„Siens“ ‘šienas’ Latvijos vietovardžiuose

ANTA TRUMPA Lettiska språkets institut vid Lettlands universitet ORCID id: orcid.org/0000-0001-6022-0433 Forskningsområden: onomastik, semantik, historisk lexikologi, lexikografi. DOI: doi.org/10.35321/all85-09 SIENS ‘HÖ’ I LETTISKA ORTNAMN¹ Lexemet siens ‘hö’ i lettiska ortnamn ANNOTATION I artikeln översiktligt behandlas lettiska ortnamn som bygger på lexemet siens ‘hö’. Artikelns syfte är att undersöka motivationstendenserna hos denna grupp av ortnamn och fastställa om mikrotoponymers kortlivade karaktär också kännetecknar ortnamn med lexemet siens. Artikeln analyserar ingående det i Lettland vanliga ortnamnet Siena purvs ‘hömosse’, deras ojämna utbredning i Lettlands regioner och orsakerna till detta fenomen. Det konstateras att motivationen hos de flesta ortnamn med siens är enkel – det rör sig om ängar, mossar, stränder och öar där hö slogs, broar över vilka hö transporterades osv.; ortnamn av typen Siena purvs ger däremot material för en mer konsekvent analys – deras utbredningsområde vittnar om regionala skillnader i jordbruksmetoder som är typiska för Lettland, och dessutom bör den ofta förekommande metaforiska användningen av dessa ortnamn uppmärksammas. Studien visar att namn på mossar är livskraftigare jämfört med andra mikrotoponymer: många mossar kallas fortfarande Siena purvs, trots att hö inte längre slås där. NYCKELORD: lettiska ortnamn, mikrotoponymer, helonymer, ortnamnsmotivation, ortnamnens livskraft. ANNOTATION Denna artikel behandlar en grupp lettiska ortnamn som bygger på lexemet siens ‘hö’. Huvudsyftena är att analysera de viktigaste tendenserna bakom motivationen hos dessa ortnamn och att ta reda på om mikrotoponymers tendens att snabbt försvinna också är typisk för denna grupp. Artikeln fokuserar särskilt på det vitt spridda ortnamnet ¹ Artikeln har utarbetats inom projektet ”Litauiska språket” (nr VPP-IZM-2018/2-0002) i Litauens statliga forskningsprogram. Straipsniai / Articles 169 ANTA TRUMPA Siena purus ‘hömosse’, skillnaderna i dess utbredning i olika delar av Lettland och orsakerna till dessa. Motivation hos ortnamn som innehåller siens ‘hö’ är vanligtvis ganska uppenbar – dessa namn gavs åt ängar, våtmarker eller öar där hö bärgades, åt broar över vilka det transporterades osv. Ortnamnet Siena purus ger emellertid material för vidare forskning – dess utbredningsområde visar skillnader i jordbrukstraditioner i olika delar av Lettland; dessutom har det ofta använts metaforiskt. Studien bekräftar att namn på kärr och mossar överlever längre än andra mikrotoponymer. Flera kärr har behållit namnet Siena purus, även om hö inte längre bärgas där. NYCKELORD: lettiska ortnamn, mikrotoponymer, helonymer, ortnamnsmotivation, ortnamnens livskraft. 1. INLEDNING Ännu nyligen var jordbruk den viktigaste sysselsättningen för invånarna i Litauens landsbygdsregioner. Det är därför inte förvånande att man inom toponymien, och särskilt mikrotoponymien, kan hitta benämningar med ordet siens ‘hö’. Namnet på detta viktigaste djurfoder var relativt vanligt ännu för några decennier sedan, när material fortfarande samlades in till kartoteket för Litauens ortnamnsordbok (LVVK), som är den viktigaste källan för denna studie. Även om ortnamnen är en del av systemet av egennamn, där ålderdomliga språkliga drag förekommer ganska ofta, exempelvis arkaiska lånord eller ärvda lexem som har försvunnit i vår tid, tenderar mikrotoponymien ändå att förändras snabbare. Under hela 1900-talet och i början av 2000-talet förändrades särskilt namn på ängar och skogar snabbt, och även själva företeelserna försvann – ängar försumpades eller omvandlades till åkrar. Dessutom var och är namn på mindre objekt ofta lokala och används endast av en enda familj. Lettiska lingvister har i nästan ett sekel framfört olika uppfattningar om mikrotoponymers korta livslängd och uttryckt farhågor för att allt fler namn på ängar och andra små topografiska objekt går förlorade med varje jordreform (Ančītis 1933: 41; Draviņš 1939: 411; Štrausa 2013: 490 m.fl.). Mikrotoponymers försvinnande är naturligtvis inte ett fenomen som enbart kännetecknar Lettland. Exempelvis minskade mångfalden av tyska mikrotoponymer avsevärt efter omorganiseringen av byarnas markområden under 1960- och 1970-talen (ty. Flurbereinigung), då många tidigare fält- och ängsnamn, i försöken att effektivisera jordbruket genom att slå samman många mindre jordstycken till större, endast bevarades i arkivmaterial och på kartor från det förra århundradet (se exempelvis Bingenheimer 1996: 9; Greve 2016: 4). 