Mapping Indo-European Anatomical Terminology II: Latvian gaļa ‘meat’

VÁCLAV BLAŽEK Masaryks universitet ORCID-id: orcid.org/0000-0002-6797-7188 Forskningsområden: baltisk och indoeuropeisk etymologi och onomastik. DOI: doi.org/10.35321/all89-02 KARTLÄGGNING AV INDOE UROPEISK ANATOMISK TERMINOLOGI II: LETTISKA GAĻA ‘KÖTT’ Kartläggning av indoeuropeisk anatomisk terminologi II: lettiska gaļa ‘kött’ ANNOTATION Detta bidrag analyserar lettiska gaļa ‘kött, kroppskött’ ur den indoeuropeiska anatomiska terminologins synvinkel och identifierar dess kognater i forniriska gaile ‘mage’, ‘para-frygiska’ γάλλια ‘tarmar’ med samma suffixala avledning i *-io-/*-ieH₂-, samt vidare med fornmakedonska γόλα ‘tarmar’, grekiska χολάδες ‘inälvor, tarmar’ och slaviska *žěĺǫbъkъ / *žęĺǫb(cь) ‘mage’, vilka alla kan härledas från anit-roten *gh'elor dess apofoniska varianter. Insulär keltiska *exs-glasso-/ā- ‘mage’, om den kan härledas från *eǵʰegʰs-(ǵʰ)(h)l(H)-stH₂o- ‘stående ut ur *ǵʰ(h)l(H)-’, innebär att *ǵʰ(h)l(H)- bör avse ett annat inre organ, sannolikt ‘galla, gallvätska’, vars beteckning, härledd från roten *ǵʰelh₃- ‘grön, gul’, är belagd i flera indoeuropeiska grenar. Alternativet, om γάλλια ‘tarmar’ är av grekiskt ursprung, diskuteras också. NYCKELORD: lettiska, indoeuropeiska, anatomisk terminologi, ordbildning, etymologi. ANOTATION I artikeln analyseras lettiska gaļa ‘kött’ ur den indoeuropeiska anatomiska terminologins synvinkel, och besläktade motsvarigheter fastställs i andra språk: forniriska gaile ‘mage’, ‘parafrygiska’ γάλλια ‘tarmar’ med suffixet *-io-/-*–ieH₂-, vidare förbundet med fornmakedonska γόλα ‘tarmar’, Straipsniai / Articles 27 VÁCLAV BLAŽEK grekiska žoladės ‘inälvor, tarmar’ och slaviska *želǫdkъ / *želdъ(n)(ь) ‘mage’ – alla motsvarigheter härleds från ani-roten *gʰeleller dess apofoniska varianter. Insulär keltiska *exs-glasso- / ā- ‘mage’, om den härleds från *eǵʰ s-(ǵʰ)l(H)-stH₂O- ‘utskjutande från *ǵʰ(H)-’, implicerar att *ǵʰ(H)- bör tillhöra ett annat inre organ, kanske ‘galla’, vars namn härleds från roten *ǵʰelH₃- ‘grön, gul’ och är belagt i flera indoeuropeiska språkgrupper. Även alternativet att γαλῆια ‘tarmar’ skulle vara av grekiskt ursprung diskuteras. VIKTIGA ORD: lettiska, indoeuropeiska, anatomisk terminologi, ordbildning, etymologi. 1. BELÄGG Lettiska gala f. ‘Fleisch (zum Essen bestimmt)’, det vill säga ‘kött, kroppskött (avsett som föda)’, med sådana avledningar som diminutiven galīte, adjektiven galāns, galīgs ‘köttig’, gaļuōts ‘köttig, fyllig, fet’ och sammansättningen gaļēdis ‘köttätare’ (ME I 598; EH I 381–82), står isolerat inom de baltiska språken, möjligen med undantag av ‘nareviska’ faļa, glossat med polska mięso ‘kött, kroppskött’, om emendationen *gaļa är adekvat (jfr Zinkevičius 1984: 12). 2. BEFINTLIGA ETYMOLOGIER Hittills har följande etymologiska försök formulerats (i kronologisk ordning): 2.1. Sommer (apud ME I 598) tänkte (med ett frågetecken) på något samband med slaviskt *golb ’bar’, och föreslog metaforen ’naken (kött)’ = ’rått (kött)’. I baltiska språk kan former besläktade med slaviskt *golb ’bar’ identifieras i litauiska gālyti, gāldau, gāldžiau dial. ’torka, gnida, skura’, nugālyti ’torka av, rengöra’, lettiska galdīt ’skala’, som representerar ett intensivverb på –dyti från det förlorade verbet *galyti ’flå, skala’ (Smoczyński 2018: 307). Å andra sidan bör lettiska gàle ’ett tunt istäcke, glattis’ nämnas som ett substantiviskt kognat till slaviskt *golb ’bar’; jfr ryska gólot ’istäcke’ (ME I 617; Pokorny 1959: 349). 