Dėl šalutinio ritminio kirčio bendrinėje lietuvių kalboje

JORIS KAZLAUSKAS Vytauto Didžiojo universitetas ORCID id: orcid.org/0000-0002-7981-5100 Forskningsområden: rytmik, sociolingvistik. DOI: doi.org/10.35321/all84-08 OM SEKUNDÄR RYTMISK BETONING I STANDARDLITAUISKA Om sekundär rytmisk betoning i det standardlitauiska språket ANNOTATION I denna artikel presenteras de inledande resultaten och insikterna från en undersökning som syftar till att klargöra om sekundära rytmiska betoningar förekommer i standardlitauiskan. Undersökningen bygger på teorin om metrisk fonologi, enligt vilken sekundära rytmiska betoningar i det prosodiska ordet ligger på vartannat stavelseavstånd från huvudbetoningen. I undersökningen jämfördes vokalerna i ordets första och andra obetonade stavelser före huvudbetoningen samt i de första och andra stavelserna efter huvudbetoningen, med samma kvalitet. Det undersökta materialet består av 22 meningar som tio talare läste tre gånger var. Med programmet ”Praat” mättes vokallängd samt medelvärden och maxima för grundton och intensitet (separat för män och kvinnor). Dessutom genomfördes ett auditivt experiment där respondenterna fick lyssna på 23 ord med de stavelser som bar huvudbetoningen bortklippta och ombads markera den stavelse som de ansåg vara betonad. NYCKELORD: sekundär rytmisk betoning, standardlitauiska, metrisk fonologi, vokaler före huvudbetoningen, vokaler efter huvudbetoningen. ANNOTATION Denna artikel presenterar de inledande resultaten och observationerna från den forskning som syftar till att ta reda på om sekundär rytmisk betoning förekommer i standardlitauiskan. Forskningen bygger på teorin om metrisk fonologi, enligt vilken den sekundära rytmiska betoningen faller på varannan stavelse till vänster och höger om huvudbetoningen. Det första steget i denna forskning omfattar en jämförelse av den första och den andra förbetonade samt den första och den andra efterbetonade vokalen av samma kvalitet. All Straipsniai / Articles 173 JORIS KAZLAUSKAS det material som analyserades i undersökningen hämtades från ljudinspelningar: 10 talare läste upp 22 meningar tre gånger. Programmet Praat användes för att analysera vokalernas kvantitet samt medelvärdet och maximumvärdet för tonhöjden (separat för mäns och kvinnors röster) och intensiteten. Det andra steget i undersökningen omfattade ett auditivt experiment, där respondenterna fick lyssna på 23 ord utan primärt betonade stavelser (dessa stavelser klipptes bort från inspelningarna) och markera den stavelse som de ansåg vara betonad. NYCKELORD: sekundär rytmisk betoning, standardlitauiska, metrisk fonologi, förbetonade vokaler, efterbetonade vokaler. INLEDNING I Atlas över världens språkstrukturer (Goedemans, Hulst 2013) anges litauiskan som ett språk med obestämd rytm. För att fylla denna lucka måste man klarlägga vilken prosodisk hierarki litauiskan har på ordnivå, om binära fötter är karakteristiska för litauiskan och, om så är fallet, vilken typ – jamb (obetonad och betonad stavelse) eller troké (betonad och obetonad stavelse). Förekomsten av binära fötter i ett visst språk stöds av sekundära rytmiska betoningar, eftersom det självklart inte bara finns tvåstaviga utan också flerstaviga ord i språken, där en stavelse får huvudbetoningen medan andra kan få sekundär betoning. Den senare är inte lika fonetiskt framträdande som huvudbetoningen, men är mycket viktig ur rytmisk synvinkel. Richard Hogg och C. B. McC ullis (1987) hävdar att i språk med sekundära rytmiska betoningar ligger betoningarna på varannan stavelse i det prosodiska ordet: en av dessa betoningar är huvudbetoning, de andra sekundära. Även om försök har gjorts att söka efter uttryck för sekundär betoning i standardlitauiskan (Vaitkevičiūtė 1969; Girdenis ir Pupkis 1994; Laigonaitė 2002; Girdenis 2003; Kazlauskienė 2015), har inga mer omfattande undersökningar i frågan hittills genomförts. Syftet med den undersökning som presenteras i artikeln är således att klarlägga om sekundär rytmisk betoning existerar i standardlitauiskan. Det måste betonas att artikeln endast redovisar preliminära undersökningsresultat och preliminära slutsatser. Undersökningens syfte bestämde också delmålen: 1) att förbereda material för inspelningarna, 2) att välja ut talare och göra inspelningarna, 3) att med ett ljudanalysprogram fastställa de avsedda egenskaperna, 4) att beskriva resultaten, 5) att dessutom genomföra ett auditivt experiment vars syfte var att klarlägga hur språkbrukare bedömer obetonade stavelser. Det bör nämnas att sekundär betoning i litauiska dialekter har undersökts tämligen ingående: i mažeikiškiai-dialekten (nordcentrala dounininkai) (Girdenis 1967), hos östliga aukštaitiai från Utena (Kosienė ir Girdenis 1979), hos sydliga västliga aukštaitiai (Kazlauskienė 174 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV Dėl šalutinio ritminio kirčio bendrinėje lietuvių kalboje 2001), hos žemaitiai från Raseiniai (Atkočait ytė 2002), hos sydliga aukštaitiai (Leskauskaitė 2002), i den litauiska varieteten i Ciskodo socken i Latgale (Garšva 2003), i Šakiai-varieteten (Bacevičiūtė 2004), hos östliga aukštaitiai från Vilnius (Urbana vičienė 2006), i den östliga nordžemaitiska dialekten (Murinienė 2007), hos västliga aukštaitiai från Kaunas (Jaroslavienė 2010). Sådana rytmstudier utförs av företrädare för metrisk fonologi – en ny riktning inom fonologin som växte fram i den västerländska lingvistiken under 1970-talet. Metrisk fonologi är en analys av de prosodiska enheternas funktioner, baserad på deras hierarki. Ett av den metriska fonologins huvudsyften är att klarlägga regelbundenheterna hos betoningen som en icke-linjär enhet: om betoningen kan förutsägas utifrån vissa rytmiska regelbundenheter, vilken typ av fötter som kännetecknar språket, om de är höger- eller vänsterorienterade, om det prosodiska ordets grenar förgrenar sig åt vänster eller höger, samt om betoningens plats beror på stavelsens kvantitet (Liberman 1975; Ladd 1980; Selkirk 1984; Nespor, Vogel 1986; Hogg, McCully 1987; Goldsmith 1990; Hayes 1995). UNDERSÖKNINGSMETODIK OCH MATERIAL Enligt Antanas Pakerys (1982) är de viktigaste fonetiska kännetecknen för litauisk betoning duration, grundton och intensitet. Man kan därför anta att centrumen i stavelser med inte bara huvudbetoning utan även sekundär betoning skiljer sig från centrumen i stavelser utan någon betoning vad gäller dessa egenskaper: centrumen i betonade stavelser kommer att ha längre duration, högre grundton och större intensitet. För att bekräfta eller vederlägga detta antagande valdes i undersökningens första skede ord vars undersökta förbetonade eller efterbetonade stavelsecentrum består av vokaler av samma kvalitet (i de transkriberade exemplen är markeringen av sekundär betoning endast prognostisk): pastatų [pɛstɛ²tu], pastatė [pɛstˈtʲɛ], šepėčių [ˈʃɛpʲɛ²tʲu̯], skepetaitė, debesė, didikūs, gudukūs, Kukučių, valkata, pašaka, ėkete, peršoko, perkošto, patiki, pasitiki, riešutų, pašukų, praškėtė. Dessutom jämfördes de första stavelsernas vokaler i fyra ordpar: tokiuose [ˌtoːkʲʊˈsʲɛ] och tokiems [toːˈkʲiɛms], gydykla [gʲiˈdʲiːklɛ] och gydykloms [gʲiː²dʲiˈkloːms], pūkelis [puːˈkʲɛlʲɪs] och pūkus [pʊːˈkʊs], dėžėse [dʲɛˈʒɛːsʲɛ] och dėžės [dʲɛːˈʒɛs]. Dessa ord analyserades parvis eftersom det är svårt att hitta ord där centrumen i båda förbetonade stavelserna består av de långa vokalerna /oː/ och /uː/. Sammanlagt jämfördes 22 vokalpar: 12 i förbetonad och 10 i efterbetonad position. Straipsniai / Articles 175 JORIS KAZLAUSKAS De tio talarna (fem män och fem kvinnor; tre yngre än 30 år, fem mellan 30 och 60 år och två äldre än 60 år; sex hade avslutat studier i litauisk filologi och en vardera studier i germansk filologi, historia, socialt arbete och elektroteknik; tre av studiedeltagarna var professionella talare som läser in böcker för Litauens bibliotek för blinda, medan de övriga var icke-professionella men hade avslutat humanistiska studier) läste meningarna med de undersökta orden tre gånger. För att minska intonationens påverkan på undersökningsresultaten stod de analyserade orden i mitten av meningarna. Därefter mättes de undersökta vokalernas duration med programmet „Praat“ för analys av tal, och medelvärdet och maximum för grundtonen fastställdes (eftersom män och kvinnor har olika grundton analyserades deras grundton separat) samt medelvärdet och maximum för intensiteten. Uppgifterna för den statistiska bedömningen av dessa parametrar erhölls med programmet „Microsoft Excel“. Vid presentationen av resultaten anges sammanfattade uppgifter om korta och långa vokaler i tabellerna. För att ta reda på om en sekundär rytmisk accent existerar i språket beslutade man att inte bara förlita sig på instrumentella undersökningar utan också genomföra ett auditivt experiment, där det prövades om respondenterna kunde identifiera en sådan accent. Experimentet genomfördes med 26 studenter på kandidatprogrammet i skandinaviska länders kulturer och språk vid Vytautas Magnus-universitetet. Respondenterna fick lyssna på 23 ord som klippts ut ur ljudinspelningar som särskilt hade utarbetats för detta experiment. De stavelser som bar huvudaccenten klipptes bort i varje ord, och varje student ombads att markera den stavelse i det beskurna ordet som han eller hon, enbart utifrån sin hörsel, ansåg vara betonad. Under experimentet fick respondenterna ord med olika antal stavelser: 4 tvåstaviga (1pér)-siun-tė [ˈpæːrʲsʲʊnʲtʲeː], (pér-si)-siun-tė [ˈpʲæːrʲsʲɪˌsʲʊnʲtʲeː], lu-pi-(né-jo) [ˌlʊpʲɪˈnʲeːjɔː], šo-ki-(né-ja) [ˌʃɔkʲɪˈnʲeːjɑː]; 6 trestaviga ((pér)-mie-go-jo [ˈpʲæːrʲmʲɛˌɡɔːjɔː], (pér-si)-mie-go-jo [ˈpʲæːrʲsʲɪˌmʲɛɡɔːjɔː], (pér)-pie-što-jo [ˈpʲæːrʲpʲɪɛˌʃtɔːjɔː], (pér-si)-pie-što-jo [ˈpʲæːrʲsʲɪˌpʲɪɛʃtɔːjɔː], ra-ši-ny-(jė) [rɛˌʃɪnʲɪˈjɛː], skai-ti-ny-(jė) [skɛɪˌtʲɪnʲɪˈjɛː]; 12 fyrstaviga ((pér)-dir-bu-sia-jam [ˈpʲæːrʲdʲɪrˌbʊsʲɛˌjɛm], (pér-si)-dir-bu-sia-jam [ˈpʲæːrʲsʲɪˌdʲɪrbʊsʲɛˌjɛm], (pér-si)-val-giu-sia-jam [ˈpʲæːrʲsʲɪˌvɛlɡʲʊsʲɛˌjɛm], (pā)-sa-ko-to-jas [ˈpɑːsɛˌkɔtɔːjɛs], (taí)-ky-da-vė-si [ˈtaɪkʲɪˌdɛʊˌvʲeːsʲɪ], (svāi)-čio-ju-sie-siems [ˈsvɑɪtʲɔːjʊˌsʲɛːsʲɛms], (pér)-si-ra-šy-to [ˈpʲæːrʲsʲɪˌrɛʃɪtɔː], ne-ap-si-ri-(bók) [nʲɛˌɛpʲsʲɪˈrʲɪˌbɔk], at-si-pa-lai-(duók) [ˌɛtsʲɪˈpɛlʲɛɪˌdʊɔk], su-si-gar-ba-(nó-jus) [ˌsʊsʲɪˈɡɛrbɛˌnɔjʊs], pa-si-va-žì-(né-jęs) [ˌpɛsʲɪˈvɛʒʲɪˌnʲeːjɛs], pa-si-su-ki-(né-jo) [ˌpɛsʲɪˈsʊkʲɪˌnʲeːjɔː]) och 1 femstavigt – ((pér)-pa-sa-ko-to-jas [ˈpʲæːrʲpɛˌsɛkɔˌtɔːjɛs). ¹ Stavelsen inom parentes klipptes bort före det auditiva experimentet: respondenterna hörde endast stavelserna som inte stod inom parentes. 