Kalbotyros terminai poezijoje

MÅNGFALD Skirmantas VALENTAS LINGVISTISKA TERMER I POESIN Regnets fonetik på dina läppar (BE 227) A. Nyka-Niliūnas Lingvistiska termer (predikat, objekt, substantiv, kasus, bokstav etc.) väcker läsarnas förvåning när de behandlas i poesi. För att förklara en sådan användning kallas dikter där dessa termer förekommer ibland för l i n g v i s t i s k p o e s i. ”Försök att skapa så kallad lingvistisk poesi visar sig (V. Rubavičius – S. V.) i dikterna genom lingvistiska termer som konstlat fogats till andra ord: det sticker redan genom bokstaven; genom meningar som skummar av födslar...1. Lingvistisk poesi bör dock inte förknippas med att foga samman det ena eller andra slags termer (barba non facit philosophum!) av åtminstone två skäl. För det första skulle vi enligt en sådan logik behöva kalla verser som innehåller matematiska eller kemiska termer (exempel finns – om än inte i litauisk poesi) för ”matematisk poesi” eller ”kemisk poesi”. Det vore absurt. För det andra är lingvistisk poesi ett fenomen med en ganska strikt struktur. Den omfattar både tydliga etymologier (se förklaringarna av ursprunget till orden jotvingiai, prūsai, Dubysa m.fl. i S. Gedas ”Žalio gintaro vėriniuose”) och upprepning av likartade former i samma eller närliggande rader (jfr A. Žukauskas Hur många små stenar, stenar i olika småformer, stenar, stenar). Detta liknar försök att skapa en egen, om än naiv, g r a m m a t i k i p o e s i n. Dessutom ser vi det mycket nära sambandet mellan poesi och grammatik när texten inte innehåller några termer, när en dold språkanalys finns där – alliterationer, anagram, maskerad etymologi. Dessa företeelser kan kallas p o e s i n s l i n g v i s t i s k h e t; lingvistiska termer skulle höra dit endast om man lyckades finna logiken bakom deras användning. För trettio år sedan inledde R. Jakobson sin berömda artikel, där han ingående behandlade sambanden mellan poesi och lingvistik, med O. Mandelštams versrader: И глагольных окончаний колокол / Мне в дали указывает 1 Kniūkšta P. Rasytojas ir žodis. V., 1981. P. 35. 78 vägen ”Och verbändelsernas klocka / visar mig vägen i fjärran”. Liknande rader finner vi både i O. Mandelstams egen poesi (där grekiskans verbala aorist, augment och så vidare nämns) och i dikter av litauiska poeter (S. Gedas, Just. Marcinkevičius, V. Rubavičius med flera). I vissa poeters verk är språkvetenskapliga termer sällsynta, nästan slumpmässiga, i andras förekommer de ofta och utgör tankens kärna. Varför finner man i poesin oftast språkvetenskapliga termer och inte, låt säga, naturvetenskapliga? Kanske därför att språket alltid har framstått för människan som något som på samma gång finns alldeles nära och är en gåtfull varelse. Om detta talas redan i Homeros verk, där ord om gudarnas språk och människornas språk nämns (Iliaden XX 72–74, Odysséen X 305–306). I många fall kan bruket av språkvetenskapliga termer förklaras med den lättbegripliga isomorfismen mellan språk och värld, det vill säga deras strukturella identitet. Språket är en struktur som människan har skapat under evolutionsprocessen. Samtidigt har människan skapat andra bildningar, till exempel bosättningar. Det finns också strukturer som människan bara delvis har skapat, till exempel landskapet. Det är självklart att varken en bosättning eller ett landskap kan förbindas direkt med språket. Endast deras strukturer kan jämföras. Detta är ingen fantasi: den metod som utvecklats vid den lingvistiska skolan i Köpenhamn (glossematik) är avsedd för att undersöka språk, men lämpar sig också för att blottlägga strukturen hos andra slags objekt – städer och liknande. En sådan universalitet