2.2. Stuart E. Mann (1984–1987: 312) förband lettiska gala med det formellt motsvarande litauiska galià f. ’kraft, styrka, betydelse; hälsa’, som är ett transparent deverbalabstrakt substantiv på –iā– från verbet galėti, galiù ’kunna, klara av’; jfr lettiska galēt, –ēju ’avsluta, övervinna svårigheter, klara av, uthärda’ (Smoczyński 2018: 307–308; IE *gelH– ’vinna makt, auktoritet’ – se LIV² 185–186). Efter Holger Pedersen (1909: 51) försökte Mann finna stöd för denna semantiska skillnad genom att jämföra grekiska 28 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIX Mapping Indo-European Anatomical Terminology II: Latvian gala ‘meat’ χῖχυς f. ‘styrka, kraft’ med walesiska cig ‘kött, kroppskött’; jfr vidare medelfranska (13th årh.) cic, forn-korniska chic gl. ‘caro’, medelbretonska quic, bretonska kig (GPC), men den allmänt accepterade kognaten till de brittoniska formerna, forniriska cíchl f. ‘kvinnligt bröst’ (DIL C-182), visar att den primära betydelsen hos detta keltiska etymon snarare låg långt från ‘styrka’ (Matasović 2009: 204). 2.3. Konstantīns Karulis (1992: 285), den ende som efter Zigmas Zinkevičius tog hänsyn till den möjliga ‘nareviska’ kognaten, spekulerade också om ett samband mellan gala och lettiska galēt, –ēju ‘slutföra, övervinna svårigheter, klara, uthärda’, samt vidare med gals ‘slut, spets, topp’ och dzelt, dzelu, dzelu ‘sticka, stinga, bita, bränna’ (ME I 541), motsvarande litauiska gãlas ‘slut, avslutning, fullbordan; död’ respektive gélti, gẽlia, gélė ‘stinga, sticka; bita (om insekter, om en huggorm); stinga, göra mycket ont’ (Smoczyński 2018: 327–328: IE *gʷelH– ‘genomborra, tillfoga smärta’ – se LIV 207). 3. NY ETYMOLOGI Denna studie syftar till att erbjuda en alternativ lösning baserad på jämförelse med anatomiska termer i andra IE-grenar. Låt oss minnas att lettiska bevarar vissa termer som är ärvda från IE-protospråket och som saknar fortsättningar i andra baltiska språk, till exempel lettiska asins ‘blod’ (ME I 143; Pokorny 1959: 343). Det finns flera lovande externa kognater: 3.1. Forniriska gaile m. ‘mage; buk, livmoder, tarmar’ (DIL G-22) kan härledas från urkeltiska *galio och vidare från *gl̥io av Patrizia De Bernardo Stempel (1987: 32, 50, 131; 1999: 208), eller från *gl̥Hio av Deborah Hayden & David Stifter (2022: § II.5, med hänvisning till Zair 2012: 70–77, 89–93). Tillsammans med Julius Pokorny (1959: 365) härleder de Bernardo Stempel gaile från verbet gelid ‘betar, förtär’ (DIL G-60). August F. K. Fick (1881: 211) hade redan förbundit gelid med walesiska gele ‘igel’, och vidare med forn högtyska kela f. ‘strupe, svalg, matstrupe, struphuvud, svalg; gälar’; latin gula f. ‘strupe, svalg’; sanskrit gala– m. ‘strupe’; armeniska klanem ‘jag sväljer’, aor. e–kowl; ryska goltát’ ‘sluka’. Denna kedja av jämförelseformer bevarades mer eller mindre av Walde & Pokorny I 621; Walde & Hofmann I 625–626; Pokorny 1959: 365. Nu är det allmänt accepterat att sanskrit gala– ‘strupe’ härleds från IE-verbet *gʷelH₃ ‘sluka’ (Pokorny 1959: 474; EWAI I 469–470, 476; Kümmel LIV 211). Armeniska kłō/°kowl, latin gula och ryska goltát’ härleds från roten *gʷel- ‘sluka, svälja’ av Martin Kümmel (LIV 192), men i keltiska och germanska skulle man förvänta sig den initiala reflexen av *gʷ-, nämligen *b och Straipsniai / Articles 29 VÁCLAV BLAŽEK *kwu respektive. Här föredrar Ranko Matasović (2009: 145) den mer plausibla rekonstruktionen *gleu-. Stefan Schumacher (2000: 57, 70; 2004: 271–272), följd av Kümmel (LIV 217–218) och Nicholas Zair (2012: 188–189), förbinder forniriska gelid ‘betar, förtär’ med substantivet gelt f. ‘bete, födointag’, och vidare med den brittoniska benämningen för ‘gräs’: fornwalesiska (9th årh.) guel, medel- och modernwalesiska gwellt m., korniska gwels id., fornbretonska gueltiocion gl. ‘fenosa’, med rekonstruktionen av den urkeltiska roten *gʷel-, vilket förutsätter IE *gʷʰel-, även om den endast skulle vara begränsad till keltiska. Matasović (2009: 145) uttrycker tvivel om existensen av en sådan rot. Låt oss tillägga att roten i det brittoniska ordet för ‘gräs’ är förenlig med fornnordiska vǫllr m. ‘slätt, fält, äng’ (De Vries 1977: 673), oberoende av protoformen *walþu eller *walnu-, och vidare med hettitiska wellu- ‘betesmark, äng’ < *uelnu- (Kloekhorst 2008: 998). Forn högtyska kela f. ‘strupe, svalg, matstrupe, struphuvud, svalg; gälar’, tillsammans med fornsaxiska kel i sammansättningen kelgirithi n. ‘njutningslystnad’, medellågtyska kēle, forn lågfrankiska kela f., medelnederländska kele, fornfrisiska kele, fornengelska ceole f. ‘strupe, svalg; ravin, klyfta; förstäv på ett fartyg’ återspeglar urgermanska *kēlōn- (EWAhd V 451–454). Det finns fortfarande varianten med en annan suffixal utvidgning: forn högtyska kelur m. (i-stam) ‘strupe, svalg, hudveck på halsen’, kelura f. (ōn-stam), keluro m. (an-stam) ‘hudveck, nedhängande hudveck på halsen; haklapp’;?fornsaxiska kelur ‘haklapp’; fornengelska ceolor m. ‘strupe, svalg’, vanligen härlett från urgermanska *keluz- (EWAhd V 452, 464–465). Men Guus Kroonen (2013: 284) modifierade denna rekonstruktion till *kelurō f., och försonade den därmed med *kelōn-, som båda ingår i ett ursprungligt r/n-heteroklitiskt paradigm. Å andra sidan är hans härledning av *keluro/*kelōn från en skenbar rot *gʷelH₁ inte nödvändig, eftersom roten *gel är fullt tillräcklig (jfr EWAhd V 452–453). Denna protoform är också förenlig med den utvidgade formen *gleu som föredras av Matasović (2009: 145), och hör samman med den på samma sätt som de verbala rötterna *ser- ‘springa, skynda’ (EWAI II 705–706) kontra *sreu- ‘flyta’ (LIV 588), eller *der- ‘slita sönder, spricka’ kontra *dreǵ(H)- ‘skära ned’ (LIV 119, 129), eller *dreH₂- ‘springa, *drem- ‘springa’, vilket förutsätter den primära roten *der-, kontra *dreu- ‘springa’ (LIV 127–129) osv. 3.1.1. Hayden & Stifter (2022) utvidgar det keltiska materialet genom att lägga till forniriska eclas (oor ā-stam) ‘mage’ (DIL E-40), moderniriska eaglais ‘en fågels mage’ eller ‘muskelmage’, med sina brittoniska motsvarigheter: walesiska glasog ‘muskelmage hos fågel, kräva, njure’, afu (g)las ‘muskelmage’, bokstavligen ‘glas-lever’ (GPC); forn-korniska glas gl. ‘stomachus’ (Campanile 1974: 49); medelbretonska elas ‘muskelmage’ (Catholicon; Vannetais), ‘lever’ (Liber Vocabulorum), modern bretonska elaz ‘krås’ (Deshayes 2003: 212) < gemensam keltiska *exs-glasso- /ā- < *eǵʰs ‘ut ur’ + *(ǵ̂)(h)lH-stH₂o-. Men de Bernardo Stempel (2023: 19) visade övertygande 30 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIX Mapping Indo-European Anatomical Terminology II: Latvian gala ‘meat’ att sekvensen *CL̥sC utvecklas genom *CaLsC, sannolikt fortfarande bevarad i keltiberiska, till den metateserade formen *CLasC i kvarvarande gemensam keltiska. Därför kan gemensam keltiska *exs-glasso-/ā också