Latvių terminologijos tvarkymo principai

TERMINOLOGIJA IR LEIDINIAI Principer för ordnandet av lettisk terminologi Med denna titel utkom förra året i Riga en monografi av den välkända lingvisten och terminologispecialisten Valentina Skujin(i)a (Valentina Skujiņa), skriven vid Lettiska vetenskapsakademiens institut för lettiska språket. Efter att 1969 ha disputerat för graden kandidat i filologiska vetenskaper med en avhandling om utarbetandet av lettisk teknisk terminologi avvek hon inte längre långt från studiet av frågor inom lettisk terminologi och allmän terminologivetenskap, samtidigt som hon ägnade mycket tid åt praktiskt arbete med att ordna lettisk terminologi och, mer allmänt, med språkvård. Hela hennes verksamhet under tre decennier har alltså varit inriktad på lettisk terminologi och lettisk språkvård. I många år har V. Skujinia lett institutets grupp för terminologi och språkvård och innehar, som det verkar för en utomstående, den ganska aktiva Lettiska vetenskapsakademiens terminologikommissions vetenskapliga sekreterartjänst. En ingående genomgång av många teoretiska och praktiska terminologifrågor i författarens talrika vetenskapliga publikationer (artiklar, kortare artiklar, vetenskapliga föredrag m.m.) samt en omfattande praktisk arbetserfarenhet har sammanfattats i boken ”Principer för ordnandet av lettisk terminologi”1. I monografins inledning förklaras vad en term är, vilka de viktigaste kraven på den är, en blick kastas på historien om den lettiska terminologin och principerna för dess ordnande, och det berättas hur verket kom till. V. Skujinia uppger att hon har förvärvat sin erfarenhet genom att delta i omkring 900 sammanträden med olika terminologikommissioner och analysera omkring 200 000 termer från olika fackområden, vilka hade behandlats vid dessa sammanträden eller publicerats i terminologiska ordböcker. Som arbetskällor anges sammanlagt 31 termordböcker, 58 terminologiska bulletiner och 27 andra publikationer. Arbetets slutsatser grundar sig på detta. Utöver sådant som kan sägas vara allmänt vedertaget och erkänt har författaren redan här framfört en del nya tankar. När hon exempelvis skriver om kraven på termer skiljer hon ut ett krav på mononymi som motsats till synonymi (s. 13). Visserligen är själva kravet att uttrycka begrepp 1 Skujiņa V. Latviešu terminoloģijas izstrādes principi. -- Rīga: Zinātne, 1993. — 225 lpp. 87 med en enda term (principen ”ett begrepp – en term”) gammalt, men V. Skujinia var sannolikt den första som lyckades uttrycka det kortfattat med ett enda ord. Arbetets huvudinnehåll är upplagt i tre kapitel – språkets interna principer, principer för språkkontakter och icke-språkliga principer. Monografin präglas överlag av en strikt och konsekvent disposition; alla underavsnitt betecknas med ordet aspektas. De interna (intralingvistiska) språkprinciperna (de ägnas störst utrymme i boken, s. 29–127) behandlas med avseende på lexik, semantik, fonologi, morfologi, ordbildning och syntax. Principerna för språkkontakter (interlingvistiska, s. 128–184) behandlas med avseende på kontakter mellan språk (lån av termer), det närmaste kontaktspråket och regionala förhållanden. De icke-språkliga (extralingvistiska) principerna (s. 185–197) översiktas däremot utifrån särskilda principer som författaren på ett originellt sätt skiljer ut: vetenskaplighet, vetenskaplig ordning, samarbete mellan specialister och lingvister, samordning av termer samt samhällsliv, historia och information. Boken behandlar i stort sett nästan alla viktiga frågor inom terminologins teori och praktik, vissa mer ingående, andra mer kortfattat. När V. Skujinia diskuterar och drar slutsatser stöder hon sig främst på lettisk och rysk terminologiforskning. Det är lätt att förstå med tanke på att monografins ämne är terminologiarbete som utförts i Lettland under de senaste fyra decennierna (sedan 1946), men särskilt, som V. Skujinia själv skriver, under perioden 1961–1990, då författaren själv deltog direkt i arbetet. I litteraturförteckningen nämns också verk och publikationer av 12 litauiska lingvister (4,5% av alla verk som anges i förteckningen): artiklar av K. Gaivenis, J. Klimavičius m.fl. samt referat av doktorsavhandlingar av A. Kaulakienė, A. Sabaliauskas, A. Vanagas m.fl. För övrigt har A. Kaulakienės artikel ”Sudurtiniai vertiniai lietuvių politechnikos terminijoje”, som publicerats på litauiska, uppenbarligen av misstag införts på ryska i litteraturförteckningen. I sammanhanget är det nog värt att påpeka att kalkering och användningen av kalkerade termer hör till de få frågor som V. Skujinia avgränsar bort i sin bok (s. 130–131), givetvis bortsett från sådant som inte heller ingick i monografins ämne (terminbruk och frågor om hur termordböcker sammanställs). Här och där i boken dyker någon litauisk term eller något annat sakförhållande upp. Tyvärr är inte alla exemplen representativa. På s. 130 nämns exempelvis, i samband med möjligheten att jämföra termer och deras delar från olika språk, att det lettiska prefixet at- motsvarar det ryska prefixet обез- och det litauiska nu- (atmatošana – обезволашивание – nuplaukinimas m.fl.), men sådan användning av nu- har sedan länge inte betraktats som ett föredömligt språkbruk i litauisk terminologi 88 bruk. På s. 166 