliga seden att ge så litet iögonfallande men poetiskt klingande namn som ”Waldheim, Sternheim, Hohenthal” undvek Jean Paul (825). Han deltog inte heller särskilt mycket i den samtida moden att namnge romangestalter med yrkesöknamn som passade deras verksamhet, alltså att kalla en skomakare Pech eller Pfriem eller en köpman Pfeffer (826) – egentligen också bara en form av anonymitet. Över huvud taget hade Jean Paul en motvilja mot namn som ”talar” direkt: ”Hade jag hetat Vater eller Kind eller Gutsmuths, för länge sedan hade jag lagt bort dessa namn”, citerar Berend ur Jean Pauls självbiografiska anteckningar, den så kallade Vitabuch (826). Berend ser här Jean Paul som en innovatör inom litterär namngivning, men 224 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV Eduard Berend und die Anfänge der deutschen literarischen Onomastik 1800-talet följde honom dock inte i förkastandet av talande namn: Realismens litteratur – inte bara den tyska – är full av sådana. I detta avseende låg Jean Paul långt före sitt århundrade; först 1900-talet började förkasta plakatmässigt talande namn. Som exempel kan författaren Hans Bender citeras, när han 1991 i ett brev svarade på en förfrågan: ”Jag tycker inte om de målande, ironiska, komiska namnen. [...] De föreskriver för läsaren hur han måste föreställa sig gestalterna: pratsamma, stormagade, fåfänga, trasiga osv.” (Debus 2002: 130). Därför gäller även för Jean Pauls namngivning de profetiska ord som Ludwig Börne uttalade i sitt minnestal över Jean Paul den 2 december 1825 i Frankfurt am Main: ”Men han står tålmodigt vid 1900-talets port och väntar leende tills hans tröga folk kommer efter honom” (Börne 1993: 184). 4. JEAN PAULS NAMNKÄLLOR Men hur fann Jean Paul sina talrika namn? Om detta kan Berend ge den bästa informationen, eftersom han är väl förtrogen med det arbetsmaterial som diktaren efterlämnat. Han berättar således om ett ”samlingshäfte” av Jean Paul, sannolikt påbörjat redan 1789, som innehåller en ”mycket omfattande lista över orts- och personnamn” (828). Av denna samling, som innehåller ”uppskattningsvis 2000 orts- och personnamn” (832), framgår att Jean Paul ”tog varje tillfälle som erbjöd sig i akt för att utöka sin namnsamling” (833). Till en början måste han ha antecknat talrika namn från sitt övre frankiska hemland: ”Man behöver bara en enda gång promenera på gatorna i Hof eller Bayreuth, så faller det en med jämna mellanrum i ögonen, på en dörr- eller butiksskylt, ett namn som man känner igen från Jean Pauls verk” (833). Och hans ”reseskildringar” kan exakt följas på kartan (Kohlheim V. 2015). Därefter, berättar Berend, excerperade han kalendrar samt franska och engelska ordböcker och grammatiker. Forntyska namn som Theoda hämtade han ur den år 1800 utgivna boken Über deutsche Vornamen und Geschlechtsnamen av Tilemann Dothias Wiarda; ortnamn excerperade han ur sin tids gängse geografiska handböcker (833f.). Jean Paul hittade endast mycket sällan helt fritt på sina delvis ganska iögonfallande namn (834), men han ändrade lätt på befintliga toponymer. För detta ändamål hade han sammanställt samlingar av toponymiska morfem, såsom ”Ober-, Unter-, Mittel-, Alt-, Frei-, Kirch-, -berg, -thal, -rode, -hofen, -fingen, -weiler, -hagen, -stetten” (835). Han förlade också ibland orter med verkliga ortnamn till andra trakter, Straipsniai / Articles 225 VOLKER KOHLHEIM så i romanen Siebenkäs (1796) det sachsiska Kuhschnappel till Schwaben (jfr Kohlheim V. 2019: 179–181). Berend pekar på ytterligare en, sannolikt unik, egendomlighet i Jean Pauls namnsamlingar, nämligen uppdelningen i ”goda” och ”dåliga” eller ”onda” namn, både bland ortnamnen och personnamnen. Som Berend har insett