härledas från *eǵʰs + *gʷʰl̥-stH₂o-. Båda de keltiska anatomiska termerna, *galio och *exs-glasso-/ā-, betecknade mer eller mindre samma inre organ, ‘mage’. När man analyserar deras återföringar till protoindoeuropeiska, *gʷʰl̥(H)io- ‘tillhörande *gʷʰl̥(H)-’ respektive *eǵʰs-s-(gʷʰl̥)(H)-stH₂o- ‘ut ur *(gʷʰl̥)(H)-’, är det ganska svårt att förstå att båda bildningarna skulle ha samma betydelse, om *(ǵʷ)(h)l̥- betydde samma sak. En möjlighet är att föreslå att *(ǵʷ)(h)l̥(H)- i *eǵʰs-s-(gʷʰl̥)(H)-stH₂o betecknade ett annat inre organ. En god kandidat är ‘galla, gallvätska’, härledd från roten *ǵʰelh₃- ‘grön, gul’ > avestiska zāra m. ‘galla, gallvätska’; grekiska χόλος och χολή ‘galla; bittert hat, vrede’, χολέρα ‘kolera, en magsjukdom som orsakar kräkningar och diarré’; germanska *galla m., *gallōn f. ‘galla, gallvätska’ > fornnordiska gall n., fornengelska gealla m., fornsaxiska, forn högtyska galla f. id.; baltiska *žulti- > litauiska tulžìs, tulžẽ ‘galla; gulbrun utsöndring från levern’, lettiska žũl(k)ts ‘galla’; fornslaviska z̑l̥čь id. (Pokorny 1959: 429; Beekes 2010: 1641–1642; Kroonen 2013: 165; Boček, ESJS XIX 1131; Smoczyński 2018: 1536). I keltiska finns ingen uppenbar fortsättning av roten *ǵʰelh₃- ‘grön, gul’ i betydelsen ‘galla, gallvätska’, endast färgnamnet i walesiska gell ‘gul, brun, fuxfärgad’, bretonska gell ‘brun’. Tanken att dess avledning med betydelsen ‘galla, gallvätska’ är dold i keltiska *exs-glasso-/ā- ‘stående ut ur en gallblåsa’ = ‘mage’ är mycket tilltalande. Av denna anledning kommer keltiska *exs-glasso-/ā inte att beaktas i den följande undersökningen. 3.2. Hayden & Stifter (2022: § II.V) kompletterar jämförelsematerialet med två gloss från Hesychios av Alexandrias lexikon, sammanställt omkring 500 e.Kr.: 3.2.1. γόλα · ἔντερα. Makedoner (Latte, Cunningham 2018: 516, γ-769; jfr Kalléris 1954: 138–139, § 50 om andra tolkningar, nämligen †γόδα eller †ϝόδα). 3.2.2. γάλλια · ἔντερα (Latte, Cunningham 2018: 485, γ-106). Om ingen etnisk beteckning föreligger har det citerade ordet implicit tillskrivits grekiskt ursprung, men detta är ingen fast regel. Exempelvis har glossen δαλάγχαν · θάλασσαν (Latte, Cunningham 2018: 538, δ-148) identifierats som makedonsk (Schmidt 1867: 370) utan någon etnisk beteckning. Eftersom glossen γάλλια · ἔντερα föregås av glossen γάλλαρος· Φρυγιακὸν ὄνομα, kan samma, det vill säga frygiska, ursprung för ordet γάλλια också beaktas. Låt oss använda glottonymen ‘para-frygiska’. Termen ‘makedonska’ används här i betydelsen språket i de så kallade makedonska glossen, där β, δ, γ motsvarar grekiska φ, θ, χ. Samma regel gällde i frygiska (utom i palataliserande kontext, då γ övergår till ζ). Makedonska och frygiska γ skulle innebära både IE *g-/*ǵ̂- och *gʰ-/*ǵʰ-, medan grekiska γ endast återger Straipsniai / Articles 31 VÁCLAV BLAŽEK IE *g−/*ĝ−. Det innebär att makedonska γόλα kan härledas från *(ĝ)ol(H)–eH₂− eller *(ĝ̂)hol(H)–eH₂−, om det var nom.sg.f. Men det kan identifieras som nom.pl.ntr., vilket förutsätter nom.sg.ntr. *γόλ.ov. Svårare är analysen av glossen γάλια. Med hänsyn till {kanske} frygiska¹ βαλλίον n. ‘fallos’, pl. βαλλία ‘blygddelar’ [Herodas], i förhållande till deras relation till grekiska φαλλός m. ‘manslem’, φαλλίων [Suida] = φαλλοφόρος, περιφαλλία · πομπὴ Διονύσω τελουμένη τῶν φαλλῶν [Hesychios] (Beekes 2010: 197, 1550), och vidare till forniriska ball ‘lem, kroppsdel’, tysk dial. bille ‘penis’, bulle ‘vulva’ etc., som