är lätt att förklara: varför skulle människan behöva uppfinna olika strukturer för varje bildning? Därför kan man tala om en stads eller ett landskaps grammatik: vår stad fantiserades fram av höstens opersonliga grammatik gatorna tatuerade med reklam och kvinnors leenden och i vårt hjärta min kära är tiden bara ett objekt och dina felaktigt betonade tårar (EI 29) Jag tar tallskogarnas, flodernas, sjöarnas grammatik (BM 182) Det verkar som om bruket av språkvetenskapliga termer i poesin inte bildar något påtagligt system, och därför måste man stanna upp vid varje författares verk för sig. Kanske finner vi de tidigaste exemplen i J. Žlabys-Žengės dikt ”Vårens grammatik”, skriven 1927: Böjdes, böjdes substantiven ned från huvudet. 79 Nog! Våren böjer blommorna: – Blommors, Blommor, Blommor åt, /.../ För henne, när de fladdrade, de gulhåriga substantiven... /.../ Böjdes ned det stora O det stora substantivet, omslutande den västra himmelshalvan. /.../ Minns du ännu, när det en gång fanns stjärnor i substantivet? (PG 89--91) Utan tvekan har ”fyravindarnas” upprorsmakare och deras ståndpunkt, att poesi och språkvetenskap är oskiljaktiga, påverkat denne fyravindares poesi (detta påstående upprepas ständigt i samtliga nummer av den nämnda tidskriften). Som en bekräftelse på denna ståndpunkt kommer A. Nykos-Niliūnas rader, skrivna flera decennier senare, som tecknar en synlig parallell mellan grammatiken och världen: Den mäktiga grammatiken, ordbokens imperium, där det ädla verbet härskar, det uppsvällda adjektivet och det nakna substantivet, där all vår smärta ryms <...> <...> aprilregnets fonetik på dina läppar, vindens syntax och snöns alfabet, – den enda tillvaron inför tidens flod <...> (BE 227) 80 Dessa samband mellan världen och grammatiken som A. Nyka-Niliūnas beskriver är ofta så täta att en poetisk indelning av ord i ordklasser tar sin början i dikten. Som ett särskilt fall kan Just. Marcinkevičius dikt ”Språkets hus” nämnas. Vi tar bara med följande rader: Substantivens tak, verbens dörrar, adjektivens fönster. (BP 43) Är detta bara metaforer? Och om det också är metaforer här (metaforen är ju en del av kunskapsprocessen), döljer det sig då någon verklighet bakom dem? Ur likheten substantiv = tak, verb = dörr, adjektiv = fönster kan korrelationen substantiv: tak = verb: dörr = adjektiv: fönster härledas. Vid en närmare betraktelse ser vi att dessa likheter är välgrundade: taket (substantivet) är det som är stadigt och orörligt, dörren (verbet) är det som hela tiden rör sig (eftersom den öppnas och stängs), fönstret visar hur världen ser ut och är därför ett adjektiv. Litteraturforskare som menar att ”den uttryckta världsmodellen är beroende av språket” (V. Daujotytė) skulle förmodligen utan svårighet hålla med om en sådan tolkning. Denna tolkning är allmänt känd som Sapir-Whorf-hypotesen, även om B. Spinoza redan på 1600-talet framförde liknande tankar och i grammatiken såg en särskild värld återspeglas. Därför kan inte heller tanken att begreppet ”dörr” bör uttryckas med ett verb betraktas som enbart poetisk fantasi. För flera decennier sedan ställde B. Lee Whorf en djärv fråga om den ofullkomliga klassificeringen av ordklasser i de europeiska språken: varför är ordet blixt ett substantiv, om det betecknar en process och inte ett föremål? Just. Marcinkevičius klassificering stöds också av ett psykolingvistiskt experiment som genomförts av författaren till denna artikel. I experimentet fick 100 studenter (endast de som aldrig hade läst eller hört den här dikten) i uppgift att avgöra vilken ordklass (substantiv, adjektiv, verb) följande ord tillhörde: tak, dörr, fönster. Deltagarna i experimentet fick två villkor: vid indelningen av orden skulle de enbart beakta föremålens betydelse (inte grammatiska markörer eller syntaktiska positioner), men varje ordklass fick endast innehålla ett enda ord. När resultaten hade sammanställts visade det sig att mer än 2/3 av deltagarna ansåg att tak är ett substantiv, fönster ett adjektiv och dörr ett verb. Deltagarna i experimentet hade alltså syntetiserat samma text som vi finner i den nämnda dikten. I detta fall sammanfaller den poetiska fantasin med den semantiska analysen. 