170 Acta Linguistica Lithuanica LXXXV Siens ‘hö’ i lettiska ortnamn Syftet med denna artikel är att: 1) fastställa om tendensen till en kraftig minskning av mikrotoponymer också är typisk för lettiska ortnamn med leksemet siens, samt bedöma de undersökta ortnamnens ålder och livskraft. Med den jämförande metoden kommer uppgifterna i det lettiska ortnamnslexikonets kartotek (se LVVK) (insamlade huvudsakligen under 1900-talets femte–sjunde decennier) i enskilda fall att jämföras med material från tidigare perioder, exempelvis olika kartor från 1800-talet och början av 1900-talet (t.ex. BTКРИ 1866; KWR 1914–1919) samt med material i moderna databaser: den lettiska geospatiala informationsbyråns (LĢIA:s databas, LĢIA:s karta), databaserna över ortnamn insamlade under insamlingskampanjer och ortnamn föreslagna av informanter (TVDB); 2) undersöka de lexikala motivationsmönstren hos ortnamn med sienslexemet² genom toponymisk semantisk analys, med utgångspunkt i uppgifter från ortnamnsinsamlare och informanter som vittnar om den möjliga motivationen bakom ortnamnen, samt fastställa om denna ortnamnsgrupp skulle kunna återspegla sådana särdrag i jordbruket som tidigare kännetecknade Lettland (eller en viss region där). Vid visualiseringen av de undersökta ortnamnens utbredningsområde tillämpas kartografisk metod. 2. LEXIKAL MOTIVATION HOS LETTISKA ORTNAMN MED SIENS ‘HÖ’ Enligt LVVK är sambandet mellan ordet siens och olika topografiska objekt i lettiska ortnamn inte enhetligt: den största delen (102 av totalt 134 ortnamn, eller 77 procent) av ortnamnen med siens utgörs av namnet Siena purus ‘hömosse’. Det används främst om mossar, men med detta namn har också ängar, skogar, hus och till och med byar registrerats. Kopplingar mellan ordet siens och nomenklaturord för andra geografiska kategorier förekommer betydligt mer sällan i LVVK – 4 ängsnamn Siena pļava ‘höäng’, 4 objekt Siena sala ‘höö, eller höby’, 3 dammar Siena dīķis ‘hödammen’, 3 sjöar med samma namn Sienezers ‘hö­sjön’, 2 floder med namnet Sienupe ‘höfloden’, 1 väg Siena ceļš ‘hövägen’, 1 plats Siena laukums ‘höplatsen’, 1 bro Siena tilts ‘höbron’ m.fl. (LVVK). ² Mikrotoponymers motivation i de baltiska språken har under de senaste åren undersökts av flera onomaster, som har ägnat ämnet enskilda artiklar eller kapitel i större studier, exempelvis Sanda Rapa (Rapa 2013), Laimutis Bilkis (Bilkis 2019), Dalia Sviderskienė (Sviderskienė 2016, 2017, 2019). Även i andra länder, särskilt Tyskland, är det vanligt att samla in mikrotoponymer i enskilda regioner och undersöka dem ur olika aspekter, inklusive sökandet efter motivation (t.ex. Aehnlich, Meineke 2015; Meineke, Tiefenbach 2011). Straipsniai / Articles 171 ANTA TRUMPA 2.1. LEXIKAL MOTIVATION HOS ORTNAMNEN SIENA PĻAVA ‘HÖÄNG’, SIENA TILTS ‘HÖBRO’, SIENA CEĻŠ ‘HÖVÄG’ M.FL. Det är knappast förvånande att namnet Siena pļava ‘höäng’ förekommer så sällan i kartoteket – endast 4 gånger. Eftersom ängar på landsbygden tidigare huvudsakligen användes för att föda djur, närmare bestämt för att producera hö, var större delen av ängarna naturligtvis också slåtterängar, och namnet siena pļava ‘höäng’ ansågs sannolikt vara ett appellativ³. Därför var det mer ändamålsenligt att namnge ängarna genom att framhäva någon annan mer utmärkande egenskap, exempelvis ängen Purene ‘kabbeleka’ i Pinki (1969) sannolikt namngavs efter kabbelekorna som växte där, eller ängen Viļķ gals ‘vargänden’ i Stiene, som låg nära husen med namnet Vilki ‘vargar’ (1957). Motivationen hos ortnamn med hösemantik skulle kunna vara ganska tydlig – det rör sig om ängar och mossar, sjöar och öar där hö slogs, samt broar över vilka hö transporterades. De