återspeglar *bʰl̥nᵒ (Pokorny 1959: 120–121), är det möjligt att projicera γάλια på *(ĝ)lnieH₂− eller *(ĝ̂)lnieH₂− vid frygiskt ursprung, och *(ĝ)lieH₂−² eller *(ĝ̂)lnieH₂− om det var av grekiskt ursprung. Naturligtvis kan γάλια också representera nom.pl.ntr. I så fall bör nom. sg. rekonstrueras som (i)o-stammen *γάλιον. Den analogiska nasala utvidgningen kan identifieras i latin hernia ‘bråck, hernia’ kontra haruspex ‘en spåman som förutsade framtiden genom att undersöka offerdjurens inälvor’ (Walde & Hofmann I 643). Denna rot *gʰerH− med nasal utvidgning förekommer i litauiska žarnà eller žárną ‘tunntarm’, pl. žárnos ‘inälvor, tarmar’, lettiska zar̃nas f.pl. ‘tarmar’, zarni m.pl. ‘inälvor’; fornnordiska gørn f. ‘tarm’, pl. garnar ‘inälvor’, fornsaxiska mid-garni m. ‘arvina’ (Pokorny 1959: 443). 3.3. Om glossen γάλια inte är av grekiskt ursprung utan till exempel frygiskt (para-frygiskt), kan protospråkets initial vara den aspirerade velaren *(ĝ̂)h−. För detta fall tillägger Hayden & Stifter (2022, § II.V) fortfarande grekiska κολάδες f.pl. ‘inälvor, tarmar’ [Iliaden] (Beekes 2010: 1641), härlett från *(ĝʰ)hol−nd−, samt slaviska *žel̨dbъkъ m. ‘mage’ > bulgariska želádak; slovakiska žalúdok, tjeckiska žaludek, övre och nedre sorbiska žołdk, polska żołądek; ukrainska želúdok, rysk-kyrkoslaviska želudъkъ, ryska želúdok / *želǫbъ(cb) > makedonska želudec, serbokroatiska želudac, slovenska želǫdec; fornryska želudь, härlett från *gʰel−ond− (Vasmer I 416; Derksen 2008: 556; Snoj 2016: 889). Det är nödvändigt att betona att det slaviska exemplet utesluter den initiala palatala velaren. 3.4. Latin helluō, –ōnis m. ‘frossare, slösare’ [Terentius†], helluor ‘jag frossar, slukar’ [Cicero], gör det också möjligt att tänka på en italisk kognat, om den härleds från protoformen *gʰelnuᵒ och inte *gʰelsuᵒ som Johann Knobloch (1973) antog. Det är frestande att spekulera om en primär sammansättning *hell(i)-vorus *‘bukslukare’ liksom carni-vorus ‘köttätande’ [Plinius], jfr vorō ‘jag sväljer, slukar, förtär’, jämförbar med grekiska γαστερο-πλήξ ‘frossare’ [Eustathios från Thessaloniki], bokstavligen ‘bukstrykare’. Från den hypotetiska sammansättningen ¹ Så Haas 1966: 159. ² Jfr grekiska καλός ‘vacker, ädel, god’ [Iliaden], boiotiska καλφος idem, komparativ καλλίων, superlativ κάλιστος, samt κάλλος n. ‘skönhet’ [Iliaden] (Beekes 2010: 626–27). 32 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIX Mapping Indo-European Anatomical Terminology II: Latvian gaļa ‘meat’ *hell(i)-vorus skulle ha bildat det deponenta verbet helluor och slutligen substantivet n-stam helluō, -ōnis. 4. DISKUSSION AV PROTOFORMEN Vissa exempel kan härledas från roten *gel-, andra från *gʰel-, och den tredje gruppen tillåter inte att man avgör mellan *gel och *gʰel-. Båda rötterna är sannolikt snarare anit än set. Låt oss jämföra båda mönstren ur ordbildningens perspektiv. 4.1. *gel− rot/suffix | *−o−/*−eH₂− | *−i̯o−/*−i̯eH₂− | *−n−i̯o−/*−n−i̯eH₂− | *−r−/*−n− *gel− | | | | Gmc. *keluro/*kelōn− *gol− | Mc. γόλα | Ltv. gala | | *gl̥− | | OIr. gaile?Gr. γάλλια |?Gr. γάλλια | 4.2. *gʰel− rot/suffix | *−o−/*−eH₂− | *−i̯o−/*−i̯eH₂− | *−n−i̯o−/*−n−i̯eH₂− | *−n + u° | *−nd−/*−ond− *gʰel− | | | |?Lat. helluō | Sl. *želǫdbъ & *želǫdъ (ch) *gʰol− | Mc. γόλα | Ltv. gaļa | | | Gr. χολάδες *gʰl̥− | | OIr. gaile |?PaPhr. γάλλια | | Förkortningar: Gmc. germanska, Gr. grekiska, Lat. latin, Ltv. lettiska, Mc. {forn}makedonska, OIr. forniriska, PaPhr. para-frygiska, Sl. slaviska. 