176 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV Dėl šalutinio ritminio kirčio bendrinėje lietuvių kalboje UNDERSÖKNINGSRESULTAT DURATION. Vid mätningen av de föraccentuella vokalernas duration ställdes hypotesen att den andra föraccentuella stavelsen skulle vara längre. Hypotesen bekräftades emellertid inte bara inte, utan resultaten för korta vokaler visar den rakt motsatta situationen (se tabell 1). TABELL 1. Duration och statistisk bedömning av den första och andra föraccentuella vokalen² De korta vokalerna var längre i den första föraccentuella stavelsen: durationens medelvärden skilde sig åt med en faktor på 1,12. Skillnaden är statistiskt signifikant (Stjudentos kriterium t = 5,096 är större än det kritiska värdet 1,965). Resultaten av analysen av durationen hos sådana korta föraccentuella stavelser bekräftar slutsatsen i Valerija Vaitkevičiūtės undersökning av vokalers och diftongers kvantitet (1960: 207): „Ju längre bort från den betonade stavelsen en obetonad stavelse står, desto kortare är det ljud som bildar den, eftersom den största energimängden tillfaller den betonade stavelsen och de stavelser som står nära den.“ Durationen hos de långa föraccentuella stavelserna skilde sig i huvudsak inte åt; man kan endast notera en tendens att även de första föraccentuella vokalerna tenderar att vara något längre. Situationen är helt annorlunda för postaccentuella vokaler (se tabell 2). ² Symbolernas betydelser: n – det totala antalet realisationer, x̄ – aritmetiskt medelvärde, s – standardavvikelse, v – variationskoefficient, tₚ – Stjudentos kriterium, tₐ – Stjudentos kritiska värde, — – platsen i ordet för den vokal vars parametrar mättes, C – konsonant som markerar stavelsegränsen, v – svag, det vill säga en stavelse som varken kan få huvudaccent eller sekundär accent, ˜ – ordets stavelse med huvudaccent. Straipsniai / Articles 177 JORIS KAZLAUSKAS TABELL 2. Varaktigheten hos den första och andra posttoniska vokalen samt dess statistiska bedömning Vokaler n x̄ (ms) s (ms) v (%) 95% konfidensintervall (ms) tₚ > tₐ Kort posttoniska vokaler [˜C—] 210 42,8 13,9 32,4 40,9 ÷ 44,7 7,232 > t₀,₀₅ = 1,966 [˜CʋC—] 210 55,8 21,9 39,3 52,8 ÷ 58,7 Långa posttoniska vokaler [˜C—] 90 56,1 15,8 28,1 52,8 ÷ 59,3 2,363 > t₀,₀₅ = 1,974 [˜CʋC—] 90 63,1 23,6 37,5 58,3 ÷ 68,0 Alla andra posttoniska vokaler är längre än de första posttoniska vokalerna av samma kvalitet. Varaktigheten hos de korta vokalerna skiljer sig med en faktor på 1,3, hos de långa med en faktor på 1,12. I båda fallen är skillnaderna statistiskt signifikanta (för korta vokaler t = 7,232 > 1,966; för långa vokaler t = 2,363 > 1,974). Dessa resultat gör det möjligt att anta att en sekundär accent kan realiseras i den andra posttoniska stavelsen. Sådana resultat – när de pretoniska stavelsernas varaktighet är lika, eller till och med när de första pretoniska stavelserna är något längre, medan skillnaderna i de posttoniska stavelsernas varaktighet förutsäger en möjlig sekundär rytmisk accent i den andra posttoniska stavelsen – tillåter den försiktiga slutsatsen att litauiskan kan ha en starkare tendens till trokeisk rytmisk accent (en betonad och en obetonad stavelse). För att klargöra om en sekundär accent existerar måste man dessutom beakta även andra fonetiska kännetecken för litauisk accent: grundton och intensitet. GRUNDTON. Vanligen är grundtonen i betonade stavelser högre än i obetonade stavelser (Pakerys 1982: 117). Om en stavelse alltså har en sekundär accent, skulle dess grundton kunna vara högre. Uppgifterna från denna undersökning visar emellertid andra och till och med motsägelsefulla resultat (se tabellerna 3 och 4). I de pretoniska stavelser som männen uttalade och som innehöll såväl en kort som en lång vokal observerades inga tydligare skillnader i grundtonens medelvärde. Endast en tendens kan urskiljas: den första pretoniska stavelsen tenderar att vara något högre (grundtonens medelvärde för de första pretoniska korta vokalerna var i genomsnitt 1,01 gånger högre än för de andra, och för de långa 1,03 gånger högre). I kvinnornas inspelningar var medelvärdena för grundtonen hos de långa vokalerna också nästan identiska, men de korta vokalerna skilde sig åt: i detta fall var medelvärdet för grundtonen i de andra pretoniska stavelserna i genomsnitt 1,04 gånger högre än i de första. Dessutom låg Studentkriteriets värde t = 1,899 för denna skillnad nära det kritiska värdet 1,971; om urvalet utökades skulle denna skillnad kanske framträda tydligare. 