6—880 81 En liknande parallell mellan världen och grammatiken finner vi i J. Erlickas humoristiska poesi: Och månen — ett halvparticip — stiger, Och stjärnornas punkter talar, Att omständigheter av gott slag Mig har lämnat för alltid. /…/ Bara den lilla partikeln Sjunger på participernas fest... (R 152) Förekomsten av poetiska termer i V. Rubavičius poesi väckte under en tid uppmärksamhet inte bara hos läsare utan också hos litteraturkritiker och lingvister. P. Žemgulytė beskriver detta drag i poetens skapande så här: ”I V. Rubavičius poesi har bokstaven, meningen, grammatiken, metaforen och andra begrepp ofta mycket tydliga gränser i vårt medvetande. Poeten försöker vidga dem genom att använda ett ord i en ny form eller i en ovanlig kombination (”med sina bokstavslösa ögon” och liknande).”2 Kritikern lyfter fram en intressant fråga och försöker besvara den: ”Varför klamrar sig V. Rubavičius så envist fast vid språkets ting? Kanske för att han inte är filolog, och först nu möter det som vi fick lära oss på universitetet?”3 Man skulle vilja invända: i V. Rubavičius verk finner vi inga sådana lingvistiska termer som inte redan är kända från gymnasiekursen och därför begripliga för alla. Sådan användning av termer bottnar alltså troligen i poetens föresats att gestalta språkets värld, inte i en önskan att ”vetenskapliggöra” poesin. Vilken logik ligger bakom användningen av termer? Låt oss försöka besvara frågan med utgångspunkt i samlingarna ”Tidens spänning” (1981) och ”En vanlig historia” (1985). De vanligaste och mest lyckade försöken görs när man försöker förbinda språkets grammatik med den synliga världens struktur, det vill säga när man vill få oss att tro att det också finns en grammatik för världen: Denna timme — evighetens svala staden tuggar tyst på månens sömntablett och somnar inte — dess lösa skaror av gator, efter att ha svikit grammatiska normer, tränger in i älskande hjärnor som försenade bilder (LĮ 61) 2 Žemgulytė P. Ant sėkmės — nesėkmės svarstyklių // Literatūra ir menas. 1986 spalio 11. P. 6—7. 3 Ten pat. 82 Av alla grammatiska enheter har kasus störst tyngd i V. Rubavičius poesi: Hon kom fram, genom att böja ditt öde i alla kasus ända in i tomheten (LĮ 20) ditt smärtsamma liv min fängslade dröm var stark förbanna meningarnas mästerskap och rytm vanliga dagar som böjer lidandet som en vinkalk (LĮ 46) dagen lär oss världens regler för blodig uppställning den löser upp oss och böjer oss i alla kasus (EI 28) Termen linksnis förstås här tydligen som ”alla möjliga former av något objekt”. Intressant nog förståddes termen i antikens tradition (gr. ptōsis = lat. casus ”fall”) mycket brett; exempelvis kallades alla tempus utom presens också kasus. V. Rubavičius ägnar stor uppmärksamhet åt språkets grafiska (synliga) aspekt: fåglarnas punkter och kommatecken skiljer oss åt den blå fjärran måsen som ett utropstecken tränger in i dina öppna läppar (EI 32) gatornas skarpa utropstecken lämnar våra kroppar i fred (LĮ 90) vårregnets svedda kullar — ett ironiskt smärtsamt interpunktionsfel (LĮ 52) I de exempel som handlar om språkets grafiska aspekt är det framför allt termen