Digital Profiling als Methode der frühmittelalterlichen Diplomatik. Ausgehend von einer Urkunde Ottos I. aus St. Petersburg

MARIE-LUISE HECKMANN Universitetet i Potsdam ORCID i d: orcid.org/0000-0001-6924-8942 Vetenskapliga forskningsområden: medeltidshistoria, kyrko-, militär- och miljöhistoria, författnings- och idéhistoria, historiska hjälpvetenskaper, särskilt diplomatik och handskriftskunskap. DOI: doi.org/10.35321/all90-02 DIGITAL PROFILERING SOM METOD INOM DEN TIDIGMEDELTIDA DIPLOMATIKEN. MED UTGÅNGSPUNKT I EN URKUND AV OTTO I. I SANKT PETERSBURG¹ Till prof. dr Vladimir Ivanovič Mažuga på 75-årsdagen den 15 april 2024 Digital profilering som metod inom den tidigmedeltida diplomatiken. Med utgångspunkt i ett dokument av Otto I. från Sankt Petersburg². Till prof. dr Vladimir Ivanovič Mažuga, som firar sin 75-årsdag den 15 april 2024 ¹Detta bidrag har sitt ursprung i ett föredrag vid den internationella konferensen „West European Manuscripts and Charters from Late Antiquity to the Early Modern Period in Saint Petersburg Collections. Research, Catalogization and Digitization“ (S:t Petersburg, 19–22 september 2019). Det motsvarar jubilarens och hans akademiska omgivnings intresse för urkunders och rättstexters form och innehåll. Vgl. Mažuga 2000; Čirkova 2019. ²Denna artikel utarbetades med utgångspunkt i den internationella konferensen „Västeuropeiska handskrifter och historiska dokument från senantiken till den tidigmoderna perioden i Sankt Petersburgs samlingar. Forskning, katalogisering och digitalisering“, som ägde rum i Sankt Petersburg den 19–22 september 2019. Straipsniai / Articles 23 MARIE-LUISE HECKMANN ANNOTATION Med hjälp av en rad yttre och inre kriterier analyseras ett dokument av Otto I. som förvaras i Sankt Petersburg och hänförs till en av 39 namngivna skrivare vid det kejserliga kansliet. Grunden för identifieringen är signa samt kejsardiplomets storlek, format, vikningar, layout och skrift. Det handlar emellertid också om den språkliga färgningen hos person- och ortnamn, formelmaterialet i Corro ratio och itinerariejämförelsen. Den metod för Digital Profiling som används här prövas därefter, med hjälp av jämförelseexempel, med avseende på dess lämplighet för identifiering av skrivare. Forskningsresultat från italiensk, rysk och tysk forskning är därvid till hjälp. NYCKELORD: Schreiberprofilierung, tidigmedeltida diplomatik, kungliga och kejserliga urkunder, identifiering av skrivare, materialitet, skriftlighet och tecken. ANNOTATION På grundval av ett antal yttre och inre kriterier analyseras ett dokument av Otto I. som förvaras i Sankt Petersburg och hänförs till en av 39 namngivna skrivare vid det kejserliga kansliet. Grunden för identifieringen är signa samt kejsardiplomets storlek, format, vikningar, layout och typsnitt. Men det handlar också om den språkliga färgningen hos person- och ortnamn samt formlerna i corroboratio och itinerariejämförelsen. Den digitala profileringsmetod som används för detta ändamål prövas därefter, med hjälp av jämförelseexempel, med avseende på dess lämplighet för identifiering av skrivare. Forskningsresultat från italiensk, rysk och tysk forskning är till hjälp. NYCKELORD: Digital profilering, tidigmedeltida diplomatik, kejserliga urkunder, identifiering av skrivare, materialitet, skrift och tecken. 24 Acta Linguistica Lithuanica XC Digital Profiling als Methode der frühmittelalterlichen Diplomatik. Ausgehend von einer Urkunde Ottos I. in St. Petersburg 1. I SPÅREN AV DEN OKÄNDA SKRIVAREN Abb. 1: D O I. 371 (969 IV 18, Cassana)³ Det avbildade dokumentet gör flera saker tydliga redan vid första anblicken: Det rör sig om ett skriftstycke som är bredare än högt. Det förvarades uppenbarligen inte utbrett (alltså ”plant”) i äldre tid, utan veks snarare samman till 4 X 3 fält. I texten kan man dessutom urskilja två skriftarter, den ena med bokstäver som är starkt utdragna på höjden (Elongata), den andra med mycket små bokstäver på baslinjen, som har försetts med slingor i överlängden och löper ut med varierande längd i underlängden. Därtill kommer i den nedre delen av skriftstycket ett tecken som består av en egendomlig sammanfogning av två versala T, ett mörkt missfärgat fyrkantigt hål omgivet av två vardera ljusare cirklar samt ett cirkelformat avtryck som ansluter till detta längre åt höger. Också den oregelbundna konturen är iögonfallande ³ Scan erstellt nach: Bolʾšakov 2012: 201. Straipsniai / Articles 25 MARIE-LUISE HECKMANN och flera hål (som oftast syns vid kanterna). Pergamentet har en mörkgul färg. Dokumentet ger genom sin klart strukturerade, om än vid första anblicken föga begripliga grundordning ett hieratiskt intryck och väcker på grund av sin främmande karaktär hos somliga betraktare kanske till och med vördnad. Skrivaren förblir till en början okänd, eftersom varken någon underskrift eller något annat tecken på hans individualitet tycks finnas. Frågan är således: Hur spårar man upp denne skrivare? Den hittillsvarande forskningen om tidigmedeltida kungliga och kejserliga diplom bygger framför allt på paleografiska⁴, grafiska, retoriska, semiotiska och symboliska kännetecken (alltså helhetsintrycket och betydelsen hos enskilda element)⁵, på formelanalyser (exempelvis av Intitulatio, Arenga och Narratio)⁶, på sambanden mellan ursprung, rätt, förvaltning och politik (Dispositio och interventionsformler)⁷ samt på analysen av de medeltida kungarnas och kejsarnas herravälde (med stöd av Actum och Datum som medel för itineraranalys)⁸. Även tillkomsten av ett kungligt eller kejserligt diplom diskuteras⁹. Det handlar inte minst om utfärdarnas och mottagarnas andel i det så kallade diktatet av ett diplom¹⁰. Symboler och teckenhandlingar vid användningen av dokumentet som maktsymbol¹¹ diskuteras i den hittillsvarande forskningen liksom signa och andra makttecken¹². Betydelsen av egennamn, som ofta hämtas ur dokument, behandlas däremot endast sporadiskt¹³. Undersökningar av biskopsdokument, som ⁴ Sredinskaja 2014. Om tidigmedeltida skriftlighet, jfr även Hoffmann 1986; Ganz 1990: 36–80; Methoden 1999; Hoffmann 2005; 2012: 160–216. ⁵ Bautier 1984; GS 1996; Kölzer 1998; Worm 2004; Mersiowsky 2015: 44–114, 190–215, del 1. ⁶ Fichtenau 1960, 1986; Patt 2016. Om Intitulatio: Wolfram 1973. Om Arenga: Fichtenau 1957; Neumann 1978; Hausmann, Gawlik 1987. Om Narratio: Merta 1994; Burkhardt 2000; Zwierlein 2016; Heckmann 2014. ⁷ Schetter 1935; Codea 2008. Jfr Finckenstein 1989; Schieffer 1998. ⁸ Müller-Mertens 1980; Bernhardt 1993; Huschner 2003, 2006. ⁹ Mersiowsky 2015: 661–706, 720 f., del 2. ¹⁰ Kruisheer 1979; Johanek 1990; Mersiowsky 2015: 114, del 1. ¹¹ Keller 1998. ¹² Rück 1996; Keller 1997. ¹³ Schlaug 1962; Tiefenbach 1984. 26 Acta Linguistica Lithuanica XC Digital Profiling als Methode der frühmittelalterlichen Diplomatik. Ausgehend von einer Urkunde Ottos I. in St. Petersburg de som nedan används för jämförelse har i regel tillkommit inom den regionalhistoriska forskningen14. En sammanställning som systematiskt registrerar de inre och yttre kännetecknen hos ett grundbestånd av tidigmedeltida urkunder, utvärderar dem jämförande och placerar resultaten i en bredare kontext, framstår mot denna bakgrund som en forskningslucka. Kungliga och kejserliga urkunder från slutet av 800-talet och första hälften av 900-talet utgör ett särskilt lämpligt källkorpus för en sådan undersökning, men innebär på grund av sin höga komplexitet15 också en särskild utmaning. Den metod för skrivprofilering (Digital Profiling) som utvecklats i en nyare hjälpvetenskaplig undersökning syftar till att överbrygga detta hiatus. Dess grundfråga lyder om det, utifrån ett, flera eller alla kännetecken hos en viss kunglig eller kejserlig urkund, går att identifiera en bestämd skrivare. Först presenteras den nya metoden. Därefter identifieras den ansvarige skrivaren för ett diplom utfärdat av kejsar Otto den store, som i dag förvaras i Sankt Petersburg, med hjälp av den nya metoden. Slutligen banar flera tillämpningsexempel för metoden väg för en sammanfattning om biskopar under den tidiga ottoniska tiden som skrivare av kungliga och kejserliga urkunder. I slutanalysen behandlas den nya metodens räckvidd och begränsningar. 2. SKRIVPROFILERING (DIGITAL PROFILING) Skrivprofileringen (Digital Profiling) bygger på ett knippe av femtio kriterier som tillämpas på diplom utfärdade av de fem kungarna respektive kejsarna Arnulph, Ludvig barnet, Konrad I, Henrik I och Otto I. På så sätt ska kontinuiteter och brytningar i diplomatik för tidigmedeltida kungliga och kejserliga urkunder tydliggöras. Undersökningen behandlar särskilt skrivarens andel i framställningen av en urkund. Den drar därvid följande slutsats: ”Diplomets upphovsman – snarare ett individuellt konstverk – känns igen redan på sin stil. Vissa mottagare tycks till och med ha lagt vikt vid att få mästerverk av bestämda konstnärer. Deras 14 T.ex. Wisplinghoff 1954; Johanek 1969; Ludwig 2008; Die ältesten Urkunden 2008. 15 Om de ottoniska urkundernas komplexitet, se Rück 1991; Schulze 2007: 23–40. Straipsniai / Articles 27 MARIE-LUISE HECKMANN Färdigheten [alltså skrivarnas] framträder tydligast i tecken som har nedtecknats med stor övning. Mästaren beaktade dock alltid små förändringar, så att varje stycke blev unikt. Skillnaderna framhäver dessutom att skrivarna ständigt ville utvecklas som konstnärer, utan att ge upp sin omisskännliga stil.“ 16 Om man följer denna tes, rör det sig när det gäller urkundsproducenterna om medlemmar av en höggradigt specialiserad och estetiskt välbevandrad bildningselit. Nyckeln till att hänföra enskilda urkunder till bestämda skrivare ligger – enligt den nämnda undersökningen – i en unik kombination av flera kännetecken. Särskilt uttrycksfulla är här tre signa som återfinns på de flesta kungliga och kejserliga diplom från denna epok: Chrismon, monogram och rekognitionszeichen, alltså tecknen för åkallan av den treenige Guden, för härskarens underskrift och för erkännandet av urkundens formella riktighet och fullständighet. Även de formella delarna av Corroboratio (bekräftelseformlerna) samt antalet och arrangemanget av elementen i eskatokollet (slutdelen av en urkund) är till hjälp vid identifieringen av skrivare. Användbar för att hänföra urkunder till en skrivare är dessutom den språkliga färgningen hos person- och ortnamn, som i regel är latinska (varvid en saxisk-lågtysk, en frankisk-övertysk och en italiensk ljudbildning kan avläsas i ortografin). Även särdrag hos Actum (tidpunkten för rättshandlingen) och Datum (tidpunkten för utfärdandet) samt utvalda grafiska och paleografiska kännetecken (såsom utformningen av signa, användningen av förkortningar, bruket av små och stora bokstäver eller användningen av tironska noter – en antik hemlig skrift – respektive grekiska bokstäver i rekognitionszeichen) ger enligt författaren värdefulla ledtrådar för att ”komma en okänd skrivare på spåren”. 