uppgifter från informanter som registrerats i ortnamnskartoteket preciserar dessa motivationsbetydelser. Exempelvis var Siēna ceļš ‘hövägen’ i Satiņi verkligen ”en skogsväg där hö transporterades från skogsängarna” (1953); Siena sala ‘höön’ || ry. Cенокос, ett namn i närheten av Ežezers i Ezerniekipagasten, förklarades med att ”hö slogs här” (1962, 1979); betesmarken Siena laukums ‘höplatsen’ i Aknīste – en plats ”där det efter kriget fanns en statlig mottagningsstation för hö”; och när detta ortnamn och dess motivation registrerades sade lokalbefolkningen fortfarande: ”Joāzaņ guļ’is uz s’ina laukumu” ‘korna måste drivas till höplatsen’ (1979) – således kan man se att levande minnen av vissa händelser eller platser inte bleknar ens efter 30 år. Även namnet Siena tilts ‘höbron, höslåtterbron’ i Alsviķi, liksom Siena tilta gravas ‘höbroarnas ravin’ och Siena tilta upīte ‘höbrobäcken’ vittnar om händelser flera decennier tillbaka (LVVK) – ”namnet uppstod under andra världskriget: här fanns ett kärr, och soldaterna bar hö till det och byggde på så sätt en bro” (1972). Ordförbindelsen Siena tirgus ‘hömarknaden’ har som ortnamn bevarats i namn på torg och öppna platser i olika lettiska städer – i Riga, Ventspils, Liepāja och Jēkabpils. Dessa namn påminner om en tidigare levande tradition att sälja hö på särskilt avsedda stadstorg. Det bör dock påpekas att namn på gator, torg och ³ Det förekommer faktiskt också i andra folks toponymi ängsnamn som bygger på appellativ med betydelsen ‘hö’, exempelvis vitryska Сенажа́ць, en äng i Homel-distriktet, och Сенако́с, en äng i Minsk-distriktet (MiБ 219). 172 Acta Linguistica Lithuanica LXXXV Siens ‘hö’ i lettiska ortnamn öppna platser togs nästan aldrig med i kartoteket över lettiska ortnamn. Därför finns ett sådant ortnamn inte i kartoteket, men det är registrerat exempelvis på webbplatsen Zuduši Latvija, som ägnas åt försvunna platser i Lettland, och i databasen Tautas vietvārdu datubāze (TVDB), där människor från landsbygdsområden själva kan skriva in ortnamn som de känner till. Den egentliga motivationen bakom namnet på skogen Siēn-kaudzes priedes ‘höstackstallskogen’ i trakten kring Sātiņi är oklar (1953; jfr skogen Sienkaudzes priede, Plāķis 1936: 155, 156). Eftersom kortet saknar förklaring kan man endast anta att namnet antingen är metaforiskt – de träd som växte där hade formen av höstackar – eller metonymiskt – hö förvarades i stackar någonstans nära skogsgläntan. Berget S‘ina d‘iegl‘is‘ i Ružinas skogsmossar (meža purūš, 1960) betecknar sannolikt en utbränd skogsplats där gräs växte efter branden och hö slogs; detta antyds av en av betydelserna hos ordet d‘ēglis – ‘utbränd plats, brandfält’ (ME I 461). 2.2. LEXIKAL MOTIVATION OCH UTBREDNING HOS ORTNAMNEN SIENA PURVS ‘HÖMOSSE’ Som redan nämnts är namnen Siena purvs ‘hömosse’ klart vanligast bland ortnamn med siens i Lettland. När dessa ortnamn granskas efter objektkategori och efter beskrivningen av ortnamnens motivation i kartoteket visar det sig att inte alla geografiska objekt med namnet Siena purvs är mossar där hö tidigare slogs. I en tredjedel av fallen kallades fuktiga, försumpade ängar så; de låg ofta längs flod- eller sjöstränder eller vid skogsbryn, exempelvis: Siena pūrs i Daudze förklaras som ”en sumpig äng” (1961); Siena pūrvs i Dignāja, ”sumpiga ängar bakom byn Mikainė” (1961); Siena pūrvs i Sīnuole, ”en sumpig skogsäng inom gården Krači, norr om husen” (1980); Siena pūrvs i Viesiena, ”en sumpig äng” (1970); Siena purvs i Preiļi, ”en sumpig äng på fälten vid Jašarės strand, på östra sidan” (1979). Ängar vid floder är uppenbarligen fuktiga och påminner om en mosse. Man kan därför anta att sådana våta slåttermarker med det pejorativt konnoterade nomenklaturordet mosse karakteriserades som ängar av lägre kvalitet. Sanda Rapa har exempelvis behandlat liknande uttryck för metaforiska abstraktioner i lettisk ortnamnsbildning (Rapa 2013: 54; Rapa 2017: 63). Det kan dock vara så att vissa fall är metonymiska: en uttorkande mosse blir en äng, eller så ligger en äng med detta namn intill en mosse. Sådana fall har i samband med lettiska mikrotoponymer