raidė som faller i ögonen: vinden runtomkring bokstaverade strängt och oläsligt (EI 49) deras död är nödvändig för bokstaven (LĮ 70) 83 som spindlar som väver ett nät mellan himlen och musiken – tomheten fångas i det – vokaler och konsonanter ska födas (LĮ 69) Termen bokstav används mycket brett. Den sträcker sig från en tydlig metafor några av fågelns bokstäver i snön (LĮ 107) vi ska slita oss loss när de glömmer oss så snart de glömmer oss ska vi fladdra bort bokstav för bokstav (LĮ 78) ända till fullständig absurditet springer hunden snart och tyst förbi, besatt av bokstäver (LĮ 75) Termen bokstav (motsv. bokstav för bokstav, vokal, konsonant) visade sig vara den mest livskraftiga. Med tiden bleknade poetens intresse för lingvistik så småningom. I boken ”Himlen och andra naturkrafter” finner vi bara: och ett spår av en bokstav som återvänt, så att minnet får det lättare och tryggare (D 14) en klunk av bokstavslösa leenden (D 41) en konservburk rullade iväg bokstav för bokstav (D 48) oväntat sliter den första vokalen ur halsen med rötterna (D 58) Man kan dra slutsatsen att poeten uppenbarligen avslutade experimentet med de lingvistiska termer som hade chockerat läsaren. Försöket var intressant, 84 men misslyckat. Orsaken till misslyckandet är enkel: termer hör till den vetenskapliga stilen (metaspråkets funktion), medan dikten bygger på den poetiska funktionen. Metaspråksfunktionen och den poetiska funktionen är motsatta poler: därför skrivs grammatiker åtminstone i vår tid inte på vers, och i dikter stöter vi sällan på vetenskapliga termer. Avslutningsvis vill man stanna vid två dikter av S. Geda. I denne poets verk uttrycks lingvistiska tankar ofta mycket tydligt, och den språkliga analysen är, trots att den är omslingrad av poetisk uppfinningsrikedom och fantasi, intressant och lätt att ”låta sig” sammanfatta strukturellt. Sådana är dikterna ”Simonas Daukantas, som skriver ’Būdą senovės lietuvių ir žemaičių’: Daukantas sörjde mest över att, enligt hans uppgifter, när samogitierna fick syn på Östersjön blev de alltid förbluffade och började förstenas den enda utvägen inför emanationen var för dem att stelna, att bli substantiv; adjektivet säger ingenting, plågas någonstans mellan att gå och att komma att gå (ŽGV 42) och ”Anmärkning 1985”: Vytautas Bložė glömde: i Skomantos forntida jotvingiska stat fanns det inte ett enda substantiv, bara verb (ŽGV 43) När vi ställer de båda dikterna mot varandra ser vi en tydligt uttryckt motsättning: som blir substantiv samogitierna och jotvingierna, som saknar 85 substantiv. En sådan motsättning blir ännu lättare att förstå om vi minns att samogiterna är östbaltiska folk, medan jatvingerna är västbaltiska. Precis som i Just. Marcinkevičius ”Kalbos namai” har vi alltså en poetisk klassifikation. I det senare fallet kan den dock inte längre stödjas av något språkligt material – den är endast en charmig poetisk fantasi. Dessa få anmärkningar gör det möjligt att dra slutsatsen att språkvetenskapliga termer i dikter, även om de inte i sig skapar lingvistisk poesi, ofta gör det möjligt att reflektera över det språkliga rum som omger människan. F ö r k o r t n i n g a r BE — Nyka-Niliūnas A. Būties erozija. V., 1989. BM — Žukauskas A. Benamė meilė. V., 1983. BP — Marcinkevičius Just. Būk ir palaimink. V., 1980. D — Rubavičius V. Dangus ir kitos gamtos jėgos. V., 1988. EI — Rubavičius V. Eilinė istorija. V., 1985. LĮ — Rubavičius V. Laiko įtampa. V., 1981. PG — Žlabys-Žengė J. Pavasarių gramatikos. V., 1992. R — Erlickas J. Raštai ir kt. V., 1987. ŽGV — S. Geda. Žalio gintaro vėriniai. V., 1988. Siffrorna efter förkortningen anger den sida som citatet hämtats från. 86