3. URKUNDEN FRÅN ST. PETERSBURG Den urkund som analyseras nedan upprättades den 18 april 969 i Cassana. Utfärdandedatumet och -orten möjliggör en snabb identifiering av stycket som Otto I:s diplom nr 371. Urkunden var under lång tid endast känd från 16 Schnase 2019: 82. 28 Acta Linguistica Lithuanica XC Digital Profiling als Methode der frühmittelalterlichen Diplomatik. Ausgehend von einer Urkunde Ottos I. in St. Petersburg kända genom två yngre avskrifter. Enligt MGH-redaktören Emil von Ottenthal ska deras ordalydelse bygga på ett samarbete mellan de italienska skrivarna B och D. Diktatet förknippas framför allt med It D (alltså Ottos den stores fjärde skrivare i Italien)17. Originaldiplomet trycktes ytterligare en gång år 1913, likaledes efter en av de båda avskrifterna18. År 1937 utgavs det kritiskt i Ryssland och 2012 i Österrike, i båda fallen utifrån originalet som förvaras i Sankt Petersburg19. Urkunden hade någon gång under 1800-talet kommit från Övre Italien till Ryssland och där hamnat i samlingen hos den hjälpv­etenskaplige forskaren Nikolaj Petrovič Lichačëv (1862–1936). Denne medlem av den ryska vetenskapsakademin betraktas som en erkänd specialist på vattenmärken20, vilket passar väl med hans intresse för urkunder från olika epoker. 4. FORMALANALYS Följande yttre och inre kännetecken kan iakttas på urkunden: 1) Den omfattar, med en bredd på 564 mm och en höjd på 414 mm (enligt Ghignoli), en yta på 0,32 m² och har det för tiden brukliga liggande formatet. Kungliga och kejserliga urkunder från Italien under Otto den store (936–976) har ofta en bredd på 500–549 mm; norr om Alperna uppnås ofta 350–499 mm. Även på höjden är urkunder från Italien tendentiellt något större21; 2) Urkunden är vikt fyra gånger på höjden och fyra gånger på bredden. Detta har varit ett standardförfarande sedan slutet av 800-talet och förekommer i fallet It B, en av de två skrivare som antas ha medverkat vid urkunden, ytterligare minst två gånger22; 17 ÄdG 508 f. (= MGH D O I. 371). 18 Gabotto et al. 1913: 102–104, Nr. LXV. 19 Anninskij 1937: 141–150 (ryska), 151–160 (latin). Ghignoli 2012: 245–247 (latin). Vgl. Nowak, Weigl 2017: 396, Nr. 13 f. 20 Bol’šakov 1993: 201, Nr. 481; 2012: 259; Sredinskaja 2014: 113. 21 Schnase 2019: 281 f., tabell 129: DD O I. 243 (428: 500), 334. 356 (434: 467), 357. 378 (470: 520), 390. 407. 408. 410. D O II. 17 (470: 551). Vgl. även ibid.: 121 f. 22 Ibid.: 154, 190, 342, tabell 49, 99, 149. Straipsniai / Articles 29 MARIE-LUISE HECKMANN 3) Det Chrismon består paleografiskt sett av ett inrullat diagonalstreck och en enkel stapel, som genomskärs av ett likbent diagonalkors²³; 4) Signumraden (ett bevis på urkundens formella korrekthet och fullständighet) börjar förskjuten i förhållande till rekognitionsraden (ett bevis på urkundens formella motkontroll), nämligen ungefär på samma position som det centralt placerade monogrammet; 5) Den är dessutom indragen åt höger och markeras ytterligare genom ett längsgående streck; 6) Monogrammet har ett rombformat O och ingen stapel; 7) Ordet subscript befinner sig mellan härskarnamnet och epitetet; 8) Varken ett rekognitionszeichen eller et-ligaturen saknas; 9) Det ursprungligen genomtryckta sigillet befann sig till höger om signum- och rekognitionsraden. Dess diameter uppgick till cirka 47 mm och ska antingen ha varit identiskt med Ottos I:s andra eller fjärde kungliga sigill²⁴; 10) Sigillavtrycket till höger om dess tidigare position låter förmoda att sigillet har gått förlorat med tiden. Den åt höger indragna signumraden (4), avsaknaden av rekognitionszeichen (8), det förkortat återgivna ordet subscript (7) samt nivåskillnaden mellan signum- och rekognitionsraden (5) visar Italien som skriverhemland²⁵. Inte bara Chrismons form (1) och markeringen av signumraden (4), utan även bokstaven S, som bildar en slags stavkrök, börjar på underlängden och ofta avslutas med en slinga i överlängden²⁶, är till hjälp vid identifieringen av skrivaren. Därtill kommer den typiska bekräftelseformeln hos den eftersökta skrivaren. Här bör påpekas att corroboratio i Ottos I:s kansli består av upp till sju delar. Till dessa hör: 1) beslutsformel; 2) verksamhetsformel; 3) evighetsformel; 4) trohetsformel; 5) skrivorder; 6) bestyrkandeformel och 7) beseglingsorder. Ju högtidligare härskarens urkund var, desto fler delar innehåller corroboratio. Corroboratio kan också återges för analysen med hjälp av typiska talkombinationer. Därvid gäller: Ju längre sifferföljden är, desto högtidligare är diplomet. Men det finns ²³ De viktigaste kännetecknen för en identifiering av skrivaren är satta i kursiv stil. ²⁴ Ghignoli 2012: 239 f. Annorlunda: Schnase 2019: 265, Tabell 117. Enligt detta förekommer i urkunder av skrivaren S O I. 22 för det mesta Ottos I:s fjärde sigill. ²⁵ Schnase 2019: 133 f. ²⁶ Ibid.: 105. 30 Acta Linguistica Lithuanica XC Digital Profiling als Methode der frühmittelalterlichen Diplomatik. Ausgehend von einer Urkunde Ottos I. in St. Petersburg även individuella skillnader, beroende på skrivarnas språkliga färdighet och stilkänsla²⁷. Vikningar Chrismon Placeringarna av signum-, rekognitions- och apprektionsraderna samt monogrammets form (eschatokoll) Placeringen av sigillavtrycket Abb. 2 a–d: D O I. 371 (detaljer) Bekräftelseformeln består i det föreliggande fallet av fyra led och lyder: Et ut verius credatur diligentiusque ab omnibus observetur, manu propria roborantes anulum nostrum inferius imprimo iussimus. På svenska betyder det ungefär: ”För att den ska hållas för sann och noggrant iakttas av alla har vi befallt att bekräfta urkunden med egen hand och trycka vårt sigill längre ned.” Corroboratio börjar, med hänsyn till det nämnda schemat, med beslutsformeln (1) Et ut verius credatur. Därefter följer trohetsformeln (4) diligentiusque ab omnibus observetur, handlingsformeln (2) manu propria roborantes och beseglingsbefallningen (7) anulum nostrum inferius imprimo iussimus. Formuleringen är fullt typisk för den eftersökta skrivaren²⁸ och kan för enkelhetens skull kodas med nummerserien 1, 4, 2, 7. Som antalet fyra led visar tyder diplomets Corroboratio dessutom på en viss högtidlighet i rättighetsförläningen. ²⁷ Jfr därom: 70–72, 84–86, 139–146. ²⁸ Ibid.: 307 f., tabell 141. Jfr ibid.: 105 f. Straipsniai / Articles 31 MARIE-LUISE HECKMANN 5. IDENTIFIERING AV SKRIVAREN Som en sammanvägning av de nämnda och ytterligare kännetecken visar rör det sig beträffande skrivaren av urkunden nr 371 om Humbert av Parma. Humbert är ingen okänd person inom diplomatik. Han har inte bara författat flera diplom, utan även några biskopsurkunder, vars skriftliga kännetecken ingående behandlas i en nyare italiensk studie29. Forskningen hade redan sedan en längre tid, på grundval av en rekonstruktion av den kungliga itinerarien och andra indicier, misstänkt att den skrivare som av Sickel betecknades som It B var identisk med biskopen och den senare ärkebiskopen av Parma. Föreställningen om skrivaren som en ”underordnad kanslibiträde” har sedan dess alltmer ifrågasatts30. Den presenterade analysen stärker detta antagande. Det Petersburgska fyndet passar väl in i den nämnde skrivarens itinerarium31. Beläggen för denne skrivares verksamhet visar Övre och mellersta Italien som verksamhetsområde, medan dateringarna 31 januari 965 och 29 juli 972 markerar de tidsmässiga gränserna för framställningen av urkunder på härskarens uppdrag32. Medräknat urkunden från Sankt Petersburg skrev Humbert av Parma knappt tjugo (alltså omkring fyra procent av alla) urkunder av Otto I samt minst ett diplom av Otto II33. Som ytterligare belägg för identifieringen av den sökte skrivaren med Humbert av Parma ska kort presenteras ett annat diplom från hans skrivstuga. Utformningen av Chrismon och monogram samt placeringen av de tre konstitutiva raderna (signumraden, rekognitionsraden, Apprec a tio) i eskatokollet i D O I. 356 är genomgående jämförbara med fyndet i D O I. 37134. 29 Ghignoli 2015. 30 Huschner 2003: 101–112; 2006: 362–364; 2015: 208. Annorlunda: Hoffmann 2005: 461–463. 31 Schnase 2019: 192, tabell 102: DD O I. 274, 334, 356, 357, 378, 390, 407, 408, 410; D O II. 17. 32 A. a.: 244 f., tabellerna 102 f.: datum- och actusorter: San Ambrogio: D O I. 274, Benevent: D O I. 356. D O II. 17; grevskapet Penne: D O I. 357; Cassano: D O I. 371; Percena: D O I. 378; Ravenna: DD O I. 407, 410; Rom: D O I. 408. 33 DD O I. 274, 334, 356, 357, 378, 390, 407, 408, 410; D O II. 17. Jfr Schnase 2019: 243, tabell 101 respektive 244, tabell 102. Enligt Huschner 2003: 101 f. dessutom DD O I. 239, 243, 337, 339, 371, 373, 401 (?), 413, 414. 34 D O I. 356; Lichtbildarchiv (= LBA) 3835. Dessa och de övriga avbildningarna av urkunder (delvis lätt modifierade) enligt: https://lba.hist.uni-marburg.de/ (senast konsulterad: [åtkomst 5.12.2023]). Lichtbildarchiv Älterer Originalurkunden tackas för dessa och ytterligare avbildningar som är fria att använda. 32 Acta Linguistica Lithuanica XC Digital Profiling als Methode der frühmittelalterlichen Diplomatik. Ausgehend von einer Urkunde Ottos I. in St. Petersburg Fig. 3: D O. I. 356 (968 II 15, Benevent)35 På diplomet för klostret Hersfeld från den 15 februari 968 har även sigillet bevarats. Det rör sig i detta fall om Otto I:s femte sigill. Fig. 4: Otto I:s femte sigill (968 II 15, Benevent)36 35 LBA 3835. 