4.3. Diskussion. Det forniriska verbet gelid ‘betar, förtär’ kan återspegla både *gel och *gʰel-. Den semantiska förbindelsen mellan detta verb och organen i matsmältningskanalen, från ‘strupe’ eller ‘svalg’ via ‘mage’ till ‘tarmar’, kan Straipsniai / Articles 33 VÁCLAV BLAŽEK jämföras med relationen mellan grekiska γαστήρ f. ‘buk, mage, livmoder’ [Iliaden] och verbet γράω ‘jag gnager, äter’, sanskrit grásate ‘slukar’, vilket för grekiskan förutsätter grundformen *γαστήρ (jfr Buck 1949: 253, § 4.46; Beekes 2010: 262, 286). I vilket fall som helst gör scenariot baserat på roten *gʰel det möjligt att förklara ett större antal anatomiska termer, och därför är denna lösning att föredra, oberoende av om man accepterar den primära avledningen från ett verb av typen forniriska gelid eller erkänner det oavledda primära substantivet *gʰel i det indoeuropeiska protospråket. Å andra sidan, om Hesychios gloss γάλλια är av grekiskt ursprung, återkommer roten *gel i spelet och germanska *keluro/*kelōn- ‘strupe, svalg’ blir en kompatibel kognat. I detta fall måste man arbeta med två rötter, *gel och *gʰel-, som skulle kunna beteckna ‘matsmältningskanal’ respektive ‘mage, tarm’. Lettiska gaļa ‘kött, kroppskött’ och forniriska gaile ‘mage; buk, livmoder, tarmar’ kan härledas från båda. 5. SEMANTISK MOTIVERING Den semantiska spridningen mellan ‘kött’ och något inre organ i buken är inte trivial, men den kan illustreras med exempel från afroasiatiska språk (se Blažek 2020: 46–47, 90): (a) Nordkushitiska språk: beja fîʾ m. ‘buk, mage, inre’ (Hudson apud Blench) = f i, fîʾi m. ‘mage; inre’ (Roper) = f(i)ʾ m. ‘inre, mitt, mage, buk’ (Reinisch) = fį, fe m. ‘bukhåla, inre inälvor’ (Almkvist); östkushitiska språk: somaliska fììʃ ‘buk, hjärta, förstånd, lynne’ (Reinisch); berberspråk: (nord) tazerwalt tifí/á/ú ‘kött’ (Stumme), semlal tifiyyi, ntifa tifiy, baamrani tifiyi; (väst) zenaga tfǝ iji (Nicolas) ‘kött’. Det är frestande att lägga till egyptiska fꜣ.t ‘köttstycke’ (WPS 437). (b) Semitiska *šir- > akkadiska šīru(m) ‘kött; kropp; omen om inälvor’ (AHw 1248), feniciska šʾr ‘kött, kroppskött’, ugaritiska šir ‘kroppskött’, hebreiska šəʾēr ‘kött, kropp’ (DUL 786; SED I 210–211). REFERENCES AHw – Akkadisches Handwörterbuch 1–3, unter Benutzung des lexikalischen Nachlasses von B. Meissner, bearb. von W. von Soden, Wiesbaden: Harrassowitz, 1965–1981. Beekes Robert S. P. 2010: Etymological Dictionary of Greek 1, with the assist. of L. van Beek, Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series, 10, Leiden, Boston: Brill. 34 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIX Mapping Indo-European Anatomical Terminology II: Latvian gala ‘meat’ Blažek Václav 2020: An Excerpt from the Comparative and Etymological Dictionary of Beja: Anatomical Lexicon. – Folia Orientalia 57, 25–125. Available at: https://journals.pan.pl/dlibra/show-content?id=117169. Buck Carl D. 1949: A Dictionary of Selected Synonyms in the Principal Indo-European Languages, Chicago, London: University of Chicago Press. Campanile Enrico 1974: Profilo etimologico del cornico antico, Biblioteca dell’Italia dialettale e di studi e saggi linguistici, 7, Pisa: Pacini. De Bernardo Stempel Patrizia 1987: Die Vertretung der indogermanischen liquiden und nasalen Sonanten im Keltischen, Innsbrucker Beiträge zur Sprachwissenschaft, 54, Innsbruck: Institut für Sprachwissenschaft der Universität Innsbruck. De Bernardo