178 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV Dėl šalūtinio ritminio kirčio bendrinėje lietuvių kalboje TABELL 3. Grundtonen hos den första och andra pretoniska vokalen samt dess statistiska bedömning³ Vokaler n x̄ (Hz) s (Hz) v (%) 95% konfidensintervall (Hz) tₚ > tα GRUNDTONENS MEDELVÄRDE Manliga talares korta pretoniska vokaler [−CuC˜] 107 109,9 20,1 18,3 106,1 ÷ 113,7 0,529 < t₀,₀₅ = 1,972 [−C˜] 101 111,5 25,4 22,8 106,6 ÷ 116,5 Kvinnliga talares korta pretoniska vokaler [−CuC˜] 113 210,1 29,6 14,1 204,6 ÷ 215,5 1,899 < t₀,₀₅ = 1,971 [−C˜] 112 201,5 37,4 18,6 194,6 ÷ 208,4 Manliga talares långa pretoniska vokaler [−CuC˜] 58 105,6 20,6 19,5 100,3 ÷ 110,9 0,782 < t₀,₀₅ = 1,981 [−C˜] 58 109,1 26,5 24,3 102,2 ÷ 115,9 Kvinnliga talares långa pretoniska vokaler [−CuC˜] 56 213,5 43,4 20,3 202,2 ÷ 224,9 0,034 < t₀,₀₅ = 1,981 [−C˜] 59 213,2 45,5 21,3 201,6 ÷ 224,8 GRUNDTONENS MAXIMUM Manliga talares korta pretoniska vokaler [−CuC˜] 109 117,0 22,9 19,6 112,7 ÷ 121,3 0,663 < t₀,₀₅ = 1,971 [−C˜] 103 119,3 27,6 23,2 114,0 ÷ 124,6 Kvinnliga talares korta pretoniska vokaler [−CuC˜] 113 219,8 30,7 14,0 214,1 ÷ 225,4 1,846 < t₀,₀₅ = 1,971 [−C˜] 112 211,7 34,9 16,5 205,2 ÷ 218,1 Manliga talares långa pretoniska vokaler [−CuC˜] 58 113,7 24,2 21,3 107,5 ÷ 119,9 0,962 < t₀,₀₅ = 1,981 [−C˜] 58 118,7 31,4 26,4 110,6 ÷ 126,8 Kvinnliga talares långa pretoniska vokaler [−CuC˜] 56 224,2 45,1 20,1 212,4 ÷ 236,1 0,286 < t₀,₀₅ = 1,981 [−C˜] 59 221,7 49,0 22,1 209,2 ÷ 234,2 ³ I tabellerna 3 och 4 skiljer sig urvalsstorleken n ibland från den konstanta urvalsstorlek som anges i tabellerna 1, 2, 5 och 6, när varaktigheten och intensiteten hos vissa ord i meningar som tio talare uttalade tre gånger analyseras. Vid mätningen av grundtonen levererade programmet „Praat“ ibland inga uppgifter om detta fonetiska kännetecken; detta gällde oftast lägre röster, trots att parametrarna för den grundton som skulle visas hade fastställts enligt programförfattarnas rekommendationer: 75–300 Hz för mansröster och 100–500 Hz för kvinnoröster. Straipsniai / Articles 179 JORIS KAZLAUSKAS Mycket likartade resultat erhölls även vid analysen av grundtonens maxima hos de föraccentuella vokalerna. I männens inspelningar var maxima för både långa och korta vokaler, liksom medelvärdena, ungefär lika. Endast svaga tendenser kan urskiljas: något högre grundtonsmaxima förekom i de första postaccentuella stavelserna (1,02 gånger för korta vokaler och 1,04 gånger för långa). I kvinnornas inspelningar skilde sig grundtonsmaxima för de långa föraccentuella vokalerna inte heller nämnvärt åt: de andra föraccentuella vokalerna hade endast obetydligt högre maxima (skillnaden var 1,01 gånger). Däremot skilde sig grundtonsmaxima för de korta andra föraccentuella vokalerna, liksom medelvärdena, mer från de första föraccentuella vokalerna – med omkring 1,04 gånger. Dessutom låg Student-kriteriets värde åter nära det kritiska värdet när det gällde korta vokaler (t = 1,846 < 1,971), varför skillnaden eventuellt skulle framträda tydligare om urvalet utökades, men detta skulle endast gälla kvinnornas inspelningar och endast korta stavelsekärnor. Därför kan man anta att grundtonen, åtminstone i de föraccentuella stavelserna, inte visar någon sekundär rytmisk accent. Samma tendenser noterades även vid analysen av grundtonen i de postaccentuella stavelserna (se tabell 4). TABELL 4. Grundtonen hos den första och den andra postaccentuella vokalen samt dess statistiska bedömning Vokaler | n | x̄ (Hz) | s (Hz) | v (%) | 95% konfidensintervall (Hz) | tₚ < tₐ GRUNDTONENS MEDELVÄRDE Manliga talares korta postaccentuella vokaler [~C—] 95 112,3 22,5 20,0 107,8 ÷ 116,8 1,263 < t₀,₀₅ = 1,973 [~CᴜC—] 97 108,4 19,8 18,3 104,5 ÷ 112,4 Kvinnliga talares korta postaccentuella vokaler [~C—] 86 207,6 38,5 18,6 199,5 ÷ 215,8 0,986 < t₀,₀₅ = 1,973 [~CᴜC—] 103 203,0 26,0 12,8 197,9 ÷ 208,0 Manliga talares långa postaccentuella vokaler [~C—] 44 104,4 14,0 13,4 100,3 ÷ 108,6 1,502 < t₀,₀₅ = 1,988 [~CᴜC—] 43 109,9 19,7 17,9 104,0 ÷ 115,8 Kvinnliga talares långa postaccentuella vokaler [~C—] 43 198,1 14,3 7,2 193,8 ÷ 202,3 0,229 < t₀,₀₅ = 1,989 [~CᴜC—] 43 197,2 20,0 10,1 191,2 ÷ 201,2 GRUNDTONENS MAXIMUM Manliga talares korta postaccentuella vokaler [~C—] 95 119,7 26,4 22,1 114,3 ÷ 125,0 1,685 < t₀,₀₅ = 1,973 [~CᴜC—] 97 113,7 22,7 20,0 109,1 ÷ 118,2 180 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV Dėl šalutinio ritminio kirčio bendrinėje lietuvių kalboje Liksom hos de flesta föraccentuella vokaler var även medelvärdena för grundtonen hos de postaccentuella vokalerna mycket lika. Möjligen var medelvärdet för grundtonen hos korta postaccentuella vokaler något högre i den första stavelsen, både i männens och kvinnornas uppläsning (1,04 gånger högre i männens och 1,02 gånger i kvinnornas uppläsning). Medelvärdet för grundtonen i den andra postaccentuella stavelsen var något högre endast för långa vokaler och endast i männens inspelningar, men skillnaden var endast 1,05 gånger. I kvinnornas inspelningar var medelvärdet för grundtonen obetydligt högre i den första postaccentuella stavelsen, men skillnaderna var även här statistiskt insignifikanta. Grundtonens maxima visar inte heller någon tydlig skillnad mellan de postaccentuella stavelserna. Grundtonsmaxima i de första och andra postaccentuella