36 HStAM Best. Urk. 56 Nr. 2844. För identifieringen av sigillet, jfr Posse 1909: tavla 41. Marburgs statsarkiv tackas för att ha tillhandahållit förlagan för publiceringen. Straipsniai / Articles 33 MARIE-LUISE HECKMANN 6. SKRIVAREGENSKAPER En översiktlig genomgång av ytterligare åtta diplom av Otto I och flera samtida biskopsurkunder ska visa stringensen i metoden för skrivarprofilering som verktyg för att identifiera hittills okända skrivare. Alla de nu presenterade kungliga eller kejserliga urkunderna kan lätt skiljas från Humbert av Parmas produkter genom signas form och placeringen av eskatokollets tre rader. Som kan visas härrör de från ärkebiskoparna Brun av Köln37, Heinrich av Trier38 och Willigis av Mainz39. Dessa tre skrivare utfärdade vardera mer än tjugo kejserliga urkunder. De var verksamma under Otto I:s tidiga, mellersta respektive sena regeringstid, vilket gör dem till ett slags ”ledfossil” för undersökningen, eftersom det finns ett större antal belägg för var och en. I det första fallet handlar det om två diplom av Otto I., som ska ha upprättats av hans yngre bror Brun. Brun döljer sig sannolikt bakom den sigillbeteckning BA40 som används inom diplomatik. Om denna identifiering är riktig kan Hessen, Sachsen och mellersta Rhenlandet betraktas som hans huvudsakliga verksamhetsområden. Brun hade därmed en jämförelsevis stor överregional rörelseradie, vilket väl stämmer överens med hans verksamhet, belagd genom andra källor41. Brun är belagd i kungens kansli som kansler, ärkekansler och ärkekaplan. Efter sin verksamhet som kungens skrivare (943–953) skulle han, om identifieringen stämmer, ha varit ärkebiskop av Köln (953–965). Under sitt pontifikat upphöjde han flera kleriker ur sin omgivning eller även munkar ur den ”Gorzer reformen” till biskopar i sitt stift. Dessutom verkade han – helt i Regnum och Sacerdotiums anda – som hertig av Lothringen42. Analysen av Corroborationes i de kungliga urkunder som sannolikt utfärdats av Brun understryker att skrivaren behärskade den högstämda till högtidliga urkundsstilen43. Ett exempel på högstämd stil är exempelvis följande 37 Om Brun av Köln, vgl. Wolf 1989; Schwenk 1995 och Schwenk 1995a. 38 Om Heinrich av Trier, vgl. Ries 1969. 39 Om Willigis av Mainz, vgl. Büttner 1975; Heinemeyer 1976; Goez 1990; Hehl 2000; Heckmann 2011; Haarländer 2014. 40 Skrivare nr 4, efter: Schnase 2019: 242, Tabelle 101. 41 Källorna till Bruns verksamhet som ung klerk är i övrigt tämligen sparsamma; Schwenk 1995a: 100. 42 Schwenk 1995 och Schwenk 1995a. 43 Vgl. Schnase 2019: 303 (1267), 305 f. (13267), 306 (1234276, 1423267), 307 (14267, 124267), 308 (567), 310 (127), 316 (56713242), Tabelle 141. 34 Acta Linguistica Lithuanica XC Digital Profiling als Methode der frühmittelalterlichen Diplomatik. Ausgehend von einer Urkunde Ottos I. in St. Petersburg Bekräftelseformeln i ett diplom genom vilket kungen den 7 februari 950 i Worms skänker klostret St. Gallen tre gårdar. Här heter det: Iussimus quoque inde hoc presens preceptum conscribi per quod volumus firmiterque iubemus, ut hec nostre traditionis condonatio amodo et deinceps omni tempore firma stabilisque permaneat sine ullius contradictionis obstaculo, manu propria nostra firmatum anuliq ue nostri inpressione (!) sigillatum (5, 1, 2, 4, 5, 6, 7)⁴⁴. Bara två dagar senare bekräftades en urkund genom vilken kungen bekräftar klostret Pfäfers valrätt och immunitet. Formeln, som hämtats från en föregående urkund, lyder i detta fall: Et ut hec auctoritas huius emunitatis [troligen korr. från imunitatis] ac confirmationis nostre firmior habeatur et per futura tempora a fidelibus nostris verius credatur et diligentius observetur, manu propria subter eam confirmavimus et anulo nostro [nostro ovanför raden] sigillari iussimus (1, 2, 3, 4, 2, 7, 6)⁴⁵. • Code 127: D O.I. 97 – Ägobyte, Magdeburg, 948 III 30 • Code 1267: D O.I. 77 – Överföring av höghetsrättigheter (regalia), Frohse, 946 V 30 • Code 13267: D O.I. 100 – Klosterskänka, Aachen, 948 IV 30 • Code 124267: D O.I. 164 – Överföring av höghetsrättigheter (regalia) och gåva, Quedlinburg, 953 IV 21 • Code 1423267: D O.I. 64 – Gåva av kungligt länsgods, Allstedt, 945 V 1 Abb. 5: Högtidlighet och rättshandling i utvalda urkunder av Otto I. Av formelmaterialet i Corroboratio kan man för övrigt inte bara utläsa en skrivares personliga preferenser, utan även utbytesrelationer mellan enskilda eller flera skrivare⁴⁶. En noggrannare ⁴⁴ ÄdG 202 (D O.I. 119). ⁴⁵ ÄdG 203 (D O I. 120). ⁴⁶ Den fyrledade formeln 1, 2, 6, 7 används dessutom av skrivarna 1, 2, 5, 11, 15, 29 och 30, den femledade formeln 1, 3, 2, 6, 7 används även av skrivarna 1, 2, 3, 11, 23, 25, 30, 32, 33 och 35, den sexledade formeln 1, 2, 3, 4, 2, 7, 6 är även känd hos skrivarna 12, 24, 30 och 36, 1, 4, 2, 6, 7 används särskilt ofta av skrivarna 22, 23, 24, dessutom av skrivarna 3, 4, 16, 26, 27, 28 och 32, 1, 2, 4, 2, 6, 7 används även av skrivarna 22, 24 och 26. Vgl. Schnase 2019: 302–317: Tabelle 141. Stráipsniai / Articles 35 MARIE-LUISE HECKMANN närmare undersökning kräver frågan om vissa formuleringar föredrogs för vissa rättshandlingar. Två ytterligare exempel på urkunder av skrivaren Brun av Köln följer. Abb. 6: D O I. 120 (950 II 9, Worms)⁴⁷ Som särskilda yttre kännetecken för de diplom som Brun av Köln framställde åt sin bror Otto I. kan följande anges: Av layouten framgår att hela urkundstexten är vänsterställd. Kontext och eskatokoll är tydligt åtskilda från varandra. Sigill och rekognitionszeichen upptar den högra tredjedelen av det (helt eller till stor del) tomma mittbandet, som skiljer protokoll och kontext från eskatokollet. Om man jämför utformningen av eskatokollet i de kungliga urkunder som kan tillskrivas Brun som skrivare, framgår flera saker: Signums- och rekognitionsraden ligger i tio fall på samma ⁴⁷ St. Gallen, klosterarkiv, urkunder Pfäfers (861–1500) 0000.32, in: Monasterium.net, URL </mom/CH-StiASG/StiAPfae/0000.32/charter>, accessed at 2024-02-26Z. Klosterarkivet St. Gallen tackas för tillståndet att publicera. 36 Acta Linguistica Lithuanica XC Digital Profiling als Methode der frühmittelalterlichen Diplomatik. Ausgehend von einer Urkunde Ottos I. in St. Petersburg höjd; i ytterligare elva fall avgränsar signumsradens underband rekognitionsraden upptill, och endast i ett exempel ligger rekognitionsraden betydligt lägre än signumsraden48. Monogrammet återfinns i 14 fall mellan härskarnamnet och epitetet och endast i ett fall i epitetet49. Det kungliga sigillet befinner sig eller befann sig i 18/22 fall till vänster om rekognitionszeichen50. I 15 fall används Otto den stores första sigill. Detta motsvarar den tidiga tillkomsttiden för diplomen51. Chrismon, som består av båge och skaft, kan tydligt särskiljas från andra chrismata: bågen har en kringelformad utsmyckning som mynnar ut i de fyra benen på ett ”X”. Skaftet består av en slingrande linje, ofta försedd med enskilda tironiska noter. Det innehåller i regel en mittskåra med ett notfält nedtill52. Rekognitionszeichen är två-, fyra- eller femvåningsbyggt. I 10/20 fall urskiljer man en mittskåra, ett åttformslingeband och ett fält med tironiska noter. De återstående tio rekognitionszeichen är utformade på liknande sätt53. Kungens monogram består av två stora T som är sammanbundna genom en längsgående balk. Denna skärs mitt itu av en horisontal, som upptill och nedtill avslutas i var sitt litet rombformat O (hädanefter betecknat som T8T)54 I paleografin sticker föga ut: den första raden, signumsraden och rekognitionsraden framträder alltid i elongata, medan dateringsraden, liksom den övriga urkundstexten, är skriven med diplomatisk minuskel. För förkortade dagangivelser samt månadsbeteckningar används ofta versaler55. Som framträdande bokstäver ska A och G nämnas: Bokstaven A är i tolv fall öppen och har ett runt vänster- och ett runt högerskaft; i ytterligare nio fall är den likaså öppen, dock med ett böjt vänster- respektive högerskaft56. Bokstaven G är i 19/24 fall rund och har en sluten övre och en avrundad nedre båge; i ytterligare tre fall är den likaså 48 Vgl. Schnase 2019: 286, Tabelle 133. 49 Vgl. ebd.: 285, Tabelle 132. 50 Vgl. ebd.: 287, Tabelle 135. 51 Vgl. ebd.: 344 f., Tabelle 148. 52 Vgl. ebd.: 317, 319 f., Tabelle 142. 53 Vgl. ebd.: 327, 329, 333, Tabelle 145. 54 Vgl. ebd.: 325, Tabelle 143: ”keine Haste, rautenförmiges o[,] T8T“ (4 Urkunden), […] ”linkschwingende Haste, rautenförmiges o[,] T8T“ (14 Urkunden). 55 Vgl. ebd.: 269 f., Tabelle 117. 56 Vgl. ebd.: 266, Tabelle 114. Straipsniai / Articles 37 MARIE-LUISE HECKMANN rund och har en sluten övre och en konkav nedre båge57. Abb. 7: D O I. 126 (950 VII 16, Nim­burg)58 57 Vgl. ebd.: 263, Tabelle 112. 58 LBA 2666. 38 Acta Linguistica Lithuanica XC Digital Profiling als Methode der frühmittelalterlichen Diplomatik. Ausgehend von einer Urkunde Ottos I. in St. Petersburg Abb. 8: Urkund av ärkebiskop Brun av Köln för St. Caecilien (962 XII 25, Köln)59 Om man jämför de nämnda diplomen med en urkund som Brun utfärdade som ärkebiskop för Kölnklostret St. Cäcilien, visar det paleografiska resultatet en hög överensstämmelse i st-ligaturen. I biskopsurkunden används dessutom, liksom i de kungliga urkunderna med endast mycket få undantag60, ett öppet, runt a. Även skrivduktusen är jämförbar; bokstäverna är i alla tre fall starkt uppåtriktade och det finns öglor i f-hasten och s-hasten. Hasten i b, d och l avslutas däremot alltid i bågar som löper åt höger. Radavstånden är 59 HStA Köln HUA nr 3a. Vgl. Oediger 1978: 138, nr 449. LBA 9174. 60 Så i ordet mancipia och i namnet Hartger i vittneslängden. Straipsniai / Articles 39 MARIE-LUISE HECKMANN jämnt utformade i alla tre urkunder. Det finns i varje fall tillräckligt med utrymme mellan underlängorna på en rad och överlängorna på den följande raden. Radplaceringen, textens vänsterställning och de likartat utformade chrismata i biskopsurkunden respektive i Otto I:s diplom, som tillskrivs Brun, gör identifieringen av Brun som skrivare plausibel. Biskopsurkunden visar emellertid – med avvikande skrift – att kanslern Meginhero skrev den och att ärkebiskopen egenhändigt bestyrkte den. Här heter det: Ego Bruno dei gratia archiepiscopus hanc cartam a Meginhero cancellario scriptam manu propria sigillo impresso confirmavi. Denna aspekt diskuteras längre ned. Abb. 9: D O I. 200 (959 IV 9, Quedlinburg)⁶¹ ⁶¹ LBA 10560. 