handlar det inte bara om en åtskillnad mellan moraliskt goda och dåliga gestalter, utan också om en social åtskillnad mellan högt och lågt, varmed allvar och komik motsvarar varandra i traditionell mening (830). ”Betecknande är därvid”, skriver Berend, ”att de utländska namnen starkt överväger bland de ’goda’ namnen”, till exempel ”Machy, Selis, Lorgna, Düchauffour, Ancillon, Almeria, le Baut, Davila [...]” (830). ”Onda” namn däremot är: ”Streichert, Meuseler, Astmann, Stechmann, Banspach, Beez, Franzen, Fokeln [...]” (831). Den djupare grunden till Jean Pauls namnmångfald ser Berend i diktarens uppfattning om humor: Jean Paul, skriver Berend, ”hade [...] insett [...] att humorn, eftersom den vilar på kontrasten mellan sinnevärlden och idén, måste individualisera allt så långt ned i det minsta som möjligt” (828). Genom denna konst av ”humoristisk individualisering av alla personer och tillstånd” förbereder Jean Paul, enligt Berend, 1800-talets senare realism och föregriper den delvis (828). 5. FÄRNÄRMARE ANALYS AV JEAN PAULS NAMNGIVNING I Berends avhandling följer en exemplifierande näranalys av Jean Pauls litterära namngivning. Han undersöker bland annat antalet stavelser i egennamnen och konstaterar att obetydliga personer eller orter hos Jean Paul får enstaviga namn (”Kob, Kolb, Lind, Knef, Lerch, Stark, Fisch [...]”), medan namnen på betydelsefulla objekt har flera stavelser (837). Därmed har han sannolikt upptäckt ett allmängiltigt sakförhållande. Berend nämner själv även Fontane, som gick till väga på liknande sätt (836f.); att ett högre antal stavelser också i det engelska språkområdet korrelerar med högre social ställning antyds exempelvis av Mr Chucks yttrande i Frederick Marryats roman Peter Simple (1834): ”När jag befann mig i fint sällskap, [...] bugade jag mig, sir, sällan för något under three stavelser” (citerat efter Hengst, Sobanski 2000: 81). Berend behandlar också konsonantismen i Jean Pauls egennamn och konstaterar att talrika namn slutar på [s], vilket i förening med en föregående konsonant ”har en stark ljudhärmande kraft och oftast en mer eller mindre komisk verkan” (838). Som exempel citerar Berend ”Kuhpanz, 226 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV Eduard Berend und die Anfänge der deutschen literarischen Onomastik Renovanz, Veldenz […]“ (839). Jean Paul fäster gärna diminutivändelserna -lein eller de sydtyska förkortningarna -le och -el vid sina namn, vilket ger hans figurer ”en gemytlig, harmlös, oheroisk prägel. Därför hör nästan alla ’hjältar’ i Jean Pauls idyller och humoresker till denna grupp: Fixlein, Krönlein, Schmelzle, Fälbel, Freude[l], Fibel, Vierneissel” (839). Av särskild betydelse är vokalernas fonosemantik: ”Obehagliga personer har ofta ett långt Ö i den betonade stavelsen, t.ex. Oefel, Oehrmann […]” (842). Negativt laddade är också långt Ä och E: ”Blaise, Flätz, […] Egelkraut” (842). När Berend vidare konstaterar att ”långt I har en utpräglat vänlig karaktär”, medan långt A och O däremot kännetecknar ”ädla, upphöjda gestalter, t.ex. Albano, Cesara, Liane, Beata […]” (842), står detta helt i överensstämmelse med de senaste forskningsresultaten om fonosemantik, enligt vilka föreställningen om det lilla nästan universellt är förbunden med vokalen [i], medan föreställningen om det stora är förbunden med vokalerna [o] och [u] (Elsen 2015: 29). Berend diagnostiserar också socioonomastiska drag i Jean Pauls namngivning när han konstaterar: ”Personer ur de högre stånden har […] ofta utländska namn, även när de i övrigt inte karakteriseras som utlänningar.” Franska namn bär däremot ”genomgående på onda eller åtminstone lättsinniga karaktärer” (842). Det har redan påpekats att Jean