stavelserna skilde sig nästan inte alls åt. Ett något högre grundtonsmaximum hos korta vokaler noterades också i de första postaccentuella stavelserna (i männens inspelningar skilde sig medelvärdena för maxima 1,05 gånger åt, i kvinnornas 1,02 gånger). Det kan också noteras en tendens att långa vokaler vid kvinnornas uppläsning hade ett obetydligt högre grundtonsmaximum i de första postaccentuella stavelserna (medelvärdena för maxima skilde sig 1,01 gånger åt). Endast vid männens uppläsning hade långa vokaler ett obetydligt högre grundtonsmaximum i de andra postaccentuella stavelserna: medelvärdena för maxima skilde sig 1,06 gånger åt. Dessa skillnader är dock små och statistiskt insignifikanta. Grundtonen hos obetonade stavelsekärnor skiljer sig alltså nästan inte alls åt och kan därför inte vara en indikator på sekundär rytmisk accent. INTENSITET. Vid analysen av intensiteten mättes också medelvärde och maximum. Som A. Pakerys (1982: 117) konstaterade under auditiva experiment hjälper intensiteten bäst av alla fonetiska kännetecken till att identifiera litauisk accent. Intensiteten i betonade stavelser är vanligtvis högre; det är därför sannolikt att även stavelser med sekundär accent uttalas med högre intensitet. Straipsniai / Articles 181 JORIS KAZLAUSKAS TABELL 5. Intensiteten hos den första och den andra föraccentuella vokalen samt dess statistiska bedömning Som framgår av tabell 5 finns det emellertid åtminstone mellan medelvärdena för intensiteten hos de föraccentuella vokalerna ingen skillnad. Endast mycket svaga tendenser kan urskiljas: både korta och långa vokaler är obetydligt mer intensiva i den andra föraccentuella stavelsen, men skillnaderna är mycket små och statistiskt insignifikanta. Situationen är analog när det gäller intensitetsmaxima i de föraccentuella stavelserna. Liksom intensitetens medelvärden skiljer sig även intensitetsmaxima i de föraccentuella stavelserna nästan inte åt: en svag tendens kan noteras att de andra föraccentuella vokalerna kan vara obetydligt mer intensiva. Medelvärdena och maxima för de föraccentuella vokalernas intensitet är alltså i huvudsak lika i de båda stavelserna och visar inte att en sekundär rytmisk accent existerar. För de postaccentuella stavelserna är situationen något annorlunda (se tabell 6). De korta vokalerna i den andra postaccentuella stavelsen kännetecknades av högre intensitet än de första. Även om medelvärdet för dessa vokalers intensitet i den andra postaccentuella stavelsen endast är 1,03 gånger högre än i den första, är skillnaden statistiskt signifikant: t = 2,699 > 1,966. Intensiteten hos vokalerna i den andra postaccentuella stavelsen är också något högre än i den första, men skillnaden är här mindre. 182 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV Dėl šalutinio ritminio kirčio bendrinėje lietuvių kalboje TABELL 6. Intensiteten hos den första och andra posttoniska vokalen samt dess statistiska bedömning Exempel | n | x̄ (dB) | s (dB) | v (%) | 95% konfidensintervall (dB) | tₚ > t₀ INTENSITETSMEDELVÄRDE Korta posttoniska vokaler [~C—] | 210 | 65,4 | 7,2 | 11,0 | 64,4 ÷ 66,4 | 2,699 > t₀,₀₅ = 1,966 [~CᵤC—] | 210 | 67,2 | 6,3 | 9,4 | 66,3 ÷ 68,0 Långa posttoniska vokaler [~C—] | 90 | 66,9 | 6,7 | 10,0 | 65,5 ÷ 68,3 | 0,439 < t₀,₀₅ = 1,974 [~CᵤC—] | 90 | 67,4 | 6,5 | 9,7 | 66,0 ÷ 68,7 INTENSITETSMAXIMUM Korta posttoniska vokaler [~C—] | 210 | 66,6 | 7,5 | 11,2 | 65,6 ÷ 67,6 | 2,839 > t₀,₀₅ = 1,966 [~CᵤC—] | 210 | 68,5 | 6,5 | 9,5 | 67,7 ÷ 69,4 Långa posttoniska vokaler [~C—] | 90 | 68,3 | 6,9 | 10,1 | 66,9 ÷ 69,8 | 0,438 < t₀,₀₅ = 1,974 [~CᵤC—] | 90 | 68,8 | 6,7 | 9,7 | 67,4 ÷ 70,1 Situationen är mycket likartad även när det gäller intensitetsmaxima i posttoniska stavelser. Intensitetsmaxima för långa vokaler skilde sig, liksom medelvärdena, så gott som inte åt: endast en mycket svag tendens kan iakttas till att intensitetsmaxima i de andra posttoniska stavelserna är högre än i de första. För korta vokaler är situationen helt annorlunda: deras intensitetsmaxima var, liksom medelvärdena, statistiskt signifikant högre i de andra posttoniska stavelserna (intensitetsmaxima skilde sig åt med 1,03 gånger, t = 2,839 > 1,966). Liksom när det gäller intensitetsmedelvärdena var skillnaden mellan de första och andra korta posttoniska vokalerna också statistiskt signifikant när det gäller maxima. Således skulle både intensitetsmedelvärden och maxima i korta posttoniska stavelser kunna markera en sekundär rytmisk accent. För att fastställa om en sekundär rytmisk accent existerar i språket är det viktigt inte bara att mäta de fonetiska parametrarna för en potentiell accent, utan också att undersöka om språkbrukarna uppfattar sådana accenter. AUDITIVT EXPERIMENT. Före det auditiva experimentet uppställdes hypotesen att deltagarna i undersökningen oftare skulle betrakta de stavelser som kan få en sekundär rytmisk accent som betonade, det vill säga den andra eller fjärde förtoniska eller posttoniska stavelsen. Hypotesen bekräftades dock inte (se tabell 7). Straipsniai / Articles 183 JORIS KAZLAUSKAS TABELL 7. Resultat av markeringen av