40 Acta Linguistica Lithuanica XC Digital Profiling als Methode der frühmittelalterlichen Diplomatik. Ausgehend von einer Urkunde Ottos I. in St. Petersburg Abb. 10: D O I. 206 (960 II 12, Frankfurt)⁶² I det andra fallet som ska presenteras visar sig den senare ärkebiskopen Heinrich av Trier (956–964) vara urkundsproducent. Inom diplomatik bar han hittills sigillbeteckningen LF⁶³. Heinrichs av Triers urkunder kan identifieras genom följande kännetecken: 1. Chrismon och rekognitionszeichen utgör ändpunkterna på en diagonal axel från övre vänster till nedre höger; 2. igelkottsformat Chrismon; 3. flervåningsrekognitionszeichen vars fält är försedda med olika skrafferingar och ornamentala mönster; 4. kungens ⁶² LBA 10031. ⁶³ Identifiering efter Schnase 2019: 242, Tabelle 101. Straipsniai / Articles 41 MARIE-LUISE HECKMANN monogram består av två T som nedtill avslutas i romber (för bokstaven o) och är förbundna med varandra genom en tvärbalk; 5. protokoll, kontext, signums- och rekognitionsrad respektive apprecieringsrad är tydligt åtskilda från varandra; 6. signums- och rekognitionsrad står på samma linje; 7. signumsraden är indragen åt vänster; 8. den andra raden uppifrån är indragen åt höger; 9. c innehåller en överslinga som utsmyckning. En biskopsurkund av Heinrich I. av Mainz från 964 används som jämförelse. Abb. 11: Urkund av biskop Heinrich I. av Mainz (964)64 Den uppvisar i det paleografiska resultatet (duktus, förkortningar och utsmyckningar i den diplomatiska minuskeln samt elongatan) en viss likhet med kungens båda diplom65. Texten i Corroboratio och Chrismon är däremot tydligt annorlunda utformade. I Corroboratio framträder texten i stor utsträckning med majuskelskrift: Ego Heinricus dei gratia Trevirorum licet indignus archiepiscopus hoc signum propriis manibus feci. 64 LBA 7262. 65 Om duktusens roll i paleografin, vgl. Mažuga 2022. 42 Acta Linguistica Lithuanica XC Digital Profiling als Methode der frühmittelalterlichen Diplomatik. Ausgehend von einer Urkunde Ottos I. in St. Petersburg I det tredje fallet, som ska understryka skrivprofilering som metod för att identifiera en skrivare, handlar det om tre diplom av Otto I. respektive hans son Otto II., som kan tillskrivas Willigis av Mainz (975–1011) under hans verksamhetstid som skrivare. Hittills löd hans sigillbeteckning WC66. Abb. 12: D O I. 423 (972 X 18, Nierstein)67 66 Identifiering efter Schnase 2019: 242, Tabelle 101. 67 LBA 2700. Straipsniai / Articles 43 MARIE-LUISE HECKMANN Abb. 13: D O II. 27 (972 X 18, Nierstein)68 LBA 2701. 44 Acta Linguistica Lithuanica XC Digital Profiling als Methode der frühmittelalterlichen Diplomatik. Ausgehend von einer Urkunde Ottos I. in St. Petersburg Abb. 14: D O II. 44 (973 VI 27, Worms)69 För de tre diplom som Willigis av Mainz framställde som skrivare kan stora överensstämmelser konstateras i utformningen av Chrismon, monogram samt signums- och rekognitionsrad. Dessutom är det paleografiska resultatet väl jämförbart. Det kännetecknas bland annat av slingbildning i förkortningar och ligaturer. Chrismon består i alla tre urkunder av en båge med tre s-noter och påsatta våglinjer. Skaftet är likaså försett med våglinjer70. Monogrammet består till vänster och höger vardera av ett 69 LBA 2705. 70 Vgl. Schnase 2019: 317 f., Tabelle 142 (S O I. 32). Artiklar / Articles 45 MARIE-LUISE HECKMANN stort T, som är förbundna med varandra genom ett likarmat kors. Korsets vertikala balk avslutas upptill och nedtill i ett litet o. Denna form av monogram är emellertid – vilket bör beaktas – belagd för minst 16 av de omkring femtio kända skrivarna under Otto den store71. Signums- och rekognitionsraden sträcker sig i alla tre nämnda fall över två rader och fyller utrymmet mellan kontext och apprecatio. De börjar vänsterställt på samma linje som textblocket med protokoll och kontext. Ärkebiskop Willigis av Mainz (975–1011) verkade som skrivare åt Otto I. från den 11 april 965 till den 25 januari 97572. För bekräftelsen av kungliga urkunder föredrog han formelmaterial som i endast ett fall består av två led, men annars av fem, sex eller till och med åtta led73. Detta resultat understryker inte bara skrivarens stora språkliga förmåga, utan visar också på ett mångsidigt utbyte med andra skrivare under Otto I:s senare tid. Formler som slutar med koderna 2, 6, 7; 5, 6, 7 eller 5, 7, 6 var nämligen särskilt populära bland skrivarna under denna epok. 7 OTTONISKA BISKOPAR SOM SKRIVARE Som slutsats av det hittills sagda ligger det nära till hands att också betrakta skrivarna som grupp. De presenterade fallstudierna står – vilket redan antytts med uttrycket ”ledfossil” – uppenbarligen för tre skrivargenerationer som under Otto I. avlöste varandra. Bytet av skrivare skedde varje gång när den sachsiske och frankiske kungens välde utvidgades; först efter Italien 951; därefter vid kejsarkröningen 962; och slutligen genom Otto II:s giftermål och ranghöjning med den bysantinska prinsessan Theophanu 967. De flesta skrivare kom från högadeln och kallades någon gång till biskopar. Deras tjänst vid framställningen av kungliga eller kejserliga urkunder skedde sekventiellt, alltså antingen när kungen årligen besökte en viss region eller när han kallade prelaterna att under en viss tidsperiod ingå i hans följe74. 71 Vgl. ebd.: 325, Tabelle 143. 72 Vgl. ebd.: 244, Tabelle 102. 73 Vgl. ebd.: 302 (12), 305 (13267), 308 (124267), 309 (12567), 312 (12576, 132576), 313 f. (1242576), 314 (14323267), 315 (12342567, 143242567). 74 Vgl. ebd.: 246–249, Tabelle 104. 46 Acta Linguistica Lithuanica XC Digital Profiling als Methode der frühmittelalterlichen Diplomatik. Ausgehend von einer Urkunde Ottos I. in St. Petersburg I enlighet med denna slutsats redovisas nedan i tabellform skrivarna hos Arnulf av Kärnten, Ludvig barnet, Konrad I. respektive Otto den store, och resultaten för var och en analyseras. Abb. 15: Skrivarna hos Arnulf av Kärnten, Ludvig barnet och Konrad I. Det framgår att kungens skrivare vid övergången från 800- till 900-talet antingen kom från kloster eller biskopsskolor. Av de två följande tabellerna, som jämförelse för Otto I:s regeringstid, kan man dra följande slutsats: Majoriteten av Otto I:s skrivare tjänstgjorde hos honom i ett till fem år, ibland till och med tio år. Längst är Tuto av Paderborn belagd, med trettio års skrivartjänst för kungen. Många skrivare förekommer däremot endast en gång, vilket dels beror på överleveransens tillfälligheter, dels på det stora antalet hittills oidentifierade skrivare (minst 32/67). Strai̯psniai / Articles 47 MARIE-LUISE HECKMANN Abb. 16: Skrivare och antal urkunder under Otto I. (Skrivare som delvis även var verksamma under Heinrich I. respektive Otto II.) Omkring trettio av de cirka femtio skrivarna under Otto I. var eller blev biskopar; en av dem blev till och med påve, sju var munkar, däribland två abboter, eller världskleriker. Två är belagda som kansler. Även om dessa siffror endast kan återge tendenser, visar överlappningarna mellan utfärdandedatumen för kejsardiplomen och biskoparnas ämbetsperioder att det faktiskt fanns ett ansvar för båda verksamheterna. Det faktum att framställningen av härskardiplom kunde äga rum både före och under en skrivares ämbetstid som biskop visar att urkundsproduktionen inte utgjorde ett eget karriärstadium. Om man däremot tar hänsyn till den tidsmässiga aspekten vid jämförelsen och betraktar hovet som ett mobilt personförbund, visar sig biskoparna vara ett regionalt element i den kungliga herraväldespraxisen, som genom utdelandet av kyrkogods och herraväldesrättigheter alltid förblev bundet till de respektive stiften. Samtidigt tillhörde biskoparna en högspecialiserad elit, vars utbildning, förberedelse och vidareutbildning ägde rum vid biskopsskolorna och i biskopssätenas omgivning. I vilken utsträckning samma skrivare ansvarade för juridiska och liturgiska skrifter är fortfarande en öppen fråga. Bok- och kansliskrifter 48 Acta Linguistica Lithuanica XC Digital Profiling als Methode der frühmittelalterlichen Diplomatik. Ausgehend von einer Urkunde Ottos I. in St. Petersburg skiljer sig delvis avsevärt från varandra, och antalet belägg från ett och samma biskopssäte är i regel ”tämligen litet”⁷⁵. Abb. 17: Otto I:s skrivare och deras ämbetsperioder som biskopar (skrivare som delvis även var verksamma under Heinrich I. respektive Otto II.) Biskoparna under den ottoniska tiden står, betraktade som helhet, för en nära sammanflätning av Regnum och Sacerdotium, sådan den hade börjat framträda sedan det tidiga 800-talet och sedan nådde sin höjdpunkt i mitten av 1000-talet. Denna nära förbindelse skulle först vid övergången till 1100-talet brytas sönder genom den gregorianska kyrkoreformen. Ur denna utveckling växte så småningom påvliga urkunders båda grundformer fram (bulla, mandat), vilka – med början under Leo IX:s pontifikat (1049–1954) – uppvisar särskilda sigill, egna signa, ett fast format (stående rektangulärt i stället för liggande rektangulärt), vissa vikningar, standardiserade skrifter beroende på användning samt fasta formuleringar⁷⁶. ⁷⁵ För en jämförelse skulle exempelvis bestånden i Bamberg, Köln, Karlsruhe, Magdeburg, München och Trier vara värdefulla, kanske även i Friuli, Merseburg, Naumburg och Zürich. ⁷⁶ May 1995; Frenz 2000: 15–58; Rück 2000; Čirkova 2007, 2010. Straipsniai / Articles 49 MARIE-LUISE HECKMANN 8. MÖJLIGHETER OCH GRÄNSER FÖR SKRIVARPROFILERING Den presenterade undersökningens kärntes är att tidigmedeltida kungliga eller kejserliga diplom är individuella konstverk och att deras producenter är unika konstnärer som kan identifieras till namnet. Denna kärntes kan framför allt stärkas när ett större ensemble av jämförelseobjekt föreligger, vilket på grundval av flera överensstämmande kännetecken kan tillskrivas en skrivare. En oumbärlig förutsättning för skrivarprofilering är således ett stort antal olika kännetecken och ett visst antal jämförelseobjekt. Som konstitutiva för identifieringen av skrivare under Otto den stores regeringstid visade sig signa (för det mesta rekognitionszeichen, ofta Chrismon, ibland även monogrammet) samt placeringen av signums- och rekognitionsraderna. Dessutom är Actum och Datum, som analyseras med hjälp av en itineraranalys, särskilt lämpliga för att ytterligare stödja identifieringen av en skrivare. Mindre individualiserade framstår skrifterna, användningen av versaler och gemener, förkortningarna och ligaturerna, alltså de paleografiska