Paul avvisade talande, alltså semantiskt transparenta namn. Berend konstaterar emellertid att han, med tanke på deras stora utbredning, inte helt kunde utesluta dem, ”men sällan använder han dem på ett sådant sätt att de entydigt antyder bärarens karaktär eller stånd”. Ett sådant samband låter sig därför ”inte alls eller endast med stor konstmässighet påvisas” hos ”skolrådet Stiefel, […] borgmästaren Harnisch, morgonpredikanten Flachs” och andra (846). Slutligen uppmärksammar Berend en onomastisk egenhet hos Jean Paul som gärna återupptogs av realismernas författare: det i sig motsägelsefulla namnet. Berend nämner här Attila Schmelzle och Amandus Katzenberger (848). Kontrasten ligger här i de olika konnotationerna hos det fullständiga namnets delar, förnamnet och efternamnet. Attila Schmelzle från berättelsen Des Feldpredigers Schmelzle Reise nach Flätz (1809) framställs som ett nästan patologiskt fall av ängslighet; detta antyds av hans efternamn, som frammanar föreställningen om det smältande, mjuka. Själv uppfattar han sig emellertid som ytterst modig och anser sig korrekt representerad av sitt förnamn Attila, som ett förkroppsligande namn hänvisar till hunnernas härförare, ”Guds gissel” (jfr Kohlheim V. 2019: 67–71). Även hos den originelle medicinaren Amandus Katzenberger från berättelsen Dr. Katzenbergers Badereise (1809) står efternamnet för hans väsen, som uppfattas som ytterst bitskt och motsträvigt av hans medborgare. Straipsniai / Articles 227 VOLKER KOHLHEIM Hans förnamn Amandus däremot, ett gerundivum, betecknar en som, för att formulera det träffande med E. T. A. Hoffmann (1995: 952), ”ska och måste”, nämligen älska. Om han kan det återstår att se, men hans förnamn frammanar en subtext som sannolikt också kan ha bidragit till att ”förleda uttolkarna till de mest motsatta tolkningarna” (Ueding 1993: 174). För sådana namn hade Peter Demetz (1964: 197–201) infört termen ”antitetiskt namn” och som exempel nämnt Theodor Fontanes Alonzo Gieshübler (Effi Briest, 1895) och dr Niels Wrschowitz (Der Stechlin, 1898) (jfr Kohlheim R. 2019: 176). Gunter Presch betecknade i sin tur sådana namn, i vilka ”motsägelser kan flytta in” (Presch 2002: 100), så att de ”betyder detta och motsatsen”, som ”brutna namn” (ibid., 5) och ägnade dem en hel monografi. Hans litterära exempel var Thomas Manns Tonio Kröger – även detta ett antitetiskt namn helt i Jean Pauls efterföljd. Berend avslutar sin artikel med en helhetsbedömning av Jean Pauls namngivning. Han berättar att diktarens ovanliga namn redan hade uppmärksammats av samtiden. De fick inte alltid dess bifall. Charlotte von Kalb beundrade Jean Paul, men bedömde ändå: ”Hur hängiven jag än är halvguden Jean Paul […] är jag mycket missnöjd med hans namnval” (849). Berend medger kritikerna att Jean Pauls namnval delvis är mycket ”sökt” (850), men påpekar att Jean Paul inte ville skriva realistiska romaner utan ”trots all realism i enskildheterna endast ville bygga upp en romantisk fantasivärld” (850). Faktum är, säger Berend med rätta, att ”uttalade realister […] ibland tillät sig betydligt mer, t.ex. […] Fontane med Sahnepott, Thomas Mann med Klöterjahn, Lobgott Piepsam; Sesemi Weichbrodt, särskilt Raabe med namn som Schlotterbeck, Ulebeule […], Knackstert etc.” (850). Och när Berend avslutar sin banbrytande uppsats med orden: ”De stora mästarna i berättarkonsten under 1800-talet […] var alltså alla hans direkta eller indirekta lärjungar” (850), kan man om förhållandet mellan Berend och de litterära namnforskarna från mitten av 1900-talet och framåt göra samma uttalande. 