Stempel Patrizia 1999: Nominale Wortbildung des älteren Irischen: Stammbildung und Derivation, der Reihe Buchreihe der Zeitschrift für celtische Philologie, 15, Tübingen: Niemeyer. De Bernardo Stempel Patrizia 2023: The Accents of Celtic: New Light on the Older and Oldest Stages, Heidelberg: Winter. Derksen Rick 2008: Etymological Dictionary of the Slavic Inherited Lexicon, Leiden, Boston: Brill. Deshayes Albert 2003: Dictionnaire étymologique du breton, Douarnenez: Le Chasse-Marée. De Vries Jan 1977: Altnordisches etymologisches Wörterbuch, 3rd ed., Leiden: Brill. DIL – Dictionary of the Irish Language, Based Mainly on Old and Middle Irish Materials, ed. by E. G. Quin, compact ed., Dublin: Royal Irish Academy, 1990. DUL – Del Olmo Lete Gregorio, Sanmartín Joaquín. A Dictionary of the Ugaritic Language in the Alphabetic Tradition, 2 vols, 2nd ed., Leiden, Boston: Brill, 2003. EH – Endzelīns Jānis, Hausenberga Edīte. Papildinājumi un labojumi K. Mūlenbacha Latviešu valodas vārdnīcai (= Ergänzungen und Berichtigungen zu K. Mühlenbachs Lettisch-Deutschem Wörterbuch) 1–2, Rīga: Kultūras fonda izdevums, 1934; Rīga: Grāmatapgāds, 1946. ESJS XIX – Etymologický slovník jazyka staroslověnského 19, ed. by I. Janyšková, Brno: Tribun EU, 2018. EWAhd V – Etymologisches Wörterbuch des Althochdeutsch 5 (iba – luzzilo), unter der Leitung von R. Lühr, erarb. von H. Bichlmeier, M. Kozianka, R. Schuhmann mit Beiträg. von A. L. Lloyd unter Mitarb. von K. K. Purdy, Göttingen, Zürich: Vandenhoeck & Ruprecht, 2014. Straipsniai / Articles 35 VÁCLAV BLAŽEK EWAI – Mannfred Mayrhofer. Etymologisches Wörterbuch des Altindoarischen 1–3, Heidelberg: Winter, 1986–2001. Fick August K. F. 1881: Zur lehre vom griechischen β, hrsg. von A. Bezzenberger, Beiträge zur Kunde der indogermanischen Sprachen, 6, 210–215. GPC – Geiriadur Prifysgol Cymru: a dictionary of the Welsh language online, Cardiff: University of Wales, 1950f. Available at: https://welsh-dictionary.ac.uk/gpc/gpc.html. Haas Otto 1966: Die phrygischen Sprachdenkmäler, Linguistique balkanique, 10, Sofia: Académie Bulgare des Sciences. Hayden Deborah, Stifter David 2022: The Lexicography and Etymology of OIr. eclas. – North American Journal of Celtic Studies 6/2, 236–250. Kalléris Jean N. 1954: Les anciens Macédoniens. Étude linguistique et historique 1, Collection de l’Institut Français d’Athènes, 81, Athénes, xxvi–328. Karulis Konstantīns 1992: Latviešu etimoloģijas vārdnīca (= Dictionary of Latvian Etymology) 1–2, Rīga: Avots. Kloekhorst Alwin 2008: Etymological Dictionary of the Hittite Inherited Lexicon, Leiden: Brill. Knobloch Johann 1973: Lat. helluō, –ōnis m. ‘Prasser’. – Die Sprache 19, 63. Kroonen Guus 2013: Etymological Dictionary of Proto-Germanic, Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series, 11, Leiden, Boston: Brill. Latte Kurt, Cunningham Ian C. 2018: Hesychii Alexandrini Lexicon 1 (A–Δ), Sammlung griechischer und lateinischer Grammatiker, 11, Berlin, Boston: De Gruyter. LIV – Rix Helmut, Kümmel Martin, Zehnder Thomas, Lipp Reiner, Schirmer Brigitte. Lexikon der indogermanischen Verben. Die Wurzeln und ihre Primärstammbildungen, Wiesbaden: Reichert, 2001. Mann Stuart E. 1984–1987: An Indo-European Comparative Dictionary, Hamburg: Buske. Martirosyan Hrach 2010: Etymological Dictionary of the Armenian Inherited Lexicon, Leiden, Boston: Brill. Matasović Ranko 2009: Etymological Dictionary of Proto-Celtic, Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series, 9, Leiden, Boston: Brill. ME – Mühlenbach Karl. Lettisch-deutsches Wörterbuch 1–4, redigiert, ergänzt und fortgesetzt von J. Endzelin, Riga: Lettisches Bildungsministerium, 1923–1932. 