Lietuvos Respublikos standartas „Terminologijos principai ir metodai“

Republiken Litauens standard ”Terminologins principer och metoder” Den 1 januari 1990 trädde Republiken Litauens standard (Litauens RST) 1115–90 ”Terminologins principer och metoder” (upplaga 250 exemplar) i kraft. Den utarbetades i enlighet med den internationella standarden ISO 704–87. Standarden utarbetades av anställda vid Vilnius universitet och Litauiska språkinstitutet; standardiserings- och kvalitetsdepartementet godkände den och fastställde datumet för dess ikraftträdande. Den nämnda standarden består av fem kapitel och fyra bilagor. I det första kapitlet anges standardens syfte och tillämpningsområde. I det andra kapitlet återges internationella dokument som kan behövas vid utarbetande och hantering av terminologi. I det tredje kapitlet, ”Begrepp”, förklaras vad ett begrepp är samt begreppets innehåll och omfattning och begreppssystem. Begreppsrelationer behandlas. I praktiskt terminologiarbete skiljer man mellan två slags begreppsrelationer: hierarkiska och icke-hierarkiska. Hierarkiska relationer delas in i genus–art-relationer och helhet–del-relationer. Icke-hierarkiska relationer är tids- och rumsrelationer eller orsak–verkan-relationer. Helheten av begrepp inom ett visst område bildar ett system där varje begrepp har en bestämd plats. Begreppssystemets betydelse för terminologiarbetet anges. Två exempel på grafisk framställning av begreppssystem ges. Begrepp klassificeras efter kännetecken som hjälper till att skilja ett begrepp inom ett visst område från ett annat. Kännetecknen kan vara interna och externa, väsentliga och oväsentliga. I det fjärde kapitlet, ”Definitioner”, presenteras den allmänna uppfattningen om definitioner. Definitionernas syften räknas upp. Definitionen utgör grunden för val och analys av termer. Inom terminologiarbetet används oftast två typer av definitioner: intensionala och extensionala definitioner. Definitionerna av alla begrepp som ingår i ett system måste vara samordnade med varandra. Kraven som ska följas vid utformningen av en definition behandlas. De är följande: 1. Definitionen ska återge begreppets väsentliga kännetecken. 2. Definitionernas adekvans. 3. Definitionernas systematik. 4. Definitionernas korthet. 99 Definitioner kan kompletteras med illustrationer (fotografier, teckningar, ritningar osv.). I det femte kapitlet ”Termer” behandlas följande: 1. Allmän förståelse av termen. 2. Termers struktur och termbildning. 3. Termsystem. 4. Förhållandet mellan term och begrepp. 5. Krav på val och bildande av termer. 6. Förkortningar och kortformer. 7. Translitterering och latinisering av termer. 8. Hantering av litauiska termer. En term är ett ord eller en ordkombination som används för att benämna ett begrepp. En term består alltså, liksom varje ord, av följande element: rot, affix (prefix, suffix) och ändelse. De viktigaste metoderna för att skapa termer anges: 1. Betydelseförändring. 2. Syntaktisk metod. 3. Ändring av syntaktisk kategori. 4. Morfologisk metod — sammanfogning av rötter och affix. 5. Bildande av förkortningar. 6. Lån av termer. Förhållandet mellan term och begrepp behandlas. Följande krav ställs på varje term: 1. Språklig korrekthet. 2. Precision. 3. Korthet. 4. Lämplighet för ordbildning. 5. Entydig överensstämmelse mellan term och begrepp. I kapitlen ”Begrepp”, ”Definitioner” och ”Termer” illustreras de förklarade sakförhållandena med exempel. Som redan nämnts har denna standard fyra bilagor. I den första bilagan ges definitioner av de grundläggande begrepp som används i standarden, och i den andra grafiska förkortningar av termer. Den tredje bilagan innehåller ett exempel på ett termkort som rekommenderas vid hantering av litauiska termer. Kraven på hur detta kort ska utformas förklaras i den fjärde bilagan. Adelė NOREIKAITĖ 100