6. SAMMANFATTNING: BERENDS UPPSATS SOM GRUNDNINGSTEXT FÖR DEN LITTERÄRA ONOMASTIKEN Det föregående skulle visa att den uppsats som Eduard Berend, utgivaren av Jean Pauls verk, publicerade 1942 med 228 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV Eduard Berend und die Anfänge der deutschen literarischen Onomastik titeln Die Namengebung bei Jean Paul får betraktas som grundningstexten för den moderna vetenskapliga litterära onomastiken i det tyskspråkiga området. Efter en kort skiss av den tysk-judiske forskarens liv gällde det framför allt att betona de aspekter av hans arbete som skulle visa sig vara vägledande för poetonomastikens framtid. E. Berend skisserar således redan i början av sin uppsats projektet för en världsomspännande komparativ litterär onomastik, ett koncept som först nu, genom de aktuella datatekniska möjligheterna, tycks ha kommit inom räckhåll. Även genreteoretiska frågor som rör litterär namngivning berörs, frågor som ännu långt ifrån är slutgiltigt klarlagda. Vidare vänder sig Berend till produktionsestetiska problem inom den litterära namngivningen och placerar Jean Pauls namngivning i dess historiska kontext. Därvid kan han visa att Jean Paul hade poetonomastiska föreställningar som ligger nära 1900-talets. Som utgivare av Jean Pauls verk var Berend också förtrogen med dennes arbetsmaterial, så att han kan visa varifrån diktaren hämtade sina namn. Dessa låter visserligen ofta påfallande, men har nästan undantagslöst hämtats ur verkligheten. I sin banbrytande näranalys av Jean Pauls namngivning behandlar Berend namnens stavelseantal, deras fonosemantik, deras socioonomastiska kännetecken samt Jean Pauls antitetiska/brutna namn. Avslutningsvis bedömer Berend Jean Pauls namngivning med avseende på dess stilistiska adekvans. Med sina många framtidsinriktade utsagor kan Berend, lyder uppsatsens slutsats, betraktas som den samtida litterära onomastikens läromästare. LITTERATUR Berend Eduard 1942: Die Namengebung bei Jean Paul. – Publications of the Modern Language Association of America 57, 820–850. Börne Ludwig 1993: Spiegelbild des Lebens. Aufsätze zur Literatur. Erweiterte Neuausgabe, ausgewählt und eingeleitet von M. Reich-Ranicki (= Insel Taschenbuch 1578), Frankfurt am Main, Leipzig: Insel. Debus Friedhelm 2002: Namen in literarischen Werken. (Er–)Findung – Form – Funktion (= Akademie der Wissenschaften und der Literatur, Mainz, Abhandlungen der Geistesund Sozialwissenschaftlichen Klasse, Jg. 2002, Nr. 2), Stuttgart: Steiner. Demetz Peter 1964: Formen des Realismus: Theodor Fontane. Kritische Untersuchungen, München: Hanser. Straipsniai / Articles 229 VOLKER KOHLHEIM Elsen Hilke 2015: Faktorn ljudsymbolik. – JournalLIPP 4, 27–42. Tillgänglig på: https://lipp.ub.lmu.de [hämtad 02.03.2021]. Gottschalk Jürn 2009: Egennamn och lyrik. Studier av användningen av egennamn i dikter: fil. avhandling, Göttingen 2009. Tillgänglig på: https://ediss.uni-goettingen.de/bitstream/handle/11858/00-1735-0000-0006-AED5-6/gottschalk.pdf?sequence=1 [hämtad 02.03.2021]. Hengst Karlheinz, Sobanski Ines 2000: Egennamn som strukturelement i den litterära texten. – English in the Modern World. Festschrift for Hartmut Breitkreuz on the Occasion of his Sixtieth Birthday (= Foreign Language Studies 5), red. av M. Dakowska, Frankfurt am Main m.fl.: Lang, 79–101. Hoffmann E. T. A. 1995: Kungabruden. En saga utformad efter naturen – Hoffmann E. T. A. – Die Serapions-Brüder. Gesammelte Erzählungen und Märchen. Efter texten i den första upplagan 1819–21, med beaktande av utgåvorna av C. G. v. Maassen och G. Ellinger, med W. Segebrechts anmärkningar, reviderad och kompletterad av E. Matala de Mazza, 5:e uppl., München: Winkler, 945–995. Jean Paul 2015: Vorschule der Aesthetik nebst einigen Vorlesungen über die Parteien der Zeit, red. av F. Bambeck (= Werke. Historisch-kritische Ausgabe, red. av H. Pfotenhauer, B. Hunfeld, bd 5, i), Berlin, München, Boston: de Gruyter. Knickmann Hanne 1994/1995: Jean Paul-forskaren Eduard Berend (1883–1973). Ett bidrag till germanistikens historia under 1900-talets första hälft. Del 1. – Jahrbuch der Jean-Paul-Gesellschaft 29, 7–91; del 2. – Jahrbuch der Jean-Paul-Gesellschaft 30, 7–104. Kohlheim Rosa 2019: Överväganden om nominatio i Theodor Fontanes romaner, förlagda till dåtidens samhälle. – il Nome nel testo. Rivista internazionale di Onomastica Letteraria 21, 169–176. Kohlheim Volker 2015: Jean Paul och namnvärlden i det bayerska Vogtland. – Blätter für oberdeutsche Namenforschung 52, 176–191. Kohlheim Volker 2019: Namnet i litteraturen. Med medverkan av Rosa Kohlheim (= Beiträge zur neueren Literaturgeschichte 393), Heidelberg: Winter. Müller Götz 1988: Jean Pauls excerpter, Würzburg: Königshausen & Neumann. Presch Gunter 2002: Namn i konfliktfält. Hur motsägelser tränger in i egennamn (= Tübinger Beiträge zur Linguistik 460), Tübingen: Narr. Schildberg-Schroth Gerhard 1995: Egennamn och litteraritet (= Kieler Beiträge zur deutschen Sprachgeschichte 16), Neumünster: Wachholtz. Ueding Gert 1993: Jean Paul (= Beck’sche Reihe Autoren 629), München: Beck. 230 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV Eduard Berend und die Anfänge der deutschen literarischen Onomastik van Dalen-Oskam Karina 2016: Korporabaserade angreppssätt till namn i litteraturen. – The Oxford Handbook of Names and Naming, red. av C. Hough, D. Izdebska, Oxford: Oxford University Press, 344–354. Windberger-Heidenkummer Erika 2011: Onymisk monovalens och klassbildning. Ett onomastiskt problem och dess metodologiska följder. – Methoden der Namenforschung. Methodologie, Methodik und Praxis, red. av A. Ziegler, E. Windberger-Heidenkummer, Berlin: Akademie Verlag, 29–46. Eduardas Berendas och den tyska litterära onomastikens ursprung SAMMANFATTNING Den artikel om Jean Pauls namngivning (”Die Namengebung bei Jean Paul”) som 1942 publicerades av Eduardas Berendas, utgivare av Jean Pauls (Johann Paul Friedrich Richters) verk, kan betraktas som ett grundläggande arbete inom den moderna vetenskapliga litterära onomastiken i det tyskspråkiga området. Efter en kort biografisk översikt över forskaren, en tysk jude som sannolikt skrev sitt verk om poeten Jean Pauls särdrag i namngivningen under sin exil i Schweiz, följer E. Berendas klarsynta vision av den litterära onomastiken, som presenteras i början av hans arbete. Den bygger på globalt tänkande och ett världsomspännande jämförande projekt, och den moderna datorteknikens möjligheter gör visionen konkret. Konceptionen omfattar såväl teoretiska klassificeringsaspekter som estetiska realisationsaspekter. E. Berendas fastställer platsen för fenomenet Jean Pauls namngivning i den historiska kontexten och visar att Jean Paul vägleddes av en för 1900-talet typisk poetomatisk föreställning. Som utgivare av Jean Pauls verk var E. Berendas väl förtrogen med materialet i hans arbeten och kunde därför ange varifrån de namn som poeten använde hade hämtats. I sin ingående analys av Jean Pauls namngivning tar E. Berendas till och med upp bedömningen av namnens stavelseantal och fonosemantik samt den sociomatiska karakteristiken och Jean Pauls antitetiska/”brutna” namn; han hyllar träffsäkerheten i Jean Pauls namngivning. På grundval av de många utsagor som anger forskningsperspektivet och som återfinns i artikelns slutsatser bör han betraktas som en mästare inom den moderna litterära onomastiken. Inlämnad den 6 april 2021. VOLKER KOHLHEIM Schlosshof Birken 11, D-95447 Bayreuth, Deutschland [email protected] Straipsniai / Articles 231