36 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIX Mapping Indo-European Anatomical Terminology II: Latvian gala ‘meat’ Pedersen Holger 1909: Vergleichende Grammatik der keltischen Sprachen 1, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht. Pokorny Julius 1959: Indogermanisches etymologisches Wörterbuch 1, Bern, München: Francke. Schmidt Mauricius, ed., 1867: Heschychi Alexandrini Lexicon, Jena: Dufft. Schumacher Stefan 2000: The Historical Morphology of the Welsh Verbal Noun, Maynooth Studies in Celtic Linguistics, 4, Maynooth: Department of Old Irish, National University of Ireland. Schumacher Stefan 2004: Die keltischen Primärverben: ein vergleichendes, etymologisches und morphologisches Lexikon, unter Mitarb. von B. Schulze-Thulin, C. aan de Wiel, Innsbrucker Beiträge zur Sprachwissenschaft, 110, Innsbruck: Institut für Sprachen und Literaturen der Universität Innsbruck. SED I – Militarev Aleksander, Kogan Leonid. Semitic Etymological Dictionary 1: Anatomy of Man and Animals, Münster: Ugarit-Verlag, 2000. Smoczyński Wojciech 2018: Lithuanian Etymological Dictionary, ed. by A. Holvoet, S. Young with the assist. of W. Browne, Berlin, Bern, Bruxelles, New York, Oxford, Warszawa, Wien: Lang. Snoj Marko 2016: Slovenski etimološki slovar, 3. izd., Ljubljana: Institut za slovenski jezik Frana Ramovša ZRC SAZU. Vasmer I – Vasmer Max. Ėtimologičeskij slovar’ russkogo jazyka 1, Moskva: Nauka, 1986 (Russian translation of O. N. Trubačev from the original Russisches etymologisches Wörterbuch 1, Heidelberg: Winter, 1950). Walde & Hofmann I – Walde Alois, Hofmann Johann B. Lateinisches etymologisches Wörterbuch 1 (A–L), Indogermanische Bibliothek: Abteilung 1, Reihe 2, Heidelberg: Winter, 1938. Walde & Pokorny I – Walde Alois. Vergleichendes Wörterbuch indogermanischen Sprachen 1, hrsg. J. Pokorny, Berlin, Leipzig: De Gruyter, 1927. WPS – Hannig Rainer, Vomberg Petra. Wortschatz der Pharaonen in Sachgruppen: Kulturhandbuch Ägyptens, Mainz: von Zabern, 1999. Zair Nicholas 2012: The Reflexes of the Proto-Indo-European Laryngeals in Celtic, Brill’s Studies in Indo-European Languages & Linguistics, 7, Leiden, Boston: Brill. Zinkevičius Zigmas 1984: Pol’sko-jatvjažskij slovarik? – Balto-Slavjanskie Issledovanija 1983, 3–29. Straipsniai / Articles 37 VÁCLAV BLAŽEK Acknowledgement: This contribution originated with the support of the Specific Research Fund at Masaryk University. I am grateful to John D. Bengtson for his correction of English and to an anonymous referee for valuable comments and corrections. Indoeuropiečių anatomijos terminijos kartografavimas II: latvių gala ‘mėsa’ SANTRAUKA Straipsnyje aptariama latvių kalbos žodžio gala ‘mėsa’ vidinė sandara, vediniai ir kilmė. Apibendrinus jau žinomas etimologijas, pasiūlomas naujas aiškinimas. Šis žodis patenka į kelių indoeuropiečių kalbų grupių anatomijos terminų rinkinį ir pavadina organą, priklausantį virškinamajam traktui nuo „gerklės“ iki „žarnų“. Diskusija apima istorines fonetikos, žodžių darybos ir semantinės tipologijos aspektus. Įteikta 2023 m. liepos 10 d. VÁCLAV BLAŽEK Department of Linguistics and Baltic Studies Masaryk University Nováka 1, CZ-60200 Brno [email protected] 38 Acta Linguistica Lithuanica LXXXIX