ordaccenter i orden i det auditiva experimentet⁴ Žodis Skiemeniu ir jų žymėjusių studentų procentas Dvieskiemeniai žodžiai (pér)-siun-tė siun (58%) tė (42%) (pér-si)-siun-tė siun (69%) tė (31%) lu-pi-(né-jo) lu (58%) šo-ki-(né-ja) šo (88%) Triskiemeniai žodžiai (pér)-mie-go-jo mie (23%) go (69%) jo (8%) (pér-si)-mie-go-jo mie (36%) go (56%) jo (8%) (pér)-pie-što-jo pie (35%) što (50%) jo (15%) (pér-si)-pie-što-jo pie (48%) što (40%) jo (12%) ra-ši-ny-(ję) ra (11%) ši (11%) ny (78%) skai-ti-ny-(ję) skai (19%) ti (12%) ny (69%) Keturskiemeniai žodžiai (pér)-dir-bu-sia-jam dir (38%) bu (8%) sia (27%) jam (27%) (pér-si)-dir-bu-sia-jam dir (50%) bu (12%) sia (19%) jam (19%) (pér-si)-val-giu-sia-jam val (48%) giu (20%) sia (16%) jam (16%) (pã)-sa-ko-to-jas sa (33%) ko (33%) to (20%) jas (13) (tãi)-ky-da-vę-si ky (60%) da (27%) vę (13%) si (0%) (svãi)-čio-jų-sie-siems čio (40%) jų (20%) sie (33%) siems (7%) Penkiaskiemenis žodis (pér)-pa-sa-ko-to-jas pa (50%) sa (4%) ko (35%) to (4%) jas (8%) I tre av de fyra tvåstaviga ord som gavs för avlyssning markerade respondenterna oftare de stavelser som kan få en sekundär rytmisk accent: i ordet (pér-si)-siun-tė markerades den andra posttoniska stavelsen –siun– oftare (69 procent), i orden ⁴ De stavelser som enligt teorin om metrisk fonologi kan få en sekundär rytmisk accent är markerade med fetstil i tabellen. 184 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV Dėl šalutinio ritminio kirčio bendrinėje lietuvių kalboje lu–pi–(né–jo) och šo–ki–(né–ja) – den första förbetonade stavelsen (respektive –lu– (58 procent) och –šo– (88 procent)). Endast i ordet (pér)–siun–té markerades oftare den stavelse som inte kan få en sekundär rytmisk accent – den första efterbetonade stavelsen –siun– (58 procent). Dessa resultat visar dock inte att deltagarna faktiskt identifierade en sekundär rytmisk accent, eftersom alla ”avklippta” ord sammanföll med verkliga ord som används i språket och deras accentuering kan ha berott på en association med verkliga ord. Detta antagande stärks av resultaten för (pér–si)–siun–té och (pér)–siun–té: de accentuerades mycket likartat, trots att det ena kan ha en sekundär rytmisk accent och det andra inte. En liknande situation föreligger med trestaviga ord. I hälften (det vill säga i tre av sex) av sådana ord ansåg deltagarna oftare att de stavelser som kan få en sekundär accent var betonade: oftast markerades de andra efterbetonade stavelserna i orden (pér)–mie–go–jo, (pér)–pie–što–jo och (pér–si)–pie–što–jo (respektive –go– (69 procent), –što– (50 procent) och –pie– (48 procent)). Dessutom markerade 12 procent av deltagarna i ordet (pér–si)–pie–što–jo även den fjärde efterbetonade stavelsen –jo som betonad. Enligt teorin om metrisk fonologi kan även denna stavelse få en sekundär rytmisk accent; om resultaten för den andra och den fjärde efterbetonade stavelsen läggs samman blir resultatet således totalt 60 procent. I de tre övriga orden markerades oftare stavelser som inte kan få en sekundär accent. Även i denna grupp visar resultaten för (pér)–mie–go–jo och (pér–si)–mie–go–jo, (pér)–pie–što–jo och (pér–si)–pie–što–jo, särskilt det första paret, resultatens motsägelsefullhet. Studenterna tenderade ganska ofta att betona den stavelse som skulle ha accent i orden miegojo och pieštojo, utan hänsyn till att det i det ena fallet är den första och i det andra fallet den andra efterbetonade stavelsen. Resultaten för fyrastaviga ord är också ganska motsägelsefulla. Av tolv sådana ord markerades stavelser som kan få en sekundär rytmisk accent oftare endast i en tredjedel, det vill säga i fyra ord: (pér–si)–dir–bu–sia–jam – 69 procent (50 procent –dir– + 19 procent –sia–), (pér–si)–val–giu–sia–jam – 64 procent (48 procent –val– + 16 procent –sia–), at–si–pa–lai–(duók) – 87 procent (47 procent –pa– + 40 procent at–), pa–si–su–ki–(né–jo) – 61 procent (42 procent –su– + 19 procent pa–). I de återstående åtta fyrastaviga orden markerades oftare stavelser som inte kan få en sekundär accent. Studenterna tenderade att accentuera exempel som sammanföll med verkliga ord enligt associationer till dessa ord. När ord som inte sammanföll med verkliga ord accentuerades förväntades andra resultat. Men även här är resultaten inte entydiga. I det femstaviga ordet (pér)–pa–sa–ko–to–jas markerades oftast också stavelser som inte kan få en sekundär rytmisk accent: endast 4 procent av deltagarna markerade den andra efterbetonade stavelsen –sa– och den fjärde efterbetonade –to–. Sammanfattningsvis kan man utifrån resultaten av det auditiva experimentet konstatera att deltagarna markerade stavelser som kan ha en sekundär rytmisk accent i mindre än hälften (46,4 procent) av de undersökta exemplen. Hypotesen att stavelser som potentiellt kan ha en sekundär rytmisk accent oftare skulle betraktas som betonade bekräftades således inte. En tendens observerades att ju fler stavelser ett ord har, desto mer sällan markerades stavelser som kan ha sekundära accenter. Straipsniai / Articles 185 JORIS KAZLAUSKAS som kan ha sekundära accenter. Dessutom kan man anta att markeringen av vissa