kännetecknen hos tidigmedeltida kungliga och kejserliga urkunder. Genom registreringen av kännetecknen kunde man åtminstone urskilja preferenser för vissa bokstavstyper eller även för vissa skrivsätt (duktus) hos en eller flera skrivare. Den från handskriftsforskningen kända scriptoriumstesens (Bernhart Bischoff) bör mot denna bakgrund framöver också beaktas för urkundsframställningen. Med andra ord: Vad specifika kännetecken som initialer, utmärkelsetexter, utformningen av skrivutrymmet eller pergamentets missfärgning betyder för lokaliseringen av ett scriptorium, det kan kanske också sägas om den regionala placeringen av en grupp urkunder. För detta är det aktuella setet av versaler och gemener, förkortningar och ligaturer, kanske även användningen av utmärkelsetext (elongata) och slingbildningen hos vissa bokstäver till hjälp. Som en egen observation bör fastslås att de båda jämförande biskopsurkunderna av Brun av Köln respektive Heinrich av Trier uppvisar var och en en avvikande skrift inom Corroboratio. Den 50 Acta Linguistica Lithuanica XC Digital Profiling als Methode der frühmittelalterlichen Diplomatik. Ausgehend von einer Urkunde Ottos I. in St. Petersburg tillhörande texten framhäver i båda fallen bekräftelsens egenhändighet⁷⁷. Den språkliga färgningen hos orts- och personnamn behöver liksom användningen av tironiska noter och grekiska bokstäver i rekognitionszeichen undersökas noggrannare. Den tillåter dock åtminstone slutsatsen att ett medvetet tillvägagångssätt tillämpats samt att de berörda skrivarna hade en mycket god utbildning. Här skulle en noggrannare lokalisering av en förmodad urkundsproducent i närheten av en motsvarande biskopsskola kunna skärpa argumentationen ytterligare. Formelmaterialet i Corroboratio står i den presenterade undersökningen för bredden i de stilistiska färdigheterna och korrelerar möjligen med rättshandlingen. Det motsvarar därvid snarare stilistiska vanor hos skrivargrupper än att det skulle visa individuella tal- eller skrivsätt. Det finns dock undantag. Skrivarprofilering som metod har ändå öppnat nya frågeställningar och perspektiv. Så utgör kanske det från salisk tid belagda ”egendiktatet i Arenga”, alltså ett individuellt kännetecken som hittills tillskrivits utfärdaren, ytterligare ett användningsfall för skrivarprofilering. Eller provokativt frågat: Var det biskopen (Leo av Vercelli) och inte kungen (Heinrich II.) som var skrivaren av det välkända diplomet D H II. 34⁷⁸? Bilaga⁷⁹ SOI. 4: Ottos I:s fjärde skrivare Identifiering: Brun av Köln⁸⁰ Sigel: BA Exempel: DD O I. 120, 126 ⁷⁷ Jfr även Ghignoli 2015: 69–78. ⁷⁸ Annorlunda: Hoffmann 1988: 415. ⁷⁹ I bilagan sammanställs exemplariskt några uppgifter för två skrivarprofileringar. Anhopningar av kännetecken eller andra särdrag är satta i kursiv stil. ⁸⁰ Jfr Schnase 2019: 242, Tabell 101. Straipsniai / Articles 51 MARIE-LUISE HECKMANN Inre kännetecken Sammanlagt är 25 original kända⁸¹ → Skrivare för cirka fem procent av alla Ottos I:s urkunder Datum och actumort: Frankfurt (5), Aachen (2), Allstedt (2), Balgstädt (1), Busendorf (1), Dahlum (1), Elten (1), Frohse (1), Ingelheim (1), Kissenbrück (1), Magdeburg (3), Nimburg (1), Quedlinburg (1), Salz (1), Wallhausen (1), Worms (2)⁸². → Hessen, Mellersta Rhenlandet och Sachsen som föredragna verksamhetsområden (relativt stor rörelseradie) Vistelser: Balgstädt: D O I. 55 (943 V 24); Kissenbrück: D O I. 56 (944 II 29); Allstedt: D O I. 57 (944 V I); Elten: D O I. 59 (944 VII 18); Allstedt: D O I. 65 (945 V 4); Magdeburg: D O I. 69 (945 VI 11); Frohse: D O I. 77 (946 V 30); Frankfurt: D O I. 83A och B (946 XI 28, 2 original), Salz: D O I. 87 (947 II 14); Magdeburg: D O I. 96 (948 III 27), D O I. 97A och 97B (948 III 30, 2 original); Aachen: D O I. 100 (948 IV 30), D O I. 102 (948 V 2); Ingelheim: D O I. 103 (948 VI 11); Frankfurt: D O I. 109 (949 II 2); Dahlum: D O I. 116 (950 I 1); Busendorf: D O I. 117 (950 I 18); Worms: D O I. 119 (950 II 7), D O I. 120 (950 II 9); Nimburg: D O I. 126 (950 VII 16); Wallhausen: D O I. 134 (951 VII 28); Frankfurt (med Ottos I:s sjätte sigill): D O I. 159 (952 XII 30), D O I. 160 (953 I 1)⁸³. → Knappt tio års skrivverksamhet (943–953) före upphöjelsen till ärkebiskop av Köln (953–965) Formulär Interventionsformler: (adire) nostram postulantes regalitate (1), interventionibus obtemperatoris (1), interventionibus, cum consensu (1), ⁸¹ Jfr. ibid.: 243, tabell 102. Dessutom DD O I. 64 (Allstedt, 945 V 4) och 164 (Quedlinburg, 953 IV 21) som avskrifter, vilka BA tillskrivs på grundval av dikteringen. ⁸² Jfr. ibid.: 244, tabell 103. ⁸³ Jfr. ibid.: 244 f., tabell 103; 246, tabell 104. D O I 59 skrevs gemensamt med Friedrich av Mainz. D O I. 134 är en samtida avritning. 52 Acta Linguistica Lithuanica XC Digital Profiling als Methode der frühmittelalterlichen Diplomatik. Ausgehend von einer Urkunde Ottos I. in St. Petersburg interventum (1), nos adiit (1), obtulerunt nostris obtutibus (1), per interventum (3), petitionem (1), peticioni obtemperantes (1), pulsaverunt nostras aures (1), veniens ad nos detulit preceptum, deprecatus est (1)84. → Engagemang från hovmedlemmar för privilegiering Intervenienter: Edith (1), Ottos bror Brun (4), Ottos bror Heinrich (2), Ottos son Liudolf (3), hertig Hermann (3), ärkebiskop Friedrich av Mainz (1), abbot Thieto av St. Gallen (1), abbot Hadamar av Fulda (2), abbot Berthold av Inde (1), abbot Rodwig av Hornbach (1), abbot Ansfried av St. Arnulf i Metz (1), biskop Adalbert av Metz (2), biskop Baldric (1), markgreve Gero (2), greve Konrad (2), hertig Konrad (2), trogna (1)85. → Bruns av Kölns nära kontakter, som kungens yngre bror och en högt uppsatt kyrkoman, med kungafamiljen samt med höga världsliga och kyrkliga ämbetsmän vid hovet, däribland många abboter och några biskopar → Engagemang från hovmedlemmar för privilegiering Mottagare: abbot Hadamar av Fulda (1), bröderna Folcmar och Richbert (1), Eberhard (1), den trogne Rudolf (1), kyrkan i Cambrai (1), klostret Corvey (1), klostret St. Moriz i Magdeburg (2), klostret Hersfeld (2), klostret Hornbach (1), klostret Kornelimünster (1), klostret Pfävers (1), klostret Reichenau (3+), klostret S. Gallen (1), klostret Senones (1), klostret St. Emmeram i Regensburg (1), markgreve Christian (1), markgreve Gero (2), matronan Helmburc (1), Megingoz (1), förvaltaren Wetti (1), munkarna från St. Arnulf i Metz (1), klostret Essen (1)86. → Regional rörlighet hos mottagarna, däribland företrädare för många kloster, i riktning mot det resande kungliga hovet för att erhålla en urkund som hade utfärdats genom kungens yngre bror Korrobationsformler: Beståndsdelar: 1 (= beslutsformel) auctoritas (9), condonatio (3), praeceptum (7), stipulatione subnixum (1), vicissitudo (1). 2 (= verksamhetsformel) firma & stabilis permaneat (4), firma et inconvulsa permaneat (1), firma permaneat (1), firma permaneat, veriusque credatur (1), firma stabilisque perduret (1), firma stabilisque permaneat (2), firma 84 Jfr. a.a.: 294, tabell 139. 85 Jfr. a.a.: 255–257, tabell 109. 86 Jfr. a.a.: 258–260, tabell 110. Straipsniai / Articles 53 MARIE-LUISE HECKMANN och ska förbli beständigt och därför anses mer trovärdigt (1), vi har fastställt så att det förblir beständigt (1), ska anses fastare och mer trovärdigt. & ska iakttas omsorgsfullare (1), ska, orubbligt (sic!), i Guds namn erhålla fastare kraft (1), ska, i Guds (sic!) namn, erhålla fullare beständighet (1), ska ha giltighet (1), ska kunna förbli orubbligt (1), ska anses mer trovärdigt och iakttas omsorgsfullare (1). 3 (= evighetsformel) från och med nu & hädanefter (1), i kommande tider (1), i vår och framtida tid (2), de efterföljande tidernas lopp (1), de efterföljande tidernas lopp (3). 4 (= formel för de trogna) alla som hädanefter kommer (sic!) (1), de trogna (2), de trognas (1). 5 (= skrivorder) ska skrivas (5). 6 (= bestyrkandeformel) vi har bekräftat med egen hand (1), bekräftad med egen hand (1), bekräftad med egen hand (6), vi har bekräftat med egen hand (13), fast med egen hand (1), bestyrkt med egen hand (1). 7 (= beseglingsorder) vi befaller att den ska bestyrkas med ringen (2), vi har befallt att den ska märkas med ringen (5), vi befaller att den ska märkas med ringen (3), märkt med ringen (1), bestyrkt med ringen (2), vi har befallt att den ska förses med sigill (3), vi befaller att den ska förses med sigill (1), försedd med sigill (5), vi befaller (1). Kombinationer: 1, 2, 7 (1), 5, 6, 7 (3), 1, 2, 6, 7 (8), 1, 3, 2, 6, 7 (4), 1, 4, 2, 6, 7 (1), 1, 2, 4, 2, 6, 7 (1), 1, 3, 2, 4, 2 (2), 1, 2, 3, 4, 2, 7, 6 (1), 1, 4, 2, 3, 2, 6, 7 (1)⁸⁷. → Indelningen av formlerna efter motiv (koder) möjliggör semantiska analyser som går utöver den ordagranna diktatjämförelsen → Skrivarens användning av två standardformler som visar en viss högtidlighet i utfärdandet; denne har emellertid också förmågan att upprätta urkunder för hela skalan av högtidlighet → Formlernas komplexitet som en spegel av högtidlighetsgraden → Högtidlighetsgraden som en antydan om mottagarnas rang i kungens ögon eller också om typen av rättshandling Semantik Uttal av namn på folkspråket:Personnamn: brun (15+), Brun (5), hoholt (1), brunonis (1), Fridurici (8+), fridurici (8), Herolti (1), rodbberti (3+)⁸⁸. Ortnamn: aquisgrani (1), Altsteti (2), altsteti (1), balgesteti (1+), ⁸⁷ Jfr. ibid.: 295, 301–307, 310, 316, tabell 140 f. ⁸⁸ Jfr. ibid.: 251, tabell 106. 