beskrivits av S. Rapa och Ojars Straipsniai / Articles 173 ANTA TRUMPA Bušs (Rapa 2017: 67; Bušs 2019: 348). Att fuktigare skogar kallas mossar nämndes också av Valija Dambė i hennes studie om ortnamnen i Blydenes pagast (Dambė 2012: 32). Något oftare än ängar kallas mossar med namnet Siena puros. I kartoteket finns vanligen ingen förklaring eller kommentar till varför mossen fick detta namn; uppenbarligen ansågs det självklart att hö slogs i dessa mossar. I sällsynta fall har en förklaring ändå lagts till, exempelvis har mossnamnet Siena puros i Beja kompletterats med anmärkningen: ”en mosse mitt i skogen nära Krutupe; hö slås under torra somrar” (1961), eller Siēna pur̃vis, en mosse i Taurkalne, ”mitt emot Penderis ensamgård, en stor, delvis utdikad mosse, där hö tidigare slogs” (1961). I studier om växtodlingens historia i Lettland (Gustiņa 2016, Dumpe 1985 m.fl.) framförs uppfattningen att naturliga gräsmarker i Lettland vanligtvis bildas vid floder eller sjöar, medan andra ängar uppstår genom mänsklig verksamhet när skogar huggs ner. Eftersom växtodling under det senaste årtusendet var mer lönsam än boskapsskötsel omvandlades alla områden som lämpade sig för odling till åkrar, medan ängarna lämnades till svåråtkomligare platser – flodstränder och mossar (Gustiņa 2016: 66). ”Eftersom hö behövdes på gårdarna slog man alla områden där gräs växte, både den vegetation som täckte sjöstränderna, starrmarkerna i små mossar och ljungmarkerna” (Gustiņa 2016: 67–68). Detta jordbrukssätt bestod ända till 1920- och 1930-talen, då ”ängarna genom odling eller genom att betesmarkerna bearbetades med nya metoder gav mer foder, och behovet av att avsätta varje gräsbevuxen jordlott för detta ändamål minskade gradvis. Därigenom övergavs mindre bördiga ängar successivt och planterades ibland även med skog.” (Gustiņa 2016: 68). Även folkloristen Helga Grasė nämner i sin studie, som bygger på folkvisematerial och behandlar ängar och arbete på ängar i olika lettiska regioner, mossängar som slogs under det förra århundradet. Som forskaren medger ansåg letter mossängarna vara dåliga och talade nedsättande om dem och dem som slog dem: Ni man tī̀k tā pļaviņa, / Ni pļaviņas pļavējiņi: / Purē bija tā pļaviņa, / Zili meļļi pļavējiņi 28666,3 (Nē man mjela ta pjevēle / Nē tos pievos pļovējēlai / Pelkē buvo ta pjevelē / Pamēlē juodi pjovējai) (Grasė 1937: 169). Forskaren hävdar att mossängar besjöngs i folkvisor i alla lettiska regioner, inklusive Zemgale, och bekräftar därmed sannolikt att dessa, tydligen de allra sämsta ängarna, fram till en viss historisk tid mer eller mindre utnyttjades i hela Lettland. Den lettiske lingvisten och kulturarbetaren Kārlis Draviņš, som föddes i Stende i Kurzeme, minns emellertid att ”små mossar betraktades inte som ängar och kallades inte så. Om någon av dem ändå slogs, gjordes det inte för höets skull utan för gräset, som användes till att stoppa madrasser.” (Draviņš 2000: 179). 174 Acta Linguistica Lithuanica LXXXV Siens ‘hö’ i lettiska ortnamn Att intensiteten i slåttern på mossar verkligen kan ha varierat i olika delar av Lettland framgår av materialet i kartoteket för Lettlands ortnamnsordbok (LVVK). FIG. 1. Lettiska ortnamns Siena purvs ‘hömosse’ utbredningsområde⁴ När alla ortnamn med Siena purvs – mossar, ängar och andra objekt – markeras på kartan (se fig. 1) framträder en informativ bild. Det visar sig att geografiska objekt med detta namn huvudsakligen är tätt och sammanhängande utbredda i Lettlands östra del – i Latgale, Selonia, östra Vidzeme och vid den östra kanten av Zemgale bildar de ett sammanhängande område. När denna karta jämförs med kartan över Lettlands mossar som publicerats på webbplatsen ”Cits ģeogrāfijas skatījums” (se LPK), där det framgår att mossarna är tätare eller glesare fördelade över hela Lettland, kan man konstatera att utbredningsområdet för ortnamnen Siena purvs inte visar mossarnas utbredning i Lettland, utan snarare återspeglar särdragen i den ekonomiska verksamheten i olika regioner. Det visar dock att det faktiskt finns färre mossar i Zemgale. Intressant nog har O. Bušs konstaterat ett liknande