stavelser ofta bestämdes av längden på deras vokaler, till exempel markerades den första stavelsen i ordet šo-ki-(né-ja) i hela 88 procent av fallen (šo-). Vokalen i denna stavelse är lång, och det är därför sannolikt att just detta gav många deltagare intrycket av att den var betonad. Som nämnts kan även associationer med verkliga ord ha haft betydelse. I orden ra-si-ny-(jė) och skai-ti-ny-(jė) markerades exempelvis oftast de sista stavelserna –ny– (respektive 78 och 69 procent), vilka betonas i de motsvarande, inte avklippta standardspråkliga orden rašinį och skaitinį. I alla övriga fall försökte deltagarna uppenbarligen gissa vilka stavelser som var betonade. Experimentet visar således att studenterna inte hör den sekundära accenten i tal. Helt andra resultat från ett liknande auditivt experiment erhölls av Aleksas Girdenis och Aldonas Pupkis (1994: 88–99). I dessa forskares experiment markerade studenterna oftast just de stavelser som kan få en sekundär rytmisk accent (sådana stavelser markerades i 84,8 procent av alla markeringsfall). Skillnaderna mellan de båda experimentens resultat kan ha uppstått eftersom deltagarna i A. Girdenis och A. Pupkis (1994: 88–99) undersökning hade större kunskaper om accent. Deltagarnas kunskaper om accent i den här undersökningen är minimala. SLUTSATSER Efter analys av varaktigheten, grundtonen och intensiteten hos 600 förbetonade och efterbetonade stavelser erhölls följande resultat: 1. Vid jämförelse av varaktighetsdata för förbetonade vokaler observerades inga stora eller signifikanta skillnader. Vid analys av efterbetonade vokaler framgår dock att de andra efterbetonade vokalerna är statistiskt signifikant längre än de första efterbetonade vokalerna. 2. Inga skillnader i grundtonens medelvärden och maximum observerades vare sig i förbetonade eller efterbetonade vokaler. 3. Analysen av intensitetens medelvärden och maximum visade att endast resultaten för medelvärdena och maximum för intensiteten hos korta efterbetonade stavelser var statistiskt signifikanta: den andra efterbetonade stavelsen är intensivare än den första. Tendenserna för långa efterbetonade stavelser är likartade, men intensitetsskillnaden är inte lika tydlig. Intensiteten hos förbetonade vokaler skilde sig inte. Analysen av resultaten från det auditiva experimentet visade att deltagarna betraktade stavelser som kan få en sekundär rytmisk accent som betonade i mindre än hälften av fallen (46,4 procent). Dessa resultat visar att studenterna inte identifierar den sekundära accenten i tal. Sammanfattningsvis kan man utifrån undersökningsresultaten göra det försiktiga antagandet att varaktighets- och intensitetsdata antyder att det i litauiskan kan finnas 186 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV Dėl šalutinio ritminio kirčio bendrinėje lietuvių kalboje En sekundär rytmisk betoning som realiseras i jämna stavelser efter huvudbetoningen skulle kunna tala för en möjlig sekundär trokéisk rytmisk betoning. För att bekräfta (eller vederlägga) detta krävs emellertid ytterligare och mer omfattande undersökningar med ett större urval. LITERATŪRA Atkoč­aitytė Daiva 2002: Pietų žemaičių raseiniškių prozodija ir vokalizmas, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla. Bacevičiūtė Rima 2004: Šakių šnektos prozodija ir vokalizmas, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla. Garšva Kazimieras 2003: Ciskodo parapijos lietuvninkų šnektos fonologija. – Tiltai 3, 7–13. Girdenis Aleksas 1967: Mažeikių tarmės fonologinė sistema: daktaro disertacija, Vilnius: Vilniaus universitetas. Girdenis Aleksas, Pupkis Aldonas 1994: Vienas lietuvių kalbos ritmo bruožas. – Kalbotyra 43(1), 88–89. Girdenis Aleksas 2003: Teoriniai lietuvių fonologijos pagrindai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Goedemans Rob, van der Hulst Harry 2013: Rhythm Types. – The World Atlas of Language Structures Online, Leipzig: Max Planck Institute for Evolutionary Anthropology. Prieiga internete: https://wals.info/feature/17 [žiūrėta 2021-04-15]. Goldsmith John 1990: Autosegmental & Metrical Phonology, Oxford: Basil Blackwell. Hayes Bruce 1980: Metrical Stress Theory. Principle and Case Studies, Chicago: University of Chicago Press. Hogg Richard, McCully C. B. 1989: Metrical phonology: a coursebook. Cambridge: Cambridge University Press. Jaroslavienė Jurgita 2010: Rytinių kauniškių Prienų šnektos fonologija: daktaro disertacija, Vilnius: Vilniaus universitetas. Kazlauskienė Asta 2001: Šalutiniai kirčiai vakarų aukštaičių kauniškių tarmėje. – Kalbotyra 1(50), 53–66. Kazlauskienė Asta 2015: Pirminio lietuvių kalbos ritmo dėsningumai, Kaunas: Vytauto Didžiojo universitetas. Kosienė Otilija, Girdenis Aleksas 1979: Fonologinis šalutinis kirtis rytų aukštaičių uteniškių tarmėje. – Kalbotyra 30(1), 48–56. Ladd Robert 1996: Intonational Phonology, Cambridge: Cambridge University Press. Straipsniai / Articles 187 JORIS KAZLAUSKAS Laigonaitė Adelė 2002: Lietuvių kalbos akcentologija, Vilnius: Gimtasis žodis. Leskauskaitė Asta 2002: Šalutiniai pietų aukštaičių kirčiai. – Baltistica 37(1), 87–100. Liberman