54 Acta Linguistica Lithuanica XC Digital Profiling als Methode der frühmittelalterlichen Diplomatik. Ausgehend von einer Urkunde Ottos I. in St. Petersburg Busen (1), dalaheim (1+), eltnon (1), Franconofurt (1), Franconof (1), Frosa (1), Ingilenheim (1+), Krissenbruka (1), Magedeburg (1+), magedaburg (2+), magidaburc (1+), niuunburg (1+), Salze (1), Uualahuson (1+), vuormacia (2+)⁸⁹. → Slutsatser om skrivares regionala ursprung på grundval av språkliga kännetecken → I detta fall: rhensk fläkt (ripuariska)? (b i stället för p i anlaut, f i stället för p i anlaut, c i stället för t mellan vokaler, k i stället för ch i auslaut, uppmjukning av vokalerna före och efter g, diftongerna ai och iu) Yttre kännetecken Bevarandetillstånd Format (i regel skriftutrymme): Höjd (i mm): 250–299 (2), 300–349 (2), 350–399 (8), 400–449 (8), 450–499 (5); bredd (i mm): 400–449 (2), 450–499 (15), 500–549 (1), 550–599 (5), 600–649 (2); area (i mm respektive m²): DD O L. 55 (279 X 472 ~ 0,13 m²), 57 (330 X 459 ~ 0,15 m²), 59 (350 X 400 = 0,14 m²), 65 (440 X 550 ~ 0,24 m²), 69 (373 X 462 ~ 0,17 m²), 77 (387 X 463 ~ 0,18 m²), 83A (446 X 473 ~ 0,21 m²), 83B (468 X 458 ~ 0,21 m²),⁹⁰ 87 (364 X 462 ~ 0,17 m²), 96 (450 X 460 ~ 0,21 m²), 97A (437 X 458 ~ 0,2 m²), 97B (371 X 486 ~ 0,18 m²)⁹¹, 100 (386 X 552 ~ 0,21 m²), 102 (433 X 545 ~ 0,24 m²), 104 (360 X 580 ~ 0,21 m²), 109 (465 X 605 ~ 0,28 m²), 116 (268 X 465 ~ 0,13 m²), 117 (447 X 470 ~ 0,21 m²), 119 (460 X 570 ~ 0,26 m²), 120 (440 X 620 ~ 027 m²), 126 (397 X 468 ~ 0,19 m²), 159 (444 X 576 ~ 0,26 m²), 160 (344 X 464 ~ 0,16 m²)⁹². → Företräde för ett utpräglat tvärformat när ett högformat föreligger ⁸⁹ Jfr. ibid.: 253 f., tabell 108. ⁹⁰ LBA 2806. Yttermått. ⁹¹ LBA 15901. Yttermått. ⁹² Jfr. Schnase 2019: 281, tabell 129. Straipsniai / Articles 55 MARIE-LUISE HECKMANN Vikningar: 1 X 4 fält (1), 2 X 4 fält (2), 2 X 5 fält (1), 2 X 6 fält (2), 2 X 7 fält (3), 2 X 8 fält (1), 3 X 3 fält (1), 3 X 6 fält (2), 3 X 8 fält (1), 4 X 3 fält (1), 4 X 4 fält (4), 4 X 5 fält (1), 4 X 6 fält (4), 4 X 9 fält (1), 5 X 3 fält (1), 5 X 4 fält (1)⁹³. → Preferens för vikningar i litet format, men endast sällan i mycket litet format Layout Utelämnanden och punktmarkeringar: utelämnande av monogrammet i signaturraden (3), utelämnande av monogrammet i rekognitionsraden, utelämnande av rekognitionsmärket i textblocket (1), utelämnande av monogrammet i signaturraden, punktmarkering av signaturraden (1), utelämnande av monogrammet, punktmarkering av rekognitionsraden (1), utelämnande av monogrammet i signaturraden, punktmarkering av signaturraden, punktmarkering av rekognitionsraden (9). Utelämnande av monogrammet i signaturraden, utelämnande av rekognitionsmärket i textblocket, utelämnande av sigillet i textblocket, punktmarkering av signaturraden (2), utelämnande av monogrammet i signaturraden, utelämnande av rekognitionsmärket i textblocket, utelämnande av sigillet i textblocket, punktmarkering av signaturraden, punktmarkering av rekognitionsraden (4), utelämnande av monogrammet i signaturraden, punktmarkering av signaturraden, punktmarkering av rekognitionsraden, punktmarkering av sigillet i textblocket (1), punktmarkering av signaturraden, punktmarkering av rekognitionsraden, efterinskrift av monogrammet mellan signatur- och rekognitionsraden (1)⁹⁴. Markering av signaturraden: två punkter, ett komma, triangulärt (6), tre punkter, ett komma, fyrkantigt (5), saknas (4), tre punkter, ett komma (3), tre punkter ovanför varandra (2), en punkt i mitten (1), en punkt till höger, en punkt till vänster om rekognitionsmärket (1), två punkter bredvid varandra, ett komma under dem (1)⁹⁵. ⁹³ Jfr. a.a.: 282 f., tabell 130. ⁹⁴ Jfr. a.a.: 289–291, tabell 137. ⁹⁵ Jfr. a.a.: 326, tabell 144. 56 Acta Linguistica Lithuanica XC Digital Profiling als Methode der frühmittelalterlichen Diplomatik. Ausgehend von einer Urkunde Ottos I. in St. Petersburg Utformning av eskatokollet: signums- och rekognitionsraden på samma höjd (10), signumsradens underband avgränsar rekognitionsraden upptill (11), rekognitionsraden ligger betydligt lägre än signumsraden (1)96. → Organisation av skrivutrymmet med passaren Skador: överförsegling, sigill intakt: Et-ligatur och aktumrad överförseglade (1), överförsegling, sigill delvis förstört: rekognitionskännetecken delvis överförseglat (1), överförsegling, sigill delvis förstört: underlängor i corroboratio delvis missfärgade, actumrad överförseglad (1), överförsegling, sigill förstört. Vaxmissfärgning: actumrad delvis missfärgad (1)97. → Hänvisning till tillverkningsförloppet: sigillet uppenbarligen anbringat sist → Sammantaget få skador på grund av omsorgsfull förvaring för att bevara den rättsliga giltigheten98 Kännetecken Chrismon: båge: kringelformad utsmyckning och ”X”, skaft: ofta åttformsögleband, våg- eller slinglinjer, tironiska noter; haste: företrädesvis vänstersvängd, rombformat ”o”, T8T (18), ibland rak (2) eller med saknad haste (4)99. Rekognitionskännetecken: företrädesvis två-, fyra- eller femvånings. Mittbena, åttformsögleband, notfält (10), mittbena, åttformsögleband, åttformsögleband, notfält (3), ofta mittbena, åttformsögleband, korsfält eller notfält eller 2 notfält, en gång krön med z-tecken, åttformsögleband, notfält, rad av våglinjer, en gång krön, notfält100. 96 Jfr. ibid.: 284, tabell 131. 97 Jfr. ibid.: 292, tabell 138. 98 DD O I. 83B och 97B som exempel på renskrifter utan rättslig giltighet. 99 Jfr. Schnase 2019: 317, 320, tabell 142. 100 Jfr. ibid.: 327, 328, 329, 333, tabell 145. Straipsniai / Articles 57 MARIE-LUISE HECKMANN Sigill: Ottos I:s första sigill (14)101. Skrift Versaler (av trycktekniska skäl utan återgivning av förkortningstecknen): Signum (7+), Invictissimi (1+). Brun (1+). Anno (3+), Incarnationis (1), Incarnat (1). Indictione (1), Indictione (1). Regnante (7+), Serenissimo (1+), Ottone (3+), Ottonis (1). Actum (4), Actvm (1), Actu (5), här utan återgivning av förkortningstecknet), Fel (1+), ameN (15)102. Förkortningar (av trycktekniska skäl utan återgivning av förkortningstecknen): Signumrad: signu (3+), advice (4+). Datumrad: Stichtage: KL (3), Kl (15+), KAL (1), ID (2), Id (2), Non (1), NoN (1). Månadsangivelser: IAN (1+), FEB (4+), Mart (2+), Mai (6+), IVN (1), Ivn (1), Ivnii (2+), Aug (1+), DECEb (2+). Indiktionsangivelse: Indict (1), indict (16+), in (1). Regeringsår: dni (10+), dom (1+), pio (8+). Actumrad: Actu (5), actu (7+), d (19+), no (19+), am (1+). Stichtage: KAL (1), Kl (15+), KL (3), ID (2), Id (2), NON (2+). Månadsangivelser: IAN (1+), FEB (4+), MART (2+), APR (1+), MAI (6+), IVN (2+), IUN (1), AUG (2+), DECEB (1+)103. Ornamentala bokstäver i radbörjan (versaler): Bokstaven S: Schaft−”S” med ögla upptill, mittansats åt vänster och vänstersvängd underlängd (19), rund, rund båge, höger och övre bågsegment är sammanvuxna och svängda (svällstreck) (12), rund, rund båge (3). Bokstaven A: Öppen, rund vänster stapel, rund höger stapel (12), öppen, svängd vänster stapel, svängd höger stapel (9)104. → Huruvida de beskrivna formgivningsvanorna handlar om tidstypiska trender eller om en viss skrivares preferenser måste fastställas genom jämförelse med de övriga uppgifterna i tabellerna. Brun från Köln tycks ha uppskattat en utpräglad elongata som utmärkelseskrift, en fint skriven diplomatisk minuskel med korta uppstaplar samt i layouten avskiljandet av radbörjan och tecken. Chrismon, monogrammet och rekognitions­tecknet motsvarar 101 Jfr a.a.: 344, tabell 148. 102 Jfr a.a.: 267, tabell 115. 103 Jfr a.a.: 275–279, tabellerna 124–128. 104 Jfr a.a.: 263 f., 266, tabellerna 112–114. 58 Acta Linguistica Lithuanica XC Digital Profiling als Methode der frühmittelalterlichen Diplomatik. Ausgehend von einer Urkunde Ottos I. in St. Petersburg däremot, liksom placeringen av eskatokollet och dess rader, sannolikt snarare samtida smak- och symmetriföreställningar än personliga egenheter hos skrivaren I rekognitions­tecknen i minst 19 av Bruns från Kölns urkunder finns grekiska tecken. Möjligen står de för en datering av urkundernas verkställande (Actum)105. → Kunskapen om och uppskattningen av grekiskan och de grekiska siffertecknen vittnar om en mycket god utbildning i trivium. De förmodade räkneförmågorna skulle dessutom tillåta slutsatsen att skrivaren hade en gedigen utbildning i quadrivium, särskilt i de grundläggande räknesätten addition och multiplikation, kanske med användning av abacus. Jämförelsen med andra skrivare visar att även Adalbert av Magdeburg, Biso av Paderborn, Dietrich av Metz, Ernust, Friedrich av Mainz, Petrus av Pavia, Rather av Verona, Wido av Modena och Wigfried av Verdun hade rudimentära kunskaper i grekiska S O I. 22106 Ottos I:s tjugoandra skrivare (den fjärde skrivaren från Italien) Identifikation: Humbert av Parma Ställning: Biskop, ärkebiskop Sigel: It B Exempel: DD O I. 356, 371 Inre kännetecken Antal: Minst nitton urkunder: DD O I. 239. 243. 274. 334. 337. 339. 356. 357. 371. 373. 378. 390. 401 (?). 407. 408. 410. 413. 414. D O II. 17. 105 Jfr a.a.: 336, tabell 147. 106 Utgåvor efter avskrifter: ÄdG 508 f. (= MGH D O I. 371); Gabboto et al. 1913: 102–104, nr. LXV; efter originalet: Anninskij 1937: 141–150 (ryska), 151–160 (latin); Chignoli 2012: 245–247. Jfr Huschner 2003: 101 f.; Chignoli 2015; Schnase 2019: 242–249, 258–265, 284–287, tabellerna 101–104, 110–113, 131–133. Straipsniai / Articles 59 MARIE-LUISE HECKMANN → Humbert, skrivare av cirka fyra procent av alla Otto I:s urkunder, dessutom skrivare av biskopsurkunder, däribland flera med personlig underskrift Verksamhet som skrivare: 965 I 31 till 972 V 25. Datum och actum ort: San Ambrogio: D O I. 24 (962 VII 29). Tillsammans med skrivaren S O I. 24 (= Ambrosius av Bergamo): Vada: D O I. 334; Ferrara: D O I. 390; Benevent: D O I. 356, D O II. 17; grevskapet Penne: D O I. 357; Cassano: D O I. 371; Percena: D O I. 378; Ravenna: DD O I. 407, 410; Rom: D O I. 408. →Övre och mellersta Italien som verksamhetsområde Vistelser belagda genom originalurkunder107: Orta: D O I. 243 (962 VII 29)108; S. Ambrogio: D O I. 274 (965 I 3); Vada: tillsammans med S O I. 24 (= Ambrosius av Mainland): D O I. 334 (966 XII 2); Benevent: D O I. 356 (968 II 15); Benevent: D O II. 17 (968 II 15); vid floden Ricaria i landskapet Penne: D O I. 357 (968 V 4); Percena: D O I. 378 (969 VIII 10)109; Ferrara: tillsammans med skrivaren S O I. 25 (= Ambrosius av Mainland): D O I. 90 (970 III 22); Ravenna: tillsammans med S O I. 25 (= Gumbald av Mantua): D O I. 407 (972 I 8); Rom: D O I. 408 (972 IV 22); Ravenna: D O I. 410 (972 V 25). 107 Jfr Schnase 2019: 354–357. 108 Jfr. http://archivista.icar.beniculturali.it/fonds/30447/units/715399 [åtkomst 8.12.2023]. 109 Åtkomst: https://www.beweb.chiesacattolica.it/istituticulturali/istituto/2717/Archivio%20storico%20diocesano (förfrågan den 8.12.2023 om var urkunden befinner sig har hittills inte besvarats). 