samband mellan den för regionen typiska terrängen och utbredningen av ett specifikt namn som betecknar en viss objektkategori. Han lade märke till att ortnamn Putraskalni saknas i västra Zemgale, eftersom det i denna region ”helt enkelt inte finns särskilt många geografiska objekt som kan kallas berg.” (Bušs 2019: 341, 342). Det kan vara så att man i Latgale, som historiskt sett var en fattigare region, slog mer hö på mossarna och kanske under längre tid än i andra lettiska regioner, vilket återspeglas på kartan. ⁴ Kartorna 1 och 2 ritades av Edmundas Trumpa. Straipsniai / Articles 175 ANTA TRUMPA För att jämföra toponymerna skapades en karta över ortnamnet Purva pļava ‘sumpäng’ (se fig. 2), baserad på uppgifter från kartoteket för Lettlands ortnamnsordbok (LVVK). Man kan se att detta ortnamns utbredningsområde är större än det för Siena pļava ‘höäng’ (jfr fig. 1); det omfattar även Kurzeme, med undantag för den nordvästra delen. Det finns ändå vissa överensstämmelser – båda ortnamnen är uppenbarligen mindre vanliga i Zemgale och vanligare i Latgale. Deras utbredning kan också tyda på att man i Zemgale, som är Lettlands bördigare region, faktiskt slog hö i mossar jämförelsevis mer sällan. FIG. 2. Utbredningsområdet för det lettiska ortnamnet Purva pļava ‘sumpäng’ 3. LIVSKRAFTEN HOS ORTNAMN MED SIENS ‘HÖ’ Som nämnts innehåller LVVK huvudsakligen uppgifter om lettiska ortnamn fram till 1960-talets slut, alltså information som är omkring ett halvt sekel gammal. Ett av syftena med denna artikel är att ta reda på hur beständiga och livskraftiga dessa toponymer, främst mikrotoponymer, med elementet siens är. Under den lettiska insamlingen av ortnamn som organiserades 2017, då invånarna fick möjlighet att själva lägga in namn på objekt i sina närmaste omgivningar i ortnamnsdatabasen, publicerades omkring 4000 ortnamn – mycket i en sådan aktion, men lite i förhållande till alla lettiska ortnamn. Av dessa 4000 ortnamn förekom lexemet siens endast i ett ortnamn – kajen Siena tirgus ‘hömarknaden’ i Riga (TVDB). 176 Acta Linguistica Lithuanica LXXXV Siens ‘hö’ i lettiska ortnamn I databasen över ortnamn hos Litauens geospatiala informationsmyndighet finns däremot 17 ortnamn med ordet siens eller dialektformen šīns: av dessa 1 Siena ezers ‘hö­sjön’, 10 objekt med ordkombinationen Siena purvs ‘hömosse’ i namnet (inklusive 2 ängar, 4 mossar, 1 plats, 1 by, 1 ensamgård och 1 flod), 5 Siena sala ‘hööar’, 1 Siena tīrelis ‘hömosse’ (i LĢIA:s databas). Detta material tycks alltså bekräfta antagandet att mikrotoponymer i allmänhet är mycket instabila, eftersom endast två ängar i dag är registrerade under namnet Siena purvs ‘hömosse’ jämfört med situationen för femtio år sedan⁵. Ändå bör namn på mossar, eller helonymer, betraktas som beständigare än mikrotoponymer. Med hjälp av kartor från tidigare årtionden och århundraden försökte man fastställa om detta antagande stämmer, närmare bestämt om kartorna bekräftar det. De gamla kartorna var tyvärr inte särskilt användbara i detta fall, eftersom små mossar som benämns Siena purvs (sådana som syns på kartan från Lettlands geospatiala informationsmyndighet) är markerade i äldre kartmaterial, men utan namn. Detta har varit situationen åtminstone under de senaste 150 åren. I vilket fall som helst förekommer namn på små mossar i de tillgängliga kartorna först i den digitala eran. Exempelvis ligger Siena purvs i Līgatnes pagast, som framgår av LĢIA:s karta (se fig. 3), i dag intill järnvägslinjen mellan gårdarna Zeltkalni och Kazkaļi. FIG. 3. Siena purvs i Līgatnes pagast (LĢIA:s karta) Gården Kazkaļi är redan markerad på den militära topografiska kartan från 1866 (jfr fig. 4), men mossen intill den kan faktiskt ännu inte urskiljas (BTKРИ 1866). Straipsniai / Articles 177 ANTA TRUMPA FIG. 4. Den möjliga platsen för Siena purvs på kartan från 1866 (BTKРПИ 1866) På kartan över västra Ryssland som publicerades 1914–1919 (se fig. 5) är mossen mellan gårdarna Kazkaļi och Zeltkalni redan markerad, dock utan separat namn (KWR 1914–1919). FIG. 5. Platsen Siena purvs på kartan från 1914–1919 (KWR 1914–1919) Samma sak gäller Lettlands