Mark Yoffe 1975: The intonational system of English: daktaro disertacija, Cambridge: Massachusetts Institute of Technology. Murinienė Lina 2007: Rytinių šiaurės žemaičių fonologija: vokalizmas ir prozodija, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Nespor Marina, Vogel Irene 1986: Prosodic phonology, Dordrecht: Foris Publication. Pakerys Antanas 1982: Lietuvių bendrinės kalbos prozodija, Vilnius: Mokslas. Selkirk Elizabeth 1984: Phonology and Syntax: The relation between sound and structure, Cambridge: MIT Press. Urbanavičienė Jolita 2006: Rytų aukštaičių vilniškių pakraštinių šnektų kirčiavimo ypatumai. – Baltistica 41(2), 219–231. Vaitkevičiūtė Valerija 1960: Lietuvių kalbos balsių ir dvibalsių ilgumas, arba kiekybė. – Lietuvių kalbotyros klausimai 3, 207–207. Vaitkevičiūtė Valerija 1969: Dvikirčiai ir trikirčiai žodžiai. – Lietuvių kalbos gramatikos tyrinėjimai 11, 231–242. On the Secondary Rhythmical Stress in the Standard Lithuanian Language SUMMARY There are some investigations which show that a rather structured system of the secondary stress (Girdenis 1967; Kazlauskienė 2001; Atkočai­tytė 2002; Bacevičiūtė 2004; Murinienė 2007) exists in Lithuanian dialects. However, very few investigations dealing with the secondary stress in the standard Lithuanian language (Vaitkevičiūtė 1969; Girdenis 2003; Kazlauskienė 2015) have been conducted so far, even though it is very important to explore the secondary rhythmical stress in every language, as it can help to find out what types of the metrical feet exist in a particular language, and what prosodic hierarchy of language is on the word level. The aim of this research is to find whether the secondary rhythmical stress exists in the standard Lithuanian language. Quantity, pitch and intensity are the phonetic characteristics 188 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV Dėl šalutinio ritminio kirčio bendrinėje lietuvių kalboje of the stress in the Lithuanian language (Pakerys 1982), thus, an assumption can be made that syllables with the secondary stress may be longer; they may have a higher pitch and a higher intensity than unstressed syllables. Therefore, the idea of the first step of this research is to compare these parameters between the syllables which may have the secondary rhythmical stress and the syllables which cannot have it at all. The research includes the analysis of the quantity, pitch, and intensity of unstressed vowels (those which do not have the primary stress) in 26 words using the Praat software. Pre-stressed vowels were analysed in 16 words (e.g. pastate [ˌpɐsteˈtʲɛ] (‘a building’ sg. loc.)) (the analysed vowels are underlined) and in 10 post-stressed (e.g. pasaka [ˈpɐsɛˌkɛ] (‘a tale’)) ones. To reach this aim, 10 respondents of both genders (5 men and 5 women) of different age (3 younger than 30 years old, 5 between 30 and 60 years old and 2 older than 60 years) and with different recording experience (3 professional and 7 non-professional speakers) were asked to record the sentences with these words. Each respondent recorded the sentences three times. Quantity, the average and maximum pitch (the voices of men and women separately) and the average and maximum intensity of the underlined vowels in every analysed word (e.g. both vowels a in the word pastate) were measured and compared. The second step of this research was an auditory experiment dedicated to find out whether the respondents can hear the secondary rhythmical stress. Twenty-five students were asked to listen to 23 recorded Lithuanian words without primary stressed syllables (these syllables were cut off, for example, in the word (pā)-sa-ko-to-jas [ˈpɑːsɛˌkotoːˌjɛs] (‘a storyteller’) the first syllable pā- was cut off and the respondents heard only the incomplete word sa-ko-to-jas) and mark that syllable which they considered to be stressed. The results have shown that the quantity ratio of unstressed vowels was statistically significant in post-stressed syllables only. There was no statistical significance of the average and maximum pitch: neither in pre-stressed nor in post-stressed syllables. The intensity was statistically significantly higher in the post-stressed positions of short vowels. The average and maximum intensity ratio of these vowels was higher in the second post-stressed syllable. Results of the auditory experiment have shown that the respondents marked the syllables which cannot have the secondary rhythmical stress more often than those which may have this type of stress. Therefore, it can be stated that the respondents do not hear the secondary rhythmical stress. According to the results of quantity and intensity, an assumption can be made that the secondary rhythmical trochaic stress does exist in every second post-stressed syllable. However, more extensive investigations are needed to prove (or deny) this hypothesis. Įteikta 2021 m. balandžio 27 d. J O R I S K A Z L A U S K A S Vytauto Didžiojo universitetas, Humanitarinių mokslų fakultetas Vlado Putvinskio g. 23, Kaunas, Lietuva [email protected] Straipsniai / Articles 189