hävdas det att engelska designer, lettiska dizainers och ryska дизайнер används av litauer i stället för braižytojas, och att den ryska motsvarigheten är чертежник (här hänvisas till referatet av A. Kaulakienės doktorsavhandling, men där talas det om en apparatbenämning som inte rekommenderas). Jämförelser med andra språk undviks i allmänhet inte i boken när de behövs, även om det inte var författarens avsikt. Hennes mål var att ge en synkron bild av den lettiska terminologins interna tillstånd och utveckling, och det har hon lyckats väl med. V. Skujin(i)as bok är verkligen innehållsrik och ger även läsaren anledning att tänka och överväga, att tillsammans med författaren ta ställning till oklara eller hittills otillräckligt undersökta terminologifrågor och ibland också invända. Författaren är genomgående mycket saklig, undviker tomma ord och kan uttrycka sina tankar kortfattat och förklara allt. Monografin följer noggrant kraven på terminologi och vetenskapligt språk. För att göra vissa saker tydligare och mer begripliga presenteras de också i scheman (indelningen av specialiserat ordförråd, förhållandet mellan det allmänna språkets ordförråd och terminologin m.m.). När man läser boken får man intrycket att den lettiska terminologin till sin språkliga struktur nog skiljer sig en hel del från den litauiska. En del lettiska termer verkar ha betydligt mer komplicerad form, och i lettiskan ersätts ordgrupper (sammansatta termer) ganska lätt med sammansättningar. I många fall skulle sådana sammansättningar vara helt omöjliga på litauiska, exempelvis terminologins egna termer defiskoptermins ”term med bindestreck”, hibrīdtermins ”hybridterm”, inicialsaliktenis ”förkortning”, salikteņtermins ”sammansatt term”, strupinājumsāliktenis ”avkortat ord, förkortning”, termina kontekstmedīkarība ”termens oberoende av kontexten”, termin-darinājums ”avledd term”, termindarināšana ”termbildning”, terminelements ”termkomponent”, vardkoptermins ”sammansatt term” m.fl. Med dessa tendenser liknar lettisk terminologi mer tysk terminologi än den närbesläktade litauiska. Även vissa teoretiska frågor förstås annorlunda inom lettisk terminologi. Förutom de morfologiska ordbildningssätt som också är välbekanta för oss (bildning med suffix, ändelser och prefix samt sammansättning) räknar V. Skujinia även konversion (ord eller formers övergång till en annan ordklass, i terminologin vanligen substantivering och adjektivering), separation (så benämner författaren den omvända, eller retrograda, ordbildningen, som inte alls används vid litauisk termbildning) och appellativisering (omvandling av ett egennamn till ett allmänt namn, exempelvis Oms → oms ”ohm” och till och med 89 Rainis → rainistika, Vatmana papīrs→ vatman papīrs ”vatmanas”, s. 100). Inom litauisk språkvetenskap är det ovanligt att på allvar tala om bildning av verbbenämningar direkt från substantiv (med förbigående av verbet), samtidigt som man ändå lägger till även ett verbsuffix, såsom att exempelvis någon ciematošana ”bosättningsbildning” skulle ha bildats av ciemats ”bosättning” direkt med verbsuffixet -o- och substantivsuffixet -šana (s. 84), eller att överensstämmelsen mellan maskulinumformen av ett adjektiv och ett substantiv, sådan som lettiska fakultatīvs (s. 98; på litauiska har dessa ord förlitauiskats på olika sätt -- fakultatyvus och fakultatyvas, men detta betraktas inte som en fråga om ändelsebildning), i litauisk språkvetenskap skulle anses vara en fråga om enbart grammatikalisering (anpassning) av lånord, och inte om konversion. Det råder inget tvivel om att inte bara lingvister, terminologer inom olika områden i Lettland, språkbrukare och språkvårdsarbetare, vilka författaren också tillägnade boken (s. 4, 25), utan även själva den lettiska språkvetenskapen och den allmänna terminologivetenskapen har fått en värdefull bok. Ju fler sådana ingående undersökningar av enskilda språks terminologi det blir, desto mer solid och vetenskaplig blir den allmänna terminologiteorin, som utan undersökningar av dessa enskilda språk skulle framstå som en samling krav, regler och påståenden som är konstgjorda, oftast inte stämmer överens med språkens verkliga liv och användning och påtvingas språken utifrån. När man undersöker termerna i enskilda språk, deras system, språkkontakter och slutligen även påverkan från icke-språkliga faktorer, visar det sig vanligen att dessa krav och regler på intet sätt kan göras absoluta. Terminologin är, liksom språket självt, ett levande och föränderligt fenomen; dess förändring är till och med mer märkbar än förändringen i många andra delar av språkets system och beror dessutom i högre grad på människors medvetna verksamhet. Allt detta framgår tydligt även av V. Skūjinės bok. Läsnöjet efter att ha läst ”Principer för ordnandet av lettisk terminologi” övergick därför i glädje över grannarnas terminologi och den kära kollegans framgång. St. KEINYS Sammandragens språk i ”Lietuvos fizikos rinkinys” ”Lietuvos fizikos rinkinys”, vars trettioårsjubileum uppmärksammades för två år sedan, läses av fysiker och specialister inom andra vetenskapsområden, inte bara i Litauen utan även utomlands. Artiklarna trycks där på ryska eller engelska 1 Užpalis K. „Lietuvos fizikos rinkinio“ ištakos// Fizikų žinios. 1991. Nr. 1. P. 18-19. 90