armés karta från 1920–1940 och kartan från 1963 (se fig. 6) – den lilla mossen är markerad, men utan namn (LAK 1920–1940; КГШ 1963). Man kan alltså dra slutsatsen att topografiska källor från tidigare århundraden inte är till särskilt stor hjälp vid undersökningen av mikrotoponymer och sökandet efter namn på mindre mossar, som uppenbarligen främst användes för slåtter. Renatė Siliņa–Pinkė har också i sin studie av ortnamn som bygger på appellativet sala påpekat att ”[...] registrering av namn på skogar, ängar, mossar, åkrar och andra liknande objekt i äldre skriftliga eller kartografiska källor är mycket sällsynt” (Siliņa–Pinkė 2017: 46). En något tydligare kronologisk bild kan erhållas genom att jämföra ortnamnssamlingar och publikationer från olika år, exempelvis encyklopedin Latviešu konversācijas vārdnīca (LKV) eller förteckningarna över bebodda platser i Vitebsk-guvernementet från 1906 (Спис.). 178 Acta Linguistica Lithuanica LXXXV Siens ‘hö’ i lettiska ortnamn FIG. 6. Platsen Siena purvs på kartorna från 1920–1940 och 1963 (LAK 1920–1940; КГШ 1963) På grundval av dessa källor kan man konstatera att ängsnamn uppenbarligen verkligen är kortlivade: ängar med namnet Siena purvs, som nämns i Jūrijs Plāķis samlingar från 1930-talet, registreras inte längre under 1960-talet. Det finns dock undantag – två ängar som ingår i samlingarna från 1950–1960-talen är också registrerade i den moderna databasen hos Lettlands myndighet för geospatial information, exempelvis ängen Siēna-pūrs i Grundzāle (1964), som sannolikt är samma äng som Siena purvs || Priežkalnu pļavas || Stirnu purva pļavas i Grundzālepagast (i LGIA:s databas). Eftersom uppgifterna i de äldre källorna har brister är det ändå oklart om ängsnamnens försvinnande hänger samman med att ängsnamn i sig är instabila, eller med att jordbruksmetoderna på landsbygden förändrades kraftigt under det senaste århundradet och att mindre ängar som topografiska objekt därför försvann tillsammans med sina namn – i så fall är det fullt möjligt att ängsnamn under tidigare århundraden var mer beständiga. Ortnamnsinsamlingar och publikationer bekräftar verkligen att namn på mossar och de namn på bosättningar som uppkommit ur dem består längre; till exempel registrerades Siena purvs i Barkava 1962 som ett mosse-namn, medan det i dag i LGIA:s databas redan nämns som en bosättning; för övrigt nämns detta mosse-namn Синоныпс (Спис.) redan 1906 i förteckningen över bosättningar i guvernementet Vitebsk. I Aglona finns däremot fortfarande byn Sinapūrs; namnet är belagt redan 1794 som ”Sinija Pury Starodvorskaja“ (Zeps 453). Att bosättningsnamn uppkommer ur mossnamn med denna semantik kan också ses hos grannfolken. I Anykščiai-distriktet i Litauen finns exempelvis byn Šienraiščio (GP), medan det i Estlands ortnamnslexikon nämns Straipsniai / Articles 179 ANTA TRUMPA Bynamnet Heinasoo i trakten kring Viru [Võru] (heina ’hö’ + soo ’kärr’) (EKR 89). Tydligen var användningen av slåtterkärr tidigare vanlig inte bara i Lettland utan också i ett större område. 4. SLUTSATSER Motivationen bakom ortnamn med hösemantik som är spridda i Lettland är ängar och kärr, sjöar, öar där hö slogs, broar över vilka hö transporterades och liknande. Bland ortnamnen med lexemet siens är Siena purus ’slåtterkärr’ vanligast. Utbredningsområdet för dessa namn återspeglar historiska jordbruksförhållanden knutna till Lettlands regioner: Siena purus är mer utbrett i Latgale och östra Vidzeme, minst i det så kallade lettiska kornbodet Zemgale – å ena sidan finns här, jämfört med resten av Lettlands territorium, färre kärr, å andra sidan kännetecknas regionen av bördigare jordar, varför behovet av att slå hö i kärren tydligen också var mindre. Endast en del av ortnamnen Siena purus ’slåtterkärr’ betecknar faktiskt kärr; en annan del av namnen beskriver sannolikt fuktiga ängar av dålig kvalitet, även om dessa i själva verket ibland låg ganska långt från kärren. En annan källa är oikonymer som uppstått ur helonymer, till exempel Sinapurs, en by i Aglona. I äldre kartor är namnen på mindre kärr inte markerade, och därför kan man inte bedöma ortnamnens