60 Acta Linguistica Lithuanica XC Digital Profiling als Methode der frühmittelalterlichen Diplomatik. Ausgehend von einer Urkunde Ottos I. in St. Petersburg FÖRKORTNINGAR DD H II. – Henrik II:s diplom DD O I. – Ottos I:s diplom HStAM – Marburgs huvudstatsarkiv LBA – Bildarkivet för äldre originalurkunder; tillgång: https://lba.hist.uni-marburg.de/. mm – millimeter m² – kvadratmeter StiASG – Stiftsarkivet i Sankt Gallen KÄLLOR OCH LITTERATUR ÄdG – Kejsar Konrad I:s, Henrik I:s och Otto I:s urkunder, utg. av T. Sickel, Hannover: Hahnsche Buchhandlung, 1879–1884. Tillgång: https://www.dmgh.de/mgh_dd_ko_i_dd_h_i__dd_o_i/index.htm#page/III/mode/1up. Anninskij Sergej A. 1937: Аннинский, Сергей А, Otto I:s diplom (969) i AN SSSR:s samling [Diplom I (969 g.) v kolekcii AN SSSR]. – Hjälphistoriska discipliner: artikelsamling [Vspomogatelʹnye discipliny: sbornik statej], M., L.: Sovjetunionens vetenskapsakademi [M., L.: Akademija nauk SSSR], 141–160. Bautier Robert-Henri 1984: Kansliet och de kungliga akterna i de karolingiska rikena. – Bibliothèque de l’École des Chartes 142, Paris, Genève: Librairie Droz, 5–80. Tillgång: https://www.persee.fr/issue/bec_0373-6237_1984_num_142_1. Bernhardt John W. 1993: Ambulerande kungamakt och kungliga kloster i det tidigmedeltida Tyskland, ca 936–1075, Cambridge: Cambridge University Press. Bolʹšakov Andrej O. 1993: Большаков, Андрей О. Ur akademikern N. P. Lichatjovs samling: utställningskatalog [Iz kolekcii akademika N. P. Lichačeva: katalog vystavki], Sankt Petersburg: Förl. Seda–S [Sankt-Peterburg: Izdat. Seda–S]. Bolʹšakov Andrej O. 2012: Большаков, Андрей О. ”Endast skrifterna ljuder …”. Till 150-årsdagen av akademikern Nikolaj Petrovitj Lichatjovs födelse: utställningskatalog [„Zvučat liš’ pis’mena...“. K 150-letiju so dnia roždenija akademika Nikolaja Petroviča Lichačeva: katalog vystavki], 20 april–22 juli 2012 [20 aprēlia – 22 julija Straipsniai / Articles 61 MARIE-LUISE HECKMANN 2012 г.], Sankt Petersburg: Izdat. Gosudarstvennogo Ėrmitaža [Sankt-Peterburg: Izdat. Gosudarstvennogo Ėrmitaža]. Burkhardt Johannes 2000: Narrationes i ottonska kungliga och kejserliga urkunder. – Arbeten från Marburgs institut för historiska hjälpvetenskaper, utg. av E. Eisenlohr, P. Worm, Marburg: eget förlag, 133–177. Tillgång: https://www.mgh-bibliothek.de/dokumente/a/a125681.pdf. Büttner Heinrich 1975: Ärkebiskop Willigis av Mainz (975–1011). – Till den tidigmedeltida rikshistorien vid Rhen, Main och Neckar, utg. av A. Gerlich, Darmstadt: Wissenschaftliche Buchgesellschaft, 301–313. Čirkova Aleksandra V. 2007: Påveurkunder för franska kyrkor ur samlingar i Sankt Petersburg (11.–13. århundradet). – Påveurkunden och dess kritik, studier sammanställda av R. Große, Ser. Études et documents pour servir à une Gallia Pontificia, 5, Bonn: Bouvier, 265–293. Tillgång: https://perspectivia.net/servlets/MCRFileNodeServlet/ploneimport_derivate_00011845/chirkova_papsturkungen.pdf. Čirkova Aleksandra V. 2010: Чиркова, Александра В. Påve Alexander III:s brev (1159–1181) från Republiken Genuas arkiv i RNB:s samling. – Hjälphistoriska discipliner [Vspomogatel’nye istoričeskie discipliny] 31, 131–158. Tillgång: https://ahd.spbiiran.ru/wp-content/uploads/2024/03/2010-09-tchirkova-a-v-XXXI.pdf. Čirkova Aleksandra V. 2019: Чиркова, Александра В. Västeuropeisk diplomatik under medeltiden och den tidigmoderna tiden [Zapadnoevropejskaja diplomatika Srednich vekov i Novogo vremeni], Sankt Petersburg: Nestor-Istorija [Sankt-Peterburg: Nestor-Istorija]. Tillgång: https://spbiiran.ru/zapadnoevropejskaya-diplomatika-srednih-vekov-i-rannego-novogo-vremeni-monografiya-a-v-chirkovoj/. Codea Krista 2008: Intervenienter och petitionärer, huvudsakligen för lothringska mottagare i de liudolfingska härskarnas diplom (919–1024): en prosopografisk framställning, Bonn: dissertations-tryck. Tillgång: https://bonndoc.ulb.uni-bonn.de/xmlui/handle/20.500.11811/3289. Fichtenau Heinrich 1957: Arenga. Senantiken och medeltiden speglade i urkundsformler, Graz, Köln: H. Böhlau. Fichtenau Heinrich 1960: Retoriska element i den ottonska-saliska härskarurkunden. – Meddelanden från Institutet för österrikisk historieforskning 68, 39–62. Fichtenau Heinrich 1986: Forskningar om urkundsformler. – Meddelanden från Institutet för österrikisk historieforskning 94, 285–339. 62 Acta Linguistica Lithuanica XC Digital Profiling als Methode der frühmittelalterlichen Diplomatik. Ausgehend von einer Urkunde Ottos I. in St. Petersburg Finckenstein Albrecht Finck von 1989: Biskop och rike. Undersökningar av integrationsprocessen i det ottonsk-tidigsaliska riket (919–1056), Sigmaringen: Jan Thorbecke Verlag. Frenz Thomas 2000: Påvliga urkunder från medeltiden och den nya tiden, 2:a uppl., Stuttgart: Franz Steiner Verlag. Gabotto Ferdinando et al. 1913: Handlingarna i domkapitlets arkiv Santa Maria i Novara, vol. 1(729–1034), red. F. Gabotto, Torino: Verlag (Novara) Tip. Parzini, Pinerolo. Ganz David 1990: Corbie under den karolingiska renässansen, Sigmaringen: Jan Thorbecke Verlag. Ghignoli Antonella 2012: Tradition och textkritik, en dokumentarisk variant. Otto I:s diplom för fidele ingo (D.O.I.371). – Sit liber gratus, quem servulus est operatus. Studier till Alessandro Pratesis ära med anledning av hans 90-årsdag. Redigerad av Paolo Cherubini och Giovanna Nicolaj, vol. 1, Città del Vaticano: Scuola Vaticana di Paleografia, Diplomatica e Archivistica, 231–247. Tillgång: https://core.ac.uk/download/pdf/141653775.pdf. Ghignoli Antonella 2015: Uberto, biskop av Parma, och hans skrift. – Archiv für Diplomatik, Schriftgeschichte, Siegelund Wappenkunde 61, 55–89. Goez Werner 1990: Den helige Willigis liv och verk. – 1000 år av St. Stephan i Mainz, red. av H. Hinkel, Mainz: Verlag der Gesellschaft für mittelrheinische Kirchengeschichte, 15–32. Tillgång: https://www.mgh-bibliothek.de/dokumente/a/a136871.pdf. GS – Grafiska symboler i medeltida urkunder. Bidrag till diplomatisk semiotik, red. av P. Rück, Sigmaringen: Jan Thorbecke Verlag, 1996. Haarländer Stephanie 2014: Willigis av Mainz eller makt och helighet. – Willigis av Mainz. Omgivning – verkan – tolkning. Bidrag till Willigis-jubileet i St. Stephan, red. av R. Heyder, B. Nichtweiß, Würzburg: Echter Verlag, 11–36. Hausmann Friedrich, Alfred Gawlik 1987: Arengenförteckning till kungliga och kejserliga urkunder från merovingerna till Henrik VI, ser. Monumenta Germaniae historica. Hjälpmedel, 9, München: Monumenta Germaniae Historica. Heckmann Marie-Luise 2011: Libellus Willigisi. Transkription [av] Ryska statsbiblioteket Moskva, samling 183, nr 368. Tillgång: https://www.hs-augsburg.de/~harsch/Chronologia/Lspost12/LibellusWilligisi/Libellus_Willigisi.pdf. Heckmann Marie-Luise 2014: Ursprungliga motiv i arenger i urkunder från den tidiga och höga medeltiden. – Att tala om orsaker, ett etiologiskt sökande efter spår, Telling Straipsniai / Articles 63 MARIE-LUISE HECKMANN origins. På jakt efter etiologi, red. av Ch. Reitz, A. Walter, Ser. Spudasmata, 162, Hildesheim, Zürich, New York: Georg Olms Verlag, 301–346. Hehl Ernst-Dieter 2000: Willigis av Mainz. Påvlig vikarie, metropolit och rikspolitiker. – Biskop Burchard av Worms (1000–1025), red. av W. Hartman, Mainz: Verlag der Gesellschaft für mittelrheinische Kirchengeschichte, 51–77. Heinemeyer Walter 1976: Ärkebiskop Willigis av Mainz. – Blätter für deutsche Landesgeschichte 112, 41–57. Tillgång: https://www.digitale-sammlungen.de/de/view/bsb00000316?page=,1. Hoffmann Hartmut 1986: Bokkonst och kungamakt i det ottonska och tidig-saliska riket, 2 delar, Stuttgart: Anton Hiersemann Verlag. Hoffmann Hartmut 1988: Författardiktat i Otto III:s och Henrik II:s urkunder. – Deutsches Archiv für Erforschung des Mittelalters 44, 390–423. Tillgång: https://resolver.sub.uni-goettingen.de/purl?PPN345858735_0044. Hoffmann Hartmut 2005: Notarier, kanslerer och biskopar vid det ottonska hovet. – Deutsches Archiv für Erforschung des Mittelalters 61, 435–480. Tillgång: https://resolver.sub.uni-goettingen.de/purl?PPN345858735_0061. Hoffmann Hartmut 2012: Skrivarskolor och bokmåleri. Handskrifter och texter från 900–1100-talen, Hannover: Hahnsche Buchhandlung. Huschner Wolfgang 2003: Transalpin kommunikation under medeltiden. Diplomatiska, kulturella och politiska växelverkningar mellan Italien och det nordalpina riket (800–1100-talen), bd 1, Hannover: Hahnsche Buchhandlung. Huschner Wolfgang 2006: Det ottonska kansliet i nytt ljus. – Archiv für Diplomatik, Schriftgeschichte, Siegelund Wappenkunde 62, 353–370. Tillgång: https://www.mgh-bibliothek.de/dokumente/a/a135509.pdf. Huschner Wolfgang 2015: Det ottonska kejsarhovet (962–1002). Uppgiftsomfång och personalstruktur. – Le corti nell’alto Medioevo, Spoleto, 24–29 aprile 2014, Spoleto: Fondazione Centro Italiano di Studi sull’Alto Medioevo, 197–230. Johanek Peter 1969: Sigillurkunden under biskopsdömets av Würzburg tidiga period, Würzburg: Kommissionsverlag Ferdinand Schöningh. Johanek Peter 1990: Härskardiplom och mottagarkrets. Ludvig den frommes kansli i karolingertidens skriftlighet. – Charlemagne’s Heir. New Perspectives on the Reign of Louis the Pious (814–840), red. av P. Godman, R. Collins, Oxford: Oxford University Press, 409–424. Keller Hagen 1997: Ottonska härskarsigill. Iakttagelser och frågor om utformning och utsaga samt om funktionen i den historiska kontexten. Betydelsen 64 Acta Linguistica Lithuanica XC Digital Profiling als Methode der frühmittelalterlichen Diplomatik. Ausgehend von einer Urkunde Ottos I. in St. Petersburg under ottonernas tid för utvecklingen av sigillbild och sigillurkund. – Bild und Geschichte. Studien zur politischen Ikonographie. Festschrift für Hansmartin Schwarzmaier zum fünfundsechzigsten Geburtstag, utg. av K. Krimm, H. John, Sigmaringen: Jan Thorbecke Verlag, 3–51. Keller Hagen 1998: Om karolingernas och ottonernas sigill. Urkunder som ’suveränitetstecken’ i kommunikationen mellan kungen och hans trogna. – Frühmittelalterliche Studien 32, 400–441. Kölzer Theo 1998: Den ottonisk-saliska härskarurkunden. – Typologie der Königsurkunden. Kolloquium der Commission Internationale de Diplomatique in Olmütz 30.8.