ålder utifrån dem. Av ortnamnssamlingar och förteckningar från tidigare århundraden kan man dock bilda sig en uppfattning: det finns få ängsnamn som har uppnått 100 års ålder, eftersom ängar inte är beständiga objekt; de kan omvandlas till åkermark, växa igen med skog eller förvandlas till kärr, och byggnader kan uppföras på tidigare ängar. Även minskningen av antalet invånare i byarna påverkar deras livskraft. Således finns det betydligt färre sådana mikrotoponymer (liksom andra) än för 50 eller 100 år sedan. Det kan vara så att ängsnamnen under tidigare århundraden, före de agrara reformerna, var mer beständiga, men det saknas uppgifter för att bevisa detta. Även om man inte slår gräs i kärren regelbundet har kärren, jämfört med ängarna, trots allt bevarat sina namn längre, redan i närmare ett sekel. Detta beror tydligen på att kärr, jämfört med ängar, är betydligt större och mer beständiga geografiska objekt; deras namn är kända inte bara av invånarna i de närliggande gårdarna, utan också av invånarna i större områden. LITTERATUR OCH KÄLLOR 1953 [eller annat angivet år]: Material från expeditioner för insamling av toponymer år 1953 [eller annat angivet år]. 180 Acta Linguistica Lithuanica LXXXV Siens ‘hö’ i lettiska ortnamn A e h n l i c h B a r b a r a, M e i n e k e E c k h a r d (Hrsg.) 2015: Namen und Kulturlandschaften, Leipzig: Leipziger Universitätsverlag. A n c ī t i s K r i š j ā n i s 1933: Aknīstes vietu vārdi. – Filoloģijas materiāli: Profesoram J. Endzelīnam sešdesmitajā dzimšanas dienā veltīts rakstu krājums, Rīga: Ramave, 30–41. B i l k i s L a i m u t i s 2019: Ursprung und Motivation der Helonyme des westlichen Südaukštaiten. – Litauische Orts-, Flurund Gewässernamen im europäischen Kontext, G. Blažienė, L. Bilkis, (Hrsg.) (Schriftenreihe der Gesellschaft für Baltische Studien 2, H. Bichlmeier, S. Brohm, Ch. Schiller (Hrsg.)), Hamburg: Baar–Verlag, 85–123. B i n g e n h e i m e r S i g r i d 1996: Ägornas namn i kommunerna kring Wissberg i Rheinhessen, Stuttgart: Franz Steiner Verlag. B u š s O j ā r s 2019: Mozaīka: onīmu un apelatīvu cilme, nozīme, lietojums. Darbu izlase, Rīga: LU Latviešu valodas institūts. D a m b e V a l l i j a 2012: Darbu izlase, Rīga: LU Latviešu valodas institūts, 27–71. D r a v i ņ š K ā r l i s 1939: Ortens namns liv. – Ceļi IX, Rīga: Ramaves apgāds, 1939, 407–418. D r a v i ņ š K ā r l i s 2000: Kurzemē aizgājušos laikos, Riga: Jumava. D u m p e L i n d a 1985: Lopkopība Latvijā 19. gs.–20. gs. sākumā, Riga: Zinātne. EKR – Eesti kohanimeraamat, Tallinn: Eesti Keele Sihtasutus, 2016. GP – Lietuvos erdvinės informacijos portalas. Tillgänglig på internet: https://www.geoportal.lt/map/ [hämtad 2021–06–04]. G r a s e H e l g a 1937: Pļava un pļavas darbi dažādos Latvijas novados: pēc tautas dziesmu materiāliem. – Ceļi VIII, Riga: Ramaves förlag, 167–185. G r e v e D i e t e r 2016: Flurnamen in Mecklenburg-Vorpommern mit einem Lexikon der Flurnamenelemente (Flurnamen von A bis Z), Schwerin: Dieter Greves egenutgivning. G u s t i ņ a L a i m a 2016: Zālāju apsaimniekošanas vēsture Latvijā. – Latvijas Veģetācija 25, Salaspils: Latvijas Valsts mežzinātnes institūts Silava, 65–79. KWR 1914–1919 – Karte des westlichen Russlands, 1914–1919. Tillgänglig online: https://vesture.dodies.lv/#m=14/57.15887/25.15848&l=O/KDW [hämtad 2021–06–04]. LAK 1920–1940 – Latvijas armijas karte, 1920–1940, 75K. Tillgänglig på internet: https://vesture.dodies.lv/#m=14/57.15887/25.15848&l=O/KDW/LA75 [hämtad 2021–06–04]. LGIA:s databas – Latvijas Ģeotelpiskās informācijas aģentūras vietvārdu datubāze. Tillgänglig på internet: https://vietvardi.lgia.gov.lv/vv/to_www.sakt [hämtad 2021–06–04]. LGIA:s karta – Latvijas Ģeotelpiskās informācijas aģentūras karšu pārlūks. Tillgänglig på internet: http://kartes.lgia.gov.lv/karte/ [hämtad 2021–06–04]. Straipsniai / Articles 181 ANTA TRUMPA LKV – Latviešu konversācijas vārdnīca I–XXI, Riga: Gulbis, 1927–1940. LPK – Latvijas purvu karte. – Portāls Cits ģeogrāfijas skatījums. Tillgänglig online: http://neogeo.lv/?p=15574 [hämtad 2021–06–04]. LVVK – Latvijas vietvārdu vārdnīcas kartotēka, förvarad vid LU:s institut för lettiska språket. ME – Mīlenbahs Kārlis 1923–1932: Latviešu valodas vārdnīca 1–4, redigerad, kompletterad och fortsatt av J. Endzelīns, Riga: Kultūras fonds. Meineke Eckhard, Tiefenbach Heinrich (Hrsg.) 2011: Mikrotoponyme. Jenaer Symposion, 1. und 2. Oktober 2009, Heidelberg: Winter. Plāķis Juris 1936: Latvijas vietu vārdi un latviešu pavārdi 1, Kurzemes vārdi. – Latvijas Universitātes Raksti. Filoloģijas un filosofijas fakultātes seria, IV sēj, Nr. 1, Rīga: Latvijas Universitāte. Rapa Sanda 2017: Desemantizēšanās latviešu toponīmijā. – Onomastica Lettica 5, Rīga: LU Latviešu valodas institūts, 62–74. Siliņa-Piņķe Renāte 2017: Par Salām senajā Ļaudonas draudzē. – Onomastica Lettica 5, Rīga: LU Latviešu valodas institūts, 38–61. Sviderskienė Dalia 2016: Motivationen hos sammansatta helonymer i Marijampolė län. – Acta Linguistica Lithuanica 75, 243–273. Sviderskienė Dalia 2017: Motivationen hos sammansatta helonymer i Marijampolė län. – Acta Linguistica Lithuanica 77, 78–102. Sviderskienė Dalia 2019: Motivationen hos helonymer i Marijampolė län bildade med suffix. – Acta Linguistica Lithuanica 81, 108–138. Štrausa Ilze 2013: Åkernamn i Ukru socken (enligt material från ortnamnsexpeditionen 2003). VALODA – 2013. Valoda dažādu kultūru kontekstā. Zinātnisko rakstu krājums XXIII, Daugavpils: Daugavpils Universitāte, 486–493. TVDB – Tautas vietvārdu datubāze. Tillgänglig på internet: https://vietvardi.lv/talka/ [hämtad 2021–06–04]. Zeps Valdis Jānis 1984: The Placenames of Latgola. A Dictionary of East Latvian Toponyms, Madison, Wisconsin: Baltic Studies Center. ZL – Zudušī Latvija. Tillgänglig på internet: https://www.zudusilatvija.lv/ [hämtad 2020–08–02]. БТКРПИ 1866 – Военно-топографическая карта Российской империи, 1866 года. Tillgänglig på internet: https://vesture.dodies.lv/#m=8/57.23448/26.81488&l=O/3V1 [hämtad 2020–08–02]. 182 Acta Linguistica Lithuanica LXXXV Siens ‘hö’ i lettiska ortnamn КГШ 1963 – Sovjetunionens väpnade styrkors generalstabskarta, 1963. Tillgänglig på internet: https://vesture.dodies.lv/#m=14/56.98921/24.32562&l=O/3V1/GE1 [hämtad 2020–08–02]. МіБ – Mikrotoponymi i Belarus. Material, Minsk: Navuka і tekhnika, 1974. Спіс. – Förteckning över befolkade platser i guvernementet Vitebsk, Vitebsk: Guvernements­tryckeriet, 1906. Lexemet siens ‘hö’ i lettiska ortnamn S A M M A N F A T T N I N G Den föreliggande artikeln fokuserar på utbredningen och livskraften hos de lettiska ortnamn som innehåller lexemet siens ‘hö’, samt på de huvudsakliga tendenser som ligger bakom motiveringen av dessa ortnamn. Vanligtvis är denna motivering ganska uppenbar – namnen ges åt ängar, våtmarker eller öar där hö skördas, eller åt vägar och broar längs vilka det transporteras. Bland ortnamnen som innehåller lexemet siens verkar Siena purvs ‘höträsk/-våtmark’ vara det mest utbredda. Utbredningsområdet för detta namn återspeglar de geografiska särdragen i Lettlands jordbruk – toponymen Siena purvs förekommer främst i Latgale och östra Vidzeme, men sällan i Zemgale, som var en rikare region och där det inte fanns något behov av att skörda hö i våtmarker. Den allmänna tendensen är att använda namnet Siena purvs för våta ängar av låg kvalitet. När det gäller livskraften bekräftar ortnamnen med lexemet siens en allmän tendens – mycket få ängsnamn och liknande mikrotoponymer når en ålder av 100 år, eftersom ängar inte är särskilt stabila objekt. De kan omvandlas till åkrar; de kan växa igen med träd eller översvämmas och förvandlas till träsk; ibland byggs hus på tidigare ängar. Däremot kan de egentliga träsk- och våtmarkerna, även om de inte längre används för att erhålla hö, behålla hänvisningen till hö i sina namn i mer än ett sekel, eftersom en våtmark uppenbarligen är en större och mer betydande geografisk enhet än en äng. Dess namn är vanligtvis känt inte bara av invånarna på de närliggande gårdarna, utan även i ett större område. Inlämnad den 4 juni 2021. K O R T S A M M A N F A T T N I N G Latvijas universitetas, Latvių kalbos institutas Kalpaka bulvāris 4, LV–1050 Rīga, Latvija [email protected] Straipsniai / Articles 183