–3.9.1992, utg. av J. Bištřický, Olomouc: Univerzita Palackého, 127–142. Tillgång: https://www.mgh-bibliothek.de/dokumente/a/a119180.pdf. Kruisheer Jaap 1979: Kansliutfärdande, mottagarutfärdande och utfärdande genom tredje part. Metodologiska anmärkningar med anledning av några nyare undersökningar. – Archiv für Diplomatik, Schriftgeschichte, Siegelund Wappenkunde 25, 256–300. Ludwig Thomas 2008: Biskoparnas i Meißens urkunder. Diplomatiska undersökningar av 10:e–13:e århundradena, Köln, Weimar, Wien: H. Böhlau. May Georg 1995: Ego N.N. Catholicae Ecclesiae Episcopus. Uppkomsten, utvecklingen och betydelsen av en underskriftsform med avseende på påvens universalepiskopat, Ser. Kanonistische Studien und Texte, 43, Berlin: Duncker & Humblot. Mažuga Vladimir I. 2000: Мажуга, Владимир И. De äldsta urkunderna av biskopar och furstar i det Heliga romerska riket i samlingen vid Sankt Petersburg-filialen av Institutet för rysk historia [Drevnejšie gramoty episkopov i kniazej Sviaščënnoj Rimskoj imperii v sobranii Sankt-Peterburgskogo filiala Instituta rossijskoj istorii]. – Вспомогательные исторические дисциплины [Vspomogatel’nye istoričeskie discipliny] 27, 273–293. Tillgång: https://ahd.spbiiran.ru/wp-content/uploads/2024/03/2000–16-mazuga-v-i-XXVII.pdf. Mažuga Vladimir I. 2022: Мажуга, Владимир И. Om stil och teknik i den latinska skriften från 8:e–13:e århundradet [O stile i technike latinskogo pis’ma VIII–XIII vv]. – История письма от Античности до Нового времени. Очерки по эпиграфике, палеографии и дипломатике [Istorija pis’ma ot Antičnosti do Novogo vremeni. Očerki po epigrafike, paleografii i diplomatike], Moskva–SPb: Al’jans–Archeo, 214–222. Mersiowsky Mark 2015: Urkunden under karolingertiden. Original, urkundspraxis och politisk kommunikation, 2 band, Ser. Monumenta Germaniae Historica, Schriften, 60, Wiesbaden: Harrassowitz Verlag. Straipsniai / Articles 65 MARIE-LUISE HECKMANN Merta Brigitte 1994: Rätt och propaganda i narrativerna i karolingiska härskarurkunder. – Historiografi under tidig medeltid, utg. av A. Scharer, G. Scheibelreiter, Wien, München: R. Oldenbourg Verlag, 141–157. Metoder – Metoder för skriftbeskrivning, utg. av P. Rück, Stuttgart: Jan Thorbecke Verlag, 1999. Müller-Mertens Eckhard 1980: Riksstrukturen i spegeln av Otto den stores maktutövning. Med historiografiska prolegomena till frågan Feodalstat på tysk mark, sedan när en tysk feodalstat? Berlin: Akademie-Verlag. Neumann Ronald 1978: Otto den stores urkunders arenger. – Arkiv för diplomatik. Skrifthistoria, sigill- och vapenkunskap 24, 292–358. Nowak Przemysław, Weigl Herwig 2017: De västeuropeiska urkunderna i samlingen Nikolaj Petrovič Lichačëv i Sankt Petersburg. Med utgåvan av en littera Innocenz’ III för benediktinerklostret Monforte de Lemos från den 10 juni 1212. – Meddelanden från Institutet för österrikisk historieforskning 125(2), 385–400. Oediger Friedrich W. 1978: Regestorna över ärkebiskoparna av Köln under medeltiden, bd. 1, Düsseldorf: Droste Verlag. Patt Sarah 2016: Studier av ”Formulae imperiales”. Urkundskonception och formuläranvändning i kejsar Ludvig den frommes kansli (814–840), ser. Monumenta Germaniae Historica, studier och texter, 59, Wiesbaden: Harrassowitz Verlag. Posse Otto 1909: De tyska kejsarnas och kungarnas sigill, bd. 1, Dresden: Wilhelm und Bertha v. Baensch Stiftung. Tillgänglig på: https://gdz.sub.uni-goettingen.de/id/PPN840591144. Ries Hermann 1969: Heinrich I. – Neue Deutsche Biographie, bd. 8, Berlin: Duncker & Humblot, 402–403. Tillgänglig på: https://www.deutsche-biographie.de/pnd137324847.html#ndbcontent. Rück Peter 1991: Urkunden som konstverk. – Kejsarinnan Theophanu. Österns och västerns möte kring det första årtusendets början. Minnesskrift från Schnütgenmuseet i Köln till kejsarinnans 1000:e dödsdag, bd. 2, utg. av A. von Euw, P. Schreiner, Köln: Schnütgen-Museum, 311–333. Rück Peter 1996: Bildberättelser om kungen. Kanslitecken, kungliga monogram och den saliska dynastins signet, Marburg an der Lahn: Philipps-Universität Marburg. Rück Peter 2000: Den högmedeltida påveurkunden som medium för samtida estetik. – Arbeten från Marburgs institut för hjälpvetenskaper, utg. av E. Eisenlohr, P. Worm, Marburg an der Lahn: Universitätsbibliothek Marburg, 3–29. 66 Acta Linguistica Lithuanica XC Digital Profiling als Methode der frühmittelalterlichen Diplomatik. Ausgehend von einer Urkunde Ottos I. in St. Petersburg S c h e t t e r R u d o l f 1935: Die Intervenienz der weltlichen und geistlichen Fürsten in den deutschen Königsurkunden von 911 bis 1056: Dissertation phil., Berlin: Bottrop i.W. S c h i e f f e r R u d o l f 1998: Mediator cleri et plebis. Om det andliga inflytandet på förståelsen och framställningen av det ottonska kungadömet. – Herrschaftsrepräsentation im ottonischen Sachsen, red. av E. Schubert, G. Althoff, Ser. Vorträge und Forschungen, 46, Sigmaringen: Jan Thorbecke Verlag, 345–361. S c h l a u g W i l h e l m 1962: Die altsächsischen Personennamen vor dem Jahre 1000, Lund: CWK Gleerup; Köpenhamn: Ejnar Munksgaard. S c h n a s e R o b e r t 2019: Scriba anonymus scripsit et subscripsit. Kontinuität oder Neuordnung in der Beurkundung? Die Schreiberprofile unter Arnolf von Kärnten (887–899) und Otto I. (936–973) im Vergleich, Baden-Baden: Deutscher Wissenschafts-Verlag. S c h u l z e H a n s K. 2007: Kejsarinnan Theophanus äktenskapsurkunder, den grekiska kejsarinnan och det romersk-tyska riket 972–991, Hannover: Hahnsche Buchhandlung. S c h w e n k P e t e r 1995: Brun av Köln (925–965): hans liv, hans verk och hans betydelse, Espelkamp: Verlag Marie Leidorf. S c h w e n k P e t e r 1995a: Brun av Köln (925–965) och hans betydelse i det westfaliskt-niedersachsiska området. – Niedersächsisches Jahrbuch für Landesgeschichte 67, 99–138. Zugang: https://www.historische-kommission.niedersachsen.de/startseite/onlineangebote/niedersaechsisches_jahrbuch_landgeschichte_online/niedersaechsisches-jahrbuch-online-113570.html. S r e d i n s k a j a N a t a l i j a B. 2014: Срединская, Наталия Б. Исследование нотариальных актов Северной Италии по материалам собрания Н. П. Лихачева [Issledovanie notarialʹnych aktov Severnoj Italii po materialam sobranija N. P. Lichačeva]. – Наследие Николая Петровича Лихачева: интерпретация текста и образа [Nasledie Nikolaja Petroviča Lichačeva: interpretacija teksta i obraza], материалы научной конференции, посвященной 150-летию со дня рождения академика Николая Петровича Лихачева [materialy naučnoj konferencii, posvjaščennоj 150-letiju so dnja roždenija akademika Nikolaja Petroviča Lichačeva] (1862–1936), ред. Е. В. Степанова [red. E. V. Stepanova], Санкт-Петербург: Издат. Государственного Эрмитажа [Sankt-Peterburg: Izdat. Gosudarstvennogo Ėrmitаža], 109–121. T i e f e n b a c h H e i n r i c h 1984: Xanten, Essen, Köln. Undersökningar av forn högtyskas nordgräns utifrån personnamn från 800- till 1100-talet i Nedre Rhen, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht. W i s p l i n g h o f f E r i c h 1954: Ärkebiskoparna av Kölns kansli under 900-talet. Med en utvikning om ärkebiskopskansliet i Trier. – Jahrbuch des Kölnischen Straipsniai / Articles 67 MARIE-LUISE HECKMANN Geschichtsvereins 28, 41–63. Tillgång: https://www.deutsche-digitale-bibliothek.de/item/EFSO]52NZCCO3V24QCPRPJR3WZAABXAB. Wolf Gunther G. 1989: Ärkebiskop Brun I av Köln och främjandet av lärda studier i Köln. – Kölneruniversitetet under medeltiden. Intellektuella rötter och social verklighet, utg. av A. Zimmerman, tryckt under redaktion av Gudrun Vuillemin-Diem, Berlin, New York: Walter de Gruyter, 299–311. Wolfram Herwig 1973: Latinska härskartitlar under 800- och 900-talen. – Intitulatio 2. Latinska härskar- och furstetitlar under 800- och 900-talen. Meddelanden från Institutet för österrikisk historieforskning, supplementband 24, utg. av K. Brunner, A. Scharer, H. Wolfram, Wien, Köln, Graz: H. Böhlau, 19–178. Worm Peter 2004: Karolingiska rekognitions­tecken. Kanslerraden och dess grafiska utformning på härskardokument från 700- och 800-talen, Marburg an der Lahn: Universitetsbiblioteket i Marburg. Zwierlein Susanne 2016: Studier av arengerna i kejsar Ludvig den frommes dokument (814–840), Wiesbaden: Otto Harrassowitz. Digital profilering som metod inom den tidigmedeltida diplomatik­en. Med utgångspunkt i ett dokument av Otto I från Sankt Petersburg. Tillägnas prof. dr Vladimir Ivanovitj Masjuga, som firar sin 75-årsdag den 15 april 2024 SAMMANFATTNING I artikeln analyseras, utifrån yttre och inre kriterier, ett dokument av Otto I som förvaras i Sankt Petersburg; dess utfärdare tillskrivs en av de 39 kända skrivarna i kejsarkansliet. Identifieringen grundar sig på signa samt dokumentets storlek, format, utformning och kejsarens handskrift. Lika betydelsefulla är de språkliga nyanserna i person- och ortnamn samt corroboratio-formelns helhet. Därefter prövas, med hjälp av jämförelseexempel, lämpligheten hos den här använda metoden för digital profilering för identifiering av skrivaren. Under undersökningen framkom att dokumenten av kung och kejsare Otto I är komplexa och kännetecknas av många för dem typiska och informativa särdrag, såsom horisontell 68 Acta Linguistica Lithuanica XC Digital Profiling als Methode der frühmittelalterlichen Diplomatik. Ausgehend von einer Urkunde Ottos I. in St. Petersburg format, kristogram, identifikationsmärke eller förkortningar som inte längre förekommer i senare dokument. Dessutom måste härskarens dokument kopplas till kända personer som var verksamma i hans omgivning för att skrivaren ska kunna identifieras på ett tillförlitligt sätt, genom att mer information om dem samlas in. Under den ottonska dynastins regeringstid utgör biskoparna den största gruppen av sådana personer som uppfyller de uppställda kraven; de kännetecknas av en hög grad av läskunnighet. Därför är det särskilt sannolikt att många av kung och kejsare Otto I:s dokument utarbetades av biskopar som kan ha arbetat som skrivare i hans kansli. Denna tes har redan formulerats i en av undersökningens delar. Om hypotesen om profilering av biskopar som skrivare skulle bekräftas, skulle de framlagda identifieringarna avsevärt förändra bilden av betydelsen, skriftligheten och kommunikationssystemet vid slutet av 800-talet och början av 900-talet. Eller, bildligt talat: spåret efter de skrivare som utförde den jonande kungens brådskande uppdrag skulle från deras verksamhet i tre dimmor leda till en välkänd och klart lysande katedral. Inlämnad den 18 mars 2024. M A R I E - L U I S E H E C K M A N N Universität Potsdam, Historisches Institut Am Neuen Palais 10, D-14469 Potsdam [email protected] Straipsniai / Articles 69